Allmänt

Propositionen innehåller flera typer av ändringsförslag vars syfte är att öka smidigheten och minska regleringen i anslutning till planläggning och byggande, att öka möjligheterna till byggande och att främja näringslivets verksamhetsbetingelser och utvecklingen av en effektiv konkurrens. Förslagen är baserade på skrivningarna i statsminister Juha Sipiläs regeringsprogram. 

Miljöutskottet anser att ändringsförslagen går i rätt riktning och kan stödjas. Huvuddelen av förslagen har rätt blygsamma effekter, men sammantaget förverkligar de målet om smidigare tillståndsförfaranden. De ändringsförslag som gäller stora detaljhandelsenheter har uppenbart större effekter.  

Sammantaget sett anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen och tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Närings-, trafik- och miljöcentralernas roll

Propositionens mål är att närings-, trafik- och miljöcentralernas roll ska ändras och få större betoning på nationellt betydelsefulla frågor. I fortsättningen ska de inte längre styra kommunernas områdesanvändning eller byggnadsväsende när styrningsbefogenheterna föreslås bli slopade i lagens 18 §. Behovet av samråd mellan myndigheterna i fråga om general- och detaljplaner ska begränsas så att samråd i fortsättningen är obligatoriskt endast i fråga om sådana planer som gäller ärenden med verkningar som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå eller som är viktiga med avseende på de statliga myndigheternas genomförandeskyldighet. Samtidigt begränsas NTM-centralernas tillsynsrätt analogt. Dessutom begränsas NTM-centralernas besvärsrätt genom ändringsförslagen i propositionen till att endast gälla avgöranden där verkningarna är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå. 

Utskottet konstaterar att riksdagen för närvarande behandlar en proposition med förslag till lagstiftning om inrättande av landskap och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården. När den genomförs upphör NTM-centralerna, och deras uppgifter överförs delvis till kommunerna och delvis till landskapsnivån. Den begränsade besvärsrätten kommer således sannolikt att gälla under en mycket kort tid vilket reducerar dess praktiska betydelse.  

Utskottet vill betona att regleringen av rätten att delta och överklaga är en viktig del av planeringssystemet i markanvändnings- och bygglagen. Hit hör också regleringen om hur detaljplaner godkänns i kommuner. Detaljplanen godkänns i allmänhet av kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslutanderätt kan dock i en instruktion överföras på kommunstyrelsen eller en nämnd. I 52 § i propositionen utvidgas möjligheten till överföring till att också gälla planer som har betydande verkningar. Utskottet anser att kommunerna som utgångspunkt bör eftersträva maximal insyn i planläggningen.  

Generalplanens rättsverkan

Det centrala i plansystemet i markanvändnings- och bygglagen är att funktionerna och de inbördes relationerna för olika planformer definieras så att varje planform har en tydlig roll som del i planläggningssystemet som helhet. Generalplanen planerar allmänt markanvändningen för hela kommunen eller en omfattande del av den och detaljplanen styr byggprojekt och den detaljerade planeringen av ett begränsat område. Plansystemet är hierarkiskt: vill man ändra detaljplanen i strid med generalplanen måste generalplanen och i vissa fall också landskapsplanen ändras. Det händer oftare ju mer detaljerade de generella planerna är. Situationen påverkas också av hur strikt styreffekten på de mer detaljerade planerna tolkas. Om generalplanen måste ändras, kan det innebära en betydande fördröjning för genomförandet av detaljplanen.  

Möjligheten att direkt använda en generalplan för att styra byggandet har utvecklats under den tid markanvändnings- och bygglagen har varit i kraft. Ursprungligen kunde generalplanen användas direkt som grund för bygglov på strandzoner och under vissa förutsättningar på områden i behov av planering. Därefter har användning av generalplanen till att direkt styra byggandet utvecklats i byområden (MBL 44 §) 2009 och vid byggande av vindkraftverk (MBL 77a §) 2011. 

I propositionen föreslås en ökad användning av generalplaner som grund för bygglov. Enligt den föreslagna 44 § ska generalplanen kunna utgöra grund för beviljande av bygglov även för andra byggnader än bostadshus med högst två bostäder. Bestämmelsen kan inte gälla ett område där behovet av att styra markanvändningen kräver att en detaljplan utarbetas. I paragrafen stryks ändå villkoret att begränsningen endast får gälla ett byområde där det inte finns ett stort behov av byggande. Utskottet ser ändringen som befogad: den nuvarande begränsningen har lett till att generalplanen inte har kunnat användas för direkt styrning av byggandet i sådana områden som hör till en stadsregion, men som inte ingår i en detaljplan, och för vilka det inte är ändamålsenligt att utarbeta en detaljplan. För att främja en planmässig områdesanvändning är det ändamålsenligt att tillåta att generalplanen används i större omfattning även för dessa områden. 

Enligt det nya 2 mom. i lagförslagets 50 § kan en detaljplan utarbetas också etappvis, exempelvis i fråga om en viss del. Det kan till exempel gälla ändringar av användningsändamålet eller utökad byggrätt. Genom ändringen blir detaljplaneringen mer flexibel och snabbare eftersom en etappvis genomförd planläggning är mer begränsad och därmed ibland snabbare. Möjligheten gäller i dag endast landskaps- och generalplaner; utskottet ser det som motiverat att utvidga möjligheten också till detaljplaner. 

Enligt 42 § i propositionen får detaljplanen av grundad anledning utarbetas eller innehållet i den ändras med avvikelse från generalplanen, om generalplanen är uppenbart föråldrad. I så fall ska det emellertid ses till att detaljplanen anpassas till generalplanen som helhet, och det som föreskrivs i 39 § om kraven på generalplanens innehåll ska beaktas. 

Utskottet konstaterar att större smidighet i fråga om en föråldrad generalplans styrande inverkan i grunden innebär avvikelser från systematiken i markanvändnings- och bygglagen. Som det konstateras i propositionen (s. 32) förbättrar en ökad smidighet i viss mån möjligheterna för de myndigheter som ansvarar för utarbetandet av kommunernas planer att organisera utarbetandet och ändringen av general- och detaljplaner på ett sätt som är rationellt med tanke på helheten. Men å andra sidan kan generalplanens betydelse för det övergripande styrandet av markanvändningen minska, och tolkningarna i anslutning till en ändring kan också öka antalet besvär som anförs över detaljplanerna. 

Enligt en utvärdering 2013 av markanvändnings- och bygglagenMaankäyttö- ja rakennuslain vuoden 2013 toimivuusarvioinnin loppuraportti, Suomen Ympäristö 1/2014 fungerade lagen vid tidpunkten relativt väl, men särskild utveckling ansågs behövas i fråga om omfattande och strategisk generalplanering. En betydande del av generalplanerna utarbetas för rätt begränsade områden. Det görs upp relativt få generalplaner för hela kommuner eller större områden eftersom förfarandena upplevs som tungrodda. I områdesanvändningen behövs därför rambestämmelser för utvecklingsprinciper och förbehåll där man ännu inte alltför konkret tar itu med detaljer utan visar riktningen för fortsatta val. Olägenheter kan lindras om de allmänt hållna planerna inte är alltför detaljerade, om man ser till att planerna är tidsenliga och om förestående ändringsbehov identifieras i tid. Det ansågs också viktigt att på olika sätt försnabba planprocesserna genom att utveckla handlingssätten.  

Förfarandena kring att utarbeta och ändra planer kan i sig vara flexibla, men i praktiken upplevs de som tungrodda. Därför finns det också ett behov av liknande förfaranden som de som gäller för avgörande om planeringsbehov eller undantagsbeslut i lägen där en enskild tillståndsprövning räcker också för att behandla miljömässiga och planmässiga villkor. Balansen mellan dessa är viktig för att planläggningssystemet ska förbli tillräckligt flexibelt och dessutom tillåta en tillräcklig planmässighet. 

Totalrevideringen av markanvändnings- och bygglagen

Med hänvisning till vad som sagts ovan och vid utfrågningen av sakkunniga vill utskottet betona att systemet bakom markanvändnings- och bygglagen behöver en total översyn; lagen anses ha blivit otidsenlig. Den totala översynen behövs uppenbart också för att lagens funktion har förbättrats genom enskilda ändringar av vilka en del avviker från lagens ursprungliga systematik. Också den aktuella landskapsreformen och diversifieringen av regionerna i allmänhet ändrar omvärlden och det behövs flexibla strukturer som lämpar sig för olika situationer. Utskottet ser det som viktigt att också den helhet som gäller rätten att delta och överklaga ses över grundligt vid totalrevideringen med beaktande av den nya förvaltningsstrukturen. 

Utskottet konstaterar att miljöministeriet har inlett en process med sikte på totalrevideringen genom att öppna en webbenkät om planering av områdesanvändningen i framtiden. Det är en del av en omfattande helhet där man sammanställer ett behövligt faktaunderlag för totalrevideringen av markanvändnings- och bygglagen. Målet är att under innevarande regeringsperiod ta fram en entydig syn på principerna för reformen. Utskottet menar att strukturerna för planeringen av områdesanvändning och den nuvarande planhierarkins funktion och utvecklingsbehov bör granskas förutsättningslöst och med beaktande av samhällsutvecklingen. 

Ändring av användningsändamålet för ett fritidsbostadshus till permanent boende

I propositionen föreslås att en ny 129 a § fogas till markanvändnings- och bygglagen, där det föreskrivs om kommunernas möjlighet att i byggnadsordningen fastställa områden där ändring av en fritidsbostads användningsändamål till permanent boende kan avgöras direkt genom bygglov. Enligt det föreslagna 1 mom. kan kommunen i byggnadsordningen ange områden där det inte krävs ett undantagsbeslut eller avgörande som gäller planeringsbehov innan bygglov kan beviljas då en fritidsbostad ska ändras så att den tas i bruk för permanent boende. I byggnadsordningen kan kommunen enligt förslaget också fastställa villkor för att ändra en fritidsbostads användningsändamål. Villkoren kan till exempel gälla byggplatsens storlek eller avloppsvattenhanteringen. En bestämmelse i byggnadsordningen kan gälla enbart ändringar av användningsändamålet för befintliga fritidsbostäder men den kan inte möjliggöra byggande av nya bostadshus utan undantagsbeslut eller avgörande som gäller planeringsbehov. 

I 17 kap. i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs om tekniska krav på så sätt att också när byggnader ändras eller repareras eller deras användningsändamål ändras ska det ske så att byggnaden uppfyller de väsentliga tekniska krav som avses i 117 a—117 g §.  

Utskottet stödjer ändringen men betonar att en bestämmelse i en byggnadsordning inte kan gälla de tekniska krav som har fastställts för bostadshus som är avsedda för permanent boende, eller undantag från dem. Om en fritidsbostad inte uppfyller de tekniska kraven och man vill avvika från dem, ska saken avgöras genom ett undantagsbeslut. 

Utskottet anser att också den föreslagna lösningen i fråga om byggnadsordningens nya roll är godtagbar: det ger en tillräcklig planmässighet, och utgångspunkten är kommunens prövning i fråga om att definiera de områden där ändring av användningsändamålet till permanent boende kan tillåtas. Eftersom kommunen blir skyldig att ordna tjänster i anslutning till permanent bonde måste prövningen baseras på tillräcklig planering. Att använda byggnadsordningen som grund för prövning avviker principiellt från strukturen i planläggningssystemet. Också här behövs nya strukturella lösningar som motsvarar dagens krav och fungerar systematiskt och samtidigt tillräckligt flexibelt. Det bör vägas in i samband med totalreformen av markanvändnings- och bygglagen. 

Att installera och bygga solpaneler och solfångare

I 126 a § 1 mom. i propositionen föreslås under tillståndspliktiga åtgärder en ny punkt 13 om installation eller byggande av solpaneler eller solfångare som märkbart påverkar stadsbilden eller miljön. När det gäller solpaneler och solfångare behövs åtgärdstillstånd alltså i princip endast dådet är fråga om installation eller byggande av solpaneler eller solfångare som märkbart påverkar stadsbilden eller miljön.  

Eftersom förteckningen över åtgärder som kräver åtgärdstillstånd inte för närvarande nämner solpaneler och solfångare, fastställs tillståndsplikten i fråga om dem enbart utifrån 125 och 126 § i markanvändnings- och bygglagen. Det finns olika tolkningar kommunerna emellan av när solpaneler och solfångare kräver tillstånd. Kommunerna har dessutom i varierande utsträckning bestämt i sina byggnadsordningar att anmälningsförfarandet ska tillämpas på installation och byggande av solpaneler och solfångare. 

Installationen eller byggandet av solpaneler eller solfångare kan kräva åtgärdstillstånd till exempel om det är fråga om en byggnad eller byggplats som är belägen på ett område som är värdefullt med tanke på dess byggnadshistoria, stadsbilden eller landskapet. Sådana områden är bland annat områden med byggda kulturmiljöer av riksintresse. Även ändringar som gäller fasaden eller taket på en skyddad byggnad kräver i allmänhet tillstånd. 

Utskottet anser att den föreslagna ändringen behövs för att främja användningen av solpaneler och solfångare och för att göra förfarandena smidigare. Utskottet vill understryka att regleringens syfte är att åtgärdstillstånd i huvudsak inte ska behövas för vanliga småskaliga paneler eller solfångare som i allmänhet placeras på taket på enskilda hus. Storleken av solpaneler och solfångare kan ändå variera från mycket små projekt för enskilda hus till stora kraftverksområden, och därför varierar också behovet av tillstånd. 

Kommunen kan också enligt 126 a§ 3 mom. föreskriva att det i kommunen eller en del av kommunen inte behövs åtgärdstillstånd för att till exempel installera solpaneler eller solfångare om åtgärden kan betraktas som ringa. Utskottet framhåller att för att installationen av solpaneler och solfångare ska gå smidigare bör kommunen i byggnadsordningen överväga att definiera de områden där betydande konsekvenser för stadsbilden kan uppstå. Samtidigt kan sedvanliga lösningar för enskilda hus i praktiken befrias från prövningsförfarandet. Analogt kan det rekommenderas att borrning av jordvärmebrunnar ska hänföras till anmälningsförfarande i alla områden där åtgärdstillstånd inte tillför mervärde. Huvudsaken är i allmänhet att kommunerna blir underrättade om var jordvärmebrunnar är belägna. 

Tillstånd för miljöåtgärder

I 128 § 1 mom. i propositionen föreslås att förteckningen i 1 mom. över situationer där det krävs tillstånd för miljöåtgärder ändras. Kravet på tillstånd för miljöåtgärder på stranddetaljplaneområden föreslås bli begränsat på så sätt att tillstånd för miljöåtgärder på stranddetaljplaneområden endast krävs om så bestäms i planen.  

På ett generalplaneområde föreslås tillstånd för miljöåtgärder bli ändrat så att det inte kan utfärdas för skogsavverkning jämte skogsbruksåtgärder på ett område som har anvisats som jord- och skogsbruksdominerat område. Med jord- och skogsbruksdominerat område avses områdesreserveringar i generalplanen som har en beteckning som börjar med bokstaven M. I sådana områden är det inte möjligt att föra in sådana raster-, objekt- eller linjebeteckningar som är förenade med krav på tillstånd för miljöåtgärder. Det handlar i praktiken om MU-områden (jord- och skogsbruksdominerade områden med särskilt behov av att styra friluftslivet) och MY-områden (jord- och skogsbruksdominerade områden med särskilda miljövärden). Bestämmelsen tillämpas bara på planer som har godkänts efter att lagen trätt i kraft. 

Utskottet konstaterar att förfarandet med tillstånd för miljöåtgärder behöver ändras: det har sällan varit till nytta utan snarare upplevts som onödig byråkrati. Tillståndet har beviljats om inte åtgärden har ansetts försvåra användningen av området för det ändamål som reserverats i planen eller förstöra stads- eller landskapsbilden. I praktiken har tillståndet alltid beviljats — det har inte inneburit förbud mot avverkning — och att slopa det betyder således inte någon väsentlig ändring i hanteringen av skogar.  

Utskottet konstaterar att det fortfarande går att ställa upp begränsningar i generalplanen genom skyddsbestämmelser. Om ett område exempelvis ska skyddas på grund av landskapsbilden eller naturvärdena, kan behövliga bestämmelser utfärdas i generalplanen. Skyddsbestämmelserna kan gälla mycket olikartade ärenden i anknytning till skydd för kulturmiljö, landskapsbild eller naturmiljö. Bestämmelserna ska ha en tydlig grund, och de kan endast gälla begränsade områden med relativt liten areal. Det går således fortfarande att i generalplaner genom planbestämmelser begränsa exempelvis luckhuggning på grunder relaterade till skydd av landskapet och för att ta hänsyn till rekreationsanvändning. Eftersom skyddsbestämmelserna i generalplanen inte inkluderar skyldighet till inlösning eller korrigering, bör de vara skäliga för markägaren. Genom en generalplanebestämmelse kan det till exempel bestämmas att förnyelseavverkning ska begränsas enligt de naturliga konturerna så att för landskapet värdefulla särdrag som ska bevaras inte äventyras.  

På stranddetaljplaneområden och generalplaneområden, med undantag således för M-områden som anvisas som jord- och skogsbruksdominerat område, krävs tillstånd för miljöåtgärder fortfarande om det krävs i vederbörande plan. Bestämmelsen i 128 § 2 mom. om att tillstånd inte behövs för åtgärder med ringa verkningar förblir oförändrad. Utskottet understryker att åtgärder med ringa verkningar avser exempelvis vård av plantbestånd, beståndsvårdande avverkning och reparation av skador förorsakade av storm och insekter, överhuvudtaget åtgärder vars effekter på landskapet är obetydliga.  

Utskottet konstaterar att vid skogsbruksåtgärder ska kraven i skogslagen iakttas, såsom anmälningsskyldighet om avverkning, det vill säga anmälan om användning av skog,förnyelseskyldighet vid förnyelseavverkning och bestämmelserna om minimimängden utvecklingsdugligt trädbestånd vid beståndsvårdande avverkning. Skogslagen tillämpas inte på skyddsområden och på områden som omfattas av en generalplan med rättsverkningar, med undantag för områden som har anvisats för jord- och skogsbruk (M) eller för rekreationsanvändning (V). Exempelvis på M- och V-märkta områden tillämpas skogslagen således fullt ut.  

Utskottet framhåller i sammanhanget också att skogsvården har utvecklats betydligt under de senaste åren, och rekommendationerna för skogsvård innehåller mer anvisningar än förr om att vid avverkning beakta konsekvenserna för landskapet och andra konsekvenser särskilt i randområdena kring tätorterna. Rekommendationerna för skogsvårdSaaristo, L. & Vanhatalo, K. (toim.) 2015. Metsänhoidon suositukset talousmetsien luonnonhoitoon, työopas. Tapion julkaisuja. www.metsanhoitosuositukset.fi. Metsänhoidon suositukset on toimijoiden yhdessä laatima vapaaehtoisesti noudatettava ohje metsänhoidon perusteista ja menetelmistä. Suosituksissa tuodaan myös esiin hyviä toimintatapoja tilanteisiin, joissa metsänomistaja haluaa puuntuotannon rinnalla erityisesti painottaa luonnonarvojen lisäämistä tai esimerkiksi maisemaan, riistaan tai virkistyskäyttöön liittyviä hyötyjä. ger anvisningar för ett sätt att hantera skog som är ekonomiskt, ekologiskt, socialt och kulturellt hållbart.  

Rekommendationerna betonar att valen inom skogsanvändning påverkar landskapet. De största förändringarna orsakas av förnyelseavverkningar. Deras effekter kan lindras genom situationsanpassad avverkning, avgränsning av avverkningsytan, oavverkade mellanområden och utplacering av naturvårdsträd. Landskapsvårdens betydelse framhävs också i generalplaneområden och detaljplaneområden. När man planerar åtgärder är det viktigt att utreda om hanteringen av skog i planområdet inkluderar krav på landskapet. Rekommendationerna betonar att en olikåldrig skog huvudsakligen behåller trädbeståndet varvid åtgärden inte förorsakar så stor förändring i landskapet. Vid vård av en likåldrig skog kan landskapet beaktas genom att avgränsa behandlingsområdet, lämna kvar enskilda naturvårdsträd och grupper av sådana träd och exempelvis viltbuskage och genom att bevara variationen av trädslag och bearbeta marken så lite som möjligt.  

Utskottet konstaterar ytterligare att skogsbioekonomin växer starkt och att ett av målen i regeringsprogrammet är att öka användningen av virke med 15 miljoner kubikmeter. Utskottet menar att när avverkningarna ökar, bör det granskas om regleringen av landskapsskyddet är tillräcklig, också i samband med totalreformen av markanvändnings- och bygglagen. 

Bestämmelserna om detaljhandel

Enligt propositionen höjs storleksgränsen för stora detaljhandelsenheter från 2 000 till 4 000 kvadratmeter våningsyta. I landskapsplanen ska detaljhandelns maximala dimensionering anges bara utanför centrumområden. 

Stora detaljhandelsenheter ska primärt placeras i centrumområden. Om tjänsternas tillgänglighet kan garanteras, kan en stor enhet ändå placeras också på annat ställe. Om en stor enhet placeras utanför centrum, behöver planläggningen inte längre ta hänsyn till vilken typ av affär det gäller. 

I 54 § (Krav på detaljplanens innehåll) och 57 § (Detaljplanebestämmelser) i markanvändnings- och bygglagen finns allmänna bestämmelser om detaljplaner som har preciserats i fråga om affärer i lagens 71 e §. I propositionen föreslås att preciseringarna om affärer i 71 e § ska upphävas. Enligt paragrafen som ska upphävas kan detaljplanebestämmelserna utöver vad som bestäms i 57 § gälla en detaljhandelsaffärs art och storlek, om detta behövs med tanke på tillgången till handelns tjänster. 

I detaljmotiven till upphävandet av lagens 71 e § konstateras följande: Innehållskraven för en detaljplan kan dock alltjämt förutsätta att det i detaljplanen även behandlas frågor i anknytning till handelns art och storlek till exempel för att trygga tillgängligheten till dagligvaruhandelns tjänster och utvecklingen av en effektiv konkurrens. 

Utskottet konstaterar att propositionen baserar sig på en skrivning i regeringsprogrammet enligt vilken affärens art som placeringsgrund ska slopas. Propositionens syfte är således att när 71 e § har blivit upphävd, ska bestämmelser som gäller affärens art och storlek inte användas. 

Men miljöutskottet finner det problematiskt att 71 e § stryks och att det samtidigt i bestämmelsens motiv sägs att det i fortsättningen går att förfara på samma sätt utifrån 54 och 57 §. Att stryka paragrafen står således delvis i strid med detaljmotiven. Också ekonomiutskottet har i sitt utlåtande sett det som viktigt att stryka de bestämmelser enligt vilka det i detaljplanen kan meddelas föreskrifter om en affärs art och storlek.  

Utskottet konstaterar att situationen inte är juridiskt okomplicerad eftersom bestämmelserna om affärens art är möjliga som en del av innehållskraven för en detaljplan, som en del av helheten och med beaktande av lagens alla övriga mål och som den nyaste av dem den till lagen fogade skyldigheten att främja också förutsättningarna för en fungerande konkurrens. Utskottet understryker därför att vid tolkningen av lagen ska följande beaktas. 

Enligt 54 § 2 mom., som gäller krav på detaljplanens innehåll, ska detaljplanen utarbetas så att det skapas förutsättningar för en hälsosam, trygg och trivsam livsmiljö, för regional tillgång till service och för reglering av trafiken. För att detaljplanen ska vara lagenlig ska den uppfylla de lagfästa kraven på innehåll. På denna grundval kan det exempelvis i ett bostadsområde som ska detaljplaneras vara nödvändigt att anvisa tomter särskilt för dagligvaruhandelns behov för att kunna trygga tjänsternas regionala tillgänglighet enligt innehållskraven. Om affärens art, exempelvis dagligvaruhandel, inte kan fastställas i detaljplanen, kan andra arter av affärer placera sig på tomten och på så sätt äventyras ordnandet av de affärstjänster som invånarna behöver.  

Å andra sidan kan man i planen anvisa ett visst område för affärsfunktioner helt och hållet för utrymmeskrävande handel, det vill säga annat än dagligvaruhandel, trots att också en dagligvaruhandel i området kunde vara ändamålsenlig såväl med tanke på den regionala tillgången till service, regleringen av trafiken och konkurrensvillkoren och den faktiska placeringen i högre grad än förr kunde avgöras av aktörerna. Liksom ekonomiutskottet framhåller i sitt utlåtande leder en reglering enligt den aktuella propositionen utvecklingen i en riktning där affärsaktörerna får rum för friare överväganden. Balansgången mellan myndighetsstyrning och att tillåta fri aktivitet på marknaden är tidvis svår. Genom planläggning bör man kunna styra utvecklingen av samhällsstrukturen över tidens och de aktuella aktörernas behov: besluten om markanvändning definierar och avgränsar beslutsfattandet för en lång tid framåt. Men ekonomiutskottet bedömer att propositionen inverkar positivt på företagens investeringsmöjligheter, främjar rättvisa konkurrensbetingelser och på så sätt gynnar butikskunderna. 

Miljöutskottet påpekar att markanvändnings- och bygglagen ändrades 2014 genom att målen för områdesplanering i 5 § kompletterades med målet att främja näringslivets verksamhetsbetingelser och utvecklingen av en fungerande konkurrens. Med fungerande konkurrens kan i sammanhanget avses att det inom branschen råder näringsfrihet och det finns flera sinsemellan konkurrerande företag som har likvärdiga omvärldsvillkor och att det inte finns ogrundade hinder för att komma in i eller lämna branschen eller verka i den. Enligt propositionens detaljmotiv betonar tillfogandet av målet om utveckling av en fungerande konkurrens i en bestämmelse som ska tillämpas på alla plannivåer beaktandet av näringslivets konkurrensfrågor som en av de centrala frågorna som ska främjas vid planläggningen. Paragrafens syfte är att anvisa företagen kvalitativt och kvantitativt tillräckliga etableringsställen. Exempelvis ska företag inom handeln anvisas tillräckligt med områden så att det vid sidan av eventuella tilläggsenheter och utvidgningar för nuvarande grupperingar inom handeln också finns tillräckligt med trovärdiga etableringsplatser för nuvarande mindre aktörer och möjliga nya aktörer i branschen (RP 334/2014 rd — MiUB 19/2014 rd). 

I motiven till 51 § (behovet av att utarbeta detaljplan) som också ändrades i sammanhanget understryks att målet med att betona konkurrensperspektivet är att främja ett tillräckligt och mångsidigt tomtutbud i kommunen samt att förutse och planera kommande tomtbehov. Det är för att genomföra målet viktigt att inledande av detaljplanering inte endast uppfattas som planläggning av ett nytt område, utan också som utveckling av ett område som redan är detaljplanerat. Målet är dessutom att främja flexibla planlösningar som lämnar alternativ för genomförandet. 

Med hänvisning till det som står ovan vill utskottet betona att den lättare styrningen av affärens art genom att stryka 71 e § innebär att i praktiken ska den ovannämnda konkurrensaspekten också beaktas, och det faller mer än förr på affärens eget avgörande var den etablerar sig när de allmänna förbehållen uppfylls, och det bestäms inte schablonmässigt om affärens art som förr. Det är exempelvis uppenbart att en dagligvaruaffär inte etablerar sig på en anvisad tomt om affären inte räknar med framgång. Kommunen kan således inte i slutändan bestämma det tjänsteutbud som uppstår, utan endast skapa förutsättningar för det. Den nya regleringen tillämpas i princip på planer som utarbetas efter att lagen trätt i kraft, men lagändringen bör beaktas också i fråga om existerande planer så att kommunerna svarar på behov av planjustering så snabbt som möjligt eller på det sätt som avses i lagändringen förhåller sig mer flexibel än förr till att bevilja undantag och genuint beaktar de aspekter som hänför sig till att skapa förutsättningar för en fungerande konkurrens.