Allmän motivering

Regeringen föreslår särskilda bestämmelser om upplösning av sambors gemensamma hushåll som ska vara tillämpliga när samboförhållandet upphör. Syftet är att den egendom som samborna förvärvat under samboförhållandet ska delas rättvist och att det ska finnas rättsmedel om de inte når samförstånd om hur egendomen ska delas.

I och med propositionen kommer särskilda förmögenhetsrättsliga bestämmelser om samboförhållanden att tas in i lagstiftningen för första gången. Det är alltså fråga om ett principiellt viktigt förslag. Bestämmelserna täcker dock inte in alla aspekter av samboförhållandet, till skillnad från bestämmelserna om gifta par, för de är fokuserade på förmögenhetsrättsliga frågor som uppkommer när samboförhållandet upphör. Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Lagstiftningen om samboförhållanden

Samboförhållanden har snabbt blivit vanligare sedan 1970-talet som en form av parrelation och familjeliv. Enligt Statistikcentralens familjestatistik 2009 var antalet samboförhållanden fler än 310 000, dvs. ungefär 21 procent av alla finländska familjer. Det finns ett eller flera barn i upp till 40 procent av alla sambofamiljer.

En sambo har betydligt svagare rättslig status än en äkta make, för ett samboförhållande utgör ingen grund för rättigheter eller skyldigheter mellan parterna. En sambo har inte giftorätt eller någon annan jämförbar rätt till den andras egendom. En sambo ärver heller inte den andra parten i samboförhållandet med stöd av lag och har inte på samma sätt som en äkta make rätt att hålla kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning. Det är alltså en risk att leva i ett samboförhållande, om samborna har olika stora inkomster och förmögenhet eller om egendomen bara står i den enas namn. När samboförhållandet upphör, blir nämligen ägandeförhållandena avgörande. Sambor har visserligen också nu utan stöd av speciallagstiftning rätt att få en meningskiljaktighet om delning av egendom prövad av domstol. Dessutom kan en sambo med stöd av allmänna civilrättsliga principer och rättspraxis ha rätt till återbetalning av obehörig vinst, om han eller hon genom arbete, investeringar eller på annat sätt har bidragit till den andra sambons förmögenhet utan skälig ersättning.

Med hänsyn till att samboförhållanden är så vanliga och att det också finns barn i många sambofamiljer, anser lagutskottet att det med tanke på klarhet, begriplighet eller förutsägbarhet inte är tillfredsställande att rättsläget bygger på oskrivna allmänna civilrättsliga principer och rättspraxis. Att rättsläget i dag i stor utsträckning stöder sig på oskrivna bestämmelser kan också rent konkret bli en hög tröskel för den svagare parten att göra anspråk på sina rättigheter. Därför behöver rättsläget tydliggöras genom särskilda bestämmelser.

Propositionen går enligt utskottets synpunkt i hög grad ut på att skriva in det förmögenhetsrättsliga rättsläget för sambor i lag. Principen ska fortsatt vara att vardera sambon behåller sin egendom under samboförhållandet och efter det. Dessutom möjliggör lagen explicit gottgörelse av insatser i det gemensamma hushållet enligt dagens generella civilrättsliga principer och rättspraxis när samboförhållandet upphör. Genom särskilda bestämmelser går det dessutom att komplettera dagens rättsläge och förbättra skyddet för den svagare parten i parförhållandet. Bland kompletteringarna och förbättringarna finns en presumtion för samägande av lös egendom, som blir tillämplig om ägandeförhållandena är osäkra, en möjlighet att begära förordnande av en skiftesman för att förrätta åtskiljande av egendom och avgöra anspråk på gottgörelse och en rätt till bidrag enligt prövning efter den andra sambons död.

Ett samboförhållande kan vara ett genomtänkt val av parterna i ett parförhållande. Tanken kan vara att undvika de rättsverkningar som ett äktenskap för med sig. Därför vill utskottet understryka att den föreslagna lagstiftningen inte kommer att leda till att samboförhållanden kommer att beröras av samma rättsverkningar som äktenskap. Sambor föreslås inte få de starka rätttigheter som äkta makar har, såsom giftorätt eller någon annan därmed jämförbar rätt, arvsrätt eller rätt att hålla kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning efter den andra sambons död. Det kommer alltså fortfarande att finnas en förmögenhetsrättsligt betydelsefull skillnad i om parförhållandet är ett äktenskap eller ett samboförhållande. Efter reformen kommer äktenskapet fortfarande att ge det bästa och mest omfattande skyddet vid skilsmässa eller en parts död.

De nya bestämmelserna ska tillämpas på kommande samboförhållanden men också retroaktivt på samboförhållanden som har inletts innan lagen träder i kraft. Däremot är de inte tillämpliga på samboförhållanden som redan har upphört när lagen träder i kraft. Med tanke på de retroaktiva effekterna är det viktigt att lägga märke till att förslaget inte innehåller i materiellt hänseende väsentliga förändringar jämfört med nuläget. Dessutom är bestämmelserna till största delen dispositiva, så det är tillåtet att avtala på annat sätt. Om samborna innan lagen träder i kraft har ingått ett avtal om hur egendomen ska delas efter att samboförhållandet har upphört, är avtalet fortfarande giltigt efter att lagen träder i kraft. Sambor kommer genom avtal att kunna ordna allt som gäller egendomen om samboförhållandet upphör, oberoende av att den nya lagstiftningen träder i kraft. Men det går inte att genom avtal på behörigt sätt göra avsteg från de processuella rättigheterna, dvs. rätten att yrka på åtskiljande av egendom eller begära förordnande av en skiftesman. De här rättigheterna skyddar den svagare parten.

Med hänsyn till de nya bestämmelsernas principiella betydelse och retroaktiva effekter ser lagutskottet det som viktigt att gå ut med information om reformen på så bred front som möjligt och i god tid innan lagstiftningen träder i kraft.

Definitionen av sambo och samboförhållande

I lagförslaget om upplösning av sambors gemensamma hushåll avses med sambor sådana parter i ett parförhållande som bor i gemensamt hushåll. Parterna ska ha bott i gemensamt hushåll i minst fem år eller ha eller ha haft ett gemensamt barn eller ha eller ha haft gemensam vårdnad om ett barn. Med sambo avses dock inte en person som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap. Med samboförhållande avses ett parförhållande mellan sambor.

De nya bestämmelserna ska bara vara tillämpliga på parförhållanden som stämmer överens med definitionerna ovan. Det rådande rättsläget gäller för de parförhållanden som inte fyller kraven. Från förmögenhetsrättslig synpunkt delas samborna alltså in i två kategorier, vilket inte kan ses som ett idealiskt slutresultat med tanke på ett klart och begripligt rättsläge. Utskottet ställer sig ändå bakom förslaget, eftersom de särskilda bestämmelserna om upplösning av gemensamma hushåll med tanke på rättssäkerheten inte behöver och lämpligen inte bör omfatta alla samboförhållanden.

Motiven till propositionen går ganska detaljerat in på vad som avses med definitionerna av sambo respektive samboförhållande. För tydlighetens skull noterar utskottet att kravet på att parterna i ett samboförhållande inte är gifta med varandra eller en tredje part hänger samman med ett behov att se till att de förmögenhetsrättsliga systemen för äktenskap respektive samboförhållande hålls åtskilda. Dessutom omfattas till exempel inte styvfamiljer av lagens räckvidd. Det beror bara på att den ena sambons biologiska barn bor med paret och enligt definitionen ska parterna i samboförhållandet ha gemensam vårdnad om barnet.

Om paret inte har eller inte har haft ett gemensamt barn eller ett barn i gemensam vårdnad, måste paret ha levt i gemensamt hushåll i minst fem år. Utskottet vill hålla fast vid den här tidsgränsen, eftersom lagstiftningen med tanke på rättssäkerheten inte behöver omfatta kortvariga samboförhållanden eller samboförhållanden på försök. Det som talar för en femårsgräns är att paret vid det laget kan tänkas äga så mycket gemensamt, använda pengar gemensamt och fördela arbetet gemensamt i den mån att de föreslagna bestämmelserna kan betraktas som behövliga.

Det föreslås inte registrering eller något annat formkrav för början eller slutet på ett samboförhållande. Om en av parterna bestrider att samboförhållandet har överskridit tidsgränsen, måste den som åberopar samboförhållandet kunna bevisa motsatsen. Det är inte sannolikt att det kommer att uppstå några stora problem med tolkningen i bevisningsfrågan. I första hand kan man stödja sig på befolkningsdatasystemet och på så sätt få en stark presumtion om hur parterna har bott. Registeruppgifterna ska ändå bara ha instrumentellt värde, så det ska också gå att lägga fram andra bevis på de faktiska omständigheterna. Därför finns det skäl att lyfta fram betydelsen av de faktiska omständigheterna i en bedömning av kraven på samboförhållanden med tanke på att bestämmelserna utgör grund för rätttigheter och skyldigheter för sambor. Frågan om bevis på varaktighet och typ av förhållande blir i stor utsträckning beroende av rättspraxis, så utskottet ser det som viktigt att följa upp hur definitionerna av sambo respektive samboförhållande tillämpas och fungerar.

Dessutom påpekar utskottet att lagstiftningen redan innehåller begrepp som äktenskapsliknande förhållande och samboförhållande. Som makar i inkomstbeskattningen betraktas till exempel enligt 7 § 3 mom. i inkomstskattelagen () också personer som under skatteåret fortgående har levat under äktenskapsliknande förhållanden i gemensamt hushåll utan att ingå äktenskap med varandra och som tidigare har varit gifta med varandra eller som har eller har haft ett gemensamt barn. Enligt 5 § i folkpensionslagen () avses med samboförhållande att en man och en kvinna som inte är gifta med varandra fortgående lever i gemensamt hushåll under äktenskapsliknande förhållanden.

De definitioner av sambo och samboförhållande som nu föreslås har vissa likheter med definitionerna ovan, men det finns också vissa skillnader. Att definitionerna i lagstiftningen skiljer sig från varandra kan göra det svårare att greppa och förstå en sambos status i olika sammanhang. Men grunderna för skillnaderna är ändå godtagbara, eftersom definitionerna i de olika lagarna är utformade utifrån lagarnas syfte och mål.

Det framgår inte av propositionen vem som avgör om villkoren för ett samboförhållande är uppfyllda om samboförhållandet bestrids när skiftesmannen begärs. Frågan lyder om domstolen ska avgöra det i samband med att begäran görs eller om skiftesmannen är den som avgör efter att ha blivit förordnad. Utskottet noterar att det i rättspraxis finns vissa avgöranden (HD 1979-II-67 och HD 2007:99) där domstolen har ansett att det är skiftesmannen som vid delningen ska avgöra de stridiga frågorna om arvskiftet, till exempel om en person har en rättighet som grundar sig på delägarskap. Domstolen bör alltså i regel inte gå in på de här frågorna när ett förordnande av skiftesman begärs. Enligt utskottets synpunkt talar rättspraxis för att en stridig status som sambo i regel ska avgöras av skiftesmannen, om det inte är så uppenbart om villkoren för status som sambo uppfylls eller inte att tingsrätten kan avgöra frågan redan när den behandlar ansökan om skiftesman.