Region- och kommunminister Hannes
Manninen (översättning): Vi är säkert överens
om att kommunalekonomins ställning är svår
och full av utmaningar. För att den skall kunna korrigeras
på ett hållbart sätt krävs det
en stabil, men reformvänlig kommunpolitik.
Vanhanens regering har hållit sitt löfte till kommunerna.
Likaså har vi hållit fast vid regeringsprogrammet.
Vi har till och med gjort mer än vad noteringarna i det
nödvändigtvis skulle ha förutsatt. Också kommunpolitik
har förts i tid.
År 2004 uppvisade kommunernas balansräkningar
ett underskott på sammanlagt cirka 300 miljoner euro och år
2003 cirka 200 miljoner euro. Storleksklassen är en procent
av kommunernas utgifter. Å andra sidan är det
skäl att komma ihåg att kommunerna och staten
från år 2003 till år 2005 har satsat
tio gånger så mycket extra pengar på social-,
hälsovårds- och undervisningsväsendet
jämfört med underskottet. Bl.a. har det höjda
stödet för vård i hemmet, förpliktelsen
att ordna fortbildning inom det sociala området och genomförandet
av vårdgarantin ökat kommunernas utgifter. Mätt
med underskottet skulle kommunalekonomins ställning naturligtvis
ha varit bättre om man prutat på servicen. Satsningarna
har emellertid bl.a. grundat sig på det nationella hälsovårdsprojekt
som inleddes redan under den föregående regeringen.
Antalet kommunalt anställda har också ökat
med cirka 7 000 under denna regeringsperiod.
Från år 2003 fram till innevarande år
har regeringen ökat statsandelarna med över 1,3
miljarder euro. Det är mångfaldigt det belopp
som samlingspartiet föreslog i sitt beryktade sexpunktsprogram
före riksdagsvalet. I siffran ingår inte ersättningarna
till följd av skattelättnader eller systemförändringar.
För dem har ju kommunerna nu fått gottgörelse
till fullt belopp. Från interpellanternas tid är
ersättningar för dem däremot fortfarande
obetalda till ett belopp av hela 800 miljoner euro! Från
och med ingången av detta år har regeringen reviderat
systemet så att beskattningen nu och i framtiden lindras
enbart på statens bekostnad genom förvärvsinkomstavdraget
i statsbeskattningen.
Regeringen har förbättrat kommunalekonomins överskådlighet
med hjälp av det årliga basserviceprogrammet och
den årliga basservicebudgeten. En reform av finansierings-
och statsandelssystemet som gynnar de svagaste kommunerna har genomförts.
Kommun- och servicestrukturreformen har inletts som svar på de
stora utmaningarna på längre sikt när
det gäller tryggandet av servicen.
Ungefär hälften av kommunernas inkomster utgörs
av skatter. En lyckad allmän ekonomisk politik, skattepolitik
och sysselsättningspolitik är således
också nyckeln till en hållbar kommunalekonomi.
Till följd av regeringens åtgärder har sysselsättningsutvecklingen
varit så positiv de senaste månaderna att vi före
mars nästa år kan vara ganska nära det
viktigaste målet i regeringsprogrammet, att skapa 100 000
nya arbetsplatser under valperioden. De lägsta siffrorna
under valperioden har vi redan förbättrat med
närmare 80 000 arbetsplatser.
Regeringens politik ger resultat redan nu. I interpellationen
förfasar man sig över de nyligen offentliggjorda
förhandsuppgifterna om kommunernas bokslut för
2005. Den viktigaste signalen i dem är dock att nedgången
i kommunalekonomin har stannat av. Antalet kommuner med negativt årsbidrag
har inte heller ökat jämfört med året
innan. Det är tydligt mindre än vad det var rekordåret
2000. Interpellanterna var ju med om att skapa detta rekord, och
det tycks hålla bra.
Det som sagts här tidigare är ingen överraskning
så till vida att den förverkligade situationen förutspåddes
mycket noggrant redan för ett år sedan i den bedömning
av den kommunalekonomiska utvecklingen som ingick i basserviceprogrammet.
Förhandsuppgifterna för senaste år visar
att vi uppnår ungefär ett lika stort årsbidrag som året
innan, dvs. cirka 1,4 miljarder euro. De slutliga bokslutsuppgifterna
för senaste år fås i juni innevarande år.
De brukar vanligen vara något bättre än
förhandsuppgifterna.
Förhandsuppgifterna om kommunernas bokslut för
senaste år innehöll både positiva drag
och utmaningar. Positiv var till exempel den fortsatta goda ekonomiska
utvecklingen i synnerhet i de största kommunerna med över
100 000 invånare, men också i kommuner
med mindre än 2 000 invånare stannade
nedgången i årsbidraget av. Årsbidraget
förbättrades också i kommuner med 10 000—20 000
invånare.
Ett problem var i synnerhet det ökade lånebeståndet, även
om ökningen var sex procentenheter mindre än året
innan. När det gäller den ekonomiska utvecklingen är
skillnaderna mellan kommunerna också rätt stora.
Endast med tillräckliga utjämningssystem och strukturförändringar
kan nivån på den kommunala basservicen garanteras över
allt i landet till en rimlig skattesats.
Utgående från förhandsuppgifterna
om boksluten för 2005 finns det all orsak att tro att kommunalekonomin
går mot det bättre. Enligt uppskattningen i statsbudgeten
för 2006 skulle årsbidraget redan i år
tydligt överstiga 1,6 miljarder euro och fortsättningsvis
förstärkas. Utgående från uppgifterna
om utfallet senaste år finns det ingen anledning att ändra
prognosen för innevarande år, åtminstone
inte till det sämre. Visserligen finns det, såsom
också i fråga om tidigare prognoser, reservationer
i synnerhet när det gäller kommunernas utgiftsökning.
En central orsak till kommunalekonomins nuvarande läge
och till att ett uppsving låter vänta på sig är
att kommunerna saknar tidigare nämnda 800 miljoner euro
av de skatteinkomster som inte ersattes åren 1997—2003
i samband med besluten om skattelindringar. En sådan nedskärning
av skatteinkomsterna är den största blåsningen
på åtminstone 30 år i de ekonomiska relationerna
mellan kommunerna och staten. Den som drev igenom detta var den
dåvarande samlingspartistiska finansministern.
Uppbringandet av en summa på 800 miljoner euro skulle
ha krävt att den genomsnittliga kommunala skattegraden
på 18,40 procent för detta år skulle
ha höjts med cirka 1,2 procentenheter. Därför är
det också ett litet under att den kommunala skattegraden
från år 2003 till innevarande år har
stigit med i genomsnitt endast en tredjedel av detta höjningstryck
på 1,2 procentenheter. Kommunerna har således
också sparat, anpassat och effektiverat, största
delen i ekonomiskt svåra förhållanden
och under stigande servicetryck.
När det gäller betalningen av justeringen
av kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten följer
Vanhanens regering däremot det formulär som uppfanns
och prövades redan under finansminister Niinistös
och kommunminister Korhonens tid. Enligt det betalas justeringen
av kostnadsfördelningen inte på en gång
till kommunerna utan betalningen fördelas på flera år.
Det belopp som justeringen av kostnadsfördelningen
kräver, 502 miljoner euro, är större än förra
gången. Denna snedvridning av kostnadsfördelningen
till förlust för kommunerna uppkom då interpellanterna
satt med i regeringen. Kommunernas skyldigheter ökades
utan tillräcklig finansiering, det vill säga statsandelarna
underdimensionerades. Vanhanens regering har dock, trots de strama
statsfinansiella ramarna, beslutat betala räkningen till
kommunerna. Detta är ett starkt värdeval till
förmån för basservicen.
Samtidigt har systemet med justering av kostnadsfördelningen
reviderats som ett led i den statsandelsreform som trädde
i kraft vid ingången av detta år, så att
det har blivit stabilare, mera förutsägbart och
mera överskådligt än tidigare. Inte heller
en sådan reform klarade samlingspartiet av. Om det skulle
ha gjort det, skulle vi inte nu här diskutera en tidigareläggning
av statsandelsfordringarna.
Som ett led i statsandelsreformen beslöt man samtidigt
avstå från indexjusteringar till mindre än
fullt belopp från och med år 2008. Visserligen har
indexjusteringarna redan under denna regering gjorts till större
belopp än under flera av de år då interpellanterna
satt med i regeringen. Strävan är att genom ovan
beskrivna ändringar förhindra liknande snedvridningar
av kostnadsfördelningen samt att inte i så stor
omfattning påbörda kommunerna ytterligare skyldigheter
utan tillräcklig finansiering.
Det är också viktigt att se över
konsekvenserna av statens åtgärder för
kommunalekonomin som helhet tagen. Med beaktande av verkningarna
av de ändrade statsandelarna, de ändrade indexjusteringarna
av dem och de ändrade justeringarna av kostnadsfördelningen
samt de ändrade ersatta skattegrunderna har de totala konsekvenserna
av statens åtgärder för kommunalekonomin
varit tydligt positiva under hela regeringsperioden, också innevarande år
enligt beräkningsformuläret i statsbudgeten. När
interpellanterna satt med i regeringen hade statens åtgärder
tydligt negativa verkningar på kommunalekonomin under flera år.
Den basservice som gäller utbildningen är
inte i fara. I den internationella Pisa-undersökningen placerade
vi oss i toppen i Oecd-länderna inom alla delområden
i undersökningen. Det är framför allt
det minskade antalet barn i grundskoleåldern som har bidragit
till att skolnätet har reducerats. Enligt befolkningsprognosen
minskar de åldersklasser som omfattas av grundundervisningen
med cirka 43 000 elever före utgången
av detta årtionde. Enligt länsstyrelsernas bedömningar är
tillgången till grundundervisning fortfarande god. För
närvarande har grundundervisningen i Finland en mycket
stor regional täckning. Som stöd för
grundundervisningen har regeringen dessutom fått till stånd
en betydande lagstiftning om morgon- och eftermiddagsverksamhet.
Gymnasieskolnätet har inte genomgått några
större förändringar under de senaste åren.
Tryggandet av högklassig förskole- och grundundervisning,
gymnasieutbildning och yrkesutbildning i en situation då åldersklasserna minskar
förutsätter att kommun- och servicestrukturerna
utvecklas. De beslut som fattas måste trygga lika rätt
för medborgarna att få utbildning enligt förmåga
och särskilda behov och att utveckla sig oberoende av förmögenhet.
Under regeringsperioden har omfattande utvecklingsprojekt genomförts
för förnyande av social- och hälsovårdstjänsterna.
I samband med vårdgarantin och andra reformer inom social- och
hälsovården har deras verkningar på kommunalekonomin
och kommunernas finansieringsmöjligheter bedömts.
Verkningarna av att ny teknik och nya arbetsmetoder utnyttjas tar
sig uttryck som inbesparingar inom kommunalekonomin och bättre
och jämlikare tillgång till service.
Under denna regeringsperiod har hälso- och sjukvården
i Finland utvecklats i enlighet med linjerna i det nationella hälsovårdsprojektet.
En omfattande positiv utveckling har skett inom en kort tid och
den kommer uttryckligen dem som använder hälsovårdstjänsterna
till godo. Den lagstiftning som gäller den s.k. vårdgarantin
och som trädde i kraft i mars 2005 har förbättrat
tillgången till vård och behandling avsevärt
och ökat jämlikheten när det gäller
erhållandet av hälsovårdstjänster.
Patienterna får vård på ett smidigare
sätt än tidigare och vid rätt tidpunkt
på olika håll i Finland. Då det i vårdköerna
till sjukhusen i oktober 2002 fanns 66 000 patienter som hade
väntat på vård och behandling i över
sex månader, var antalet sådana patienter endast 20 000
i slutet av förra året. Sjukvårdsdistrikten beräknar
att antalet är 5 000 i slutet av juni 2006.
Under innevarande regeringsperiod genomförs också ett
omfattande utvecklingsprogram för det sociala området,
som redan nu har lett till att socialarbete värdesätts
högre och till att servicen förbättrats.
Vid ingången av denna månad trädde en ändring
av socialvårdslagen i kraft, som gäller s.k. omsorgsgaranti.
Genom den förbättras ställningen för
de äldsta klienterna inom åldringsvården.
Möjligheten att bo hemma stöds bl.a. genom att
närståendevårdarnas ställning förbättras
och valfriheten inom hemservicen ökas med hjälp
av servicesedel samt genom att hemsjukvård och hemservice
förenas till tjänsten hemvård. Samtidigt
genomförs ett omfattande projekt för utvecklande
av institutionstjänsterna inom åldringsvården.
När det gäller kommunalekonomins nuläge och
utvecklingsutsikter hänför sig utmaningen framför
allt till behovet av att stävja utgiftsökningen.
Kommunernas utgifter har ökat med i genomsnitt 5,4 procent åren
2000—2005, då en hållbar ökningsnivå skulle
understiga 4 procent. Som vi vet kommer servicebehoven att öka
i synnerhet till följd av att befolkningens medelålder stiger,
samtidigt som antalet personer som arbetar minskar. Genom att kommun-
och servicestrukturerna förnyas och bl.a. ny datateknik
utnyttjas samt samservicen utvecklas kan kostnadsökningen
hållas nere utan att kvaliteten och tillgången
på service blir lidande.
Detta är också en sammanfattning av bakgrunden
till den kommun- och servicestrukturreform som regeringen startade
för ungefär ett år sedan. Målet
för den är att trygga kvaliteten på,
tillgången till och en hållbar finansiering av
tjänsterna.
Samlingspartiets finansminister, för att inte tala
om vänsterförbundets kommunminister, förmådde
eller vågade tyvärr inte inleda en motsvarande
reform. Inte heller nu tycks samlingspartiets, vänsterförbundets
och de grönas nerver klara av det. Dessa partier ville
själva delta i beredningen av den historiska kommun- och
servicestrukturreformen. Eftersom det inte bara är fråga
om regeringens utan om hela Finlands projekt ville man ta dem med.
Beredningen har gått bra, tidtabellen har hållit
och inga avvikande åsikter har framförts i samband
med beredningen.
Nu när responsen från den regionala rundan och
efter det grundliga arbete som utförts i regionerna och
kommunerna har analyserats och beredningen av nästa steg
håller på att inledas, framställer samma
partier en interpellation och ifrågasätter hela
reformen. Därför kan man säga: leve den
lilla skillnaden mellan regeringen och oppositionen när
det gäller ansvarighet. Oppositionen tycks ha råd
att kannstöpa också om denna fråga och
vid denna tidpunkt.
Den pågående beredningen ger upphov till ett flertal
projekt med hjälp av vilka servicen kan tryggas på bästa
sätt inom respektive område. Samarbetspartner
och/eller partner med tanke på kommunsammanslagningar
söks aktivt. Effektiva sätt att tillhandahålla
service planeras. Man går fram på bred front och
för det vill jag redan i detta skede framföra
mitt tack till kommunerna och de kommunalt anställda och
de förtroendevalda, som arbetar flitigt för tryggandet
av servicen.
Tidtabellen för kommun- och servicestrukturreformen är
med avsikt stram och den har hållit. Regeringen kommer
under vårsessionen att överlämna en proposition
med förslag till en ramlag om genomförandet av
kommun- och servicestrukturreformen. Före det finns det ännu
mycket att göra och arbetet räcker till också för
dem som undertecknat interpellationen.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att kommunekonomin och
finansieringsgrunden för basservicen har stärkts
genom betydande satsningar från statens sida. Servicen är
inte i farozonen, utan det har till många delar varit möjligt
att utveckla den. Visserligen finns det också problem,
men vi kan ändå inte undvika reformbehoven bl.a.
till följd av förändringarna i befolkningsstrukturen.
Basserviceprogrammet för 2007—2011 färdigställs
i samband med rambeslutet i mars och överlämnas
också till riksdagen för behandling. Det kommer
att innehålla en utvecklingsutsikt för kommunekonomin
som är relativt uppmuntrande, förutsatt att de
allmänna ekonomiska verksamhetsbetingelserna i Finland inte
försämras väsentligt.