Allmänt

Genom propositionen genomförs nationellt de ändringar som gjorts i direktivet om en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EU) 2018/1972 och direktivet om audiovisuella medietjänster (2010/13/EU, AVMS-direktivet). Propositionen innehåller dock också betydande nationella lagändringar som hänför sig bland annat till kommunikationens funktionalitet och säkerhet och till konsumentskyddet. Utskottet anser att den reglering som främjar den nationella säkerheten i fråga om kritiska delar av nätet och den nätverksutrustning som används i dem är särskilt viktig. 

Kommunikationsutskottet anser att propositionen är väl beredd och att de förslag som lagts fram i propositionen är mycket motiverade. Utskottet har också av det föredragande ministeriet fått ett täckande och motiverat svar med anledning av de ändringsförslag som framförts vid sakkunnigutfrågningen och andra frågor som tagits upp vid behandlingen av ärendet. 

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med vissa ändringar. 

Skyddandet av den nationella säkerheten i cyberomgivningen

Cybersäkerheten är av ökande samhällelig betydelse och kräver tillräckliga resurser. Också lagstiftningen måste göra det möjligt att vidta de åtgärder som behövs för att samhället ska kunna förebygga och återhämta sig från problem. 

Det moderna samhället är till nästan alla centrala och livsviktiga funktioner beroende av hur datasystemen och kommunikationsnäten fungerar. Öppna kommunikationsnät som binder samman informationssystem har en nyckelroll när det gäller att uppnå cybersäkerhet. Störningar i kommunikationsnäten kan ha mycket omfattande och allvarliga konsekvenser för hela den övriga cybermiljön och de samhällsfunktioner som är beroende av den. På grund av detta beroende är kommunikationsnät och kommunikationstjänster också allt attraktivare objekt för olika slags attacker och de utnyttjas som redskap för påverkan på olika funktioner. Utskottet anser utifrån inkommen utredning att det är sannolikt att samhällets beroende av cybermiljön kommer att fördjupas ytterligare under de närmaste åren bland annat i och med att 5G-näten tas i bruk. 5G-tekniken är förknippad med många möjligheter, men också med risker. En risk som identifierats också vid sakkunnigutfrågningen är spionage och fientlig påverkan bland annat via utrustningsleverantörer och utläggningar på entreprenad. 

Tekniken i anslutning till cybermiljön och användningen av tekniken utvecklas snabbt. Det är mycket svårt att bedöma hur tekniken och miljön kommer att utvecklas på längre sikt än några år. De metoder som utnyttjas för angrepp och fientlig påverkan följer och försöker förutse den tekniska utvecklingen, så lagstiftningen måste på samma sätt kunna förutse denna utveckling. 

Genom propositionen genomförs den åtgärd i unionens gemensamma verktygslåda för 5G-säkerhet som gäller skyddet av kritiska delar av nätet. Den föreslagna regleringen i 244 a § gäller dock alla allmänna kommunikationsnät och även vissa separata nät som är viktiga med tanke på samhällets funktioner. Enligt propositionen får nätverksutrustning inte användas i ett allmänt kommunikationsnäts kritiska delar, om det finns vägande skäl att misstänka att användningen av utrustningen äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret. Transport- och kommunikationsverket kan under vissa förutsättningar bestämma att sådan utrustning ska avlägsnas. 

Vid sakkunnigutfrågningen framfördes det att bestämmelserna om utrustning som används i kritiska delar av kommunikationsnätet har formulerats alltför extensivt, eftersom det i förslaget inte förutsätts något konkret hot mot den nationella säkerheten eller att äventyrandet av den nationella säkerheten ska vara uppenbart. 

Med nätverksutrustning avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation utrustning som är avsedd att användas för överföring eller styrning av meddelanden i kommunikationsnät. Enligt propositionsmotiven är en nätverksutrustning en del av kommunikationsnätet, såsom en central, en nätverkshubb eller en router. Med användning av utrustning avses också underhåll, administration och uppföljning av utrustningen. 

Utskottet anser att tillförlitlighet och säkerhet i kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna är ovillkorliga förutsättningar för samhällets vitala funktioner och för den nationella säkerheten. Utskottet anser det vara bra att den nationella säkerheten och försvaret i och med förslaget blir en central aspekt vid bedömningen av nätutrustningens säkerhet. 

Utskottet anser det vara nödvändigt att man kan ingripa mot nätverksutrustning som äventyrar den nationella säkerheten innan samhället och dess vitala funktioner förorsakas skada. Därför anser utskottet det motiverat att den föreslagna regleringen tillämpas i alla situationer där det finns vägande skäl att misstänka att nätverksutrustning äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret. 

En del av de sakkunniga har ansett att de kritiska delarna av kommunikationsnätet bör definieras noggrannare och så att bedömningen av säkerheten gäller en så liten del som möjligt av nätet. Å andra sidan har det föreslagits att de åtgärder som lagförslaget möjliggör i fråga om nätverksutrustning ska vara möjliga i hela kommunikationsnätet utan några begränsningar. 

Utskottet anser det vara viktigt att de åtgärder för att skydda den nationella säkerheten som föreslås i propositionen och som gäller nätverksutrustning ska vara möjliga för alla centrala funktioner i kommunikationsnäten och för de åtgärder genom vilka tillträde till nätet och trafiken i nätet på ett väsentligt sätt styrs eller kontrolleras. Utskottet anser att proportionalitetsprincipen har iakttagits på behörigt sätt i propositionen genom att regleringen inriktas på de delar av nätet och de funktioner där den nätverksutrustning som används kan leda till att den nationella säkerheten eller försvaret äventyras. För att regleringen i skälig utsträckning ska motstå tiden är det i en verksamhetsmiljö som utvecklas snabbt i praktiken inte möjligt att i reglering på lagnivå genom tekniska definitioner skriva in de olika delar av kommunikationsnätet vars betydelse med tanke på säkerheten sannolikt förändras. Utskottet betonar att det på grund av den tekniska utvecklingen och den förändrade nätstrukturen i praktiken är nödvändigt att Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om den tekniska definitionen av de kritiska delarna av nätet. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 35/2020 rd — RP 98/2020 rd) förutsatt att kritiska delar av kommunikationsnätet av orsaker som beror på 15 och 80 § i grundlagen måste definieras noggrannare än vad som föreslås i lagen. Dessutom måste närmare bestämmelser utfärdas om när användningen av nätverksutrustning äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret på ett sådant sätt att utrustningen inte får användas eller kan avlägsnas från kommunikationsnätet. Utskottet har preciserat dessa bestämmelser på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter i utlåtandet. Utskottet konstaterar dock att en exakt reglering inte till alla delar utan problem är förenlig med den teknikneutralitet och flexibilitet som är helt nödvändig i en bransch som utvecklas. 

Dessutom har utskottet med anledning av grundlagsutskottets utlåtande preciserat bestämmelserna om ersättningar för avlägsnande av en nätanordning så att också en nätägare eller nätinnehavare som med anledning av ett användningsförbud som direkt följer av 244 a § 1 mom. på eget initiativ avstår från att använda en viss nätverksutrustning har rätt till ersättning på samma villkor som ett teleföretag som avlägsnar utrustning efter åläggande av Transport- och kommunikationsverket. Utskottet betonar att det i alla situationer är nödvändigt med diskussioner och ett nära samarbete mellan nätets ägare eller innehavare och Transport- och kommunikationsverket om genomförandet av åtgärderna. 

I ett sakkunnigyttrande har det också framförts att utrustning i kritiska delar av kommunikationsnätet inte får kontrolleras av tredje parter eller länder som inte omfattas av finsk lagstiftning. Det gäller också hanteringen av programvara för utrustningen. Utskottet anser att frågan och dess regleringsbehov i fortsättningen bör bedömas och utredas också i fråga om praxis under normala förhållanden. 

Utskottet noterar att sakkunniga delvis kritiserade de riktlinjer som dragits upp i propositionen och ansåg att de kritiska delarna av nätet har definierats alltför snävt. Utöver den tekniska utrustningen kan även programvara och uppdateringar av den och andra icke-fysiska delar av nätet hota informationssäkerheten. Med tanke på säkerhetshot är det svårt att göra en exakt åtskillnad mellan stomnätet och andra delar av nätet. Utskottet anser det vara viktigt att man i fortsättningen följer de åtgärder som de övriga medlemsstaterna vidtar vid genomförandet av unionens gemensamma metodarsenal och säkerställer att den reglering och de tillvägagångssätt som Finland tillämpar är tillräckligt enhetliga, täckande och effektiva för att de gemensamma målen ska nås. 

Delegationen för nätsäkerhet

Den nya delegationen för nätsäkerhet (244 b § i lagförslag 1) har till uppgift att på ett övergripande sätt utvärdera hur den nationella säkerheten förverkligas i kommunikationsnäten. Delegationen kan bland annat ge rekommendationer om säkerheten i kommunikationsnäten. 

Kommunikationsutskottet anser i likhet med utrikesutskottet (UtUU 6/2020 rd — RP 98/2020 rd) att det är viktigt att delegationen för nätsäkerhet inrättas och konstaterar att också riksdagen i fortsättningen bör hållas tillräckligt informerad om delegationens arbete och viktiga ställningstaganden. Kommunikationsutskottet betonar att delegationens sammansättning ska vara balanserad och tillräckligt bred, så att sakkunskap inom de olika aspekterna av nätsäkerhet säkerställs. 

Förordnande om spärrning av information

Enligt inkommen utredning är det föreslagna förordnandet om spärrning enligt 185 § 2 mom. avsett att i sista hand ingripa i olagligt innehåll på nätet när en tillhandahållare av lagringstjänster som omfattas av den gällande regleringen är okänd eller står utanför Finlands jurisdiktion. Den föreslagna regleringen ger således de brottsbekämpande myndigheterna ett nytt medel att ingripa mot brottslighet som sker på nätet. 

Vid sakkunnigutfrågningen kritiserades det delvis att den föreslagna gränsen på minst två år för det strängaste straffet lämnar regleringen öppen för väldigt många brottsrekvisit. Utskottet betonar dock att kravet i lagstiftningen, enligt vilket det uttryckligen ska vara straffbart att hålla viss information tillgänglig för allmänheten eller förmedla den, avsevärt begränsar de brottsrekvisit som lämpar sig som grund för förordnandet. 

Enligt uppgift är brottsrekvisiten, utifrån bestämmelserna i strafflagen, närmast krigsanstiftan (12 kap. 2 §), röjande av statshemlighet (12 kap. 7 §), offentlig uppmaning till brott (17 kap. 1 §), offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte (34 a § 1 mom. 2 punkten), alkoholbrott (50a kap.), hets mot folkgrupp (11 kap. 10 §), sexuellt utnyttjande av barn (20 kap. 6 och 7 §), spridning och grov spridning av barnpornografisk bild (17 kap. 18 och 18a §), grovt och vanligt bedrägeri (36 kap. 1 och 2 §), störande av datatrafik (38 kap. 6 och 7 §), förberedande brott i anslutning till dataintrång (38 kap. 8 och 8 a §), grovt narkotikabrott (50 kap. 2 §) och grovt främjande av narkotikabrott (50 kap. 4 a §). Listan är dock inte uttömmande och i och med nya gärningsformer som utnyttjar kommunikationsnäten kan också nya brottsrekvisit komma i fråga i framtiden. Utskottet anser i vilket fall som helst inte att det är ändamålsenligt att de olika typerna av brott räknas upp uttömmande i bestämmelsen, eftersom sätten att begå brott förändras och utvecklas och genom den tekniska utvecklingen i allt högre grad överförs från den fysiska världen till nätverksmiljön. 

Utskottet betonar att ett förordnande om spärrning enligt förslaget kan meddelas endast i situationer där nyttan av att spärra tillgången till information kan anses vara betydligt större än begränsningen av nätanvändarnas yttrandefrihet och andra grundläggande fri- och rättigheter. Enligt utskottets uppfattning har till exempel tröskeln för att utfärda ett förordnande om spärrning, som har mer omfattande konsekvenser för bland annat användarna av en viss tjänst i de sociala medierna och därigenom för det innehåll som därigenom spärras, således lagts rätt högt. 

Utskottet anser att det med tanke på syftet med regleringen är viktigt att ansökningarna om förordnande om spärrning är tillräckligt noggrant avgränsade bland annat i fråga om IP-adresser och andra tekniska identifierare och att teleföretagen ges tillräckligt med tid att verkställa förordnandena. 

Lokala nättjänster i liten skala

Enligt 6 § 4 mom. i förslaget ska det inte krävas någon av statsrådet beviljad nätkoncession för tillhandahållande av en begränsad lokal nättjänst i ett mobilnät inom ett avgränsat område där allmän televerksamhet bedrivs, om nättjänsten tillhandahålls inom det frekvensområde som anvisats för sådan användning i statsrådets frekvensförordning. I sådan verksamhet ska aktörerna enligt inkommen utredning dock ha ett radiotillstånd beviljat av Transport- och kommunikationsverket. 

Förslaget syftar i fråga om småskalig verksamhet till en lättare verksamhetsmodell för tillståndsförfaranden och till främjande av nya affärsmodeller och innovationer. Enligt propositionsmotiven kan en sådan nättjänst tillhandahållas exempelvis i en hamn, en läroanstalt, ett fabriksområde, en by eller en stadsdel, om verksamheten kan anses vara lokal och småskalig. Vid bedömningen av huruvida den verksamhet som avses i bestämmelsen är småskalig ska hänsyn tas bland annat till antalet användare, det geografiska områdets storlek samt nätets användningsändamål och omfattningen och arten av den nättjänst som tillhandahålls. Enligt propositionsmotiven avses med liten skala bland annat att antalet användare är relativt litet. 

Vissa sakkunniga har motsatt sig delar av förslaget och lyft fram att användningen av frekvenser för allmän televerksamhet alltid bör kräva nätkoncession. Kritiken har motiverats med en jämlik konkurrens och reglering, en effektiv användning av frekvenserna och säkerhetsaspekter. Enligt säkerhetsmyndigheternas bedömningar kan man i närheten av till exempel hamnområden och myndighetsobjekt, såsom ministeriernas eller Försvarsmaktens objekt, enligt den föreslagna bestämmelsen utan nätkoncession bedriva nättjänstverksamhet vars övervakning kan vara bristfällig och därför utgöra en risk för informationssäkerheten. Därför bör förslaget enligt dessa yttranden strykas. 

Utskottet fäster med tanke på både jämlikheten i regleringen och säkerhetsaspekterna vikt vid att det enligt bestämmelsens ordalydelse är fråga om allmän televerksamhet, så de aktörer som bedriver sådan verksamhet som avses i bestämmelsen är med tanke på lagen om elektroniska kommunikationstjänster entydigt teleföretag. Således omfattas de av alla lagstadgade skyldigheter och rättigheter som gäller teleföretag. När det gäller informationssäkerhet och nätverkens kvalitet samt tryggande av verksamheten finns det bestämmelser bland annat i 243, 244, 244 a, 247, 272 och 273 §. 

Utskottet betonar att det ska fästas stor vikt vid tillsynen över den verksamhet som avses i bestämmelsen och dess tillräcklighet, och i synnerhet om verksamheten bedrivs i närheten av ovan nämnda myndighetsobjekt och andra motsvarande objekt. Enligt utskottet har den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen i sig effektiva metoder för att ingripa i lagstridig verksamhet. Enligt 330 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation kan Transport- och kommunikationsverket fatta ett tillsynsbeslut, det vill säga ge den som bryter mot lagen eller mot bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut och tillståndsvillkor som meddelats med stöd av lagen en anmärkning samt ålägga denne att inom en skälig tid avhjälpa sitt fel eller sin försummelse. Om ett fel eller en försummelse som avser den lagen eller bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut eller tillståndsvillkor som meddelats med stöd av lagen utgör ett direkt och allvarligt hot mot allmän ordning, mot allmän säkerhet eller mot folkhälsan eller orsakar allvarliga ekonomiska eller operativa olägenheter för andra företag, för abonnenter eller användare eller för kommunikationsnätens eller kommunikationstjänsternas funktion, får Transport- och kommunikationsverket utan dröjsmål besluta om behövliga interimistiska åtgärder oberoende av den tidsfrist som avses i 330 §. Som en interimistisk åtgärd kan Transport- och kommunikationsverket avbryta verksamhet som orsakar fara eller allvarlig olägenhet. Dessutom kan Transport- och kommunikationsverket begränsa användningen av frekvenser eller besluta om jämförbara åtgärder. 

Transport- och kommunikationsverket kan med stöd av 332 § förena ovan nämnda tillsynsbeslut med tvångsmedel, såsom vite eller hot om tvångsutförande. Dessutom kan Transport- och kommunikationsverket med stöd av 340 § förbjuda ett teleföretag att utöva televerksamhet, om teleföretaget trots vissa påföljder allvarligt och på ett väsentligt sätt bryter mot eller försummar att iaktta bestämmelser i lagen eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av den. Transport- och kommunikationsverket kan förbjuda teleföretagets verksamhet helt eller delvis. 

Utskottet betonar dock att det är viktigt att säkerställa att tillsynen över verksamheten är heltäckande och effektiv, så att tillsynsmyndigheten vid behov kan utöva sina befogenheter. 

Utskottet konstaterar att man för att säkerställa säkerhetsaspekterna också bör fästa vikt vid villkoren för radiotillstånd och bedöma om man med hjälp av dem kan förhindra att eventuella säkerhetshot realiseras. Utskottet betonar att om beviljandet av radiotillstånd kan ha betydande konsekvenser för kommunikationsmarknadens allmänna utveckling eller för den nationella säkerheten, ska beslutet om beviljande av radiotillstånd fattas av statsrådet. 

Tillgänglighet

Utskottet anser i princip att det är bra att man genom propositionen i många avseenden utvecklar tillgängligheten till tjänster. Vid sakkunnigutfrågningen har det dock framförts att de ljud- och textningskrav samt kvalitetskrav på textning som föreslås i propositionen medför oskäliga kostnader för aktörerna inom branschen. Utskottet konstaterar att de ändringar som föreslås i 211 § i propositionen grundar sig på artikel 7 i AVMS-direktivet, som tillämpas både på utövare av televisionsverksamhet och på leverantörer av beställ-tv. Utskottet anser det vara bra att regleringen förbättrar möjligheterna för grupper med särskilda behov att också använda audiovisuella medietjänster. 

För att kvalitetskravet för textning ska uppfyllas förutsätts att textningen i de program som omfattas av textningsskyldigheten genomförs tillräckligt tydligt och begripligt för tittaren, och vid bedömningen beaktas de standarder som hänför sig till textningens kvalitet samt den tekniska utvecklingen. Enligt inkommen utredning kan textningstjänsten genomföras med hjälp av mänsklig arbetskraft eller med hjälp av automatisk talidentifieringsteknik. Enligt utredningen kan den automatiska talidentifieringstekniken dock på dess nuvarande utvecklingsnivå medföra utmaningar när det gäller att uppfylla kvalitetskraven. Utskottet anser det vara viktigt att man vid fastställandet av nivån på kvalitetskravet i fortsättningen också beaktar teknikens funktionsduglighet och dess utvecklingsnivå. 

Den föreslagna skyldigheten att tillhandahålla ljud- och textningstjänst begränsar sig i fråga om beställ-tv endast till de programutbud på vilka skyldigheten att tillhandahålla ljud- och textningstjänst redan tillämpas vid visning i tv. Skyldigheten att tillhandahålla ljud- och textningstjänst har därtill begränsats till 30 procent av de program som tillhandahålls i ifrågavarande beställ-tv. Kostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla ljud- och textningstjänst får enligt gällande lag inte överstiga en procent av omsättningen under den föregående räkenskapsperioden för utövaren av kommersiell televisionsverksamhet. Syftet med bestämmelsen är att trygga ställningen för utövare av televisionsverksamhet och förhindra att kostnaderna för ljud- och textningstjänsten blir oskäliga. 

Under sakkunnigutfrågningen ansågs det också att de bestämmelser som föreslås för att trygga tillgängligheten är otillräckliga; bland annat den föreslagna textningsskyldigheten på 30 procent för beställningsprogramtjänster ansågs i vissa yttranden vara otillräcklig. Dessutom har det föreslagits att textningsskyldigheten årligen ska höjas stegvis och utvidgas också till andra betydande televisionskanaler och direktavstjälpningstjänster. Vidare har sakkunniga också lyft fram behovet av textning av direktsändningar och behovet av att öka programutbudet på teckenspråk. 

Utifrån inkommen utredning anser utskottet att de föreslagna bestämmelserna i nuläget är proportionerliga och motiverade när frågan bedöms med tanke på såväl konsumenterna som de objekt som omfattas av skyldigheterna. Med beaktande av de nämnda bestämmelser som begränsar aktörernas kostnader och å andra sidan de skyldigheter som följer av EU-lagstiftningen anser utskottet således att den föreslagna regleringen är motiverad. Enligt uppgift bedöms textning av direktsändningar separat i ett lagstiftningsprojekt som redan inletts. Det är viktigt att ställa upp kvalitetskrav, så att tillgängligheten också i praktiken förverkligas i enlighet med regleringens syfte. 

Utskottet noterar att medlemsstaterna enligt artikel 7 i AVMS-direktivet utan onödigt dröjsmål ska se till att leverantörerna av medietjänster inom den egna jurisdiktionen successivt gör sina tjänster tillgängliga för syn- och hörselskadade personer genom proportionella åtgärder. Av regleringen följer således, utöver den nu föreslagna regleringen, också en skyldighet för medlemsstaterna att vidareutveckla tillgängligheten. Utskottet betonar behovet av att genomföra regleringen och följa situationen. Utskottet anser det vara viktigt att tillgängligheten vidareutvecklas både genom praktiska åtgärder och genom en kontinuerlig bedömning av om lagstiftningen kan främja denna utveckling. Utskottet håller med kulturutskottet (KuUU 10/2020 rd — RP 98/2020 rd) om att det är nödvändigt att gå vidare med främjandet av televisionsprogrammens tillgänglighet på ett mångsidigt sätt som beaktar olika specialgrupper. 

Utskottet anser det också viktigt att man ser till att varningsmeddelanden är tillgängliga och att metoderna för varningsmeddelanden även i fortsättningen utvecklas. 

Maximal giltighetstid för ett tidsbegränsat avtal om kommunikationstjänster

Enligt 109 § i propositionen kan ett teleföretag ingå ett tidsbegränsat avtal om kommunikationstjänster för högst 12 månader med en konsument, medan maximilängden för närvarande är 24 månader. 

Under sakkunnigutfrågningen framfördes det mycket divergerande åsikter om saken. I en del sakkunnigyttrandena föreslogs det att maximilängden inte ska ändras från nuvarande, medan det i andra däremot föreslogs en maximilängd på 6 månader. 

Utskottet anser utifrån inkommen utredning att den föreslagna maximitiden är en ändamålsenlig kompromiss som förbättrar konsumentens ställning och möjligheter att byta abonnemang. Samtidigt är ändringskostnaderna skäliga för aktörerna inom branschen. Den föreslagna maximitiden kan ses som en ändamålsenlig kompromiss också i det avseendet att aktörerna inom branschen har mycket olika praxis när det gäller tidsbegränsade avtal. 

Enligt 109 § 5 mom. ska konsumenten erbjudas möjlighet att på ett kostnadsfritt och enkelt sätt omedelbart kontrollera datumet för när det tidsbegränsade telefonabonnemangsavtalet för mobilnätet löper ut. Utskottet har preciserat den föreslagna bestämmelsen i fråga om det tekniska genomförandet av den. Utskottet betonar att tjänsten bör vara så lättanvänd och enkel som möjligt, så att den faktiskt underlättar till exempel byte av tjänsteleverantör om konsumenten så önskar. 

Hastigheten för samhällsomfattande tjänster

Vid sakkunnigutfrågningen framfördes det att hastigheten för de samhällsomfattande tjänsterna i fråga om internetförbindelse inte bör höjas genom en sådan förordning av statsrådet som avses i 87 § och att höjningen i vilket fall som helst bör vara högst 50 procent av den nuvarande hastigheten på 2 Mbit/s. Enligt yttrandena i fråga bör det inte heller genom förordning fastställas kvalitetskrav för förbindelsen. Den föreslagna höjningen av hastigheten har i yttrandena uppskattats medföra kostnader på 10—22 miljoner euro för teleföretagen, och i vissa yttranden har det ansetts sannolikt att kostnaderna måste ersättas av statens medel i enlighet med den gällande regleringens mekanism för ersättning av nettokostnaderna. I vissa sakkunnigyttranden har det å andra sidan föreslagits att hastigheten redan nu höjs till 10 Mbit/s. 

Enligt inkommen utredning ska bestämmelser inte bara om hastigheten utan också om kvalitetskraven för anslutningen fastställas i statsrådets förordning om minimihastigheten för en ändamålsenlig internetförbindelse i anslutning till samhällsomfattande tjänster och om minimikraven för tjänster som tillhandahålls grupper med särskilda behov. 

Enligt uppgift räcker den nuvarande hastigheten för de samhällsomfattande tjänsterna i huvudsak till för att använda de minimitjänster som definieras i bilaga V till teledirektivet. I synnerhet i fråga om mobiltelenät bör man dock beakta att det i fråga om hastigheten för samhällsomfattande tjänster är fråga om maximihastigheten för dataöverföring. Till exempel i situationer där flera användare i samma hushåll samtidigt använder en anslutning till samhällsomfattande tjänster räcker den nuvarande minimihastigheten inte nödvändigtvis till för alla användare. 

Utskottet anser att också covid-19-pandemin har visat att bland annat distansarbete förutsätter tillräckligt snabba internetuppkopplingar och menar att en ökning av hastigheten för de samhällsomfattande tjänsterna kan främja medborgarnas jämlikhet som användare av tjänster och jämlika deltagare i samhällsverksamheten. Därför anser utskottet att en höjning av hastigheten för samhällsomfattande tjänster till 5 Mbit/s i detta skede är motiverad och nödvändig med tanke på såväl marknadsutvecklingen som användarnas behov. Enligt uppgift medför de kostnader som uppskattats i propositionen sannolikt ännu inte någon ersättningsskyldighet för staten i fråga om nettokostnaderna. Utskottet konstaterar att det vid beredningen av den nämnda förordningen är viktigt att beakta statens eventuella ersättningsskyldighet när nivån på kvalitetskraven fastställs. 

Riksomfattande abonnentnummer

Enligt 65 § i propositionen kan teleföretagen i fortsättningen inte separat prissätta samtalsoriginering i telefonnätet i fråga om riksomfattande abonnentnummer. Vid sakkunnigutfrågningen mötte förslaget motstånd, eftersom det försvagar företagens valmöjligheter och till och med kan leda till att kundernas ställning försämras, tillgången till telefontjänster minskar eller tjänsterna flyttas så att de kan nås via servicenummer. Enligt inkommen utredning skyddar konsumentskyddslagen (38/1978) och förvaltningslagen (434/2003) dock en miniminivå för konsumenternas och medborgarnas tillgång till rådgivningstjänster. Exempelvis avtalskunder ska med stöd av konsumentskyddslagen erbjudas ett servicenummer med en normaltaxa. Dessutom har det i sakkunnigyttranden framförts att förslaget minskar teleföretagens omsättning från abonnentnummer. Å andra sidan har sakkunniga understött förslaget med motiveringen att det förbättrar konsumentens ställning. Vid behandlingen av ärendet har det också föreslagits att övergångsperioden för regleringen ska förlängas med ett år, bland annat därför att iakttagandet av bestämmelsen, på basis av den övergångsperiod som föreslås i propositionen, börjar under de nuvarande, pågående avtalsperioderna. 

Utskottet anser att förslaget ökar transparensen i prissättningen både för konsumenterna och för andra aktörer som köper telefonitjänster. Utskottet anser utifrån inkommen utredning att förslaget är ändamålsenligt, men anser att teleföretagen behöver mer tid för att genomföra de ändringar som det medför. Således har utskottet förlängt övergångstiden för propositionen med cirka ett år fram till den 31 december 2023. 

Kommunikationsförbindelserna i glesbygdsområden och skärgårdsområden

Utskottet välkomnar att propositionen innehåller ett flertal smärre lagändringar som kan ha en viss positiv effekt på kommunikationsförbindelserna i glesbygden. 

Enligt uppgift har i synnerhet covid-19-pandemin och inte minst det ökande distansarbetet dock på ett mycket konkret sätt lyft fram brister i kommunikationsnätens täckning och funktion i glesbygden och i skärgårdsregionerna. I många regioner utförs distansarbete ganska allmänt också i fritidsbostäder. Den nu gällande skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster gäller i fråga om en ändamålsenlig internetförbindelse inte fritidsbostäder, endast den plats där medborgaren permanent bor. 

Utöver problemen med internetförbindelser finns det fortfarande klara brister på många områden också när det gäller täckningen för telefonitjänster. På vissa orter försvagar den ökade användningen av fritidsbostäder avsevärt också de mobila kommunikationsförbindelserna för de fast bosatta invånarna. Också till exempel säkerhetssystemen och sedvanliga apparater i hemmet, fritidsbostäderna och företagslokalerna kräver numera fungerande kommunikationsförbindelser. 

Enligt uppgift skulle dock en utvidgning av skyldigheten att inom ramen för de samhällsomfattande tjänsterna tillhandahålla internetaccesstjänster också i fritidsbostäder som helhet, beroende på olika faktorer, innebära merkostnader på flera tiotals miljoner euro eller rentav hundratals miljoner euro för teleföretagen. Staten är enligt gällande lagstiftning ersättningsskyldig gentemot företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster till den del tillhandahållandet av tjänsterna anses medföra en oskälig ekonomisk belastning för företaget. 

I synnerhet i vissa skärgårdsområden har också tv-sändningarna enligt uppgift delvis försvagats under de senaste åren, vilket ytterligare accentuerar behovet av fungerande internetförbindelser. Eftersom utvecklingen samtidigt går mot att innehåll och tjänster i allt högre grad konsumeras via bredbandsnät, anser utskottet att kommunikationsförbindelsernas funktion i mycket stor utsträckning är en fråga som gäller medborgarnas jämlikhet. Behovet av fungerande och tillräckligt snabba kommunikationsförbindelser framhävs särskilt i glesbygdsområden och i skärgårdsområden där avstånden är långa eller där det annars är svårare att röra sig och det finns mindre tillgång till fysiska tjänster. I dag kan frågan också ses som en säkerhetsfråga. 

Utskottet betonar att betydelsen och behovet av väl fungerande kommunikationsförbindelser kommer att bli allt viktigare för medborgarna och även för företagen under de närmaste åren. I synnerhet tillgången till tjänster som är nödvändiga för medborgarna och förmedlas via bredbandsnät måste i fortsättningen kunna säkerställas jämlikt i hela landet inklusive glesbygden. Utskottet anser att det kräver att både de fasta näten och de trådlösa näten utnyttjas och utvecklas.