Allmänt

Syftet med propositionen är att göra de ändringar i den nationella lagstiftningen som förutsätts enligt Europaparlamentets och rådets förordningar om EU:s in- och utresesystem (EES) och EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias)Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. (nedan EES- och Etias-förordningarna). 

In- och utresesystemet ska registrera in- och utreseuppgifter om tredjelandsmedborgare som har rätt till kortare vistelse på medlemsstaternas territorium. Systemet räknar automatiskt ut den tillåtna vistelsens längd och meddelar om en person har överskridit den tillåtna längden på vistelsen inom Schengenområdet. Systemet ersätter skyldigheten att stämpla passen för tredjelandsmedborgare. 

Etias-systemet är ett system för förhandsregistrering som är avsett för medborgare i viseringsbefriade tredjeländer. Syftet med systemet är att på förhand utreda om de inresevillkor som anges i kodexen om Schengengränserna uppfylls, att effektivisera in- och utresekontrollerna och att stödja målen för Schengens informationssystem (SIS). I samband med behandlingen av ansökan om resetillstånd bedöms personrelaterade säkerhetsrisker, risker för olaglig invandring eller en hög epidemirisk. 

EES- och Etias-förordningarna är direkt tillämplig och förpliktande lagstiftning i medlemsstaterna. I propositionen föreslås nationella bestämmelser som kompletterar EES- respektive Etias-förordningen för att utse vissa behöriga myndigheter som avses i förordningarna och de myndigheter som ansvarar för de nationella åtkomstpunkterna samt för att precisera bestämmelserna om behandling av personuppgifter och bestämmelserna om transportörers skyldigheter. Samtidigt fogas det till lagen bestämmelser om preskription av rätten att påföra påföljdsavgift för transportörer och av verkställigheten av påföljdsavgiften samt preciseras de situationer där påföljdsavgift inte påförs. Dessutom föreslås tekniska ändringar i utlänningslagen (301/2004) på grund av översynen av Schengenkonventionen och kodexen om Schengengränserna. 

I propositionen föreslår regeringen att Finland ska använda det nationella handlingsutrymme som artikel 40 i EES-förordningen tillåter och även framöver administrera det nationella in- och utresesystemet. Utskottet anser att detta är nödvändigt och viktigt till exempel med tanke på PTG-myndigheternas och skyddspolisens verksamhetsförutsättningar. Bestämmelser om den nationella behandlingen av in- och utreseuppgifter finns i 7 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet (639/2019). Datainnehållet i det nationella in- och utresesystemet ska inte ändras. I systemet ska det fortfarande registreras ytterligare information som inte sparas i EES-systemet, till exempel uppgifter om fordon och syfte med in- eller utresan. I behandlingen av personuppgifter beaktas den allmänna lagstiftningens krav på minimering av uppgifterna och ändamålsenlighetsprinciperna. Vid behandling av in- och utreseuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga iakttas bestämmelserna i den gällande lagen. Den nationella lagstiftningen om den registrerades rättigheter ändras inte heller. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning, men lagförslag 4 bara om utskottets konstitutionella anmärkning till dess 52 § 3 mom. beaktas på behörigt sätt. I fråga om detta och grundlagsutskottets anmärkningar om det nationella handlingsutrymmet hänvisar förvaltningsutskottet till det som sägs nedan. 

Sammantaget anser förvaltningsutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med de synpunkter och ändringsförslag som framgår nedan. 

Behöriga myndigheter och centrala åtkomstpunkter för brottsbekämpning

In- och utresesystemet och Etias-systemet ska användas av medlemsstaternas gränsmyndigheter, migrationsmyndigheter och viseringsmyndigheter. Dessa myndigheter ska ha direkt åtkomst till systemen för de ändamål som anges i förordningarna. Dessutom ska medlemsstaternas utsedda myndigheter ha tillgång till data i systemen för brottsbekämpningsändamål via särskilt utsedda centrala åtkomstpunkter. Med utsedd myndighet när det gäller användning av systemen för brottsbekämpande ändamål avses en myndighet som enligt den nationella lagstiftningen ansvarar för bekämpning, avslöjande eller utredning av terroristbrott eller andra grova brott. I Finland utgörs dessa myndigheter av polisen, Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten. 

Enligt artikel 29 i EES-förordningen och artikel 50 i Etias-förordningen ska varje medlemsstat utse en eller flera centrala åtkomstpunkter som behandlar utsedda myndigheters begäran om åtkomst till uppgifter i in- och utresesystemet eller Etias-systemet för brottsbekämpande ändamål. I EES- respektive Etias-förordningen finns bestämmelser om de centrala åtkomstpunkternas uppgifter och oberoende utförande av dem. Enligt förordningarna får den utsedda myndigheten och den centrala åtkomstpunkten ingå i samma organisation om detta tillåts enligt nationell rätt. Den centrala åtkomstpunkten ska dock agera helt oberoende av de utsedda myndigheterna när den utför sina uppgifter enligt förordningarna, till exempel när den kontrollerar att villkoren för de utsedda myndigheternas åtkomst till systemet för brottsbekämpande ändamål är uppfyllda. Den centrala åtkomstpunkten ska vara åtskild från de utsedda myndigheterna och får inte ta emot instruktioner från dessa vad avser resultatet av verifieringen, som den ska utföra självständigt. 

Förvaltningsutskottet anser det vara ändamålsenligt att inrätta två centrala åtkomstpunkter på det sätt som föreslås i propositionen så att den centrala åtkomstpunkt som ska vara förlagd till Tullen svarar för förfrågningar relaterade till brottsbekämpning inom Tullens förvaltningsområde och den centrala åtkomstpunkt som ska vara placerad vid centralkriminalpolisen behandlar begäranden från andra utsedda myndigheter. Förslaget ligger också i linje med det beslut som den riksomfattande PTG-ledningsgruppen fattade den 3 maj 2021, enligt vilket Gränsbevakningsväsendet och polisen stöder sig på en gemensam åtkomstpunkt som inrättas vid centralkriminalpolisen och Tullen inrättar en egen åtkomstpunkt. 

Personuppgiftsansvarig i Finland enligt EES- och Etias-förordningarna är staben för Gränsbevakningsväsendet, vars personuppgiftsansvar också omfattar verksamheten vid de centrala åtkomstpunkterna för brottsbekämpning inom systemet. Den personuppgiftsansvarige ansvarar i enlighet med 14 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, nedan dataskyddslagen avseende brottmål) för att personuppgifter behandlas lagenligt. Den personuppgiftsansvarige ska vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som ansvaret förutsätter också i fråga om uppgifter som gäller brottsbekämpning. 

Behandling av biometriska in- och utreseuppgifter för att skydda den nationella säkerheten

Syftet med in- och utresesystemet är att vid sidan av övervakningen av inresa till och vistelse inom EU främja bekämpning, upptäckt och utredning av terrorism och allvarliga brott. Användningsändamålen och datainnehållet i systemet återges uttömmande i artikel 1 i EES-förordningen. För att förebygga, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott fastställs i förordningen också villkoren för att medlemsstaternas utsedda myndigheter och Europol ska få åtkomst till uppgifterna i in- och utresesystemet. 

I EES-förordningen föreskrivs inte om behandlingen av uppgifter i in- och utresesystemet för att skydda den nationella säkerheten. Det beror på att den nationella säkerheten enligt artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) hör till medlemsstaternas exklusiva behörighet. 

Enligt artikel 40.1 i EES-förordningen får en medlemsstat i sitt nationella in- och utresesystem eller motsvarande nationella register lagra de alfanumeriska uppgifter som den har fört in i in- och utresesystemet i enlighet med ändamålen för in- och utresesystemet, alltmedan unionsrätten respekteras till fullo. Alfanumeriska uppgifter är till exempel personers namn och födelsetid. Framöver kommer biometriska uppgifter att samlas in systematiskt i samband med gränspassage på EES-förordningens tillämpningsområde, med andra ord i fråga om alla tredjelandsmedborgare som beviljats tillstånd att resa in i medlemsstaterna för kortare vistelse. Biometriska uppgifter är ansiktsbild och fingeravtryck, och behörigheten att samla in dem grundar sig direkt på EES-förordningen. Till följd av ovannämnda artikel 40 ska biometriska uppgifter endast föras in i in- och utresesystemet för de ändamål som anges i EES-förordningen. 

I lagförslag 4 i propositionen föreslås att skyddspolisen har rätt att få biometriska uppgifter som insamlats i samband med gränsbevakningen samt upprätthållandet av gränssäkerheten och gränsordningen som är nödvändiga för att skydda den nationella säkerheten. Denna i 52 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019, nedan polisens personuppgiftslag) föreslagna rätt för skyddspolisen att få uppgifter gäller biometriska uppgifter som samlas in i samband med gränspassage. Samtidigt som gränskontrollmyndigheten samlar in och registrerar biometriska uppgifter i in- och utresesystemet på det sätt som EES-förordningen förutsätter, registrerar den också uppgifterna i skyddspolisens register i den omfattning som skyddspolisen anser det nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten. Dessa biometriska uppgifter som lagrats i skyddspolisens register får därefter behandlas endast för att skydda den nationella säkerheten. 

Grundlagsutskottet konstaterar att behörigheten att samla in biometriska uppgifter i sig bygger på EES-förordningen. Utskottet anser att det är relevant att det i den föreslagna regleringen är fråga om behandling av personuppgifter för andra ändamål än de som anges i EES-förordningen. Uppgifterna behandlas för den nationella säkerhetens skull. Det är således fråga om ett nytt syfte som på nationell nivå ansetts vara behövligt. Grundlagsutskottet anser att rätten att få uppgifter enligt bestämmelsens ordalydelse utgör en betydande förändring jämfört med det gällande rättsläget. 

Utskottet menar att skyddet av den nationella säkerheten i sig kan vara förenat med synnerligen vägande skäl att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna i fråga om skyddet för personuppgifter och skyddet för privatlivet. Med nationell säkerhet kan man också EU-rättsligt motivera åtgärder som ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna på ett allvarligare sätt än med åtgärder som skulle vara motiverade med något annat syfte (se även t.ex. domen av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C-511/18, C-512/18 och C520/18, punkt 136). I motiven till lagstiftningsordning och även i andra delar av propositionen läggs det fram synnerligen vägande skäl för de föreslagna bestämmelserna om skyddspolisens rätt att behandla biometriska uppgifter med anknytning till skyddet av den nationella säkerheten, anser grundlagsutskottet. 

Grundlagsutskottet anser dock att den nationella säkerheten inte kan ligga till grund för en rätt att behandla biometriska uppgifter som är hur omfattande som helst. Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis måste det finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla biometriska kännetecken som kan jämställas med känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt. I utlåtandet hänvisas också till EU-domstolens rättspraxis när det gäller den nationella säkerheten (se sammanfattning i domen av den 6 oktober 2020, La Quadrature du Net m.fl., C-511/18, C-512/18 och C520/18, särskilt punkterna 65—68, se även C-623/17 Privacy International). 

Så som grundlagsutskottet noterar i sitt utlåtande är syftet med bestämmelsen dock inte att ge skyddspolisen behörighet att behandla nämnda uppgifter endast med stöd av bestämmelsen och den nödvändighetsbedömning som ska göras inom ramen för den. Enligt propositionen (s. 79) ska rätten att använda biometriska uppgifter som lagrats på detta sätt alltid vara bunden till enskilda tjänsteuppdrag där det är nödvändigt att behandla dessa uppgifter. I 48 § i lagen, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 51/2018 rd), föreskrivs om skyddspolisens rätt att behandla personuppgifter för att skydda den nationella säkerheten, förhindra, avslöja och utreda förehavanden som äventyrar rätts- och samhällsordningen eller statens säkerhet samt förhindra och avslöja brott som hotar rätts- och samhällsordningen eller statens säkerhet. Enligt 49 § 2 mom. i lagen får skyddspolisen behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter för att utföra sina uppgifter. 

På behandling av personuppgifter vid skyddspolisen i syfte att skydda den nationella säkerheten tillämpas som allmän lag lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 26/2018 rd). När det gäller behandlingssyftet baserar sig behandlingen av personuppgifter enligt propositionen på 1 § 2 mom. 2 punkten i dataskyddslagen för brottmål och behandlingen av biometriska uppgifter på 11 § i lagen. I 2 kap. i den lagen ingår i konstitutionellt hänseende adekvata bestämmelser om principerna för behandling av personuppgifter (GrUU 26/2018 rd, s. 4). 

Grundlagsutskottet anser att 52 § 3 mom. i lagförslag 4 dock måste preciseras på så sätt att den begränsning som nämns i motiveringen framgår tydligare, nämligen att biometriska uppgifter som erhållits med stöd av bestämmelsen får behandlas endast i samband med enskilda tjänsteuppdrag under de förutsättningar för behandling av uppgifter vid skyddspolisen som redan föreskrivs någon annanstans i lag. Det är ett villkor för att lagförslag 4 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Förvaltningsutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet att det finns synnerligen vägande skäl som anknyter till skyddet av den nationella säkerheten för de föreslagna bestämmelserna om skyddspolisens rätt att behandla biometriska uppgifter. I praktiken är det ofta omöjligt att på förhand bedöma vilken betydelse enskilda uppgifter som samlats in i samband med gränskontroll har för skyddet av den nationella säkerheten. Förvaltningsutskottet konstaterar att behovet av nationell massregistrering av uppgifter beror på unionens behörighetsstruktur. Det är inte möjligt att få några uppgifter direkt från in- och utresesystemet i syfte att skydda den nationella säkerheten. I detta sammanhang bör det också noteras att alla uppgifter, inklusive biometriska uppgifter, kan fås ur in- och utresesystemet i syfte att förebygga, upptäcka och utreda terroristbrott eller andra grova brott (brottsbekämpande ändamål). I den aktuella regleringen är det endast fråga om biometriska uppgifter som Finland lagrat och som i enskilda fall används för att skydda den nationella säkerheten, till exempel för att avvärja utländsk underrättelseverksamhet. 

Förvaltningsutskottet anser att bestämmelserna om in- och utresesystemet avviker från bestämmelserna om passageraruppgifter (PNR-uppgifter), som det hänvisas till i vissa sakkunnigyttranden i detta sammanhang. PNR-direktivetEuropaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/681 om användning av passageraruppgiftssamlingar (PNR-uppgifter) för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda och lagföra terroristbrott och grov brottslighet. har gjort det möjligt att samla in PNR-uppgifter och inrätta nationella register över passageraruppgifter där PNR-uppgifter lagras för de ändamål som anges i direktivet. I EES-förordningen föreskrivs det däremot om ändamålen med behandlingen av uppgifterna i EU:s in- och utresesystem, och avsikten med regleringen är inte att begränsa de användningsändamål som fastställts för de nationella in- och utresesystemen. Enligt utskottets uppfattning kan EU-domstolens avgörande i mål C-817/19 som gäller PNR-direktivet inte direkt jämföras med den nu föreslagna nationella regleringen. Behörigheten att tolka innehållet i EU-lagstiftningen och bedöma om den nationella lagstiftningen harmonierar med unionsrätten hör emellertid till EU-domstolen. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att i samband med behandling av personuppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter, såsom biometriska uppgifter, accentueras betydelsen av kravet på att behandlingen av uppgifterna ska vara nödvändig. Förvaltningsutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att 52 § 3 mom. preciseras på det sätt som närmare framgår av detaljmotiveringen. 

Behandling av ansökan om resetillstånd och sökande av ändring

Systemet med resetillstånd är ett system för förhandsregistrering som syftar till att på förhand utreda om villkoren för inresa för tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringskravet uppfylls. En övervägande majoritet av ansökningarna kommer troligen att få ett positivt svar på automatiserad väg, står det i propositionsmotiven. I propositionen föreslås det att Gränsbevakningsväsendet ska vara en sådan nationell Etias-enhet som avses i artikel 8 i Etias-förordningen och som behandlar ansökningar om resetillstånd när en manuell behandling av ansökningarna har inletts av Etias centralenhet som inrättats vid Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån. Den nationella Etias-enheten ska placeras vid Gränsbevakningsväsendet som en del av behandlingen av de reseuppgifter som fås på förhand. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att Gränsbevakningsväsendet redan nu i samband med inresa gör bedömningar i motsvarande frågor som utreds i samband med behandlingen av ansökningar om resetillstånd. Hit hör också en bedömning av risken för olaglig invandring. Enligt kodexen om SchengengränsernaEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). är ett villkor för tredjelandsmedborgares inresa att personen kan styrka syftet med och villkoren för den planerade vistelsen. Dessutom utreds vid in- och utresekontrollen bland annat att en person inte anses äventyra allmän ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser i någon medlemsstat. Syftet med Etias-systemet är att redan på förhand utreda dessa frågor beträffande viseringsfria tredjelandsmedborgare och därigenom effektivisera gränskontrollerna. 

Etias-förordningen förpliktar den nationella Etias-enheten att ta emot tilläggsinformation och handlingar också på andra språk än finska eller svenska. När resetillstånd ansöks är det fråga om behandling av ett förvaltningsärende på en parts initiativ, noterar utskottet. Då föreligger ingen skyldighet till tolkning eller översättning enligt 26 § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003). För utredning av ett ärende eller för att trygga en parts rättigheter kan den nationella Etias-enheten dock ordna tolkning och översättning enligt 26 § 3 mom. i förvaltningslagen. Enligt den reglering som föreslås i 18 § i gränsbevakningslagen får ändring i beslut om ansökan om resetillstånd som fattats av den nationella Etias-enheten sökas genom besvär på det sätt som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Bestämmelserna i Etias-förordningen påverkar inte på vilka språk ändring kan sökas enligt nationell lagstiftning. Till denna del tillämpas bestämmelserna i den gällande språklagen (423/2003) och lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Enligt artikel 37.3 i Etias-förordningen ska den nationella Etias-enheten i den ansvariga medlemsstaten informera sökande om överklagandeförfarandet på ett av de officiella språken i de länder som förtecknas i bilaga II till rådets förordning (EU) 2018/1806 och som sökanden är medborgare i. Förvaltningslagens 47 § förpliktar inte myndigheterna att meddela på vilket språk överklagandet ska ske. Förvaltningsutskottet anser dock att det med beaktande av principerna för god förvaltning i 2 kap. i förvaltningslagen är motiverat att den besvärsanvisning som fogats till beslutet om ansökan om resetillstånd innehåller information om detta. 

I bilagan till Etias-förordningen förtecknas vissa allvarliga brott som ska beaktas vid handläggningen av ansökningar om resetillstånd. Straffregistret förvaltas av Rättsregistercentralen. Rättsregistercentralen ska också i Ecris-TCN-systemet flagga vissa brott som räknas upp i bilagan till Etias-förordningen i fråga om domar som meddelats i Finland. 

Enligt ändringen av Etias-förordningen och kodexen om Schengengränserna är resetillstånd en ny förutsättning för inresa och kortare vistelse för viseringsbefriade tredjelandsmedborgare. Regeringen föreslår att utlänningslagen (301/2004) preciseras på dessa punkter. Straffregisterlagens (770/1993) 4 a § 1 mom. 1 punkt omfattar utlämnande av uppgifter ur straffregistret för behandling av ansökningar om resetillstånd. 

Utskottet konstaterar att det beviljade resetillståndet gäller i tre år, vilket, om de övriga inresevillkoren i kodexen om Schengengränserna uppfylls, möjliggör inresa till Schengenområdet för kortare vistelse (90 dagar under en 180-dagarsperiod). Den som ansöker om resetillstånd ska i sin ansökan uppge den medlemsstat där hen först ska vistas, men efter att ha fått resetillståndet kan personen också resa till andra stater inom Schengenområdet, förutsatt att ovannämnda villkor uppfylls. I artikel 25 i ETIAS-förordningen föreskrivs grunderna för hur det ska fastställas vilken medlemsstat som ska ansvara för den manuella behandlingen av ansökningar. En sådan grund kan till exempel vara att medlemsstaten i fråga har fört in den information som gav upphov till träffen i ett annat gemensamt informationssystem inom EU. Eftersom det med ett beviljat resetillstånd är möjligt att resa också till Finland när övriga villkor för inresa uppfylls, kan det enligt förvaltningsutskottet inte härledas någon sådan avgränsning från utlänningslagens tillämpningsområde att Gränsbevakningsväsendet inte skulle ha rätt att få nationella straffregisteruppgifter för att utarbeta ett motiverat yttrande enligt artikel 28 i Etias-förordningen till den medlemsstat som i varje enskilt fall ansvarar för den manuella behandlingen av ansökan om resetillstånd. 

Synpunkter på ikraftträdandet och genomförandet av reformen

In- och utresesystemet samt Etias-systemet införs vid en tidpunkt som kommissionen bestämmer när alla förutsättningar för införandet enligt förordningarna uppfylls. Enligt en aktuell bedömning som utskottet fått kommer in- och utresesystemet att införas i maj 2023 och Etias-systemet cirka ett halvt år efter det att systemet tagits i bruk. Därför föreslås det att särskilda bestämmelser om ikraftträdandet av de lagändringar som gäller in- och utresesystemet och Etias-systemet utfärdas genom förordning av statsrådet. I de övriga lagförslagen ingår en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. 

Förvaltningsutskottet konstaterar att genomförandet av reformen och förberedelserna för den förutsätter ett nära samarbete mellan olika myndigheter och andra aktörer. Utskottet anser det vara viktigt att diskussionerna fortsätter också med aktörerna inom kommunikationsministeriets förvaltningsområde. Det är viktigt att till exempel transportörerna känner till inte bara den nu föreslagna regleringen utan också de skyldigheter som följer direkt av EU-regleringen och de begrepp som används i regleringen. Lösningarna i anslutning till genomförandet får inte heller medföra onödig administrativ börda. 

Största delen av de ekonomiska konsekvenserna orsakas direkt av regleringen enligt EES- och Etias-förordningarna. Kostnaderna för genomförandet av förordningarna täcks delvis med EU-finansiering. Men endast en del av kostnaderna för genomförandet av skyldigheterna enligt EES- och Etias-förordningarna kan täckas med EU-finansiering, vilket innebär att fullgörandet av skyldigheterna förutsätter nationell tilläggsfinansiering till myndigheterna.