Kommunerna svarar för ordnandet av två tredjedelar av välfärdstjänsterna. De utgör hörnstenarna i vårt välfärdssamhälle och vår demokrati. Därför måste vi i alla lägen se till att de kan sköta sina uppgifter.

Den kommunpolitik som förts av statsminister Jyrki Katainens regering kan karakteriseras med ett ord — kaotisk. Målsättningen att lägga ned över tvåhundra finländska kommuner är i grunden ett misstag. En centralt styrd koncentrering av boende, service och beslutsfattande utan hänsyn till människornas behov och regionala skillnader kan inte säkerställa kommunernas ekonomi eller servicen till kommuninvånarna.

Reformen av social- och hälsovården har blivit blott ett verktyg för kommunreformen och rönt hård kritik av landets ledande experter och grundlagslärda. Regeringen börjar först nu så sakteliga revidera finansieringen av social- och hälsovården. De ekonomiska konsekvenserna av reformen har inte heller bedömts.

Regeringen har varje år ökat kommunernas utgifter genom att i linje med regeringsprogrammet påföra dem nya lagfästa skyldigheter, trots att den sänkt statsandelarna för finansiering av den kommunala servicen mer än dubbelt så mycket som regeringsprogrammet förutsätter.

Bortsett från några undantag höjer statsandelsreformen finansieringen av de centrala städerna på bekostnad av fattigare och glest befolkade kommuner och hela regioner. Många orter som drabbats av strukturförändringar förlorar likaså på reformen. Nedskärningen av statsandelarna i kombination med de förluster statsandelsreformen leder till för enskilda kommuner ger anledning att misstänka att regeringen bryter mot den kommunala finansieringsprincipen.

Obalansen mellan kommunernas uppgifter och finansieringen av kommunerna växer ständigt. Regeringen har lovat att lätta på kommunernas och samkommunernas uppgifter och skyldigheter så att utgifterna år 2017 sänks med en miljard euro, men detta strukturpaket finns ännu bara i rubrikform. Strukturpaketet innehåller också nya, tunga uppgifter för kommunerna.

Regeringen har genom sin kommunpolitik ökat skillnaderna mellan kommunerna och mellan hela regioner. I kommunerna väntar man med skräck på vilka nedskärningar och nya skyldigheter nästa rammangling för med sig.

Kommunerna har under hela valperioden tvingats kämpa med de otaliga utredningar och utlåtanden om kommunreformerna som regeringen begärt in, trots att regeringen aldrig haft för avsikt att ge kommunernas synpunkter något som helst värde. Som bäst håller regeringen kommunerna sysselsatta med utredningar om kommunindelningen. Till råga på allt hotar regeringen kranskommunerna i nio stadsregioner med tvångssammanslagning. Det innebär att regeringen sviker ett i åtskilliga val givet löfte, som man dessutom från regeringspartierna sida på bred front upprepade så sent som i juni 2013.

Allsköns fullständigt verkningslösa utlåtanden och utredningar har stulit mycket tid av de kommunala aktörerna; tid som hade behövts för ledningsarbete och utveckling av verksamheterna. Det har också i oroväckande grad försämrat klimatet i kommunernas inbördes samarbete. Det rådande kaoset ställer sig mycket dyrt för kommunerna och för kommuninvånarna, det vill säga för dem som behöver den kommunala servicen.

Regeringen har genom sin kommunpolitik ställt de centrala städerna mot det övriga kommunfältet. Det inbördes förtroendet mellan kommunerna och förtroendet mellan kommunerna och staten är obefintligt. Trots det anser kommunministern att uppdraget är utfört och söker sig till nya uppgifter. Sorglöst skjuter Katainens regering över ansvaret inte bara för den ökande arbetslösheten och galopperande skuldsättningen utan även för kommunkaoset på nästa regering.

Ur kommunernas och kommuninvånarnas perspektiv ter sig reformerna allt dunklare. Man ser inget slut på den serie av misslyckade kommunreformsförsök som ältats fram och tillbaka under hela valperioden. Riksdagen kommer under våren att föreläggas lagförslag vars grundlagsenlighet kan ifrågasättas. Så här långt har justitiekanslern upprepade gånger tvingats anmärka på de förfaringssätt regeringen tillämpat i samband med kommunreformen.

Det har blivit en prestigefråga för regeringen att förhindra ökat samarbete mellan kommunerna och med alla medel driva igenom sina storkommuner, och nu kan regeringen inte längre hitta någon hedersam väg att retirera. Det har till och med i regeringsleden börjat höras krav på en parlamentarisk omvärdering av reformerna av kommunstrukturen och social- och hälsovården, liksom det också hörts krav på att överge tvångssammanslagningarna i stadsregionerna.

Regeringen har försökt hävda att de svårigheter reformerna mött beror på andra saker än deras egna åtgärder. Regeringspartierna svek de löften om en parlamentarisk beredning som de lämnade före valet och drog upp linjerna för kommunreformerna utan att höra expertisen. Regeringen har vägrat justera sin linje och fortsätter i stället pracka på kommunerna sin storkommunsfilosofi. Det finns ingen forskning eller annan motivering för att denna filosofi främjar den kommunala servicen eller ekonomin.

I samband med ramredogörelsen i juni förra året förutsattes att regeringen lägger fram kalkyler över den ekonomiska nytta som kommunreformen medför när det gäller såväl den kommunala ekonomin som hållbarhetsunderskottet i de offentliga finanserna. Dessa kalkyler saknas fortfarande.

Varför skulle någon längre tro på regeringens egenmäktiga och alternativlösa reformer? Ingen annan än regeringen själv tror på dem — och det är mycket oroligt till och med i dess egna led.

Det råder samstämmighet om att det behövs reformer, men inte om det tillvägagångssätt eller den alternativlöshet som regeringen drivit. Regeringen har inte tillåtit att reformerna görs utifrån kommunernas utgångspunkter och med respekt för regionala skillnader. Regeringen motsätter sig mellankommunalt samarbete och tar till ytterst dubiösa medel för att i Europas glesast befolkade land skapa Europas största kommuner. Kommunerna och kommuninvånarna ska på grundval av kommunens läge och storlek delas upp i husbönder och drängar.