Motivering

Inom det internationella samarbetet förekommer det handlingar med sekretessbelagd information som kan medföra betydande och omfattande skada på viktiga allmänna intressen om den obehörigen avslöjas. Därför måste man särskilt noga se till att sådant material behandlas som sig bör. Det är fråga om hur tillförlitliga olika stater är som parter inom det internationella samarbetet.

Det internationella informationssäkerhetssamarbetet, där Finland också medverkar, går traditionellt ut på att skydda utbyte av sekretessbelagd information som hör samman med diplomatisk verksamhet och samarbete mellan olika länders försvar respektive polisförvaltningar. Utöver frågor som omfattas av direkt statsansvar får de internationella åtagandena på området också ökande betydelse för det ekonomiska, industriella och teknologiska samarbetet. Säkerhetsskyddsklassificerad information behöver nyttjas inom allt fler företagsprojekt. Framför allt rör det sig då om myndigheters upphandlingar där staten måste lämna ut sekretesskyddade uppgifter till företag för att kunna teckna kontrakt.

Trots en rad försök har det inte visat sig vara möjligt att genomföra ett multilateralt avtal på informationssäkerhetsområdet. Den huvudsakliga orsaken är skillnader i nationell lagstiftning, förvaltningsstrukturer och förvaltningspraxis. I brist på en konvention har länder ingått bilaterala avtal. Finland har ingått många sådana avtal. Förvaltningsutskottet har senast behandlat en proposition om godkännande av överenskommelsen mellan Finland och Spanien om ömsesidigt skydd av säkerhetsklassificerad information (FvUB 12/2009 rd — RP 168/2009 rd). Avtalet har bl.a. gjort det möjligt för finländska företag att delta i projekt som kräver utbyte av särskilt känslig information. På så sätt har företagen bättre kunnat hävda sig i konkurrensen i anbudsförfaranden utomlands. Informationssäkerhetsförpliktelserna i avtalen har främst betydelse för hur myndigheter och privata som omfattas av skyldigheten ska behandla dokument och sörja för säkerheten i fråga om lokaler och personal.

Syftet med det nu aktuella avtalet är att skydda säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som utbyts mellan två eller flera nordiska länder som är fördragsslutande parter, eller mellan kontraktsparter inom de nordiska ländernas jurisdiktion, inom utrikes-, försvars-, säkerhets- och polisärenden eller i vetenskapligt, industriellt eller teknologiskt samarbete, eller som framtagits grundade på eller som härrör från de uppgifter som har utbytts.

Utskottet noterar att avtalet i två olika avseenden skiljer sig från liknande avtal som Finland tidigare ingått. För det första finns där en bestämmelse om skydd för information som lämnas ut, som föreskriver att parterna är förpliktade att följa principen om upprättande parts medgivande i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser och andra nationella lagar och författningar. Avtalsparterna får inte delge tredje part eller medborgare i andra länder säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter enligt avtalet utan föregående skriftligt samråd med den upprättande parten. Säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som mottagits av någon av parterna från en annan part får endast användas för det syfte som angetts. Avtalsbestämmelsen innehåller alltså inte något direkt förbud mot att lämna ut uppgifter utan den upprättande partens medgivande, till skillnad från andra liknande avtal som Finland tidigare ingått.

Formuleringen beror på att den svenska lagstiftningen inte garanterar absolut sekretess på grundval av avtalet, utan frågan får avgöras från fall till fall utifrån en prövning av skaderekvisitet som baserar sig på den nationella lagstiftningen. Huvudregeln är att allmänna handlingar — också från andra stater — är offentliga och att avvikelser endast får göras om det är påkallat med hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation. Enligt uppgift har Sverige emellertid aldrig agerat i strid med en främmande stats sekretessbegäran. Lämnas sådana uppgifter ut utan tillstånd, kan det anses skada Sveriges relationer till den berörda staten, och då uppfylls skaderekvisitet.

Finland bör lämpligen inte ha mer omfattande sekretesskyldighet än andra parter. Därför innehåller 6 § 1 mom. i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet () en klausul om att sekretessen är beroende av innehållet i respektive avtal eller annan internationell förpliktelse (FvUB 13/2010 rd — RP 53/2010 rd). Bestämmelsen trädde i kraft den 1 november 2010 ().

Den andra väsentliga skillnaden är att avtalet får börja tillämpas innan det trätt i kraft internationellt mellan de stater som har slutfört sin egen nationella godkännandeprocedur. Hittills har Sverige och Norge slutfört sina respektive procedurer. Avsikten är att också Finland ska lämna in ett meddelande och därmed kunna tillämpa avtalsbestämmelserna i relationerna med Sverige och Norge innan avtalet träder i kraft internationellt.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker det generella säkerhetsskyddsavtalet om ömsesidigt skydd och utbyte av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige undertecknat den 7 maj 2010 och lagförslaget utan ändringar.