Allmänt

Förslaget till ändring av utlänningslagen (301/2004) innebär att förutsättningarna för familjeåterförening ändras. Förutsättningarna för familjeåterförening skärps genom att det införs sådana tilläggsvillkor som familjeåterföreningsdirektivetRådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening. möjliggör inom det nationella handlingsutrymme som ingår i direktivet. Förutsättningarna för familjeåterförening ändras genom att det införs tilläggsvillkor för makarnas minimiålder, minderåriga anknytningspersoners försörjning samt boendetiden. 

Enligt propositionen är det centrala målet för tilläggsvillkoren att främja integrationen genom att öka invandrarnas eget ansvar för sin integration och att göra systemet mer förpliktande. Målet är dessutom att sträva efter att komplettera befintliga metoder för att utrota fenomen som är skadliga för samhället och individen, såsom att använda barn som redskap för inresa samt tvångs- och skenäktenskap, och därigenom också främja den inre säkerheten. Genom propositionen når också den nationella politiken och lagstiftningen om familjeåterförening den alleuropeiska nivån i jämförelseländerna. 

I propositionen föreslås det dessutom ändringar som baserar sig på internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Sådana ändringar gäller bland annat fastställandet av när ett barn är minderårigt och vägran av uppehållstillstånd av folkhälsoskäl för en familjemedlem till en person som fått internationellt skydd. 

Enligt grundlagsutskottet utlåtande (GrUU 11/2025 rd) kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Sammantaget anser förvaltningsutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar. 

Villkor som gäller minimiålder, utkomst och boendetid

Regeringen föreslår att det till utlänningslagen fogas en ny 38 a §. I paragrafen föreskrivs att det för att en make ska kunna beviljas uppehållstillstånd på grundval av familjeband förutsätts att båda makarna har fyllt 21 år när uppehållstillståndet träder i kraft. Villkoret som gäller minimiåldern tillämpas inte på en finsk medborgare när uppehållstillstånd beviljas dennes make. Kravet gäller situationer där grunden för anknytningspersonens vistelse i landet är till exempel arbete, studier eller internationellt eller tillfälligt skydd. 

Förvaltningsutskottet påpekar att villkoret om minimiåldern svarar mot oron om att den särskilt sårbara ställningen kan medföra att en mycket ung person blir utnyttjad på grund av sin ålder, om personen på grund av äktenskap får uppehållsrätt i Finland och denna uppehållsrätt är bunden till en annan person. Utskottet anser att det är fråga om en metod som stöder andra metoder som ingriper i fenomen som är mycket skadliga ur samhällets och individens synvinkel. 

Utskottet har fäst uppmärksamhet vid att barnets bästa beaktas i bestämmelserna om villkoret om minimiålder. Utskottet betonar att bedömningen av barnets bästa enligt 6 § i utlänningslagen är en del av behandlingen av ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband, liksom också prövningen enligt 66 a §. Villkoret om minimiålder gäller uppehållstillstånd som beviljas makar. Vårdnadshavaren kommer fortsättningsvis, liksom enligt gällande lag, att ha möjlighet att få uppehållstillstånd i förhållande till barnet och barnet i förhållande till sin vårdnadshavare. 

När det gäller delgivning av beslut på basis av familjeband påpekar förvaltningsutskottet dessutom att syftet med 69 a § i utlänningslagen, som gäller saken, är att säkerställa att beslut på ansökningar på basis av familjeband i princip delges inom nio månader på det sätt som familjeåterföreningsdirektivet förutsätter. I fråga om bestämmelserna om minimiålder bör man också beakta det föreslagna 114 § 3 mom., som innehåller ett undantag från försörjningsförutsättningen för familjemedlemmar till personer som fått flyktingstatus, om familjemedlemmens ansökan lämnas in inom en tidsfrist på tre månader. Enligt utredning till utskottet är det fråga om en central rättighet som bör tryggas genom samordning med villkoret om minimiålder. Det är därför nödvändigt att en ansökan om uppehållstillstånd som avbryter tidsfristen på tre månader kan göras för en familjemedlem i dessa situationer också innan minimiåldern har uppnåtts. I praktiken innebär detta att ansökan om uppehållstillstånd kommer att vänta på ett avgörande längre än de nio månader som föreskrivs i lagen och eventuellt rätt länge efter det. Enligt utredning till förvaltningsutskottet är det i dessa situationer fråga om en sådan exceptionell omständighet som avses i 69 a § som möjliggör en längre behandlingstid, eftersom syftet är att säkerställa att sökandens rättigheter tillgodoses fullt ut. 

Regeringen föreslår att försörjningsförutsättningen återinförs som en förutsättning för uppehållstillstånd för familjemedlemmar och andra anhöriga till minderåriga som fått internationellt skydd. Syftet med förslaget är att ändringen ska ha en förebyggande effekt på användningen av barn som redskap för inresa och att barn inte ska komma in i landet utan vårdnadshavare. Förvaltningsutskottet anser att detta mål är viktigt. Att slopa det kategoriska undantaget från försörjningsförutsättningen för minderåriga barn är ett sätt att minska incitamenten för utnyttjande av barn. Utskottet konstaterar att det även i fortsättningen är möjligt att avvika från försörjningsförutsättningen, om barnets bästa eller exceptionellt vägande skäl kräver det. 

Den gällande utlänningslagen innehåller inget krav på boendetid för anknytningspersonen vid familjeåterförening. Rätten till familjeåterförening uppstår vanligen genast efter att anknytningspersonen har fått uppehållstillstånd. I propositionen föreslås det att en person ska ha bott i Finland i två år innan personens familjemedlemmar eller andra anhöriga kan ansöka om familjeåterförening. Kravet på boendetid ska gälla personer som får internationellt skydd. I ett enskilt fall kan dock avvikelse göras från kravet på boendetid, om det finns exceptionellt vägande skäl eller om ett barns bästa kräver det. 

Enligt propositionen är syftet med boendetiden på två år att främja integrationen. Konsekvenserna för integrationen har bedömts i avsnitt 4.2.7 i propositionen. I avsnittet konstateras det att det är svårt att mäta sambandet mellan de strängare förutsättningarna för familjeåterförening och främjandet av integration. Enligt utredning till utskottet bygger förslaget på ett antagande om att ju högre anknytningspersonens grad av integration är och ju längre tid han eller hon tillbringar i destinationslandet, desto bättre och effektivare integreras också hans eller hennes familjemedlemmar i det finländska samhället. Utöver integration är syftet med propositionen att förhindra skenäktenskap när uppehållstillstånd på grund av familjeband inte fås genast då anknytningspersonen får sin egen uppehållsrätt. Enligt utredning till utskottet är kravets verkningsfullhet beroende av att det får ett så brett tillämpningsområde som möjligt. 

Villkor som gäller minderårigt barn

Enligt det föreslagna 38 § 3 mom. förutsätter beviljandet av uppehållstillstånd för ett barn till en person som fått asyl att barnet varit minderårigt den dag då anknytningspersonen lämnade in den ansökan genom vilken han eller hon beviljades asyl. Bestämmelsen är en specialbestämmelse i förhållande till huvudregeln i 1 mom. i samma paragraf, enligt vilken barnet måste vara minderårigt vid den tidpunkt då ansökan om uppehållstillstånd har blivit anhängig. Ändringen som gäller den tidpunkt som ska beaktas vid fastställandet av om barnet är minderårigt grundar sig på EU-domstolens avgörande i mål C-279/20, som gäller föräldrar som har ansökt om asyl och beviljats flyktingstatus och som är anknytningspersoner. 

En del av remissinstanserna ansåg att det med tanke på likabehandlingen av barn är problematiskt att den tidpunkt som avgör om barnet är minderårigt fastställs på olika sätt beroende på skyddsstatus. Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (GrUU 11/2025 rd) att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men att ett med tanke på jämlikheten bättre alternativ dock vore en enhetlig behandling av flyktingar som kommit till Finland som asylsökande och kvotflyktingar. 

Förvaltningsutskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att personer som fått alternativt eller tillfälligt skydd inte omfattas av tillämpningsområdet för familjeåterföreningsdirektivet och att ovannämnda domstolsavgörande således inte gäller dem. De faller därmed utanför tillämpningsområdet för undantagsbestämmelsen. Utanför tillämpningsområdet lämnas också kvotflyktingar, på den grunden att de inte i enlighet med domen ansöker om asyl för att beviljas flyktingstatus. 

Enligt utredning till förvaltningsutskottet leder EU-domstolens avgörande om fastställande av minderårighet till att ett barn (avkomling i nästa generation) som blivit myndigt i vissa situationer behandlas som minderårigt för att barnet ska kunna beviljas uppehållstillstånd för familjemedlem i förhållande till sin vårdnadshavare. Det väsentliga är att det är fråga om beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar och att målet är att skydda familjelivet. Om ett barn bildar en egen familj genom att ingå äktenskap, finns det inte längre något motsvarande behov av att skydda förälderns och barnets familjeliv. Det är då inte längre motiverat att bevilja uppehållstillstånd med stöd av att barnet är minderårigt eller enligt det rättsläge som EU-domstolen eftersträvar genom sitt avgörande. 

Enligt utredning till utskottet är syftet med förslaget inte att ändra de förutsättningar utifrån vilka förhållandet mellan vårdnadshavare och fosterbarn bedöms. Om kravet på de facto vårdnad eller behovet av sådan vårdnad inte uppfylls, finns det således inte heller skäl att bevilja uppehållstillstånd, även om villkoret om fastställande av om barnet är minderårigt i sig är uppfyllt. Också i propositionen (s. 52) konstateras att ändringen som gäller den tidpunkt som ska beaktas vid fastställandet av om barnet är minderårigt i praktiken kommer att tillämpas mer sällan på myndiga fosterbarn än på biologiska barn. I praktiken kan de facto vårdnad eller behovet av sådan ha samband exempelvis med barnets eventuella särskilda behov. 

Barnets bästa

Grundlagsutskottet har framfört i sitt utlåtande (GrUU 11/2025 rd) att utskottet tidigare med eftertryck påpekat att man i samband med beslut om familjeåterförening måste fästa särskild uppmärksamhet vid bestämmelserna i konventionen om barnets rättigheter och Europakonventionen och även ta hänsyn till bestämmelsen om barnets bästa i 6 § i utlänningslagen samt att utskottet också nu betonar vikten av att barnets bästa beaktas. 

Förvaltningsutskottet påpekar att konsekvensbedömningen och motiveringen till lagstiftningsordningen innehåller bedömningar av barnets bästa. De föreslagna bestämmelserna innehåller element som säkerställer att barnets bästa tillgodoses. Det föreslagna villkoret om minimiålder för makar innehåller ingen särskild grund för undantag, men ändringen påverkar inte beviljandet av uppehållstillstånd mellan barnet och vårdnadshavaren. Försörjningsförutsättningen är förenlig med barnets bästa genom att syftet med bestämmelserna är att förhindra att barn används som redskap för inresa. Målet för bestämmelserna är att barn inte ska sändas ensamma till Finland. Enligt utredning till utskottet kan det systematiska undantaget från försörjningsförutsättningen i den gällande lagen utgöra ett incitament för utnyttjande för gruppen i fråga och det föreslås därför att undantaget slopas. Eftersom det är möjligt att avvika från försörjningsförutsättningen utifrån prövning från fall till fall säkerställs det att barnets bästa tillgodoses. Även grundlagsutskottet har understrukit detta i sitt tidigare utlåtande (GrUU 27/2016 rd). Också möjligheten att avvika från kravet på boendetid tar hänsyn till barnets bästa. Förvaltningsutskottet anser därför att barnets ställning och barnets bästa har beaktats vid beredningen. 

Övergångsbestämmelsen

Det föreslås en övergångsbestämmelse för lagens ikraftträdande. Enligt utredning till utskottet är målet att skydda det befintliga familjelivet och undvika situationer där det efter lagändringen inte annars är möjligt att bevilja fortsatt tillstånd exempelvis på grund av att det gällande villkoret om minimiålder ännu inte uppfylls. Förvaltningsutskottet anser att det inte är motiverat att det i ärendet fattas ett negativt beslut på ansökan om fortsatt tillstånd och att familjemedlemmen därför eventuellt för en kortare tid måste återvända till sitt hemland för att vänta på att villkoret om minimiålder uppfylls. I praktiken kan dessa situationer leda till en besvärsprocess som sannolikt pågår så länge att personen hinner nå minimiåldern under den tiden. Utskottet påpekar att ett sådant förfarande inte är ändamålsenligt vare sig för sökanden eller för myndigheten. Med beaktande av kravet på boendetid är det i praktiken inte alltid möjligt att återvända till hemlandet ifall även familjemedlemmen själv har getts skyddsstatus. Enligt utredning till utskottet lämpar sig övergångsbestämmelsen i princip inte för situationer där fortsatt tillstånd söks på grund av olika familjeband, eftersom det inte är fråga om att skydda det befintliga familjelivet. Samma utgångspunkt gäller för situationer där det föregående uppehållstillståndet har beviljats på någon annan grund än familjeband.