Detaljmotivering

1. Lag om ändring av rättegångsbalken

11 kap. Om delgivning i rättegång

3 b §.

Enligt förslaget kan domstolen verkställa delgivningen även per telefon. En stämning kan emellertid inte delges per telefon i andra än ostridiga fordringsmål.

Frågan huruvida telefondelgivning lämpar sig eller inte måste alltid avgöras från fall till fall. Det kan hända att en handling är så diger, t.ex. på grund av bilagor, att det sätter stopp för telefondelgivning. Dessutom kan handlingen vara av den arten att telefondelgivning inte är lämplig. Detta kan vara fallet om det finns komplicerade punkter i handlingen som är svåra att förstå i telefon. I praktiken lämpar sig telefondelgivning för relativt kortfattade, enkla handlingar.

Ett annat villkor för telefondelgivning är att mottagaren tveklöst per telefon får del av handlingen och förstår innebörden av delgivningen. Jämfört med t.ex. bevislig postdelgivning har telefondelgivning den fördelen att ärendet fritt kan förklaras för mottagaren och att han eller hon kan få svar på eventuella frågor. Mottagaren kan vara exempelvis en överskuldsatt person med nedsatt förmåga att hålla reda på saker och ting. Det är viktigt att på ett begripligt sätt förklara för mottagaren vad ärendet gäller och vad han eller hon förväntas göra. I förekommande fall bör mottagaren också få annan vägledning, t.ex. information om möjligheten att få juridisk hjälp. Det kan också brista i mottagarens språkkunskaper och då kan det vara svårt för honom eller henne att förstå delgivning som sker per telefon och dess innebörd. Också förhållandena under telefonsamtalet kan hindra delgivningen att gå fram.

Om den som verkställer delgivningen hyser den minsta misstanke om att mottagaren i telefon inte klarar av att ta del av handlingen och förstå delgivningens innebörd, uppfylls inte förutsättningarna för telefondelgivning och denna form av delgivning måste följaktligen avskrivas. Också under själva telefonsamtalet gäller det att ta ställning till om telefondelgivningen faktiskt är lämplig.

Uppringaren måste i görligaste mån försäkra sig om att det är rätt person han eller hon talar med. Utskottet understryker att delgivningen måste verkställas med stor omsorg. Om den som verkställer delgivningen misstänker att personen inte är den rätta, måste telefondelgivningen avbrytas och något annat delgivningssätt tillgripas.

Ett ytterligare krav för telefondelgivning är enligt 2 mom. mottagarens samtycke, med undantag för delgivning med en part som i domstolen utövat talan i målet. Samtycket har i detta sammanhang motiverats med rättssäkerhetssynpunkter och med att samtycke också ingår i den gällande telefondelgivningsbestämmelsen i fråga om hovrätter (RB 26 kap. 28 § 2 mom.). Å andra sidan har utfrågade experter ansett samtycket vara onödigt med beaktande av de övriga kraven på telefondelgivning. Dessutom kan samtycket åtminstone ibland sätta käppar i hjulet för det praktiska delgivningsarbetet. Det kommer förmodligen att bli vanligare med telefondelgivning när metoden utvidgas till alla allmänna domstolar.

Grundlagsutskottet menar (GrUU 9/2010 rd) att delgivningen inverkar väsentligt på hur parternas rätt till en rättvis rättegång tillgodoses. Delgivningen ska ske så att mottagaren får de uppgifter han eller hon behöver för att utöva sina rättigheter. Uppgifterna ska delges på ett för mottagaren begripligt sätt och i tillräckligt god tid. Om telefondelgivningen ska lyckas i enlighet med den föreslagna bestämmelsen krävs det i praktiken att mottagaren medverkar till delgivningen och har beredskap att ta emot informationen. Därmed anser grundlagsutskottet att kravet på mottagarens samtycke i sig saknar självständig betydelse.

En handling som delgetts per telefon ska enligt 3 mom. sändas som brev eller elektroniskt meddelande till den adress som mottagaren uppgett. Bekräftelse behöver inte sändas om det av särskilda skäl är uppenbart obehövligt. Enligt motiven kan detta bli aktuellt t.ex. när en parts lagfarna ombud som tagit emot en kallelse meddelar att handlingen inte behöver sändas till ombudet, eller om mottagaren redan har fått handlingen.

Av motiven till 3 mom. framgår det dessutom att handlingen ska sändas genast efter delgivningen per telefon. Telefondelgivningen verkställs av stämningsmannen eller en tjänsteman vid den berörda domstolen. Denne ska utfärda ett intyg över delgivningen och där ange bl.a. när delgivningen skett och bekräftelsen sänts och vem som är mottagare respektive verkställare av delgivningen. Parten ska få en kopia av intyget.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande anges räckvidd, villkor, förfarande och innehåll när det gäller telefondelgivning exakt och med noggrann avgränsning i lagförslaget. Grundlagsutskottet anser att kravet på samtycke i 2 mom. kan utgå utan att det på ett konstitutionellt problematiskt sätt skulle försvaga en parts rätt att bli hörd eller andra garantier för en rättvis rättegång, under förutsättning att telefondelgivning i övrigt genomförs på det sätt som regeringen föreslår.

Lagutskottet vill påpeka att det finns bestämmelser som tryggar svarandens ställning även i annan gällande lagstiftning. Om det handlar om en stämning i ett ostridigt fordringsmål, ska tillräckligt med tid avsättas för svaromålet. Tidsfristen kan på begäran förlängas (RB 5 kap. 11 §). Om svaranden inte har avgivit svaromålet inom utsatt tid, bifalls käromålet normalt genom en tredskodom. Även därefter har svaranden rätt att söka återvinning av tredskodomen vid den domstol som har meddelat domen (RB 12 kap. 15 §). Tidsfristen börjar löpa först när tredskodomen delgivits svaranden.

Utskottet anser följaktligen att kravet på samtycke kan utgå i samband med telefondelgivning och föreslår att den sista meningen i 11 kap. 3 b § 2 mom. stryks.

Utifrån propositionsmotiven och utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår lagutskottet dessutom att 3 mom. kompletteras med en passus om att handlingen ska sändas till mottagaren utan dröjsmål efter telefondelgivningen. Om delgivningen sker t.ex. på kvällen efter tjänstetid tillåter bestämmelsen då att handlingen sänds till mottagaren genast då det åter blir tjänstetid. Utskottet anser det viktigt att skyldigheten att sända en handling utan dröjsmål gäller såväl den delgivna handlingen som kopian av intyget över delgivningen.

Domstolen behåller ett exemplar av intyget över delgivningen. Det kan tas fram om någon senare börjar tvista om verkställande av delgivningen. Utskottet menar att uppgifterna om telefondelgivning blir behörigen registrerade på ovan angivet sätt och ser ingen anledning att vidta några ytterligare åtgärder.

Enligt 3 mom. verkställs telefondelgivningen av stämningsmannen eller en tjänsteman vid den behöriga domstolen. Meningen är att bestämmelsen också ska tillämpas t.ex. på delgivning av kallelser i hovrätterna som saknar stämningsmän. Därför är det viktigt att lagen medger att telefondelgivning också kan verkställas av någon annan domstolstjänsteman än stämningsmannen, i praktiken främst någon som hör till kanslipersonalen. Telefondelgivningen har redan nu fallit på kanslipersonalens lott vid hovrätterna. Utskottet ser det motiverade i att inte närmare bestämma om arbetsfördelningen mellan stämningsmännen och andra tjänstemän. Domstolarna kan på så vis lägga fast en så fungerande arbetsfördelning som möjligt. Utskottet vill påminna om att den tjänsteman som verkställer delgivningen utför uppdraget under tjänsteansvar.

26 kap. Om behandlingen av besvärsärenden i hovrätten

28 §.

Enligt paragrafen får hovrätten så som det föreskrivs i 11 kap. 3 a § också per brev till den adress som parten har uppgett för domstolen kalla en ändringssökande och en sådan motpart till ändringssökanden som har bemött besvären att personligen infinna sig till huvudförhandling i hovrätten. Detta innebär ett undantag från 11 kap. 16 § 4 mom. i rättegångsbalken som föreskriver att en handling, där det har bestämts att någon personligen ska vara närvarande vid domstolen, ska delges honom själv.

Syftet med förslaget är att förenkla delgivningen av kallelse till huvudförhandling i hovrätterna och därmed bidra till smidigare och snabbare rättegångar. I dagsläget kan ett mål inte avgöras i hovrätten, om ändringssökanden håller sig undan delgivningen. Inställd huvudförhandling för att delgivningen misslyckats är en av orsakerna till att rättegångarna drar ut på tiden i hovrätterna.

Utskottet konstaterar att den föreslagna bestämmelsen endast gäller överklagandefasen. Målet har vid det laget redan hunnit behandlas och avgöras en gång i tingsrätten. Rättegångarna bör företrädesvis föras vid tingsrätterna. Dessutom bör hänsyn tas till rättssäkerheten för den som vunnit målet i tingsrätten. Rättssäkerheten kräver nämligen att målet avgörs vid hovrätten inom rimlig tid.

Redan innan adressen lämnas till hovrätten är det viktigt att fundera om den lämpar sig som processadress, understryker utskottet. Hovrätten bör kunna utgå från att den uppgivna adressen faktiskt kan användas. Om det finns anledning att anta att en part inte får del av en kallelse på den uppgivna adressen, ska hovrätten enligt den föreslagna 28 § dessutom om möjligt delge parten kallelsen per telefon och sända den till partens postadress eller elektroniska adress, om den är känd.

I de flesta mål företräds parterna av ett ombud i hovrätten och används ombudets adress som processadress. I sådana fall sänds kallelsen uteslutande till ombudets adress. Utskottet poängterar att förfarandet inte är avsett att flytta över delgivningsuppdraget och delgivningsansvaret från hovrätten till ombudet. Exempelvis i brottmål är det tänkbart att ombudet inte alltid känner till ändringssökandens adress eller vistelseort. Om den personliga kallelsen sänds till ombudet på processadressen räcker det att ombudet med normala metoder försöker nå sin huvudman. Låter sig detta inte göra har ombudet uppfyllt sin plikt när han eller hon informerar hovrätten om saken. Då är det hovrättens sak att försöka få tag på parten med de nämnda kompletterande metoderna.

I den kallelse som sänds till ändringssökandens processadress eller processadressen för den motpart som bemött besvären ska sättas ut sedvanliga hot i händelse av förfallolös utevaro. För att trygga den inkallades ställning föreskrivs det i 28 § att den inkallade inte kan dömas till vite som förelagts för förfallolös utevaro, om kallelsen till huvudförhandlingen delgetts genom att den sänts till partens processadress.

Ändringssökandens ställning tryggas också av den gällande 26 kap. 22 § i rättegångsbalken som ger ändringssökanden rätt att få besvären behandlade på nytt om de avskrivits på grund av ändringssökandens utevaro, men han har haft laga förfall och inte kunnat anmäla detta i tid.

Utskottet finner alltså den föreslagna bestämmelsen motiverad i och med att den tar hänsyn till olika rättsskyddsaspekter. Utskottet tillstyrker den utan ändringar.