I den aktuella propositionen (RP 42/2023 rd) är det fråga om en rutinmässig årlig ändring av statsandelslagen för kommunal basservice. Vid första ögonkastet har ändringen ingen nämnvärd betydelse för kommunernas ekonomi nästa år. Men det väsentliga ligger gömt under de två förslagen till paragrafändringar, det vill säga att kommunernas statsandelar och skatteinkomster minskar avsevärt nästa år samt att framtiden för finansieringen av de kommunala tjänsterna är oklar.
Utmaningarna inom den kommunala ekonomin fördjupas ytterligare av det permanenta behov av ytterligare nedskärningar på sammanlagt 415 miljoner euro i kommunernas statsandelar som uppdagades mycket sent, den 17 november 2023 när beskattningen för 2022 blev klar. Finansministeriets preliminära kalkyler avvek exceptionellt mycket från utfallet på grund av ändringarna i användningen av arbetsinkomstavdrag till följd av coronapandemin under beskattningsåren 2021 och 2022, som låg till grund för de preliminära och slutliga kalkylerna. Kommunerna anser med rätta att detta är oskäligt.
I denna situation var det enda rätta alternativet att regeringen skyndsamt lämnade riksdagen ett kompletterande lagförslag (RP 87/2023 rd) som ersätter kommunerna för behovet av ytterligare nedskärningar nästa år, sammanlagt 192 miljoner euro. Det är fråga om ett ettårigt lån som staten beviljar kommunerna och som återkrävs hos kommunerna 2025—2027 genom lika stora nedskärningar av statsandelarna med 64 miljoner euro åt gången.
Alla ovannämnda ändringar beror på överförda poster på grund av social- och hälsovårdsreformen, som genomfördes i början av 2023. Tidigare kalkyler över social- och hälsovårdsutgifterna och överföringen av social- och hälsovårdsfinansieringen från kommunerna till välfärdsområdena preciserades så att de motsvarar utfallet via statsandelarna. Den drastiska förändringen har överraskat alla.
Den politiska debatten har tyvärr fokuserat på att hitta de skyldiga och ansvaret har lagts på dem som genomfört social- och hälsovårdsreformen, det vill säga regeringspartierna under förra valperioden. Då glömmer man bort att varje regering i tur och ordning måste bära ansvaret för överraskande utmaningar. I en sådan situation kan varje sittande regering antingen söka lösningar på de problem som uppdagats eller alternativt låta saker och ting gå vidare av egen tyngd, vilket i sin tur skulle innebära ansvarsflykt. Vi uppmuntrar inte regeringen som leds av Samlingspartiet och Sannfinländarna till detta.
Social- och hälsovårdsreformen lyfte i fråga om finansieringen av såväl kommunerna som välfärdsområdena fram hur det i själva verket står till med finansieringen och ordnandet av tjänster. Kommunalekonomin och kommunernas breda uppgiftsområde har tidigare dolt det faktiska läget. Ytterligare utmaningar har bland annat förorsakats av det allt större servicebehovet till följd av den åldrande befolkningen, coronapandemin och den kraftiga inflationen. När reformerna har genomförts kostnadsneutralt, det vill säga utan tilläggsresurser för ordnandet av tjänsterna, har det blivit så att den totala statliga finansieringen av både ordnandet av kommunala tjänster och välfärdsområdena håller på att bli otillräcklig. Med andra ord har kostnaderna stigit betydligt snabbare än statsandelsfinansieringen och kommunernas skattefinansiering har ökat.
I stället för att blunda och lägga skulden på andra är det ytterst viktigt att regeringen granskar kommunernas uppgifter och skyldigheter i förhållande till den totala finansieringen av den kommunala servicen, hur de allt djupare regionala skillnaderna i kommunernas förhållanden och servicebehovskoefficienter samt i skatteinkomstbasen kan jämnas ut rättvisare och vilken roll statsmakten över huvud taget har när det gäller att garantera den basservice som människorna behöver. Här har vi kärnan för välfärdssamhällets framtid. Om finansieringsunderskottet bara faller på kommunernas ansvar, blir de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna okontrollerbara, vilket i sista hand drabbar dem som behöver service.
Kommunerna med så kallade negativa statsandelar måste få hjälp
Som en oförutsedd bieffekt av social- och hälsovårdsreformen är statsandelarna till rentav tio kommuner nästa år i sin helhet på minus, det vill säga de har blivit och kommer med hot om utsökning att bli tvungna att betala mer pengar av sina egna skatteinkomster till staten än de får i statsandelar. Med andra ord är dessa kommuner tvungna att betala staten för att de tillhandahåller sina invånare lagstadgade tjänster, medan andra kommuner får pengar från staten för att uppfylla samma skyldigheter. Detta kan vi inte acceptera.
I diskussionerna i riksdagens plenisal hade kommunministern först lovat att regeringen funderar över hur man kan lösa detta. Men på de skriftliga spörsmål som vi har ställt har kommunministern svarat att allt har gått rätt och inom ramen för gällande lagstiftning och att kommunerna med negativa statsandelar långt ifrån har den sämsta ekonomin. Så det finns inget problem. Vi håller inte med om detta, eftersom kommuner med negativa statsandelar kan räddas om det finns politisk vilja.
Vi anser att situationen utan åtgärder kränker jämlikheten mellan kommuninvånarna. Vi noterar också att antalet kommuner med negativa statsandelar ökar till 2025 och att det inte korrigeras utan en statsandelsreform, som regeringen bör påskynda.
Centern har i sin egen alternativa budget för 2024 föreslagit en höjning på 30 miljoner euro av det behovsprövade finansieringsunderstödet till kommunerna för nästa år, genom vilket kommunerna med negativa statsandelar kan räddas. Men i stället föreslår regeringen att finansieringsunderstödet halveras jämfört med i år.
Regeringen måste ta itu med tidens utmaningar
Enligt prognoserna i programmet för kommunernas ekonomi, som publicerades i september, ökar antalet kommuner med underskott kraftigt från och med 2024. Dessutom kan man se en kraftig differentiering i kommunernas ekonomiska situation under de närmaste åren.
En sparåtgärd enligt regeringsprogrammet är en indexbroms på en procentenhet i kommunernas statsandelar. Dessutom genomför regeringen en reform av kommunernas statsandelar vid ingången av 2026 på ett kostnadsneutralt sätt, varvid det inte kommer några tilläggsanslag till den kommunala ekonomin utan samma pengar fördelas på nytt mellan kommunerna. Regeringen lovar i sitt program också att minska kommunernas uppgifter och skyldigheter, varvid å andra sidan kommunernas statsandelar minskar med motsvarande summa. Regeringen strävar efter att öka fastighetsskattens andel av kommunernas inkomstunderlag, även om de positiva effekterna skulle drabba kommunerna mycket ojämnt.
Centerns utskottsgrupp betonar att regeringsprogrammet är för snävt för att lösa de utmaningar som kommunerna redan känner till. Vi uppmuntrar regeringen att revidera sin kommunpolitiska linje så att den motsvarar kommunernas realitet.
Med tanke på planeringen av kommunernas egen ekonomi är särskilt 2025–2027 mycket utmanande och finansieringsutsikterna oklara. Under den perioden infaller åtminstone de slutliga nedskärningarna av kommunernas statsandelar till följd av social- och hälsovårdsreformen, återbetalningen till staten av kompensationen för behovet av ytterligare nedskärningar nästa år, statsandelsreformen samt upphörandet av hyresavtalen för social- och hälsovårdsfastigheter som välfärdsområdena hyrt. De mörka molnen över kommunerna föranleds av regeringens eventuella ytterligare sparåtgärder, eftersom man redan nu vet att regeringens finanspolitiska mål har blivit undergrävda. Utifrån diskussionerna i riksdagen föredrar regeringen att göra ytterligare nedskärningar framför att exempelvis fatta beslut där man genom att utnyttja hela Finlands möjligheter och resurser påskyndar den ekonomiska tillväxten. I det avseendet är regeringens centraliseringspolitik katastrofal.
Vi påpekar att staten inte har råd att som anpassningsåtgärd över huvud taget minska statsandelarna till kommunerna, om regeringen vill trygga den lagstadgade basservicen för var och en. Det är fråga om ett värdeval.
Reformen av kommunernas statsandelar måste fokusera på de grundläggande frågorna
Syftet med statsandelssystemet för kommunal basservice är att garantera var och en rätt till lagstadgad basservice oberoende av bostadsort genom en skälig skatte- och betalningsbörda. Statens ansvar för den kommunala basservice som människorna behöver understryks av den så kallade principen om finansieringsansvar som härletts ur grundlagen, varvid statsmakten ska ge kommunerna en faktisk ekonomisk möjlighet att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Granskningen bör göras kommunvis. Detta måste vara den grundläggande utgångspunkten för statsandelsreformen, trots att den åsidosattes i samband med statsandelsreformen 2015 under den föregående regering som leddes av samlingspartiet.
Dessutom måste statsandelsreformen genomföras utifrån kommunernas återstående uppgifter och skyldigheter. I fortsättningen hänför sig cirka 70–80 procent av kommunernas lagstadgade uppgifter till den grundläggande utbildningen och småbarnspedagogiken. Kommunerna har också viktiga uppgifter med anknytning till livskraft, utvecklande av näringarna, kultur och fritid. Vi måste också komma ihåg kommunernas djupare roll som en gemenskap och en hörnsten i vår demokratiska samhällsordning. Det rådande osäkra läget i världspolitiken framhäver betydelsen av vår egen försörjningsberedskap, livskraft och övergripande säkerhet i hela Finland. Därför har vi inte råd att lämna en enda kommun eller ett enda område i landet åt sitt öde.
Vi påpekar också att den reform av social- och hälsovårdstjänsterna som trädde i kraft i början av 2023 lyfte fram verkligheten i kommunerna och hur stora skillnaderna i kommunernas utgifts- och inkomststrukturer var innan reformen genomfördes. Regeringen bör söka lösningar och minska skillnaderna. Vi påpekar att de kommunsammanslagningar som dikteras av statsmakten och som inte är en främmande tanke för samlingspartiet som största regeringsparti inte ger några lösningar på utmaningarna, eftersom utmaningarna rentav är av landskapsstorlek. Det enda användbara verktyget för att jämna ut skillnader i förhållanden och ekonomisk bärkraft är statsandelssystemet för kommunerna.
Likaså förändrades skatteinkomsternas och statsandelarnas tyngd i den kommunspecifika finansieringen betydligt i och med social- och hälsovårdsreformen. Betydelsen av det utjämningssystem för statsandelarna som genomförs utifrån skatteinkomstutfallet har ökat. Därför måste man i den kommande statsandelsreformen slopa de oändamålsenliga grunder som hör till det nuvarande statsandelssystemet, såsom självriskandelen för de kommuner som får utjämning av statsandelarna och pendlingskoefficienten, där arbete i grannkommunen minskar kommunens statsandel.
Vi noterar också att de lindringar av förvärvsinkomstskatterna som genomförts valperiodvis i huvudsak genomförts genom kommunalbeskattningen, som har kringskurit kommunernas även i övrigt snäva skatteinkomstunderlag.
Vi uppmuntrar regeringen att allvarligt överväga att öka statens finansieringsansvar när det gäller att garantera den kommunala servicen senast i samband med reformen av kommunernas statsandelar. Statens finansieringsansvar för de kommunala tjänsterna är nu nere i drygt en femtedel och kommer att sjunka till mindre än en femtedel före utgången av valperioden. Vi inser det svåra läget i statsfinanserna, men vi påpekar också att staten är en starkare aktör än kommunerna. Både statsfinanserna och den kommunala ekonomin är offentliga finanser som fungerar som måttstock för Finland.