Allmänt
I lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen) finns bestämmelser om indrivning av fordringar som förfallit till betalning. Med indrivning avses åtgärder vars syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. Regleringen i indrivningslagen gäller både indrivning som sköts av borgenären själv och indrivning som sköts av en uppdragstagare för borgenärens räkning.
Indrivningslagen innehåller detaljerade bestämmelser särskilt om indrivning av konsumentfordringar, men på grund av coronapandemin har lagen temporärt fått mer detaljerade bestämmelser än tidigare om indrivning av också andra fordringar, bland annat om maximibeloppen för indrivningskostnaderna (1069/2020 och 539/2021; se LaUB 12/2020 rd och LaUB 8/2021 rd). Syftet har varit att trygga en skälig kostnadsnivå vid indrivning av företagsfordringar och på så sätt underlätta ställningen för företagsgäldenärer som råkat i tillfälliga betalningssvårigheter i det exceptionella coronaläget.
Nu föreslår regeringen att mer detaljerade bestämmelser om indrivningskostnaderna för andra fordringar än konsumentfordringar och om tidsgränserna för indrivning ska tas in permanent i indrivningslagen. Bakgrunden till detta är den föresats i regeringsprogrammet som mer allmänt hänför sig till målet att förhindra överskuldsättning. Samtidigt föreslås det för att främja digitaliseringen bestämmelser om att betalningskrav får lämnas elektroniskt, både vid indrivning av konsumentfordringar och vid indrivning av andra fordringar. I fråga om indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar gäller regleringen också tratta och betalningspåminnelser före en tratta.
Lagutskottet välkomnar att företagsgäldenärernas ställning förbättras genom permanenta ändringar i indrivningslagen. Före de temporära lagändringarna förekom det betydande skillnader i beloppen av indrivningskostnaderna, och kostnaderna kunde uppgå till synnerligen stora belopp. Indrivningskostnaderna har således bidragit till att öka företagsgäldenärernas betalningssvårigheter. Det framgår av propositionen att under de temporära lagarnas giltighetstid (1.1—30.6.2021 och 1.7.2021—30.4.2022) har det varit möjligt att bättre än med den permanenta lagen trygga en skälig kostnadsnivå för indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar.
Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och är lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och kompletteringarna nedan.
Indrivningskostnader
Regeringen föreslår bestämmelser om hurdana och hur många indrivningsåtgärder det får krävas ersättning för vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Det föreslås också bestämmelser om maximibeloppen för de kostnader som tas ut för enskilda indrivningsåtgärder och maximibeloppen för gäldenärens totalkostnadsansvar.
Under utfrågningen i lagutskottet understödde de sakkunniga i huvudsak de föreslagna bestämmelserna, men vissa av dem ansåg maximibeloppen för indrivningskostnaderna vara för låga. Det noterades också att indrivningskostnaderna delvis rentav har sänkts mer än den nivå som föreskrivs i den temporära lagen.
Utskottet konstaterar att syftet med de temporära lagändringarna var att underlätta ställningen för företagsgäldenärer som råkat i betalningssvårigheter på grund av den exceptionella coronapandemin. Det var motiverat att beakta detta när de temporärt gällande maximibeloppen för indrivningskostnaderna fastställdes. I propositionen är det däremot fråga om permanent reglering för normala förhållanden. Det är därför motiverat att beakta storleken på det kapital som ska drivas in och övriga omständigheter på ett mer heltäckande sätt än i den temporära regleringen. Det görs bland annat genom förslaget om att maximibeloppen för indrivningskostnaderna ska delas in i fyra kategorier i stället för två som i de temporära lagarna.
De föreslagna maximibeloppen för indrivningskostnaderna är också betydligt högre än för konsumentfordringarna, och de kan under vissa förutsättningar också överskridas (se 10 e § 3 mom. och 10 h § 2 mom. i lagförslag 1). Likaså har de totala indrivningskostnaderna höjts med 15 procent i fråga om andra än direkt utsökningsbara fordringar. Förhöjningen är avsedd att täcka de skäliga kostnaderna för eventuella andra behövliga indrivningsåtgärder (RP, s. 28). Också mervärdesskatten på indrivningstjänsten kan tas ut hos gäldenären, om borgenären inte har rätt att dra av mervärdesskatt (10 e § 4 mom. och 10 h § 5 mom. i lagförslag 1).
Mot bakgrund av det som sägs ovan anser utskottet att man utifrån en helhetsbedömning har beaktat också borgenärernas och indrivningsbranschens intressen på ett balanserat sätt i de föreslagna bestämmelserna om indrivningskostnaderna. Utskottet anser således att de föreslagna bestämmelserna är lämpliga och bedömer att maximibeloppen för indrivningskostnaderna ligger på en nivå som möjliggör effektiv indrivning och inte uppmuntrar till betalningsdröjsmål.
Tidsgränser för indrivning
När lagutskottet behandlade den temporära regleringen i indrivningslagen fäste utskottet uppmärksamhet vid bestämmelserna om tidsfristerna för indrivningen i såväl den permanenta som den temporära lagen. Utskottet uttryckte sin oro över tidsfristernas längd i förhållande till leveranssäkerheten och befordringstakten för brevpost. Utskottet förutsatte att de behov av översyn som hänför sig till tidsfristerna bedöms noggrant vid beredningen av den permanenta lagen (LaUB 12/2020 rd, s. 6).
Utifrån den bedömningen föreslås det i propositionen att indrivningslagen får bestämmelser om tidsgränser mellan indrivningsåtgärder vid indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar. Enligt lagförslaget ska en gräns på tio dagar gälla för nya betalningspåminnelser och betalningskrav som sänts skriftligen eller på något annat varaktigt sätt. Dessutom föreslås det att tidsfristen för en betalningspåminnelse som föregår en tratta förlängs från sju till tio dagar och att tiden för protest av tratta förlängs från tio till fjorton dagar. Det föreslås också att den bakre gränsen för tiden för protest av tratta ska fastställas i lag.
Lagutskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna. Det är viktigt att säkerställa att indrivningsåtgärder inte verkställs med oskäligt korta intervaller och att gäldenären har en tillräckligt lång tid på sig att framställa anmärkningar eller betala innan ytterligare indrivningsåtgärder eventuellt vidtas. De föreslagna förlängningarna är inte heller oskäliga för borgenärerna när man beaktar att det handlar om en förlängning på några dagar.
Ekonomiutskottet har påpekat att propositionen inte tar upp hur mycket betalningstid gäldenären ska ges mellan räkningens eller indrivningsbrevets datum och förfallodag eller från den tidpunkt då gäldenären enligt gällande transportvillkor ska få indrivningsbrevet. Ekonomiutskottet uppmanar lagutskottet att bedöma om bestämmelserna bör preciseras på den punkten (EkUU 13/2022 rd, s. 2 och 3).
Lagutskottet konstaterar att i de föreslagna bestämmelserna räknas tidsfristen för när ett nytt indrivningsbrev eller en ny tratta som medför kostnader tidigast får sändas från det att det föregående indrivningsbrevet sändes. Det är ett klart och tydligt sätt att ange när tidsfristen börjar. Däremot kunde det vara problematiskt att beräkna tidsfristerna från indrivningsbrevets ankomstdag, eftersom det i en tvist kan vara svårt att få bevis på när gäldenären faktiskt har fått ett indrivningsbrev som sänts per post. Indrivningsbyråerna ska också redan med stöd av de nu gällande bestämmelserna iaktta god indrivningssed, inklusive kravet på att gäldenären vid indrivningen inte får orsakas oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet (4 § i indrivningslagen), och således beakta att gäldenären har en tillräckligt lång betalningstid eller tid för att framställa anmärkningar (se även RP, s. 60).
Också förslaget om att indrivningsbrev får sändas elektroniskt minskar oron kring hur mycket betalningstid gäldenären har efter att ha fått ett brev. Gäldenären får nämligen ett indrivningsbrev snabbare om det sänds via elektroniska kanaler än om det sänds som brevpost.
Mot bakgrund av det som sägs ovan anser lagutskottet att den föreslagna regleringen inte behöver preciseras.
Direkt utsökningsbara fordringar
Vid behandlingen av propositionen i utskottet uppstod det diskussion kring frågan om hur indrivningskostnaderna för andra direkt utsökningsbara fordringar än konsumentfordringar fastställs och hur dessa indrivningskostnader kan drivas in direkt genom utsökning utan särskild verkställighetsgrund. Det sades bland annat att det inte bör föreskrivas om en separat kostnadskategori för indrivningskostnaderna för dessa fordringar på det sätt som föreslås i propositionen, utan att det bör finnas fyra kategorier också för dem, på samma sätt som för indrivningskostnader för fordringar som inte är direkt utsökningsbara. Vidare lyftes det fram att indrivningskostnaderna för direkt utsökningsbara fordringar i sin helhet bör vara direkt utsökningsbara.
Det föreslås att indrivningskostnaderna för andra direkt utsökningsbara fordringar än konsumentfordringar i huvudsak ska jämställas med indrivningskostnaderna i den lägsta kategorin, dvs. kategorin för ett kapital under 500 euro. Dessutom föreslås det att indrivningskostnaderna för fordringarna i fråga ska vara direkt utsökningsbara endast upp till vissa belopp. Om en borgenär har orsakats indrivningskostnader som överstiger dessa belopp, ska borgenären ansöka om en särskild verkställighetsgrund för dessa kostnader hos domstolen.
Lagutskottet anser det inte motiverat att utifrån kapitalet föreskriva om flera kategorier för indrivningskostnaderna för andra direkt utsökningsbara fordringar än konsumentfordringar. Det är lämpligt att dessa indrivningskostnader jämställs med kostnaderna för den lägsta kategorin, med hänsyn till arten av fordringarna i fråga samt till att indrivningen av dem även i övrigt har underlättats genom att de är direkt utsökningsbara.
Av motsvarande skäl förordar utskottet inte heller att indrivningskostnaderna för direkt utsökningsbara företagsfordringar ska vara direkt utsökningsbara i större utsträckning än i dag. En sådan ändring skulle betyda att man aldrig skulle behöva ansöka om en särskild verkställighetsgrund hos domstolen för indrivningskostnaderna för de fordringarna. Detta kunde öka risken för att indrivningskostnaderna stiger och gäldenärernas ställning försämras.
Den föreslagna lösningen ändrar inte nuläget, och borgenärernas ställning försämras alltså inte jämfört med i dag. Vid beredningen av propositionen utreddes det att det i praktiken inte har gjorts några ansökningar om särskild verkställighetsgrund för indrivningskostnader för direkt utsökningsbara företagsfordringar. I propositionen bedöms det därför att det att nuläget fortsätter inte kommer att leda till att ansökningar om särskild verkställighetsgrund i framtiden görs betydligt oftare än i nuläget (s. 35). Det finns dock skäl att följa situationen. Om ansökningarna om en särskild verkställighetsgrund tvärt emot de bedömningar som nu gjorts ökar avsevärt, är det befogat att bedöma behovet av eventuella fortsatta åtgärder. Det kunde bland annat bli fråga om att se över principerna för fastställande av rättegångskostnaderna.
Elektronisk kommunikation
I samband med den temporära regleringen fäste lagutskottet uppmärksamhet vid de elektroniska sätten att sända indrivningsbrev. Utskottet konstaterade emellertid att det inte i samband med riksdagsbehandlingen av den då aktuella propositionen var möjligt att utvidga sätten att sända en tratta, eftersom en sådan ändring krävde omsorgsfull lagberedning och konsekvensbedömning (LaUB 8/2021 rd, s. 5). Vid beredningen av denna proposition har frågan nu utretts både för konsumentfordringarnas och för företagsfordringarnas del. Man har beslutat föreslå att elektroniska utskickssätt ska möjliggöras i större utsträckning än för närvarande. Samtidigt ska det bättre än förut säkerställas att indrivningsbrev som skickas elektroniskt faktiskt når gäldenären. Vid indrivning av konsumentfordringar förblir brevpost dock fortfarande det huvudsakliga alternativet (se RP, s. 32).
Bland de sakkunniga som utskottet hörde var åsikterna delade om de förslag som gällde indrivning av konsumentfordringar. Utskottet koncentrerar sig därför i det följande på behandlingen av dem.
För konsumentfordringarnas del föreslås det att konsumenten ska ge sitt samtycke, antingen skriftligen eller elektroniskt, innan ett indrivningsbrev kan sändas på ett visst elektroniskt sätt. Samtycket får gälla i högst tolv månader, och det får återtas när som helst (5 § 2 mom. i lagförslag 1). Dessutom föreslås det att den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet tillräckligt noggrant ska säkerställa att betalningskravet också de facto har nått gäldenären (5 § 4 mom. i lagförslag 1).
I paragrafen föreslås en allmän bestämmelse om skyldigheten att tillräckligt noggrant säkerställa att betalningskravet de facto har nått gäldenären, och det framgår först av detaljmotiveringen vad detta innebär i fråga om olika de elektroniska utskickssätten. Ur praktisk synvinkel är den här regleringsmetoden inte nödvändigtvis tydligast eller lättast att tillämpa. Målet att täcka in olika redan befintliga och framtida elektroniska kanaler på ett teknikneutralt sätt talar dock för bestämmelserna. Närmare bestämmelser på lagnivå skulle också göra regleringen ytterst detaljerad.
Av detaljmotiveringen framgår bland annat att det i fråga om elektroniska postlådor och e-fakturor via banker krävs att konsumenten har gett sitt samtycke till att betalningskrav sänds via just den kanalen. Utöver det behöver det dock inte på något annat sätt säkerställas att betalningskravet når fram (se RP, s. 53). Däremot krävs det om e-post eller till exempel en personlig kundmapp används att konsumenten, förutom att ge särskilt samtycke, separat bekräftar att han eller hon har fått betalningskravet, om inte konsumenten samtidigt via någon annan kanal, till exempel genom ett textmeddelande, underrättas om att ett indrivningsbrev till gäldenären har sänts elektroniskt.
En del av de sakkunniga som utskottet hörde ansåg att regleringen bör vara mer tillåtande än vad som nu föreslås och bland annat möjliggöra att en elektronisk postlåda kan jämställas med brevpost. Också förslaget om att konsumentens samtycke ska gälla en viss tid fick kritik. Å andra sidan ansåg en del att regleringen borde vara striktare än vad regeringen föreslår. Till exempel borde man kräva att ett allmänt elektroniskt utskickssätt används eller att en särskild mottagningskvittering fås av konsumenten på ett betalningskrav som sänts elektroniskt.
Också ekonomiutskottet har föreslagit att lagutskottet ska överväga om särskilt bestämmelserna om hur indrivningsbrev som gäller konsumentfordringar ska skickas bör preciseras för att säkerställa tillgången till information med beaktande av behoven hos olika konsumentgrupper (EkUU 13/2022 rd, s. 3 och 4). Om en precisering av bestämmelserna är lagstiftningstekniskt problematisk, bör man enligt ekonomiutskottet bedöma behovet av att förutsätta att betalningskravet sänds till konsumenten per brevpost innan rättslig indrivning enligt 6 § inleds.
Lagutskottet välkomnar i princip de ökade möjligheterna att använda elektroniska utskickssätt vid indrivning av fordringar. Från rättssäkerhetssynpunkt är det dock befogat att i detta hänseende vara försiktigare när det handlar om indrivning av konsumentfordringar än när det gäller företagsfordringar. Regleringen bör också vara strängare, med beaktande av att det är fråga om indrivning av en fordran hos en konsument och att den frivilliga indrivningen följs av rättslig indrivning.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det motiverat att förutsätta gäldenärens samtycke till att betalningskrav lämnas elektroniskt. Utskottet betonar att gäldenärens samtycke alltid ska ges skriftligen eller elektroniskt och att det ska ges separat och frivilligt. En konsument får inte pressas till att övergå från att använda brevpost till något elektroniskt sätt eller till att välja något visst elektroniskt sätt. Konsumenten får inte heller ges bilden att brevpost inte är ett tillgängligt alternativ eller att endast ett visst elektroniskt sätt är det enda sättet som får användas (se RP, s. 52).
Rättssäkerhetsaspekter talar också för att samtycket ska ges för viss tid. För tydlighetens skull konstaterar utskottet att när tidsfristen för samtycket har löpt ut, ska samtycke ges på nytt på det sätt som avses i den föreslagna regleringen. Således kan konsumentens samtycke inte förnyas till exempel på den grunden att konsumenten inte särskilt har reagerat på eller motsatt sig att man fortsätter att använda det elektroniska sättet och att samtycket förnyas. I en sådan situation ger konsumenten över huvud taget inte sitt samtycke till att betalningskrav fortfarande får sändas elektroniskt. Det framgår också av propositionen att ett betalningskrav inte får lämnas på något annat varaktigt sätt med stöd av gäldenärens tysta eller muntliga samtycke (se RP, s. 51). Dessutom konstateras det att samtycket ska ges separat och inte till exempel som en del av övriga avtalsvillkor (se RP, s. 31).
Till den del det är fråga om att endast ett ”allmänt” elektroniskt utskickssätt bör godkännas som elektroniskt utskickssätt vid indrivning av konsumentfordringar anser utskottet att de skulle vara svårt att definiera detta i bestämmelsen på grund av att uttrycket är oklart. Utskottet konstaterar också att trots att ett krav på separat mottagningskvittering vore det säkraste sättet att försäkra sig om att gäldenären faktiskt har fått indrivningsbrevet, ställs inget sådant krav i fråga om brevpost. Det är inte heller motiverat att kräva att minst ett betalningskrav ska lämnas med brevpost innan rättslig indrivning inleds, eftersom det inte främjar målet att öka användningen av elektroniska utskickssätt.
Utskottet anser med stöd av det som sägs ovan och med beaktande av de olika åsikter om elektroniskt sändande av betalningskrav vid indrivning av konsumentfordringar som framkommit vid utskottsbehandlingen att förslaget i propositionen är en kompromiss, där man på ett balanserat sätt har lyckats beakta både syftet att främja digitaliseringen och de rättssäkerhetsaspekter som gäller gäldenären. Utskottet har således stannat för att stödja förslaget i propositionen och förordar varken en flexiblare eller en striktare reglering. Man bör dock i fortsättningen noggrant följa hur regleringen fungerar och dess konsekvenser, och eventuella behov av översyn bör bedömas i ljuset av de erfarenheter som fås.
Vid utskottsbehandlingen uppstod det också diskussion om hur närstående vid behov, till exempel vid sjukdomsfall, får information om betalningskrav som sänts via elektroniska kanaler. Här konstaterar utskottet att gäldenären enligt situationen har tillgång till olika förfaranden för att ordna indrivning och sköta sina övriga ekonomiska angelägenheter. Gäldenären kan till exempel ge en närstående en fullmakt som ger denne åtkomst till de elektroniska kanaler som gäldenären använder. Gäldenären kan också göra en intressebevakningsfullmakt för den händelse att han eller hon i framtiden inte själv kan sköta sina ärenden. Intressebevakningsfullmakten träder i kraft när förmyndarmyndigheten har fastställt fullmakten i enlighet med lagen om intressebevakningsfullmakt (648/2007). En sista utväg är att förordna en intressebevakare enligt lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). Enligt den lagen får en intressebevakare under vissa förutsättningar förordnas för en myndig person som saknar förmåga att sköta sina ekonomiska angelägenheter. Om det krävs ett snabbt avgörande för att skydda den som är i behov av intressebevakning, kan domstolen ge ett interimistiskt förordnande i ett ärende som gäller förordnande av intressebevakare.
I den föreslagna regleringen har man beaktat en intressebevakares rätt att på begäran få de betalningskrav som gäller gäldenären skriftligen eller på något annat varaktigt sätt (5 § 5 mom. i lagförslag 1). Utskottet anser att detta är motiverat och nödvändigt, men anser att det mot bakgrund av det som sagts ovan är befogat att i regleringen också beakta de situationer där gäldenären har gjort en intressebevakningsfullmakt. Utskottet föreslår därför att bestämmelsen kompletteras på det sätt som beskrivs närmare nedan.
Ikraftträdande
De temporära ändringarna i indrivningslagen gäller i huvudsak till och med den 30 april 2022. Syftet med propositionen är således att de permanenta ändringar som föreslås i indrivningslagen ska träda i kraft den 1 maj 2022. Utskottet understöder detta eftersom den mer detaljerade regleringen om indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar då förblir i kraft utan avbrott och man inte kortvarigt behöver återgå till att tillämpa bestämmelserna i den permanenta lagen.
Åtgärdsmotion AM 44/2021 rd
I åtgärdsmotionen är det fråga om att jämka lagstiftningen om indrivning av skulder från företag. I motionen hänvisas det bland annat till regeringsprogrammets föresats om att fastställa maximibelopp för indrivningskostnader för andra fordringar än konsumentfordringar. De ändringar av indrivningslagen som föreslås i propositionen handlar om att jämka lagstiftningen om indrivning av skulder från företag bland annat genom att fastställa maximibelopp för indrivningskostnaderna. Propositionen genomför således de åtgärder som anges i motionen. Lagutskottet föreslår därför att åtgärdsmotionen förkastas.