Regeringen föreslår att utlänningslagen ändras så att försörjningsförutsättningen som villkor för beviljande av uppehållstillstånd för en familjemedlem till en minderårig person som får internationellt eller tillfälligt skydd avskaffas. Således är tryggad försörjning inte längre en förutsättning för uppehållstillstånd för en familjemedlem till en minderårig som beviljats asyl, fått alternativt skydd, är en kvotflykting eller beviljats tillfälligt skydd. Ändringen gäller också uppehållstillstånd som beviljas en annan anhörig till en minderårig anknytningsperson. Enligt utlänningslagen anses som familjemedlem vårdnadshavaren till en minderårig anknytningsperson. Begreppet annan anhörig definieras inte i utlänningslagen. Andra anhöriga till en minderårig anknytningsperson är vanligen hans eller hennes syskon och far- eller morföräldrar.
I propositionen föreslås det också att bestämmelsen om fastställande av när ett barn ska vara minderårigt under processen för familjeåterförening ändras med anledning av Europeiska unionens domstols avgörande så att minderårigheten fastställs utifrån den tidpunkt när ansökan blir anhängig i stället för när ansökan avgörs i fråga om de grupper som omfattas av direktivet om familjeåterförening. Migrationsverket tolkar redan den gällande lagen på det sätt som EU-domstolen förutsätter. I propositionen föreslås det dock att ändringen utsträcks till att även gälla grupper som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Utnyttjande av barn som redskap för inresa
Om propositionen genomförs kommer den att tillföra ytterligare en attraktionsfaktor för humanitär invandring. I praktiken kommer detta att synas i att fenomenet med så kallade ankarbarn ökar när allt fler skickar sina barn på en farlig resa för att själva lättare få uppehållstillstånd. Det är också värt att notera att en betydande andel av dem som anlänt till Finland av humanitära skäl är unga vars verkliga ålder inte kan fastställas med säkerhet. Då fastställandet av när barnet ska vara minderårigt ändras och tillämpas på fler grupper av sökande kommer antalet uppehållstillstånd som beviljas på grund av familjeåterförening att öka.
Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att det är nödvändigt att ansökan om uppehållstillstånd också i fortsättningen ska kunna avslås, om det bedöms att barnet utnyttjas eller en familjeåterförening i Finland på annat sätt strider mot barnets bästa. Också sakkunniga har betonat att man måste försäkra sig om att underlättade familjeåterföreningar inte utsätter minderåriga för situationer där de utnyttjas som redskap för inresa eller ökar antalet sådana fall. Särskild uppmärksamhet bör därför fästas vid att myndigheterna noggrant utreder de sökandes identitet, i synnerhet när sökanden är mycket nära myndighetsålder.
Även förvaltningsutskottet har i sitt betänkande i samband med stiftandet av utlänningslagen (FvUB 4/2004 rd) lyft fram vikten av att ta hänsyn till barnets bästa och höra barnet självt i beslutsprocesser som grundar sig på utlänningslagen, särskilt i asylärenden och beslut om uppehållstillstånd på grund av familjeband. När ett beslut involverar ett barn är det viktigt att den som fattar beslutet tar reda på vilken lösning som är förenlig med barnets bästa i det aktuella fallet. Barnets bästa är alltid en individuell fråga och beroende av barnets livssituation vid den givna tidpunkten. Barnets bästa ska övervägas som helhet med beaktande av barnets önskemål, åsikter och individuella behov i den mån det är möjligt. En minderårig är i regel den svagaste parten i situationer där de vuxnas eller samhällets intressen står i strid med barnets bästa. Myndigheternas uppgift är att övervaka att barnets bästa tillgodoses.
Propositionen tar kraftigt fasta på barnets bästa, men tyvärr har det inte föreslagits några bestämmelser som bättre medger en helhetsbedömning av barnets bästa. Det är därför motiverat att fråga sig om det tillgodoser barnets bästa att han eller hon lever med föräldrar som är beredda att utsätta sitt barn för många olika faror för att själva få bli migranter i ett land med högre levnadsstandard.
Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar att uppehållstillstånd på grund av familjeåterförening inte ska beviljas om det finns skäl att misstänka att utlänningen har för avsikt att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet.
Bristfällig konsekvensbedömning
Familjeåterförening har redan länge varit den främsta migrationsvägen till Finland. Vår utskottsgrupp påpekar att om propositionen genomförs kommer den humanitära invandringen från Afrika, Mellanöstern och Centralasien att öka ytterligare. Om man ser till sysselsättningsgraden, stödberoendet, skolframgången eller brottsligheten bland de grupperna är Finland ett av de OECD-länder som misslyckats mest i fråga om integration. Relevant är också att vi har använt ansenliga mängder offentliga resurser för integration jämfört med många andra länder. Dessa problem kan endast förväntas bli värre och mer komplexa om andelen av befolkningen som integreras dåligt fortsätter att öka. Enligt propositionen gynnar familjeåterförening en framgångsrik integration. Tyvärr har detta inte synts i de uppmätta storheterna när det gäller integrationen bland de största invandrargrupperna som kommit till landet av humanitära skäl.
Vi fäster särskild uppmärksamhet vid propositionens bristfälliga konsekvensbedömning. I förslaget nöjer man sig med att konstatera att det är möjligt att avskaffandet av försörjningsförutsättningen när det gäller familjemedlemmar eller andra anhöriga till minderåriga som fått internationellt eller tillfälligt skydd i viss mån kan höja antalet ansökningar som görs på grund av familjeband. I propositionen ingår således inte heller någon bedömning av de ekonomiska konsekvenserna eller andra negativa följder som den ökade invandringen medför för samhället, såsom ökad brottslighet.
I ett sakkunnigyttrande har det också påpekats att slopandet av kravet på tryggad försörjning kräver att konsekvenserna av ändringen följs och att man bedömer ändringens betydelse som attraktionsfaktor. Vidare bör man fästa uppmärksamhet vid att de ekonomiska konsekvenserna såväl för statsfinanserna som för kommunalekonomin utreds noggrannare med beaktande av till exempel förändringarna i utgifterna för utkomststöd. Av sakkunnigyttrandena framgår att de medborgargrupper som berörs av att familjeåterföreningarna underlättas är överrepresenterade bland dem som får grundläggande utkomststöd, arbetslöshetsförmån och bostadsbidrag. Också inrikesministeriet har i sitt utlåtande framfört att de faktiska ekonomiska konsekvenserna i sista hand är helt beroende av bland annat hur väl personerna sysselsätts. Ändå är till exempel sysselsättningsgraden vanligtvis låg för invandrare som kommit till landet på humanitära grunder. Vår utskottsgrupp anser att det behövs en betydligt mer omfattande och mångsidig bedömning än i dagens läge av vilka konsekvenser den ökade invandringen har för det mottagande samhället.
Om ändringarna i utlänningslagen genomförs kommer invandring som grundar sig på humanitära skäl att öka från länder vars migranter enligt de uppgifter som finns att tillgå har svaga eller till och med obefintliga utsikter att integreras. Detta är inte frågan om att främja kontrollerad invandring som skulle minska hållbarhetsgapet eller innebära lättnader för dylika problem. Tvärtom har propositionen, om den genomförs, mycket betydande negativa och långtgående konsekvenser för de offentliga finanserna och hela samhället.