Motivering

Lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet, den så kallade tillämpningslagen, föreslås bli ändrad bland annat på grund av att lagen inte gäller till exempel lagen om utkomstskydd vid arbetslöshet eller sjukförsäkringslagen trots att bestämmelserna om bosättning i Finland tillämpas på förmåner som ges ut med stöd av lagen om utkomstskydd vid arbetslöshet och sjukförsäkringslagen. Dessutom styrs tillämpningsområdet för de flesta lagar som Folkpensionsanstalten verkställer av tillämpningslagen.

Bestämmelserna om bosättning i tillämpningslagen har således mycket stor betydelse för på vilka villkor många av de sociala förmånerna ges ut. I 3 § ingår standardbestämmelser om bosättning i Finland. I ett konstitutionellt perspektiv spelar 3 a § en större roll. Paragrafen har bestämmelser om personer som flyttar till Finland. Lagstiftningen om social trygghet tillämpas på personer som flyttar till Finland redan från ankomsten, om det med beaktande av personens samlade situation kan anses att han eller hon flyttar till Finland för att bosätta sig stadigvarande här. I paragrafen finns också bestämmelser om omständigheter som visar att en person bosätter sig stadigvarande i Finland (2 mom.). När det gäller arbete krävs det att den som flyttar till Finland ska ha ett arbetsavtal på minst två år eller något annat därmed jämförbart avtal för arbete i Finland (2 mom. 4 punkten). Däremot anses den som flyttar till Finland för att studera inte vara stadigvarande bosatt här (3 mom.).

Bestämmelserna reglerar kriterierna för sociala förmåner som bara personer bosatta i Finland har rätt att få. Förmånerna är nära kopplade till de situationer som avses i 19 § 2—4 mom. i grundlagen.

I samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna föreslog regeringen att det genom lag kan föreskrivas att arbete eller bosättning i Finland är ett krav för att förmåner enligt 19 § 2—4 mom. i den gällande grundlagen ska ges ut eller läggas fast (RP 309/1993 rd, s. 89 — 15 a § 5 mom.). Enligt regeringens uppfattning var rättigheterna "till karaktären sådana att det inte är motiverat eller i praktiken möjligt att trygga dem för personer som tillfälligt vistas i Finland" (RP 309/1993 rd, s. 77, första spalten). Den föreslagna bestämmelsen hade tillåtit att det genom lag hade föreskrivits om villkoren för förmånerna. Dessutom hade beloppen kunnat graderas på grundval av arbete eller bosättning i Finland.

Grundlagsutskottet strök det föreslagna momentet eftersom det ansågs vara onödigt. Utskottet ansåg att den föreslagna bestämmelsen innehöll "just det slag av kriterier som enligt de allmänna lärorna om grundläggande fri- och rätttigheter, inte minst synpunkter på acceptabilitet och proportionalitet, berättigar till begränsningar av avsett slag" (GrUB 25/1994 rd s. 11, första spalten).

Utifrån grundlagsutskottets ståndpunkt beträffande reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna utgör de grundläggande fri- och rättigheterna inget generellt hinder för en lagstiftning av den typen som regeringen föreslår och som påverkar rätten att få vissa sociala förmåner. Den som flyttar till Finland uppfyller enligt huvudkriteriet i förslaget bosättningskravet för en förmån om han eller hon med beaktande av en helhetsbedömning anses flytta stadigvarande till Finland. Med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna är ett sådant kriterium acceptabelt.

Specialbestämmelsen i 3 a § 3 mom. om studerande som flyttar till Finland utesluter studerande ur vårt system för social trygghet. Regeringen anför inga acceptabla grunder för bestämmelsen och den harmonierar därför inte med 19 § 2 mom. i grundlagen. I konstitutionellt hänseende vore åtminstone det faktum att förslaget stämmer överens med europabestämmelserna och därmed på sätt och vis bygger på ömsesidighet ett acceptabelt kriterium (jfr GrUU 14/2003 rd, s. 4), påpekar grundlagsutskottet. Om det inte finns en acceptabel grund för bestämmelsen måste den strykas i lagförslaget. Annars kan förslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Vad gäller kravet på exakthet och noggrann avgränsning har utskottet noterat 3 a § 1 och 2 mom. som tillåter behovsprövning visavi flyttning till Finland (likaså 4 §). Med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna är det utan tvivel mer korrekt att skriva bestämmelserna utan formuleringar med "kan" som ger rum för prövning.

Enligt 9 § (och 1 §) i tillämpningslagen tilllämpas lagen subsidiärt genom att gemenskapslagstiftningen och internationella överenskommelser som är bindande för Finland har företräde framför tillämpningslagen. Det är en stor brist att regeringen i motiven inte bemödar sig om att redogöra för tillämpningen av EG-fördraget och gemenskapens förordning om social trygghet, eftersom de spelar en framträdande roll i sammanhanget, eller för hur tillämpningen av dessa rättsakter eventuellt har påverkat lagförslaget. När frågan inte utreds kan man inte vara säker på om till exempel tidsfristerna i 3 b § är tillåtna. Vad gäller internationella överenskommelser påpekar utskottet att inte bara bilaterala avtal om social trygghet bör lyftas fram, utan också multilaterala mekanismer som Europeiska sociala stadgan och FN:s konvention om barnets rättigheter.