Motivering

Det nuvarande valsystemet har fungerat bra i mer än hundra år och medborgarna är vana vid det. Nu föreslår regeringen ändringar i systemet. Många av dem eliminerar vissa svagheter i d"Hondts metod men leder samtidigt till att systemet blir så komplicerat, oflexibelt och långsamt att medborgarnas valdeltagande sjunker ytterligare. Ändringar bör göras bara om det nya systemet blir avsevärt bättre än det nuvarande. Så är inte fallet.

Problemet med det nuvarande systemet är att folket har slagit sig ner i bosättningscentrum i landets sydligaste delar. Valkretssystemet är på ett bra sätt regionalt representativt, men när befolkningen minskar är det enda rätta att slå samman små valkretsar och dela upp stora. Så blir den nya regionaliteten beaktad på rätt sätt.

Om man inte vill rucka på valkretsindelningen, kunde man ha utvecklat det nuvarande systemet genom att ändra uträkningen av mandatfördelningen i små partiers favör och tillåta en regional röstspärr.

Regeringens förslag till valsystem är chockerande komplicerat för att den eftertraktade förbättringen av proportionaliteten ska nås. Utan kurser och utbildning fattar väljaren inte ett dugg av vallagen. Allt hänger då på gissningar och spekulationer. En sådan situation kan inte tillåtas i en demokrati.

Efter reformen krävs det enligt propositionen tre faser för att räkna ut valresultatet: 1) partiernas mandatfördelning i hela landet räknas ut med d"Hondts metod, 2) för att fördela partiernas mandat mellan valkretsarna används Hare-Niemeyer-metoden, 3) för att resultatet ska kunna samordnas med riksresultaten som räknats ut med d"Hondts metod måste undantag göras från Hare-Niemeyer-metoden.

Experter hävdar att den politiska proportionaliteten kunde förverkligas på ett mycket enkelt sätt. Det räcker med att valresultatet i varje valkrets räknas ut med användning antingen av Harekvoten eller Sainte-Laguë-metoden. Båda metoderna förbättrar den politiska proportionaliteten i stort sett lika bra som den komplicerade metod som regeringen föreslår. De ger också partier med regionalt röstunderlag möjligheter att få kandidater invalda i riksdagen, förutsatt att de får så många röster i valkretsen att de klarar den dolda spärrgränsen.

Den politiska proportionaliteten ökar ingalunda av att regeringen föreslår en lagbestämd röstspärr på tre procent. På det regionala planet leder det till att den politiska proportionaliteten utfaller sämre än nu om ett parti får röster i en eller två valkretsar men de inte räcker till för den landsomfattande röstspärren.

Problemet hade kunnat åtgärdas med en valkretsspecifik röstspärr. Men då en sådan inte skrevs in i lagen kan små regionala grupper inte längre uppstå. Dessutom hindrar förbudet mot valförbund, som kan vara befogat med tanke på väljarnas rättssäkerhet, små partier att alliera sig.

Med det valsystem som regeringen föreslår hade jag inte blivit invald i riksdagen 1991 från valförbundet mellan liberaler och kristliga. Då fick Liberala folkpartiet 0,78 procent av samtliga röster i landet. Samma öde hade också ungfinländarnas Jukka Tarkka och Risto E.J. Penttilä gått till mötes 1995. Esko-Juhani Tennilä hade inte blivit invald 1983 trots han fick 12 procent av de röster som gavs i hans valkrets.

Propositionen har inte beretts med den dignitet den krävt, utan partisekreterarna har köpslagit och bedrivit politiskt taktikspel om de olika bitarna i systemet. Grundlagsutskottet hade velat förbättra systemet och tillföra det fler demokratiska inslag bl.a. genom att sänka röstspärren. Men minister Tuija Brax gjorde tummen ner för alla förbättringsförslag och krävde att lagförslaget ska godkännas utan ändringar.

Det nya valsystemet hindrar nya politiska grupper att uppstå och ger de nuvarande partierna monopol på makten; för de gröna är detta särskilt viktigt, eftersom de inte vill konkurrera med nykomlingar.

E-röstningen blev en flopp och är ett varnande exempel på en i hast hopknåpad reform. Jag fruktar att det går på samma sätt för det nya valsystemet, när resultatet inte är klart ens på morgonen efter valdagen. Om nyval måste ordnas så ska det ske i hela landet.

För medborgarna och demokratin är det bedrövligt när valsystemet sedan ändras från ett val till ett annat; ett sådant velande hit och dit är typiskt för instabila och outvecklade demokratier.

Jag hoppas att nästa riksdag har så mycket vett att den inte godkänner lagförslaget, utan att man börjar från rent bord med att bereda ett nytt valsystem med den dignitet det kräver, utan köpslående och politiskt taktikspel.

Motivering

Det nya valsystemet bereddes i kommittén Demokrati 2007, som hade till uppgift att undersöka hur den representativa demokratin fungerar och lägga förslag till hur demokratin kunde stärkas. I mandatet lades särskild tonvikt vid hur partierna, valsystemet och den kommunala demokratin fungerar med hänsyn till medborgarnas möjligheter att delta och påverka. När det gäller valsystemet föreslog kommittén att riksdagsvalssystemet utvecklas med fokus lagd på regional representativitet, politisk proportionalitet och en kontakt mellan väljare och kandidater som främjar valdeltagandet.

Regeringen driver på en reform av riksdagsvalssystemet där valkretsarna för uträkning av valresultatet bildar ett valområde som omfattar hela landet. De röster som varje parti och andra kandidatuppställare har fått i samtliga valkretsar räknas samman och antalet riksdagsmandat fastställs utifrån det röstetal som kandidatuppställaren har fått i hela landet. Enligt propositionen får kandidatuppställarna riksdagsmandat i valkretsarna i samma förhållande som de får röster i respektive valkrets. Men de facto skulle så inte ske alltid. Dessutom föreslår regeringen en landsomfattande röstspärr på tre procent: endast sådana kandidatuppställare kan få riksdagsmandat som fått minst tre procent av samtliga i landet givna röster. Enligt propositionen kvarstår indelningen i valkretsar och kandidaterna ska fortsättningsvis uppställas valkretsvis. Valförbund förbjuds. Målet med det nya valsystemet är att det proportionella valsättet ska genomföras så fullständigt som möjligt och riksdagens regionala representativitet tryggas.

Man var väl medveten om att en modell med ett landsomfattande valområde skulle rubba radikalt den valkretsmodell som varit i bruk hos oss i mer än hundra år. Propositionen innehåller stora principiella förändringar jämfört med det nuvarande systemet. Propositionen måste skärskådas med särskild fokus på hur tydligt valsystemet är, i vilken mån proportionaliteten förverkligas och hur det förhåller sig med den regionala representativiteten.

Ett tydligt valsystem

Regeringen föreslår att kandidaterna precis som nu ska ställas upp valkretsvis och väljarna rösta på kandidaterna i sin egen valkrets. Men vid uträkningen av valresultatet utgör landet ett enda valområde. Det blir avsevärt svårare att räkna ut och följa resultatet om systemet med valkretsvisa val frångås. I det system som regeringen föreslagit räknas det antal riksdagsmandat som partierna får i hela landet ut enligt d"Hondts metod. De riksdagsmandat som partierna fått i hela landet fördelas mellan valkretsarna enligt Hare-Niemeyer-metoden men med olika tillämpningar. Partierna får riksdagsmandat i valkretsarna i samma förhållande som de får röster i respektive valkrets.

För fördelningen räknas för varje parti ut ett decimaltal i varje valkrets där partiet ställt upp kandidater. Heltalsdelen visar hur många mandat partiet får direkt i valkretsen. Resten av mandaten fördelas mellan valkretsarna i den storleksordning som decimaldelarna anger. Förfarandet leder till att om det inte längre finns mandat att fördela i en valkrets, får samma parti mandatet i en annan valkrets. Så kan en röst som getts t.ex. i Norra Karlen hjälpa en helsingforsisk kandidat att bli invald i riksdagen.

Valsystemet måste vara så tydligt och genomskinligt som möjligt för väljarna: väljarna måste veta vilken verkan deras röster har och kandidaterna måste veta varifrån rösterna kommer. Den föreslagna modellen med ett valområde för hela landet ger oss ett mycket oklarare valsystem som är svåröverblickbart. Regeringens förslag till fördelning av mandaten mellan valkretsarna är minst sagt komplicerat. Det invecklade systemet stärker människors känsla av att de inte med sina röster kan påverka valutgången, med minskat valdeltagande som följd. Sådana system med utjämningsmandat och uträkningssystem som betonar en riksomfattande proportionalitet används i länder där väljarna i s.k. listval företrädesvis röstar på parti och inte på person som i Finland.

Något som är positivt med valområdesmodellen är förbudet mot valförbund. Valförbund kan i värsta fall förvränga valresultatet för hela landet och leda till alltför stor taktikering när kampen om valkretsens sista mandat är hård. Men regeringens förslag till valområdesmodell gör inte valsystemet tydligare och ökar inte heller den demokratiska delaktigheten, alltså de faktorer som sett ur ett demokratiperspektiv är utmärkande för ett fungerande valsystem.

Proportionalitet

Ett valsystem ska innefatta ett tillräckligt mått av politisk proportionalitet och regional representativitet: varje politisk gruppering bör få lika många mandat som röstunderlaget förutsätter och väljarna välja sina egna ledamöter valkretsvis. Proportionaliteten realiseras hos oss på valkretsnivå. I det gällande systemet varierar den dolda röstspärr, dvs. den beräknade andelen av rösterna, som garanterar partiet åtminstone ett mandat alltför mycket mellan valkretsarna, från ca 2,8 till 14,3 procent.

I vårt system med personval kunde proportionaliteten förbättras enklare genom att ändra valkretsindelningen så att valkretsarna blir jämstarkare än vad de är nu. Då skulle också de valkretsspecifika dolda röstspärrarna bli ungefär lika stora i hela landet.

Landsomfattande röstspärr

Regeringen anser att en landsomfattande röstspärr på tre procent behövs för att det politiska fältet inte ska splittras. Men propositionen saknar argument för att det politiska systemets stabilitet och effektivitet skulle försämras utan en landsomfattande röstspärr. Riksdagspartiernas antal har inte svällt ut oskäligt hos oss, och under de senaste decennierna har mycket få nykomlingar lyckats rota sig i riksdagen.

Flertalet av de EU-länder som har ett proportionellt valsätt saknar en lagfäst röstspärr, har en röstspärr som är avsevärt mindre än tre procent eller använder sig av en kombination av en landsomfattande och valkretsspecifik röstspärr. En landsomfattande röstspärr utan en särskild valkretsspecifik spärr snedvrider proportionaliteten i det fall att partiets väljarkår är regionalt förankrad och röstunderlaget och röstunderlaget inte når upp till röstspärren. Ett parti kan på det regionala planet få ett stort röstunderlag, som skulle ge många mandat i valkretsen, men trots det inte få ett enda mandat för att det landsomfattande röstunderlaget underskrider tre procent. Då drabbar det den regionala representativiteten.En röstspärr på tre eller två procent gör det avsevärt svårare för nya partier och politiska rörelser att komma in i riksdagen. Det har funnits flera riksdagspartier i Finland vars röstunderlag inte nått två procent. Av de nuvarande partierna kom De gröna in i riksdagen 1983 med 1,4 procent av de givna rösterna. Samma år hade Esko Juhani Tennilä (vänst) med 12 procent av de i valkretsen givna rösterna och 1,4 procent av de i hela landet givna rösterna inte blivit invald om det hade funnits en röstspärr på tre procent. I valet 1987 hade Finlands kristliga förbunds fem ledamöter med 2,5 procent av rösterna i hela landet inte blivit invalda. År 1991 hade Tuulikki Ukkola (Liberala folkpartiet) inte kommit in i riksdagen och Sannfinländarna hade inte klarat treprocentsgränsen i valet 1995, 1993 respektive 2003. År 1995 hade ungfinländarnas Risto Penttilä och Jukka Tarkka och Ekologiska partiets Pertti Virtanen gått miste om sina mandat, medan Reformgruppens Risto Kuisma hade drabbats av samma öde 1999.

En röstspärr kan också få folk att rösta taktiskt på något annat parti än det som de anser vara bäst, om det är sannolikt att det partiet inte klarar röstspärren. En röstspärr skulle också innebära att en del av rösterna går förlorade. I riksdagsvalet 2007 hade det funnits 67 482 sådana röster. Med tanke på demokratin är sådant inte önskvärt.

Även i det fall att ingen röstspärr införs, skulle det system som regeringen föreslår leda till en naturlig, dvs. dold röstspärr på kalkylmässiga 0,5 procent. Noteras bör att två partier, som inte sitter i riksdagen i dag, överskred den spärren (Finlands kommunistiska parti 0,7 % och Finlands seniorparti 0,6 %) i riksdagsvalet 2007.

Observeras bör att valområdeskommissionen ursprungligen föreslog en landsomfattande röstspärr på 3,5 procent plus en valkretsspecifik röstspärr på 12 procent. Det uttryckliga syftet med den valkretsspecifika röstspärren var att säkerställa att ett parti som inte klarar den landsomfattande spärren kan få ett mandat om den valkretsspecifika spärren överskrids. Den valkretsspecifika röstspärren har utelämnats i propositionen.

Ändrad valkretsindelning som alternativ

När valsystemet ändras måste särskild fokus läggas på ett tydligt system och adekvat proportionalitet, demokratisk medverkan och slopade valförbund. Vi anser att valsystemet bör ses över utifrån valkretsindelningen så att små valkretsar sammanslås till större och stora valkretsar delas upp i mindre. Då skulle det bästa möjliga resultatet uppnås om man ser till ett fungerande valsystem och de erfarenheter som genererats under den finländska demokratins historia. En modell med justerade valkretsgränser skulle fortfarande vara klar och redig för väljarna och bättre bidra till demokratisk medverkan i jämnstarka valdistrikt. Dessutom skulle valsystemet ge plats åt proportionalitet och också valförbunden därmed bli överflödiga.

Ursprungligen var valkretsarna i stort sett lika stora till folkmängden. Till följd av migrationen har folkmängden förändrats, men de geografiska gränserna ligger i stor sett där de alltid legat. Det är förflutit nästan 50 år sedan valkretsindelningen senast sågs över i grunden. Till följd av skillnaderna i valkretsarnas storlek varierar de dolda röstspärrarna avsevärt. Om indelningen ändrades så att valkretsarna blir lika stora, skulle röstspärren lägga sig på en naturlig nivå i valkretsarna utan någon riksgräns och förbli på denna nivå och ge också nya och regionalt viktiga partier och politiska rörelser möjligheter till riksdagsmandat.

En ökad demokratisk medverkan kräver att avståndet mellan kandidaterna och väljarna är så litet som möjligt. Till följd av befolkningsförändringen har en del valkretsar vuxit sig så stora att kriteriet inte längre uppfylls på alla håll. Dessutom är kandidaternas kampanjkostnader numera oskäligt stora i de största valkretsarna. Det enda sättet att åtgärda de här problemen är att justera valkretsindelningen.

Vi kan alltså inte tillstyrka propositionen, utan vi ser det som ett bättre alternativ att vårt nuvarande, fungerande system ändras genom att mindre valkretsar sammanslås för att uppnå bättre proportionalitet och större delas upp i mindre för att säkerställa en ökad demokratisk medverkan.

Motivering

Jag föreslog i utskottet att 25 § 4 mom. i lagförslag 1 ska strykas. Förslaget innebär att någon lagbestämd landsomfattande röstspärr inte skrivs in i grundlagen. Därmed blir den naturliga röstspärren enligt propositionsmotiven 0,5 procent.

Med ett valdeltagande som rör sig kring 70 procent innebär den föreslagna landsomfattande röstspärren på tre procent att endast kandidatuppställare med minst ca 85 000 röster kan få mandat. Alla kandidatuppställare med ett röstunderlag som lägger sig under röstspärren på riksplanet får inga mandat även om röstunderlaget i ett valdistrikt utan röstspärr skulle berättiga ett parti eller valförbund till mandat.

Som argument för röstspärren på tre procent anför regeringen att den ska förhindra en splittring av det politiska fältet.

Mitt, och samtidigt vänsterförbundets riksdagsgrupps argument för att slopa den lagbestämda röstspärren är följande:

Många av de experter som utskottet hörde ansåg att en riksomfattande röstspärr på tre procent snarare försämrar än stärker den politiska proportionalitet som vallagstiftningsreformen utgått från i det fall att en kandidatuppställare med ett stort regionalt röstunderlag inte på riksplan når upp till röstspärren på tre procent.

Men propositionen ger inga argument för varför det politiska systemets stabilitet och effektivitet skulle försämras om den politiska proportionaliteten blev bättre än nu i riksdagsval.

Det stora problemet med propositionen är att den inte tar tillräcklig hänsyn till behovet av proportionalitet på det regionala planet utan koncentrerar sig företrädesvis på att förbättra den politiska proportionaliteten på riksplanet.

Även om en landsomfattande röstspärr av något slag kunde vara acceptabel, behöver den kompletteras med en regional (valkretsspecifik) röstspärr som på lämpligt sätt tar hänsyn till politiska partier eller grupper vars röstunderlag är ansenligt regionalt sett men som inte når upp till den landsomfattande röstspärren. Om regeringens förslag kompletterades med en valkretsspecifik röstspärr, skulle de som röstat på en kandidat i valkretsen ha hopp om att få honom eller henne invald.

Men om man utgår från förslaget i betänkandet skulle ett parti med ett så stort röstunderlag i valkretsen att det skulle ge exempelvis fem mandat trots allt inte få ett enda mandat, om partiets röstunderlag inte når upp till tre procent på riksplanet. Det betyder att politiska grupperingar med stor regional tyngd inte kan få mandat enligt det nya valsystemet.

Avslutningsvis vill jag påpeka att en landsomfattande röstspärr på tre procent skulle göra det avsevärt svårare för nya partier att komma in i riksdagen även om regeringen försöker avfärda detta i propositionen. Röstspärren hade blivit stötestenen för exempelvis sannfinländarnas föregångare SPP/FLP med sin enprocentsandel av de givna rösterna i valet 1966. Finlands Kristliga förbund hade inte fått några mandat alls i valet 1970 med sina 1,1 procent. Likaså hade De grönas 1,4 procent inte räckt till för mandat i valet 1983. Samma gäller Esko-Juhani Tennilä, som då med sin egen lista tog 12 procent av rösterna i Lapplands valkrets. Konstitutionella högerpartiet hade inte heller fått något mandat. I valet 1987 hade Finlands kristliga förbunds fem ledamöter inte blivit invalda (2,5 procent av rösterna i hela landet). I valet 1991 hade Liberala folkpartiets ledamot fallit ut. Sannfinländarna hade inte nått över en röstspärr på tre procent i valet 1995, 1999 och 2003. Inte heller hade ungfinska partiets två ledamöter och ekologiska partiets ledamot blivit invalda vid valet 1995. Reformgruppen hade inte fått något mandat 1999.

Exemplen ovan visar med största tydlighet att en landsomfattande röstspärr på tre procent hade varit alltför effektiv och hindrat nya partier att bli invalda i riksdagen. De bevisar också att det nuvarande valsättet inte efter krigsåren lett till den överdrivna splittring av den politiska makten som regeringen motiverar propositionen med. Tvärtom har läget varit mycket stabilt under decennier med ledamöter turvis invalda från 6—10 partier.

Jag anser alltså i likhet med vänsterförbundets riksdagsgrupp att en röstspärr på tre (3) procent är ett alltför grovt vapen för att hindra nya partier från att få in en fot i riksdagen.