Motivering
Yttrandefriheten
Allmänt
Yttrandefriheten är en grundläggande fri-
och rättighet som garanteras i 12 § 1 mom. i grundlagen.
Till yttrandefriheten hör rätten att framföra,
sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden
utan att någon i förväg hindrar
detta. Med spridning avses all slags publicering, spridning och
förmedling av meddelanden. De dimensioner av yttrandefriheten
som framgår av bestämmelsen bör inte
tolkas för snävt. Bestämmelsen avser
att förbjuda förhandsgranskning i traditionell
mening och andra ingrepp i yttrandefriheten som utgör hinder
i förväg (se RP 309/1993 rd).
I bestämmelsen om yttrandefrihet ingår emellertid
en s.k. kvalificerad lagreservation som innebär att det
kan lagstiftas om sådana begränsningar i fråga
om bildprogram som är nödvändiga för
att skydda barn. Enligt förarbetena till reformen av de
grundläggande fri- och rättigheterna är
det utifrån det här bemyndigandet möjligt att
fortsätta nuvarande praxis med att begränsa spridning
av filmer och andra bildprogram med en åldersgräns.
Möjligheten till begränsning i förväg
gäller i första hand förråande
skildringar av våld (RP 309/1993 rd).
Detta motiveringsuttalande avsåg ändå inte
att vara en uttömmande beskrivning av godkända
begränsningar, utan det avgörande ur grundlagssynvinkel är
om begränsningarna har till syfte att skydda barn. Lagförslag
1 i propositionen har en bredare täckning när
det gäller bildprogram som är skadliga för barns
utveckling. Enligt 15 § betraktas ett bildprogram som skadligt
för ett barns utveckling, om programmet på grund
av sina våldsinslag eller sitt sexuella innehåll
eller genom att skapa ångest eller på något
annat jämförbart sätt kan ha skadlig
inverkan på barns utveckling. Den sista punkten i förteckningen är
ganska öppen. I motiven (s. 36) anses det att det finns
skäl att lämna klassificeraren en viss prövningsrätt
i enskilda fall, eftersom lagen inte uttömmande kan räkna upp
allt slags innehåll som kan bedömas som skadligt
för barn. Punkten täcker till exempel in bildprogram
som uppmuntrar till självdestruktivt beteende genom att
presentera det som en acceptabel lösning på barns
problem. Bestämmelsen är inget problem för
minderårigas yttrandefrihet, med hänsyn till att
den med vissa justeringar av lydelsen också svarar mot
7 § 1 mom. i den gällande lagen om granskning
av bildprogram (), som stiftades
på grundlagsutskottets tillskyndan (se GrUU 14/2000
rd).
Systemet för klassificering av bildprogram i hela
dess räckvidd
Om ett bildprogram. i ljuset av kriterierna ovan betraktas som
skadligt för barns utveckling måste en åldersgräns
på 7, 12, 16 eller 18 år anges för programmets
innehåll och programmet förses med en symbol som
beskriver innehållet. Lagförslaget är ändå besvärligt
med tanke på 12 § 1 mom. i grundlagen
så till vida att i princip alla bildprogram kommer att
omfattas av klassificeringssystemet (se t.ex. 5 § i lagförslag
1), med andra ord också sådana bildprogram som inte är
avsedda att förevisas för andra än myndiga.
Det här avviker från den gällande lagen,
som säger att Statens filmgranskningsbyrå bara
granskar sådana bildprogram som man vill visa för att
barn under 18 år. Andra bildprogram ska anmälas
till tillsynsmyndigheten. När den gällande lagen
stiftades påpekade regeringen uttryckligen i sin proposition
att det faktum att förevisning och spridning av bildprogram
avsedda för myndiga befriades från föreskriven
förhandsgranskning gjorde att lagstiftningen stämde överens
med 10 § i den dåvarande regeringsformen (se RP
2/2000 rd). Med hänvisning till detta
anser utskottet att om det bara är myndiga som avses få tillgång
till ett bildprogram, ska leverantören se till att ett
program utan klassificering har märkts på ett
sätt som visar det. En bestämmelse om detta bör
tas in i lagen.
Systemet för klassificering av bildprogram
Propositionen ger en ganska diffus bild av vilket slag av system
för tillsyn av bildprogram som till syvende och sist eftersträvas
med den föreslagna reformen. Det enda som är klart är
att Statens filmgranskningsbyrå ska läggas ner.
Däremot är det fortfarande oklart om meningen är
att grunda ett nytt och självständigt yrkesskrå för
klassificerare av bildprogram eller att bygga ett system med egenkontroll
inom bildprogrambranschen för tillsyn av bildprogram som är
skadliga för barns utveckling. Det finns inslag i propositionen
som pekar i båda riktningarna.
Mot ett självständigt skrå pekar
framför allt 14 § i lagförslag 1, där
det sägs att en klassificerare av bildprogram i 1 mom.
och en tjänsteinnehavare vid Centralen för mediefostran
och bildprogram i 12 § ska utföra klassificeringen
självständigt och oberoende. Man får
samma uppfattning av den långa utläggningen om
grundlagens 124 § i motiven till lagstiftningsordningen.
Där konstateras till exempel (s. 53) att klassificeringen överförs
"till de självständiga och oberoende klassificerare
av bildprogram som godkänts av myndigheten och som i praktiken
i huvudsak är verksamma i anställning hos privata
företag". Vidare konstateras det i detaljmotiven (s. 34)
att klassificerare av bildprogram till exempel kan "verka som privat
näringsidkare eller i anställning hos ett privaträttsligt
samfund". Om lagförslaget stödde sig på 124 § i
grundlagen, skulle det kräva adekvata rättsskyddsåtgärder.
Men misstanken om en lösning som bygger på ett
egenkontrollsystem vaknar när regeringen om konsekvenserna
för företagen (s. 19) säger att det för
leverantörerna av bildprogram uppstår kostnader
"till exempel för lönekostnader … för
den personal som sköter klassificeringen". Det finns liknande
meningar också längre fram i motiveringen (s.
51), där det konstateras att "det i huvudsak är
branschen själv" som har ansvaret för klassificeringen
i fortsättningen eller (s. 54) då klassificeringsuppgiften överförs
på en sammanslutning i bildprogramsbranschen.
Undervisnings- och kulturministeriet har lämnat en
kompletterande utredning som visar att meningen har varit att klassificerarna
av bildprogram i huvudsak ska vara anställda hos programleverantörer.
För utskottet är det klart att det oberoende som
avses i 14 § i lagförslag 1 är en chimär.
Inte ens det kan nödvändigtvis garantera oberoendet
att en klassificerare av bildprogram verkar som självständig
näringsidkare, om omsättningen i sin helhet eller åtminstone
till mycket stor del uppkommer genom klassificering av program för
en enda bildprogramsleverantör.
Det bör som sagt också direkt framgå av
själva lagförslaget att lagstiftarens avsikt är
att aktörer i branschen själva står för
klassificeringen. Av en sådan autonomi följer
enligt utskottets mening att bestämmelserna behöver
kompletteras avsevärt genom betydligt starkare tillsynsbefogenheter
för centralen för mediefostran och bildprogram.
I så fall måste man ta ställning till exempel
till frågan huruvida vem som helst som tycker att ett program
har blivit fel klassificerat kan göra en anmälan
till centralen och om denna person då har rätt
att få ett överklagbart förvaltningsbeslut
i saken. Nu finns det bara en relativt diffus bestämmelse
om "reaktioner från allmänheten" i 20 § i
lagförslag 1. Det måste också övervägas
om det ska sättas ut någon tidsfrist för anmälan
och om det ska fastställas något slag av villkor
för anmälan för att hindra anmälningar
i syfte att skada. Vidare anser utskottet att det bör övervägas
om det ökar klassificerarens oberoende att Centralen för
mediefostran och bildprogram under vissa förutsättningar
ges rätt att återkalla godkännande som
klassificerare av bildprogram, om klassificerarens bedömningar
inom en viss tid ofta har fått ändras.
Andra enskilda utestående frågor kring det
föreslagna systemet är för det första
om var och en har rätt att få ett bildprogram
klassificerat liksom också på vilket sätt
Centralen för mediefostran och bildprogram inhämtar
uppgifter som nämns i propositionens motivering (s. 34)
om huruvida en person har gjort sig skyldig till ett sådant
brott som bevisar att han eller hon är olämplig
som klassificerare av bildprogram.
Tillsynsavgift
Enligt 26 § i lagförslag 1 tas det ut en tillsynsavgift
för Centralen för mediefostran och bildprogram
för att täcka kostnaderna för tillsynen över tillhandahållandet
av bildprogram. Som framgår av motiveringen (s. 42—43)
ska en tillsynsavgift tas ut för att täcka de
allmänna kostnaderna för lagfästa myndighetsuppgifter.
Följaktligen kan avgiften inte längre anses vara
en sådan ersättning eller ett sådant
vederlag för specificerade tjänster från
det allmännas sida eller andra likartade betalningar som
kännetecknar statliga avgifter enligt 81 § 2 mom.
i grundlagen (se t.ex. GrUU 48/2010 rd, GrUU
47/2005 rd och GrUU 36/2005
rd). Grundlagsutskottet har brukat anse att ju större
skillnaden mellan avgiften och kostnaderna för en prestation är,
inte minst i anknytning till ett offentligrättsligt uppdrag,
desto närmare ligger det till hands att betrakta betalningen
som en konstitutionell skatt. Det kan också spela en viss
roll om det är frivilligt eller obligatoriskt att ta emot
prestationen. Det tyder på en skatt om det inte går
att tacka nej till prestationer som det finns en skyldighet att
leverera och skyldigheten direkt med stöd av lag rör
rättssubjekt som uppfyller vissa rekvisit (GrUU
12/2005 rd och GrUU 46/2004
rd). Utifrån de här kriterierna är
det klart att tillsynsavgiften är en skatt.
De föreslagna bestämmelserna måste
bedömas mot 81 § 1 mom. i grundlagen. Enligt momentet
ska det bestämmas om statsskatt genom lag och lagen ska
innehålla bestämmelser om grunderna för
skattskyldigheten, skattens storlek och de skattskyldigas rättssäkerhet.
Enligt grundlagsutskottets praxis ska det av en skattelag entydigt
framgå vem som omfattas av skattskyldigheten. Bestämmelserna
måste också vara exakta i den meningen att de
lagtillämpande myndigheternas prövning är
bunden när de bestämmer skatten (se t.ex. GrUU
48/2010 rd, GrUU 37/2009 rd och GrUU
67/2002 rd).
I 27 § föreskrivs det utförligt om
tillsynsavgiftens storlek och i 30 § om ändringssökande
i beslut om avgiften. Bestämmelserna om tillsynsavgiften
uppfyller kraven i 81 § 1 mom. i grundlagen och bereder
inga konstitutionella problem. Utskottet har redan tidigare konstaterar den
utgångspunkten för betalningsskyldigheten i 12 § i
grundlagen att avgiften på grund av sin storlek inte får
bli ett hinder för att utöva yttrandefriheten
(se GrUU 14/2000 rd). Det anser att tillsynsavgiften
uppfyller detta villkor i alla avgiftsklasser i lagen.
Personalen vid Statens filmgranskningsbyrå
Enligt övergångsbestämmelsen i 9 § 3
mom. i lagförslag 2 "blir" Statens filmgranskningsbyrå Centralen
för mediefostran och bildprogram. Bestämmelsen är
bristfällig med tanke på individens rättsliga
ställning så till vida att detta inte alls framgår
vad som händer med den nuvarande personalen vid Statens
filmgranskningsbyrå.
Det framgår först av propositionens motivering
(s. 50) att filmgranskningsbyråns personal fortsätter
som anställda vid Centralen för mediefostran och
bildprogram. Den visstidsanställda personalen fortsätter
så länge visstidsanställningen fortgår.
Anställningsvillkoren för centralens personal
bestäms enligt statens allmänna kollektivavtal
och ett preciserande kollektivavtal som gäller lönesystemet
vid Statens filmgranskningsbyrå.
Eftersom det inte sker några ingrepp i de flyttande
tjänstemännens ekonomiska förmåner, är bestämmelserna
inget problem med tanke på egendomsskyddet som tryggas
i 15 § i grundlagen (jfr GrUU 35/2006
rd). Men det är nödvändigt
att ta upp bestämmelserna i lagen.
Straffbestämmelser
Utifrån lagförslag 4 utvidgas tillämpningsområdet
för spridning av våldsskildring som är
straffbart enligt 17 kap. 17 § i strafflagen, eftersom bestämmelsen
om att kriminaliseringsbestämmelsen om våldsskildring
inte tillämpas, om den framställning som filmen
eller upptagningen innehåller granskats och godkänts
för visning och spridning enligt gällande bildprogramslag, eller
om tillverkaren eller importören har haft för
avsikt att låta upptagningen granskas. Regeringen
motiverar strykningen med att branschen själv i huvudsak
ska ha ansvaret för att klassificera program.
Utskottet påpekar att frågan har samband med den
tidigare konstaterade oklarheten om huruvida var och en har rätt
att få ett bildprogram klassificerat av Centralen för
mediefostran och bildprogram eller inte. Det är oskäligt
om en person inte har någon möjlighet att försäkra
sig om att det bildprogram han eller hon tillhandahåller
har ett lagligt innehåll.
Sammanfattning
Lagförslagen i propositionen utgår som sagt
från författningar som har utformats på ett
sätt som helt klart inte varit avsikten när förslaget
utarbetades. Grundlagsutskottet kan följaktligen inte komma
med någon heltäckande konstitutionell bedömning. Å andra
sidan är det inte heller möjligt för
utskottet att i det här sammanhanget eller annars heller
själv ta itu med en omfattande revidering av lagförslagen
i propositionen (jfr GrUU 27/1998 rd och GrUU 27a/1998
rd).
Grundlagsutskottet ber i alla fall kulturutskottet notera att
det vid den fortsatta behandlingen av lagförslag 1 har
anledning att överväga att komplettera förslaget åtminstone
genom att:
- se över klassificeringssystemet
enligt förslaget ovan,
- klart och tydligt lagstifta om att klassificeringssystemet
ska grunda sig på bildprogramleverantörernas egen
klassificering,
- säkerställa att klassificerarna av bildprogram
faktiskt är oberoende,
- ge Centralen för mediefostran och bildprogram
bättre möjligheter till tillsyn till exempel genom
befogenheter att återkalla godkännande av en klassificerare
av bildprogram om dennes klassificering inom en viss tid ofta har
måst ändras,
- medge var och en rätt att göra anmälan
om en felklassificering till Centralen för mediefostran
och bildprogram och få ett överklagbart förvaltningsbeslut
på det,
- sätta ut en lämplig tidsfrist och ställa
materiella begränsningar för anmälan,
- medge var och en rätt att få ett bildprogram
klassificerat av Centralen för mediefostran och bildprogram
och
- avgöra frågan om rätt för
Centralen för mediefostran och bildprogram att få tillgång
till uppgifter om domar som enligt propositionen gör en
person olämplig som klassificerare av bildprogram genom
författning.