Bakgrund

Syftet med propositionen är att nationellt genomföra bestämmelserna i det så kallade RED III-direktivet om produktion av förnybar energi. Bestämmelserna gäller organiseringen och varaktigheten av tillståndsförfarandena för produktionsanläggningar för förnybar energi. Ett centralt mål i ändringsdirektivet är att höja andelen förnybar energi på EU-nivå från 32 procent till 42,5 procent senast 2030. I fråga om tidsfristerna har motsvarande reglering redan varit i kraft med stöd av EU:s temporära förordning, när Rysslands anfallskrig mot Ukraina tvingade EU till effektiva insatser för att påskynda ibruktagandet av förnybar energi. Detta särskilt för att utfasa rysk fossilgas. 

Propositionen har ett nära samband med den pågående regionförvaltningsreformen (RP 13/2025 rd — MiUU 4/2025 rd), där det föreslås att det inrättas ett nytt Tillstånds- och tillsynsverk som föreslås få miljörelaterade uppgifter också genom denna proposition. Propositionen har också ett nära samband med den proposition med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa lagar som har samband med den (RP 41/2025 rd — MiUB 8/2025 rd) som är under behandling i utskottet. 

I propositionen föreslås i huvudsak endast de nödvändiga ändringar som genomförandet av RED III-direktivet och ändringarna i lagstiftningen tekniskt förutsätter. Andra ändringsbehov har inte bedömts i detta sammanhang. Utskottet anser att detta är motiverat med beaktande av den fasta kopplingen till de nämnda propositionerna och det tidstryck som följer av detta samt att genomförandet av direktivet redan delvis är försenat. Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringar och lyfter särskilt fram följande aspekter. 

Kontaktpunktsmyndighet

Det tillstånds- och tillsynsverk som föreslås bli inrättat i samband med regionförvaltningsreformen är från och med den 1 januari 2026 nationell kontaktpunktsmyndighet i fråga om projekt som gäller förnybar energi, kritiska råmaterial och nettonollindustri. Med stöd av den gällande lagen följer kontaktpunktsmyndigheten hur tidsfristerna för tillståndsförfarandena uppfylls. I propositionen föreslås det att kontaktpunktsmyndighetens roll ändras, eftersom myndigheten på det sätt som förutsätts i artikel 16.3 i RED III-direktivet ska säkerställa att de lagstadgade tidsfristerna iakttas (4 § 3 mom. i lagförslag 1). Utskottet konstaterar att ändringen av uppgiftens karaktär ytterligare framhäver betydelsen av att verket tillförsäkras tillräckliga resurser. 

Utskottet välkomnar varmt att regeringen vid ramförhandlingarna den 23 april 2025 i samband med planen för de offentliga finanserna har kommit överens om att tillräckliga resurser ska garanteras för den nya tillståndsmyndigheten när denna inrättas. Riktlinjen är mycket viktig i det nuvarande ekonomiska läget, där det finns ett tryck på att sänka statsförvaltningens omkostnader. Vid bedömningen av resursbehovet bör det också beaktas att om också en del av de planerade investeringsplanerna för omställningen till ren energi genomförs, krävs det tillräckliga resurser också inom miljöförvaltningen för att det ökande antalet tillståndsansökningar ska kunna handläggas smidigt. När Tillstånds- och tillsynsverket inleder sin verksamhet bedöms det föreligga ett behov av ett tidsbegränsat tilläggsanslag särskilt 2026–2027 för att säkerställa tillståndsförfarandets funktionsförmåga, kontaktpunktsmyndighetens verksamhet och en smidig fortsättning av förfarandet med företräde, om kostnadsmotsvarigheten inte kan höjas tillräckligt för att trygga resurserna. Behovet av tilläggsanslag har uppskattats till 4,1 miljoner euro för 2026 och 5,1 miljoner euro för 2027. Regeringen säkerställer att Tillstånds- och tillsynsverket har tillräckliga resurser och tilläggsfinansiering i samband med budgeten med beaktande av situationen för höjning av kostnadsmotsvarigheten och dess uppskattade konsekvenser. Miljöministeriet bedömer dessutom resursläget i tillstånds- och tillsynsverkets tillståndsförfaranden under 2027. 

Tidsfrister

Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för tidsfristerna utvidgas på det sätt som direktivet förutsätter och att tidsfristerna för olika typer av anläggningar tas in i bilagorna 1 och 2 till lagförslag 1. När det gäller tidsfristerna för installation av solenergiutrustning och värmepumpar föreslås det att det nationella handlingsutrymmet utnyttjas och att undantaget för att skydda kulturarvet eller det historiska arvet tillämpas, så att expertmyndigheterna hinner ta ställning till den planerade lösningen (10 a §). 

Utskottet konstaterar att det i fråga om direktivbestämmelserna om tidsfrister till största delen inte finns något nationellt handlingsutrymme, utan bestämmelserna måste genomföras oförändrade. Utgångspunkten för propositionen är också att undvika ytterligare nationell reglering på grund av den administrativa bördan och således endast genomföra de ändringar som direktivet förutsätter. Det här gäller också införandet av principen om så kallat tyst godkännande, som är främmande för Finlands förvaltningspraxis, och ändringen av beräkningssättet i och med att tidsfristen ska börja löpa först när tillståndsansökan eller anmälan bekräftats som fullständig. Sakkunniga har bedömt att de ändringar enligt direktivet som föreslås i beräkningen av tidsfristen inte kommer att ha någon stor betydelse för främjandet av förnybar energi. I praktiken kommer en del av de nya tidsfristerna att vara kortare, en del längre, än utfallet i olika tillståndsmyndigheters praxis för närvarande. Att föreskriva om tidsfrister som är strängare än direktivets krav genom nationell tilläggsreglering förutsätter dock en mer omfattande bedömning av konsekvenserna för de behöriga myndigheternas resurser, och detta kan av tidsskäl inte anses ändamålsenligt i samband med denna proposition. 

Artikel 16.2 i RED III-direktivet kräver att den behöriga myndigheten inom 30 dagar (projekt inom accelerationsområden för förnybar energi) eller 45 dagar (projekt utanför accelerationsområden) efter mottagandet av ansökan bekräftar att ansökan om tillstånd är fullständig. Om sökanden inte har lämnat alla uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan, ska myndigheten begära att sökanden lämnar in en fullständig ansökan utan obefogat dröjsmål. Beräkningen av de tidsfrister som avses i direktivet börjar enligt 10 b § i lagförslag 1 på motsvarande sätt när ansökan har bekräftats som fullständig och inte som tidigare när ansökan har lämnats in. Utskottet konstaterar dock att 13 § i lagförslaget i enlighet med direktivet innehåller en möjlighet att avbryta beräkningen av tidsfristen och förlänga tidsfristen av särskilda skäl. 

Propositionen utgår från att tidsfristerna i direktivet är avsedda att gälla myndigheternas verksamhet och kan således endast gälla de skeden i förfarandet då tillståndsansökan är under behandling hos myndigheten. Den tid under vilken sökanden bearbetar tillståndsansökan anses inte ingå i tidsfristerna enligt direktivet. MKB-förfarandet eller Naturabedömningen anses således inte vara en tillståndsansökan, och de här förfarandena utmynnar inte i tillstånd eller administrativt beslut. I det finländska systemet genomförs MKB-förfarandet och Naturabedömningen i regel innan det bekräftas att tillståndsansökan är fullständig. I många andra medlemsländer genomförs MKB tydligare i samband med tillståndsansökan. I propositionen med förslag till lag om behandling av vissa miljöärenden vid Tillstånds- och tillsynsverket och till vissa andra lagar som har samband med den (RP 41/2025 rd) föreslås det att 22 a § i MKB-lagen ändras så att höranden om en sådan tillståndsansökning enligt miljöskyddslagen, vattenlagen eller marktäktslagen som ska avgöras av Tillstånds- och tillsynsverket och om en miljökonsekvensbeskrivning enligt MKB-lagen ska kunna ordnas samtidigt. Den tid som används för miljöbedömningar kan således vara inkluderad i tidsfristerna, om en bedömning infaller vid den tidpunkt då tillståndsansökans fullständighet har bekräftats. Då infaller bedömningarna dock samtidigt med tillståndsförfarandet. 

Sakkunniga har också framfört att MKB-förfarandet och Naturabedömningen borde ha inkluderats i tidsfristerna enligt propositionen. Vid utskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att artikel 16.1 i direktivet är mångtydig i fråga om huruvida MKB-förfarandet och Naturabedömningen nationellt bör omfattas av tidsfristerna eller inteArtikel 16.1 i RED III-direktivet: Tillståndsförfarandet ska omfatta alla relevanta administrativa tillstånd för uppförande, uppgradering och drift av verk för förnybar energi, inbegripet sådana som kombinerar olika förnybara energikällor, värmepumpar och samlokaliserad energilagring, inbegripet anläggningar för el och värme, samt tillgångar som krävs för anslutning av sådana verk och värmepumpar och sådan lagring till nätet och, när så krävs, för att integrera förnybar energi i värme- och kylnät, inbegripet tillstånd för nätanslutning och miljöbedömningar. Tillståndsförfarandet ska omfatta alla administrativa steg, från bekräftelsen av tillståndsansökans fullständighet i enlighet med punkt 2 till den eller de relevanta behöriga myndigheternas meddelande om det slutliga beslutet om tillståndsförfarandets resultat. Även ekonomiutskottet uppmanar miljöutskottet att i betänkandet bedöma ändringsbehoven i anslutning till detta och överväga behovet av att inkludera MKB- och Naturaförfarandet i tidsfristerna. Miljöutskottet konstaterar att miljöministeriet för tydlighetens skull har begärt Europeiska kommissionens synpunkt på tolkningen av bestämmelsen åtskilliga gånger under 2024. Kommissionen tog inte ställning i frågan innan propositionen lämnades, och de föreslagna bestämmelserna i propositionen har formulerats på det sätt som motiveras i avsnitt 2.3 i miljöministeriets bemötande och som innebär att miljöbedömningar inte ingår i tidsfristerna för tillståndsförfarandet. Men efter det att miljöministeriet lämnade sitt bemötande och presenterade det har kommissionen per e-post kommit med ett inofficiellt ställningstagande om tolkningen av artikeln den 22 maj 2025. Enligt tolkningen ska tillståndsförfarandet och tidsfristerna enligt direktivet anses ha inletts när miljökonsekvensbeskrivningen har lämnats till myndigheten och hörandet om den har inletts. Tolkningen avviker således från den lösning som föreslås i propositionen. 

Utskottet konstaterar att kommissionens preliminära ställningstagande förutsätter noggrannare granskning och fortsatt diskussion med kommissionen. Om den modell för beräkning av tidsfrister som föreslås i propositionen behöver ändras, bör lagändringarna beredas i normal ordning så att konsekvensbedömningarna och remissförfarandena i anslutning till ändringarna klaras av på behörigt sätt. Utskottet förutsätter att miljöministeriet utreder om bestämmelserna i propositionen är förenliga med artikel 16.1 i direktivet och vid behov bereder ett ändringsförslag om att miljöbedömningar ska omfattas av beräkningen av tidsfrister. (Utskottets förslag till uttalande 1) 

Accelerationsområden för förnybar energi

Ändringen i direktivet förpliktar medlemsstaterna att inom sina områden utse accelerationsområden för förnybar energi. Minimikravet är att åtminstone ett accelerationsområde ska utses. I propositionen föreslås ett nytt 3 a kap. i lagförslag 1 med bestämmelser om utseende av accelerationsområden för förnybar energi, om beredning av beslut om utseende och om det förfarande som ska tillämpas i områdena. Att ett accelerationsområde för förnybar energi utses innebär inte att området reserveras för det berörda ändamålet, utan också annan verksamhet ska kunna planeras och godkännas för de utsedda områdena. De enda rättsverkningarna av utseendet av ett område hänför sig till det ovannämnda undantaget från miljöbedömningar och de kortare tidsfristerna för tillståndsförfarandet. De projekt som genomförs i accelerationsområden för förnybar energi och som uppfyller villkoren i beslutet om utseende av området ska enligt 14 d § undantas från skyldigheten att genomföra en projektspecifik miljökonsekvensbedömning enligt 3 kap. i MKB-lagen och vid behov från genomförandet av en Naturabedömning enligt naturvårdslagen. En förutsättning är att de lindrande åtgärder som avses i 14 c § 2 mom. iakttas i projektet och att projektet sannolikt inte medför betydande miljökonsekvenser i en annan stat. Undantaget har begränsats till att gälla endast vissa projekttyper enligt bilaga II till MKB-direktivet. 

Avsikten är att det nya Tillstånds- och tillsynsverket ska utse accelerationsområdena på förslag från kommunerna. Endast sådana områden ska enligt 14 a § i lagförslaget få utses där en viss typ av förnybar energi inte förväntas medföra betydande miljökonsekvenser och som uppfyller de övriga krav som ställs på accelerationsområden för förnybar energi i RED-direktivet. I samband med inrättandet ska det för varje område bestämmas om effektiva lindrande skyddsåtgärder i syfte att undvika eller lindra den negativa miljöpåverkan som projekten kan medföra (14 c § 2 mom.). Utskottet betonar att åtgärderna för att lindra negativ miljöpåverkan bör definieras så att projekten inte kan väntas ha någon betydande miljöpåverkan. Med lindrande skyddsåtgärder avses i detta sammanhang olika åtgärder i samband med lokaliseringen av ett projekt och exempelvis tekniska funktioner hos ett projekt genom vilka negativ miljöpåverkan kan undvikas eller lindras. Utskottet noterar att termen villkor inte används i bestämmelserna om lindrande åtgärder för att åtgärderna inte ska förväxlas med de egentliga tillståndsvillkoren. 

Konsekvenserna av beslutet om att utse områden ska enligt förslaget bedömas i det SMB-förfarande som avses i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (200/2005, SMB-lagen). Målet är att identifiera de förväntade miljökonsekvenserna av projekt som genomförs i området och att identifiera åtgärder för att undvika eller lindra negativ miljöpåverkan. I miljöbedömningen enligt SMB-lagen ingår två möjligheter för allmänheten och myndigheterna att påverka beredningen av beslut, nämligen information som ges i det inledande skedet enligt 8 § och samråd om miljörapporten och beslutet om utkast till plan eller program enligt 9 §. Vid behov ska planerna dessutom genomgå en Naturabedömning i enlighet med artikel 6.3 i habitatdirektivet. 

I beslutet om att utse ett område ska det specificeras för vilken form av förnybar energi som varje enskilt område utses samt vilka åtgärder som ska iakttas inom området i fråga för att lindra negativ miljöpåverkan. Syftet med direktivet är att områdena i första hand ska utses för att de nationella målen för förnybar energi ska nås. Finland har som mål att andelen energi från förnybara energikällor ska vara 62 procent senast 2030. Avsikten är att det första beslutet om utseende av ett accelerationsområde ska gälla solkraft. Propositionen väger i varje fall in att accelerationsområden senare kan utses också för andra former av produktion av förnybar energi. 

I 14 a § 3 mom. i lagförslag 1 i propositionen föreslås bestämmelser om områden som inte kan utses till accelerationsområden. Förteckningen grundar sig huvudsakligen på artikel 15c i RED-direktivet. I förteckningen ingår dessutom områden som i betydande grad består av produktiv skogsmark eller åkrar i livsmedelsproduktion (1 punkten). Syftet med detta är att genomföra skrivningen i regeringsprogrammet om att betydande användning av produktiva åkrar och skogsmark för solenergi ska undvikas. Utskottet konstaterar att bestämmelsen i 1 punkten ger den behöriga myndigheten handlingsutrymme i fråga om vilken areal produktiv skogsmark eller åkrar i livsmedelsproduktion som i detta sammanhang ska anses vara betydande. Utskottet betonar att man vid fastställandet av betydelsen bör beakta regionala särdrag också med hänsyn till likabehandling av landets olika regioner. Eftersom behörigheten att utse alla accelerationsområden ligger hos en enda myndighet, det vill säga det nationella Tillstånds- och tillsynsverket, är det möjligt att tillämpa bestämmelsen med beaktande av särdragen men på lika villkor. Utskottet understryker att tillämpningspraxisen för att utse områden bör följas upp och att det i förekommande fall bör bedömas om det finns behov av att se över regleringen. (Utskottets förslag till uttalande 2) 

Enligt det föreslagna 14 a § 1 mom. och med stöd av direktivet ska accelerationsområdena i princip utses så att ibruktagandet av förnybar energi inte förväntas ha några betydande miljökonsekvenser. Vid utseendet av områdena ska byggda ytor samt områden som modifierats genom mänsklig verksamhet prioriteras. Utgångspunkten för att utse områden är således inte heller i övrigt enligt direktivet att bygga anläggningar till exempel på skogsmark. De exempel på byggda ytor som nämns i artikel 15c.1 a i) är tak och husfasader, transportinfrastruktur och dess omedelbara omgivningar, parkeringsplatser, bondgårdar, avfallsanläggningar, industriområden, gruvor, konstgjorda inlandsvattenförekomster, sjöar eller dammar och, om så är lämpligt, anläggningar för rening av avloppsvatten från tätbebyggelse samt skadad mark som inte kan användas för jordbruk. Också andra områden som är av betydelse med tanke på miljökonsekvenserna kan slutligen komma att uteslutas från accelerationsområdena till följd av att ibruktagandet av förnybar energi i de områden som utses inte får förväntas ha betydande miljökonsekvenser. Innebörden av miljökonsekvens är omfattande och inbegriper också konsekvenser till exempel för landskapet. 

Utskottet betonar att konsekvenserna av utseendet av accelerationsområden endast hänför sig till kortare tidsfrister för tillståndsförfarandena och möjligheten att omfattas av befrielsen från MKB-förfarandet och Naturabedömningen. Det finns inga andra rättsverkningar. Att ett område utses påverkar således inte på något sätt markägarens rätt att använda sitt område, och när området utses görs till exempel inte områdesreserveringar. Utseendet påverkar inte plansystemet och är således inte på något sätt bindande för kommunernas eller landskapens planläggning. Men det är ändå möjligt att kommunerna till exempel i landskapsplanen kan föreslå att ett område som reserverats för just detta ändamål ska utses till accelerationsområde. Utskottet betonar att kommunernas starka roll i att föreslå vilka områden som ska utses befäster kommunernas medverkan i de beslutsprocesser som styr det faktiska ibruktagandet av områden för behov av förnybar energi. 

Projekt som befriats från miljökonsekvensbedömning och Naturabedömning ska dock enligt den föreslagna 14 e § i enlighet med direktivet granskas för den händelse att de medför högst sannolika och betydande skadliga miljökonsekvenser som inte upptäcktes i den miljöbedömning som gjordes när området utsågs. Avsikten är att granskningen ska göras av Tillstånds- och tillsynsverket i fråga om sådana projekt för vilka det skulle ha krävts ett MKB-förfarande eller en Naturabedömning om de hade genomförts utanför accelerationsområden för förnybar energi. Enligt förslaget ska granskningen slutföras inom 45 dagar från den dag då myndigheten har fått den tillräckliga information om projektet som den behöver. I fråga om nya ansökningar som gäller anläggningar med en elproduktionskapacitet på mindre än 150 kW och i fråga om uppgradering av kraftverk för förnybar energi ska tidsfristen vara 30 dagar (14 f §). Ett beslut ska meddelas om resultatet av granskningen. Om granskningen visar att ett enskilt projekt högst sannolikt medför oförutsedda och betydande skadliga miljökonsekvenser, ska projektet underkastas ett MKB-förfarande och vid behov en Naturabedömning. 

Utskottet konstaterar att propositionen inte bedöms ha några betydande direkta miljökonsekvenser, eftersom förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte ändras. Nivån på miljöskyddet ändras således inte. Det undantag från kravet på ett MKB-förfarande och en Naturabedömning som tillämpas i accelerationsområden för förnybar energi kan ha skadliga miljökonsekvenser, om de projekt som genomförs i områdena annars skulle omfattas av MKB-förfarande eller Naturabedömning och skadliga (oförutsedda) miljökonsekvenser inte upptäcks vid den miljöbedömning som görs i samband med att områdena utses. Detta bedöms dock vara osannolikt, eftersom accelerationsområdena redan a priori bör utses så att den förnybara energi som produceras i områdena inte förväntas medföra några betydande miljökonsekvenser. De ovannämnda åtgärderna för att lindra skadliga miljökonsekvenser ska alltid fastställas för områdena. Syftet med det separata granskningsförfarandet är ytterligare att identifiera eventuella oförutsedda miljökonsekvenser. 

Bestämmelserna om ändringssökande

Genom granskningsförfarandet bestäms det i praktiken om ett projekt som i övrigt skulle omfattas av MKB-befrielsen trots allt ska inkluderas i MKB-lagens tillämpningsområde på grund av att det högst sannolikt har betydande skadliga miljökonsekvenser. Utgångspunkten för propositionen är att den berörda allmänheten (inklusive organisationer) för att kraven i MKB-direktivet ska uppfyllas bör ha rätt att få det prövat om befrielsen från MKB-förfarandet har fastställts rätt eller om projektet i verkligheten normalt hör till MKB-direktivets tillämpningsområde. Miljöorganisationernas rätt att söka ändring har bedömts vara nödvändig också för att skyldigheterna enligt Århuskonventionen ska kunna fullgöras.Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor, den s.k. Århuskonventionen (FördrS 121–122/2004) 

Sakkunniga har framfört att miljöorganisationerna utöver granskningsbeslut enligt 14 f § också bör ha rätt att söka ändring i beslut om utseende av accelerationsområden enligt 14 c §. Utskottet anser att det inte finns någon grund för detta, eftersom rättsverkningarna av beslutet om att utse ett område bara hänför sig till kortare tidsfrister än normalt för tillståndsförfarandet samt till en möjlighet att omfattas av befrielsen från MKB-förfarandet och Naturabedömningen. Tillämpligheten av befrielsen från MKB-förfarandet och Naturabedömningen avgörs slutgiltigt genom det ovannämnda granskningsbeslutet. Rättsverkningarna av beslutet om att utse ett accelerationsområde är inte sådana att de förutsätter rätt att söka ändring. 

Pumpkraftverk

I förnybarhetsdirektivet ges det ingen definition av produktionsanläggning för förnybar energi (i direktivets svenska ordalydelse ”verk för förnybar energi”). Enligt artikel 2 andra stycket led 1 i ändringsdirektivet avses med förnybar energi, energi från förnybara icke-fossila energikällor, det vill säga vindenergi, solenergi (termisk solenergi och fotovoltaisk solenergi) och geotermisk energi, osmotisk energi, omgivningsenergi, tidvattensenergi, vågenergi och annan havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas. Som produktionsanläggningar för förnybar energi ska nationellt betraktas anläggningar som producerar energi huvudsakligen från ovannämnda källor. Definitionen av produktionsanläggningar för förnybar energi i den gällande lagen om tillståndsförfaranden för förnybar energi behöver således ändras. 

Definitionen av produktionsanläggning för förnybar energi föreslås bli ändrad så att den energi som produceras med undantag för användning av eventuella start- och reservbränslen ska vara förnybar energi. Startbränslen behövs för att inleda energiproduktionsprocessen och reservbränslen för att trygga energiförsörjningen i exceptionella situationer. Exempelvis i verksamheten vid en pannanläggning som använder biomassa kan lätt brännolja från fossila källor användas som reservbränsle vid anläggningen. 

Pumpkraftverk har redan länge använts för lagring av energi och produktion av reglerkraft. Pumpkraftverk skiljer sig från konventionella vattenkraftverk genom att de har kapacitet att lagra och frigöra energi vid behov, vilket gör dem till effektiva lösningar för lagring av förnybar energi och viktiga för tillgången till reglerkraft. Sakkunniga har framfört att pumpkraftverk bör inkluderas i definitionen av produktionsanläggning för förnybar energi. Enligt sakkunniga betraktas pumpkraftverk i tillämpningspraxis för RED III-direktivet som energilager och inte som produktionsanläggningar för förnybar energi. Tolkningen stöds också av artikel 7.2 i direktivet, enligt vilken elproduktion från pumpkraftverk som använder vatten som tidigare pumpats upp inte ska beaktas vid beräkningen av medlemsstatens slutliga förbrukning av el från förnybara energikällor. En inkludering av pumpkraft i definitionen av produktionsanläggning för förnybar energi ska således inte anses vara förenlig med RED-direktivet. Av det att pumpkraften inte betraktas som en sådan produktionsanläggning för förnybar energi som avses i direktivet bör man inte dra slutsatser om anläggningarnas nytta i andra avseenden, understryker utskottet. Dessutom är det viktigt att pumpkraftverk som energilager ändå omfattas av bestämmelserna när det finns en samlokaliserad produktionsanläggning för förnybar energi. 

Fortsatt utveckling av lagstiftningen

Avslutningsvis konstaterar utskottet att den anknytande regionförvaltningsreformen och den reform som gäller ett enda serviceställe för miljötillståndsförfaranden skapar en ny ram som främjar kompetent och smidig behandling av tillståndsansökningar. På grund av förvaltningsreformens omfattning har det dock i detta sammanhang inte varit möjligt att utveckla bestämmelserna om själva tillståndsprövningen mer ingående. Utskottet anser att en eventuell harmonisering av olika bestämmelser om miljötillståndsförfaranden på längre sikt är ett välkommet mål. 

Utskottet lyfter fram det som sägs i ekonomiutskottets utlåtande. Ekonomiutskottet anser att förslagen i propositionen sammantaget sett pekar i rätt riktning, men utskottet betonar att det endast är fråga om en reform som påverkar smidigheten i tillståndsprocessen och vars betydelse kan förbli relativt begränsad. Detta beror på att förfarandet för accelerationsområden är mycket tungrott: för detta behövs en framställning av kommunen, ett SMB-förfarande med två utfrågningar, ett beslut om att utse ett område, ett granskningsförfarande för projekt som ska genomföras i området samt ett anknytande beslut. Förslagets konsekvenser och utvecklingsbehov bör också framöver bedömas som en del av de samlade bestämmelserna om smidiga tillståndsförfaranden. 

Miljöutskottet noterar också att den nya EU-regleringen om investeringar i omställningen till ren energi, särskilt förordningen om kritiska råmaterial och förordningen om nettonollindustrin, bildar en komplicerad helhet tillsammans med genomförandet av RED III-direktivet som avses i propositionen samt den massiva regionförvaltningsreformen med nya myndighetsstrukturer. Behovet av rådgivning och rådgivningens betydelse accentueras när regleringen förändras snabbt. Utskottet betonar dock att det nya tillstånds- och tillsynsverk som inrättas vid regionförvaltningsreformen i princip effektivt och enhetligt kan fungera som kontaktpunktsmyndighet enligt EU-lagstiftningen och att hela reformen riktar in sig på att stärka den proaktiva styrningen och rådgivningen för att göra själva tillståndsförfarandet smidigare. Den administrativa reformen tjänar således effektivare än den nuvarande förvaltningsstrukturen möjligheterna att effektivt genomföra också de skyldigheter som följer direkt av EU-lagstiftningen. Att trygga tillräckliga resurser är väsentligt med tanke på en smidig verksamhet, vilket utskottet påpekar ovan i detta betänkande.