Detaljmotivering

1. Utlänningslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser

4 §. Förhållande till andra lagar.

Med stöd av 97 § 2 mom. är det Utlänningsverket som för asylsamtalen. Enligt momentet kan också polisen på begäran av Utlänningsverket föra ett asylsamtal, om antalet ansökningar har ökat kraftigt eller i övrigt om särskilda skäl finns.

Med stöd av 4 § 2 mom. tillämpas förvaltningslagen () på asylsamtal som förs av polisen. Med stöd av samma moment tillämpas bestämmelserna om polisundersökning i polislagen () på annan utredning som polisen utför.

Enligt 37 § i polislagen avses med polisundersökning annan undersökning som polisen ålagts än förundersökning med anledning av brott. Enligt samma paragraf ska bestämmelserna om förfarandet vid förundersökning iakttas i tillämpliga delar vid polisundersökning. Följaktligen resulterar 4 § 3 mom. i lagförslaget i att 47 § i lagen om gränsbevakningsväsendet (320/1999) tillämpas på undersökningar som gränsbevakningsväsendet utför med stöd av utlänningslagen. Enligt 47 § i lagen om gränsbevakningsväsendet ska i tillämpliga delar det som föreskrivs om undersökning vid förundersökning iakttas när sådana undersökningar görs. Av denna anledning anser utskottet det klart att förundersökningslagen (448/1987) tillämpas på de asylsamtal som polisen håller och de undersökningar som gränsbevakningsväsendet gör med stöd av utlänningslagen. Då måste till exempel de frister som föreskrivs i 21 § i förundersökningslagen följas. Hänvisningarna i 4 § är utformade på behörigt sätt, anser utskottet.

6 §. Tillämpning av lagen på minderåriga.

I 1 mom. föreskrivs att i beslutsfattande som sker med stöd av utlänningslagen ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa samt vid omständigheter som hänför sig till barnets utveckling och hälsa. Det är mycket viktigt att den så kallade integreringsprincipen finns inskriven i utlänningslagen när det gäller barnets bästa, framhåller förvaltningsutskottet.

Utskottet påpekar att ett minderårigt barn som regel är den svagaste parten när vuxnas eller samhällets intressen strider mot barnets bästa. Myndigheterna är skyldiga att övervaka att barnets bästa tillgodoses. Barnets bästa är en princip som finns inskriven dels i konventionen om barnets rättigheter, dels i de viktigaste nationella lagarna som gäller barn. Konventionen om barnets rättigheter är tillämplig lag i Finland. Bestämmelserna i 6 § fokuserar myndigheternas uppmärksamhet på att skyldigheterna i konventionen måste uppfyllas.

Vikten av att ta hänsyn till barnets bästa och höra barnet självt lyfts fram i beslutsprocesser som grundar sig på utlänningslagen, särskilt i asylärenden och beslut om uppehållstillstånd på grundval av familjeband. När ett beslut involverar ett barn är det av största vikt att den som fattar beslutet tar reda på vilken typ av lösning som stämmer överens med barnets bästa i det aktuella fallet. Barnets bästa är alltid en individuell fråga och beroende av barnets livssituation vid den givna tidpunkten. Det måste göras en samlad bedömning av barnets bästa, och i mån av möjlighet med hänsyn till barnets önskemål, synpunkter och individuella behov. Att barnet får uttrycka sin åsikt är en viktig del av processen för att tillgodose barnets bästa.

I 26 § i lagen om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande (493/1999) sägs att en företrädare utses för flyktingbarn, för barn som får tillfälligt skydd och för barn som anhåller om uppehållstillstånd eller söker asyl och befinner sig i Finland utan vårdnadshavare. Företrädaren för den talan som hör till vårdnadshavaren. Det ingår i företrädarens uppgifter att bevaka barnets intressen bland annat i förfaranden som har att göra med utlänningslagen. Det finns inga särskilda lagstadgade behörighetsvillkor för företrädarna, men i praktiken brukar de vara yrkesutbildade personer inom det sociala området eller barnskyddet.

Utskottet påpekar att det i en behörig utredning av barnets bästa också ingår att en förälder, vårdnadshavare eller en företrädare enligt 26 § i lagen om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande alltid är närvarande när ett barn hörs vid asylutredning. Dessutom anser utskottet att en expert på barnskyddsfrågor ska kallas in till asylsamtalet, om detta inte är uppenbart onödigt. Exempelvis en kommunal socialarbetare eller en socialarbetare vid flyktingförläggningen kan vara expert i sådana fall. Dessutom anser utskottet att det redan med hänvisning till myndigheternas allmänna skyldighet enligt 7 § att utreda asylärenden kräver att den synpunkt på barnets bästa som en expert på barnskyddsfrågor företräder finns att tillgå i alla situationer då ett beslut som grundar sig på utlänningslagen och gäller ett barn fattas.

Det är ett absolut krav att tjänstemännen vid Utlänningsverket är kapabla att göra en professionell bedömning av barnets bästa och väga in detta i sina beslut, understryker förvaltningsutskottet. Alla asylansökningar och ansökningar med hänvisning med familjeband som gäller minderåriga barn som kommit ensamma till Finland är koncentrerade till ett och samma resultatområde inom flykting- och asyllinjen vid Utlänningsverket. Resultatområdet har inrättat en så kallad barngrupp. Enligt vad utskottet har erfarit har medlemmarna i barngruppen målmedvetet satsat på att förbättra sin kompetens med hjälp av utbildning och arbete i nätverk mellan myndigheterna. Under ledning av experter på pedagogik och psykologi har gruppen tagit fram en blankett och anvisningar för asylsamtal med barn. För utredningen av barnets bästa är det av allra största vikt att de tjänstemän vid Utlänningsverket som handlägger frågor som gäller minderåriga får uppdaterad utbildning och har möjligheter att förbättra sin förmåga att bedöma barnets bästa.

7 §. Allmänna förfaranden inom förvaltningsförfarandet.

Enligt 4 § 1 mom. iakttas förvaltningslagen vid behandlingen av ärenden som avses i utlänningslagen, om inte något annat bestäms särskilt i lag. Förvaltningslagen ska således tillämpas i kompletterande syfte i de fall då utlänningslagen inte har några särbestämmelser.

Bestämmelserna i 7 § reglerar de allmänna förfarandena inom förvaltningsförfarandet. Paragrafen gäller frågor som regleras i 23 § (behandling utan dröjsmål), 25 § (gemensam behandling av ärenden) och 31 § (skyldigheten att utreda ett ärende) i förvaltningslagen.

Förvaltningslagens 31 § utgår från att myndigheterna ska se till att ett ärende utreds. Myndigheternas skyldighet att utreda ärenden betyder emellertid inte att den sökande själv är befriad från skyldigheten att lägga fram information för att styrka sin ansökan eller sitt yrkande.

Syftet med 7 § 2 mom. i den föreslagna lagen är att klarlägga i hur stor utsträckning myndigheterna och de sökande själva är skyldiga att utreda ett utlänningsärende. Bestämmelsen om ansvaret för att utreda ett ärende syftar enligt motiveringen till propositionen till att medlen att utreda ett ärende ska fördelas rättvist mellan myndigheter och berörda parter. Trots intentionen att fördela utredningsmedlen på ett rättvist sätt kan det i flera fall hända att det inte går att få fram någon information i ärendet eller att det inte går att verifiera påståenden eller uppgifter som lämnas. Bestämmelsen om skyldighet att utreda ett ärende lämpar sig för många olika typer av situationer och understryker vikten av relevant och rättvis behandling. I till exempel asylärenden är det viktigt att också de asylsökande medverkar till att fakta fås fram. Med hänsyn till att myndigheterna med stöd av 7 § 2 mom. åläggs en skyldighet att utreda ärenden och att partens skyldighet att utreda ett ärende sträcker sig till de medel som han på grund av omständigheterna har tillgång till, tillstyrker utskottet 7 § utan ändringar med hänvisning till utlänningsärendenas art.

3 kap. Visum

17 §. Tillämpliga bestämmelser vid behandling av visumärenden.

I paragrafen föreskrivs att bestämmelserna i utlänningslagen och föreskrifter i de gemensamma konsulära anvisningarna enligt Schengenregelverket i stället för förvaltningslagen ska tillämpas på anhängiggörande av visumansökan, behandling av ansökan, beslutsförfarandet, motiveringarna till beslut, beslutets innehåll och meddelande om beslut.

De gemensamma konsulära anvisningarna införlivades tillsammans med bland annat det gällande Schengenregelverket i unionens regelverk i maj 1999 (rådets beslut 1999/435/EG). Genom ett särskilt beslut (1999/436/EG) lade rådet fast den rättsliga grunden enligt EG-fördraget för Schengenregelverket. Den rättsliga grunden för de gemensamma konsulära anvisningarna är artikel 62 i EG-fördraget. Dessutom har rådet antagit förordning (EG) nr 789/2001 som ger rådet befogenhet att genomföra vissa av reglerna i de gemensamma konsulära anvisningarna. Vissa av bilagorna till de konsulära anvisningarna som gäller information från medlemsstaterna kan ändras genom ett enklare förfarande (meddelande från medlemsstaterna).

Principiellt sett är Schengenregelverket, inklusive de gemensamma konsulära anvisningarna, normal EU-lagstiftning som ändras genom sedvanliga lagstiftningsförfaranden utom när det gäller vissa bilagor. Lagstiftningsinstrumenten inom den första pelaren, förordning, direktiv eller beslut, är tillämpliga på de gemensamma konsulära anvisningarna. De gemensamma konsulära anvisningarna har liksom Schengenregelverket i övrigt publicerats i en konsoliderad version i serie C i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, medan lagstiftningsändringar alltid offentliggörs i serie L som är brukligt.

Medlemsstaternas förfaranden och villkor i viseringsärenden ingår alltså enligt artikel 62 i fördraget i rådets behörighet. De gemensamma konsulära anvisningarna är direkt tillämplig lag i medlemsstaterna.

Förvaltningsutskottet föreslår att 17 § i sak godkänns i den form som regeringen föreslår bland annat på grund av EU-rättens företräde, eftersom procedurbestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna på vissa punkter strider mot förvaltningslagen. Också tydligheten i formuleringarna talar för att paragrafen bör godkännas utan ändringar. Över lag innefattar handläggningen av viseringsärenden särdrag som talar för att utlänningslagen har specialbestämmelser i stället för att förvaltningslagen tilllämpas.

Förvaltningsutskottet vill ändå precisera 17 § genom att de gemensamma konsulära anvisningarna i Schengenregelverket anförs mer exakt: "de gemensamma konsulära anvisningarna enligt Schengenregelverket till diplomatiska beskickningar och konsulära myndigheter".

26 §. Beviljande av visum i samband med gränskontroll.

Den 27 februari 2003 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Bestämmelserna i den föreslagna 26 § ingår i förordningen. På vissa punkter är förordningen mer exakt än paragrafen. Utskottet föreslår att paragrafen ändras och bara innehåller en informativ hänvisning till förordningen, eftersom förordningen är förpliktande och enligt EG-fördraget tillämplig lag i alla medlemsstater.

32 §. Meddelande om avslag på ansökan.

Enligt paragrafen får den sökande ett skriftligt meddelande om avslag på visumansökan. Sökanden får reda på grunderna till avslaget genom att begära en motivering. Men grunderna uppges inte om avslaget baserar sig på upplysningar om sökanden som myndigheten har fått av en myndighet i en annan stat eller på ett antagande att sökanden kan äventyra den allmänna ordningen eller säkerheten eller den nationella säkerheten i en Schengenstat eller dess förhållande till en främmande stat. Med hänsyn till särdragen i prövningen av visumansökan och förfarandet för beviljande av visum anser förvaltningsutskottet att det finns godtagbara skäl att göra avsteg från skyldigheten att motivera ett avslag.

4 kap. Vistelse

37 §. Familjemedlem.

Det är korrekt att den allmänna definitionen på familjemedlem bygger på uppfattningen av kärnfamilj i vårt finländska samhälle precis som i den gällande lagen, påpekar utskottet. I 154 § finns en definition på familjemedlemmar till unionsmedborgare som innefattar en större personkrets än den generella definitionen.

Med avseende på skyddet för familjelivet i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna är det betydelsefullt att till exempel syskon, föräldrar eller 18 år fyllda handikappade barn inte betraktas som familjemedlemmar enligt den allmänna definitionen i lagförslaget, påpekar grundlagsutskottet i sitt utlåtande. Av den anledningen anser grundlagsutskottet det viktigt att uppehållstillstånd kan beviljas också andra anhöriga med stöd av 50 § 3 mom. (beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till finska medborgare) och 115 § (beviljande av uppehållstillstånd för andra anhöriga till en person som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd).

Enligt 37 § betraktas vårdnadshavaren som familjemedlem till minderåriga barn. En så snäv definition kan utgöra ett problem med avseende på skyddet för familjelivet, till exempel om en utlänning regelbundet träffar sitt barn i Finland och också i övrigt har kontakt med barnet men inte är dess vårdnadshavare, påpekar grundlagsutskottet. Efter en skilsmässa hänger vårdnaden samman med föräldrarnas inbördes relationer medan umgängesrätten uppfyller relationen mellan barnet och föräldern. Förvaltningsutskottet påpekar att en förälder kan uppfylla sin umgängesrätt med hjälp av visum eller viseringsfri rörelsefrihet. Uppehållstillstånd är ingen bra lösning på den här typen av situationer.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att barnets rätt till familjeliv inte kan tillgodoses fullt ut utan att minderåriga syskon betraktas som familjemedlemmar åtminstone när syskonen har bott tillsammans och är barnets enda anhöriga i livet.

Förvaltningsutskottets kommentar på denna punkt är att det i många olika fall kan förekomma att minderåriga som är bosatta i Finland har minderåriga syskon i utlandet som anhåller om uppehållstillstånd i Finland. Enligt bestämmelserna är det då vårdnadshavaren som representerar barnet i denna fråga. Detta visar hur läget ser ut när minderåriga syskon inte betraktas som familjemedlemmar. Det naturliga är att barnet bor hos sin vårdnadshavare. Dessutom kan det förekomma att minderåriga syskon delvis eller helt och hållet har olika vårdnadshavare.

Barn utan vårdnadshavare får en företrädare i Finland och bor på familjehem eller i fosterhem. Det är inte lämpligt att ett minderårigt syskon alltid ska kunna flytta till ett barn som är bosatt i Finland även om det sker med tillåtelse från vårdnadshavaren i utlandet, påpekar förvaltningsutskottet. Minderåriga syskon som är bosatta utomlands kan med stöd av 50 § 3 mom. och 115 § få uppehållstillstånd i egenskap av annan anhörig än familjemedlem, vilket utskottet påpekar ovan.

Det är mycket ovanligt att minderåriga barn som kommer ensamma till Finland har ensamma syskon i något annat land, visar uppgifter till utskottet. Utskottet menar att det inte finns någon anledning att ändra den vedertagna, också av utskottet omfattade, definitionen på familj i utlänningslagen med hänvisning till den här typen av undantagsfall. Däremot är det angeläget att det finns garantier för att ensamma syskon har möjlighet att komma till Finland. Utskottet föreslår att 52 § kompletteras med att minderåriga syskon av individuella humanitära skäl kan få uppehållstillstånd, om syskonen har bott tillsammans och föräldrarna inte är i livet eller föräldrarnas vistelseort inte är känd.

39 §. Försörjningsförutsättning vid beviljande av uppehållstillstånd.

Tryggad försörjning är en av de viktigaste villkoren enligt Finlands och Europeiska unionens lagstiftning för att uppehållstillstånd beviljas. Orsaken är att man vill undvika att en utlänning snart efter inresan är i behov av socialbidrag. Kravet på tryggad försörjning är inte absolut utan lagen anför flera undantag (47 § 1 mom. 1 punkten, 48, 50, 51, 52 och 54 § samt bestämmelserna om internationellt skydd i 6 kap.). Så krävs det till exempel inte tryggad försörjning av den som får uppehållstillstånd med hänvisning till internationellt skydd eller av familjemedlemmar till finska medborgare. Dessutom bör man komma ihåg att propositionen tillåter att en utlänning får sociala förmåner som ersätter kostnader utan att det påverkar prövningen av ärendet. Kravet på tryggad försörjning måste fortsatt vara utgångspunkten för regleringen. Det faktum att en sökande tillfälligt lever på utkomststöd är inget hinder för fortsatt tillstånd.

I 39 § 1 mom. utgår regeringen från att det krävs exceptionellt vägande skäl för att kravet på tryggad försörjning ska kunna frångås i enskilda fall. Enligt motiven till propositionen kan det vara fallet till exempel när ett minderårigt barn kommit till Finland utan medföljande vuxen och barnets bästa kräver avsteg från regeln när barnets föräldrar anhåller om uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband. Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår förvaltningsutskottet att undantaget på grundval av barnets bästa skrivs in i lagtexten i mer allmänna ordalag än bara i betydelsen ensamma minderåriga barn.

Enligt 39 § 5 mom. kan social- och hälsovårdsministeriet efter att ha förhandlat med andra ministerier som bereder lagstiftning om utkomstförmåner och med inrikesministeriet, meddela anvisningar om tolkningen av försörjningsförutsättningarna. Grundlagsutskottet anser bestämmelserna onödiga eftersom en myndighet kan meddela anvisningar inom sitt lagfästa ansvarsområde utan särskilda befogenheter. Dessutom bidrar bestämmelserna till att fördunkla skillnaden mellan förpliktande rättsliga regler i ministerieförordningar eller myndighetsbestämmelser som utfärdas med stöd av lag och anvisningar av typen rekommendationer, påpekar grundlagsutskottet. Med hänvisning till detta föreslår förvaltningsutskottet att 39 § 5 mom. stryks i lagförslaget.

45 §. Beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd för personer som befinner sig utomlands.

Paragrafen innehåller bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd för personer som befinner sig utomlands t.ex. för studier. Tillståndet beviljas då för ett år i taget så att studieframgången kan kontrolleras. Framgång i studierna är å sin sida en förutsättning för den studerandes uppehållstillstånd.

46 §. Beviljande av uppehållstillstånd för studier.

Avsikten är att tillfälliga uppehållstillstånd på samma sätt som för närvarande huvudsakligen ska beviljas för examensinriktade studier. Ett tillfälligt uppehållstillstånd kan också beviljas för andra studier, om utlänningen kan lägga fram särskilda grunder som stöd för sin ansökan. Sådana grunder enligt lagen kan i det enskilda fallet vara t.ex. komplettering av erhållen yrkeskunskap eller examen, tilläggsutbildning i anslutning till arbete som utförs i utflyttningslandet, specialutbildning som meddelas i Finland, utlänningens önskan att studera vår kultur eller våra officiella språk eller den sökandes finska härkomst. Utskottet pekar med hänvisning till regeringens motivering också på de studiemöjligheter som exempelvis medborgarinstituten har att erbjuda.

48 §. Uppehållstillstånd för en person som kommer från det forna Sovjetunionens område.

Utskottet föreslår en precisering av lydelsen i 3 mom. 2 punkten.

49 §. Beviljande av första tidsbegränsat uppehållstillstånd för utlänningar som kommit till landet utan uppehållstillstånd.

Det är fråga om en specialbestämmelse för situationer där uppehållstillstånd undantagsvis skulle kunna sökas i Finland. Principen om kontrollerad invandring kräver att en invandrare i regel har uppehållstillstånd redan vid inresan i landet (1 mom. 2 punkten).

50 §. Beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till finska medborgare.

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras så att bestämmelsen även nämner minderåriga ogifta barn till familjemedlemmar till finska medborgare.

52 §. Beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker.

Utskottet noterar att offren för människohandel inte beaktats i totalrevisionen av utlänningslagen. Frågan om offrens situation behandlas fortfarande både nationellt och på unionsnivå. Behandlingen av frågan bör påskyndas så att utlänningslagen kan få bestämmelser som gäller offren för människohandel, menar utskottet.

Vidare påpekar utskottet att bestämmelserna i 52 § om beviljande av uppehållstillstånd av individuella mänskliga orsaker kan komma att tilllämpas t.ex. när minderåriga barn reser in i landet ensamma. Återförening av dessa barn och deras föräldrar, när man lyckats få reda på föräldrarnas hemvist, ska enligt detaljmotiven till propositionen ske i det land där föräldrarna vistas, om det är säkert för barnet att återvända. Återförening av familjen ska på vissa tilläggsvillkor också kunna ske i Finland, om det är förenligt med barnets bästa. Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att den entydiga tolkningen att det primära är att familjen återförenas i ett land där föräldrarna vistas inte svarar mot det förpliktande uttrycket ("beviljas") i lagtexten eller mot att barnets bästa ska vara avgörande. Tolkningen rimmar också illa med artiklarna 9 och 10 i konventionen om barnets rättigheter.

Förvaltningsutskottet konstaterar på grundval av inhämtad utredning att avsikten har varit att i motiveringen till 52 § uttrycka att ett barns inresa till Finland inte automatiskt innebär att föräldrarna får resa in i landet. Regeringen har i motiveringen också velat betona att barnets bästa inte helt onyanserat kan anses betyda att barnet bor i Finland med sina föräldrar. I detta sammanhang måste man också beakta den tolkning av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna som grundlagsutskottet hänvisar till i sitt utlåtande: "Som domstolen för mänskliga rättigheter ser det innehåller artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inte någon allmän skyldighet för staten att respektera äkta makars val av boplats och att godkänna familjeåterförening inom sitt territorium."

Med hänvisning till 6 § understryker utskottet att barnets bästa måste vägas in i alla beslut som gäller barn. Förvaltningsutskottet anser att beslut som gäller återförening av familjer när det gäller minderåriga barn som kommit ensamma kräver en helhetsbedömning av barnets bästa, familjebanden och hur familjebanden koncentreras. Detta tänkesätt syns bl.a. i flera av Europadomstolens domar. En minderårig familjemedlems kortvariga vistelse i en främmande stat räcker inte som grund för familjeåterförening i den staten.

Orsaken till att föräldrar skickar sina barn till ett främmande land kan vara att de försöker rädda och skydda barnens liv. Utskottet betonar emellertid med eftertryck också att det bör förhindras att barn används som redskap i invandring. Detta är också förenligt med barnets bästa. Om barn reser ensamma är deras säkerhet och välmåga hotade i synnerhet under själva resan. Människohandel med barn, smuggling av barn och mångahanda utnyttjande av barn är så pass allvarliga problem att samhället måste ta itu med dem.

Utskottet föreslår med hänvisning till vad som sägs ovan i detaljmotiven till 37 § att följande bestämmelse läggs till i 52 § som 4 mom.: "Om ett minderårigt barn som kommit ensamt till Finland beviljas uppehållstillstånd med stöd av 1 mom., beviljas barnets minderåriga syskon som befinner sig utomlands kontinuerligt uppehållstillstånd. Ett villkor för att uppehållstillstånd ska beviljas är att syskonen har bott tillsammans och att barnens föräldrar inte är i livet eller att deras vistelseort är okänd. Beviljande av uppehållstillstånd förutsätter ytterligare att detta är till barnets bästa. Uppehållstillståndet förutsätter inte att utlänningens försörjning är tryggad."

54 §. Beviljande av fortsatt tillstånd.

Den som beviljats uppehållstillstånd för studier har begränsad rätt att arbeta i enlighet med 80 § 1 mom. 1 punkten. Grundlagsutskottet uppmärksammar i sitt utlåtande att regeringen i lagförslaget inte har räknat med att utlänningar som utexaminerats från finländska läroanstalter kan försöka skaffa heltidsarbete här.

Förvaltningsutskottet påpekar för klarhets skull att den studerandes uppehållstillstånd inte upphör att gälla vid den tidpunkt som han eller hon utexamineras, utan när tillståndet löper ut. Tillstånden beviljas för ett år i taget. Det är således också möjligt att den studerande utexamineras i början eller mitten av tillståndsperioden.

Utskottet noterar vidare att enligt lagförslagets 54 § 5 mom. beviljas de studerande som efter studierna ansöker om uppehållstillstånd på nya grunder (t.ex. uppehållstillstånd för arbetstagare enligt 75 § eller för näringsidkare enligt 76 §) uppehållstillstånd som sökts i Finland om de lagstadgade villkoren uppfylls. Den som ansöker om ett sådant tillstånd i Finland har enligt 40 § 3 mom. rätt att vistas i landet under den tid som ansökan behandlas. Detta innebär att regeringen frångått principen om att den studerande ska återvända till sitt hemland när studierna slutförts. Ändringarna gäller inte medborgare i EU- och EES-länder, eftersom deras uppehållsrätt grundar sig på gemenskapslagstiftning.

I lagmotion LM 68/2003 rd föreslås att studerande efter slutförda studier ska kunna beviljas ett särskilt uppehållstillstånd för att kunna söka arbete. Det förslaget innefattar aspekter som måste utredas särskilt. En fråga är hur de som slutfört sina studier ska kunna försörja sig när de söker arbete. Dessutom måste en avvägning mellan olika uppehållsgrunder göras, t.ex. när det gäller utlänningar som redan arbetar i Finland, men vars anställning upphört.

Utskottet noterar att inrikesministeriet har beslutat att frågan om utländska studenters ställning i Finland ska utredas. Enligt avsikt ska det utredas dels om det behövs andra ändringar än de som förelås i propositionen för att studerande som vill stanna i Finland efter studierna ska ha bättre möjligheter att komma in i arbetslivet, dels om man bör lindra eller rentav avskaffa de begränsningarna i att arbeta när det gäller studerande som inte kommer från ett EU- eller EES-land. Utskottet anser det vara viktigt att utlänningar som utbildats i Finland har möjlighet att tacka ja till anställningar som de erbjuds i vårt land. Detta blir allt viktigare när s.k. stora årskullarna går i pension. Även arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sitt utlåtande tagit upp frågan om bättre villkor för utländska studerande. I detta skede tillstyrker förvaltningsutskottet 54 § i dess lydelse enligt propositionen.

57 §. Hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd.

Enligt 57 § 1 mom. 3 och 4 punkten är ett på prövning beroende hinder för beviljande av permanent uppehållstillstånd att utlänningen konstaterats ha gjort sig skyldig till eller är misstänkt för två eller flera brott. Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att högsta förvaltningsdomstolen ansett att det faktum att någon gjort sig skyldig till två eller flera trafikförseelser inte kan anses som ett i gällande lag avsett särskilt skäl att låta bli att bevilja permanent uppehållstillstånd. Vidare anser grundlagsutskottet att beslutsprövningen i vilket fall som helst bör utgå från en sådan samlad bedömning som fäster adekvat vikt vid handlingarnas grovhet och vid hur länge en utlänning uppehållit sig i Finland.

Förvaltningsutskottet påpekar att avslag på ansökan om permanent uppehållstillstånd inte innebär att utlänningen avlägsnas ur landet. Redan den gällande lagen ger möjlighet att bevilja den som fått avslag på sin ansökan om permanent uppehållstillstånd ett tidsbegränsat fortsatt uppehållstillstånd om inga grunder för utvisning enligt utlänningslagen föreligger. Det är motiverat, menar utskottet, att de brottsbaserade hindren för permanent uppehållstilstånd är mer omfattande än grunderna för avlägsnande ur landet.

En person som vistats i Finland med uppehållstillstånd kan inte avvisas, utan endast avlägsnas ur landet genom utvisning. Om man däremot vill att hindret för permanent uppehållstillstånd ska utgöras av en lagakraftvunnen dom i brottmål i stället för av brottsmisstanke, krävs det bestämmelser om möjligheten att skjuta upp behandlingen av en ansökan om permanent uppehållstillstånd till dess att en dom meddelats och vunnit laga kraft. Det kan gå upp till flera år mellan tingsrättens dom och högsta domstolens avgörande i besvärstillståndsärendet. Det är inte motiverat att en person som genom tingsrättens beslut dömts för brott ges permanent uppehållstillstånd på grund av att besvären i ärendet ännu inte behandlats. Som exempel kan tas en utlänning som begått ett allvarligt brott där bevisningen är klar och obestridlig, men som överklagar längden på straffet och storleken på skadeståndet. Det är inte rationellt att polisen måste bevilja en person i fängelse permanent uppehållstillstånd samtidigt som den bereder ett utvisningsförslag avseende samma person. Om utlänningen frias från misstanke eller om beslutet ändras av besvärsinstanserna, försvinner hindren för permanent uppehållstillstånd.

Avslag på ansökan om permanent uppehållstillstånd ska bygga på en helhetsbedömning. Utskottet föreslår ett tillägg i slutet av 2 mom. om att helhetsbedömningen också ska innefatta hänsyn till den tid som utlänningen har vistats i Finland.

63 §. Utlåtanden om ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband.

Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras med en bestämmelse om de sociala myndigheternas och hälso- och sjukvårdsmyndigheternas skyldighet att lämna Utlänningsverket och polisinrättningen i häradet uppgifter när de avger ett utlåtande enligt 63 § i utlänningslagen. Skyldigheten att lämna uppgifter måste vara tillräckligt specifik. Utskottet föreslår att de nämnda myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter fogas till 63 § som ett nytt 2 mom. med följande lydelse: "De sociala myndigheterna eller hälsovårdsmyndigheterna är oberoende av sekretessbestämmelserna skyldiga att med anledning av en ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband i ett utlåtande enligt 1 mom. till Utlänningsverket eller polisinrättningen i häradet lämna sådana uppgifter om de sociala förhållandena och hälsotillståndet för en person som är nödvändiga för att ett beslut om uppehållstillstånd på grund av familjeband ska kunna fattas."

Utskottet påpekar att nödvändiga hälsouppgifter enligt 63 § 2 mom. i utlänningslagen t.ex. är om personen avses ha hand om minderåriga barn som tillåts resa in i landet, men själv är i behov av långvarig sluten vård eller är psykiskt i så pass dåligt skick att han eller hon inte kan ha hand om minderåriga barn. Nödvändiga uppgifter för beslut som gäller familjeåterföreningar är också att hälsotillståndet för den person som är i Finland är sådant att det talar för att en nära anhörig får uppehållstånd i Finland. Behovet av vård eller omsorg kan i så fall tala för en familjeåterförening.

Sådana i 2 mom. avsedda nödvändiga uppgifter om de sociala förhållandena som behövs för beslutsprocessen kunde vara t.ex. uppgifter om den sociala relationen eller den sociala närheten mellan två personer.

Utlänningsverket och polisinrättningen ska då de begär om utlåtande så bra som möjligt specificera vad utlåtandet ska innehålla.

5 kap. Arbete

Utskottet vill för klarhets skull påpeka att det enligt lagförslaget inte är möjligt att samma person samtidigt har flera uppehållstillstånd för arbetagare. En utlänning kan ha endast ett uppehållstillstånd i taget. Det har också förekommit t.ex. sådana missförstånd att studerande utöver tillstånd som beviljats för studier kan beviljas uppehållstillstånd för arbetstagare och att båda tillstånden skulle gälla samtidigt. Detta är inte möjligt. Om en studerande vill arbeta på heltid kan han eller hon ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare, och om ansökan godkänns ändras grunden för uppehållstillståndet. Med andra ord upphör uppehållstillståndet för studier då att gälla.

71 §. Samarbete med arbetsmarknadsorganisationer.

Enligt 71 § deltar arbetsmarknadens parter i uppföljningen och utvärderingen av förfarandena för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare. De deltar också i utformningen av regionala och nationella riktlinjer för de allmänna villkoren för anlitande av utländsk arbetskraft. De nationella riktlinjerna tas i praktiken fram av den arbetspolitiska delegationen vid arbetsministeriet eller av någon av dess sektioner. De regionala riktlinjerna tas i praktiken fram av trepartsdelegationerna vid arbetskrafts- och näringscentralerna. Motiveringen till propositionen behandlar eventuella forum för det nationella och regionala trepartssamarbetet. Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att bland dessa uppgifter för parterna på arbetsmarknaden är medverkan i utformningen av riktlinjer konstitutionellt viktig. Enligt 72 § 2 mom. ska riktlinjerna beaktas i prövningen av uppehållstillståndet för arbetstagare. Grundlagsutskottet anser det vara lämpligast att riktlinjerna meddelas genom myndighetsbeslut. Förvaltningsutskottet påpekar att de nationella riktlinjerna för de allmänna villkoren för anlitande av utländsk arbetskraft också tangerar förvaltningsområdet för andra ministerier bl.a. när det gäller näringspolitiken. Därför anser förvaltningsutskottet att de nationella riktlinjerna ska utfärdas genom beslut av statsrådet på samma sätt som andra nationella mål och program. I fråga om de regionala riktlinjerna föreslår förvaltningsutskottet att de utfärdas genom beslut av den behöriga arbetskrafts- och näringscentralen. Dessutom föreslår utskottet en smärre ordföljdsändring för konsekvensen i texten.

73 §. Arbetsgivarens skyldigheter.

Med den information om de centrala anställningsvillkoren som avses i 1 mom. 1 punkten eftersträvas bättre förutsättningar för tillsynen över anställningsvillkor, bättre rättsskydd för utländska arbetstagare och bedömning av deras förutsättningar att försörja sig. Skyldigheten att lämna information gäller också när en utlänning har rätt att arbeta utan uppehållstillstånd för arbetstagare. Detta har att göra med att lagförslaget innehåller ett förslag till utvidgning av utlänningars rätt att arbeta utan särskilt tillstånd. Avsikten är ändå inte att tillåta dumpning av anställningsvillkoren för utländska arbetstagare. Utskottet anser regeringens förslag vara motiverat.

Den skyldighet att tillställa arbetskraftsbyrån en utredning över de centrala villkoren i arbetet som avses i det föreslagna 3 mom. gäller alltid för arbetsgivare när de anställer andra än unionsmedborgare eller därmed jämförbara personer och deras familjemedlemmar. Primärt är detta lagrum kopplat till de förslag i propositionen som utvidgar utlänningars rätt att arbeta utan uppehållstillstånd för arbetstagare. Även då kommer de centrala villkoren i arbetet att föras in i utlänningsregistret, som arbetarskyddsmyndigheterna kommer att få åtkomsträtt till. Lagrummet gäller emellertid också utlänningar som vistats länge i Finland, t.ex. dem som har permanent uppehållstillstånd. Det är då ofta fråga om utlänningar som integrerats i Finland och som redan relativt väl känner till sina rättigheter och skyldigheter på arbetsmarknaden. Det finns i allmänhet ingen orsak att påföra arbetagivarna ytterligare skyldigheter avseende anställning när det gäller denna grupp. Därför bör momentet inte omfatta de utlänningar som har ett permanent uppehållstillstånd. Utskottet föreslår ett tillägg till 3 mom. som nämner de utlänningar som vistas i landet med stöd av ett tidsberänsat uppehållstillstånd. Därmed behöver unionsmedborgarna, med dem jämförbara personer och deras familjemedlemmar inte nämnas i momentet, eftersom deras vistelse i landet inte baseras på uppehållstillstånd.

74 §. Uppdragsgivarens skyldigheter .

Avsikten har varit att hänvisningen till lagen om utstationerade arbetstagare (1146/1999) ska kvarstå som den är. Förvaltningsutskottet instämmer i den uppfattning som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet framför i sitt utlåtande, dvs. att bestämmelsen bör tydliggöras genom ett tillägg av anställningsvillkor för undvikande av feltolkningen att samtliga i 73 § nämnda skyldigheter regleras i lagen om utstationerade arbetstagare. Tilllägget gör det också lättare att förstå 186 § 2 mom. om straffansvar. Förvaltningsutskottet föreslår att 74 § ska få följande lydelse: "När arbetstagare som är anställda hos en utländsk arbetsgivare arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete eller som hyrd arbetskraft, tilllämpas arbetsgivarens skyldigheter enligt 73 § 1—3 mom. på den i Finland verksamma huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet. I fråga om anställningsvillkor för arbetstagare som avses i lagen om utstationerade arbetstagare (1146/1999) tillämpas dock vad som bestäms i nämnda lag."

78 §. Förhandsbesked om förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare.

Enligt den föreslagna paragrafen får arbetsgivaren ansöka om förhandsbesked om förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har i sitt utlåtande tagit upp uppdragsgivarens situation. En uppdragsgivare som avser att köpa tjänster av en tjänstetillhandahållare som utför tjänsten med utländsk arbetskraft, kan begära förhandsbesked med samma fullmakt tjänstetillhandahållaren (arbetsgivaren). Men om en uppdragsgivare bara har planer på att köpa tjänster och t.ex. på grund av konkurrensutsättning inte har valt tjänstetillhandahållare, går det vanligen inte att använda fullmakt. Trots det vore det också i dessa fall viktigt att uppdragsgivaren kan begära förhandsbesked. Förvaltningsutskottet håller med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet och föreslår därför att uppdragsgivaren nämns i 78 § som följer: "På skriftlig ansökan av arbetsgivaren eller uppdragsgivaren ger arbetskraftsbyrån ett skriftligt förhandsbesked om förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare i det ärende som ansökan avser. Arbetskraftsbyrån skall ge förhandsbeskedet utan dröjsmål. När uppehållstillstånd för arbetstagare söks skall arbetskraftsbyrån på arbetsgivarens yrkande iaktta förhandsbeskedet under den tid som nämns i förhandsbeskedet."

80 §. Begränsat arbete med stöd av annat uppehållstillstånd än uppehållstillstånd för arbetstagare.

Utskottet noterar att bestämmelsen i 1 mom. 4 och 5 punkten inte fullt ut kan tillämpas på Centret för internationellt personutbyte CIMO:s nuvarande program för arbetspraktik. Av dessa gäller 4 punkten endast program baserade på mellanstatliga avtal och frivilligorganisationers program, medan CIMO även har andra praktikprogram. De praktikprogram som CIMO genomför pågår högst 18 månader. I enlighet med principen om livslångt lärande finns det vanligen ingen åldersgräns för deltagande i CIMO:s program, och därför går det inte heller att fullt ut tillämpa bestämmelsen i 5 punkten på dem. Förvaltningsutskottet föreslår att 80 § 1 mom. 4 punkten ändras på följande sätt: "4) för arbete och arbetspraktik som ingår i ett mellanstatligt avtal eller medborgarorganisationers utbytesprogram, om arbetet eller arbetspraktiken räcker högst 18 månader, eller som sker i form av förflyttning för högst ett år inom företaget av en utlänning som avlagt högskoleexamen (utesl.),". Dessutom föreslår utskottet tekniska justeringar av 2 mom.

Utgångspunkten i propositionen är att det alltjämt är motiverat att under studietiden begränsa den rätt att arbeta som inte omfattas av arbetskraftspolitisk prövning till 20 timmar per vecka eller till semesterperioder. Det skulle strida mot det huvudsakliga syftet med vistelsen om rätten att arbeta vore obegränsad. Om den som studerar vill jobba mer ska normal arbetskraftspolitisk prövning tillämpas. Det ska inte heller i detta avseende gå att använda ett uppehållstillstånd för studier till att kringgå invandringsbestämmelserna. Det är redan nu mycket svårt att övervaka hur mycket de berörda personerna arbetar. Å andra sidan bör det beaktas att veckoarbetstiden inte nödvändigtvis är den mest naturliga tidsperioden att följa när det gäller studerande.

Det har redan under motiveringen till 54 § ovan konstaterats att de studerandes ställning ska utredas.

81 §. Arbete utan uppehållstillstånd.

Utskottet föreslår att tillämpningsområdet för 1 mom. punkten utvidgas så att det inte bara gäller bär- och fruktplockning, utan också t.ex. skörd av specialgrödor, rotfrukter och grönsaker. Behovet av säsongsarbetare är nämligen stort även inom den verksamheten på olika håll i landet. Olika kulturväxter mognar vid olika tidpunkter, och därmed kan arbetskraften efter en kort skördeperiod förflytta sig till andra gårdar för att hjälpa till med skörden. Dessutom föreslår utskottet att det ska vara tillåtet att arbeta utan uppehållstillstånd inom pälsfarmning, om det är fråga om säsongsbetonat pälsningsarbete eller brådskande jobb under farmdjurens parningstid. Arbetet under djurens parningstid infaller i mars—april och pälsningsarbetet i november—december.

83 §. Behörighet att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare.

Lagförslagets 49 § innehåller bestämmelser om hur utlänningar som kommit till landet utan uppehållstillstånd beviljas ett första tidsbegränsat uppehållstillstånd. Dessa utlänningar beviljas tillfälligt eller kontinuerligt uppehållstillstånd i Finland, om förutsättningarna för ett sådant tillstånd utomlands föreligger och om det med tanke på utlänningen eller arbetsgivaren är ogrundat att vägra sådant uppehållstillstånd för arbetstagare eller näringsidkare som sökts i Finland (49 § 1 mom. 3 punkten).

Utskottet påpekar att Utlänningsverket är tillståndsmyndighet i utlänningsfrågor och att dess behörighet innefattar de allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd. Arbetskraftsbyråerna har sin egen särskilda behörighet. Eftersom det i 49 § 1 mom. 3 punkten inte är fråga om arbetskraftspolitisk prövning, utan om huruvida tillstånd ska beviljas trots principen om kontrollerad invandring när det söks i Finland utgår utskottet från att det är Utlänningsverket som har behörighet i detta fall. Arbetskraftsbyråernas särskilda behörighet omfattar inte denna fråga. Vissa anställningsaspekter är ändå kopplade till bedömningen enligt 3 punkten och i fråga om dem har arbetskraftsbyråerna sakkunskap. Därför bör arbetskraftsbyråns åsikt beaktas i bedömningen, menar utskottet.

Utskottet föreslår därmed följande tillägg till 83 § 2 mom.: "Utlänningsverket avgör om 49 § 1 mom. 3 punkten är tillämplig."

84 §. Behörighet att bevilja uppehållstillstånd för näringsidkare.

Utlänningsverkets behörighet innefattar de allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd. Arbetskrafts- och näringscentralerna har sin egen särskilda behörighet. Eftersom det i 49 § 1 mom. 3 punkten inte är fråga om näringspolitisk prövning, utan om huruvida tillstånd ska beviljas trots principen om kontrollerad invandring när det söks i Finland, utgår utskottet från att det är Utlänningsverket som har behörighet i detta fall. Arbetskrafts- och näringscentralernas särskilda behörighet omfattar inte denna fråga. Vissa aspekter där arbetskrafts- och näringscentralerna har sakkunskap är ändå kopplade till bedömningen enligt 3 punkten (t.ex. hur förberedelserna för näringsverksamhet framskrider), och därför bör arbetskrafts- och näringscentralens åsikt beaktas i bedömningen, menar utskottet.

Utskottet föreslår därmed följande tillägg till 84 § 2 mom.: "Utlänningsverket avgör om 49 § 1 mom. 3 punkten är tillämplig."

86 §. Arbetarskyddsmyndighet.

Utskottet föreslår senare i betänkandet ett nytt 2 mom. till 185 §. Därför föreslås en precisering av hänvisningen i 86 § 2 mom. till 1 mom. i 185 §.

6 kap. Internationellt skydd

97 §. Asylutredning.

Förvaltningsutskottet pekar på att också de situationer och metoder utreds särskilt som tillåter asylutredning och insamling av uppgifter i den asylsökandes hemland, t.ex. med hjälp av Finlands beskickning i det landet, samtidigt som tystnadsplikten och säkerhetsaspekterna beaktas.

99 §. Tryggt asylland.

Enligt paragrafen kan som säkert asylland för sökanden, när ansökan avgörs vid asylförfarandet, betraktas en sådan stat som utan geografiska förbehåll har tillträtt och iakttar konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (FördrS 77/1968), den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976) och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FördrS 60/1989).

I detta sammanhang pekar utskottet på grundval av inhämtad utredning på det påskyndade förfarandet enligt Sveriges utlänningslag. Lagen innehåller inga särskilda bestämmelser om olika asylförfaranden. Ett påskyndat förfarande innebär att Migrationsverket får förordna att ett beslut att avvisa en asylsökande verkställs även om beslutet inte har vunnit laga kraft.

Enligt uppgift har tanken om uppenbart ogrundade ansökningar i Sveriges utlänningslag skrivits in i 8 kap. 8 §, dvs. bland verkställighetsbestämmelserna. Enligt paragrafen får Migrationsverket förordna att verkets beslut om avvisning får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund. Beslutet kan verkställas omedelbart i alla slags fall: när den sökande återsänds till ett säkert asylland eller till hemlandet (prövning i sak).

Ett beslut om omedelbar verkställighet som fattas på grundval av en uppebart ogrundad ansökan får överklagas till Utlänningsnämnden inom tre veckor efter delgivning av Migrationsverkets beslut. Ett överklagande leder inte till att skyldigheten att lämna landet skjuts upp. Den sökande har möjlighet att särskilt ansöka om avbrytande av verkställigheten hos Migrationsverket, som fattat beslutet i asylärendet. Förfarandet i Sverige torde inte motsvara de rättssäkerhetsgarantier som vårt grundlagsutskott kräver.

I Finland är de olika etapperna i det s.k. påskyndade asylförfarandet nu för tiden och i den föreslagna nya utlänningslagen, när antagandet om ett säkert ursprungsland tillämpas, följande: ansökan lämnas in hos gränskontrollmyndigheten eller den lokala polisen, identiteten och resrutten utreds (polisen eller gränsbevakningsväsendet), asylsamtal hålls (nya lagen: Utlänningsverket, gällande lagen: polisen eller gränsbevakningsväsendet), asylansökan avgörs (Utlänningsverket inom sju dagar efter det att protokollet om asylsamtalet färdigställts), den sökande delges beslutet (polisen), beslutet verkställs tidigast åtta dagar efter delgivningen (den sökande kan ansöka om förbud mot verkställighet hos Helsingfors förvaltningsdomstol), Helsingfors förvaltningsdomstol avgör ansökan om förbud, och den sökande avlägsnas ur landet, om inte förvaltningsdomstolen förbjudit verkställighet.

Detta förfarande tar i praktiken minst fyra veckor. Den faktiska tiden från en asylsökandes inresa till utresan är i dessa fall som regel 1—2 månader. Det bör påpekas att även t.ex. arrangemangen för att avlägsna någon ur landet tar sin tid.

Det bör särskilt påpekas att utlänningslagens bestämmelser om asyl inte grundar sig på tanken att stora grupper unionsmedborgare förflyttar sig från land till land för att söka asyl.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att begreppen säkert asylland och säkert ursprungsland avser att definiera stater som uppfyller vissa villkor som säkra, och därmed kan sökanden från dessa stater snabbt sändas tillbaka. Begreppsliga hjälpmedel av detta slag har kanske någon gång ansetts stå i strid med flyktingkonventionen i Genève till den del de innebär en s.k. geografisk reservation i den nationella rätten. Grundlagsutskottet har i alla fall godkänt begreppen med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, förutsatt att varje ansökan undersöks och avgörs individuellt (GrUU 23/1998 rd). Detta villkor har uttryckligen beaktats i 98 § 2 mom. Även definitionerna i 99 och 100 § är klart formulerade med tanke på individuell prövning. Detta betonas också på ett lämpligt sätt i motiven till bestämmelserna.

I fråga om begreppet säkert asylland noterar förvaltningsutskottet att den sökande i så fall kommit från ett land som skulle ha kunnat pröva dennes ansökan och fatta beslut om eventuellt skydd. I sådana fall undersöks inte grunderna för asylansökan i Finland, utan en bedömning görs av hur pass säkert det säkra asyllandet är för den sökande. En sådan bedömning måste självfallet vara individuell i enlighet med lagförslaget.

100 §. Tryggt ursprungsland.

Som ett säkert ursprungsland kan enligt 1 mom. vid asylförfarandet betraktas en stat där den sökande inte löper risk för att utsättas för förföljelse eller allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I 2 mom. anges de faktorer som ska beaktas särskilt vid bedömningen av ett säkert ursprungsland. Till dessa hör att landet har ett stabilt och demokratiskt samhällssystem, har ett oavhängigt och opartiskt rättsväsende och en nivå på rättsskipningen som motsvarar de krav som ska ställas på en rättvis rättegång och har tillträtt och iakttar de viktigaste internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Dessutom beaktas det om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna har förekommit i landet. Även bedömningen av om landet ska anses vara ett säkert ursprungsland görs individuellt för varje sökande.

101 §. Uppenbart ogrundad ansökan.

En ansökan kan enligt 101 § 1 punkten avslås som uppenbart ogrundad, om den inte motiverats med uppgifter om vissa bestämda omständigheter, t.ex. i anknytning till förbud mot tillbakasändning. Med hänsyn till den utredningsskyldighet som den sökande har enligt bestämmelsen är det befogat att lyfta fram myndighetens skyldighet enligt 7 § 2 mom. att ge ytterligare handledning, understryker förvaltningsutskottet.

Dessutom konstaterar förvaltningsutskottet att det med tanke på trovärdighetsfrågan är motiverat att klassificera en asylansökan som uppenbart ogrundad endast i undantagsfall när saken är helt klar. Utskottet understryker att detta bör beaktas vid tillämpningen av den nya lagen.

103 §. Avvisande av ansökan och tillämpning av påskyndat förfarande.

Utskottet menar att det av 98 § 2 mom. klart framgår att asylansökningarna bedöms individuellt. I 103 § har för tydlighetens skull alla de fall som medger påskyndat förfarande samlats.

104 §. Förfarande när det är fråga om ett tryggt asyl- eller ursprungsland.

Propositionen utgår från att det här är fråga om så klara fall att de kan avgöras inom sju dagar. Tidsfristen kan ruckas om det behövs för att ärendet ska bli omsorgsfullt och korrekt utrett. Som läget är nu och som det också föreslås i den nya lagen behöver Utlänningsverket inte avgöra ett ärende inom sju dagar. Detta kommer till uttryck i undantagsbestämmelsen i 101 § 3 punkten där det handlar om att det först efter den utsatta tidsfristen kunnat utredas om landet är säkert eller inte. Ansökan kan trots det behandlas som uppenbart ogrundad i ett påskyndat förfarande. Med andra ord, om ett ärende kräver sådana utredningar att avgörandet inte kan fattas inom sju dagar, låter detta sig göra utan att möjligheten till snabb verkställighet av beslutet genom det påskyndade förfarandet går förlorad.

107 §. Upphörande av flyktingstatus.

Den föreslagna 107 § 5 punkten handlar om att flyktingstatus upphör på den grunden att en person uppenbart inte längre är i behov av skydd till följd av ändrade förhållanden. I motiveringen nämns förändringar som skett i ursprungslandet. Grundlagsutskottet hänvisar till högsta förvaltningsdomstolens relativt färska avgörande, där det sägs att om förändrade förhållanden tas till grund måste eventuella förändringar i en flyktings individuella behov av skydd bedömas i relation till den förändrade situationen i landet (HFD 2003:82).

Förvaltningsutskottet konstaterar med hänvisning till paragrafmotiven att den sökande ska höras vid en asylutredning enligt 97 § när upphörande av flyktingskapet prövas. Då framkommer också de individuella aspekterna. Prövningen är ett måste redan med anledning av 107 § 5 punkten. Bestämmelsen kräver att eventuella förändringar i en flyktings individuella behov av skydd ska bedömas i relation till den förändrade situationen i landet. En bestämmelse motsvarande 107 § 5 punkten ingår i artikel 1.c i flyktingkonventionen.

116 §. Utlänningsverkets behörighet i anslutning till internationellt skydd.

Utskottet föreslår att hänvisningen i 2 mom. ska gälla 1 mom. 3 punkten och inte 1 mom. 2 punkten.

118 §. Anmälningsskyldighet.

I 1 mom. föreslås bestämmelser om när en utlänning kan åläggas att regelbundet anmäla sig hos polisen eller gränskontrollmyndigheten. I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att ändring inte får sökas genom särskilt besvär i ett åläggande om anmälningsskyldighet.

Grundlagsutskottet påpekar att vad gäller anmälningsskyldighet är det fråga om en såtillvida fristående skyldighet i relation till huvudsaken att den spelar en klart egen roll för rättsskyddet. Att påföra en utlänning en sådan skyldighet har att göra med utlänningens rättigheter och skyldigheter på det sätt som avses i grundlagens 21 § 1 mom. Det föreslagna besvärsförbudet står därför i strid med grundlagen.

Med anledning av grundlagsutskottets konstitutionella anmärkning föreslår förvaltningsutskottet att 118 § 3 mom. stryks i förslaget.

119 §. Övriga skyldigheter.

I 1 mom. anges villkoren för när det får bestämmas att en utlänning ska överlämna sitt resedokument och sin biljett till polisen eller gränskontrollmyndigheten eller meddela polisen eller gränskontrollmyndigheten var han eller hon är anträffbar.

Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att också i fråga om skyldigheten att överlämna resedokument handlar det om en såtillvida fristående skyldighet i relation till huvudsaken att den spelar en klart egen roll för rättsskyddet. Förvaltningsutskottet föreslår med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande att 119 § 3 mom. stryks.

120 §. Ställande av säkerhet.

I den föreslagna paragrafen föreskrivs att en utlänning i stället för att påföras de skyldigheter som avses i 118 och 119 § får åläggas att ställa en sådan säkerhet hos staten för sina kostnader för vistelse och återresa som myndigheten bestämmer. I ett beslut om ställande, frigörande eller återställande av säkerhet får enligt 3 mom. ändring inte sökas särskilt genom besvär.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att också förbudet mot att överklaga ett beslut om ställande av säkerhet strider mot grundlagens 21 § 1 mom. För att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning på denna punkt, föreslår förvaltningsutskottet att 120 § 3 mom. stryks.

121 §. Villkor för tagande i förvar.

Enligt 1 mom. 2 punkten kan en utlänning tas i förvar, om oklarhet i fråga om hans eller hennes identitet försvårar möjligheterna att klarlägga ärendet. Eftersom tagande i förvar inte ingår i utredningsmetoderna, föreslår utskottet att 1 mom. 2 punkten preciseras som följer: "2) Det är nödvändigt för att utreda en oklar identitet".

Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande att 121 § 1 mom. 3 punkten utan motivering formulerats lösare än den gällande bestämmelsen vad gäller villkoren för tagande i förvar. Förvaltningsutskottet håller med grundlagsutskottet och föreslår att det nuvarande uttrycket finns motiverad orsak att anta att en utlänning begår brott bibehålls i bestämmelsen.

123 §. Beslut om tagande i förvar och placering av utlänningar som tagits i förvar.

Utskottet föreslår att 1 mom. om tagande i kortvarigt förvar preciseras och att beslut om tagande i förvar får fattas av chefen för juridiska avdelningen vid staben för gränsbevakningsväsendet, en gränsbevakningsman med minst majorsgrad och områdeschefen eller chefen för gränsinspektionsavdelningen vid en gränsbevaknings- eller sjöbevakningssektion.

Utskottet föreslår också att 123 § 4 mom. preciseras så att en minderårig inte får placeras i polisens häkteslokaler annat än om hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan myndig familjemedlem tagits i förvar och placerats i polisens häkteslokaler.

124 §. Anmälan om förvar och domstolsbehandling.

Utskottet föreslår följande tekniska korrigering i den finska lagrubriken i hänvisningen i 4 mom.: "Laskettaessa tässä pykälässä tarkoitettuja määräaikoja ei sovelleta, mitä säädettyjen määräaikain laskemisesta annetun lain (150/1930) 5 §:ssä säädetään." Ändringen påverkar inte den svenska texten.

129 §. Ändringssökande i fråga om tagande i förvar.

Förvaltningsutskottet framhåller att detaljmotiven till bestämmelsen behöver preciseras. En häktads klagan och klagan enligt 31 kap. 1 § i rättegångsbalken handlar om två olika saker och kan inte jämställas som regeringen gjort i propositionsmotiven. För att tolkningsproblem inte ska uppstå konstaterar utskottet att den föreslagna 129 § tillåter att klagan anförs över tingsrättens beslut till hovrätten på materiella grunder, dvs. att det inte funnits i lagen avsedda förutsättningar för tagandet i förvar.

133 §. Registrering av invandrare vid massinvandring.

Den föreslagna 133 § gäller situationer där antalet invandrare undantagsvis är så stort att det inte är möjligt att vid sedvanligt förfarande klarlägga förutsättningarna för inresa och registrera invandrarna. Statsrådet kan då vid allmänt sammanträde besluta att invandrarna ska föras till en flyktingsluss för registrering. Beslutet fattas för högst tre månader i sänder och ska föras till riksdagen för behandling. Beslutet ska upphävas om riksdagen så beslutar.

Grundlagsutskottet har behandlat frågan om mottagning i flyktingslussar i samband med lagen om främjande av invandrares integration och mottagande av asylsökande. Utskottet såg slussfasen som ett potentiellt grundlagsproblem i sig, men ansåg att bestämmelsen kunde tillåtas i ett grundlagsperspektiv, eftersom meningen var att tiden på flyktingsluss skulle bli kort och inte vara längre än mellan några dagar och en vecka. Utskottet ansåg "det möjligt att en utdragen vistelse på flyktingsluss i något skede kan bli en fråga om vistelsen är laglig med avseende på rätten i 19 § 1 mom. och även andra grundläggande fri- och rättigheter i grundlagen" (GrUU 18/2001 rd).

Av paragrafens 4 mom. framgår att flyktingslussfasen för registrering kan ta upp till 14 dagar. Med hänsyn till sin ståndpunkt godtar grundlagsutskottet inte förslaget utan anser att tiden i flyktingsluss bör bestämmas utifrån gällande lag om främjande av invandrares integration samt mottagande av asylsökande. Därför måste tidsfristen strykas. Ändringen är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Vidare anser grundlagsutskottet det obefogat att det beslut av statsrådet som avses i förslaget ska underställas riksdagens efterkontroll. Riksdagen och dess utskott har redan nu tillgång till fullt adekvata förfaranden med tanke på riksdagens medinflytande. Grundlagsutskottet föreslår att det utreds om det får föreskrivas att statsrådets beslut om massinvandring är en befogenhet enligt beredskapslagen.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår förvaltningsutskottet att sista meningen i 133 § 4 mom. stryks.

Dessutom föreslår förvaltningsutskottet att andra och tredje meningen i 133 § 2 mom. stryks.

I utlänningslagen fanns fram till 1999 en bestämmelse om meddelande av undantagsbestämmelser. Enligt den upphävda 72 § hade statsrådet under krig eller krigshot eller även annars när det prövas vara behövligt på grund av rikets säkerhet eller exceptionella förhållanden rätt att meddela sådana föreskrifter om utlänningars inresa till Finland, deras vistelse och arbete här samt deras utresa som avviker från utlänningslagen eller från stadganden och bestämmelser som meddelas med stöd av den. En regel av detta slag kan vara nödvändig för att värna samhället under undantagsförhållanden. Frågan bör enligt förvaltningsutskottets mening utredas separat. I princip strider det mot den centrala beredskapsprincipen att utfärda bestämmelser om varje enskilt fall, dvs. att redan under normala förhållanden stifta lagar som tillämpas under undantagsförhållanden.

Förvaltningsutskottet förutsätter också att regeringen utreder om det bör föreskrivas att statsrådets beslut om massinvandring är en befogenhet enligt beredskapslagen. En översyn av beredskapslagen är under arbete. I det sammanhanget bör också frågan om befogenheter under undantagsförhållanden utredas.

8 kap. Resedokument som beviljas utlänningar i Finland

134 §. Beviljande av främlingspass.

Det föreslagna 4 mom. gäller finska beskickningars beslut att bevilja utlänningar som befinner sig utomlands och som har uppehållstillstånd i Finland främlingspass. Enligt propositionen kan främlingspass beviljas för återresa till Finland i stället för ett främlingspass eller resedokument för flykting som förkommit eller förstörts.

Förvaltningsutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet att förslaget är olämpligt för att det i sådana situationer är beroende av den finska beskickningens prövning om främlingspass för högst en månad beviljas för återresa till Finland eller inte. Förvaltningsutskottet föreslår följaktligen att 134 § 4 mom. ändras så att främlingspass beviljas under de förutsättningar som framgår av 4 mom.

9 kap. Avlägsnande ur landet

Förvaltningsutskottet konstaterar i likhet med grundlagsutskottet att det i lagförslaget inte finns några bestämmelser om hur beslut om avlägsnande ur landet ska verkställas i praktiken. Trots det har verkställighetsfrågorna på senare tid ådragit sig särskild uppmärksamhet. Redan detta talar för att frågan regleras samordnat i samband med utlänningslagen. Det handlar bl.a. om att betydelsen av omständigheterna i 51 § (hälsoskäl) och 52 § (individuell, mänsklig orsak) för verkställigheten av beslut bör anges i lagtexten. Det är också viktigt att införa samordnade bestämmelser om verkställighetsmetoderna, inbegripet tvångs- och maktmedel. Dessa frågor bestäms utifrån reglerna från olika myndigheter, som polisen och hälsovårdspersonalen. Det väsentliga är att förtydliga de faktorer som inverkar på tillsynen över verkställigheten och den vägen på rättsskyddet. Förvaltningsutskottet kräver att frågan utreds med det snaraste.

148 §. Avvisningsgrunder.

En utlänning får enligt 148 § 1 mom. 2 och 3 punkten avvisas om han eller hon lämnar oriktiga upplysningar om sin identitet eller sin resa. Med tanke på proportionalitetsprincipen inom förvaltningen kan avvisning enligt grundlagsutskottet dock vara en oskäligt sträng påföljd, om utlänningen t.ex. för att han eller hon blivit utsatt för tortyr eller annars på grund av svår traumatisering inte förmår lämna riktiga och kompletta upplysningar till myndigheten eller inte förstår att göra det.

Förvaltningsutskottet föreslår att lagen kompletteras med ett ytterligare villkor om att en utlänning får avvisas på dessa grunder, om han eller hon avsiktligt lämnat oriktiga upplysningar. Avsiktligheten är hopkopplad med medvetenheten om att upplysningarna inte är riktiga. Det handlar om att utlänningen måste ha förstått att uppgifterna inte är riktiga på alla punkter. Det gäller för myndigheterna att framhålla för utlänningarna att de måste lämna riktiga och exakta uppgifter.

149 §. Utvisningsgrunder.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att grunderna för att utvisa en flykting i 149 § 3 mom. har luckrats upp i jämförelse med den gällande lagen på ett sådant sätt att det finns en uppenbar risk för att det i praktiken kommer att ske brott mot förpliktelserna enligt flyktingkonventionen. Grundlagsutskottet anser att förslaget måste ändras och bestämmelsen harmoniseras med grunderna i artikel 32 i flyktingkonventionen. Grunderna nämns i propositionens motivering.

I flyktingkonventionens artikel 32.1 står det att en fördragsslutande stat "icke må utvisa flykting, som lovligen uppehåller sig inom statsområdet, annat än på grund av skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen". I artikel 32.2 och 32.3 regleras beslutsfattandet och verkställighetsprocedurerna för utvisning. Bestämmelsen i 149 § 3 mom. innehåller enligt förvaltningsutskottets mening inga sådana element som strider mot artikel 32 i flyktingkonventionen.

Artikel 33 i flyktingkonventionen innehåller ett särskilt förbud mot utvisning och avvisning. En flykting får inte utvisas eller avvisas till gränsen mot ett område där hans eller hennes liv eller frihet hotas på grund av hans eller hennes ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning. Men artikel 2 tillåter utvisning och avvisning om det föreligger skälig anledning att tro att flyktingen utgör en fara för det lands säkerhet där han eller hon uppehåller sig eller om han eller hon genom laga kraft vunnen dom har dömts för synnerligen grovt brott och utgör en samhällsfara i nämnda land.

Även om artikel 33.2 i flyktingkonventionen skulle tillåta det, får enligt 149 § 3 mom. en flykting under inga omständigheter utvisas till sitt hemland eller permanenta bosättningsland, om han eller hon fortfarande är i behov av internationellt skydd när det gäller detta land. Detta är något som inte direkt har framgått ur den gällande utlänningslagen. Förbudet mot utvisning i förslaget till ny utlänningslag, liksom även i grundlagen, går längre än förbudet i flyktingkonventionens artikel 33. Utvisning av en flykting till ett annat land kan föranledas av orsaker som anges i 149 § 1 mom. 2—4 punkten. Dessa orsaker kan inte anses lindrigare än "skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen" i artikel 32 i flyktingkonventionen. Dessutom får flyktingar utvisas bara till stater som går med på att ta emot dem. Det kan enligt förvaltningsutskottets mening inte anses finnas någon risk för att bestämmelsen i 149 § 3 mom. leder till brott mot skyldigheterna enligt flyktingkonventionen.

151 §. Polisen och gränskontrollmyndigheten.

Utskottet vill påpeka en felaktig formulering i propositionsmotiven. Ett av polisen eller gränskontrollmyndigheten meddelat inreseförbud är alltid ett inreseförbud till Schengenområdet.

Inrikesministeriet kan enligt 2 mom. meddela polisen och gränskontrollmyndigheten närmare anvisningar om de situationer i vilka inreseförbud meddelas. Med hänvisning till kommentaren om 39 § 5 mom. föreslår förvaltningsutskottet att meningen om meddelande av anvisningar stryks i 151 § 2 mom.

10 kap. Vistelse i fråga om medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer

172 §. Verkställighet av avlägsnande av unionsmedborgare och deras familjemedlemmar samt andra anhöriga ur landet.

Utskottet föreslår att i 172 § 1 och 2 mom. formuleras tydligare så att det av bestämmelserna framgår att förvaltningsdomstolen kan bestämma att verkställigheten avbryts. En liknande bestämmelse ingår i propositionens 201 §.

11 kap. Transportörens skyldigheter och påföljdsavgift

181 §. Påförande av påföljdsavgift för transportör.

I 173 § står det att transportörer ska försäkra sig om att utlänningar som de transporterar till Finland från länder utanför Schengenområdet och som varken är unionsmedborgare eller därmed jämförbara personer har ett sådant resedokument som krävs för inresa samt ett sådant visum eller uppehållstillstånd som krävs.

Om transportörer försummar sin kontrollskyldighet enligt 173 §, påförs de med stöd av 179 § 1 mom. en påföljdsavgift som utgör 3 000 euro per person som transporterats. I 179 § 2 mom. bestäms när avgift inte påförs.

Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att påföljdsavgiften med hänsyn till grundlagens 81 § varken är en skatt eller en avgift utan en ekonomisk påföljd typ straff för brott mot lagen. I sak kan den jämställas med en straffrättslig påföljd. Ur denna synvinkel är det väsentligt att 179 § om påföljdavgiften grundar ett s.k. strikt ansvar för transportören och bygger på omvänd bevisbörda.

Enligt 181 § 3 mom. tillämpas lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/1961) på indrivning av påföljdsavgiften för transportör. Det innebär bl.a. att verkställigheten kan fullföljas trots att beslutet överklagats.

Grundlagsutskottet anser att lagförslaget till denna del kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning, om det som villkor för att ta ut påföljdsavgift föreskrivs att beslutet om att påföra avgift har vunnit laga kraft. På detta sätt får man genom rättsmedel adekvata garantier för att rättssäkerheten blivit tillbörligen tillgodosedd.

Förvaltningsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att 181 § 3 mom. ändras och att ett beslut om påförande av påföljdsavgift för transportör får verkställas först när det vunnit laga kraft. Ett beslut om påförande av avgift fattas som ett beslut enligt förvaltningslagen och ska åtföljas av besvärsanvisning. Ett lagakraftvunnet beslut verkställs som en lagakraftvunnen dom. Hänvisningen till lagakraftvunnen dom betyder att utsökningslagen (senast ändrad genom lag 679/2003) tillämpas på verkställigheten av avgiften. Ett beslut om påföljdsavgift för transportör kan då jämställas med en dom i tviste- eller brottmål.

12 kap. Straffbestämmelser

185 §. Utlänningsförseelse.

Av propositionsmotiven framgår det att paragrafen till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen i den gällande lagens 63 § med tillägget att olovligt idkande av näring blir straffbart också enligt utlänningslagstiftningen.

Utskottet konstaterar att strafflagens nya 3 kap. om allmänna förutsättningar för straffrättsligt ansvar (515/2003) trädde i kraft den 1 januari 2004. Enligt 5 § i det nya 3 kap. förutsätts för straffansvar uppsåt eller oaktsamhet. Av 3 mom. i nämnda paragraf följer att en gärning som avses i någon annan lag än strafflagen är, om inte något annat föreskrivs, straffbar bara när den begås uppsåtligen, bl.a. om straffbestämmelsen gällande gärningen har utfärdats efter att det nya 3 kap. i strafflagen trädde i kraft. Det är exakt vad det handlar om i det nu föreliggande lagförslaget.

Med hänvisning till det ovan sagda anser utskottet att också kravet på tillräknande ska nämnas i bestämmelsen för tydlighetens skull. Därför föreslår utskottet att ordet "uppsåtligen" läggs till 185 § 1 och 2 punkten.

Utskottet vill påpeka att det i 3 punkten i den föreslagna paragrafen finns en viss aktsamhetsplikt förknippad med den anmälningsskyldighet, skyldighet att infinna sig och andra skyldigheter som avses i punkten och att den i punkten nämnda försummelsen kan bero exempelvis på nonchalans. Enligt 7 § om oaktsamhet i strafflagens 3 kap. är en gärningsmans förfarande oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen. Enligt utskottets åsikt är det motiverat att det ska vara straffbart att försumma de i 185 § 3 punkten avsedda skyldigheterna, om det sker uppsåtligen och av grov oaktsamhet. Utskottet föreslår att lagrummet kompletteras med en bestämmelse om detta.

I 174 § ingår bestämmelser om anmälnings- och övervakningsskyldighet för fordonsförare och transportörer och i 175 § om transportörens återtransportskyldighet. Men i propositionen saknas förslag till sanktioner vid försummelse av de i bestämmelserna nämnda skyldigheterna.

Utskottet anser det dock vara på sin plats med en sanktionsbestämmelse. Eftersom en viss aktsamhetsplikt ingår i de i 174 och 175 § nämnda skyldigheterna, anser utskottet det med hänvisning till kommentarerna till strafflagens nya 3 kap. motiverat att förutsättningen för straffbarhet i de fall som avses i 174 och 175 § är uppsåt eller grov oaktsamhet. Den nya bestämmelsen bör enligt utskottet placeras som nytt 2 mom. i 185 §.

Med stöd av det ovan sagda föreslår utskottet att ett nytt 2 mom. läggs till den föreslagna 185 § som följer: "För utlänningsförseelse döms även den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar sin skyldighet enligt 174 eller 175 §".

186 §. Utlänningsförseelse av arbetsgivare.

Utskottet vill inledningsvis fästa uppmärksamheten vid att en uppsåtlig gärning inte skulle vara straffbar enligt lagförslagets 186 § 1 mom. 1 punkten. Av detaljmotiven till propositionen framgår att detta inte varit avsikten. Utskottet föreslår därför att lagrummet kompletteras med en bestämmelse om uppsåt.

För tydlighetens skull bör kravet på tillräknande anges för alla förseelser i paragrafen. Det är enligt utskottets mening oskäligt att ett fel, hur litet det än är, i uppgifterna kan leda till straffpåföljd som 186 § 1 mom. 2 punkten är formulerad. Av propositionsmotiven framgår att en gärning enligt 1 mom. 2 punkten på motsvarande sätt som för närvarande ska vara straffbar endast om den är uppsåtlig. Med hänsyn till att en viss aktsamhetsplikt ingår i skyldigheten att lämna uppgifter anser utskottet det med hänvisning till kommentarerna kring strafflagens 3 kap. i samband med 185 § vara korrekt att en förseelse enligt 186 § 1 mom. 2 punkten ska vara straffbar om den begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Utskottet föreslår följaktligen att lagrummet kompletteras med en bestämmelse om detta.

Dessutom föreslår utskottet att uttrycket "anställningsvillkor" i 1 mom. 2 punkten byts ut mot "villkor i arbetet", som täcker alla former av anställningsförhållanden.

I propositionen påpekas att 186 § 1 mom. 3 punkten är ny i jämförelse med den gällande utlänningslagen. I paragrafen föreslås att det ska vara straffbart om arbetsgivaren eller dennes företrädare inte uppfyller sina i 73 § 3 mom. föreskrivna skyldigheter. I föreslagna 73 § 3 mom. står det att en arbetsgivare som anställer någon annan än unionsmedborgare eller därmed jämförbara personer eller deras familjemedlemmar utan dröjsmål ska tillställa arbetskraftsbyrån en utredning om de centrala villkoren i arbetet samt för förtroendemannen, den förtroendevalda och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen uppge utlänningens namn samt det kollektivavtal som ska tillämpas. Gärningens straffbarhet beror huvudsakligen på att kretsen av de personer som har rätt att arbeta utvidgas, framgår det av propositionen. I lagrummet sätts fokus på att de i bestämmelsen avsedda uppgifterna ska lämnas också när arbetsgivaren anställer en utlänning som har rätt att arbeta. I och med att en viss aktsamhetsplikt ingår i anmälningsskyldigheten, anser utskottet det motiverat att uppsåt eller grov oaktsamhet ska förutsättas för straffansvar i de fall som avses i bestämmelsen. Dessutom är det för tydlighetens skull skäl att förenkla formuleringen, menar utskottet. Med stöd av det ovan sagda föreslår utskottet att 186 § 1 mom. 3 punkten får följande lydelse: "3) uppsåtligen eller gement grov oaktsamhet försummar sin skyldighet enligt 73 § 3 mom."

187 §. Vägran att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare.

Arbetskraftsbyrån kan enligt paragrafen fatta beslut om att uppehållstillstånd för arbetstagare inte beviljas i fråga om anställning hos en sådan arbetsgivare som har lämnat en myndighet vilseledande uppgifter. I den gällande lagen kan denna vägran också gälla uppdragsgivare. Förvaltningsutskottet ser i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet det motiverat att möjligheten att fatta ett sådant beslut i fråga om uppdragsgivare kvarstår. Förvaltningsutskottet föreslår följaktligen att paragrafen ändras som följer: "Arbetskraftsbyrån kan fatta beslut om att uppehållstillstånd för arbetstagare inte beviljas i fråga om anställning hos en sådan arbetsgivare eller uppdragsgivare som själv eller via en företrädare har lämnat en myndighet sådana oriktiga eller vilseledande uppgifter som avses i 186 § 1 mom. 2 punkten. Beslut som gäller detta fattas för viss tid eller tills vidare. Beslut kan inte fattas, om straff dömts ut för gärningen."

13 kap. Rättsskydd

191 §. Besvärsförbud.

Regeringen föreslår i propositionen att det i 191 § 1 mom. 10 punkten ska föreskrivas att ändring inte får sökas genom besvär i beslut av en finsk beskickning om beviljande av främlingspass för en utlänning som befinner sig utomlands.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande måste detta besvärsförbud slopas för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Förvaltningsutskottet föreslår därför att 191 § 1 mom. 10 punkten stryks i lagförslaget.

195 §. Utlänningsverkets rätt att anföra besvär.

Paragrafen ger Utlänningsverket rätt att överklaga beslut av förvaltningsdomstolen genom vilka beslut av Utlänningsverket har upphävts eller ändrats. I 6 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen (586/1996) finns inskrivet huvudregeln att den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet kan anföra besvär över ett beslut. Enligt 2 mom. i samma paragraf har en myndighet besvärsrätt på grundval av bestämmelse i lag eller om besvärsrätten är nödvändig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka.

Utskottet har beslutat godkänna Utlänningsverkets rätt att anföra besvär, eftersom det enligt 196 § behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen för att besvären ska kunna behandlas. Besvärstillstånd meddelas då i första hand på grund av s.k. förhandsbeslut. Utskottet vill påpeka att det inte med önskvärd tydlighet framgår av propositionen att syftet med bestämmelsen uttryckligen är att harmonisera rättspraxis. Korrigering av faktamissar är klart och tydligt ett sekundärt argument. Förvaltningsutskottet vill understryka att Utlänningsverket bör vara restriktivt med att söka besvärstillstånd. En enhetlig rättspraxis kräver att verket också använder sig av andra instrument och anför besvär endast i undantagsfall.

201 §. Verkställighet av beslut om avvisning.

De föreslagna reglerna om verkställighet av beslut om avvisning motsvarar den gällande lagstiftningen, som senast reviderats genom en lag som trädde i kraft den 10 juli 2000 (648/2000).

Avvisningsgrunderna framgår av den föreslagna 148 §. Huvudregeln lyder att ett avvisningsbeslut kan verkställas trots att det överklagas, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. I 201 § 2 och 3 mom. räknas upp de fall då ett avvisningsbeslut får verkställas trots ett eventuellt överklagande. I momenten ingår passusen "om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat". Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att 201 § i propositionen inte strider mot grundlagen.

När en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd för internationellt skydd eller tillfälligt skydd, får ett beslut av Utlänningsverket dock inte verkställas före beslutet har vunnit laga kraft.

Enligt 201 § 2 mom. kan avvisning verkställas omedelbart efter Utlänningsverkets beslut, om det handlar om en asylsökande från ett land som tillämpar rådets förordning om bestämmandet av den ansvariga staten eller en utlänning som har lämnat in en ny ansökan enligt 103 § som inte innehåller några sådana nya grunder för att stanna i landet som påverkar avgörandet av ärendet.

När det gäller en utlänning som söker internationellt skydd kan enligt 201 § 3 mom. ett avvisningsbeslut verkställas tidigast den åttonde dagen efter det att beslutet har delgetts sökanden. Innan verkställigheten inleds, ska det säkerställas att minst fem vardagar har ingått i tidsfristen. Bestämmelsen föreslås bli tillämpad på avvisningsbeslut som gäller utlänningar som kommer från ett säkert asylland eller ursprungsland eller utlänningar vars ansökan har ansetts vara uppenbart ogrundad. En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår i 62 § 2 mom. i den gällande lagen.

I de fall då en utlänning får avvisas trots besvär, kan han eller hon alltid med stöd av förvaltningsprocesslagen ansöka om förbud mot verkställighet av avvisningsbeslutet hos förvaltningsdomstolen. Enligt förvaltningsprocesslagens 32 § kan besvärsmyndigheten förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas eller föreskriva något annat som gäller verkställigheten.

Enligt information avgörs ansökningarna om förbud mot verkställighet vid Helsingfors förvaltningsdomstol så gott som alltid senast dagen efter att ansökningen kommit in. För domstolens vidkommande förefaller den gällande lagstiftningen inte förorsaka några särskilda problem. Men det är viktigt, menar utskottet, att utlänningen informeras om att ansökan om förbud mot verkställighet måste väckas så snart som möjligt för att förvaltningsdomstolen ska hinna fatta sitt beslut innan verkställigheten inleds.

Utskottet vill understryka att det påskyndade förfarandet i såväl den gällande utlänningslagen som i propositionen bara kommer i fråga när det inte finns anledning att misstänka att personen utsätts för förföljelse, tortyr eller någon annan omänsklig behandling till följd av avvisningen. Om misstankar om rättskränkning föreligger, ska ansökan behandlas i ett normalt förfarande.

Utskottet föreslår att den första lagrumshänvisningen, 103 § 1 mom. 2 punkten, korrigeras till 103 § 1 mom. 1 punkten.

14 kap. Särskilda bestämmelser

203 §. Tolkning och översättning.

Paragrafens 5 mom. föreskriver att en part har rätt att få information om innehållet i ett beslut som gäller honom eller henne på sitt modersmål eller på ett språk som han eller hon kan antas förstå. Utskottet föreslår att momentet ändras så att det talas om ett språk som det finns "grundad anledning" att anta att han eller hon kan förstå.

206 §. Delgivning utomlands.

Utskottet menar att det är befogat att understryka att varken sökanden eller hans eller hennes anförvanter får utsättas för fara i ett ärende som gäller internationellt skydd. Propositionens bestämmelser om delgivning är i det stora hela lyckade på denna punkt. Men följande passus bör trots allt fogas till 206 § 4 mom.: "I ett ärende som gäller internationellt skydd kan offentlig delgivning dock inte ske."

208 §. Information till minoritetsombudsmannen.

Utskottet föreslår följande tekniska korrigering visavi lagrubriken i laghänvisningen i 2 mom.: "Om minoritetsombudsmannens rätt att få uppgifter föreskrivs i 7 § lagen om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden (660/2001)." Ändringen av lagrubriken trädde i kraft den 1 februari 2004 (lag 22/2004).

210 §. Utlänningsverkets rätt att avgöra ett ärende som hör till polisinrättningen i häradet.

Enligt 1 mom. kan Utlänningsverket förbehålla sig rätten att avgöra ett ärende som hör till polisinrättningen i häradet. Bestämmelsen skiljer sig från vedertagen praxis att varje förvaltningsmyndighet utövar sin beslutanderätt självständigt med strikt efterlevnad av lagen. Förvaltningsutskottet föreslår att paragrafen preciseras utgående från det ursprungliga syftet så att Utlänningsverket kan förbehålla sig rätten att avgöra ett ärende som enligt denna lag hör till polisinrättningen i häradet.

215 (214) §. Övergångsbestämmelser.

Utskottet föreslår att bestämmelsen i 56 § om vistelse i landet i fyra år som ett villkor för permanent uppehållstillstånd endast ska tillämpas på sådan vistelse av kontinuerlig karaktär som har inletts efter att den nya utlänningslagen har trätt i kraft. Om en vistelse av kontinuerlig karaktär har inletts före lagens ikraftträdande, tillämpas bestämmelserna i den nuvarande utlänningslagen. Utskottet vill för tydlighetens skull påpeka att uttrycket "av permanent karaktär" i den nuvarande lagen ändras till "av kontinuerlig karaktär" i den nya lagen. Av permanent karaktär avser vistelse med s.k. status A. En förteckning över vistelsens natur (status) ingår i en bilaga i utlänningsförordningen (142/1994). Utskottet anser det befogat att regeringen gör en ny bedömning av om de övriga övergångsbestämmelserna är behövliga.

2. Lag om ändring av 47 kap. strafflagen

Utskottet föreslår att lagförslag 2 i RP 28/2003 rd och RP 151/2003 rd i sak godkänns utan ändringar. Lagförslagen har dock slagits samman tekniskt i betänkandet.

3. Lag om ändring av lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om sökande av ändring i arbetarskyddsärenden

Utskottet föreslår att lagförslag 3 i RP 28/2003 rd och RP 151/2003 rd i sak godkänns utan ändringar. Lagförslagen har dock slagits samman tekniskt i betänkandet.

4. Lag om ändring av 13 kap. 11 § arbetsavtalslagen

Utskottet föreslår att lagförslaget i RP 151/2003 rd godkänns utan ändringar.

Förslag till uttalanden

Med hänvisning till synpunkterna i den allmänna motiveringen föreslår utskottet följande två uttalanden:

Riksdagen förutsätter att regeringen noga följer hur den nya utlänningslagen fungerar och tilllämpas och i uppföljningen ger akt bl.a. på olika frågor som har med barnets ställning och bästa att göra, att det blir lättare för utländska studerande och också andra utlänningar att få arbeta och att denna rätt utvidgas, att behandlingen av utlänningsfrågor snabbas upp överlag och särskilt i ett asylförfarande i klara fall, i vilken utsträckning besvär anförs över Utlänningsverkets egna beslut och att utlänningsförvaltningen effektiviseras samt utifrån uppföljningen och den anknytande utredningen förelägger riksdagen, i förekommande fall snabbt och ärendespecifikt, förslag till ändring av den nya utlänningslagen.

Riksdagen förutsätter också att regeringen med det snaraste förelägger riksdagen som kompletterande normer till utlänningslagen bestämmelser om status för offer för människohandel, bestämmelser om förfarandet vid verkställigheten av avlägsnande ur landet, inbegripet användning av tvångs- och maktmedel, bestämmelser om möjligheterna att under exceptionella förhållanden avvika från utlänningslagen samt bestämmelser om massinvandring som befogenheter enligt beredskapslagen.