Detaljmotivering

2. Lag om ändring av strafflagen

1 kap. Om tillämpningsområdet för finsk straffrätt.

11 §. 11 §. Kravet på dubbel straffbarhet.

I 2 mom. listas de brott som dubbel straffbarhet inte är tillämplig på, om gärningsmannen är en finsk medborgare eller en person som är varaktigt bosatt i Finland. Lagutskottet godkände den 8 mars 2011 ett betänkande (LaUB 43/2010 rd) om regeringens proposition om godkännande av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och till lagar som har samband med den (RP 282/2010 rd). I propositionen föreslås att 1 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen ska ändras. Lagutskottet har godkänt det förslaget till paragraf enligt propositionen. Det föreliggande förslaget till paragraf behöver alltså samordnas med den tidigare paragrafändringen. Därmed måste också ingressen ändras.

Vidare föreslår lagutskottet att ordet "och" i 2 mom. 4, 8 och 9 punkten byts ut mot "eller", som är lämpligare i sammanhanget.

16 kap. Om brott mot myndigheter.

14 a §. Givande av muta åt riksdagsledamot.

Med hänvisning till det som sägs nedan föreslår utskottet likadana ändringar i 1 mom. som i 40 kap. 4 § 1 mom.

40 luku. Om tjänstebrott.

4 §.Tagande av muta som riksdagsledamot.

Enligt den gällande paragrafen gör sig en riksdagsledamot skyldig till tagande av muta, om han eller hon för egen eller någon annans räkning begär en gåva eller någon annan orättmätig förmån eller på något annat sätt tar initiativ för att få en sådan förmån, eller tar emot eller godtar en gåva eller någon annan orättmätig förmån eller godtar ett löfte eller ett erbjudande om en sådan, och lovar att i sitt uppdrag som riksdagsledamot på grund av förmånen verka för att ett ärende som är eller ska bli föremål för behandling i riksdagen avgörs på ett visst sätt.

En förändring i 1 mom. jämfört med hur det är i dag är för det första att man i fortsättningen kan bli bestraffad för att ta muta, även om den inte är förenad med något löfte om att verka för att ett ärende som är eller blir föremål för behandling i riksdagen avgörs på ett visst sätt. Enligt straffbestämmelsen är det förbjudet för en riksdagsledamot att begära eller ta emot en gåva eller någon annan förmån "för att … verka på ett visst sätt eller för att uppnå ett visst syfte". Det krävs inte längre att en ledamot verkar för att ett ärende som är under behandling eller kommer att behandlas i riksdagen ska avgöras på ett visst sätt. Den nya formuleringen grundar sig på Grecos kritik mot den nuvarande bestämmelsen.

Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen breddar räckvidden för straffbart beteende, men att gränsen mellan straffbart och icke-straffbart beteende fördunklas av uppfattningen i motiven. Som ett exempel på sådant beteende nämner motiven (s. 36) "att verka i enlighet med en viss politisk linje t.ex. i socialpolitiken". Förslaget är för inexakt till denna del och besvärligt med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen. Grundlagsutskottet vill stryka "verka … för att uppnå ett visst syfte" i den föreslagna bestämmelsen. Det anser att den föreslagna ändringen också är onödig, eftersom den nuvarande straffbestämmelsen uppfyller kraven i artikel 2 i konventionen om korruption.

Lagutskottet omfattar grundlagsutskottets kritik mot motiven och menar att vissa motiv går för långt, eftersom det kan vara straffbart att verka "i enlighet med en viss politisk linje t.ex. i socialpolitiken" (s. 36), "för en skattepolitik som är förmånlig för företaget" (s. 36) eller "den allmänna politiska linjen hos den riksdagsledamot" som tog emot förmånen. Lagutskottet föreslår följaktligen att uttrycket "för att uppnå ett visst syfte" stryks.

Lagutskottet uppmärksammar dessutom precis som grundlagsutskottet att uttrycket "för att … verka" enligt motiven avser att täcka in både gärningar och försummelser. Det föreslår att uttrycket preciseras för att svara mot det som sägs i motiven.

En förändring jämfört med nuläget är också att kravet att förmånen ska vara "orättmätig" föreslås bli slopat. Enligt den föreslagna bestämmelsen är en muta en gåva eller någon annan förmån som en riksdagsledamot begär eller tar emot och som inte kan betraktas som normal gästfrihet. Ett annat villkor för straffbarhet är att "gärningen är ägnad att tydligt undergräva förtroendet för en opartisk skötsel av uppdraget som riksdagsledamot". Regeringen anser att uttrycket "är ägnad att" bättre än begreppet "orättmätig" anger hurdan bedömning som ligger till grund för avgörandet om hur straffbart det är att ta emot en förmån.

Grundlagsutskottet fäster sig vid utgångspunkten, som är att nästan vilken förmån som helst utom sedvanlig gästfrihet kan komma att bedömas som muta. Dessutom påpekar det att sedvanlig gästfrihet är en bedömningsfråga. Om begreppet "orättmätig" utesluts kan det betyda ännu större tolkningssvårigheter och därför är det bättre att ta med det i brottsrekvisitet.

Som lagutskottet ser det är det inte motiverat att villkoret orättmätig förmån stryks i brottsrekvisitet så som regeringen föreslår. Kravet att en förmån ska vara "orättmätig" togs ursprungligen med i den nuvarande lagstiftningen utifrån lagutskottets betänkande (LaUB 10/2002 rd). De tidigare motiven för kravet har inte förlorat sin betydelse. Utskottet hänvisar således till sitt tidigare betänkande. Vidare poängterar det att kravet att förmånen ska vara orättmätig tydliggör att straffbestämmelsen därmed utesluter en korrekt och samhälleligt acceptabel och nödvändig valfinansiering. Kravet bör bibehållas, trots att det föreslås en ny begränsning i bestämmelsen, nämligen att en gåva eller någon annan förmån som inte kan betraktas som sedvanlig gästfrihet ska anses vara muta. Lagutskottet hänvisar till grundlagsutskottet men anser att avgränsningen inte räcker i sig, utan att den kan leda till en alldeles för bred tolkning av straffbarhetens räckvidd.

Vad gäller sedvanlig gästfrihet pekar utskottet på de faktorer i propositionen som gör att det är tillåtet att ta emot ersättning för skäliga rese-, inkvarterings- och måltidskostnader och annan sedvanlig gästfrihet, som reklampresenter och presenter på bemärkelsedagar. Vidare hänvisar det till grundlagsutskottets utlåtande och de exempel som där anförs. Däremot ska det vara olämpligt att ta emot förmåner i pengar eller andra förmåner som avviker från sedvanlig gästfrihet. Gästfriheten ska överskrida skälighetskraven för att mottagande ska kunna bedömas som ett brott. Det handlar om mutbrott bara i allvarliga fall.

Grundlagsutskottet anser att lagutskottet också bör bedöma om det finns tillräckligt starka argument för att förvandla den nuvarande straffbestämmelsen till en bestämmelse om ett abstrakt farebrott. Lagutskottet konstaterar att ändringen motiveras på något olika sätt i olika delar av propositionen. I strafflagen brukar man med abstrakt fara avse att gärningen enligt en generellt objektiv bedömning typiskt bör vara sådan som leder till det sakläge som nämns i rekvisitet. I propositionen avses med det sakläget att opartiskheten i riksdagsledamotsvärvet klart rubbas. Trots att bedömningen av abstrakta farebrott är generell och typifierande är utgångspunkten alltid en enskild människas gärning. I straffrätten är uttrycket "är ägnad att" en hävdvunnen rekvisitfaktor och det har inte varit några större problem med tolkningen i andra sammanhang heller.

I 2 mom. förtydligas relationen mellan mutbrott och valfinansiering genom att valfinansiering enligt lagen om kandidaters valfinansiering inte anses som givande av muta åt riksdagsledamot eller tagande av muta som riksdagsledamot, om inte syftet är att kringgå bestämmelserna om mutbrott. Grundlagsutskottet anser att det är riktigt att utgå från att bidrag enligt lagen om kandidaters valfinansiering inte är straffbart som riksdagsledamots mutbrott, precis som det att ett mutbrott kan riktas mot en riksdagsledamot med bidraget för valkampanjen. Men så vitt grundlagsutskottet kan se är problemet att det utifrån dem är svårt att bedöma när tanken är att kringgå straffbestämmelserna om mutbrott med bidrag i form av valfinansiering.

Lagutskottet inskärper också att valfinansiering enligt lagen om kandidaters valfinansiering inte är straffbar och att den föreslagna straffbestämmelsen i princip inte omfattar valfinansiering. Det är självfallet acceptabelt att ge och ta emot bidrag för att nå allmänna samhällspolitiska mål. Därmed kan det bli aktuellt att bedöma valfinansiering som mutbrott främst när det handlar om ett bjärt brott mot reglerna. Det kan till exempel vara fråga om att ta emot en exceptionellt stor summa pengar i form av valfinansiering för att som motprestation verka för att en konkret fråga fixas på ett visst sätt. I vilket fall är det klart att valfinansiering kan komma att bedömas som mutbrott bara om övriga villkor för straffbarhet också är uppfyllda. Handlingen ska ha syftat till att kringgå bestämmelserna om mutbrott och den ska vara klart ägnad att undergräva förtroendet för en opartisk skötsel av uppdraget som riksdagsledamot.

Uttrycket "om inte syftet med valfinansieringen är att kringgå 1 mom." gäller enligt propositionsmotiven bland annat situationer där det aldrig var tänkt att finansiella bidrag till en riksdagsledamot skulle användas för valkostnader, men där man påstår det för att undgå mutbrottsansvar. Kringmanövern betyder med andra ord att arrangemanget inte svarar mot det som det verkligen handlar om. Ordet "kringgå" i bestämmelsen används allmänt i lagstiftning. Lagutskottet har den uppfattningen att tröskeln är mycket hög för att konstatera att det handlar om ett mutbrott när någon kringgår bestämmelserna om valfinansiering. Det bör också beaktas att lagen om kandidaters valfinansiering är ny och nyligen antagen av riksdagen. När lagen stiftades prövades det och klarlades det vad som var tillåtet och vad som inte var det.

För att undvika oklarhet påpekar lagutskottet att eventuella försummelser att iaktta lagen om kandidaters valfinansiering inte bör bedömas straffrättsligt. I ett sådant fall ska de metoder som anges i lagen användas för att fullgöra skyldigheterna i lagen.

Utskottet noterar vidare att det är åklagaren som i normal ordning ska bevisa att det handlar om att kringgå straffbestämmelserna om mutbrott. Det är alltså inte en riksdagsledamots sak att visa att han eller hon har kringgått bestämmelserna. Åklagaren måste kunna bevisa att det vid valfinansiering inte handlar om valfinansiering utan om ett arrangemang för att de facto kringgå 16 kap. 14 a § 1 mom. och 40 kap. 4 § 1 mom. i lagförslaget. Lagutskottet hänvisar till grundlagsutskottet och framhåller att tagande av muta som riksdagsledamot är den typen av brott där det är skäl för Riksåklagarämbetet att ta över åtalsprövning och åtalsutförande.