Klimatårsberättelsen 2021 är en relativt övergripande beskrivning av hur Finlands utsläppsminskningsmål har uppnåtts och hur utsläppen har utvecklats inom sektorerna för utsläppshandel, bördefördelning och markanvändning. I årsberättelsen jämförs de åtgärder som vidtagits inom olika sektorer och branscher med regeringsprogrammets mål att göra Finland klimatneutralt år 2035, när utgångspunkten är nivån på nettokolsänkorna inom markanvändningssektorn (21 Mt) år 2035. I enlighet med detta ska Finland minska sina utsläpp från nuvarande 48 miljoner ton så att målet för klimatneutralitet uppnås. Utgående från WEM-basscenariot, som utarbetats inom ramen för projektet Hiilineutraali Suomi 2035 — ilmasto- ja energiapolitiikan toimet ja vaikutukset (HIISI), presenteras en uppskattning enligt vilken det utöver de nuvarande åtgärderna behövs en utsläppsminskning på cirka 11 Mt för att målet för klimatneutralitet ska nås. Efter 2035 har Finland som mål att uppnå klimatneutralitet, vilket förutsätter en ytterligare ökning av målen för minskning av utsläpp. Jord- och skogsbruksutskottet anser att de frågor som behandlas i klimatårsberättelsen är mycket viktiga och vill för sin del tacka de aktörer som deltagit i beredningen av berättelsen för ett grundligt arbete. I det följande utvärderar utskottet det som framförs i berättelsen särskilt i fråga om klimatåtgärder inom den egna branschen, jord- och skogsbruket samt markanvändningssektorn. 

Informationsbehovet i anslutning till klimatarbetet och dess nationella möjligheter och utmaningar är stort med tanke på konsumenternas och företagens klimatåtgärder, utbildning, vetenskap och politiska beslutsfattande. Å ena sidan ska klimatårsberättelsen vara ett dokument på strategisk nivå och fokusera på att ge en helhetsbild. Men om de ställningstaganden som framförs i den är alltför allmänna och saknar uppbackning av fakta, kan de leda till felaktiga uppfattningar. Till den del granskningen av utsläppsminskningarna enligt sektor och verksamhetsområde är förenad med osäkerhetsfaktorer och områden där det inte finns tillgång till evidensbaserad information, ska detta beskrivas när utsläppsutvecklingen presenteras. Klimatårsberättelsen ska också innehålla källkritik till den del åtgärderna för minskning av utsläppen är sådana att de inte kan mätas på ett tillförlitligt sätt vid den årliga granskningen eller forskningsmetoderna ännu inte är tillräckligt utvecklade. Detta är särskilt viktigt för jordbruket, eftersom förändringar i markanvändningen påverkar de biologiska processerna på lång sikt och forskningsmetoderna ständigt utvecklas. Detsamma gäller ökningen av kolsänkorna inom markanvändningssektorn. 

Klimateffektiviteten och klimateffekterna står i centrum för informationsbehovet. I all synnerhet efterlyser vi att de nationella klimatåtgärderna ska speglas mot den globala marknaden och mot Finlands konkurrenskraft och attraktionskraft som en investeringsmiljö. Den finländska skogsindustrin har minskat sina utsläpp effektivt och har i hög grad avstått från fossila bränslen i sin energiproduktion. Den erbjuder med sina produkter på naturlig väg lösningar för lagring av kol. Särskilt intressant är det ur skogsindustrins synvinkel att utreda hur klimatåtgärderna påverkar dess verksamhetsbetingelser i Finland och på den globala marknaden.En sådan bedömning av åtgärdernas verkningsfullhet eller effekter ingår inte i kapitel 7 i klimatårsrapporten, som handlar om klimatåtgärdernas konsekvenser. I fråga om klimatförändringen är det viktigt att också granska koldioxidfotavtrycket från import och export samt transportsträckor. I den följande klimatårsberättelsen bör man också presentera kalkyler över koldioxidfotavtrycket från importerad mat. Dessutom är det bra att i detta sammanhang granska vilka konsekvenser självförsörjningsgraden i fråga om livsmedel och prioritering av närproducerad mat har för konsumenternas ställning och koldioxidfotavtrycket. Utskottet anser det viktigt att ta upp förslaget om ett globalt perspektiv som ett specialtema i klimatårsberättelsen för 2022. Förslaget fick ett oreserverat understöd vid sakkunnighörandet. 

Utskottet ser ytterst positivt på de förslag som lades fram vid sakkunnighörandet om utveckling av indikatorer så att utsläppsminskningarna och de utvecklingsskeden som gäller dem kan bindas till konkreta åtgärder inom olika sektorer. I klimatårsberättelsen beskrivs förtjänstfullt de politiska åtgärder som vidtas för att minska utsläppen från jordbruket. Som exempel kan nämnas beredningen av det nationella klimatprogrammet, färdigställandet av det nationella biogasprogrammet och forsknings- och stimulansåtgärder för återvinning av näringsämnen. Utöver detta är det skäl att på ett mer täckande sätt än för närvarande beskriva de utsläppsminskningsåtgärder som redan är i bruk, såsom styrning av jord- och skogsbrukets sidoströmmar till produktion av biobränsle, minskad bearbetning av organogena jordar, odling av mellangrödor, reglerbar dränering och våtmarksodling. Åtminstone dessa bör behandlas i klimatplanen för markanvändningssektorn. Utöver förvaltningens åtgärder bör berättelsen lyfta fram de färdplaner för koldioxidsnåla lösningar som näringslivet utarbetat, såsom MTK rf:s och SLC rf:s klimatfärdplan för jordbruket samt skogsindustrins klimatfärdplan. Utskottet betonar att en framtidsinriktad och lösningsorienterad klimatårsberättelse är ett viktigt verktyg som behövs vid beslut om ändamålsenliga och kostnadseffektiva åtgärder för minskning av utsläpp och för kolbindning. Samtidigt bör man vid rapporteringen om utsläppsutvecklingen berätta att alla redan vidtagna åtgärder inte syns som årliga utsläppsminskningar av orsaker som hänför sig till naturens funktion och utvecklingen av mätmetoderna. 

Av växthusgasutsläppen från jordbruket rapporteras metan- och dikväveoxidutsläppen i den nuvarande klimatpolitiska systematiken till ansvarsfördelningssektorn, vars utsläppsminskningsmål granskas årligen med hjälp av minskande utsläppskvoter. Koldioxidutsläppen från odlingsmark och gräsmark hör till markanvändningssektorn. I klimatårsberättelsen konstateras att de utsläpp inom jordbruket som hör till ansvarsfördelningssektorn har förblivit relativt oförändrade under de senaste åren. Mängden av dessa utsläpp påverkas bland annat av årliga skördevariationer och i fråga om utsläpp från djurmatsmältning av djurantalet. Inom ansvarsfördelningssektorn är det ytterst svårt att hitta effektiva sätt att minska utsläppen utan att samtidigt äventyra självförsörjningen inom jordbruksproduktionen och därmed försörjningsberedskapen och livsmedelssäkerheten. En med tanke på helheten ändamålsenlig indikator på utsläppsminskningar är mängden utsläpp per produktionsenhet. Exempelvis inom mjölkproduktionen kan man genom att utveckla produktionssätten uppnå samma avkastning med färre djur. Genom produktion av biogas som baserar sig på återvinning av näringsämnen kan jordbrukets biomassor styras till hållbar energiproduktion och gemensamma insatser för att minska utsläppen. Vidare kan behovet av att röja åker till följd av kravet på spridning av gödsel minskas. Å andra sidan minskar återvinningen av näringsämnen som gödselmedel inom det inhemska jordbrukets behovet av att använda importerade gödselmedel och skapar därmed förutsättningar för att dämpa produktionskostnaderna inom jordbruket. 

Enligt årsberättelsen är cirka tre fjärdedelar av de totala utsläppen från jordbruket markrelaterade utsläpp. Inte heller de utsläpp som rapporteras inom markanvändningssektorn har förändrats nämnvärt. Detta påverkas av den styrning som ingår i den gällande EU-lagstiftningen och som bland annat genom kraven på foderproduktion och spridning av gödsel också har styrt ibruktagandet av organogena jordar. EU:s stödsystem styr å sin sida mot avvändning av åkerareal utanför matproduktionen med låg avkastning. Utskottet betonar därför de föresatser i regeringsprogrammet enligt vilka stöden riktas till en aktiv och hållbar matproduktion. Samtidigt är det viktigt att bromsa upp en kapitalisering av stödet i priset på eller arrende för åkermark. Enligt den utredning som fåtts gäller de mest kostnadseffektiva klimatåtgärderna styrningen av användningen av torvmarker för jordbruk genom utveckling av odlingsmetoderna. Det är uppenbart att det i vissa regioner inte finns några alternativ för utnyttjande av torvmarker. Torvmarker är också viktiga med tanke på försörjningsberedskapen, eftersom den bästa skörden till exempel under torra år ofta fås från torvmarkerna som håller kvar vatten betydligt bättre än mineraljordar. Uttryckligen minskningen av utsläpp från torvmarker kan effektivt påverkas utan att den inhemska livsmedelsproduktionen äventyras. Underproduktiva organogena jordar ska i första hand ställas till förfogande för kolbindning och matproduktion genom utveckling av odlingsmetoderna. Kompletterande metoder kan vara frivilliga kolbindningsåtgärder i mineraljordar och att ersätta fossila bränslen i jordbrukets energikällor. Forskningen och mätmetoderna som gäller konsekvenserna av klimatåtgärder inom markanvändningssektorn bör vidareutvecklas så att man får en bättre helhetsbild av skogsbrukets och matproduktionens klimatpåverkan. Utskottet anser det vara ytterst viktigt att forskningsfinansiering riktas till klimatåtgärder inom markanvändningssektorn i enlighet med regeringsprogrammet. Dessutom bör genomförandet av MTK rf:s och SLC rf:s samt skogsindustrins färdplaner över koldioxidsnålhet främjas. 

Utskottet betonar att man vid granskningen av jordbrukets klimatåtgärder bör beakta realiteterna i fråga om dels naturen, dels gårdsbruksenheternas ekonomiska situation. Som utskottet senast har betonat i sitt utlåtande JsUU 22/2021 rd kan ett jordbruk som kämpar med en lönsamhetskris inte samtidigt investera i klimatarbete. De nuvarande CAP-stödsystemen styr inte jordbruksföretagen till koldioxidbindning och minskning av utsläppen. En jordbrukspolitik som är bunden till en sexårig budgetram kan inte förnyas tillräckligt snabbt, eftersom de åtgärder som ingår i den har beretts i en annan värld än den där de nu genomförs. I CAP-reformen bör man sträva efter att utnyttja den information som fortlöpande samlas om klimatåtgärder och anpassningen till klimatförändringen, som är en stor utmaning för jord- och skogsbruket. En faktor som förenar näringslivet, det civila samhället, producenten och medborgaren är i detta avseende behovet att bevara jordbruksmarken så att den kan utnyttjas på ett hållbart sätt och skogarna så att de hålls friska och kan växa och förnyas. Annars uppnås inte målen för klimatneutralitet och negativa koldioxidutsläpp. 

Utskottet anser att man i första hand bör söka lösningar bland frivilliga åtgärder som sporrar och påverkar. Att skuldbelägga jordbrukare och skogsägare för att de idkar sin näring är inte en hållbar väg. Tidvis har diskussionen om utsläpp och kolsänkor inom jordbruket och markanvändningssektorn varit mycket polariserad. Det bör finnas mer utrymme för att sprida forskningsbaserad kunskap och för en diskussion som bygger på näringslivets verklighet också i den offentliga debatten. Utskottet anser att en hållbar lösning kan hittas genom kostnadseffektiva och praktiska lösningar som stöder ibruktagandet av sådana lösningar med hjälp av stödpolitik och genom ökad kunskap. Tröskeln för att vidta klimatåtgärder på gårdsbruksenheter bör sättas lågt och gårdarna bör uppmuntras att inleda sin verksamhet på försöksbasis, inledningsvis i fråga om vissa åkerskiften eller produktionsinriktningar. Ett konkret exempel kan vara ett ekosystemarvode som betalas för utsläppsåtgärder och kolbindning.