Motivering
Besvärsförbud.
Ett beslut av en förläggning att flytta en
asylsökande som finns i invånarregistret eller
en person som får tillfälligt skydd till en annan
förläggning får enligt 44 § 2
mom. inte överklagas genom besvär.
Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt
att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål
få sin sak behandlad av en domstol eller någon
annan myndighet som är behörig enligt lag. Garantier
för en rättvis rättegång och god
förvaltning ska enligt 2 mom. i samma paragraf tryggas
genom lag. Besvärsrätten är således huvudregeln
i grundlagen, men det är tillåtet att genom lag
föreskriva om smärre undantag (RP 309/1993
rd, s. 78, GrUU 19/2002 rd, s. 3).
Mottagandet av asylsökande och av personer som får
tillfälligt skydd ordnas av förläggningar.
Enligt huvudregeln i 19 § 1 mom. ingår inkvartering,
utkomststöd, nödvändiga socialvårdstjänster
samt hälso- och sjukvårdstjänster, tolktjänster
och annat nödvändigt tillgodoseende av de grundläggande
behoven i mottagande. Personerna har inte rätt att välja
på vilken förläggning mottagandet ordnas. Å andra
sidan har de ingen skyldighet att bo på en förläggning. Med
stöd av 19 c § 3 mom. kan asylsökande
och personer som får tillfälligt skydd nämligen
själva ordna sin inkvartering. I det hänseendet
handlar det inte om att flytta en person utan snarare om att inkvarteringen
och annat mottagande kan ordnas på någon annan
förläggning. När man dessutom tar hänsyn
till att inkvartering och annat mottagande är av tillfällig
karaktär medför det föreslagna besvärsförbudet
inga problem med begränsningen av rättsskyddet,
om man ser till 21 § i grundlagen, anser grundlagsutskottet.
Utkomststödet.
Enligt 22 § 2 mom. kan en asylsökande eller
någon som får tillfälligt skydd inte få utkomststöd
i form av pengar för inkvartering utan inkvartering ordnas
vid en förläggning eller ett grupphem. I tidigare
sammanhang har grundlagsutskottet ansett att 19 § 1 mom.
i grundlagen tillåter att personer på flyktingslussar
får sin oundgängliga försörjning
och omsorg på något annat sätt än
genom utkomststöd i pengar (GrUU 18/2001 rd, s.
4). Bestämmelsen om inkvartering som naturaförmån
på en förläggning medför inga
problem med avseende på grundlagen, om man ser till grundlagsutskottets ståndpunkt
ovan och exaktheten i den föreslagna bestämmelsen.
I övrigt stämmer 22 § till sitt centrala
innehåll överens med den nuvarande paragrafen
som kommit till med medverkan från grundlagsutskottets
sida.
Avgifter.
Med stöd av 21 a § 1 mom. får det
för inkvartering vid mottagande samt för annat
mottagande som ordnas vid förläggningar tas ut
en skälig avgift, som kan vara högst lika stor
som de verkliga kostnaderna för arrangemangen. Bestämmelser
om avgiftens belopp föreskrivs genom förordning
av arbetsministeriet.
Förslaget gäller ersättning för
en tjänst som tillhandahålls av det allmänna,
och det högsta beloppet kopplas i bestämmelsen
ihop med kostnaderna för tjänsten. Förslaget
medför inga problem när det gäller grundlagsutskottets
praxis när det gäller statliga och kommunala avgifter och
skatter (se t.ex. GrUU 53/2002 rd, s.
2—3, GrUU 61/2002 rd, s. 5—7).
Grundlagsutskottet har ingenting att anmärka i konstitutionellt
hänseende mot bestämmelsen i 21 a § 2
mom., där det sägs att det hos personer som anlitar
social- och hälsovårdstjänster får
tas ut en avgift enligt lagen om klientavgifter inom social- och
hälsovården.
Enligt motiven till propositionen får avgifter tas
ut av personer som har arbete, men också av asylsökande
och personer som får tillfälligt skydd om de förfogar över
inkomster eller förmögenhet i Finland. Dessa villkor
för avgiftsskyldigheten och skäliga avgifter bör
enligt utskottet skrivas in i lagen.
Behörighetsvillkor.
Med stöd av 19 d § 1 mom. får det
föreskrivas närmare om behörighetsvillkoren
för de anställda vid grupphem genom förordning
av arbetsministeriet. Behörighetsvillkoren har samband
med 18 § 1 mom. som föreskriver om frihet att
välja arbete och yrke. Därför bör
bestämmelserna inte ha karaktären av ett öppet
bemyndigande som är beroende av en förordning
från ett ministerium (se t.ex. GrUU 19/2002 rd,
s. 5, GrUU 74/2002 rd, s. 6).
I motiven till propositionen sägs att behörighetsvillkoren
till största delen är tänkta att vara identiska
med bestämmelserna i lagen om behörighetsvillkoren
för yrkesutbildad personal inom socialvården,
som ingår i en fristående proposition (RP 226/2004
rd). Vidare vore det enligt propositionen befogat att en del av
de anställda vid grupphemmen är invandrare som
känner till barnens egen kultur och kan tala deras språk. Detta är
mycket förståeligt och en acceptabel ambition
med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna.
Lagtekniskt sett vore det lämpligast att de nödvändiga
bestämmelserna om möjlighet att medge dispens
från de generella behörighetsvillkoren inom socialvården
vid behandlingen av RP 226/2004 rd tas in i den allmänna
lagen alternativt i det aktuella lagförslaget eller i själva
lagen, om den redan har hunnit antas och träda i kraft.
Det öppna bemyndigandet i 19 d § 1 mom. att utfärda
närmare bestämmelser om behörighetsvillkoren
genom förordning av arbetsministeriet bör följaktligen
strykas i lagförslaget och ersättas till exempel
med en passus om att det föreskrivs särskilt genom lag
om behörighetsvillkoren för personalen vid grupphem.