Motivering
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget
utan ändringar, men med följande kommentarer.
Bakgrund
I 1944 års vapenstilleståndsavtal mellan Finland och
Sovjetunionen förband Finland sig att internera (dvs. isolera)
de tyska och ungerska medborgare som fanns på dess område.
Internering innebär att en person berövas friheten
att röra sig eller att denna frihet inskränks
betydligt. Syftet med denna fördragsbestämmelse
var att säkerställa att personer som äventyrade
säkerheten inte skulle kunna vara verksamma på Finlands territorium.
I bakgrunden låg misstanken att dessa personer utgör
ett hot mot statens säkerhet.
Till en början lät de finländska
myndigheterna bli att internera bl.a. personer med dubbelt medborgarskap
och deras barn under 15 år samt vissa kvinnor som var födda
i Finland. Genom statsrådets utrikesutskotts beslut i oktober
1944 utvidgades interneringen till att omfatta även dessa
makar och barn med finländsk bakgrund. De finländska
myndigheterna fattade detta beslut på eget initiativ; det
var alltså inget krav från de allierades kontrollkommission.
Då beslutet fattades tolkades interneringsbestämmelsen
i vapenstilleståndsavtalet bokstavligt utan beaktande av
syftet med bestämmelsen. Det ledde till att man internerade
också sådana civila som inte kunde utgöra
något säkerhetshot.
De internerade stängdes i regel in i interneringsläger
och kunde endast i begränsad utsträckning röra
sig utanför lägret. Lägren var trångbodda
och det var ont om mat. De internerade kunde inte vara säkra
på vad som skulle hända dem, och många
levde i tron att de skulle deporteras till Tyskland eller Sovjetunionen. Osäkerheten
om framtiden var psykiskt tung att bära.
I mars 1946 var 470 personer internerade. Trots att Tyskland
hade kapitulerat redan i maj 1945 fortsatte interneringarna till
mars 1946 och i vissa fall ända till 1947. Dessutom deporterades
en del till Tyskland efter det.
De internerade förlorade allt de ägde till
Sovjetunionen, så också livet efter interneringen
har i en del fall varit svårt. Förlusten av egendom
har i någon mån ersatts genom en separat lag,
men full ersättning har inte beviljats.
Att interneringen av kvinnor och barn med finländsk
bakgrund inte grundade sig på krav från kontrollkommissionen
utan på ett beslut som de finländska myndigheterna
tog på eget initiativ blev allmänt känt
först i början av 2000-talet. Frågan
undersöktes inom ett forskningsprojekt vid Nationalarkivet
2008-2009. Den föreliggande propositionen grundar sig till
stor del på resultaten från den undersökningen.
Ersättning för frihetsberövande
Med stöd av propositionens lagförslag kan
ersättning beviljas till ovan avsedda civilpersoner som
utifrån vapenstilleståndsavtalet internerades
efter fortsättningskriget. I propositionsmotiven ges ett
flertal grunder för beviljande av ersättning.
Med stöd av inkommen utredning anser lagutskottet att det är
motiverat att bevilja de internerade ersättning för
frihetsberövande, eftersom interneringen grundat sig på ett
beslut som finländska myndigheter fattat frivilligt och som
i ett efterhandsperspektiv måste anses oskäligt.
Interneringen ledde till stort mänskligt lidande och stred
mot rättspraxis och allmän rättskänsla.
Regeringen har strävat efter att definiera den grupp
som har rätt till ersättning så inkluderande
som möjligt för att undvika att någon
internerad blir missgynnad. Av propositionen framgår att
60—100 personer har rätt till ersättning.
Det är frågan om en engångsersättning
till ett belopp av 3 000 euro i de fall där interneringen pågick
30 dygn eller mer. I motiveringen till ersättningsbeloppet
(RP s. 9/II) hänvisas till att de personer som
hade utsatts för Sovjetunionens partisananfall fick rätt
till en engångsersättning på 1 500 euro
genom en lag från 2003. Att den nu aktuella ersättningen är
högre motiveras med att interneringens längd var
oskälig och att penningvärdet förändrats.
Lagutskottet menar att ersättningsbeloppet är symboliskt.
Genom att bevilja rätt till ersättning erkänner
dock statsmakten att de internerade utsattes för oskäliga åtgärder
från myndigheternas sida och tar ansvar för gärningen.
Det sker dock först 70 år efter interneringen.
En del av de internerade har redan avlidit och de som ännu
lever har nått pensionsåldern.
Avslutningsvis vill utskottet fästa uppmärksamhet
vid rehabiliteringen av de internerade. Enligt utredning till utskottet
har regeringen under beredningen av ärendet nämligen
inte övervägt att knyta andra förmåner,
som till exempel rehabilitering, till engångsersättningen.
Med tanke på detta ser utskottet det som viktigt att vårt
servicesystem kan identifiera de internerade civila och med de till
buds stående medlen strävar efter att erbjuda
de behövande stöd.