Motivering
1. Lag om Finlands ekonomiska zon
Syftet med propositionen är att inrätta en
ekonomisk zon som ersätter den nuvarande fiskezonen och
kontinentalsockeln. Den ekonomiska zonen avser enligt definition
i FN:s havsrättskonvention (FördrS 49—50/1996)
zonen mellan territorialhavet och de fria havet. I Finska viken
och Bottniska viken sträcker sig den föreslagna
ekonomiska zonen fram till mittlinjen, alltså den linje
som genom fördrag överenskommits med respektive
grannstater. Zonen ligger på den finska kontinentalsockeln
och täcker nästan helt den nuvarande fiskezonen.
Den ekonomiska zonen omfattar såväl vattenområdet
som havsbottenområdet. I motsats till territorialhavet
ingår den ekonomiska zonen inte i finska statens territorium.
Enligt FN:s havsrättskonvention har kuststaten begränsade
befogenheter inom den ekonomiska zonen. Kuststaten har suveräna
rättigheter att utforska och ekonomiskt exploatera zonen
och dess naturtillgångar. Dessutom har kuststaten rätt
att inom sin egen ekonomiska zon vidta vissa åtgärder
för att skydda och bevara den marina miljön och
att övervaka marinvetenskaplig forskning. Kuststaten har
också rätt att i zonen uppföra konstgjorda öar,
anläggningar och konstruktioner. Med begränsningarna
i FN:s havsrättskonvention har kuststaten också befogenheter
gentemot utländska fartyg som navigerar i den ekonomiska
zonen.
Genom lagen om Finlands ekonomiska zon får Finland
jurisdiktion i den genom lagen bildade zonen i den mån
internationella överenskommelser tillåter det.
För att Finland ska kunna utöva sin jurisdiktion
fullt ut föreslår regeringen att den finska straffrätten
ges en något större räckvidd. Utvidgningen
gäller alla brott som begåtts på en konstgjord ö,
anläggning eller annan konstruktion i den ekonomiska zonen
eller brott om riktar sig mot dem. Lagen om Finlands ekonomiska
zon föreskriver även att brott som nämns
i 11—16 § i lagen anses begångna i Finland
enligt 1 kap. 1 § i strafflagen. Paragraferna innehåller
främst hänvisningar till respektive bestämmelser
i strafflagen och andra lagar. Det här är en lösning
som enligt lagutskottet är såväl överskådlig
som ändamålsenlig.
I den föreslagna 11 § ingår
bestämmelser om miljöbrott i den ekonomiska zonen.
I 1 mom. finns en hänvisning till strafflagens 48 kap. 1—5 §,
dvs. brottsrekvisiten för miljöförstöring,
grov miljöförstöring, miljöförseelse,
miljöförstöring av oaktsamhet och naturskyddsbrott.
I 2 mom. åter hänvisas till bestämmelserna
om brott mot miljöskyddslagen, avfallsförseelse
och naturskyddsförseelse i respektive materiella lagar.
Enligt 3 mom. tillämpas på de brott som nämns
i paragrafen vad som bestäms i strafflagen om juridiska
personers ansvar. Det är, menar utskottet, inte förenligt
med de allmänna principerna för juridiska personers
straffbarhet att straffbarheten utsträcks till de i 2 mom. nämnda
brotten som endast straffas med böter. Därför
föreslår utskottet
att 11 § 3 mom. i lagförslaget stryks
och
att följande mening skrivs in i slutet av 1 mom.:
"På brott som nämns i detta moment tillämpas
vad som i strafflagen bestäms om juridiska personers straffansvar."
Den föreslagna 16 § tillämpas
på vissa förseelser enligt lagen om Finlands ekonomiska
zon. Enligt 2 punkten straffas den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet handlar i strid med villkoren i ett beslut som avses
i 6 eller 7 §. Men 7 § ger inga uttryckliga befogenheter
att villkora beslut som avses i paragrafen. Därmed blir
kriminaliseringen av villkorsbrott problematisk. Om det är meningen
att ett beslut enligt 7 § ska kunna villkoras, bör
en bestämmelse om detta tas in i paragrafen på samma
sätt som i 6 § 3 mom., anser utskottet. Visserligen är
den sistnämnda bestämmelsen inte helt lyckad med
avseende på exakthetskravet, eftersom de eventuella villkorens räckvidd
i sak är synnerligen löst angiven genom det lakoniska
konstaterandet att villkoren ska "anses nödvändiga
med tanke på säkerhet och allmänt intresse".
Utskottet menar att bestämmelsen så vitt möjligt
bör preciseras genom att villkoren exempelvis begränsas
till sådana som är absolut nödvändiga
för rikets säkerhet eller för att rättigheterna
enligt lagen om Finlands ekonomiska zon ska kunna tillgodoses. Med hänvisning
till det ovan sagda föreslår lagutskottet
att den materiella räckvidden för villkor som
ställs med stöd av lagen preciseras i 6 § 3
mom. och
att 7 § kompletteras med bestämmelser om
rätt att villkora beslut som anges i paragrafen.
I hänvisningsbestämmelsen i 21 § sägs
det: "Med anledning av de i den ekonomiska zonen begångna
brott som avses i denna lag används tvångsmedel
enligt vad som bestäms i tvångsmedelslagen (450/1987)".
Av propositionsmotiven (s. 24/II) framgår det
att en från ett utländskt fartyg i den ekonomiska
zonen begången gärning som förorenar
den marina miljön bara kan bestraffas med böter
enligt artikel 230.1 i FN:s havsrättskonvention. För
att denna begränsning inte onödigtvis ska kringskära
möjligheterna att för utländska fartygs
vidkommande utnyttja straffprocessuella tvångsmedel vid
förundersökning, föreslår regeringen
(s. 32/II) att lagen om förhindrande av vattnens
förorening, förorsakad av fartyg (300/1979)
kompletteras med en ny 28 b §. Paragrafen tillåter
i förekommande fall användning av tvångsmedel
enligt straffskalorna i 48 kap. 1—4 § i strafflagen.
Utskottet anser att detta är helt befogat. Men för
att lagstiftningen ska vara tydlig och informativ vore det trots allt
på sin plats att det redan av lagen om Finlands ekonomiska
zon framgår att det finns en undantagsbestämmelse
om användning av tvångsmedel. Därför
föreslår utskottet att 21 § får
följande lydelse:
"Användning av straffprocessuella tvångsmedel
Med anledning av de i den ekonomiska zonen begångna
brott som avses i denna lag får tvångsmedel användas
enligt vad som bestäms i tvångsmedelslagen (450/1987).
Bestämmelser om förutsättningarna för
användning av tvångsmedel vid undersökning
av en gärning som begåtts från ett utländskt
fartyg i Finlands ekonomiska zon och som avses i 28 § 1 mom.
i lagen om förhindrande av vattnens förorening,
förorsakad av fartyg (300/1979) finns i 28 b § i
nämnda lag."
Lagförslagets 23 § innehåller
bestämmelser om behörig domstol. Regeln lyder
att alla mål som gäller brott mot lagen om Finlands
ekonomiska zon behandlas av Helsingfors tingsrätt. Enligt utredning
till utskottet kan det bli fråga om några tiotal
mål årligen. Med hänsyn till det uppskattade
antalet mål och den ekonomiska zonens areal är
den föreslagna forumbestämmelsen mindre lyckad,
menar utskottet. Båda omständigheterna talar för
fler behöriga domstolar. Domstolarna kan då bättre
bedöma följderna av en gärning som lett
till förorening av den marina miljön i och med
att de eventuellt känner till gärningsplatsen
och dess närmiljö från tidigare mål. En
gärning som ska bedömas straffrättsligt
kan också ingå i en händelsekedja för
vilken ska avges sjöförklaring enligt sjölagen
(674/1994).
Regionalt sett är de tingsrätter som är
i sjölagens 21 kap. avsedda sjörättsdomstolar
lämpliga forum för brottmål enligt lagen
om Finlands ekonomiska zon, menar utskottet. Befogenhetsfördelningen
mellan dessa tingsrätter kan lämpligen avgöras
genom tillämpning av 4 kap. 1 § om gärningsort
i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).
Också i övrigt kan samma 4 kap. tillämpas
på andra särskilda frågor kring befogenhetsfördelningen,
bl.a. när brotten eller medgärningsmännen är
flera. Utskottets förslag gäller bara tingsrätternas
regionala befogenheter och innebär inte att tingsrätterna
skulle vara tvungna att behandla de i lagen om Finlands ekonomiska
zon avsedda brottmålen i sjölagens specialsammansättning.
Med stöd av det ovan sagda föreslår lagutskottet
att 23 § ändras som följer:
"
Behöriga domstolar
Brottmål enligt denna lag handläggs
av de i 21 kap. 1 § i sjölagen (674/1994) nämnda
tingsrätterna. Behörig tingsrätt är
den vars domkrets är närmast den ort där
brottet kan anses ha begåtts med tilllämpning
av 4 kap. 1 § 1 och 2 mom. i lagen om rättegång
i brottmål (689/1997). Vid tillämpningen
av denna paragraf anses gränserna för dessa tingsrätters
domkrets fortsätta från territorialvattnets yttre
gräns utan att ändra riktning till den ekonomiska
zonens yttre gräns."
9. Lag om ändring av lagen om fiske
Regeringen föreslår i 113 § att Helsingfors
tingsrätt ska vara behörig domstol. På denna
punkt hänvisar regeringen i motiven (s. 35/I)
till den föreslagna 23 § i lagen om Finlands ekonomiska zon.
Med hänvisning till argumentationen under den sistnämnda
paragrafen föreslår utskottet
att 113 § innehållsligt harmoniseras
med 23 § i lagen om Finlands ekonomiska zon.
10. Lag om ändring av strafflagen
I propositionen föreslås att strafflagen ändras bl.a.
genom att en ny specialbestämmelse om straffrättslig
preskription fogas till 8 § i kap. 48 om miljöbrott.
Enligt den är preskriptionstiden tre år för
en i 28 § i lagen om förhindrande av vattnens
förorening, förorsakad av fartyg, avsedd gärning
som har begåtts från ett utländskt fartyg
i Finlands ekonomiska zon och som är straffbar enligt 48
kap. 1—4 § i strafflagen. Den föreslagna
regeln bygger på artikel 228.2 i havsrättskonventionen
som föreskriver att straffrättsliga förfaranden
som syftar till ådömande av straff inte får
inledas för överträdelse som skett från
ett utländskt fartyg utanför domstolsstatens territorialhav
efter utgången av tre år från den dag
då överträdelsen begicks. Utskottet instämmer
i propositionsmotiven (s. 36) och menar att förslaget i
48 kap. 8 § om att preskriptionstiden ska vara densamma
som maximitiden i konventionen är motiverat.
Strafflagens 48 a kap. föreslås bli
kompletterat med en ny 7 § med regler om fiskebrott
som har begåtts från ett utländskt fartyg
i Finlands ekonomiska zon och om döljande av olagligt byte
från fiskebrottet. Enligt artikel 73.3 i FN:s havsrättskonvention
får för detta brott endast dömas till
böter, om inte annat följer av en för
Finland bindande internationell överenskommelse. Eftersom
regeringen inte föreslår några särskilda
bestämmelser om preskription av detta bötesbrott är
preskriptionstiden två år enligt den allmänna
bestämmelsen i strafflagens 8 kap. 1 §. Utan den
föreslagna specialbestämmelsen om fiskebrott i
7 § skulle det strängaste straffet vara två års
fängelse och preskriptionstiden fem år. Däremot
påverkas preskriptionstiden för döljande
av olagligt byte inte av specialbestämmelsen i 7 §,
eftersom det strängaste straffet är fängelse
i sex månader.
Lagutskottet påpekar att en preskriptionstid på två år
kan vara något kort för undersökning
av och väckande av åtal för ett fiskebrott.
Därför vore det motiverat att också brott
enligt 48 a kap. 7 § skulle ha en lagfäst preskriptionstid
på tre år. Eftersom paragrafen tillåter
att man senare i ett internationellt åtagande kan komma överens
om fängelsestraff i vissa fall, måste det i lagrummet i
varje händelse nämnas att det uttryckligen handlar
om den kortaste möjliga preskriptionstiden. Lagutskottet
föreslår följaktligen
att 48 a kap. 7 § i strafflagen kompletteras
med en ny mening som följer: "Den kortaste preskriptionstiden
för ett fiskebrott enligt denna paragraf är tre år."
Lagutskottet har med avseende på sitt ansvarsområde
inte något att anmärka mot de övriga lagförslagen
i propositionen.