1.1  2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet

Ingress 

Protokollets ingress betonar medvetenheten om att terrordåd hotar den internationella freden och säkerheten och uppmärksammar resolutionerna för bekämpande av terrorism av IMO och av FN:s generalförsamling och säkerhetsråd, däribland säkerhetsrådets resolution 1540 (2004) för att förhindra spridning av massförstörelsevapen. Vidare nämns de tidigare FN-konventionerna för bekämpande av terrorism. Ingressen nämner dessutom FN:s havsrättskonvention och betydelsen av internationell sedvanerätt samt betonar den centrala betydelsen av de år 2002 antagna ändringarna till den av IMO upprättade 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (FördrS 11/1981) samt den internationella koden för sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.  

Artikel 1. I artikel 1 definieras termerna konvention, organisation och generalsekreterare som används i protokollet. Med organisation avses Internationella sjöfartsorganisationen IMO och med generalsekreterare IMO:s generalsekreterare. Dessa bestämmelser kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 2. Genom artikel 2 fogas till konventionens artikel 1.1 nya definitioner, såsom transport (led b), allvarlig skada (led c), BCN-vapen (led d), giftig kemikalie (led e), utgångsämne (led f), organisation (led g) och generalsekreterare (led h). 

Transport avser att påbörja, anordna eller utöva effektiv kontroll, inbegripet befogenhet att fatta beslut, över förflyttning av en person eller ett föremål. Denna definition syftar till att omfatta hela transportkedjan från befraktare och speditör till bortfraktare och att å andra sidan utelämna de medlemmar av besättningen som främst bara lyder order. Kraven på uppsåtlighet och vetskap skyddar i princip bortfraktare som agerar lagligt mot straffrättsligt ansvar. 

Med allvarlig skada avses allvarlig kroppsskada eller omfattande förstörelse av allmän plats, statlig eller annan offentlig anläggning, infrastrukturanläggning eller allmänt transportsystem, som resulterar i omfattande ekonomisk förlust, eller betydande skada på miljön, inbegripet luft, mark, vatten, flora och fauna. 

Definitionen av biologiska vapen i denna punkt motsvarar definitionen i konventionen från 1972 om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstörande (FördrS 14−15/1975). Finland har godkänt konventionen och den har trätt i kraft för Finlands del år 1975.  

Definitionen av kemiska vapen motsvarar definitionerna i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (FördrS 17−19/1997). Konventionen trädde för Finlands del i kraft 1997 och lagen om godkännande av vissa bestämmelser i och tillämpning av konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (346/1997) och förordningen om detta (348/1997) gäller konventionens genomförande. 

Med kärnvapen avses kärnvapen och andra kärnladdningar i analogi med fördraget om ickespridning av kärnvapen från 1968 (FördrS 10−11/1970). I Finland trädde 1968 års fördrag i kraft år 1970.  

I led e definieras giftig kemikalie som avser varje kemikalie som genom sin kemiska inverkan på livsprocesserna kan förorsaka död, tillfällig funktionsnedsättning eller bestående skada på människor eller djur. Detta innefattar alla sådana kemikalier, oavsett ursprung eller produktionsmetod och oavsett om de producerats i anläggningar, ammunition eller någon annanstans. Definitionen motsvarar definitionen av giftiga kemikalier i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.  

I led f definieras utgångsämne som avser varje kemisk reaktant som i något skede utgör del av tillverkningen, oavsett metod, av en giftig kemikalie. Detta innefattar varje nyckelkomponent i ett kemiskt system av binär eller flerkomponenttyp. Definitionen motsvarar definitionen av utgångsämne i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring. 

Till artikel 1 i konventionen fogas också en punkt 2, enligt vilken begreppen allmän plats, statlig eller annan offentlig anläggning, infrastrukturanläggning och allmänt transportsystem har samma betydelse som i den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (FördrS 59-60/2002) (led a). Begreppen atområbränsle och särskilt klyvbart material har för sin del samma betydelse som i stadgan för det internationella atomenergiorganet (IAEA) (FördrS 2/1958) (led b). Konventionen har för Finlands del trätt i kraft år 2002 och stadgan år 1958. 

De definitioner som ingår i artikel 2 i protokollet föranleder inga ändringar i lagstiftningen.  

Artikel 3. Genom artikel 3 i protokollet fogas en ny artikel 2 a till konventionen med en i nyare konventioner mot terrorism allt vanligare skyddsklausul som drar en gräns bland annat mot den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt. Enligt punkt 1 i artikeln ska ingen bestämmelse i konventionen inverka på andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i FN:s stadga och internationella mänskliga rättigheter samt internationell flyktingrätt och humanitär rätt. Avgränsningen betonar konventionens straffrättsliga karaktär. 

Enligt den inledande delen av punkt 2 i den nya artikeln 2 a är konventionen inte tillämplig på sådan verksamhet av väpnade styrkor under en väpnad konflikt som regleras av internationell humanitär rätt, med den innebörd dessa termer har i sådan rätt. Den första referensen till humanitär rätt är nödvändig för att de handlingar som avses i konventionen inte under några omständigheter ska bli ostraffade. Bestämmelsens formulering ska garantera att inga sådana brott blir utanför konventionens tillämpningsområde som har begåtts under en väpnad konflikt men där den humanitära rättens regler inte är tillämpliga. En sådan situation kan uppkomma exempelvis därför att handlingarna i fråga inte har något samband med konflikten. Med tanke på eventuella meningsskiljaktigheter om definitionerna fastställs det i artikeln att begreppen ”verksamhet av väpnade styrkor” och ”väpnad konflikt” ska ges den etablerade innebörd dessa termer har i internationell humanitär rätt. 

Enligt samma stycke gäller konventionen inte heller den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna fullgör sina officiella uppgifter, i den utsträckning som verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler. Avgränsningen till officiella uppgifter utesluter från konventionens tillämpningsområde verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt också annars än under väpnade konflikter som erkänns av internationell humanitär rätt, förutsatt att den då regleras av andra folkrättsliga regler.  

Enligt punkt 3 i artikeln ska ingen bestämmelse i konventionen inverka på de rättigheter, skyldigheter och det ansvar som föreskrivs i fördraget om ickespridning av kärnvapen, i konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring eller i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring. 

Artikel 3 i protokollet föranleder inga ändringar av lagstiftningen. 

Artikel 4. I artikel 4.1−4.2 i protokollet görs det ändringar av teknisk karaktär i artikel 3.1 i konventionen. Artikel 3 i konventionen innehåller en förteckning över handlingar som definieras som brott och denna förteckning lämnas huvudsakligen orörd.  

Genom artikel 4.3 i protokollet upphävs i förteckningen över handlingsformer i konventionens artikel 3.1 led g, enligt vilken den som skadar eller dödar någon i samband med brott eller försök till brott som anges i led a–f i punkten i fråga begår en brottslig handling. Motsvarande kriminalisering ingår framöver i led a i den nya artikeln 3 c i konventionen.  

De handlingar som ursprungligen förtecknats i artikel 3.1 i konventionen blir framöver på samma sätt som tidigare straffbelagda med stöd av bestämmelserna i 34 kap. i strafflagen på det sätt som redogörs i regeringens proposition RP 106/1998 rd. En handling enligt led a i denna punkt är straffbar som kapning av fartyg enligt 34 kap. 11 § i strafflagen och handlingarna enligt led b, c, e och f som trafiksabotage enligt 2 § och grovt sabotage enligt 3 § i samma kapitel. De handlingar som avses i led d i punkt 1 i artikeln är straffbara som försök till trafiksabotage eller grovt sabotage eller som förberedelse till allmänfarligt brott med stöd av 34 kap. 9 § i strafflagen. 

Genom artikel 4.4 i protokollet upphävs i konventionens artikel 3.2 led a om försök till brott och det läggs i stället till som led b i den nya artikeln 3 c. Också andra delen av led b i konventionens artikel 3.2 om att den som på något annat sätt medverkar till ett sådant brott också begår ett brott upphävs. Genom artikel 4.7 i ändringsprotokollet fogas motsvarande kriminalisering till konventionens nya artikel 3 c. Anstiftan till brott som ingår i konventionens ursprungliga artikel 3.2 flyttas för sin del till led d i den nya artikeln 3 c. 

Hot och tvång enligt konventionens artikel 3.2 som ändras genom ändringsprotokollet straffbeläggs också framöver enligt bestämmelserna i 25 kap. 7 och 8 § om olaga hot och tvång.  

De mest centrala nya kriminaliseringarna i ändringsprotokollet ingår i artikel 4.5–4.7.  

Genom artikel 4.5 i protokollet läggs till konventionen en ny artikel 3 a genom vilken åtta nya kriminaliseringar läggs till konventionen. Den inledande satsen i den nya artikeln 3 a.1 ställer rättsstridighet och uppsåtlighet som förutsättning för alla dessa handlingars straffbarhet.  

Nya terroristbrott 

I den nya artikeln 3 a.1 led a ställs utöver rättsstridighet och uppsåtlighet terroristiskt syfte som förutsättning för en handlings straffbarhet avseende de handlingsformer som anges i punktens fyra led. Detta innebär att när avsikten med handlingen, på grund av dess beskaffenhet eller sammanhang, är att injaga skräck i en befolkning eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller avstå från att vidta en handling. Vidare förutsätts det i varje led att handlingen orsakar eller är ägnad att orsaka dödsfall eller allvarlig skada.  

I den nationella lagstiftningen definieras en handlings terroristiska syfte i 34 a kap. 6 § i strafflagen, enligt vilken en gärningsman har ett terroristiskt syfte om han eller hon har för avsikt att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, obehörigen tvinga regeringen eller någon annan myndighet i en stat eller en internationell organisation att göra, tåla eller underlåta att göra något, obehörigen upphäva eller ändra en stats konstitution eller allvarligt destabilisera en stats rättsordning eller tillfoga statsekonomin eller de grundläggande samhällsstrukturerna i en stat synnerligen stor skada, eller tillfoga en internationell organisations ekonomi eller de övriga grundläggande strukturerna i en sådan organisation synnerligen stor skada.  

Nya så kallade terroristbrott som avses i den nya artikeln 3 a.1 led a är att mot eller ombord på ett fartyg använda eller från ett fartyg avlossa eller frigöra sprängämnen, radioaktivt material eller massförstörelsevapen, att släppa ut olja, flytande naturgas eller andra farliga eller skadliga ämnen från ett fartyg, att använda ett fartyg som vapen samt att hota begå en sådan handling.  

De handlingar som avses i denna punkt är då de görs i terroristiskt syfte enligt strafflagen straffbara med stöd av bestämmelserna i 34 a kap. I 34 a kap. 1 § definieras brott som begåtts i terroristiskt syfte. Ser man till ändringsprotokollet är sådana väsentliga kriminaliseringar olaga hot och falskt larm, straffbar användning av kärnenergi, uppsåtligt framkallande av fara, trafiksabotage, äventyrande av andras hälsa, grov skadegörelse, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, uppsåtlig grov miljöförstöring, grov misshandel, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, dråp under förmildrande omständigheter, dråp och mord.  

Kriminaliseringsskyldighet enligt protokollet uppfyller också sådana gärningsformer som inte ingår i 34 a kap. 1 § och där finsk lagstiftning alltså inte kräver terroristiskt syfte för straffbarheten. Dessa kriminaliseringar är följaktligen straffbara i Finland i större utsträckning än vad ändringsprotokollet förpliktar till.  

I 34 a kap. 1 a § i strafflagen föreskrivs dessutom straffbarhet för brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte. Enligt paragrafen är det straffbart att tillverka, förvärva, transportera, tillhandahålla eller utveckla en sådan anordning som avses i artikel 1 stycke 4 punkt b i den internationella konventionen om bekämpande av nukleär terrorism (FördrS 6/2009), att inneha en sådan anordning eller bedriva forskningsverksamhet i syfte att tillverka en sådan. Paragrafen fogades till strafflagen i samband med genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6−21; nedan kallat ”direktivet om terroristbrott”). De ändringar i lagstiftningen som direktivet om terroristbrott förutsätter har trätt i kraft den 15 november 2018. Enligt detaljmotiveringen till regeringens proposition (RP 30/2018 rd) kan som radiologiskt vapen allmänt taget anses en anordning som är planerad för att sprida ett radioaktivt ämne i miljön samt därigenom förorena miljön och orsaka skador och risker för människors liv och hälsa. Ett radiologiskt vapen skiljer sig från ett kärnvapen på så sätt att det förstnämnda inte innehåller tillräckligt material för att åstadkomma den kritiska massan, en kedjereaktion och en kärnexplosion. En exakt definition finns i den punkt i konventionen som det hänvisas till i paragrafen. 

Handlingsformerna enligt den nya artikeln 3 a.1 led a kräver inga ändringar i lagstiftningen.  

Nya transportbrott 

I den nya artikeln 3 a.1 led b i konventionen förtecknas de transportbrott som ska straffbeläggas. Straffbarheten också för dessa former av handlingar förutsätter i enlighet med inledningsfrasen rättsstridighet och uppsåtlighet. De fyra former av transportbrott som förtecknas i denna punkt är transport av sprängämne eller radioaktivt material, transport av BCN-vapen, transport av kärnämne i strid med fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen samt transport av utrustning, material eller mjukvara eller närliggande teknik som behövs för utformning, tillverkning eller spridning av ett BCN-vapen (produkter med dubbel användning). 

Den första formen av transportbrott, transport av sprängämne eller radioaktivt material ombord på ett fartyg, förutsätter att transportören har vetskap om att sprängämnet eller materialet är avsett att användas för att orsaka, eller för hot om att orsaka dödsfall eller allvarlig skada samt ytterligare terroristiskt syfte.  

De ovan beskrivna bestämmelserna i 34 a kap. 1 och 1 a § i strafflagen omfattar också denna nya kriminalisering, om förövaren har ett terroristiskt syfte.  

Som andra form av transportbrott i den nya artikeln 3 a.1 led b anges transport av BCN-vapen. Handlingarna förutsätter att förövaren har vetskap om att det handlar om ett BCN-vapen enligt definitionen i artikel 1.  

Enligt 11 kap. 9 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen ska den som olagligen framställer, transporterar eller levererar biologiska vapen eller toxinvapen dömas för brott mot förbudet mot biologiska vapen. 

Enligt 11 kap. 8 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen bryter den mot förbudet mot kemiska vapen som i strid med konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring utvecklar, producerar, annars förvärvar, lagrar, innehar eller transporterar kemiska vapen. 

Bestämmelserna i strafflagen omfattar följaktligen också kriminaliseringen av den andra formen av transportbrott enligt den nya artikeln 3 a.1 led b. 

Den tredje formen av transportbrott i artikel 3 a.1 led b är transport ombord på ett fartyg av atområbränsle, särskilt klyvbart material, eller utrustning eller material som är speciellt utformat eller anpassat för att förädla, använda eller tillverka särskilt klyvbart material, med vetskap om att det är avsett att användas i verksamhet med kärnladdning eller annan kärnteknisk verksamhet som inte omfattas av säkerhetsåtgärder i enlighet med ett avtal om fullständiga säkerhetsåtgärder med IAEA.  

Enligt 6 § 1 mom. i strafflagens 34 kap. om allmänfarliga brott gör sig den som för in i Finland eller som förvärvar, tillverkar, transporterar, tillhandahåller, innehar, utvecklar eller spränger en kärnladdning eller bedriver forskningsverksamhet i syfte att tillverka en sådan, skyldig till kärnladdningsbrott. Strafflagen omfattar således även denna kriminalisering.  

Den fjärde och sista gärningsformen i artikel 3 a.1 led b är att ombord på ett fartyg transportera utrustning, material eller mjukvara eller närliggande teknik som påtagligt bidrar till utformning, tillverkning eller spridning av ett BCN-vapen, med avsikten att de ska användas för sådant syfte. Denna kriminalisering av produkter med dubbel användning var en av de svåraste frågorna i avtalsförhandlingarna. Transport av produkter med dubbel användning handlar om mera sedvanlig verksamhet än de andra transportbrotten. För dessa produkter fanns det inte heller någon universellt antagen definition på det sättet som för de andra transportbrotten. I förhandlingarna visade det sig också svårt att rikta in det straffrättsliga ansvaret för den här gärningsformen.  

Som slutresultat av förhandlingarna kom man överens om att förutsätta att de produkter med dubbel användning som är föremål för transport påtagligt ska bidra till utformning, tillverkning eller spridning av ett massförstörelsevapen. Avsikten med detta villkor var att från avtalet utelämna sådana fall som på grund av lastens mängd eller natur endast har ringa betydelse för tillverkning av massförstörelsevapen. Avseende tillräknande förutsätts ytterligare avsiktlighet av transportören i stället för enbart vetskap. För att tillräknandetröskeln ska överskridas krävs det att transportörens avsikt är att tillhandahålla dessa produkter för ett sådant syfte. Som en del av den kompromiss man enades om är strävan också med definitionen av transport ovan i artikel 2 i protokollet att inrikta ansvaret på de aktörer som startar transportprocessen, som organiserar den eller som utövar effektiv kontroll av den.  

Transport av produkter med dubbel användning kan med stöd av finsk lagstiftning bli straffbar till exempel som medhjälp till brott mot förbudet mot kemiska vapen, till brott mot förbudet mot biologiska vapen, till kärnladdningsbrott eller till brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 § i strafflagen) eller till förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 2 §). 

Av betydelse utöver de beskrivna bestämmelserna i strafflagen kan avseende alla former av transportbrott också vara brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen som kriminaliseras i 44 kap. 13 § i strafflagen. Transport som inte omfattas av uttryckliga transportbestämmelser kan dessutom vara medhjälp enligt 5 kap. 6 § i strafflagen till de handlingar som avses i underpunkterna. Det kan också vara fråga om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (21 kap 6 a § i strafflagen). I en del fall kan det vara möjligt att anse att andelen för den som sörjer för transporten är så väsentlig att denne måste betraktas som medgärningsman (5 kap. 3 § i strafflagen).  

På det sätt som här har redogjorts omfattar bestämmelserna i strafflagen kraven på kriminalisering av transportbrotten enligt den nya artikeln 3 a.1 led b och något behov av ändringar i lagstiftningen föreligger alltså inte.  

Enligt punkt 2 i den till konventionen genom artikel 4 i ändringsprotokollet fogade nya artikel 3 a. utgör det inte ett brott i den mening som avses i konventionen att transportera ett föremål eller material som omfattas av punkt 1 b iii eller, i den utsträckning det hänför sig till ett kärnvapen eller annan kärnladdning, punkt 1 b iv, om föremålet eller materialet transporteras till eller från territoriet till en stat som är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, eller annars transporteras under en sådan stats kontroll. Ett villkor är för det första att förflyttningen eller mottagandet, inbegripet när det sker inom en stat, av föremålet eller materialet inte strider mot en sådan stats skyldigheter enligt fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen. Ett ytterligare villkor är att, om föremålet eller materialet är avsett för avfyrningssystemet för ett kärnvapen eller annan kärnladdning som hör till en stat som är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, innehavet av ett sådant vapen eller en sådan anordning inte strider mot den statens skyldigheter enligt det fördraget. 

Inte heller denna punkt 2 i den nya artikeln 3 a kräver några ändringar i lagstiftningen. 

Övriga nya brott 

Genom artikel 4.6 i protokollet fogas en ny artikel 3 b till konventionen. En brottslig handling i den mening som avses i konventionen begår enligt artikeln den som rättsstridigt och uppsåtligen transporterar en annan person ombord på ett fartyg med vetskap om att den personen har begått en handling som utgör ett brott enligt artikel 3, 3 a eller 3 c eller enligt någon av de konventioner som anges i bilagan, och med uppsåt att hjälpa den personen att undkomma lagföring. I Finland blir medhjälp till flykt straffbart enligt 15 kap. 11 § i strafflagen (skyddande av brottsling). Den nya artikeln 3 b kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

På det sätt som beskrivs nedan gör artikel 21.3 i protokollet det dock möjligt för en part att förklara att den kommer att tillämpa bestämmelserna i artikel 3 b med iakttagande av sina straffrättsliga principer om ansvarsfrihet i familjerelationer. I 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen föreskrivs om begränsningar av straffbarheten i fråga om skyddande av brottsling. Enligt den bestämmelsen gäller vad som bestäms i 1 mom. inte den som är delaktig i brottet eller den som står i ett sådant förhållande till gärningsmannen som nämns i 10 § 2 mom. och inte heller brott för vilket inte bestäms strängare straff än fängelse i sex månader. I 15 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen som det här hänvisas till definieras en viss närståendekrets till gärningsmannen (bland annat make och släktingar i upp- eller nedstigande led). 

Det föreslås att Finland för sin del avger en förklaring i enlighet med artikel 21.3 som beaktar innehållet i 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen. Möjligheten att avge en förklaring gäller inte de begränsningar av straffbarheten som avses i 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen och som gäller ställningen för den som deltagit i ett brott och det straff som föreskrivs för brottet. Av artikeltexten går det inte direkt att dra slutsatser om huruvida den möjliggör att den som är delaktig i ett brott kan lämnas utanför straffansvaret. Då momentet fastställdes ansågs en sådan begränsning av straffansvaret vara självklar (RP 6/1997 rd, s. 45/I). Det kan också antas att en sådan begränsning av straffbarheten, som grundar sig på praktiska överväganden och är principiell, i själva verket också hänför sig till tillämpningen av artikel 3 b, även om det inte direkt framgår av artikelns ordalydelse. Därför kan begränsningen av straffbarheten för delaktighet inte anses problematisk med tanke på en anslutning till protokollet.  

Brotten enligt konventionen och protokollet är på basis av sina straffskalor till sin allvarlighetsgrad sådana att skyddande av brottslingen inte omfattas av den begränsning av straffbarheten som anges i 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen, enligt vilken det straffansvar som följer av skyddandet förutsätter att det föreskrivna maximistraffet för det brott som den som skyddas har begått är fängelse i över sex månader.  

Genom artikel 4.7 i ändringsprotokollet fogas till konventionen en ny artikel 3 c, enligt vilken det också är straffbart att i samband med något av de brott som anges i konventionen skada eller döda en person, att försöka begå ett sådant brott, att medverka till ett sådant brott som medgärningsman eller medhjälpare, att värva eller instruera andra att begå ett sådant brott och att bidra till att en grupp personer begår ett sådant brott.  

Med stöd av finsk lagstiftning kan sådant skadande eller dödande av en person som avses i artikel 3 c led a bli straffbart med stöd av bestämmelserna i 21 kap. i strafflagen om brott mot liv eller hälsa. I den mån det är fråga om en handling som begås i terroristiskt syfte, kan också bestämmelserna i 34 a kap. 1 § i strafflagen om grov misshandel, dråp under förmildrande omständigheter och dråp begångna i terroristiskt syfte bli tillämpliga.  

Bestämmelser om försök till sådana brott som avses i led b finns i 5 kap. 1 § i strafflagen. Enligt 1 mom. i paragrafen bestraffas för försök till ett brott endast om försöket är straffbart enligt de bestämmelser som gäller det uppsåtliga brottet. Brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 § i strafflagen) samt försök till misshandel, grov misshandel, dråp under förmildrande omständigheter, dråp och mord är straffbara. 

Medverkan till sådana brott som kriminaliseras i den nya artikeln 3 c blir straffbar som medgärningsmannaskap enligt 5 kap. 3 § i strafflagen. Det är fråga om gärningsmannaskap.  

Anstiftan enligt led d i artikeln är straffbart enligt bestämmelsen om anstiftan i 5 kap. 5 § i strafflagen eller som medhjälp i enlighet med 6 §. I den mån anstiftan handlar om ett brott som begåtts i terroristiskt syfte, kan det också vara fråga om ledande av terroristgrupp (34 a kap. 3 § i strafflagen).  

En handling i enlighet med led e i artikeln kan för sin del, beroende på fallet och på förövarnas syfte antingen vara medgärningsmannaskap (5 kap. 3 § i strafflagen), medhjälp (5 kap. 6 § i strafflagen), deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (17 kap. 1 a § i strafflagen) eller brott som begåtts i terroristiskt syfte eller främjande av en terroristgrupps verksamhet (34 a kap. 1 eller 4 § i strafflagen). Också andra terroristbrott enligt 34 a kap. i strafflagen som enligt protokollet är brott som främjar terroristbrott kan begås i en grupps verksamhet. 

Den nya artikeln 3 c kräver inga ändringar i lagstiftningen.  

Artikel 5. Genom artikel 5.1 ändras artikel 5 i konventionen så att varje konventionspart ska belägga också de genom protokollet tillagda nya brotten med straff och därvid beakta brottens allvarliga karaktär. I finsk strafflagstiftning föreskrivs för brotten i fråga en straffskala i enlighet med proportionalitetsprincipen som förutsätter rätt proportion mellan ett brott och straffpåföljden för brottet. De brott som har lagts till genom protokollet är i huvudsak av så allvarlig karaktär att maximistraffet för dessa brott är strängt. Maximistraffet för brott mot förbudet mot kemiska vapen och mot förbudet mot biologiska vapen (11 kap. 8 och 9 § i strafflagen) är fängelse i sex år, för skyddande av brottsling (15 kap. 11 § i strafflagen) fängelse i ett år, för deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (17 kap. 1 a § i strafflagen) fängelse i två år, för dråp (21 kap. 1 § i strafflagen) fängelse i tolv år, för mord (21 kap. 2 § i strafflagen) fängelse på livstid, för dråp under förmildrande omständigheter (21 kap. 3 § i strafflagen) fängelse i tio år, för misshandel (21 kap. 5 § i strafflagen) fängelse i två år, för grov misshandel (21 kap. 6 § i strafflagen) fängelse i tio år, för förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (21 kap. 6 a § i strafflagen) fängelse i fyra år, för kärnladdningsbrott (34 kap. 6 § i strafflagen) fängelse i tio år, för betydande brott i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 § 1 mom. i strafflagen) fängelse i tre, fyra, sex, åtta eller tolv år eller på livstid, för brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 a § i strafflagen) fängelse i åtta år, för förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 2 § i strafflagen) fängelse i tre år, för ledande av terroristgrupp (34 a kap. 3 § i strafflagen) fängelse i tolv år, för främjande av en terroristgrupps verksamhet (34 a kap. 4 § i strafflagen) fängelse i åtta år och för brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen (44 kap. 13 § i strafflagen) fängelse i två år. Enligt 5 kap. 3 § i strafflagen bestraffas medgärningsmän var och en som gärningsman. Enligt 5 kap. 5 § i strafflagen bestraffas anstiftare som gärningsman. Enligt 6 kap. 8 § i strafflagen får medhjälpare dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala straffet som föreskrivs för brottet.  

Genom artikel 5.2 i protokollet läggs till konventionen en ny artikel 5 a där det förutsätts att varje konventionspart i överensstämmelse med sina nationella rättsliga principer ska vidta de åtgärder som fordras för att möjliggöra att en juridisk person som befinner sig inom dess territorium eller är stiftad i enlighet med dess lagar ställs till ansvar när en person som är ansvarig för ledningen eller kontrollen av denna juridiska person i denna sin egenskap har begått ett brott som anges i konventionen. Den juridiska personens ansvar kan vara av straffrättslig, civilrättslig eller administrativ natur. Den juridiska personens ansvar inverkar inte på det straffrättsliga ansvaret för de personer som har begått brotten. Påföljderna för olika slag av ansvar ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och de kan också innefatta ekonomiska sanktioner. 

Den nya artikeln 5 a tillåter att en juridisk persons ansvar ordnas i enlighet med nationella rättsprinciper. En del brott enligt konventionen är sådana där straffansvar för juridiska personer enligt strafflagen kommer i fråga. Bestämmelser om straffansvar för juridiska personer finns i 9 kap. i strafflagen. Enligt 1 § 1 mom. i kapitlet ska för brott som har begåtts i ett samfunds, en stiftelses eller någon annan juridisk persons verksamhet på yrkande av åklagaren dömas till samfundsbot, om en sådan påföljd föreskrivs i strafflagen för brottet i fråga.  

Enligt 9 kap. 2 § 1 mom. döms en juridisk person till samfundsbot, om någon som hör till ett av dess lagstadgade organ eller annars hör till dess ledning eller utövar faktisk beslutanderätt inom den juridiska personen har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet har begåtts eller om i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits den omsorg och försiktighet som krävs för att förebygga brottet.  

Enligt 9 kap. 3 § 1 mom. anses ett brott begånget i en juridisk persons verksamhet, om gärningsmannen har handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och han hör till den juridiska personens ledning eller står i tjänste- eller arbetsförhållande till denna eller han har handlat på uppdrag av en representant för den juridiska personen.  

I finsk lagstiftning föreskrivs det inte uttryckligen om separat straffrättsligt ansvar för en juridisk person och den fysiska person som har gjort sig skyldig till brottet. Det separata ansvaret är klart även utan något uttrycklig bestämmelse. Dessutom framgår det indirekt ur vissa bestämmelser. I 5 kap. 8 § i strafflagen föreskrivs att vissa personer kan dömas för ett brott som har begåtts i den juridiska personens verksamhet trots att han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, om den juridiska personen uppfyller dem. Det separata straffansvaret för den juridiska personen och den som gjort sig skyldig till ett brott i dess verksamhet visar också 9 kap. 2 § 2 mom. i strafflagen, enligt vilket samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff.  

Enligt 17 kap. 24 § i strafflagen omfattar juridiska personers straffansvar deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. Enligt 34 kap. 13 § i strafflagen omfattar juridiska personers straffansvar kärnladdningsbrott och förberedelse till allmänfarligt brott enligt 9 § 2 mom. i kapitlet. Enligt 34 a kap. 8 § 1 mom. i strafflagen omfattar juridiska personers straffansvar terroristbrott och enligt 48 kap. 9 § miljöbrott. 

Enligt 9 kap. 5 § är det lägsta beloppet för samfundsbot 850 euro och det högsta 850 000 euro. De brott det handlar om här är i allmänhet av så allvarlig karaktär att det för dessa brott sannolikt döms ut stränga straff enligt 9 kap. i strafflagen (om straffansvar för juridiska personer). Utöver straffansvaret och också oavsett straffansvaret kan en juridisk person som civilrättslig brottspåföljd bli skadeståndsansvarig.  

Den nya artikeln 5 a om juridiska personers ansvar kräver följaktligen inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 6. Genom artikel 6.1 i ändringsprotokollet ändras inledningen i artikel 6.1 i konventionen så att varje konventionspart är skyldig att utsträcka sin jurisdiktion till att omfatta också de genom protokollet tillagda nya brotten när brottet har begåtts a) mot eller ombord på ett fartyg som förde den statens flagga vid tidpunkten för brottet, eller b) inom den statens territorium, innefattande dess territorialhav, eller c) av en medborgare i den staten. 

Genom en ändring av artikel 6.3 i konventionen förpliktas konventionsparterna underrätta IMO:s generalsekreterare om att jurisdiktionen har utsträckts eller senare upphävts.  

Enligt 1 kap. 1 § i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland.  

Enligt kapitlets 2 § 1 mom. tillämpas finsk lag på brott som har begåtts ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg, om brottet har begåtts när fartyget befann sig på det fria havet (i det aktuella momentet används det äldre uttrycket ”öppna havet”) eller inom ett område som inte tillhör någon stat, eller när fartyget befann sig inom en främmande stats område och brottet har förövats av fartygets befälhavare eller en medlem av besättningen eller en passagerare eller någon som annars har medföljt fartyget.  

Enligt 1 kap. 2 § 2 mom. i strafflagen ska finsk lag tillämpas även på brott som befälhavaren för eller en medlem av besättningen ombord på ett finskt fartyg förövat utanför Finland, om gärningsmannen genom sin gärning brutit mot en särskild skyldighet som enligt lag åvilar honom i egenskap av befälhavare eller medlem av besättningen.  

Enligt 1 kap. 5 § i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts utanför Finland och som riktar sig mot en finsk medborgare, ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person eller en i Finland varaktigt bosatt utlänning, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. 

Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader.  

Så som framgår av 1 kap. 2 § i strafflagen omfattas inte alla brott som begås ombord på ett finskt fartyg av finsk jurisdiktion. Enligt paragrafen tillämpas finsk lag inte alltid på brott som begås ombord på ett finskt fartyg när brottet har begåtts utomlands. Som exempel kan nämnas en situation där en person som hör till hamnpersonalen utomlands begår ett brott ombord på ett finskt fartyg. De begränsningar som föreskrivs i 1 kap. 2 § i strafflagen är dock i praktiken av ringa betydelse. Motsvarande avvikelse mellan en internationell förpliktelse och den nationella lagstiftningen har fastställts i samband med genomförandet av flera förpliktelser (exempelvis RP 32/2003 rd, RP 34/20004 rd, RP 282/2010 rd och RP 122/2011 rd) utan att det har ansetts befogat att till denna del göra ändringar i lagstiftningen.  

I 1 kap. i strafflagen föreskrivs inte särskilt om brott mot finska fartyg inom tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Å andra sidan kan ett brott mot ett finskt fartyg på det sätt som avses i 1 kap. 5 § i strafflagen rikta sig mot en finsk aktör och därför omfattas av finsk jurisdiktion. Det tilläggsvillkor som ingår i paragrafen, enligt vilket tillämpning av finsk lag förutsätter att det på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader, kan inte ses som ett problem, eftersom de brott enligt strafflagen som nämnts tidigare i samband med kriminaliseringsförpliktelserna med avseende på brotten i fråga uppfyller förutsättningarna både vad avser brottens allvarliga karaktär och nivån på straffet.  

Enligt 1 kap. 7 § 1 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som begås utanför Finland och vars straffbarhet oberoende av lagen på gärningsorten grundar sig på en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller på någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland (internationellt brott). Närmare bestämmelser om tillämpningen av paragrafen har utfärdats genom förordning (627/1996). I 1 § i förordningen nämns också de konventioner och protokoll som är av betydelse med tanke på de ändringar av konventionens kriminaliseringsförpliktelser som nu behandlas, såsom konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet från 1988 och dess protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, konventionen om fysiskt skydd av kärnämne, konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring, konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstörande. Som internationellt brott betraktas också straffbart försök till eller straffbar delaktighet i brott som ingår i de konventioner som förtecknas i förordningens 1 §. 

Utöver vad som redogjorts ovan tillämpas finsk lag enligt 1 kap. 7 § 2 och 3 mom. oberoende av lagen på gärningsorten även på sådant kärnladdningsbrott eller sådan förberedelse till allmänfarligt brott som ägt rum utanför Finland och som ska betraktas som brott enligt fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (FördrS 15/2001) och på brott som har begåtts utanför Finland och som är straffbara enligt 34 a kap.  

Hur de konventioner och protokoll det är fråga om här, som anges i den ovan nämnda förordningen om tillämpningen av 1 kap. 7 § strafflagen, och förpliktelserna enligt dem förhåller sig till strafflagstiftningen i Finland har behandlats i regeringens proposition om terroristbrott (RP 188/2002 rd) i den allmänna motiveringens avsnitt om den internationella utvecklingen och lagstiftningen i utlandet. Med beaktande av den jämförelse som gjorts i propositionen och de brott enligt strafflagen som nämnts i samband med kriminaliseringsförpliktelserna är det uppenbart att på det sätt som förutsätts i den nya artikeln 6.1 i konventionen finsk jurisdiktion som internationella brott omfattar också de sällsynta brott som inte annars omfattas av jurisdiktionen. Följaktligen kräver ändringen i artikel 6.1 i konventionen inga ändringar i den finska lagstiftningen.  

Genom artikel 6.3 i protokollet ändras artikel 6.4 i konventionen så att skyldigheten att ”utlämna eller lagföra” (aut dedere aut judicare) utsträcks till att omfatta också de genom protokollet tillagda nya brotten. 

Finsk lagstiftning möjliggör i rätt stor utsträckning utlämning av förövare på grund av de aktuella brottens allvarliga karaktär, eftersom utlämning till stor del är kopplat till ett straff på fängelse i minst ett år för brottet i fråga. Bestämmelser om förutsättningar och villkor för utlämning finns i 2−7 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007), i 2−10 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1383/2007) och i 2−12 § i lagen om utlämning för brott (456/1970). På grund av de aktuella brottens allvarliga karaktär uppfylls i praktiken inte förutsättningarna för förundersökningsmyndigheterna och åklagarmyndigheterna att avstå från åtgärder. Med anledning av den ändrade artikeln 6.4 i konventionen behöver inga ändringar i finsk lagstiftning göras.  

Artikel 7. Genom artikel 7 i protokollet läggs till konventionen en bilaga där en del med avseende på bekämpande av terrorism viktiga FN-konventioner och protokoll förtecknas. I de genom protokollet ändrade och tillagda bestämmelserna i konventionen hänvisas det till bilagan endast till den del det gäller transport av person som gjort sig skyldig till terrordåd. Enligt den nya artikeln 3 b i konventionen begår den en brottslig handling, i den mening som avses i konventionen, som rättsstridigt och uppsåtligen transporterar en annan person ombord på ett fartyg med vetskap om att den personen har begått en gärning som utgör ett brott enligt artikel 3, 3 a eller 3 c eller enligt någon av de överenskommelser som anges i bilagan, och med uppsåt att hjälpa den personen att undkomma lagföring. Det är att märka att någon motsvarande hänvisning till bilagan inte ingår i bestämmelserna i den nya artikeln 3 a.1 led b som gäller andra transportbrott, såsom olagliga transporter av sprängämnen.  

Eventuella ändringar i förteckningen över andra överenskommelser som är viktiga med avseende på konventionen, så som nya konventioner, kan beaktas genom att endast ändra bilagan. Finland har ratificerat alla konventioner och protokoll som anges i bilagan och de brott som avses i dem har kriminaliserats i lagstiftningen. 

Artikel 8. Genom artikel 8.1 i protokollet ändras artikel 8.1 i konventionen så att befälhavaren på ett fartyg till myndigheterna i en annan stat som är part får överlämna en person som befälhavaren skäligen misstänker för att ha begått något av de brott som lagts till konventionen genom protokollet. 

Genom artikel 8.2 i protokollet läggs till konventionen en ny artikel 8 a som bland annat innehåller nya bestämmelser om bordning och genomsökning av fartyg. 

I den nya artikeln 8 a.1 föreskrivs om konventionsparternas samarbetsförpliktelser. Stater som är parter ska enligt paragrafen samarbeta i största möjliga utsträckning, på ett sätt som överensstämmer med folkrätten, för att förebygga och bekämpa olagliga handlingar som omfattas av konventionen och ska så skyndsamt som möjligt besvara framställningar enligt denna artikel.  

I punkt 2 i den nya artikeln preciseras vilka uppgifter som ska anges i en framställning. En framställning kan göras muntligen, men den stat som gör framställningen ska bekräfta denna skriftligen så snart det är möjligt. Den stat till vilken en framställning har riktats ska omedelbart bekräfta att den mottagit framställningen. 

I den nya artikeln 8 a.3 förpliktas konventionsparterna att beakta de faror och svårigheter som är förenade med att borda ett fartyg till sjöss och att genomsöka dess last samt överväga om andra lämpliga åtgärder som de berörda staterna kommit överens om kunde genomföras säkrare i nästa angöringshamn eller på någon annan plats. 

Enligt punkt 4 i den nya artikeln får en stat som är part och som har skälig anledning att misstänka att ett sådant brott som anges i artikel 3, 3 a, 3 b eller 3 c har begåtts, begås eller är på väg att begås och som involverar ett fartyg som för dess flagg begära hjälp av andra stater som är parter för att förhindra eller bekämpa brottet. De stater som är parter och som tar emot en sådan begäran ska lämna den begärda hjälpen inom ramen för de medel som står till buds för dem. De framställningar som avses i denna punkt gäller framställningar av flaggstaten. Beträffande dessa framställningar ställs det i protokollet inga nya processuella krav på konventionsparterna. 

Utöver framställningar från flaggstaten så som avses i den nya artikeln 8 a.4 föreskrivs det i den nya artikeln 8 a.5 om ett nytt förfarande för behandling av framställningar från en annan konventionspart till flaggstaten om att borda och genomsöka ett fartyg. I dessa fall kan det antingen vara fråga om framställningar som finska myndigheter skickar ut till andra konventionsparter eller som Finland som flaggstat tar emot av myndigheter i en annan konventionspart. Om de behöriga myndigheterna i en konventionspart upptäcker ett fartyg som för en annan stats flagg eller uppvisar en annan stats registreringsmärken och som befinner sig till havs utanför en stats territorialhav och den påkallande staten har skälig anledning att misstänka att fartyget eller en person ombord på fartyget har varit, är eller är på väg att bli involverad i ett sådant brott som anges i artikel 3, 3 a, 3 b eller 3 c, och den påkallande staten vill borda fartyget, ska den begära att flaggstaten bekräftar den åberopade nationaliteten (led a). Om flaggstaten bekräftar nationaliteten, ska flaggstatens tillstånd begäras att borda fartyget och att vidta lämpliga åtgärder med avseende på fartyget. Dessa åtgärder kan omfatta att stoppa, borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt att förhöra personer ombord för att avgöra om ett sådant brott som anges i någon av artiklarna ovan har begåtts, begås eller är på väg att begås (led b). Flaggstaten ska antingen ge tillstånd att vidta dessa åtgärder, på eventuella villkor, eller genomföra bordningen och undersökningen själv eller tillsammans med den påkallande staten, eller så kan den neka tillstånd. Att borda ett fartyg, och åtgärder i samband med det, kräver flaggstatens uttryckliga tillstånd (led c). 

Med stöd av punkt 5 led d och e i artikeln får en konventionspart när den deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, eller därefter, underrätta generalsekreteraren om att i fråga om fartyg som för dess flagg eller uppvisar dess registreringsmärken, den påkallande staten får tillåtelse att borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt att förhöra personer ombord för att finna och granska dokumentation om dess nationalitet och avgöra om ett sådant brott som avses i artikel 3, 3 a, 3 b eller 3 c har begåtts, begås eller är på väg att begås, om den inte har svarat inom fyra timmar efter att den bekräftat mottagandet av en begäran om bekräftelse av nationalitet. En konventionspart får alternativt underrätta generalsekreteraren om att i fråga om fartyg som för dess flagg eller uppvisar dess registreringsmärken, den påkallande staten får borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt förhöra personerna ombord för att avgöra om ett sådant brott som anges i artikel 3, 3 a, 3 b eller 3 c har begåtts, begås eller är på väg att begås (led e). De underrättelser som lämnas enligt punkt 5 i artikeln kan återkallas när som helst.  

När bevis på sådant handlande som anges i artikel 3, 3 a, 3 b eller 3 c har påträffats med anledning av bordning, får flaggstaten enligt artikel 8 a.6 ge den påkallande staten tillstånd att hålla kvar fartyget, last och personer ombord i avvaktan på instruktioner från flaggstaten om hur den ska förfara. Den påkallande staten ska omedelbart underrätta flaggstaten om resultatet av bordning, genomsökning och kvarhållande som genomförts enligt artikel 8 a och om den påträffat bevis om olaglig verksamhet som inte omfattas av tillämpningsområdet för SUA-konventionen.  

Enligt den nya artikeln 8 a.7 får flaggstaten, i den utsträckning det är förenligt med de övriga bestämmelserna i konventionen, förena sitt tillstånd med villkor. Inga ytterligare åtgärder får vidtas utan flaggstatens tillstånd, utom när det är nödvändigt för att avvärja en överhängande fara för personers liv eller om åtgärderna har stöd i andra överenskommelser.  

Enligt den nya artikeln 8 a.8 har flaggstaten alltid rätt att utöva domsrätt över ett kvarhållet fartyg, dess last eller andra föremål och personer ombord, inbegripet beslag, förverkande, frihetsberövande och åtal. Flaggstaten får dock medge att en annan stat som har domsrätt enligt artikel 6 utövar domsrätten. 

Enligt den nya artikeln 8 a.9 ska vid åtgärder som tillåtits enligt artikeln användande av våld undvikas, utom när det är nödvändigt för att garantera säkerheten för tjänstemännen och personerna ombord eller om tjänstemännen hindras att utöva de åtgärder som omfattas av tillståndet. Våldsanvändningen får inte vara mer omfattande än som med hänsyn till omständigheterna är nödvändigt och försvarligt.  

I den nya artikeln 8 a.10 föreskrivs om säkerhetsåtgärder som ska iakttas vid åtgärder mot ett fartyg. Enligt säkerhetsåtgärderna ska en konventionspart som vidtar åtgärder mot ett fartyg ta vederbörlig hänsyn till vikten av att inte äventyra säkerheten för människoliv till sjöss, säkerställa att alla ombordvarandes mänskliga värdighet och mänskliga rättigheter respekteras i överensstämmelse med folkrätten, säkerställa att också bordning och genomsökning följer folkrätten, ta vederbörlig hänsyn till säkerheten för fartyget och dess last samt till att inte störa flaggstatens kommersiella eller rättsliga intressen, säkerställa att alla åtgärder som vidtas med avseende på fartyget eller dess last är under omständigheterna miljömässigt hållbara, säkerställa att de som misstänks för brott som avses i konventionen får rättvis behandling samt säkerställa att fartygets befälhavare underrättas om konventionspartens avsikt att borda fartyget och erbjuds möjlighet att kontakta fartygets ägare och flaggstaten så snart som möjligt samt undvika att ett fartyg försenas utan tillräcklig grund (led a). 

I punkt 10 föreskrivs ytterligare om konventionsparternas skadeståndsskyldighet, förutsatt att motiven för åtgärderna visade sig vara ogrundade eller olagliga eller går utöver vad som rimligen kan krävas för att genomföra artikelns bestämmelser (led b). En konventionspart ska också undvika att inkräkta på kuststaters rättigheter och skyldigheter och utövande av domsrätt eller på flaggstatens rätt att utöva domsrätt och kontroll över administrativa, tekniska och sociala angelägenheter som rör fartyget (led c). Vidare föreskrivs det i led d att de myndigheter som vidtar åtgärder med stöd av artikeln ska använda örlogsfartyg eller andra fartyg eller luftfartyg försedda med tydliga kännetecken och identifierbara såsom varande i statens tjänst och bemyndigade därtill. I led e konstateras ytterligare att med termen ”tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän” avses uniformerad eller annars tydligt identifierbar personal vid brottsbekämpande eller annan statlig myndighet som är vederbörligen bemyndigade. Dessa ska också uppvisa av staten utfärdade tillbörliga identitetshandlingar för fartygets befälhavare att granska vid bordning. 

Enligt den nya artikeln 8 a.11 är artikelns bestämmelser inte tillämpliga på och begränsar inte bordning av fartyg som utförs av en stat som är part, i enlighet med folkrätten, till havs utanför en stats territorialhav.  

I den nya artikeln 8 a.12 uppmanas konventionsparterna att utveckla förfaranden för gemensamma insatser och att rådgöra med andra stater som är parter i syfte att harmonisera sina förfaranden. Enligt den nya artikeln 8 a.13 får konventionsparterna träffa överenskommelser eller komma överens om ordningar sinsemellan för att underlätta sådana insatser för att upprätthålla lag och ordning som vidtas i enlighet med artikeln. 

Enligt den nya artikeln 8 a.14 ska varje stat som är part vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän och sådana tjänstemän från andra stater som är parter och som handlar på deras uppdrag är bemyndigade att vidta åtgärder enligt denna artikel. 

Enligt den nya artikeln 8 a.15 ska konventionsparterna när de deponerar sitt åtagandeinstrument staten utse en eller flera myndigheter som ska ta emot och besvara framställningar enligt konventionen. IMO:s generalsekreterare ska underrättas om dessa utsedda myndigheter inom en månad från det att staten blev part och generalsekreteraren underrättar därefter alla andra stater. Varje stat som är part ansvarar också för att underrätta om varje ändring av dessa uppgifter. 

FN:s havsrättskonvention 

Bestämmelserna om bordning och genomsökning av fartyg i den nya artikeln 8 a som lagts till konventionen genom artikel 8.2 i 2005 års protokoll ska ses i ljuset av bestämmelserna om den internationella havsrätten. När staterna i fråga inte inbördes har kommit överens om annat, ska bordning och genomsökning av ett fartyg ske i enlighet med bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention (UNCLOS, FördrS 49 och 50/1996). Enligt bestämmelserna i UNCLOS är det av särskild betydelse var åtgärder som hänför sig till ett fartyg genomförs. Inom territorialhavet som omfattas av kuststatens suveränitet har statens myndigheter större rättigheter att rikta åtgärder också mot utländska fartyg, medan dessa rättigheter är snävare inom den ekonomiska zonen och på det fria havet utanför den zonen.  

Territorialhavet hör till kuststatens territorium och därför är utgångspunkten den att också fartyg som seglar under främmande stats flagg ska följa kuststatens lagstiftning och att kuststatens myndigheter har behörighet att ingripa vid lagstridig verksamhet. Alla fartyg har emellertid rätt till oskadlig genomfart, vars innebörd definieras närmare i UNCLOS. 

Ser man till bestämmelserna om bordning och genomsökning av fartyg enligt 2005 års ändringsprotokoll är regleringen av den ekonomiska zonen som är en fortsättning på territorialhavet av särskild vikt. Enligt den nya artikeln 8 a.5 tillämpas dess bestämmelser på fartyg som seglar under de staters flagg som är parter i konventionen och som befinner sig på havssidan av en stats territorialhav. Det engelska uttrycket (located seaward of any State’s territorial sea) anses omfatta såväl det fria havet som den ekonomiska zonen.  

Den ekonomiska zonen och det så kallade fria havet utanför den zonen omfattas inte av kuststatens suveränitet, utan utgångspunkten på de här havsområdena är flaggstatens exklusiva jurisdiktion och här gäller det som kallas det fria havets friheter, dvs. alla staters rätt till sjöfart och frihet till överflygning, frihet att lägga ut undervattenskablar och rörledningar samt frihet till all annan folkrättsligt godkänd användning av havet i samband med dessa friheter. En kuststat har i sin ekonomiska zon rätt att i enlighet med UNCLOS tillämpa sina suveräna rättigheter eller sin jurisdiktion i vissa frågor. En kuststat kan inte ingripa i ett främmande fartygs fart inom sin ekonomiska zon eller på det fria havet utan någon särskild orsak grundad på folkrätten. 

Inom den ekonomiska zonen och på det fria havet tillämpas artikel 110 i UNCLOS, enligt vilken vederbörligen bemyndigade örlogsfartyg eller andra fartyg försedda med tydliga kännetecken och identifierbara såsom varande i statens tjänst som möter ett utländskt fartyg som inte har rätt till full immunitet (örlogsfartyg eller andra statliga fartyg som används för icke-kommersiella uppgifter) får preja detta, antingen med stöd av en bestämmelse i ett internationellt fördrag eller när det finns skälig anledning att misstänka att fartyget används för sjöröveri eller slavhandel, saknar nationalitet eller i själva verket har samma nationalitet som det prejande fartyget eller används för otillåten radioutsändning. I dessa fall får örlogsfartyget undersöka om fartyget har rätt till den flagg det för. Om misstanke kvarstår efter det att dokumenten granskats, får örlogsfartyget företa en ytterligare undersökning ombord på fartyget. Undersökningen måste utföras med största möjliga hänsyn. Om misstankarna visar sig vara ogrundade, ska det undersökta fartyget få ersättning för varje uppkommen förlust eller skada. Ett fartyg som bedriver piratism får också uppbringas med stöd av artikel 105. Sjöröveri definieras för sin del i artikel 101 i UNCLOS, enligt vilken sådana handlingar betraktas som sjöröveri som räknas upp i artikeln och som begås från ett fartyg mot ett annat fartyg eller luftfartyg eller mot personer eller egendom ombord på ett sådant fartyg.  

Också rätten till omedelbart förföljande enligt artikel 111 i UNCLOS ger kuststatens myndigheter rätt att då förutsättningarna enligt artikeln uppfylls fortsätta förföljelsen av ett fartyg som brutit mot kuststatens lagar och bestämmelser tillämpade på territorialhavet eller i den ekonomiska zonen utanför territorialhavet eller den ekonomiska zonen. Rätten till omedelbart förföljande inbegriper rätten att stoppa och vid behov hejda ett fartyg och föra det i hamn för närmare undersökningar. 

Lagen om den ekonomiska zonen 

Bestämmelserna i havsrättskonventionen om utnyttjande av naturresurser, skyddet av den marina miljön och marinvetenskaplig forskning inom den ekonomiska zonen har i Finland satts i kraft genom lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004, nedan kallad lagen om den ekonomiska zonen). Enligt lagen tillkommer rätten att utforska och utnyttja, bevara och förvalta levande och icke-levande naturtillgångar i den ekonomiska zonen samt rätten till andra verksamheter som avser ekonomisk exploatering och utforskning av zonen finska staten. Finland har också jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner samt på skydd av den marina miljön och marinvetenskaplig forskning. I lagens 10 § föreskrivs att finsk straffrätt tillämpas på brott som begåtts i den ekonomiska zonen. Enligt den anses brott och straffbart försök till brott som begåtts på eller mot en konstgjord ö, en anläggning eller annan konstruktion inom den ekonomiska zonen begånget i Finland enligt 1 kap. 1 § i strafflagen. Denna bestämmelse har betydelse särskilt när det gäller 2005 års ändringsprotokoll som gäller fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln och som också föreläggs för godkännande. Brott som begåtts någon annanstans i den ekonomiska zonen och som nämns i 11–16 § i lagen om den ekonomiska zonen anses begångna i Finland enligt 1 kap. 1 § i strafflagen. Dessa paragrafer gäller miljöbrott, tillståndsförseelse enligt vattenlagen samt verksamhet i strid med fiske- och jaktlagstiftningen, förseelse mot gruvbestämmelserna samt annan enligt lagen om den ekonomiska zonen olovlig verksamhet i den ekonomiska zonen. Enligt 21 § i lagen får med anledning av sådana i den ekonomiska zonen begångna brott som avses i den lagen tvångsmedel användas enligt vad som bestäms i tvångsmedelslagen (806/2011).  

Myndighetssamarbete vid internationellt bistånd som gäller bekämpning av brott 

Enligt 1 § i polislagen (872/2011) är polisens uppgift är att trygga rätts- och samhällsordningen, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Polisen ska i samarbete med andra myndigheter sköta det internationella samarbete som hör till dess uppgifter. Det huvudsakliga ansvaret också när det gäller bekämpning av brott till sjöss och därmed förknippat internationellt samarbete ligger hos polisen. I förundersökningslagen (805/2011) föreskrivs om förundersökning av brott och i tvångsmedelslagen om tvångsmedel i samband med förundersökning av brott. 

Polisens befogenheter inskränker sig dock i huvudsak till finska statens territorium och omfattar således inte när det gäller maritima gränsöverskridande brott området utanför territorialhavet, såsom den ekonomiska zonen och det fria havet. Polisens befogenheter att delta i internationellt samarbete också i områden utanför finska statens territorium, däribland på havsområdet, har emellertid breddats genom ändringar i polislagen (419/2017) som gjorts med anledning av regeringens proposition om ändring av den lagstiftning inom inrikesministeriets förvaltningsområde som gäller lämnande och mottagande av internationellt bistånd (RP 107/2016 rd). 

I 9 kap. 9 § i polislagen föreskrivs det om polisens internationella samarbete. Enligt 1 mom. i paragrafen gäller i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen ger polisen i en annan stat och i fråga om rättslig hjälp och handräckning som polisen får från en annan stat vad som föreskrivs särskilt eller avtalas i internationella avtal som är förpliktande för Finland. I 9 a § föreskrivs om beslutsfattande som avser Prümsamarbete och Atlassamarbete. Bestämmelserna i 9 a § är emellertid inte tillämpliga på sådana situationer som avses i SUA-konventionen, eftersom tillämpningsområdet för bestämmelserna i fråga har begränsats till statligt territorium.  

I 9 kap. 9 b § i polislagen fastställs det att polisen är ansvarig myndighet vid lämnande och mottagande av internationellt bistånd som omfattas av polisens verksamhetsområde. Enligt paragrafen kan inrikesministeriet på begäran av en främmande stat fatta beslut om lämnande av annat bistånd som omfattas av polisens verksamhetsområde än sådant som avses i 9 a §. Inrikesministeriet kan på motsvarande sätt av en främmande stat begära bistånd som omfattas av polisens verksamhetsområde. I de fall som avses i 9 kap. 9 b § i polislagen tillämpas lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd på beslutsfattandet, om tröskeln för när lagen ska tillämpas överskrids. I ett beslut om lämnande av eller begäran om bistånd ska innehållet i biståndet, tjänstemännens befogenheter och de vapen, den ammunition, de maktmedelsredskap och den övriga utrustning som är tillåten för tjänstemännen fastställas. Enligt 9 kap. 9 b § 3 mom. kan bistånd som omfattas av polisens verksamhetsområde och som avses i 2 mom. lämnas eller begäras när det är fråga om upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, brottsbekämpning, avvärjande av hot om terrorism eller avvärjande av omedelbar fara för människors liv eller hälsa, eller om lämnandet av eller begäran om bistånd är motiverat på grund av ett hot mot Finlands, den biståndsbegärande statens eller EU:s inre säkerhet.  

Enligt led d i den nya artikeln 8 a.10 som lagts till konventionen genom ändringsprotokollet ska bordande av fartyg genomföras av örlogsfartyg eller militärt luftfartyg, eller andra fartyg eller luftfartyg försedda med tydliga kännetecken och identifierbara såsom varande i statens tjänst och bemyndigade därtill. I Finland behöver polisen sannolikt assistans av handräckningstyp av en annan myndighet för att äntra ett fartyg, eftersom polisens egen utrustning är otillräcklig. 

I 9 kap. 2 a § i polislagen finns bestämmelser om andra myndigheters assistans till polisen vid lämnande av internationellt bistånd. Enligt paragrafen kan en myndighet när internationellt bistånd lämnas, på begäran av inrikesministeriet och med samtycke av den stat som begärt bistånd, för utförande av ett uppdrag som hör till polisen ge polisen sådan assistans som den berörda myndigheten har behörighet att ge. Assistans får begäras endast om polisens resurser är otillräckliga för lämnandet av internationellt bistånd eller om det för biståndet behövs specialpersonal eller specialmateriel som polisen saknar. I praktiken kan exempelvis Gränsbevakningsväsendet eller Försvarsmakten ge assistans.  

I 2 a § 2 mom. om andra myndigheters assistans fastställs ledningsförhållandena mellan assistansgivande och assistansmottagande personal samt vad assistansen innehåller. Andra myndigheters assistans för utförande av ett uppdrag som hör till polisen kan för att förhindra ett så kallat terroristbrott omfatta sådan användning av vapenmakt som är slagkraftigare än användningen av tjänstemannens personliga vapen, som utnyttjar krigsmateriel och som lämpar sig för polisuppdrag, eller Gränsbevakningsväsendets motsvarande användning av vapenmakt. Sådana maktmedel får användas endast för att förhindra eller avbryta sådana brott som avses i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2–7 punkten eller 2 mom. i strafflagen, om detta är nödvändigt för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. 

Inrikesministeriet beslutar om begäran om stöd från en annan myndighet. Om beslutsfattande som gäller lämnande av stöd föreskrivs separat.  

Bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets assistans till polisen finns i 77 § 2 mom. och i 77 a § 2 mom. i gränsbevakningslagen (578/2005). Enligt 77 § 2 mom. i gränsbevakningslagen kan Gränsbevakningsväsendet ge räddningsmyndigheter, polisen och Tullen assistans som till sitt innehåll motsvarar handräckning, utanför Finlands territorium i ett uppdrag som omfattas av deras verksamhetsområden. Enligt 3 mom. i paragrafen fattas beslut om assistans som ges utanför finskt territorium av chefen för Gränsbevakningsväsendet. Om det är fråga om assistans utanför finskt territorium som är särskilt betydande med tanke på den inre säkerheten, fattas beslutet av inrikesministeriet. Bestämmelser om beslutsfattande i fråga om begäran om och lämnande av internationellt bistånd finns dessutom i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. 

I 77 a § 2 mom. i gränsbevakningslagen föreskrivs om Gränsbevakningsväsendets assistans till polisen inom ett havsområde eller inom en ekonomisk zon som hör till en medlemsstat i EU. Assistansen motsvarar till innehållet den handräckning till polisen som avses i 1 mom. i paragrafen. I enlighet med paragrafen har polisen rätt att få sådan assistans av Gränsbevakningsväsendet som kräver användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel för att förhindra eller avbryta ett sådant brott i terroristiskt syfte som avses i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2, 3 och 5–8 punkten eller 2 mom. i strafflagen, om detta är nödvändigt för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. I brådskande fall som direkt och allvarligt äventyrar synnerligen viktiga samhällsfunktioner fattas beslut om assistans enligt förfarandet i 77 b § i gränsbevakningslagen, alltså vid statsrådets allmänna sammanträde eller i inrikesministeriet. 

Bestämmelser om försvarsmaktens uppgifter finns i 2 § i lagen om försvarsmakten (551/2007). Enligt 1 mom. 2 punkten i paragrafen hör det till försvarsmaktens uppgifter att stödja andra myndigheter, vilket innefattar bland annat deltagande i lämnande av internationellt bistånd. I 12 § i lagen om försvarsmakten föreskrivs om Försvarsmaktens deltagande i lämnande av internationellt bistånd. Enligt 2 mom. i paragrafen kan Försvarsmakten delta i lämnandet av internationellt bistånd också för att stödja en annan finsk myndighet på begäran av ett behörigt ministerium eller av myndigheten. Enligt 3 mom. i paragrafen beslutar försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet om försvarsmaktens deltagande i verksamhet som avses i 1 och 2 mom., om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. 

Med stöd av 13 § i tullagen (304/2016) kan ett fartyg stoppas och kontrolleras även utanför det finska tullområdet, alltså också inom den ekonomiska zonen, om det är sannolikt att varor smugglas till eller från Finland med ett fartyg som är finländskt, saknar nationalitet eller seglar under falsk flagg. Finlands tullområde sträcker sig enligt 2 § i lagen två sjömil utanför territorialvattnets yttre gräns. Med stöd av tullagens 100 § kan Tullen inom ramen för sina befogenheter på begäran ge andra myndigheter handräckning för fullgörande av dessa myndigheters lagstadgade tillsynsskyldighet.  

Med stöd av bestämmelserna i 2005 års ändringsprotokoll som här föreläggs för godkännande får de finska myndigheterna en ny rättsgrund som bygger på ett internationellt fördrag att på begäran av en flaggstat som är part borda ett fartyg som för dess flagg och vidta åtgärder mot det i sådana situationer där man misstänker brott som avses i konventionen. Bordandet av ett fartyg kan med stöd av tillstånd genomföras utanför det finska territorialhavet på det sätt som närmare anges i begäran.  

Motsvarande bestämmelser ingår också i tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, sjö- och luftvägen till FN-konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FördrS 73/2006) och i FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (FördrS 44/1994).  

I finsk lagstiftning finns inga uttryckliga bestämmelser om tillstånd till en annan konventionsparts myndigheter att borda och undersöka ett finskt fartyg. I samband med att tilläggsprotokollet till FN-konventionen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet godkändes ansågs det i ett motsvarande fall inte nödvändigt att ändra lagstiftningen (RP 221/2005 rd). Vid den tiden ansågs bestämmelsen inte så bindande att en lagändring hade varit nödvändig. Också den bestämmelse som genom ändringsprotokollet läggs till SUA-konventionen om tillstånd lämnar utrymme för nationella myndigheters prövning i enlighet med den nya artikeln 8 a. När det gäller en framställning från en annan konventionspart kan de finska myndigheterna godta den, ställa villkor för den eller avslå den.  

En begäran från en annan konventionspart om att borda ett fartyg som för finsk flagg förutsätter enligt den nya artikeln 8 a.5 som första åtgärd att en finsk behörig myndighet bekräftar fartygets nationalitet. De nationella bestämmelserna om ett fartygs nationalitet och registrering ingår i sjölagen (674/1994), i lagen om transportservice (320/2017) och i fartygsregisterlagen (512/1993). Enligt lagen om transportservice (320/2017) för Transport- och kommunikationsverket (Traficom) ett trafik- och transportregister där finska fartyg skrivs in. Med stöd av sjölagen är Transport- och kommunikationsverket också behörig myndighet i Finland med avseende på ett fartygs nationalitet. Följaktligen är Transport- och kommunikationsverket behörigt att styrka nationaliteten hos ett fartyg som seglar under finsk flagg. 

När det gäller myndigheternas skadeståndsskyldighet enligt den nya artikeln 8 a.10 föreskrivs det i 3 kap. 2 § i skadeståndslagen (412/1974) om offentliga samfunds skyldighet att ersätta skada, som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.  

De redogjorda bestämmelserna i lagstiftningen om myndigheternas befogenheter och om internationellt samarbete är tillräckliga för att genomföra artikel 8 a och det finns alltså inte behov av ändringar i lagstiftningen. Ordalydelsen i 9 b § i polislagen om lämnande av bistånd på begäran av en främmande stat motsvarar inte helt entydigt den situation som avses i den nya artikeln 8 a.5 och det förfarande där konventionsparten (den påkallande staten) utifrån egen prövning kan lämna en begäran till fartygets flaggstat om tillstånd att få borda fartyget och vidta åtgärder ombord på fartyget. Ett fartyg inom den ekonomiska zonen eller på det fria havet lyder under flaggstatens jurisdiktion och i den här situationen erbjuder Finland liksom på eget initiativ sitt bistånd till flaggstaten. Man kan emellertid anse att flaggstatens tillstånd i själva verket innebär en begäran till Finland om bistånd till exempel för att avbryta ett allvarligt brott som begås ombord på ett fartyg som för dess flagg. Analogt kan man anse att Finlands tillstånd som flaggstat till en annan konventionsparts myndigheter att borda ett finskt fartyg på den partens begäran kunde tolkas som Finlands begäran om att få motta sådant internationellt bistånd som avses i 9 kap. 9 b § i polislagen. För att det inte ska uppstå oklarheter om tillämpligheten av regleringen i 9 kap. i polislagen föreslås en materiellträttslig hänvisningsbestämmelse till ikraftträdandelagen. 

I samband med att ändringsprotokollet godkänns ska i enlighet med den nya artikeln 8 a.15 IMO:s generalsekreterare underrättas om vilken myndighet som på Finlands vägnar tar emot framställningar enligt protokollet. Som myndighet i enlighet med artikel 8 a.15 föreslås ledningscentralen vid Västra Finlands sjöbevakningssektion som underlyder Gränsbevakningsväsendet (Sjöräddningscentralen Åbo, MRCC). Ett omnämnande om detta fogas till ikraftträdandelagen. Från ledningscentralen hänvisas framställningarna vidare till polisen. Begäran om att bekräfta nationaliteten hänvisas för sin del alltjämt vidare till Transport- och kommunikationsverket.  

Med stöd av punkt 5 led d och e i artikeln är det i samband med deponeringen av godkännandeinstrumentet möjligt att meddela att utländska myndigheter får vidta åtgärder mot ett finskt fartyg, om de finska myndigheterna inte har svarat inom fyra timmar efter att de bekräftat mottagandet av en begäran. Ett annat alternativ är att lämna ett allmänt meddelande om att utländska myndigheter har rätt till åtgärder direkt med stöd av artikel 8 a. För Finlands del föreslås att meddelanden av detta slag inte behöver göras. 

Artikel 9. Genom artikel 9 i protokollet ändras artikel 10.2 i konventionen. Genom ändringen ska en person som tas i fängsligt förvar eller gentemot vilken andra åtgärder vidtas behandlas inte endast utifrån den nationella lagstiftningen utan även med beaktande av bestämmelserna i folkrätten, däribland principerna om de mänskliga rättigheterna. Bestämmelsen är i överensstämmelse med Finlands befintliga nationella bestämmelser och med de internationella människorättsförpliktelserna och kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 10. Genom artikel 10.1 i protokollet ändras i konventionen artikel 11 om utlämning så att där framöver också hänvisas till de genom ändringsprotokollet tillagda nya kriminaliseringarna. Dessa kräver inga ändringar i lagstiftningen. Så som konstateras i samband med artikel 6 är det fråga om brott av så allvarlig karaktär att de utifrån det utgör grund för utlämning för brott.  

Genom artikel 10.2 i ändringsprotokollet läggs en ny artikel 11 a till konventionen. Artikeln innehåller en förpliktelse att inte betrakta något av de brott som anges i konventionen med avseende på utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp som ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. Motsvarande bestämmelser ingår också i de senaste internationella konventionerna för bekämpning av terrorism, däribland till exempel Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (FördrS 49/2008, artikel 20.1). 

I 6 § i lagen om utlämning för brott och i artikel 3 i Europeiska konventionen om utlämning av brott (FördrS 32/1971) finns ett förbud mot utlämning för politiska brott. Detta förbud har man avstått ifrån mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen. I 13 § 1 mom. 1 punkten i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden anges att rättshjälp kan förvägras, om det gäller ett politiskt brott. Trots denna bestämmelse lämnas rättshjälp också enligt vad som särskilt har avtalats om det (30 § 2 mom.). Brotten enligt SUA-konventionen kan emellertid, när brottsrekvisitet uppfylls, i Finland inte betraktas som politiska brott med avseende på utlämning eller rättslig hjälp eller annat för den delen som avses i den nya artikeln 11 a. Den nya artikeln 11 a kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Genom artikel 10.3 i protokollet fogas en ny artikel 11 b till konventionen. Artikeln gäller det så kallade diskrimineringsförbudet. Enligt den förpliktar konventionen inte till utlämning av en person eller till att lämna rättslig hjälp i sådana fall där den anmodade staten har grundad anledning att anta att en framställning har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennas ras, trosbekännelse, nationalitet, etniska ursprung, politiska uppfattning eller kön, eller att bifall till framställningen skulle vara till men för den personens ställning av något av dessa skäl.  

I 7 § i lagen om utlämning för brott finns en motsvarande bestämmelse om förbud mot diskriminering. Följaktligen kräver den nya artikeln 11 b inte ändringar i den finska lagstiftningen. 

Artikel 11. Genom artikel 11.1 i protokollet ändras i konventionen artikel 12.1 om bistånd vid straffrättsliga förfaranden så att också de genom protokollet tillagda kriminaliseringarna beaktas.  

Med stöd av artikel 11.2 i protokollet läggs till konventionen en ny artikel 12 a om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer i bevissyfte. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sin lydelse artikel 18.10−18.12 i Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (FördrS 20/2004).  

Lagen om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer i bevissyfte i brottmål (150/2004) är allmän avseende tillämpningsområdet och motsvarar förpliktelserna enligt artikel 12 a. Följaktligen kräver den nya artikeln 12 a inte några ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 12. Genom artikel 12 i protokollet ändras i konventionen artikel 13 om förhindrande av brott så att också de genom protokollet tillagda kriminaliseringarna beaktas. 

Artikel 13. Genom artikel 13 i protokollet ändras artikel 14 i konventionen om lämnande av uppgifter så att också de genom protokollet tillagda kriminaliseringarna beaktas. 

Artikel 14. Genom artikel 14 i protokollet ändras artikel 15.3 i konventionen. I punkten i fråga förtecknas vem IMO:s generalsekreterare ska delge uppgifter som har överlämnats med stöd av konventionen.  

Artikel 15. I artikel 15 i protokollet fastställs att konventionen och dess ändringsprotokoll i förhållandet mellan protokollsparterna ska ses som ett enda instrument och kallas 2005 års konvention.  

Artikel 16. Genom artikel 16 i protokollet läggs en ny artikel 16 a till konventionen. Där fastställs att artiklarna 17–24 i 2005 års ändringsprotokoll ska utgöra slutbestämmelser i konventionen. Hänvisningar i konventionen till stater som är parter ska förstås som hänvisningar till stater som är parter i protokollet. 

Artiklarna 12–16 i protokollet kräver inte några ändringar i lagstiftningen.  

Artikel 17–24. Artiklarna 17–24 i protokollet innehåller de sedvanliga slutbestämmelserna om undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning (artikel 17), ikraftträdande (artikel 18), uppsägning (artikel 19), översyn och ändringar (artikel 20), ändringar av bilagan (artikel 22), depositarie (artikel 23) och språk (artikel 24). 

I artikel 21 i protokollet föreskrivs om de förklaringar som stater kan avge när de deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument för 2005 års ändringsprotokoll. Med stöd av artikel 21.1 kan en stat som är part, som inte är part i något av de fördrag som förtecknats i bilagan, förklara att vid tillämpningen av protokollet i förhållande till den berörda parten ska fördraget anses inte inkluderat i tillämpningsområdet för artikel 3 b. Enligt artikel 21.2 får en part avge en sådan förklaring också när den upphör att vara part i något av de fördrag som förtecknats i bilagan.  

Finland är part i alla de fördrag som anges i bilagan och behöver alltså inte avge förklaringar som gäller dem.  

Med stöd av artikel 21.3 får en part när den deponerar sitt ratifikations -, godtagande -, godkännande- eller anslutningsinstrument förklara att den kommer att tillämpa bestämmelserna i artikel 3 b i enlighet med sina straffrättsliga principer om ansvarsfrihet i familjerelationer.  

Enligt den nya artikeln 3 b som lagts till konventionen genom artikel 4.6 i protokollet begår den en brottslig handling, i den mening som avses i konventionen, som rättsstridigt och uppsåtligen transporterar en annan person med vetskap om att den personen har begått en gärning som utgör ett brott enligt artikel 3, 3 a eller 3 c eller enligt någon av de överenskommelser som anges i bilagan, och med uppsåt att hjälpa den personen att undkomma lagföring.  

I 15 kap. 11 § i strafflagen föreskrivs att skyddande av brottsling är straffbart. Enligt 1 mom. gör sig den skyldig till detta brott som efter att ha fått veta att ett brott har begåtts hjälper gärningsmannen att undkomma eller förstör bevis och därigenom hindrar eller försöker hindra att gärningsmannen ställs till ansvar för brottet. I 2 mom. föreskrivs om de begränsningar av straffbarheten som gäller skyddande av brottsling och som beskrivs närmare ovan i samband med detaljmotiveringen för artikel 4.6 i protokollet.  

Med beaktande av innehållet i 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen föreslås att Finland avger en förklaring i enlighet med artikel 21.3. Också Frankrike, Nederländerna, Sverige och Tyskland har lämnat motsvarande förklaringar när de deponerat sina instrument för godkännande av protokollet.  

1.2  2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln

Artikel 1. I artikeln definieras de i 2005 års protokoll använda termerna 1988 års protokoll, organisation och generalsekreterare. Definitionerna kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 2. Genom artikel 2 i protokollet ändras artikel 1.1 i 1988 års protokoll så att hänvisningen till konventionen också ska omfatta ändringarna i 2005 års ändringsprotokoll till konventionen och de nya kriminaliseringarna i tillämpliga delar.  

Ändrade artikel 1 breddar vissa till konventionen genom 2005 års protokoll till konventionen tillagda bestämmelser till att omfatta också de brott som avses i protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln. I artikeln hänvisas till de i artikel 1 med avseende på fasta plattformar väsentliga definitionerna i konventionen, till bestämmelserna i artikel 2 a om konventionens förhållande till internationell rätt, till bestämmelserna i artikel 5 om skyldigheten att kriminalisera de brott som avses i konventionen och till bestämmelserna i artikel 5 a om juridiska personers ansvar, till förteckningen enligt artikel 7 över internationella konventioner, till bestämmelserna i artikel 10 om att utlämna eller lagföra förövare eller brottsmisstänkta och garantera dem en rättvis behandling, till bestämmelserna i artikel 11 om utlämning, till bestämmelserna i artikel 11 a om att brotten som avses i konventionen inte kan betraktas som politiska brott, till bestämmelserna i artikel 11 b om misstanke om diskriminering som hinder för utlämning, till bestämmelserna i artikel 12 a om överföring av frihetsberövade personer till en annan konventionspart för identifiering, vittnesmål eller annan medverkan, till bestämmelserna i artikel 13 om samarbete för förhindrande av brott, till bestämmelserna i artikel 14 om lämnande av uppgifter, till bestämmelserna i artikel 15 om överlämnande av uppgifter till IMO:s generalsekreterare och till bestämmelserna i artikel 16 om skiljeförfarande. Hänvisningarna till bestämmelserna i artikel 5, 7, 10, 11, 12, 13–16 ingår redan i den ursprungliga artikeln 1.1 De tillagda hänvisningarna kräver inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 3. Genom artikel 3 i protokollet görs i artikel 2 i 1988 års protokoll som innehåller brottsdefinitioner motsvarande ändringar av teknisk natur som i konventionen. Genom artikel 3.2 upphävs i 1988 års protokoll artikel 2.1 e om att skada eller döda någon i samband med brott eller försök till brott som anges i protokollet. En motsvarande bestämmelser inkluderas i den nya artikeln 2 b i protokollet. 

Genom artikel 3.3 ersätts artikel 2.2 i 1988 års protokoll. De bestämmelser om försök till brott och uppmaning till brott i denna punkt som upphävs ersätts med bestämmelserna i den nya artikeln 2 b som gäller försök till brott och medverkan i brott och annat främjande av brott. Ändringarna i artikel 2 i 1988 års protokoll kräver inga ändringar i lagstiftningen.  

Artikel 4. Genom artikel 4.1 i protokollet läggs till 1988 års protokoll en ny artikel 2 a som avseende fasta plattformar på motsvarande sätt som den nya artikeln 3 a i konventionen ska kriminalisera handlingar som görs i terroristiskt syfte, med den ytterligare förutsättningen att handlingen orsakar eller är ägnad att orsaka dödsfall eller allvarlig skada. Kriminaliseringarna enligt den nya artikeln 2 a gäller att mot eller ombord på en fast plattform använda eller från en plattform avlossa eller frigöra sprängämne, radioaktivt material eller BCN-vapen samt att släppa ut olja, flytande naturgas eller andra farliga eller skadliga ämnen från en fast plattform samt att hota begå något sådant brott.  

Genom artikel 4.2 i protokollet fogas till 1988 års protokoll en ny artikel 2 b, enligt vilken det också är straffbart att i samband med något av de brott som anges i protokollet om fasta plattformar rättsstridigt och uppsåtligen skada eller döda en person, att försöka begå ett sådant brott, att medverka till ett sådant brott som medgärningsman eller medhjälpare, att värva eller instruera andra att begå ett sådant brott och att bidra till att en grupp personer begår ett sådant brott. Bestämmelserna är identiska med bestämmelserna i den genom 2005 års ändringsprotokoll till SUA-konventionen tillagda nya artikel 3 c. 

Handlingar enligt de nya artiklarna 2 a och 2 b som begås i terroristiskt syfte är straffbara med stöd av bestämmelserna i 34 a kap. i strafflagen. Försök till brott och medverkan i brott har kriminaliserats i bestämmelserna i 5 kap. och i 17 kap. 1 a § i strafflagen (deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet). Att orsaka dödsfall eller allvarlig skada enligt den nya artikeln 2 b kan bli straffbart också enligt 21 kap. i strafflagen som brott mot liv och hälsa. Olaga hot kan dessutom bli straffbart i enlighet med 25 kap. 7 § i strafflagen. De nya kriminaliseringarna kräver följaktligen inte några ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 5. Genom artikeln görs nödvändiga ändringar i artikel 3.1 i 1988 års protokoll för att skyldigheten att utsträcka jurisdiktionen framöver också ska gälla ändringsprotokollets nya kriminaliseringar enligt artikel 2 a och 2 b. Enligt denna punkt omfattar skyldigheten att bredda jurisdiktionen också framöver de fall där brottet begås mot eller ombord på en fast plattform medan den är belägen på den berörda statens kontinentalsockel, eller när förövaren är medborgare i den staten.  

Vad gäller tillämpningsområdet för finska strafflagen gäller vad som ovan har beskrivits avseende artikel 6.1 i konventionen. Med stöd av 1 kap. 7 § 3 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag oberoende av lagen på gärningsorten även på de brott enligt 34 a kap. i strafflagen som begås i terroristiskt syfte.  

Enligt 1 kap. 6 § i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. 

Av betydelse för fasta plattformar är också kuststatens jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner inom sin ekonomiska zon som grundar sig på artikel 56 i FN:s havsrättskonvention. Enligt artikel 5.3 ska de angivna rättigheterna i fråga om havsbottnen och dess underlag utövas i enlighet med del VI i havsrättskonventionen om kontinentalsockeln. Dessa bestämmelser i havsrättskonventionen har genomförts med lagen om den ekonomiska zonen. Enligt 10 § i lagen om den ekonomiska zonen anses brott som begåtts på konstgjorda öar, anläggningar eller andra konstruktioner i den ekonomiska zonen, brott som riktar sig mot dem och straffbara försök till sådana brott som begångna i Finland enligt 1 kap. 1 § i strafflagen. Bestämmelsen omfattar också de fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln som avses i protokollet. 

På motsvarande sätt som i artikel 5.1 fogas en hänvisning till de nya brott som lagts till protokollet också till artikel 3.4 i 1988 års protokoll som gäller skyldigheten att utsträcka jurisdiktionen till brott enligt protokollet, då den misstänkte uppehåller sig inom partens territorium och den inte utlämnar den misstänkte till någon av de stater som är parter. Den nationella lagstiftningen om utlämning har också redogjorts ovan i samband med artikel 6 i ändringsprotokollet till konventionen. 

Dessutom ingår i artikel 3.3 i 1988 års protokoll också framöver skyldighet att underrätta IMO:s generalsekreterare om att jurisdiktionen har breddats.  

De ändringar i 1988 års protokoll som gjorts genom denna artikel förutsätter inga ändringar i lagstiftningen. 

Artikel 6. Enligt artikel 6 i ändringsprotokollet ska 1988 års protokoll och dess 2005 års protokoll läsas och förstås som ett enda instrument. Artiklarna 1–4 i 1988 års protokoll, sådana de lyder ändrade genom 2005 års protokoll utgör, tillsammans med artiklarna 8–13 i sistnämnda protokollet, 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln.  

Artikel 7. I enlighet med artikel 7 i ändringsprotokollet fogas till 1988 års protokoll en ny artikel 4 a där det fastställs att artiklarna 8–13 i 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln ska utgöra slutbestämmelserna till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln. Hänvisningar i protokollet till stater som är parter ska förstås som hänvisningar till stater som är parter i 2005 års protokoll.  

Artiklarna 8‒13. De slutbestämmelser som ingår i dessa artiklar gäller undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning (artikel 8), ikraftträdande (artikel 9), uppsägning (artikel 10), översyn och ändringar (artikel 11), depositarie (artikel 12) och språk (artikel 13). 

2.1  Lag om 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet

1 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse genom vilken de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras närmare nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighet som i Finland ska ta emot och besvara framställningar om hjälp, bekräftelse av nationalitet och tillstånd att vidta lämpliga åtgärder enligt den nya artikeln 8 a.15 som genom 2005 års protokoll lagts till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet. Den behöriga myndigheten är ledningscentralen vid Västra Finlands sjöbevakningssektion som underlyder Gränsbevakningsväsendet (Sjöräddningscentralen Åbo, MRCC). 

Paragrafen innehåller dessutom en materiellträttslig hänvisning om tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. i polislagen om lämnande och mottagande av internationellt bistånd på förfarandet enligt konventionens nya artikel 8 a för framställningar om hjälp. Bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa att beslutsförfarandet och befogenhetsbestämmelserna i 9 kap. i polislagen ska kunna tillämpas också i sådana fall som avses i artikel 8 a.5 där en stat som är part (den påkallande staten) enligt eget övervägande kan begära tillstånd av en annan stat som är part i dess egenskap av flaggstat att borda fartyget och att vidta åtgärder med avseende på fartyget. Tillämpliga bestämmelser i 9 kap. i polislagen är 2 a § (andra myndigheters assistans till polisen vid lämnande av internationellt bistånd), 9 b § (lämnande eller mottagande av internationellt bistånd i andra situationer), 9 d § (ställningen i andra situationer för främmande staters tjänstemän inom finskt territorium), 9 e § (polismäns befogenheter vid lämnande av internationellt bistånd), 9 f § (polismäns civilrättsliga och straffrättsliga ansvar vid lämnande av internationellt bistånd), 9 g § (polismäns rättsliga ställning vid lämnande av internationellt bistånd) och 9 h § (ackrediteringsdokument).  

3 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse, enligt vilken de bestämmelser i protokollet som inte hör till området för lagstiftningen sätts i kraft genom förordning av statsrådet. 

4 §. Paragrafen innehåller en ikraftträdandebestämmelse, enligt vilken lagen sätts i kraft genom förordning av statsrådet. Lagen avses träda i kraft samtidigt som protokollet träder i kraft för Finlands del. 

2.2  Lag om 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln

1 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse genom vilken de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras närmare nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Paragrafen innehåller en bestämmelse, enligt vilken de bestämmelser i protokollet som inte hör till området för lagstiftningen sätts i kraft genom förordning av statsrådet. 

3 §. Paragrafen innehåller en ikraftträdandebestämmelse, enligt vilken lagen sätts i kraft genom förordning av statsrådet. Lagen avses träda i kraft samtidigt som protokollet träder i kraft för Finlands del. 

4.1  Behovet av riksdagens samtycke

Behörighetsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna 

I 2−6 artikel i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan kallat EUF-fördraget, föreskrivs om behörighetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Enligt artikel 4 i EUF-fördraget ska unionen ha delad befogenhet med medlemsstaterna om den genom fördragen tilldelas en befogenhet som inte omfattas av de områden som avses i artiklarna 3 och 6. I artikel 3 i EUF-fördraget förtecknas de områden där unionen har exklusiv befogenhet och i artikel 6 de områden där unionen har befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder. Enligt artikel 2.2 i EUF-fördraget får unionen och medlemsstaterna, när fördragen tilldelar unionen en befogenhet som ska delas med medlemsstaterna på ett visst område, lagstifta och anta rättsligt bindande akter på det området. Medlemsstaterna ska utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet. 

Bestämmelser om unionens interna befogenhet inom området för straffrätt finns i fördragen. Till exempel föreskrivs det i artikel 83.1 i EUF-fördraget att ”Europaparlamentet och rådet får genom direktiv i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder inom områden med särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett särskilt behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.” Uttömmande förtecknade områden för allvarlig brottslighet är terrorism, människohandel samt sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig handel med narkotika, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, it-brottslighet och organiserad brottslighet. Med stöd av artikel 82.2 har unionen befogenhet också i straffrättsliga frågor som har en gränsöverskridande dimension för att underlätta polissamarbete och rättsligt samarbete. Med stöd av den punkten kan man exempelvis föreskriva om individens rättigheter vid behandlingen av brottmål. Av dessa bestämmelser i fördraget följer att unionens interna befogenhet inom området för kriminaliseringarna enligt protokollen till sin karaktär är delad.  

Bestämmelser om förhållandet mellan unionens interna befogenhet och dess befogenhet att ingå avtal finns i artikel 3 i EUF-fördraget. Unionen har enligt den sista satsen i artikel 3.2 i EUF-fördraget exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal ”i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa”.  

Bestämmelserna i artikel 3.2 i EUF-fördraget om unionens exklusiva avtalsbefogenhet baserar sig på EU-domstolens rättspraxis i fråga om unionens externa befogenhet (RP 23/2008 rd). Unionen ska ha extern befogenhet därför att den har använt sin interna befogenhet när de internationella åtagandena omfattas av tillämpningsområdet för de gemensamma bestämmelserna eller i vart fall av ett område som redan i stor utsträckning regleras av sådana bestämmelser (mål C-469/98, kommissionen mot Finland). 

Exklusiv befogenhet enligt artikel 3.2 i EUF-fördraget förutsätter att ingåendet av det internationella avtalet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa. I bedömningen av unionens befogenhet kan det i vissa fall räcka med att granska och jämföra unionsreglerna med det planerade avtalet. Man måste emellertid också beakta karaktär och innehåll i reglerna i fråga. Det faktum att gemenskapens regler och bestämmelserna i ett internationellt avtal till sin karaktär är minimireglering kan nämligen leda till slutsatsen att någon påverkan i enlighet med artikel 3.2 i EUF-fördraget inte föreligger, även om gemenskapens regler och avtalets bestämmelser omfattar samma område.  

EU-domstolen har ansett att unionen inte har exklusiv befogenhet då såväl de unionsrättsliga bestämmelserna som bestämmelserna i det internationella avtalet i fråga har karaktären av minimikrav (yttrande 2/91). När det gäller reglering som har karaktären av minimikrav har medlemsstaterna befogenhet att ingå avtal eftersom, om det i det internationella avtalet ställs lindrigare minimikrav än i unionsrätten, det att medlemsstaterna ingår detta avtal inte försvagar tillämpningen av unionsrätten då unionsrätten är primär. Unionsrätten försvagas inte heller, om det i ett internationellt avtal ställs högre minimikrav, förutsatt att unionsrätten ger medlemsstaterna rätt att tillämpa ett sådant strängare krav.  

Inom det område protokollen omfattar har unionen använt sin interna befogenhet genom att utfärda ett direktiv om bekämpande av terrorism som innehåller bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i de ändringsprotokoll som föreläggs för godkännande. Den rättsliga grunden för direktivet om bekämpande av terrorism är artikel 83.1 i EUF-fördraget som ger unionen befogenhet att fastställa minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder. Enligt artikel 1 i direktivet om bekämpande av terrorism fastställs där minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder. I artikel 3 i direktivet förtecknas de brott som definieras som terroristbrott. Också i ändringsprotokollen ställs på motsvarande sätt minimikrav på brottsdefinitionerna. 

Bestämmelserna i ändringsprotokollen är till vissa delar mera omfattande än de kriminaliseringar direktivet förutsätter. 2005 års ändringsprotokoll innehåller brottsdefinitioner som inte förutsätter ett terroristiskt syfte. Sådana är bestämmelserna i 2005 års protokoll till konventionen om transport av BCN-vapen och transport av så kallade produkter med dubbel användning (artikel 4). Dessutom föreskrivs genom protokollet till SUA-konventionen om myndigheters rätt att med flaggstatens tillstånd borda och genomsöka fartyg som för en främmande stats flagg, vilka bestämmelser hör till medlemsstaternas befogenhet. 

Eftersom både unionsrätten och ändringsprotokollen är minimireglering, har enligt statsrådets uppfattning EU inte exklusiv befogenhet med avseende på ändringsprotokollen. 

Med stöd av det som redogjorts ovan har Finland befogenhet att ansluta sig till ändringsprotokollen.  

Bestämmelser som hör till området för lagstiftningen 

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande bland annat för fördrag och internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Enligt grundlagsutskottets tolkning avser riksdagens grundlagsfästa godkännandebefogenhet alla de bestämmelser i internationella förpliktelser som i materiellt hänseende hör till området för lagstiftningen. En avtalsbestämmelse ska hänföras till området för lagstiftningen, om 1) bestämmelsen gäller utövande eller inskränkning av en grundläggande rättighet som är tryggad i grundlagen, 2) bestämmelsen i övrigt gäller grunderna för individens rättigheter eller skyldigheter, 3) det enligt grundlagen ska föreskrivas i lag om den sak som bestämmelsen avser, 4) det finns gällande bestämmelser i lag om den sak som bestämmelsen avser eller 5) det enligt rådande uppfattning i Finland ska föreskrivas om den i lag. Frågan påverkas inte av om en bestämmelse strider mot eller överensstämmer med en lagbestämmelse i Finland (GrUU 11, 12 och 45/2000 rd).  

Genom artikel 2 i 2005 års ändringsprotokoll ändras artikel 1 i konventionen som innehåller definitioner bland annat genom att definiera vad som avses med transport, allvarlig skada, BCN-vapen och sprängämne. Sådana bestämmelser som indirekt påverkar tolkningen och tillämpningen av materiella bestämmelser som hör till området för lagstiftningen, hör också själva till området för lagstiftningen. 

Genom artikel 4−6 i 2005 års ändringsprotokoll fogas nio nya brottstyper till SUA-konventionen (de nya artiklarna 3 a, 3 b och 3 c), en skyldighet att belägga dessa brott med lämpliga straff där brottens allvarliga karaktär beaktas samt skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att utsträcka jurisdiktionen till de nya brott som fogats till konventionen. I tillämpliga delar fogas motsvarande bestämmelser också till plattformsprotokollet. Enligt 8 § i Finlands grundlag ska brott och straff regleras genom lag. Följaktligen hör dessa avtalsbestämmelser till området för lagstiftningen. 

Artikel 5 a som fogas till konventionen genom artikel 5 i 2005 års ändringsprotokoll föreskriver om juridiska personers ansvar, som kan vara av straffrättslig, civilrättslig eller administrativ natur. Denna bestämmelse fogas också till plattformsprotokollet. Också denna bestämmelse hör till de saker som enligt 8 § i grundlagen ska regleras genom lag. Följaktligen hör den till området för lagstiftningen. Bestämmelser om juridiska personers ansvar finns redan nu i strafflagen. 

Genom artikel 7 i 2005 års ändringsprotokoll fogas till konventionen en bilaga där de FN-konventioner och protokoll som är av betydelse med tanke på kriminaliseringen enligt den nya artikeln 3 b. Eftersom de konventioner som anges i bilagan för sin del fastställer innehållet i brottsdefinitionen enligt artikel 3 b, inverkar också artikel 7 indirekt på kriminaliseringens omfattning. Följaktligen hör även artikel 7, till den del den omfattas av finsk jurisdiktion, till de saker som enligt 8 § i grundlagen ska regleras genom lag och alltså till området för lagstiftningen.  

I den nya artikeln 8 a som genom ändringsprotokollet fogas till konventionen föreskrivs om ett nytt förfarande vid bordning och genomsökning av fartyg. En konventionsparts brottsbekämpande eller andra behöriga myndigheter kan med tillstånd av fartygets flaggstat borda ett fartyg och vidta lämpliga åtgärder med avseende på fartyget, däribland stoppa, borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt förhöra personer ombord för att avgöra om ett sådant brott som avses i ändringsprotokollet har begåtts, begås eller är på väg att begås. De behöriga myndigheterna får dessutom med flaggstatens tillstånd efter genomsökningen vidta åtgärder, såsom att hålla kvar fartyget. På det sätt som närmare beskrivs i konventionen får flaggstaten ytterligare ge sitt medgivande till att en annan behörig stat utövar jurisdiktion med avseende på det genomsökta fartyget. Dessa bestämmelser gäller såväl finska myndigheters som andra konventionsparters åtgärder med avseende på fartyg som för finsk flagg. Bestämmelserna är i samklang med FN:s havsrättskonvention. De bestämmelser i havsrättskonventionen som hör till området for lagstiftningen gäller på lagnivå i Finland (lag om godkännande av vissa bestämmelser i Förenta Nationernas havsrättskonvention och i avtalet om genomförande av del XI i den, 524/1996). I den nationella lagstiftningen ingår också bestämmelser om myndigheternas befogenheter samt om samarbete. Ytterligare är 2 § i grundlagen av betydelse, enligt vilken utövning av offentlig makt ska bygga på lag. Främmande staters myndigheters befogenheter avseende fartyg som för finsk flagg beror på de finska myndigheternas medverkan och prövning, så till den delen är bestämmelsen inte i strid med 1 § 1 mom. i grundlagen.  

Det föreslås att det till ikraftträdandelagen fogas en materiellträttslig hänvisning om tillämpningen av bestämmelserna i 9 kap. i polislagen om lämnande och mottagande av internationellt bistånd på förfarandet enligt konventionens artikel 8 a för framställningar om hjälp för att säkerställa att beslutsförfarandet och befogenhetsbestämmelserna i 9 kap. i polislagen ska kunna tillämpas också i sådana fall som avses i artikel 8 a.5 i konventionen. Den nya artikeln 8 a.15 förutsätter ytterligare att IMO:s generalsekreterare ska underrättas om den behöriga myndighet som ska ta emot och besvara framställningar om hjälp. Det föreslås att en bestämmelse om den behöriga myndigheten också tas med i ikraftträdandelagen. 

Av ovan angivna orsaker hör innehållet i den nya artikeln 8 a till området för lagstiftningen. 

Artikel 11 i konventionen som har ändrats genom artikel 10 i ändringsprotokollet gäller utlämning på grund av brott som det finns bestämmelser om i lag. Vidare kompletterar den nya artikeln 11 a artikeln om utlämning genom att fastställa att inget av de brott som anges i konventionen med avseende på utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp ska betraktas som ett politiskt brott. En sådan bestämmelse påverkar indirekt tolkningen och tillämpningen av materiella bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Följaktligen hör artikel 10 till området för lagstiftningen. 

Genom artikel 11 i ändringsprotokollet fogas en bestämmelse till artikel 12 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp som gäller brott som avses i konventionen. Stater som är parter ska sköta förpliktelserna enligt artikeln antingen i enlighet med ett redan befintligt avtal om rättslig hjälp eller i enlighet med den nationella lagstiftningen. Ändringen utsträcker den rättshjälp som avses i den ursprungliga konventionen till att omfatta också de nya brotten. Lämnande av rättslig hjälp till en annan stat hör till området för lagstiftningen. 

I konventionens artikel 13 som har ändrats genom artikel 12 i protokollet föreskrivs om samarbete mellan parterna för att förhindra brott, bland annat genom utbyte av upplysningar. I Finland finns det bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen, bestämmelserna hör alltså till området för lagstiftningen. 

I enlighet med artikel 21 i protokollet kan en part när den deponerar sitt godkännandeinstrument för protokollet avge vissa förklaringar som anges i artikeln. Det föreslås att Finland i samband med deponeringen av godkännandeinstrumentet avger en förklaring i enlighet med artikel 21.3, enligt vilken den kriminalisering av transport av gärningsmän, för att hjälpa dem att undkomma lagföring för brott som anges i konventionen, som ingår i den nya artikeln 3 b kommer att tillämpas med iakttagande av principerna i finsk straffrätt om ansvarsfrihet i familjerelationer. Enligt praxis i grundlagsutskottet ger riksdagen genom ett specifikt beslut sitt samtycke till sådana reservationer, uttalanden och förklaringar till fördragsbestämmelser som påverkar innehållet i en för Finland bindande internationell förpliktelse eller förpliktelsens omfattning i relation till fördraget. Den förklaring som föreslås i propositionen gäller innehållet i eller omfattningen av de fördragsbestämmelser som hör till området för lagstiftningen, varför riksdagens samtycke behövs också för att avge den (se GrUU 29/2001 rd, och även GrUU 16/2005 rd). 

På motsvarande sätt hör i 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln artikel 1 om definitioner, artiklarna 3–4 om brottsdefinitioner samt artikel 5 om utvidgning av jurisdiktionen till området för lagstiftningen.  

Ändringsprotokollen från 2005 innehåller alltså flera bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och som alltså kräver riksdagens godkännande. 

4.2  Behandlingsordning

Protokollen innehåller inte några bestämmelser som gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. eller 95 § 2 mom. i grundlagen. Enligt regeringens uppfattning kan protokollen godkännas med enkel majoritet och förslagen till ikraftträdandelagar godkännas i vanlig lagstiftningsordning.  

Med stöd av vad som anförts ovan och i enlighet med 94 § i grundlagen föreslås det att