Motivering

Allmänt

Personkreditupplysningarna har börjat spela en allt viktigare roll i arbetslivet, särskilt för bedömningen av en persons tillförlitlighet vid anställningar. Syftet med lagförslaget är att skapa spelregler och villkor för arbetsgivarens rätt att behandla personkreditupplysningar om arbetssökande och arbetstagare. Bestämmelserna kompletterar kreditupplysningslagen då det gäller arbetslivet. Regeringen föreslår att till lagen om integritetsskydd i arbetslivet läggs en ny 5 a § som räknar upp de fall där det krävs särskild tillförlitlighet och där arbetsgivaren har rätt att få tillgång till och använda personkreditupplysningar enligt 4 kap. i kreditupplysningslagen.

Bestämmelserna är betydelsefulla med tanke på det skydd för privatlivet och personuppgifter som 10 § 1 mom. i grundlagen föreskriver men delvis också på grund av egendomsskyddet i grundlagens 15 §. Därför måste man ta ställning till om de uppfyller de allmänna kriterierna för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter.

De föreslagna bestämmelserna uppfyller på det hela taget kravet på att lagfästa bestämmelser ska vara exakta och noga avgränsade, menar utskottet, i och med att de personkretsar som arbetsgivarens rätt gäller är exakt angivna. Eftersom syftet är att skydda arbetsgivares eller deras kunders egendom finns det en godtagbar grund för bestämmelserna.

Behandling av personkreditupplysningar

Enligt 5 a § i lagförslag 1 ska arbetsgivaren ha rätt att få tillgång till och använda personkreditupplysningar om en arbetssökande som valts till en uppgift, när denna ska arbeta med uppgifter som kräver särskild tillförlitlighet. Men rätten att få uppgifter är inte villkorad i bestämmelsen. Enligt propositionsmotiven gäller som kriterium för att få upplysningar relevanskravet i den gällande 3 §. Dessutom ska upplysningarna ha direkt samband med den anställdes arbetsavtalsförhållande eller ha att göra med bl.a. arbetsuppgifternas särskilda natur. Den bestämmelsen har grundlagsutskottet medverkat till (GrUU 9/2004 rd, s. 3/I och GrUU 27/2000 rd, s. 2/I).

Personuppgifter ska enligt 4 § i den gällande lagen i första hand samlas in hos arbetstagaren själv, men i praktiken begärs upplysningarna av företag som får och behandlar personkredituppgifter. Av propositionens motiv framgår det att arbetsgivaren inte är skyldig att begära personkreditupplysningar, men bestämmelsen leder inte heller till en allmän förpliktelse för den som ansvarar för ett kreditupplysningsregister att lämna ut kreditupplysningar till en arbetsgivare, "utan utlämnande av upplysningar ska grunda sig på gällande praxis". Innan upplysningar lämnas ut ska den registeransvarige "på ett sakligt sätt" ta reda på att mottagaren har laglig grund att använda dem. Utlämnandet av kreditupplysningar kräver alltså en viss prövning. Men hur de registeransvariga ska ta reda på personkreditupplysningarnas användningsändamål är ganska oklart.

Utskottet anser att bestämmelsen lämpligen bör preciseras genom att villkoren för att få och använda personkreditupplysningar kompletteras med att upplysningarna ska vara nödvändiga för att den arbetssökandes tillförlitlighet ska kunna bedömas. Då ska den registeransvarige i sin bedömning av om arbetsgivaren har en laglig grund att få och använda upplysningarna eller inte ta hänsyn till arbetsuppgifternas art och sammantagna betydelse. Utskottet anser att början av den föreslagna 5 a § kunde lyda exempelvis som följer: "Arbetsgivaren har rätt att få tillgång till och använda sådana personkreditupplysningar enligt 4 kap. i kreditupplysningslagen (527/2007) som behövs för att bedöma tillförlitligheten hos en arbetssökande som har valts till en uppgift , när..."

Enligt 6 punkten i den föreslagna 5 a § är det tillåtet att kontrollera personkredituppgifter om en arbetssökande som i sitt arbete ska bevaka egendom som tillhör arbetsgivaren eller dennes kund. Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen förefaller det betänkligt att exempelvis vanlig industribevakning skulle höra till denna kategori. Utskottet menar att bestämmelsen kunde formuleras så att den bevakade egendomens art kräver särskild tillförlitlighet.

Den föreslagna lagen saknar bestämmelser om ersättning för överlåtelse av uppgifter. För företag som bedriver kreditupplysningsverksamhet innebär 5 a § som den nu är formulerad ett visst intrång på egendomsskyddet enligt grundlagens 15 §. Lagen måste förses med behöriga bestämmelser om att en skälig ersättning får tas ut för överlåtelse av kredituppgifter, anser utskottet.

Utskottet har inte något att anmärka mot i lagförslag 2.