Motivering
Allmänt
Regeringen föreslår en ny avgift som ska tas
ut hos gärningsmän, dvs. en brottsofferavgift.
Intäkterna ska användas till stödtjänster
för brottsoffer. En skrivning om bättre stödtjänster
för brottsoffer ingår i regeringen Katainens program
och frågan anknyter till Finlands internationella åtaganden.
Ett alternativ i rekommendationerna för genomförande
av EU:s direktiv 2012/29/EU om fastställande
av miniminormer för brottsoffers rättigheter och
för stöd till och skydd av dem är att
inkomsterna från avgifter som tas ut hos gärningsmän
ska användas till att bekosta verksamhet som främjar
offrens intressen, till exempel stödtjänster.
Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning
av våld mot kvinnor och våld i hemmet (den s.k.
Istanbulkonventionen) antogs redan 2011 och nu har också riksdagen
antagit den. Både direktivet och konventionen kräver
att det ordnas stödtjänster för offren.
Syftet med propositionen är att stärka den statliga
finansieringen av stödtjänsterna till brottsoffer
och det görs genom att gärningsmännen
förpliktas att vara med och bekosta stödtjänsterna.
En av de bärande tankegångarna i kriminalpolitiken är
att olägenheter och kostnader av kriminalitet ska fördelas
rättvist. Det är viktigt att se till gärningsmännens
rättssäkerhet, men också offren måste
skyddas och få sina rättigheter garanterade. Straffrättsligt
ansvar innebär att den som begår ett brott ska
svara för följderna. Ett basalt krav är
att offren ska få ersättning för fysiska,
psykiska och materiella förluster i bästa möjliga
mån och att de får hjälp via stödtjänster
av olika typer. Lagutskottet anser att det finns ett tungt vägande
samhällsbehov av att avsätta medel för
stödtjänster till brottsoffer. Redan i utlåtandet
om EU-direktivet (LaUU 13/2011 rd) framhöll
utskottet vikten av att ta fram nya modeller och avsätta
adekvata ekonomiska resurser för stödtjänster
till brottsoffer. I ett annat utlåtande (LaUU
6/2013 rd) upprepade utskottet sin oro eftersom
anslagen var otillräckliga och verksamheten beroende av
bidrag från RAY. Utskottet framhöll att stödtjänsterna
tydligt hör till verksamhet som ska finansieras av staten
och förutsatte en hållbar finansieringsbas att
stå på för att verksamheten ska kunna
planeras på sikt och stödtjänster erbjudas
på lika villkor i hela landet. Det är mycket viktigt
både rent symboliskt och med avseende på den ekonomiska
ansvarsfördelningen att gärningsmännen
förpliktas att vara med och bekosta stödtjänsterna. Brottsofferavgiften är
ett verktyg för att stärka gärningsmännens
sociala ansvar för sitt brott. Samtidigt understryker utskottet
att det i överensstämmelse med Finlands internationella åtaganden är
det allmänna som ska ha huvudansvaret för stödtjänster.
Brottsofferavgiften är ett medel till för trygga
tillgången till nödvändiga stödtjänster
och garantera att de avgiftsfria.
I sitt utlåtande (GrUU 61/2014 rd)
framhåller grundlagsutskottet att en ekonomisk påföljd
av straffkaraktär i sak kan jämställas
med en straffrättslig påföljd (se också GrUU
9/2012 rd), även om exakthetskravet
i den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § i
grundlagen i sig inte gäller bestämmelser om administrativa
påföljder. Det innebär att bestämmelserna
i konstitutionellt hänseende måste bedömas
enligt samma kriterier som bestämmelser om straffrättsliga
påföljder och administrativa sanktioner. Vidare
måste bestämmelserna vara exakta och godtagbara
och påföljderna måste vara proportionella
i relation till gärningen. Grundlagsutskottet anser att brottsofferavgiften
genomgående uppfyller proportionalitetskravet och att förslaget
beträffande avgiftsbeloppet faller inom ramen för
lagstiftarens prövningsrätt. I och med att brottsofferavgiften
jämställs med straffrättsliga påföljder
och brottsofferavgiften påförs i ett förfarande
enligt lagen om förläggande av böter
och ordningsbot (), måste
den misstänkte tillfrågas om sin sitt samtycke
till ett bötesärende, men också till
brottsofferavgift, trots att ingen prövningsrätt
tillämpas när brottsofferavgift påförs.
Om den misstänkte inte ger sitt samtycke till att bötesärendet
eller brottsofferavgiften behandlas i bötesförfarande,
går frågan vidare till förundersökning
och den vägen till domstol. Grundlagsutskottet går
närmare in på frågan om den misstänktes
samtycke i sitt utlåtande om lagen om bötesförfarande
(GrUU 7/2010 rd).
I utlåtandet (GrUU 61/2014 rd)
påpekar grundlagsutskottet också att 4 § föreskriver
att brottsofferavgift påförs i samma förfarande
som straff påförs för ett brott som är
grund för avgiften och att detta inte är något
problem med avseende på förbudet ne bis in idem.
Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget,
men med följande ändringsförslag.
Hur brottsofferavgiften är upplagd
När propositionen var ute på remiss och när
utskottet hörde sakkunniga var en del mycket kritiskt inställda
till systemet. Personer som uppnått myndighetsålder
och gör sig skyldiga till brott där det strängaste
straffet är fängelse ska vara skyldiga att betala
en brottsofferavgift. Det betyder att lindrigare brott och brott
begångna av unga är undantagna avgiften. Inte
bara fysiska personer utan också juridiska personer berörs. Juridiska
personer döms till samfundsbot. Oberoende av brottstyp
och offer påförs brottsofferavgiften på grundval
av straffskalan. Avgiften påförs på tjänstens
vägnar och ingen prövning ingår. Målet är
att införa ett så enkelt, rättvist och
likvärdigt system som möjligt som samtidigt är
lönsamt. Det innebär dels att avgiften utdöms
också för brott utan offer, dels att avgiften i
de flesta fall påförs för trafikbrott.
Utskottet tillstyrker modellen och anser att den ska vara tillräckligt
enkel. Samtidigt vill utskottet påminna om att risken för
skada är verklig till exempel vid trafikbrott trots att
det inte alltid behöver finnas ett konkret offer. Årligen
omkommer ungefär 250 personer i trafikolyckor och tusentals blir
skadade, men offren uppfattar sig inte alltid som brottsoffer. Stödtjänsterna
till brottsoffer bör gälla och erbjudas alla som
behöver stöd, också offer för
trafikbrott, menar utskottet.
Modellen innebär således att en stor del av brottsofferavgifterna
kommer att påföras i strafforderförfarande.
Det betyder samtidigt att i synnerhet polisen men också åklagarna
får mer arbete. Följaktligen understryker lagutskottet
att systemet måste fungera så att det ger upphov
till så lite extra arbete som möjligt för
polis, åklagare och domstolar. Brottsofferavgiften bör
beaktas framför allt i arbetet med att vidareutveckla polisens
och justitieförvaltningens informationssystem. Eftersom
systemet ska vara lönsamt måste förvaltningen
vara så minimal som möjligt för att intäkterna
ska räcka till och kunna användas för
det verkliga syftet, nämligen till stödtjänster
för allmänheten.
Avgiftsbeloppet och hur avgiften påförs
Enligt 3 § i den föreslagna lagen bestäms
brottsofferavgiftens belopp enligt maximistraffet för ett
sådant brott som tillräknas personen. Avgiften är
40 euro, om det föreskrivna strängaste straffet
för det tillräknade brottet är fängelse
i högst sex månader. Vidare är avgiften
80 euro, om det föreskrivna strängaste straffet
för det brott som tillskrivs personen är fängelse
i över sex månader. Juridiska personer som döms
till samfundsbot ska betala 800 euro i brottsofferavgift. Brottsofferavgiften är
ett fast belopp och ingen prövning tillämpas när
den påförs. Samtidigt som man velat ha ett enkelt
system har man försökt uppnå balans mellan
skäliga avgifter och ett rationellt system. Det faktum
att det finns flera avgifter visar att systemet är skäligt.
Trots att brottsofferavgiften inte är oskäligt
högt, blir den totala påföljden utan
tvekan strängare sett ur gärningsmannens synvinkel. Å andra
sidan minskar intäkterna och medlen till brottsoffertjänsten
om avgiften är lägre eftersom det kostar att införa
och driva systemet. För närvarande arbetar kommunikationsutskottet
med en genomgripande reform av trafiklagstiftningen. Tanken är
att bland annat utvidga tillämpningsområdet för
administrativa sanktioner vid trafikbrott. Reformen berör
inte påföljdssystemet enligt strafflagen, men
den kan i vissa hänseenden påverka intäkterna
från brottsofferavgiften.
Grundlagsutskottet (GrUU 61/2014 rd)
anser det problematiskt med avseende på proportionalitetsprincipen
att brottsofferavgiften i vissa fall kan vara större än
själva bötesstraffet. I propositionen sägs
det att "brottsofferavgiften inte ska vara större än
ett bötesstraff". Trots detta innehåller
propositionen inga bestämmelser som tillgodoser det villkoret.
Grundlagsutskottet anser att lagen bör få en explicit
bestämmelse om att brottsofferavgift inte får
påföras, om beloppet är större än
bötesbeloppet eller att brottsofferavgiften i dessa fall
ska påföras högst till ett belopp som
motsvarar bötesbeloppet. Följaktligen föreslår
lagutskottet att 4 § i lagförslag 1 får ett
nytt 2 mom. Dessutom föreslår utskottet en lagteknisk ändring
i 4 § 1 mom.
Hänsyn till insolvens
Det är motiverat att det för brottsofferavgiften, som
alltså kan jämställas med en straffrättslig påföljd,
inte tas ut någon utsökningsavgift enligt 5 § i
lagen om utsökningsavgift. Det görs det inte heller
vid böter. Följaktligen föreslår
lagutskottet att 6 § i lagförslag 1 får
ett nytt 2 mom.
Preskription
Brottsofferavgiften grundar sig på brott och är accessorisk
i relation till det utdömda straffet. Därför
bör 8 kap. om preskription i strafflagen tillämpas
på preskription av avgiften. Däremot ska bestämmelserna
om förvandlingsstraff inte tillämpas på brottsofferavgiften.
Följaktligen föreslår lagutskottet att
6 § i lagförslag 1 får ett nytt 3 mom.