Allmän motivering

Allmänt

Skuldsaneringens syfte är att hjälpa privata personer som råkat ut för allvarliga skuldproblem. Det går ut på att gäldenären betalar sina skulder enligt betalningsförmåga och enligt ett fastställt betalningsprogram och befrias efter att programmet är slutfört från att betala återstoden av sin skuld. Bestämmelser om skuldsanering ingår i lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993, nedan skuldsaneringslagen) som trädde i kraft 1993. Lagen har gällt i drygt 20 år och under denna tid har tiotusentals människor genom skuldsanering blivit fria från svåra skuldproblem.

Bakgrunden till att skuldsaneringslagen stiftades i början av 1990-talet var de skuldproblem som privatpersoner hade drabbat privatpersoner. Problemen hade tillspetsats på grund av att den avreglerade kreditregleringen gjort det lättare att få kredit, och på grund av den djupa ekonomiska recessionen. Enskilda personer hade stora skulder som huvudsakligen bestod av borgens-, företags- och bostadsskulder. Numera bottnar privatpersoners skuldproblem i att upplåningen har ökat kraftigt i samhället, och skuldsättningen beror särskilt på kombinationseffekter av konsumentkrediter, snabblån och obetalda fakturor.

Skuldsaneringslagen har ändrats flera gånger. Senast under föregående valperiod förnyades bestämmelserna om betalningsprograms varaktighet (632/2010). I den aktuella propositionen ingår flera ändringsförslag. Bakgrunden är en skrivning i regeringsprogrammet enligt vilken de problematiska punkterna inom skuldsaneringen klarläggs med tanke på bl.a. skyddet av egen bostad och sporrandet av förvärv av inkomster under den tid betalningsprogrammet pågår. Dessutom kartläggs problem som kan uppstå i samband med företagares skuldsaneringar. Ett av målen för reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025 uppställdes ett förenklat skuldsaneringsförfarande och ett lättare system med tilläggsprestationer.

Lagutskottet finner det angeläget att skuldsaneringslagen uppdateras genom att ta hänsyn till att upplåningen har ökat och att kreditgivningsmekanismerna har förändrats. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag.

Enskilda näringsidkare och yrkesutövare

Enligt den gällande lagen kan enskilda näringsidkares och yrkesutövares skulder som hänför sig till gäldenärens privathushåll regleras genom skuldsanering. Sanering av skulder som hänför sig till näringsverksamhet är inte möjligt. För att sanera skulder som hänför sig till näringsverksamhet kan en enskild näringsidkare eller yrkesutövare ansöka om företagssanering.

Till skillnad från en konkurs är skuldsanering för privatpersoner och företagssanering som namnet antyder saneringsförfaranden som avser att korrigera gäldenärens ekonomiska situation och möjliggöra en ny skuldfri start. Skillnaden är att företagssanering används för att korrigera skuldläget för näringsverksamhet och skuldsanering för privatpersoner används i samma syfte för privatpersoner.

I propositionen framställs att under vissa förutsättningar ska förutom skulder som hänför sig till en enskild näringsidkares eller yrkesutövares privathushåll också hans eller hennes skulder som hänför sig till näringsverksamhet kunna omfattas av skuldsanering. Det gör det möjligt att rätta till den totala ekonomiska situationen för enskilda näringsidkare eller yrkesutövare.

Utskottet stöder den bakomliggande tanken om att överskuldsatta småföretagares möjligheter att börja om bör främjas. Överskuldsättning är en social risk och kan leda till att gäldenären passiveras och slås ut. I gällande lag uppställs rätt så strikta begränsningar i fråga om enskilda näringsidkares och yrkesutövares möjlighet att beviljas skuldsanering, och följden är ofta att näringsverksamheten måste upphöra för att skuldsaneringen ska kunna inledas. En enskild näringsidkare eller yrkesutövare kan ansöka om företagssanering, men den är ofta i praktiken för tungrodd och dyr för att sanera en småskalig företagsverksamhet. Lagen om företagssanering (47/1993) ger visserligen möjligheter till ett förenklat saneringsförfarande för företag, men det har inte använts mycket. Därför kan en privat näringsidkare eller yrkesutövare ha svårt att få sin totala ekonomiska situation korrigerad. Om en privatperson kan få skuldsanering på ovan föreslagna sätt förbättras således småföretagarnas situation. Skuldsaneringen medför också ett starkt skydd för ägarbostad vilket inte ingår i företagssaneringen.

Propositionen är principiellt betydande eftersom den slopar den nuvarande gränsen för att sanera skulder från näringsverksamhet genom skuldsanering för privatpersoner. I detta avseende anser utskottet det motiverat att skuldsaneringen relativt övervägt har öppnats för sanering av skulder som hänför sig till näringsverksamhet under vissa tilläggsvillkor, såsom att näringsverksamheten ska vara livsduglig och förhållandevis småskalig och att saneringen inte får förutsätta arrangemang som gäller företagsverksamhet (45 a § i lagförslag 1). Att kräva livsduglighet är nödvändigt: skuldsanering bör inte beviljas för förlustbringande verksamhet som kan leda till ytterligare skuldsättning. Också småskaligheten är ett motiverat krav för att saneringen ska kunna riktas in på privata näringsidkare och yrkesutövare som kan jämställas med privatpersoner. Begränsningarna innebär att skuldsaneringen inte öppnas för alla privata näringsidkare och yrkesutövare. Om näringsverksamheten går utöver det småskaliga, ska en privat näringsidkare eller yrkesutövare också i fortsättningen ansöka om företagssanering för att sanera sådana skulder som hänför sig till näringsverksamheten.

Villkoret att näringsverksamhet ska vara "förhållandevis småskalig" (45 a § 1 mom. 2 punkten i lagförslag 1) är inte entydigt. I detaljmotiven i propositionen (s. 69 och 70) benas det ut vilka faktorer som ska beaktas vid bedömningen. Men regleringen lämnar ändå rum för tolkning. Utskottet har trots allt gått in för att tillstyrka den föreslagna formuleringen eftersom det knappast låter sig göras att ställa upp kvalitativa och kvantitativa kriterier som passar alla privata näringsidkare och yrkesutövare. Det innebär att det i sista hand blir domstolen som i enskilda fall avgör om det handlar om småskalig näringsverksamhet eller inte. Följaktligen bör effekterna av regleringen bevakas.

Propositionen medför ingen ändring i skuldsanering för verksamhet som hänför sig till näringsverksamhet i bolagsform; skuldsanering för privatpersoner kan nämligen inte omfatta bolagsskulder. För att sanera verksamhet i bolagsform behövs följaktligen företagssanering också framöver. Utskottet konstaterar att näringsverksamhet i bolagsform mycket väl kan vara småskalig och jämförbar med en privat näringsidkares eller yrkesutövares verksamhet. Reformen innebär att privata näringsidkare och yrkesutövare som bedriver småskalig näringsverksamhet kan få skuldsanering i fråga om skulder som hänför sig till näringsverksamheten, men däremot omfattas inte personer som bedriver motsvarande verksamhet i bolagsform, t.ex. ansvariga bolagsmän i ett öppet bolag. Utskottet anser därför att det finns skäl att diskutera huruvida ställningen för personer som bedriver småskalig näringsverksamhet i bolagsform i insolvenssystemet kunde förbättras genom att också beakta att företagssanering i sin nuvarande form kan vara ett tungrott och dyrt sätt att sanera verksamheten. Därför anser utskottet det motiverat att behoven att utveckla lagstiftning och praxis i fortsättningen bedöms särskilt med avseende på småskalig företagsverksamhet som bedrivs i bolagsform.

Ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning

Vid ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning biträds i fortsättningen enskilda näringsidkare och yrkesutövare även i fråga om skulder som hänför sig till näringsverksamheten. Detta ökar antalet klienter och tillför en ny klientgrupp.

I propositionen görs den bedömningen att ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning får årliga merkostnader till ett belopp av 220 000 euro. Behovet av extra anslag beaktas i 2015 års budgetproposition. Utskottet uttrycker oro över anslagsökningens tillräcklighet med beaktande av att ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning redan nu är överbelastad och har knappt med resurser. Situationen är särskilt svår i små enheter där arbetet ofta görs för flera kommuner med anspråkslösa personalresurser. För att reformen ska bli adekvat genomförd måste resurserna för ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning därför följas upp i fortsättningen. För att anslagsökningen ska vara genuin är det samtidigt viktigt att anslagen för ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning inte skärs ner i övrigt.

Bistånd till enskilda näringsidkare och yrkesutövare kräver att rådgivarna kan bedöma om tilläggsvillkoren för en gäldenär, såsom t.ex. näringsverksamhetens livsduglighet, blir uppfyllda. Det är en krävande uppgift. Därför vill utskottet poängtera att rådgivarna inom ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning måste tillförsäkras tillräcklig inskolning och utbildning. Som det bedöms i propositionen kan ekonomi- och skuldrådgivaren ofta behöva hjälp av en expert med företagsekonomi som specialitet för att bedöma verksamhetens livsduglighet. Därför är det angeläget att se till att sådan hjälp i praktiken står till buds i tillräcklig utsträckning.

Tillgång till skuldsanering för unga och arbetslösa

De ungas skuldproblem har förvärrats kraftigt de senaste åren. Fenomenet bottnar i att det är lättare att få kredit, och i nya kreditprodukter såsom snabblån. Utskottet anser att de ungas ställning behöver beaktas särskilt i skuldsaneringslagen: på grund av åldern och ringa livserfarenhet kan deras förmåga att överväga krediter och förmåga att betala tillbaka vara bristfällig. Därför välkomnar utskottet förslaget om att underlätta för ungdomar att få skuldsanering genom att ändra hindersgrunderna så att när det bedöms hur klandervärd skuldsättningen är fästs uppmärksamhet förutom vid gäldenärens agerande också vid gäldenärens ålder (10 § 7 punkt i lagförslag 1).

Enligt den gällande skuldsaneringslagen kan skuldsanering inte beviljas, om en gäldenär av en orsak som kan anses temporär saknar betalningsmån eller har obetydligt med betalningsmån. I lagen anges inte någon tidsfrist för när gäldenärens avsaknad av eller obetydliga betalningsmån till följd av arbetslöshet ändras från en temporär till en permanent orsak. Nu föreslås att en sådan tidsfrist ska fastställas till 18 månader (9 a § i lagförslag 1). Bakgrunden är att regleringen enligt rättspraxis har tillämpats schematiskt som att arbetslösheten bör ha varat minst två år innan en gäldenär som blivit arbetslös har kunnat beviljas skuldsanering. Förslaget innebär tillgång till skuldsanering ett halvår fortare än förr.

Utskottet ser det som motiverat att arbetslösheten i regel ska ha varat en viss tid innan skuldsanering aktualiseras. Att en arbetslös person skulle få skuldsanering t.ex. genast oavsett arbetslösheten skulle inte sporra gäldenärer att söka jobb och skuldsaneringen skulle infalla vid en tid då gäldenärens möjligheter att betala skulden är svaga på grund av låg inkomstnivå. Ändå bör arbetslösheten inte räcka så länge att situationen hinner bli passiverande för gäldenären. Den relativt schablonmässiga tidsfristen på två år som tillämpas nu kan på så sätt anses vara problematisk. Därför har utskottet gått in för att stödja en tidsfrist på 18 månader. Men det bör observeras att en arbetslös gäldenär - som nu - kan beviljas skuldsanering redan tidigare, rentav så snart arbetslösheten inleds, om det redan när beviljandet övervägs kan bedömas att gäldenärens avsaknad av eller obetydliga betalningsmån inte är temporär utan permanent och att gäldenärens betalningsmån inte ökar även om han eller hon skulle få jobb.

Utskottet har i sammanhanget också diskuterat huruvida ungdomar bör få en kortare tidsfrist än nämnda 18 månader för när arbetslöshetsrelaterad avsaknad av eller obetydlig betalningsmån inte kan anses vara ett hinder för skuldsanering. Det skulle främja ungdomars tillgång till skuldsanering och korrigeringen av deras skuldproblem ytterligare jämfört med det föreslagna. Å andra sidan är det möjligt att det skulle ge ungdomar fel signaler och att den korta tidsfristen skulle tolkas som att det inte lönar sig att söka jobb, och att man inte ens behöver försöka. Att definiera vad som avses med "ungdomar" för tillämpningen av den kortare tidsfristen kan också vara problematiskt. Efter att bedömt ärendet har utskottet kommit fram till att inte ta in några specialbestämmelser om ungdomar, åtminstone inte i detta sammanhang. Men det är ytterst angeläget, anser utskottet, att särskilt väl följa upp hur de nu föreslagna ändringarna i 9 a och 10 § i skuldsaneringslagen fungerar i fråga om ungdomar.

Dessutom vill utskottet poängtera att utöver metoder som korrigerar skuldproblem är det särskilt viktigt för ungdomar att det finns metoder som förebygger skuldsättning så att skuldproblem överhuvudtaget inte ska kunna uppstå. Bland annat undervisning i kunskaper och färdigheter som gäller hantering av ekonomin skulle ha en väsentlig förebyggande verkan. Därför finner utskottet det viktigt att skuldsättning bland ungdomar framöver ska utvärderas så helhetsinriktat som möjligt och särskilt med tonvikt på hur skuldproblem bland unga ska kunna förebyggas och minskas mer effektivt än nu.

Tilläggsprestationsskyldighet

Vid skuldsanering är gäldenären skyldig att av inkomster och tillgångar som gäldenären får under betalningsprogrammets tillämpningstid betala tilläggsprestationer till sina borgenärer. Enligt 35 a § 3 mom. i skuldsaneringslagen blir gäldenären tilläggsprestationsskyldig om nettoinkomsterna under kalenderåret ökar med minst 831 euro. Av de inkomster som överskrider denna gräns ska gäldenären använda hälften för att betala sina skulder. Eurogränsen i lagen är bunden till folkpensionsindex. År 2014 är gränsen därför i praktiken 970 euro.

I propositionen föreslås att eurogränsen ska höjas till 1 500 (35 a § 3 mom. i lagförslag 1). Syftet är dels att sporra gäldenärer att skaffa inkomster under skuldsaneringen, dels att minska den arbetsbörda som tilläggsprestationsskyldigheten medför för ekonomi- och skuldrådgivning och för borgenärerna. Utskottet anser att förslagets syften är viktiga och menar att de kan främjas ytterligare genom att höja den förslagna gränsen till 2 000 euro.

Samtidigt föreslås det att tilläggsprestationsskyldigheten stryks helt och hållet hos gäldenärer som inte betalar tilläggsprestationer (35 a § 1 mom. i lagförslag 1). Att gäldenären får ålderspension eller att gäldenären precis ska gå i pension är enligt propositionsmotiven ett exempel på en typisk situation (s. 64). Då man beaktar att föreslaget är en del av de metoder genom vilka ekonomi- och skuldrådgivningens arbetsbörda ska fås ner samtidigt som man vill förbättra de äldres ställning, tillstyrker utskottet att förslaget godkänns.

Enkelt och effektivt förfarande

Propositionen syftar också till att förenkla och försnabba skuldsaneringsförfarandet och att minska myndigheternas och borgenärernas arbetsbörda och på så sätt få ner kostnaderna. Lagen ska t.ex. föreskriva om skuldutredning där bergenären ska meddela fordringsbeloppet per ett visst datum. Informationen ska senare användas också i betalningsprogrammet där uppgifterna om skuldbeloppet inte längre uppdateras.

Dessutom begränsas förordnandet av en utredare om ekonomi- och skuldrådgivaren har utarbetat betalningsprogrammet som bilaga till ansökan om skuldsanering. Då kan utredaren förordnas endast om det är nödvändigt på grund av tvistigheter eller oklarheter i ärendet. Förslagets syfte är att minska kostnaderna för skuldsaneringen. Bland de sakkunniga som utskottet har utfrågat är åsikterna om förslaget delade. Vissa stödjer lösningen medan andra anser att domstolens möjligheter att förordna en utredare inte bör begränsas.

Enligt utredning till utskottet är bakgrunden till förslaget om förordnande av utredare i praktiken den redan i nuläget rådande situationen att en del av ekonomi- och skuldrådgivarna utarbetar ett betalningsprogram till ansökan om skuldsanering medan andra inte gör det, beroende på lokala resurser. I fall där ansökan inte är försedd med betalningsprogram förordnar tingsrätten en utredare att utarbeta det.

Propositionen innehåller inte förslag till bestämmelser om när förslaget till betalningsprogram ska fogas till ansökan om skuldsanering. Där ingår inte heller förslag till bestämmelser om att utarbetandet av betalningsprogrammet ska åläggas ekonomi- och skuldrådgivaren. När det gäller ett relativt klart och enkelt fall är det enligt utskottet principiellt förnuftigt att betalningsprogrammet kan utarbetas hos ekonomi- och skuldrådgivningen och att en utredare inte förordnas för att göra upp programmet på nytt om det redan har gjorts av ekonomi- och skuldrådgivaren. Men det är viktigt att förordnade av en utredare i dessa fall inte utesluts utan det ska gå att göra om det uppstår tvister eller uppdagas oklarheter. Efter att ha vägt ovan nämnda faktorer sammantaget tillstyrker utskottet att propositionen godkänns i detta avseende.

Behandlingen har aktualiserat frågan om utarbetandet av betalningsprogrammet påverkar ekonomi- och skuldrådgivarnas roll och om lagen i detta avseende borde uppta ett neutralitetskrav i likhet med utredarna (65 § i skuldsaneringslagen). Lagutskottet konstaterar att det i den ekonomiska rådgivningens och skuldrådgivningens uppgifter ingår bl.a. att biträda gäldenären vid skötseln av ärenden i anslutning till skuldsanering. I praktiken upplevs ekonomi- och skuldrådgivaren därför som ombudsman för gäldenären medan utredaren är självständig och opartisk i förhållande till gäldenären och borgenärerna. Utskottet ser inget problem i att betalningsprogram utarbetas hos ekonomi- och skuldrådgivningen; det kan anses förnuftigt i enkla och klara fall. Men utskottet anser det ändå inte nödvändigt att skriva in ett särskilt krav på opartiskhet i lagen för uppdraget. Samtidigt vill utskottet understryka att betalningsprogrammen ska utarbetas med beaktande inte bara av gäldenärens utan också borgenärernas ställning.

Trots att propositionen innehåller flera förslag som gör skuldsaneringen lättare och medför kostnadsbesparingar, anser flera av de sakkunniga som utskottet har utfrågat att det finns behov av att förenkla skuldsaneringen ytterligare utöver de aktuella förslagen. Också ekonomiutskottet har i sitt utlåtande (EkUU 33/2014 rd) fäst uppmärksamhet vid den bristande effektiviteten i insolvenssystemet. Ekonomiutskottet anser att de administrativa kostnaderna är oproportionellt höga jämfört med de belopp som betalas till borgenärerna.

Också lagutskottet har redan tidigare vid revideringen av skuldsaneringslagen (LaUB 11/2010 rd) noterat att skuldsaneringen i snitt inbringar borgenärerna endast 1-3 procent av skuldbeloppen. I skuldsaneringen ingår en stor mängd nollprogram (ca 40 procent av programmen) där gäldenären inte betalar borgenärerna några prestationer överhuvudtaget. Dessutom binder förfarandet en betydande mängd av ekonomi- och skuldrådgivningens samt domstolarnas resurser. Därför finner utskottet det angeläget att i fortsättningen följa upp i vilken utsträckning den aktuella reformen medför konkret nytta och besparingar för borgenärerna och myndigheterna. Det här är viktigare än förr med beaktande av sparbetingen för rättsvården.

Som en detalj fäste utskottet uppmärksamhet vid bilagorna till ansökan om skuldsanering. Enligt erhållen utredning har gäldenären inte alltid fått beskattningsuppgifter till ansökan om skuldsanering avgiftsfritt trots anvisningar om saken. För att trygga att gäldenärerna blir jämlikt bemötta anser utskottet att det vore skäl att bedöma om skuldsaneringsförordningen borde uppta en bestämmelse om att bilagor till ansökan om skuldsanering ska vara avgiftsfria för att praxis ska vara enhetlig.

Slutgiltig preskription av en fordran

Utsökningsgrunden gjordes tidsbunden (15/20 år) när utsökningslagen ändrades 2003 (679/2003). Några år senare togs det i utsökningsbalken in bestämmelser enligt vilka själva fordran preskriberas slutgiltigt när utsökningsgrundens verkställbarhet upphör (705/2007). Ändringarnas syfte är att förhindra en livslång eller oskäligt långvarig utsökning.

Regleringen gäller inte fall där borgenären inte har ansökt om någon utsökningsgrund för fordran. I så fall kan borgenären förhindra att skulden preskriberas genom att avbryta preskriptionen vart tredje år.

I propositionen föreslås bestämmelser om preskription som räknas från det att skulden förfaller till betalning. Skulden ska preskriberas slutgiltigt efter 20 år, eller om borgenären är en fysisk person, efter 25 år från att skulden förfaller till betalning. Tidsfristerna blir fem år längre än i fråga om utsökningsgrunden och tillämpas om tidsfristen för utsökningsgrunden ännu inte har gått ut. Bestämmelserna ska fogas till lagen om preskription av skulder (728/2003, nedan preskriptionslagen).

Lagutskottet förordar de bakomliggande målen att förhindra oskäligt långvarig utsökning och bestående skuldsättning jämte åtföljande problem. Det är mänskligt med tanke på gäldenärerna eftersom ett oskäligt långvarigt skuldansvar kan leda till passivering och utslagning. Målet är också värt att stödja ur samhällets synvinkel eftersom utslagning medför betydande samhällskostnader. Därför anser utskottet att skuldansvar ska ha en maximal längd också när det inte har ansökts om en utsökningsgrund. För förslaget talar också likabehandlingen av gäldenärerna: gäldenären kan inte själv påverka om borgenären ansöker om utsökningsgrund eller inte. En annan aspekt är att bedömningen av förslaget bör beakta också effekterna på borgenärens ställning. Därför bör preskriptionstiderna vara tillräckligt långa. Med hänsyn till att de föreslagna preskriptionstiderna är fem år längre än preskriptionstiden i anslutning till utsökningsgrundens tidsfrist, anser utskottet att förslaget är balanserat och skäligt med hänsyn också till borgenären.

Det föreslås att bestämmelserna i lagen ska tillämpas retroaktivt på ett restriktivt sätt så att det anses att högst 15 år av preskriptionstiden föregår ikraftträdandet av lagen. Det betyder att fordringar efter att lagen har trätt i kraft kan tas ut ytterligare under fem år, eller om det gäller en privat borgenär, under tio år. Propositionens syfte är att de personer som skuldsatt sig till följd av lågkonjunkturen i början av 1990-talet ska befrias från sitt skuldansvar. Sådana fordringar från lågkonjunkturen under 1990-talet för vilka utsökningsgrund inte har ansökts är fortfarande föremål för indrivning. Av propositionsmotiven (s. 25) framgår att det inte finns några exakta uppgifter om antalet sådana gäldenärer, men det handlar ändå om tusentals personer.

Förslaget påverkar de avtalsförhållanden jämte rättigheter och skyldigheter som gäller när lagen träder i kraft. En motsvarande begränsad retroaktiv verkan för bestämmelser godkändes i fråga om bestämmelserna om utsökningsgrundens tidsfrist. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om den propositionen att de föreslagna tidsfristerna på fem och tio år är tillräckligt långa och skäliga med tanke på borgenären (GrUU 12/2002 rd).

Lagutskottet anser att det finns starka grunder för den begränsade retroaktiva verkan också i den proposition som nu behandlas. Också för de övriga personerna med skulder från lågkonjunkturen på 1990-talet är det humant att de blir befriade från sin långvariga skuldbörda. Efter att regleringen träder i kraft får borgenärerna minst fem år tid för att ta ut fordringarna vilket kan anses skäligt med tanke på att det handlar om skulder från 1990-talet. Den föreslagna övergångstiden motsvarar också den lösning som godkänts tidigare. Utskottet tillstyrker lagförslaget också i fråga om regleringens retroaktiva verkan.

Regleringen gäller fysiska personers avtalsbaserade penningskulder. Det är mer begränsat än tillämpningsområdet för utsökningsgrundens tidsfrist, eftersom förslaget utesluter icke avtalsbaserade penningskulder och skulder som inte är penningskulder. Enligt utredning till utskottet baserar sig avgränsningarna på att när det gäller skulder som förfaller till betalning är avtalsbaserade penningskulder i allmänhet relativt lätta att reda ut, medan andra skuldrelationer och åtaganden kan vara mångtydiga och svårutredda. Dessutom har skulder som inte gäller pengar ringa betydelse. Därför har utskottet ingenting att anmärka mot begränsningarna av tillämpningsområdet.