7.1
Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet
3 §.Definitioner.
Det föreslås att
1 punkten
ändras så att i slutet av punkten tillfogas ett kortnamn för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU. Det hänvisas till denna förordning (
SIS-förordningen om polissamarbete
) i det nya 2 mom. som föreslås bli fogat till 27 §, där det föreskrivs om utlämnande av uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret för vissa registreringar enligt SIS-förordningen om polissamarbete i Schengens informationssystem. Till övriga delar förblir bestämmelsen oförändrad.
15 §.Behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter.
Bestämmelser om användning av biometriska uppgifter som förts in i passregistret för det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna, dvs. utförande av uppgifter enligt passlagen, ingår i 11 och 12 § i polisens personuppgiftslag. I 11 och 12 § ingår också bestämmelser om behandling av biometriska uppgifter i identitetskortsregistret för det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna enligt polisens personuppgiftslag. Biometriska uppgifter i såväl passregistret som identitetskortsregister får enligt den gällande lagen användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen endast med iakttagande av 15 § 2 och 3 mom. I
2 mom.
föreskrivs det om användning av uppgifterna för att identifiera ett offer som annars förblivit oidentifierat och i
3 mom.
om användning av uppgifterna i samband med ansökan om och framställning av en handling.
I fortsättningen föreskrivs det i den nya 15 c § om användning av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregister för att identifiera ett offer. Bestämmelser om behandling av uppgifterna för ansökan om och framställning av en handling föreslås ingå i 15 a §. Uppgifterna föreslås dessutom få behandlas i syfte att utreda identiteten med iakttagande av 15 b §, för att förhindra fara med iakttagande av 15 d § samt för att förhindra, avslöja och utreda brott med iakttagande av 15 e §. Den nuvarande bestämmelsen i 2 mom. om behandling av uppgifterna för att identifiera ett offer föreslås av denna orsak ersättas med en hänvisning till 15 a–15 e §, i enlighet med vilka biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret i fortsättningen får användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna. I bestämmelsen hänvisas dessutom till de föreslagna 15 g och 15 h §, där det föreskrivs om fattande av beslut om jämförelse av uppgifter och om det förfarande som ska tillämpas vid jämförelsen. Det föreslås att 3 mom. upphävs som onödigt.
I paragrafens gällande
4 mom.
föreskrivs det om användning av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter som föreskrivs i 131 § i utlänningslagen för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna. Uppgifterna får användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen under samma förutsättningar som uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret, dvs. för att identifiera ett offer som annars förblivit oidentifierat. Dessutom får uppgifterna användas om det är nödvändigt för att förebygga, avslöja eller utreda ett brott som avses i 11–14 kap., 17 kap. 2–4, 7, 7 c eller 8 a §, 34 kap. 3 eller 5 §, 34 a kap. eller 46 kap. 1 eller 2 § i strafflagen. Bestämmelser om de ursprungliga ändamålen med behandlingen av uppgifterna finns i 131 § i utlänningslagen, enligt vilken uppgifterna upptas för verifiering av identitet, för behandling, beslut och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse och arbete och för tryggande av statens säkerhet.
Uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen ska enligt lagförslaget få behandlas i syfte att utreda identiteten med iakttagande av 15 b §, för att identifiera ett offer med iakttagande av 15 c §, för att förhindra fara med iakttagande av 15 d § samt för att förhindra, avslöja och utreda brott och skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den med iakttagande av 15 f §. Det föreslås att det nuvarande 4 mom. ändras på motsvarande sätt så att det hänvisas till dessa lagbestämmelser i bestämmelsen. I bestämmelsen hänvisas dessutom till de föreslagna 15 g och 15 h §, där det föreskrivs om fattande av beslut om jämförelse av uppgifter och om det förfarande som ska tillämpas vid jämförelsen.
15 a §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen i syfte att identifiera sökanden och i samband med en ny ansökan
.
Bestämmelser om upptagande av fingeravtryck av den som ansöker om pass och identitetskort och om fogande av ansiktsbild till ansökan om pass eller identitetskort ingår i passlagen och lagen om identitetskort. I passlagen och lagen om identitetskort ingår också bestämmelser om införande av fingeravtryck och fotografier i polisens register. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om polisens rätt att använda biometriska uppgifter som förts in i passregistret och identitetskortsregistret i samband med processen för ansökan om identitetskort och pass och framställningen av handlingarna.
Lagbestämmelsen motsvarar i sake det gällande 15 § 3 mom., men det föreslås att ordalydelsen förtydligas. Enligt 15 § 3 mom. ändrat genom 696/2021 får biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen användas om det är nödvändigt för att identifiera en person som ansökt om identitetskort eller pass när han eller hon senare ansöker om en identitetshandling. Enligt förarbetena till lagändringen är strävan med biometriska uppgifter att säkerställa en tillförlitlig identifiering av dem som ansöker om identitetskort och pass. Genom att jämföra sökandens biometriska kännetecken med uppgifterna i registret strävar man efter att förhindra bland annat obehörigt uppträdande som en annan person och att någon ansöker om identitetskort med flera olika identiteter. Syftet med den gällande bestämmelsen är att fingeravtrycksuppgifter som tagits i samband med ansökan om identitetskort ska kunna användas också vid ansökan om pass och att fingeravtryck som förts in i passregistret vid ansökan om pass i sin tur ska kunna utnyttjas vid ansökan om identitetskort. Tack vare användningen av registrerade fingeravtryck kan den som ansöker om identitetskort eller pass sköta sina ärenden elektroniskt och behöver inte personligen besöka tillståndsmyndigheten när han eller hon förnyar resedokumentet (se t.ex. FvUB 8/2021 rd, s. 5 och 8). Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra jämförelse av inte bara fingeravtryck utan också av både sådana biometriska fotografiuppgifter som lagrats i identitetskortsregistret och sådana som lagrats i passregistret, i syfte att identifiera sökanden i samband med ansökningsprocessen i fråga om båda handlingarna (se RP 206/2020 rd, s. 37).
Det föreslås att bestämmelsens ordalydelse ändras så att i 15 a § föreskrivs uttryckligen om rätt för polisen att jämföra biometriska uppgifter som upptagits av den som ansöker om identitetskort eller pass med biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret. Det ska vara möjligt att jämföra biometriska uppgifter om sökanden för att identifiera sökanden eller verifiera sökandens identitet. Med identifiering avses på samma sätt som definitionen av biometriska identifiering i EU:s AI-förordning automatiserad igenkänning av fysiska, fysiologiska, beteendemässiga eller psykologiska mänskliga drag för att fastställa en fysisk persons identitet genom jämförelse av personens biometriska uppgifter med biometriska uppgifter om enskilda personer som lagrats i en databas (artikel 3.35). Med verifiering av identiteten avses åter på samma sätt som definitionen av biometrisk verifiering i EU:s AI-förordning automatiserad en-till-en-verifiering av fysiska personers identitet genom jämförelse av deras biometriska uppgifter med tidigare lämnade biometriska uppgifter (artikel 3.36). Bestämmelsen ska således gälla endast automatisk identifiering och automatiska verifiering av identiteten, och genom bestämmelsen begränsas inte polisens rätt att med hjälp av ögonen titta på enskilda ansiktsbilder som förts in i passregistret och identitetskortsregistret. Också enligt skäl 51 i den allmänna dataskyddsförordningens ingress omfattas fotografier enligt dataskyddsförordningen av definitionen för biometriska uppgifter endast i sådana fall där de behandlas med särskild teknik som möjliggör identifiering eller autentisering av en fysisk person. Genom att jämföra sökandens biometriska kännetecken i handlingen med de uppgifter som finns i registret försöker man säkerställa att flera personer inte använder samma identitet och att samma person inte obehörigt använder flera olika identiteter.
Biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregister ska dessutom på motsvarande sätt som nu med sökandens samtycke kunna användas för att framställa en identitetshandling, dvs. identitetskort eller pass, som personen i fråga ansöker om senare. Bestämmelsens ordalydelse preciseras dock även till denna del så att biometriska uppgifter får med samtycke av den berörda personen fogas till en ansökan om identitetshandling som personen lämnar in senare. Användning av uppgifterna för framställningen av en handling som söks senare går i praktiken till så att polisen fogar de biometriska kännetecknen till ansökan och ansökan behandlas därefter i enlighet med den normala ansökningsprocessen.
Behandlingen av personuppgifter i polisens uppgifter enligt passlagen och lagen om identitetskort grundar sig på artikel 6.1 c i EU:s allmänna dataskyddsförordning, enligt vilken behandlingen är laglig när den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Vid automatisk jämförelse av sökandens fingeravtryck och ansiktsbilder med registeruppgifter är det fråga om sådan behandling av biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och därmed behandling av känsliga kategorier av personuppgifter. Behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter i polisens uppgifter enligt passlagen och lagen om identitetskort baserar sig på artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen, enligt vilken särskilda kategorier av personuppgifter får behandlas när behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt.
Också den behandling av biometriska uppgifter som är nödvändig för att upprätta en identitetshandling behövs i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen för att den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra en rättslig förpliktelse och i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 9.2 g med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse. Användning av de uppgifter som förts in i ett register för en ansökan som gäller en senare handling ska även i fortsättningen förutsätta sökandens samtycke som en extra skyddsåtgärd.
15 b §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlats för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131§ i utlänningslagen i syfte att utreda identiteten
. I
1 mom.
föreskrivs det om verifiering av en persons identitet med hjälp av biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret samt biometriska uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen. Den föreslagna bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen. Med verifiering avses på samma sätt som i 15 a § automatiserad en-till-en-verifiering av fysiska personers identitet genom jämförelse av deras biometriska uppgifter med enskilda tidigare lämnade biometriska uppgifter. Bestämmelsen gör det således inte möjligt att identifiera en person genom att jämföra uppgifterna om honom eller henne i större utsträckning med hela passregistret och identitetskortsregistret eller med alla uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen, utan endast betydligt mera begränsad verifiering av identiteten med hjälp av en-till-en-verifiering.
Bestämmelsen utgör inte någon ny behörighetsgrund för att ta signalement. Användningen av uppgifterna ska vara begränsad till situationer där en polisman enligt polislagen har rätt att utreda identiteten med hjälp av personsignalement. Bestämmelser om utredande av identiteten med hjälp av signalement ingår i 2 kap. 1 § 2 mom. i polislagen, i vars ordalydelse det föreslås ändringar nedan. Förslaget till 15 b § gör det möjligt att verifiera en närvarande persons identitet genom att jämföra biometriska uppgifter som tagits av honom eller henne i enlighet med befogenhetsbestämmelserna med enskilda tidigare registrerade uppgifter i en situation där förutsättningarna för att utreda identiteten är uppfyllda i enlighet med befogenhetsbestämmelserna. Förfarandet kompletterar andra identifieringsmetoder som polisen förfogar över och som kommer i första hand.
Rätten att behandla uppgifter ska vara bunden till nödvändighetskriteriet. Härmed avses att de biometriska uppgifter som avses i bestämmelsen inte får behandlas för att utreda identiteten, om syftet med behandlingen, dvs. utredning av identiteten, kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter. Utöver andra tillgängliga identifieringsmetoder bör polisen innan biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregister används försöka verifiera identiteten även med hjälp av uppgifter i passets eller identitetskortsregistrets tekniska del. Bestämmelser om avläsning av fingeravtryck som lagrats i passets tekniska del finns i 5 b § i passlagen och bestämmelser om avläsning av fingeravtryck och ansiktsbilder som lagrats i identitetskortets tekniska del finns i 5 a § i lagen om identitetskort. De uppgifter som lagrats i handlingens tekniska del är emellertid inte alltid tillgängliga för verifiering av identiteten till exempel om handlingens chipp har gått sönder eller personen på grund av att handlingen försvunnit eller av någon annan orsak inte kan visa upp någon handling som bevis på sin identitet. Personen kan också vägra att visa upp handlingen.
Det är av största vikt att identiteten hos en person som är föremål för polisverksamhet kan identifieras tillförlitligt genast när åtgärder inleds. Exempelvis uppvisande av förfalskade handlingar, uppvisande av någon annan persons handling eller avsiktligt lämnande av felaktiga uppgifter kan avsevärt försvåra korrekt inriktning av åtgärderna. Lämnande av oriktiga personuppgifter i syfte att vilseleda en myndighet är straffbart enligt 16 kap. 5 § i strafflagen.
Enligt 2 kap. 1 § 3 mom. i polislagen har en polisman rätt att för identifiering gripa en person som vägrar lämna uppgifter enligt 1 mom. eller som lämnar sannolikt falska uppgifter om de nämnda omständigheterna, förutsatt att gripandet är nödvändigt för att klarlägga identiteten. Den som gripits ska enligt bestämmelsen friges så snart uppgifterna har fåtts, dock senast 24 timmar efter gripandet. Gripande av en person kan dock inte anses vara förenligt med principen om minsta olägenhet i en situation där det skulle vara möjligt att verifiera den berörda personens identitet på plats utan gripande till exempel med hjälp av fingeravtryck. Polisen får i nuläget använda sådana biometriska uppgifter som personer som registrerats i polisens signalementsregister på grund av brott i syfte att utreda identiteten. Om jämförelsematerialet utvidgas till uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret samt uppgifter som registrerats med stöd av utlänningslagen skulle möjligheten att fastställa identiteten utan längre gående metoder förbättras avsevärt.
Polisens rätt att utreda identiteten är i 2 kap. 1 § i polislagen bunden till utförande av ett visst uppdrag. Beroende på uppdragets natur handlar det vid behandling av biometriska uppgifter i syfte att utreda identiteten om behandling av personuppgifter som omfattas av antingen den allmänna dataskyddsförordningen eller dataskyddslagen avseende brottmål. På behandlingen tillämpas den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella dataskyddslag som kompletterar den eller dataskyddslagen avseende brottmål i enlighet med bestämmelserna om tillämpningsområdet för dessa allmänna författningar. Vid behandlingen av uppgifter ska även de förutsättningar som anges i polisens personuppgiftslag tillämpas. Uppgifterna ska således förstöras efter att identiteten har utretts, om det inte är nödvändigt att behandla dem för undersöknings- och övervakningsuppgifter under de förutsättningar som anges i 5–6 § eller för att förebygga eller avslöja brott under de förutsättningar som anges i 7–8 §.
I
2 mom.
föreslås en informativ hänvisning till utlänningslagen och lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen. Genom hänvisningen förtydligas att bestämmelser om verifiering av identiteten i utlänningsärenden finns i de nämnda lagarna i stället för i polisens personuppgiftslag.
15 c §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka polisen får behandla biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret samt biometriska uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen för att identifiera ett offer eller för att verifiera offrets identitet. Uppgifterna får användas på motsvarande sätt som enligt gällande 15 § 2 och 4 mom. när det är nödvändigt för att identifiera ett offer för en naturkatastrof, storolycka eller någon annan katastrof eller ett offer för ett brott eller ett offer som annars förblivit oidentifierat. Det föreslås att bestämmelsens ordalydelse preciseras jämfört med nuläget så att det i bestämmelsen hänvisas till både identifiering och verifiering av identiteten på motsvarande sätt som i 15 a och 15 d–15 f §. Offrets identitet ska således kunna säkerställas antingen genom jämförelse med enskilda registeruppgifter (verifiering) eller genom att jämföra offrets uppgifter i större omfattning med tidigare registrerade uppgifter (identifiering). Rätten att behandla uppgifter ska vara bunden till nödvändighetskriteriet. Härmed avses att de biometriska uppgifter som avses i bestämmelsen inte får behandlas för att identifiera ett offer eller verifiera offrets identitet, om syftet med behandlingen, dvs. verifiering av offrets identitet, kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter.
Med ett oidentifierat offer avses på samma sätt som i nuläget avlidna samt offer som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa och som kan identifieras endast med hjälp av fingeravtrycksuppgifter eller andra biometriska uppgifter, till exempel då offret länge är i medvetslöst tillstånd. Uppgifter om ett offer för ett brott ska inte heller i fortsättningen kunna behandlas med stöd av den föreslagna bestämmelsen i syfte att utreda brott, utan endast för att utreda offrets identitet. Inte heller den bestämmelse som togs in i 16 a § i polisens upphävda personuppgiftslag (761/2003) i motsvarande form som det gällande 15 § 2 mom. ansågs göra det möjligt att använda registeruppgifterna i fråga till exempel för brottsutredning (FvUB 9/2009 rd). Bestämmelser om polisens striktare begränsade rätt att behandla uppgifter om ett offer för att förhindra, avslöja och utreda vissa allvarliga brott föreslås ingå i de nya 15 e och 15 f §.
Enligt gällande 15 § 2 och 4 mom. har endast den rätt att använda uppgifterna som nödvändigtvis måste använda dem för skötseln av sina arbetsuppgifter. Mer exakta bestämmelser än nu om beslut om behandling av uppgifter och det förfarande som ska tillämpas vid jämförelse av uppgifter föreslås ingå i 15 g och 15 h §.
Uppgifter som tagits av ett offer för att göra en jämförelse ska enligt bestämmelsen även i fortsättningen förstöras omedelbart efter jämförelsen. Jämförelsen kan anses ha upphört när man lyckats identifiera offret eller offrets identitet har verifierats. Bestämmelsen hindrar ändå inte att uppgifterna bevaras och behandlas även för andra ändamål när de lagstadgade förutsättningarna för behandling av uppgifterna är uppfyllda. Exempelvis ett brottsoffers ansiktsbilder måste ofta bevaras som en del av förundersökningsmaterialet. Då används ansiktsbilderna emellertid inte på det sätt som avses i lagbestämmelsen för att identifiera offret eller verifiera identiteten.
15 d §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen i syfte att förhindra fara.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka polisen får behandla biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret samt biometriska uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet. Den föreslagna bestämmelsen är ny jämfört med den gällande lagen.
I bestämmelsen föreslås inga nya befogenheter för polisen att samla in biometriska uppgifter, utan det är fråga om behandling av uppgifter som polisen redan innehar. Det föreslagna ändamålet med behandlingen motsvarar i fråga om betydande fara 5 kap. 54 § 5 mom. i polislagen och 10 kap. 56 § 5 mom. i tvångsmedelslagen, enligt vilka överskottsinformation som fåtts genom hemligt inhämtande av information och tvångsmedel också får användas för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. På motsvarande sätt föreskrivs det i 13 § i polisens personuppgiftslag om rätt för polisen att använda polisens registeruppgifter för förhindrande av betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. Lagens 13 § tillämpas ändå inte på biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter som föreskrivs i passlagen, lagen om identitetskort och 131 § i utlänningslagen, eftersom behandlingen av dessa uppgifter för något annat ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen är striktare begränsat i lagens gällande 15 §.
I den nya 15 d § föreslås det att de tillåtna ändamålen med behandling av de nämnda biometriska uppgifterna utvidgas så att de får behandlas för att förhindra betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet på samma sätt som andra personuppgifter som polisen behandlar. Eftersom de biometriska uppgifter som regleringen gäller är känsliga, föreslås i bestämmelsen ändå inte att biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret eller biometriska uppgifter som registrerats med stöd av utlänningslagen ska få användas för att förhindra betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada. En förutsättning för behandling är också att den är nödvändig med tanke på ändamålet med behandlingen. Härmed avses att de biometriska uppgifter som avses i bestämmelsen inte får behandlas för att förhindra betydande fara, om syftet med behandlingen, dvs. förhindrande av fara, kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter.
Jämförelsen ska vara begränsad till biometriska uppgifter som polisen får i samband med utförandet av ett enskilt uppdrag. Uppgifterna ska kunna användas antingen genom jämförelse med enskilda registeruppgifter (verifiering av identiteten) eller genom att jämföra uppgifter i större omfattning med tidigare registrerade uppgifter (identifiering av en person). Bestämmelser om beslut om jämförelse och om det förfarande som ska tillämpas vid jämförelse föreslås i 15 g och 15 h §.
Med begreppet fara hänvisas till exempel i ordlistan om övergripande säkerhet till en skadlig händelse eller utvecklingsgång som mycket sannolikt inträffar, som redan har inträffat eller som pågår. Fara är en praktisk angelägenhet som ska behandlas med riskhanteringsmetoder.
https://turvallisuuskomitea.fi/viestinta/kokonaisturvallisuuden-sanasto/
Förhindrandet av en föreliggande fara för någons liv, hälsa eller säkerhet är förenat med så pass vägande intressen med koppling till den personliga säkerheten att den föreslagna behandlingen av personuppgifter kan betraktas som nödvändig. I praktiken har särskilt ansiktsbilder som införts i polisens register bedömts vara av betydelse i polisuppdrag för att förhindra fara. Det kan vara fråga om till exempel ett brådskande behov av att identifiera en person som syns på bilder från en övervakningskamera och som man vet att är exponerad för en livshotande fara. Identifiering i akuta farliga situationer gör det möjligt att till exempel varna den person som är utsatt för faran eller på något annat sätt ingripa i en situation där en persons liv och hälsa bedöms vara utsatt för omedelbara fara. På motsvarande sätt kan man på bilder från en övervakningskamera försöka identifiera den person som orsakar hot eller offret till exempel bland personer som varit involverade i en skjutvapenincident. Snabb identifiering av personerna kan till exempel bidra till att bryta en hämndspiral mellan gatugäng. Genom spaning eller tips kan polisen också få information om en hotfull situation som orsakar fara, och där den som orsakar faran och den som är utsatt för den inte kan identifieras med andra tillgängliga metoder än genom att jämföra uppgifterna om personen med ett så omfattande bildmaterial som möjligt. Man kan då försöka identifiera den som orsakar faran och den som befinner sig i fara eller den som är utsatt för en hotfull situation med hjälp av automatisk jämförelse av ansiktsbilder genom att automatiskt jämföra ansiktsbilder som fåtts från till exempel övervakningskameramaterial eller annars i samband med ett polisuppdrag med uppgifter i polisens register.
Vid sådan behandling av personuppgifter för att identifiera en person som avses i bestämmelsen är det vanligtvis fråga om biometrisk fjärridentifiering i efterhand inom ramen för EU:s AI-förordning och den nationella reglering som i fortsättningen kompletterar den. Vid biometrisk fjärridentifiering i efterhand ska polisen iaktta villkoren i AI-förordningen och de nationella bestämmelser som kompletterar den.
Polisen använder inte tills vidare biometrisk fjärridentifiering i realtid. Ett behandlingsändamål som motsvarar det föreslagna förhindrande av betydande fara har dock ansetts proportionellt även i EU:s AI-förordning. Enligt förordningen ska användning av system för biometrisk fjärridentifiering i realtid på allmänt tillgängliga platser för brottsbekämpande ändamål inte betraktas som ett förbjudet AI-användningsområde i den mån sådan användning är absolut nödvändig för förhindrande av ett specifikt, betydande och överhängande hot mot fysiska personers liv eller fysiska säkerhet eller ett verkligt och aktuellt eller verkligt och förutsebart hot om en terroristattack (artikel 5.1 h). Enligt skäl 33 i förordningens ingress kan ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska säkerhet också vara följden av en allvarlig driftsstörning vid kritisk infrastruktur enligt definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 av den 14 december 2022 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG.
, om en driftsstörning vid eller förstörelse av sådan kritisk infrastruktur skulle leda till en omedelbar fara för en persons liv eller fysiska säkerhet, inbegripet genom allvarlig skada på tillhandahållandet av basförnödenheter till befolkningen eller på utövandet av statens kärnfunktion. Ibruktagandet av biometrisk fjärridentifiering i realtid för brottsbekämpande ändamål skulle förutsätta nationella bestämmelser som kompletterar AI-förordningen, och i samband med beredningen av dem borde man särskilt bedöma även användningen av biometriska uppgifter som polisen innehar som jämförelsematerial.
Den föreslagna regleringen omfattas av dataskyddslagen avseende brottmål. På behandlingen av uppgifterna ska också tillämpas de förutsättningar som föreskrivs i polisens personuppgiftslag. Biometriska uppgifter som använts för en jämförelse ska således förstöras efter jämförelsen i syfte att förhindra en betydande fara, om inte det är nödvändigt att behandla dem för undersöknings- och övervakningsuppgifter under de förutsättningar som anges i 5–6 § eller för att förebygga eller avslöja brott under de förutsättningar som anges i 7–8 §.
15 e §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen i syfte att förhindra, avslöja och utreda brott.
Den föreslagna paragrafen är ny i förhållande till den gällande lagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka biometriska uppgifter som införts i passregistret och identitetskortsregistret får användas i syfte att förhindra, avslöja och utreda brott. I bestämmelsen föreslås inga nya befogenheter för polisen att samla in biometriska uppgifter, utan det är fråga om behandling av uppgifter som polisen redan innehar. Den behandling av personuppgifter som avses i bestämmelsen omfattas av dataskyddslagen avseende brottmål.
I
1 mom.
uppräknas de brott för vilkas förhindrande, avslöjande och utredande polisen ska få jämföra uppgifter som fåtts i samband med utförandet av ett enskilt uppdrag med biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret. Den allmänna förutsättningen ska i fråga om samtliga brott i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis och kraven i den allmänna dataskyddslagstiftningen vara nödvändighet. Härmed avses att de biometriska uppgifter som avses i bestämmelsen inte får behandlas om syftet med behandlingen, dvs. förhindrande, avslöjande eller utredande av brott, kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter. Bestämmelser om beslut som jämförelsen förutsätter föreslås ingå i den nya 15 g § och om det förfarande som ska tillämpas vid jämförelse i den nya 15 h §.
I
1 punkten
föreslås att uppgifterna får behandlas för att förhindra, avslöja eller utreda för det första följande brott: röjande av statshemlighet (12 kap. 7 § i strafflagen), uppsåtligt framkallande av fara, uppsåtligt sprängämnesbrott, brott mot bestämmelserna om farliga föremål eller offentlig uppmaning till brott enligt 17 kap. 1 § i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen), förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 2 § i strafflagen), deltagande i utbildning för ett terroristbrott (34 a kap. 4 b § i strafflagen), resa i syfte att begå ett terroristbrott (34 a kap. 5 c § i strafflagen) samt offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott (34 a kap. 5 e § i strafflagen). Det strängaste straffet som föreskrivs i lag för dessa brott är fängelse i mindre än sex år. Brotten i förteckningen är dock allvarliga landsförräderi- och spioneribrott samt terroristbrott, och för att avslöja dem får enligt 5 kap. 3 § i polislagen också användas metoder för hemligt inhämtande av information som avses i 5 kap. i polislagen. På motsvarande sätt kan polisen till exempel enligt 5 kap. 5 § i polislagen ges tillstånd till teleavlyssning för att förhindra brott, om en person som på grund av sina yttranden eller hotelser eller sitt uppträdande med fog kan antas göra sig skyldig till något av brotten i förteckningen.
Uppgifterna föreslås också få användas för att förhindra, avslöja och utreda följande brott: oaktsamt röjande av statshemlighet (12 kap. 8 § i strafflagen), brott mot neutralitetsbestämmelserna (12 kap. 10 § i strafflagen), upprätthållande av landsförrädisk förbindelse (12 kap. 11 § i strafflagen), förberedelse till högförräderi (13 kap. 3 § i strafflagen) och olaglig militär verksamhet (13 kap. 4 § i strafflagen). Det föreskrivna strängaste straffet för de nämnda brotten är fängelse i 1–4 år, men förutom att skydda den nationella säkerheten är det också fråga om att förhindra, avslöja och utreda brott som på ett centralt sätt hänför sig till Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter. Brotten har bedömts vara förknippande med exempelvis ett starkt intresse av att skydda försvarets intressen i anslutning till tryggande av folkets livsmöjligheter, de grundläggande fri- och rättigheterna samt statsledningens verksamhetsfrihet samt till försvaret av den lagliga samhällsordningen.
I 1 punkten föreslås dessutom att uppgifterna ska få användas för att förhindra, avslöja och utreda vissa andra brott för vilka det strängaste straffet enligt lag är fängelse i fyra år. Dessa brott är förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (21 kap. 6 a § i strafflagen), grovt frihetsberövande (25 kap. 2 § i strafflagen), grov utpressning (31 kap. 4 § i strafflagen), sabotage (34 kap. 1 § i strafflagen), trafiksabotage (34 kap. 2 § i strafflagen), äventyrande av andras hälsa (34 kap. 4 § i strafflagen) samt grovt skjutvapenbrott (41 kap. 2 § i strafflagen). Det kan betraktas som viktigt att effektivt förhindra, avslöja och utreda dessa allvarliga brott med avseende på såväl individers som samhällets säkerhet. Genom att ingripa i förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa innan gärningen framskrider kan man förhindra gärningar som eventuellt hotar flera människors liv och hälsa, såsom skolskjutningar. Grovt frihetsberövande, grov utpressning och grova skjutvapenbrott hänför sig åter ofta till annan allvarlig narkotika- och våldsbrottslighet. Rekvisiten för grovt frihetsberövande och grov utpressning förutsätter allvarlig fara eller allvarligt våld och gärningarna kan pågå länge. De andra brotten som avses i punkten är allmänfarliga brott, vilkas rekvisit inbegriper antingen allmän fara för liv eller hälsa eller synnerligen kännbar ekonomisk skada. Exempelvis vid sabotage kan jämförelse av en bild som finns i materialet från en övervakningskamera med polisens register i praktiken vara det enda möjliga sättet att identifiera gärningsmannen.
Våldsbrott, frihetsberövande, utpressning, skjutvapenbrott och förberedelse till brott mot liv och hälsa har ofta kopplingar till organiserad brottslig verksamhet, som kan anses utgöra ett betydande samhällshot. Genom att i större utsträckning än nu använda biometriska uppgifter för att förhindra, avslöja och utreda dessa brott effektiviseras således också kampen mot organiserad brottslighet.
Förutom de ovannämnda brotten föreslås det i 1 punkten en bestämmelse om rätt för polisen att använda uppgifterna för att förhindra, avslöja och utreda spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn (20 kap. 19 § i strafflagen) samt innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn (20 kap. 21 § i strafflagen). Innehav och spridning av bilder som på ett sexuellt sätt visar barn är globalt erkända skadliga brottsfenomen. Polisen kommer till exempel genom observationsuppgifter över stora mängder bildmaterial som på ett sexuellt sätt visar barn, där det ofta är omöjligt att identifiera de misstänkta och brottsoffer som förekommer i materialet utan automatisk jämförelse med ett omfattande jämförelsematerial. Genom att identifiera de personer som förekommer i materialet kan man inrikta åtgärder för att närmare utreda saken, nå de berörda parterna, identifiera offret, identifiera den misstänkta gärningsmannen och förhindra nya brott.
Enligt
2 punkten
får uppgifter behandlas för att förhindra, avslöja eller utreda brott för vilka det strängaste straffet enligt lag är fängelse i minst sex år. Det allmänna intresset av att förhindra, avslöja och utreda brott framhävs särskilt i fråga om grova brott. Det finns en stark samhällelig förpliktelse att förhindra till exempel planerade brott mot liv eller landsförräderi som kommit till polisens kännedom även med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessa brott kan i sin allvarligaste form hota flera människors liv och hälsa. Det samhällsintresse som hänför sig till förhindrandet, avslöjande och utredandet av dessa brott bedöms vara så vägande att det motiverar begränsad användning av biometriska uppgifter som finns i polisens register i enlighet med de föreslagna bestämmelserna.
Till de brott som avses i punkten hör de allvarligaste krigsförbrytelserna och brotten mot mänskligheten (folkmord enligt 1 §, brott mot mänskligheten enligt 3 §, grovt brott mot mänskligheten enligt 4 §, aggressionsbrott enligt 4 a §, krigsförbrytelse enligt 5 §, grov krigsförbrytelse enligt 6 §, brott mot förbudet mot infanteriminor enligt 7 a §, brott mot förbudet mot kemiska vapen enligt 8 §, brott mot förbundet mot biologiska vapen enligt 9 § och tortyr enligt 9 a § i strafflagens 11 kap.), landsförräderibrott (äventyrande av Finlands suveränitet enligt 1 §, krigsanstiftan enligt 2 §, landsförräderi enligt 3 §, grovt landsförräderi enligt 4 §, spioneri enligt 5 §, grovt spioneri enligt 6 § och olovlig underrättelseverksamhet enligt 9 § i strafflagens 12 kap.), högförräderibrott (högförräderi enligt 1 § och grovt förräderi enligt 2 § i strafflagens 13 kap.), brott mot rättskipning (grov osann utsaga inför domstol enligt 3 § och grov bevisförvanskning enligt 8 § i strafflagens 15 kap.), brott mot allmän ordning (grovt ordnande av olaglig inresa enligt 17 kap. 8 a § i strafflagen), sexualbrott (våldtäkt enligt 1 §, grov våldtäkt enligt 2 §, grovt sexuellt övergrepp enligt 4 §, grovt koppleri enligt 11 §, våldtäkt mot barn enligt 12 §, grov våldtäkt mot barn enligt 13 §, sexuellt övergrepp mot barn enligt 14 §, grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 15 §, sexuellt utnyttjande av barn enligt 16 § och grov spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn enligt 20 § i strafflagens 20 kap.), brott mot liv och hälsa (dråp enligt 1 §, mord enligt 2 §, dråp under förmildrande omständigheter enligt 3 §, grov misshandel enligt 6 §, kvinnlig könsstympning enligt 6 b § och grovt dödsvållande enligt 9 § i strafflagens 21 kap.), brott mot friheten (människohandel enligt 3 §, grov människohandel enligt 3 a § och tagande av gisslan enligt 4 § i strafflagens 25 kap.), rånbrott (rån enligt 1 § och grovt rån enligt 2 § i strafflagens 31 kap.), häleri- och penningtvättsbrott (yrkesmässigt häleri enligt 3 § och grov penningtvätt enligt 7 § i strafflagens 32 kap.), allmänfarliga brott (grovt sabotage enligt 3 §, grovt äventyrande av andras hälsa enligt 5 §, kärnladdningsbrott enligt 6 § och kapning enligt 11 § i strafflagens 34 kap.), terroristbrott (brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § 1 mom. 3–8 punkten, mord som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 §:n 2 mom., brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 a §, ledande av terroristgrupp enligt 3 §, deltagande i en terroristgrupps verksamhet enligt 4 §, meddelande av utbildning för ett terroristbrott enligt 4 a §, rekrytering för ett terroristbrott enligt 4 c §, finansiering av ett terroristbrott enligt 5 §, finansiering av en terrorist enligt 5 a § och finansiering av terroristgrupp enligt 5 b § i strafflagens 34 a kap.), penningsmedelsbrott (grov penningförfalskning enligt 37 kap. 2 § i strafflagen), militära brott (grovt vakttjänstbrott eller grovt våldsamt motstånd mot förman under krigstid enligt 20 § 3 mom., överlöpning enligt 22 § och farligt militärt brott enligt 23 § i strafflagens 45 kap.), miljöbrott (grov miljöförstöring enligt 48 kap. 2 § i strafflagen) samt narkotikabrott (grovt narkotikabrott enligt 2 § och grovt främjande av narkotikabrott enligt 4 a § i strafflagens 50 kap.).
Förutsättningarna för jämförelse ska vara desamma i fråga om såväl fingeravtryck som ansiktsbilder. I praktiken är det dock endast sällan nödvändigt att göra jämförelse med båda uppgiftsgrupperna. Användningen av uppgifter begränsas förutom av nödvändighetskriteriet också av att vid all behandling av personuppgifter enligt polisens personuppgiftslag ska i enlighet med lagens 2 § bestämmelserna i 1 kap. i polislagen om respekt för de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, proportionalitetsprincipen, principen om minsta olägenhet och principen om ändamålsbundenhet iakttas. Vid behandlingen ska också iakttas förutsättningarna i den allmänna dataskyddslagstiftningen, såsom principerna för behandling av personuppgifter enligt 2 kap. i dataskyddslagen avseende brottmål. Till dessa principer hör bland annat relevanskravet (6 § i dataskyddslagen avseende brottmål). De personuppgifter som behandlas ska vara adekvata och behövliga med hänsyn till ändamålet med behandlingen och får inte vara för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas.
Möjligheterna att utnyttja fingeravtryck och ansiktsbilder för att förhindra, avslöja och utreda varierar enligt typ av brott. Fingeravtryck har stor betydelse vid brott som begås genom att bland annat röra vid föremål. Vid brott som begås med hjälp av datanät är fingeravtryck åter inte nödvändigtvis av någon som helst betydelse för brottsutredningen. Bilduppgifters betydelse för brottsbekämpningen har däremot ökat kontinuerligt i takt med digitaliseringen. Övervakningskameraupptagningar i anslutning till brott har även traditionellt haft mycket stor betydelse för brottsutredningar, men antalet fall där de används har ökat på grund av den tekniska utvecklingen. Särskilt allvarliga och planmässiga brott har i och med den alla digitaliseringen nästan undantagsvis kontaktyta även med nätmiljö och digitalt material. I samband med brottsutredningar hittar man ofta video- och bildmaterial, där man kan observera grova brott. I samband med utredningar behandlar polisen numera stora mängder olika video- och bildmaterial bland annat för att identifiera misstänkta och offer. Vid vissa typer av brott, såsom sexuellt utnyttjande av barn av typen grooming, utgör bilder en central del av den brottsliga verksamheten. Vid grova våldsbrott kan man åter spela in misshandel och även tortyr av offren och dela materialet via sociala medier. Offren är ofta minderåriga och vågar inte nödvändigtvis anmäla ens grova gärningar till polisen för att undvika eventuella hämndåtgärder. Det är ofta omöjligt att utreda offrens identitet med andra metoder än att jämföra video- och bildmaterialet med bilduppgifter i en jämförelsedatabas. Offren är vanligtvis inte registrerade på grund av brott, så att utvidga jämförelsematerialet till uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret skulle förbättra identifieringsmöjligheterna avsevärt. Som exempel kan nämnas en situation där det finns bildmaterial av potentiellt sexuellt utnyttjande av ett barn. I en sådan situation är det mycket viktigt att första identifiera både det minderåriga offret för brottet och den som är misstänks för den brottsliga gärningen, varefter åtgärder kan riktas mot rätta aktörer.
I
2 mom.
föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka polisen får behandla resultaten av en jämförelse som avses i 1 mom. för att förhindra, avslöja och utreda brott. Med polisen avses i bestämmelsen Polisstyrelsen och dess underlydande polisenheter på samma sätt som i andra bestämmelser i polisens personuppgiftslag. I 21 § föreslås bestämmelser om utlämnande av uppgifter till andra behöriga myndigheter som avses i dataskyddslagen avseende brottmål på motsvarande sätt som i fråga om utlämnande av andra uppgifter som polisen innehar. Bestämmelser om beslut om begäran av uppgifter föreslås ingå i den nya 21 a §. Dessutom föreskrivs det separat om utlämnande av uppgifter till militärunderrättelsemyndigheter (21 b §) liksom om behandling av uppgifter inom skyddspolisen (52 a §).
Enligt 2 mom. får polisen använda biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret endast som en del av resultaten av en jämförelse som gjorts i enlighet med 15 h § och endast när det är nödvändigt för att identifiera en person som avses i 2 mom.
1–3 punkten
eller för verifiering av personens identitet. Sådan behandling av uppgifter för att utreda brott som avses i
1 punkten
kopplas till att förundersökningslagens tröskel ”skäl att misstänka” för att utföra förundersökning ska ha överskridits. I punkten beaktas dessutom separat personer under 15 år som är misstänkta för en brottslig gärning på motsvarande sätt som i tvångsmedelslagen. Enligt 11 kap. 1 b § i tvångsmedelslagen får med anledning av en i 3 kap. 5 § i förundersökningslagen avsedd brottslig gärning som någon misstänks ha gjort sig skyldig till innan han eller hon fyllt 15 år den som misstänkts för den brottsliga gärningen gripas eller får tvångsmedel enligt 4 eller 6–10 kap. i tvångsmedelslagen användas.
Uttrycket ”med fog kan antas att personen har gjort sig eller gör sig skyldig” i
2 punkten
motsvarar den gällande 7 § 2 mom. 1 punkten i polisens personuppgiftslag, men ändamålet med användningen av uppgifterna begränsas striktare än i 7 § till att endast förhindra och avslöja brott som avses i 1 mom. Enligt definitionen i 5 kap. 1 § i polislagen avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Det är fråga om att förhindra ett brott när detta kan ske innan sådana åtgärder har vidtagits som uppfyller brottsrekvisiten (RP 224/2010 rd, s. 92–93). Det ska således inte vara möjligt att behandla uppgifter i större utsträckning i samband med förebyggande av brott och polisens förebyggande verksamhet. Enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i polislagen avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts.
I
3 punkten
föreskrivs det om användning av uppgifter om brottsoffer. Det ska vara möjligt att använda uppgifter om ett offer om det är nödvändigt för att förhindra, avslöja eller utreda ett sådant brott som avses i 1 mom. På det sätt som konstateras ovan utgör bilder en central del av brottslig verksamhet särskilt vid vissa typer av brott. Exempelvis i samband med utredningen av sexualbrott beslagtas ofta betydande mängder bild- och videomaterial. Automatisk ansiktsbildjämförelse kan ofta vara det enda sättet att identifiera ett barn eller en sårbar person som fallit offer för ett sexualbrott. I samband med grova våldsbrott kan åter misshandel eller tortyr av offer filmas och delas via sociala medier. Offren för dessa brott är ofta rädda för hämnd och vågar inte anmäla brottet till polisen. Till skillnad från bestämmelsen i 15 c § om identifiering av ett offer som annars förblivit oidentifierat är det fråga om att använda uppgifter om offret uttryckligen för ett ändamål med anknytning till förhindrande, avslöjande eller utredning av ett brott. Av denna orsak tillämpas också de striktare begränsningarna enligt 15 e § på behandling av uppgifter om offret.
I
3 mom.
föreskrivs om en ytterligare förutsättning för att göra en sådan jämförelse som avses i 1 mom. Förutsättningen är att personen inte har identifierats eller att personens identitet inte har kunnat verifieras med hjälp av de uppgifter som avses i 5–8 § i polisens personuppgiftslag. Innan jämförelsen görs bör det således säkerställas att det inte är möjligt att identifiera personen med hjälp av uppgifter som behandlas till exempel för polisens undersöknings- och övervakningsuppgifter (5–6 §) eller för förhindrande och avslöjande av brott (7–8 §), exempelvis så kallade signalementsuppgifter som baserar sig på brott. Personer som planerar till exempel allvarliga våldsbrott och brott mot liv eller terroristbrott har dock inte nödvändigtvis någon tidigare brottshistoria, utan motivet till att planera och genomföra brottet kan vara ideologiskt eller ha att göra med psykiska problem. Bland annat de som förberett skolskjutningar har vanligtvis ingen betydande brottslig bakgrund. Också bland dem som utför sabotagebrott finns många förstagångsförbrytare. Av dessa orsak är fingeravtryck och ansiktsbilder av den person som förbereder ett brott sällan registrerade på grund av brott, och personen kan således inte identifieras genom att uppgifterna om honom eller henne jämförs med i 5–8 § i polisens personuppgiftslag avsedda uppgifter i anslutning till förebyggande, avslöjande och utredande av brott. Inte heller en jämförelse med uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen ger något resultat i fall där den person som jämförs inte är asylsökande och inte hör till någon annan av de grupper som avses i 131 § 1 mom. i utlänningslagen.
Användningen av uppgifterna för att förhindra, avslöja eller utreda brott förutsätter att samtliga förutsättningar som föreskrivs i 1–3 mom. är uppfyllda. Vid behandlingen blir det också på det sätt som beskrivs ovan aktuellt att tillämpa 2 § 3 mom. i polisens personuppgiftslag, enligt vilket vid behandlingen av personuppgifter ska bestämmelserna i 1 kap. i polislagen om respekt för de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, proportionalitetsprincipen, principen om minsta olägenhet och principen om ändamålsbundenhet iakttas.
I
4 mom.
föreslås bestämmelser om rätt för polisen att behandla enskilda biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregister i situationer där uppgifterna är nödvändiga för att hitta en person som avses i 2 mom. Till skillnad från 1–3 mom. är det inte fråga om automatisk jämförelse av uppgifterna med hela passregistret och identitetskortsregistret för att identifiera en person. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen får polisen däremot ta en enskild ansiktsbildsuppgift ur passregistret eller identitetskortsregistret och jämföra den med till exempel material från en övervakningskamera för att hitta en brottsmisstänkt eller ett brottsoffer som avses i 1 mom.
Biometriska uppgifter om en misstänkt eller ett offer ska under de förutsättningar som anges i paragrafen få användas för biometrisk fjärridentifiering i efterhand inom ramen för EU:s AI-förordning och de nationella bestämmelser som i fortsättningen kompletterar den. Det är då fråga om till exempel en i artikel 26.10 i förordningen avsedd utredning för målinriktad sökning av en person som misstänks ha begått ett brott eller som har dömts för att ha begått ett brott, som enligt AI-förordningen förutsätter förhandstillstånd av en rättslig myndighet eller en administrativ myndighet med vissa undantag som anges i ovannämnda artikel 26.10. Vid biometrisk fjärridentifiering i efterhand ska polisen iaktta förutsättningarna i AI-förordningen och de nationella bestämmelser som i fortsättningen kompletterar den. AI-system med hög risk, som är avsedda att användas för biometrisk fjärridentifiering i efterhand, får bland annat under inga omständigheter användas för brottsbekämpande ändamål på ett icke målinriktat sätt, utan koppling till ett brott, ett straffrättsligt förfarande, ett verkligt och aktuellt eller verkligt och förutsebart hot om ett brott eller sökning efter en specifik försvunnen person. Det ska också säkerställas att inget beslut som har negativa rättsliga följder för en person får fattas av de brottsbekämpande myndigheterna enbart på grundval av utdata från sådana system för biometrisk fjärridentifiering i efterhand.
Polisen använder tills vidare inte biometrisk fjärridentifiering i realtid, vars ibruktagande för brottsbekämpande ändamål skulle förutsätta nationella bestämmelser som kompletterar AI-förordningen. Enligt artikel 5.1 h i AI-förordningen hör användning av system för biometrisk fjärridentifiering i realtid på allmänt tillgängliga platser för brottsbekämpande ändamål inte till de förbjudna AI-användningsområdena, om och i den mån sådan användning är absolut nödvändig för något av följande syften: 1) Målinriktad sökning efter specifika offer för människorov, människohandel eller sexuellt utnyttjande av människor, samt sökning efter försvunna personer. 2) Förhindrande av ett specifikt, betydande och överhängande hot mot fysiska personers liv eller fysiska säkerhet eller ett verkligt och aktuellt eller verkligt och förutsebart hot om en terroristattack. 3) Lokalisering eller identifiering av en person som misstänks ha begått ett brott, i syfte att genomföra en brottsutredning eller lagföring för brott eller verkställande av en straffrättslig påföljd för brott som avses i bilaga II. Till de brott som avses i bilaga II hör terrorism, människohandel, sexuell exploatering av barn och barnpornografi, olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen, mord och grov misshandel, olaglig handel med mänskliga organ eller vävnader, olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan, brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens behörighet, kapning av flygplan eller fartyg, våldtäkt, miljöbrott, organiserad stöld eller väpnat rån, sabotage samt deltagande i en kriminell organisation inblandad i ett eller flera av de brott som förtecknas ovan. En ytterligare förutsättning är att brottet i den berörda medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en längsta tidsperiod på minst fyra år.
När system för biometrisk fjärridentifiering i realtid används på allmänt tillgängliga platser för brottsbekämpande ändamål ska enligt artikel 5 i AI-förordningen hänsyn tas till bland annat arten av den situation som ger upphov till den eventuella användningen och konsekvenserna av användningen av systemet för alla berörda personers rättigheter och friheter. Dessutom ska användningen vara förenlig med nödvändiga och proportionella skyddsåtgärder och villkor i enlighet med nationell rätt, särskilt vad gäller tidsmässiga och geografiska begränsningar samt personbegränsningar. Inget beslut som har negativa rättsliga följder för en person får fattas enbart på grundval av utdata från systemet för biometrisk fjärridentifiering i realtid. I regel ska det vara tillåtet att använda ett system för fjärridentifiering i realtid endast om den brottsbekämpande myndigheten har slutfört en konsekvensbedömning avseende grundläggande rättigheter och har registrerat systemet i EU-databasen.
Ibruktagande av biometrisk fjärridentifiering i realtid för brottsbekämpande ändamål förutsätter nationella bestämmelser som kompletterar AI-förordningen. I samband med beredningen av eventuella nationella bestämmelser bör man separat bedöma även användningen av biometriska uppgifter som polisen innehar som jämförelsematerial.
15 f §. Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter i 131 § i utlänningslagen i syfte att förhindra, avslöja och utreda brott
.
I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen får användas för att förhindra, avslöja och utreda brott. I bestämmelsen föreslås inga nya befogenheter för polisen att samla in biometriska uppgifter, utan det är fråga om behandling av uppgifter som polisen redan innehar. Den behandling av personuppgifter som avses i bestämmelsen omfattas av dataskyddslagen avseende brottmål.
Enligt det gällande 15 § 4 mom. får biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt 131 § i utlänningslagen användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna, om det är nödvändigt för att förebygga, avslöja eller utreda vissa brott som det hänvisas till i bestämmelsen. Hänvisningen täcker 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen, där det föreskrivs om landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott. I bestämmelsen hänvisas dessutom till brott som avses i strafflagens 11 kap. (krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten), 14 kap. (brott mot politiska rättigheter), 17 kap. (brott mot allmän ordning) 2–4, 7, 7 c eller 8 a §, 34 kap. (allmänfarliga brott) 3 eller 5 § samt 46 kap. (brott som har samband med införsel och utförsel) 1 eller 2 §, som förvaltningsutskottet i sitt betänkande om polisens personuppgiftslag ansåg ha ett sådant nära samband med det ursprungliga behandlingsändamålet att skydda statens säkerhet som grundlagsutskottet förutsätter på det sätt som sägs i 131 § i utlänningslagen (se FvUB 39/2018 rd, s. 40–41).
I
1 mom.
föreskrivs det på samma sätt som gällande 15 § 4 mom. om användning av uppgifterna för att förebygga, avslöja och utreda ovannämnda brott med nära samband med skyddandet av statens säkerhet. Bestämmelsen preciseras dock jämfört med det gällande 15 § 4 mom. så att den gäller uttryckligen polisens rätt att använda uppgifterna. Av brottsrubriceringarna föreslås dessutom att diskriminering (11 kap. 11 § i strafflagen) stryks, för vilken det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst sex månader. Även diskriminering hör till de i 11 kap. i strafflagen avsedda brotten mot mänskligheten. Förhindrande, avslöjande och utredande av diskriminering kan ändå inte anses väga lika tungt som de andra brotten som avses i bestämmelsen och för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år.
Eftersom de brott som avses i bestämmelsen bedöms ha ett nära samband med det ursprungliga ändamålet med behandlingen, ska det inte heller i fortsättningen uppställas några särskilda förutsättningar i anslutning till förfarandet. I detta avseende motsvarar bestämmelsen i sak nuläget. Rätten att behandla uppgifter ska dock även till denna del vara bunden till om de är nödvändiga med tanke på ändamålet med behandlingen och vid behandlingen av uppgifter ska den allmänna dataskyddslagstiftningens krav beaktas. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter till andra behöriga myndigheter som avses i dataskyddslagen avseende brottmål i syfte att förhindra, avslöja och utreda brott och om beslut om begäran om uppgifter föreslås ingår i 21 och 21 a §.
I
2 mom.
föreskrivs det om användning av uppgifterna för att förhindra, avslöja och utreda andra allvarliga brott än sådana som avses i 1 mom. Till denna del är det fråga om nya ändamål med behandlingen jämfört med den gällande lagen. De brott som uppräknas i
1 och 2 punkten
motsvarar de brott som uppräknas i 15 e § 2 mom. 1 och 2 punkten med den skillnaden att i 1 mom. föreskrivs det om behandling av uppgifter för att förhindra, avslöja och utreda brott med ett nära samband med statens säkerhet.
I
3 mom.
föreskrivs det om rätt för polisen att behandla resultaten av en jämförelse som avses i 2 mom. Bestämmelsen motsvarar 15 e § 2 mom. Paragrafens
4 och 5 mom.
motsvarar åter 15 e § 3 och 4 mom.
15 g §. Beslut om behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen.
I paragrafen föreskrivs det om beslut om sådan behandling av biometriska uppgifter som föreslås i propositionen. Enligt
1 mom.
ska jämförelse av biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret samt biometriska uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen i syfte att identifiera ett offer (15 c §), i syfte att förhindra fara (15 d §) eller i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott (15 e och 15 f §) förutsätta beslut av en anhållningsberättigad polisman. Med en anhållningsberättigad polisman avses på motsvarande sätt som i polislagen en polisman som avses i 2 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen. Enligt 2 kap. 9 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen är anhållningsberättigade tjänstemän polisöverdirektören, vid Polisstyrelsen polisdirektörer, polisöverinspektörer och polisinspektörer, polischefer, biträdande polischefer, vid centralkriminalpolisen chefen för centralkriminalpolisen och biträdande chefer, kriminalöverinspektörer, kriminalinspektörer, kriminalöverkommissarier, överkommissarier, kriminalkommissarier och kommissarier.
Den anhållningsberättigade polismannen ska i samband med att beslutet fattas säkerställa att den jämförelse som avses i bestämmelsen är nödvändig och att de förutsättningar som föreskrivs för jämförelse är uppfyllda. Den tjänsteman som fattar beslutet ska således bland annat säkerställa att det är nödvändigt att behandla uppgifterna med tanke på ändamålet med behandlingen. Uppgifterna ska således inte få behandlas om syftet med behandlingen kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter. Bestämmelsen gäller inte behandling av enskilda registeruppgifter för att utreda identiteten (15 b §) eller för att hitta en person (15 e § 4 mom. och 15 f § 5 mom.) och inte i 15 f § 1 mom. avsedd behandling av uppgifter som förts in i register med stöd av 131 § i utlänningslagen för att förebygga, avslöja och utreda brott med ett nära samband med det ursprungliga ändamålet med behandlingen (15 f § 1 mom.). Behandling av en enskild biometrisk ansiktsbild eller fingeravtrycksuppgift bedöms vara ett sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter än mer omfattande jämförelse av registeruppgifter, så när det gäller sådan behandling är det inte nödvändigt att föreskriva om en uttrycklig skyldighet att fatta beslut som kompletterar skyldigheter i den allmänna lagstiftningen. Vid i 15 f § 1 mom. avsedd behandling av uppgifter som införts i register med stöd av 131 § i utlänningslagen är det igen inte motiverat att avvika från det förfarande som tillämpas i fråga om det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna, eftersom det är fråga om förebyggande, avslöjande och utredande av brott som har ett nära samband med det ursprungliga ändamålet med behandlingen. Även i fråga om behandlingen av enskilda uppgifter och 15 f § 1 mom. ska den allmänna dataskyddslagstiftningen iakttas, såsom de krav som gäller den registrerades rättigheter och rättsmedel.
Enligt
2 mom.
ska beslutet fattas skriftligt. I momentet föreskrivs också om innehållet i beslutet. Av beslutet ska framgå den tjänsteman som fattat beslutet, datum då beslutet meddelats, de uppgifter för vilka jämförelse begärs samt en utredning om att de förutsättningar för jämförelse av biometriska uppgifter som anges i 15 c–15 f § är uppfyllda. Den tjänsteman som gör jämförelsen ska kunna säkerställa att förutsättningarna är uppfyllda utifrån den utredning som presenterats i beslutet. Exempelvis när det gäller förhindrande, avslöjande och utredande av brott ska således av beslutet framgå bland annat vilket i 15 e § 1 mom. eller 15 f § 2 mom. avsett brott det är fråga om. I beslutet ska också ingå en utredning om att jämförelsen är nödvändig för att förhindra, avslöja eller utreda det brott som nämns. Av utredningen ska också framgå att personen i fråga inte har identifierats eller att personens identitet inte har kunnat verifieras med hjälp av de uppgifter som avses i 5–8 §.
Polisstyrelsen, som är registeransvarig, ansvarar för all behandling av personuppgifter inom polisen i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen. I den nya 60 a § föreslås dessutom bestämmelser om Polisstyrelsens skyldighet att föra statistik över de beslut som avses i bestämmelsen och de åtgärder som vidtagits med stöd av besluten.
15 h §. Förfarande som ska tillämpas vid jämförelse av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen.
I paragrafen föreslås bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas på sådan jämförelse av biometriska uppgifter som avses i lagförslaget. Bestämmelsen gäller inte behandling av enskilda registeruppgifter i syfte att utreda identiteten (15 b §) eller för att kunna hitta en person (15 e § 4 mom. och 15 f § 5 mom.) och inte i 15 f § 1 mom. avsedd behandling av uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen för att förhindra, avslöja och utreda vissa brott med ett nära samband med skyddandet av statens säkerhet (15 f § 1 mom.).
I
1 mom.
preciseras att endast en särskilt utsedd tjänsteman som är anställd vid centralkriminalpolisen och som har fått lämplig utbildning får göra jämförelser i syfte att förhindra fara som avses i 15 d § och förhindra, avslöja och utreda brott som avses i 15 e § 1 mom. eller 15 f § 2 mom. Polisstyrelsen och centralkriminalpolisen ska ansvara för att lämplig utbildning ordnas för de tjänstemän som centralkriminalpolisen utser att göra jämförelser. I praktiken är sådana jämförelser av fingeravtryck som kräver specialkompetens centraliserad till centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium. Centralkriminalpolisen svarar också för den granskning av uppgifter som avses i 5–8 § i polisens personuppgiftslag och som är en förutsättning för jämförelse. När det gäller jämförelser av ansiktsbilder svarar centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium också för behövliga jämförelseutlåtanden till exempel i situationer där ett utlåtande behövs som bevis. Andra polisenheter har inte rätt att få tillgång till passregistret, identitetskortsregistret eller biometriska uppgifter som avses i 131 § i utlänningslagen för att göra sådana jämförelser som avses i bestämmelsen när det fråga om att förhindra fara eller förhindra, avslöja eller utreda ett brott.
I momentet föreskrivs det dessutom om identifiering av ett offer som avses i 15 c §, som i fortsättningen kan göras av inte bara centralkriminalpolisen utan också av någon annan särskilt utsedd tjänsteman som är anställd vid polisen och som har fått lämplig utbildning. Enligt gällande 15 § 2 och 4 mom. har rätt att använda uppgifterna för att identifiera ett offer endast den som nödvändigtvis måste använda dem för skötseln av sina arbetsuppgifter. Rätten att använda uppgifterna preciseras således jämfört med de nuvarande bestämmelserna.
I
2 mom.
föreskrivs det om ett undantag som gäller jämförelse av biometriska ansiktsbilder för en preliminär identifiering av en person. Bestämmelsen gäller jämförelse i syfte att identifiera ett offer och i syfte att förhindra fara samt i syfte att förhindra, avslöja eller utreda brott. Polisen har tillgång till ett maskinellt ansiktsidentifieringssystem, som används redan för närvarande i polisenheterna för att jämföra ansiktsbilder som registrerats på grund av brott samt för att jämföra ansiktsbilder som avses i 131 § i utlänningslagen inom ramen för de gällande bestämmelserna. En tjänsteman som är anställd vid polisen och har fått lämplig utbildning i användning av systemet och utförande av ansiktsbildjämförelse ska enligt den föreslagna bestämmelsen få behandla sådana biometriska ansiktsbilder som avses i lagförslaget för en preliminär bedömning av en person. Även jämförelse av ansiktsbilder för preliminär identifiering av en person ska i enlighet med 15 g § förutsätta ett skriftligt beslut av en anhållningsberättigad polisman. Resultaten av jämförelsen får i detta fall användas endast för inriktning av polisens verksamhet, och en jämförelse som gjorts för preliminär identifiering ska således inte kunna användas till exempel som bevis i ett brottmål. Egentliga jämförelseutlåtanden ska vid behov begäras av centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium i enlighet med 1 mom.
Inledande identifiering har beaktats även i artikel 26.10 i EU:s AI-förordning, som gäller biometrisk fjärridentifiering i efterhand. Ett system som är avsett för fjärridentifiering i efterhand får användas utan det förhandstillstånd som förutsätts i övriga fall för inledande identifiering av en potentiell misstänkt på grundval av objektiva och verifierbara fakta med direkt anknytning till brottet. Varje användning ska även då begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att utreda ett specifikt brott.
Enligt
3 mom.
ska den tjänsteman som gör jämförelsen före jämförelsen utifrån den utredning som lagts fram i det beslut som avses i 15 g § säkerställa att förutsättningarna för behandling av biometriska uppgifter uppfylls och att personen inte kan identifieras eller personens identitet verifieras utifrån de uppgifter som avses i 5–8 §. Av beslutet ska på det sätt som beskrivs i samband med 15 g § framgå de uppgifter som den tjänsteman som gör jämförelsen behöver för att säkerställa att begäran om jämförelse är lagenlig. Den tjänsteman som utför jämförelsen ska således utifrån beslutet kunnat försäkra sig om bland annat att jämförelsen är nödvändig med tanke på ändamålet med behandlingen. Jämförelse får inte utföras om syftet med behandlingen kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter.
16 §. Polisens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem.
I
1 mom.
8 punkten stryks författningsnumret på lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen, eftersom det hänvisas till den lagen redan i 15 b §. Inga ändringar föreslås i bestämmelsens innehåll.
21 §. Utlämnande av personuppgifter till en annan behörig myndighet som avses i dataskyddslagen avseende brottmål.
Det föreslås att till paragrafen fogas fyra nya moment, där det föreskrivs om rätt för polisen att lämna ut biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret samt biometriska uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen till vissa andra brottsbekämpande myndigheter som avses i dataskyddslagen avseende brottmål. Utlämnandet av uppgifter är kopplat till de ändamål med behandlingen och förutsättningar som anges i 15 b–15 f §. I den nya 21 a § föreslås bestämmelser om beslut om begäran om uppgifter. Dessutom föreskrivs det separat om utlämnande av uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret till militärunderrättelsemyndigheter (21 b §) liksom om behandling av uppgifter vid skyddspolisen (52 a §).
Det nya
2 mom.
gäller utlämnande av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen till Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten. Enligt momentet får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter till de ovannämnda myndigheterna under de förutsättningar som anges i 15 c § för identifieringen av ett offer, under de förutsättningar som anges i 15 d § för förhindrande av fara eller under de förutsättningar som anges i 15 e § 1 och 2 mom. för förhindrande, avslöjande eller utredning av brott. I det nya
3 mom.
föreskrivs på motsvarande sätt om utlämnande av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt 131 § i utlänningslagen med den skillnaden att utlämnande av uppgifterna för förhindrande, avslöjande och utredning av brott är kopplat till de förutsättningar som anges i 15 f § 1–3 §.
En förutsättning för att få behandla uppgifter i samtliga dessa bestämmelser är nödvändighet, som också begränsar utlämnandet av uppgifter. Uppgifter ska således får utlämnas endast när det är nödvändigt för utförande av den mottagande myndighetens uppgifter. Härmed avses att de biometriska uppgifter som avses i bestämmelsen inte får utlämnas om syftena med behandlingen kan uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter. Exempelvis identifiering av offer som annars förblivit oidentifierade (15 c §) hör i regel till polisens uppgifter, men under undantagsförhållanden kan det vara nödvändigt även för Gränsbevakningsväsendet och Försvarsmakten att identifiera offer. Vid förhindrande av fara (15 d §) kan det åter såväl under normala som undantagsförhållanden vara fråga om att förhindra en fara för liv och hälsa som hänför sig till exempelvis odetonerad ammunition. Största delen av de allvarliga brott som avses i 15 e och 15 f § är sådana brott vars förhindrande, avslöjande och utredning hör till polisenheter som lyder under Polisstyrelsen. Uppgifterna ska få lämnas ut för att förhindra, avslöja och utreda brott endast i fråga om sådana brott vars förhindrande, avslöjande eller utredning hör till Gränsbevakningsväsendets, Tullens eller Försvarsmaktens uppgifter. Gränsbevakningsväsendet ska således kunna begära jämförelse till exempel när det är nödvändigt för att förhindra, avslöja eller utreda grov människohandel (25 kap. 3 a § i strafflagen) eller något annat brott som det ankommer på Gränsbevakningsväsendet att utreda enligt 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. Tullen ska kunna begära jämförelse för förhindrande, avslöjande eller utredning av till exempel ett grovt narkotikabrott (50 kap. 2 § i strafflagen) eller andra tullbrott som anges i 2 § 1 punkten i lagen om brottsbekämpning inom Tullen. Det bedöms vara nödvändigt att lämna ut uppgifter till andra myndigheter, eftersom intresset av att förhindra, avslöja och utreda de brott som avses i propositionen är lika viktigt oberoende av vilken myndighet som är behörig i ärendet. På motsvarande sätt kan det anses nödvändigt att identifiera ett offer och förhindra en betydande fara samt verifiera identiteten hos en person av intresse och att hitta en person med hjälp av enskilda jämförelser för alla myndigheter som avses i bestämmelsen när det är fråga om myndighetens lagstadgade uppgift.
Huvudstabens har enligt 89 § i den nya lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (89/2025) till uppgift att förhindra, avslöja och utreda bland annat brott som behandlas som ett militärt rättegångsärende eller i ett militärdisciplinförfarande. Till dessa brott hör enligt 2 § i militära rättegångslagen (326/1983) bland annat allvarliga brott mot liv och hälsa, såsom dråp, mord och dråp under förmildrande omständigheter. Uppgifter ska således få utlämnas till Försvarsmaktens huvudstab även för att förhindra, avslöja och utreda sådana brott när det hör till Försvarsmaktens uppgifter och de förutsättningar för behandling av uppgifterna som anges i 15 e § är uppfyllda.
Försvarsmaktens huvudstab svarar dessutom enligt 93 § i den nya lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten för att på det militära försvarets område upptäcka, förhindra och avslöja sådana brott som kan hota försvaret, statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Huvudstaben ska således kunna begära jämförelse för att förhindra och avslöja dylika brott. Enligt 93 § 3 mom. sörjer centralkriminalpolisen för att brotten reds ut.
Enligt förslaget till
4 mom.
ska enskilda biometriska uppgifter få lämnas ut till Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten under de förutsättningar som anges i 15 e § 4 mom. och 15 f § 5 mom. för att en person ska kunna hittas samt under de förutsättningar som anges i 15 b § för verifiering av en persons identitet i situationer där dessa myndigheter med stöd av befogenhetsbestämmelser har rätt att utreda identiteten med hjälp av signalement. På motsvarande sätt som i 2 och 3 mom. ska uppgifter få lämnas ut endast när det är nödvändigt för utförande av den mottagande myndighetens lagstadgade uppgifter och de övriga förutsättningar som föreskrivs för behandlingen är uppfyllda. För Gränsbevakningsväsendets del tillämpas på utredning av identiteten i uppgifter som omfattas av dataskyddslagen avseende brottmål gränsbevakningslagen (578/2005), och för Tullens del föreskrivs det om utredning av identiteten i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015). I 99 § i den nya lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten föreskrivs om motsvarande rätt för Huvudstaben som för polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet att utreda identiteten. En tjänsteman som utför brottsbekämpningsuppdrag vid Huvudstaben ska i fortsättningen ha rätt att utreda identiteten och, om objektet vägrar, rätt att utreda identiteten till exempel på basis av signalement eller vid behov genom att gripa personen i fråga. I momentet avsedd jämförelse av uppgifter för att utreda identiteten ska vara möjlig endast under de förutsättningar som anges i 15 b §, dvs. i situationer där det är nödvändigt för att verifiera personens identitet och identiteten inte kan verifieras på ett tillförlitligt sätt genom en identitetshandling eller andra tillgängliga uppgifter.
I det nya
5 mom.
föreskrivs det om ytterligare förutsättningar för att lämna ut uppgifter. Uppgifter ska få lämnas ut på det sätt som avses i 2 och 3 mom. för identifiering av ett offer, förhindrande av fara eller förhindrande, avslöjande eller utredning av brott endast om personen inte har identifierats eller personens identitet inte har kunnat verifieras med hjälp av uppgifter som innehas av den myndighet som begär uppgifter eller uppgifter som avses i 5–8 § i polisens personuppgiftslag. Före jämförelsen ska man således kontrollera de uppgifter som innehas av den myndighet som begär uppgifter och säkerställa att det inte är möjligt att identifiera personen med hjälp av till exempel uppgifter som fåtts för polisens undersöknings- och övervakningsuppgifter (5–6 §) eller uppgifter som behandlas för förebyggande och avslöjande av brott (7–8 §), till exempel så kallade signalementsuppgifter som grundar sig på brott. Bestämmelsen gäller inte sådant utlämnande av enskilda biometriska uppgifter för att hitta en person eller utreda identiteten som avses i 4 mom. Till andra myndigheter får utlämnas endast enskilda uppgifter eller resultaten av en jämförelse som polisen gjort.
När förutsättningarna är uppfyllda gör polisen jämförelsen med iakttagande av det förfarande som anges i 15 h §. Jämförelse ska förutsätta ett beslut om begäran om uppgifter som fattats i enlighet med 21 a §. Den tjänsteman som gör jämförelsen ska utifrån den utredning som lagts fram i beslutet kontrollera att förutsättningarna för jämförelse är uppfyllda. De myndigheter som tar emot uppgifterna ska inte ha rätt att få direkt tillgång till passregistret, identitetskortsregistret eller uppgifter som registrerats med stöd av 131 § i utlänningslagen för att göra automatiska jämförelser.
21 a §. Beslut om begäran om biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen.
I paragrafen föreskrivs om det beslutsfattande som i 21 § 2 och 3 mom. avsett utlämnande av biometriska uppgifter förutsätter hos den myndighet som begär uppgifterna.
Enligt
1 mom.
fattas beslut om begäran om uppgifter för ett ändamål som anges i 21 § 2 eller 3 mom. av en anhållningsberättigad tjänsteman som är anställd vid Gränsbevakningsväsendet eller Tullen, en tjänsteman vid Försvarsmaktens Huvudstab som förordnats till brottsbekämpningsuppdrag och som utövar de befogenheter som har föreskrivits för en anhållningsberättigad tjänsteman, eller en militärjurist eller någon annan tjänsteman vid Huvudstaben som är särskilt förtrogen med hemligt inhämtande av information och som har förordnats till brottsbekämpningsuppdrag som gäller brott som anknyter till underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finland på det militära försvarets område och till sådan verksamhet som äventyrar syftet med det militära försvaret. Beslutet ska således förutsättas för att biometriska uppgifter jämförs för att identifiera ett offer, förhindra fara eller förhindra, avslöja eller utreda brott. Bestämmelsen gäller inte i 21 § 4 mom. avsett utlämnande av enskilda registeruppgifter för att utreda identiteten eller hitta en person. Regleringen motsvarar besluten om polisens interna behandling av uppgifter (15 g §) med den skillnaden att i samband med utlämnande ska också i 15 f § 1 mom. avsett utlämnande av uppgifter som är registrerade med stöd av 131 § i utlänningslagen för förebyggande, avslöjande och utredning av brott med ett nära samband med det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna förutsätta ett beslut om begäran av uppgifter.
Bestämmelser om anhållningsberättigade tjänstemän ingår för Tullens och Gränsbevakningsväsendets del i 2 kap. 9 § i tvångsmedelslagen. Enligt 2 kap. 9 § i mom. 2 punkten i tvångsmedelslagen är anhållningsberättigade tjänstemän Tullens brottsbekämpningschef, chefen för verksamhetsenheten för Tullens brottsbekämpning och de tullöverinspektörer vid Tullens brottsbekämpning som av Tullens brottsbekämpningschef har förordnats till undersökningsledare. Enligt 3 punkten är anhållningsberättigade tjänstemän chefen och biträdande chefen för Gränsbevakningsväsendet, avdelningschefen för gräns- och sjöavdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet, avdelningschefen, biträdande avdelningschefen, enhetschefen vid enheten för brottsbekämpning, överinspektörerna för gränsbevakningsfrågor, överinspektörerna, kriminalöverinspektörerna och kriminalinspektörerna på juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet, kommendörerna och biträdande kommendörerna för gränsbevaknings- och sjöbevakningssektionerna, chefen för en gränsbyrå eller sjöbyrå vid en gränsbevaknings- eller sjöbevakningssektion, chefen och biträdande chefen för Helsingfors gränskontrollavdelning vid Finska vikens sjöbevakningssektion och en sådan gränsbevakningsman med minst löjtnants grad som genomgått den utbildning som föreskrivs för undersökningsledare inom Gränsbevakningsväsendet och som av chefen för Gränsbevakningsväsendet eller chefen för någon av dess förvaltningsenheter har förordnats till undersökningsledare.
Bestämmelser om tjänstemän vid Försvarsmaktens Huvudstab som förordnats till brottsbekämpningsuppdrag och som utövar de befogenheter som har föreskrivits för en anhållningsberättigad tjänsteman finns i 94 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten. Enligt paragrafen utövas de befogenheter som föreskrivits för en anhållningsberättigad tjänsteman av en militärjurist eller någon annan tjänsteman som förordnats till undersökningsledare. I brottsbekämpningsuppdrag enligt lagens 95 § som gäller brott som anknyter till underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finland på det militära försvarets område och till sådan verksamhet som äventyrar syftet med det militära försvaret fattas beslutet av en militärjurist eller någon annan tjänsteman som förordnats till brottsbekämpningsuppdrag och som är särskilt förtrogen med hemligt inhämtande av information.
Enligt
2 mom.
ska beslutet fattas skriftligt. I momentet föreskrivs det också om beslutets innehåll, som motsvarar besluten om polisens interna behandling av uppgifter (15 g §). Av ett beslut ska framgå den tjänsteman som fattat beslutet, datum då beslutet meddelats, de uppgifter för vilka jämförelse begärs samt en utredning om att de förutsättningar för jämförelse och utlämnande av uppgifter som anges i 15 c–15 f § och 21 § uppfylls. Den tjänsteman som beslutar om begäran av uppgifter ska när beslutat fattas säkerställa att den jämförelse som avses i bestämmelsen är nödvändig och att de övriga förutsättningar som föreskrivs för jämförelse är uppfyllda. Den tjänsteman som gör jämförelsen ska kunna säkerställa att förutsättningarna är uppfyllda utifrån den utredning som lagts fram i beslutet. Exempelvis när det gäller förhindrande, avslöjande och utredning av brott ska det således av beslutet framgå bland annat vilket i 15 e § 1 mom. eller 15 f § 2 mom. avsett brott det är fråga om. Beslutet ska också innehålla en utredning om att jämförelsen är nödvändig för att förhindra, avslöja eller utreda brottet i fråga. Med nödvändighet avses att syftet med behandlingen kan inte uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter. Av utredningen ska dessutom framgå att personen i fråga inte har identifierats eller att identiteten inte har kunnat verifieras med hjälp av de uppgifter som innehas av den myndighet som begär uppgifterna eller med hjälp av uppgifter som innehas av polisen och som avses i 5–8 § i denna lag.
Polisstyrelsen, som är registeransvarig, ansvarar för all behandling av personuppgifter inom polisen i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen. Den personuppgiftsansvar gäller också utlämnande av personuppgifter. I den nya 60 a § föreslås dessutom bestämmelser om Polisstyrelsens skyldighet att föra statistik över de beslut som avses i bestämmelsen och de åtgärder som vidtagits med stöd av besluten.
21 b §. Utlämnande av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen till militärunderrättelsemyndigheter.
Paragrafen är ny och i den föreskrivs det om de förutsättningar under vilka biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen får utlämnas till militärunderrättelsemyndigheter för att skydda försvaret av landet samt för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den. I momentet föreslås rätt för militärunderrättelsemyndigheter att jämföra uppgifter på samma sätt som i förslaget till 52 a § föreslås för skyddspolisen i fråga om civila underrättelsemyndigheter.
Militärunderrättelsemyndigheter har med stöd av 37 § 1 mom. 20 punkten i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten (332/2019), utöver vad som föreskrivs någon annanstans i lag, för fullgörande av uppdrag inom militär underrättelseinhämtning trots sekretessbestämmelserna rätt att få behövliga uppgifter ur polisens personregister. Militärunderrättelsemyndigheter har med stöd av 2 mom. rätt att få uppgifterna också genom teknisk anslutning eller som en datamängd. Den personuppgiftsansvarige har rätt att få uppgifterna avgiftsfritt eller mot ett vederlag som baserar sig på kostnaderna för framtagning av uppgifterna. Den föreslagna bestämmelsen är på grund av biometriska känneteckens karaktär en specialbestämmelse som innehåller noggrannare begränsningen i förhållande till militärunderrättelsemyndigheternas allmänna rätt att få uppgifter. Det har ansetts mest ändamålsenligt att föreskriva om rätten i polisens personuppgiftslag, där det också föreskrivs om utlämnande av biometriska uppgifter till andra säkerhetsmyndigheter.
Den militära underrättelseinhämtningen inhämtar och behandlar information om militär verksamhet som riktar sig mot Finland eller som är av betydelse med tanke på Finlands säkerhetsmiljö eller om främmande staters verksamhet som allvarligt hotar det finska försvaret eller som äventyrar samhällets vitala funktioner. Informationen inhämtas till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande samt Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter, till exempel att övervaka och trygga territoriell integritet, trygga folkets levnadsmöjligheter, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens verksamhetsfrihet, försvara den lagliga samhällsordningen, men också för att delta i internationell militär krishantering. Föremål för den militära underrättelseinhämtningen är till exempel verksamhet och förberedelse till verksamhet som bedrivs av främmande staters beväpnade styrkor och därmed jämförbara organiserade grupper, underrättelseverksamhet som riktas mot Finlands försvar, planering, tillverkning, spridning och användning av massförstörelsevapen eller en kris som allvarligt hotar internationell fred och säkerhet, om verksamheten är att militär karaktär.
Enligt
1 mom.
ska militärunderrättelsemyndigheter få jämföra biometriska uppgifter som fås i samband med utförandet av ett enskilt uppdrag med sådana biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen. Den allmänna förutsättningen för jämförelse av uppgifter är i fråga om samtliga ändamål med behandlingen i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis och kraven i den allmänna dataskyddslagstiftningen att jämförelsen är nödvändig. Militärunderrättelsemyndigheter ska få behandla uppgifter endast när det är nödvändigt förr skydda försvaret av landet samt för att skydda den nationella säkerheten hos verksamhet som allvarligt hotar den. Med uttrycket hänvisas till verksamheter liknande de föremål för den militära underrättelseinhämtningen som anges i 4 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019). Med nödvändighet avses att syftet med behandlingen kan inte uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter.
Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att säkerställa militärunderrättelsemyndigheternas förmåga att svara på en snabb förändring och försämring i säkerhetsmiljön samt på ett tillräckligt tillförlitligt sätt vid behov identifiera personer med anknytning till verksamheten, såväl sådana som är registrerade med stöd av utlänningslagen som finska medborgare. Personerna av intresse har sällan kriminell bakgrund, så biometriska uppgifter om dem har inte förts in i polisens register på grund av brott. Därför kan också uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret vara mycket centrala och nödvändiga för att identifiera personer av intresse i anslutning till skyddande av försvaret eller verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
Uppgifterna lämnas ut på det sätt som anges i 1 mom. genom att militärunderrättelsemyndigheter ges rätt att jämföra biometriska uppgifter med sådana biometriska uppgifter i polisens register som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen. Jämförelse ska enligt momentet förutsätta beslut av en militärjurist eller annan tjänsteman som är särskilt förtrogen med användningen av metoder för underrättelseinhämtning. Härigenom säkerställs att beslutet vid militärunderrättelsemyndigheten inte kan fattas av en tjänsteman som saknar tillräcklig utbildning, färdighetsnivå och förtrogenhet att bedöma om det är nödvändigt att använda uppgifterna.
På grund av arten av militärunderrättelsemyndigheternas information föreslås att vid jämförelsen ska tillämpas samma förfarande som hos de civila underrättelsemyndigheterna. Förfarandet skiljer sig från utlämnandet av uppgifter till andra behöriga myndigheter som avses i dataskyddslagen avseende brottmål. Militärunderrättelsemyndigheternas information utgörs i regel av sensitiva uppgifter av hög informationssäkerhetsklass, som det förutsätts att behandlas i informationssystem avsedda för behandling av endast sådana uppgifter och som det inte är möjligt att överföra till informationssystem av en lägre informationssäkerhetsklass. De uppgifter som ska jämföras kan typiskt handla om uppgifter som fåtts med militärunderrättelsemyndigheternas metoder för underrättelseinhämtning eller om personuppgifter som fåtts från en annan stat eller en internationell organisation med stöd av 28 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. Det föreskrivs separat om utlämnande av underrättelseuppgifter till polisen i egenskap av brottsbekämpande myndighet i 6 kap. om utlämnande av underrättelseuppgifter i vissa fall (den s.k. brandmursregleringen) i lagen om militär underrättelseverksamhet, och vid internationellt informationsutbyte bestäms det nästan undantagslöst i utlämnarens villkor om sekretess för uppgifter, tystnadsplikt, begränsningar av användningen av uppgifter, vidare utlämnande av uppgifter och återlämnande av utlämnat material. Vid behandlingen av personuppgifter som fåtts från en annan stat eller en internationell organisation binds militärunderrättelsemyndigheterna dessutom av bestämmelser i internationella avtal och andra förpliktelser som är bindande för Finland.
I
2 mom.
föreskrivs det att jämförelse kommer i sista hand i förhållande till andra identifieringsmetoder. Förutsättningen för jämförelse är att personen inte har identifierats eller att personens identitet inte har kunnat verifieras med hjälp av andra uppgifter som innehas av militärunderrättelsemyndigheten. Före jämförelse ska militärunderrättelsemyndigheten försöka identifiera personen med hjälp av alla personuppgifter som den har tillgång till på grund av sina uppgifter samt i mån av möjlighet också med hjälp av andra uppgifter som militärunderrättelsemyndigheten får av polisen.
Militärunderrättelsemyndigheterna iakttar i all verksamhet och behandling av personuppgifter de allmänna grundläggande verksamhetsprinciper som anges i lagen om militär underrättelseverksamhet, till vilka hör bland annat proportionalitetsprincipen som det föreskrivs om i 1 kap. 6 § i den lagen. Enligt den ska den militära underrättelseinhämtningens åtgärder vara försvarbara i förhållande till hur viktiga de uppgifter är som erhålls genom informationsinhämtningen, till hur brådskande underrättelseuppdraget är, till det eftersträvade målet för den militära underrättelseinhämtningen, till föremålet för den militära underrättelseinhämtningen, till den inskränkning av rättigheter som andra orsakas av att en underrättelseåtgärd används samt till andra omständigheter som påverkar saken. Åtgärden ska även ge tillräckliga faktiska möjligheter att nå de godtagbara mål som ställts upp för den militära underrättelseinhämtningen. I 1 kap. 7 § i lagen om militär underrättelseverksamhet föreskrivs det åter om principen om minsta olägenhet, enligt vilken det genom användning av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter inte får ingripas i någons rättigheter i större utsträckning och ingen får orsakas större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt för att utföra uppdraget.
Den skyldighet som föreslås för polisstyrelsen i 60 a § att föra statistik över besluten och de åtgärder som vidtagits med stöd av dem ska inte gälla behandling av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret i militärunderrättelsemyndigheters verksamhet. Militärunderrättelsemyndigheterna omfattas av regelbunden och heltäckande laglighetsövervakning inom Huvudstaben samt inom förvaltningsområdet av Försvarsministeriets laglighetsövervakning. På samma sätt som civilunderrättelsemyndigheterna övervakas även den militära underrättelseverksamheten av den oberoende underrättelseombudsmannen, och militärunderrättelsemyndigheternas behandling av personuppgifter övervakas dessutom dataombudsmannen i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen.
Den föreslagna bestämmelsen gäller inte behandling av biometriska uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen. När det gäller dessa uppgifter är det inte nödvändigt att föreskriva om jämförelser för att skydda landets försvar eller den nationella säkerheten, eftersom skydd av statens säkerhet hör till de ursprungliga ändamål med behandlingen som angetts i 131 § i utlänningslagen. Militärunderrättelsemyndigheter ska även i fortsättningen på motsvarande sätt som i nuläget få behandla biometriska uppgifter enligt 131 § i utlänningslagen för det ursprungliga ändamålet med behandlingen när det är nödvändigt.
22 §. Övrigt utlämnande av personuppgifter till myndigheter.
I paragrafen föreskrivs det om utlämnande av personuppgifter till andra myndigheter för uppgifter som omfattas av den allmänna dataskyddsförordningen. Det föreslås att bestämmelsen i
2 mom.
om utlämnande av biometriska uppgifter för utförande av uppgifter som föreskrivs i lagen om identitetskort och passlagen ändras så att enskilda uppgifter får lämnas ut till Gränsbevakningsväsendet och Tullen även för verifiering av personens identitet i en situation som avses i 36 § 2 mom. i gränsbevakningslagen eller 17 § 4 mom. i tullagen (304/2016). Det är således fråga om utlämnande av uppgifter till Gränsbevakningsväsendet och Tullen när de inte agerar som behörig myndighet enligt dataskyddslagen avseende brottmål. För Gränsbevakningsväsendets del tillämpas gränsbevakningslagen på utredning av identiteten oberoende av om det är fråga om uppgifter som omfattas av dataskyddslagen avseende brottmål eller den allmänna dataskyddsförordningen. För Tullens del föreskrivs det om utredning av identiteten i uppgifter som omfattas av den allmänna dataskyddsförordningen i tullagen. I praktiken kan det vara nödvändigt att utreda identiteten till exempel i samband med tillsynsåtgärder som föreskrivits för Gränsbevakningsväsendet och i samband med Tullens tullåtgärder.
Bestämmelsen utgör inte någon ny behörighetsgrund för upptagande av signalement. Användningen av uppgifterna ska vara begränsad till situationer där en gränsbevakningsman eller tullman enligt gränsbevakningslagen eller tullagen har rätt att reda ut identiteten med hjälp av signalement. Den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att verifiera en närvarande persons identitet genom att jämföra biometriska uppgifter som tagits av honom eller henne i enlighet med befogenhetsbestämmelserna med enskilda tidigare registrerade uppgifter i en situation där förutsättningarna enligt befogenhetsbestämmelserna att utreda identiteten uppfylls. Bestämmelsen gör det inte möjligt att identifiera en person genom att jämföra uppgifterna om honom eller henne i större utsträckning med hela passregistret och identitetskortsregistret, utan endast betydligt mera begränsad verifiering av identiteten med hjälp av en-till-en-verifiering. Förfarandet kompletterar andra identifieringsmetoder som Gränsbevakningsväsendet och Tullen förfogar över och som kommer i första hand.
Gränsbevakningslagen och tullagen innehåller bestämmelser som motsvarar polislagen om gripande av en person för utredning av identiteten. Enligt 36 § 3 mom. i gränsbevakningslagen och 17 § 2 mom. i tullagen har en gränsbevakningsman och en tullman rätt att för utredande av identiteten gripa en person som vägrar lämna uppgifter som nämns i 1 mom. eller som lämnar sannolikt falska uppgifter om nämnda omständigheter, förutsatt att gripandet är nödvändigt för att klarlägga uppgifterna. Enligt bestämmelsen ska den som har gripits friges så snart behövliga uppgifter erhållits, dock senast 24 timmar efter gripandet. Möjlighet att verifiera identiteten på plats till exempel med hjälp av fingeravtryck skulle förbättra också Gränsbevakningsväsendets och Tullens möjlighet att identifiera personer utan att gripa dem.
Uppgifter ska även i fortsättningen på samma sätt som i nuläget kunna lämnas ut till Gränsbevakningsväsendet, Tullen, utrikesministeriet och finska beskickningar samt Migrationsverket för styrkande av identiteten och konstaterande av ett dokuments äkthet, om det är nödvändigt för behandling av ärenden som gäller en persons inresa, vistelse i landet eller utresa. Till denna del föreslås inga ändringar i bestämmelsen.
27 §. Utlämnande av personuppgifter till Europeiska unionens gemensamma informationssystem
. Med stöd av den gällande paragrafen får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter som avses i 5–8, 11 och 12 § till Schengens informationssystem med iakttagande av bestämmelserna i SIS-förordningarna. Med hjälp av Schengens informationssystem främjas bevarandet av en hög säkerhetsnivå inom unionens område för frihet, säkerhet och rätt genom att stödja de nationella behöriga myndigheternas operativa samarbete. Utnyttjandet av biometriska uppgifter i större omfattning än tidigare i Schengens informationssystem effektiviserar tillförlitligheten och verksamheten i fråga om registreringar som förs in i Schengens informationssystem.
Förordningarna om inrättande och användning av EU:s gemensamma informationssystem, såsom SIS-förordningarna, är direkt tillämplig rätt. Det har dock ansetts nödvändigt att föreskriva om utlämnandet av uppgifter med beaktande av de förutsättningar som angetts i offentlighetslagen för bestämmelser som bryter sekretessen. Vid sådant utlämnande av personuppgifter som avses i paragrafen ska SIS-förordningarna iakttas, där det föreskrivs om förutsättningarna för lagring av uppgifter samt om innehållet i de uppgifter som lagras.
I SIS-förordningarna ingår till vissa delar prövningsrätt beträffande de uppgifter som förs in i systemen. Införandet av registreringar i Schengens informationssystem enligt SIS-förordningen om polissamarbete kräver enligt artikel 22 i förordningen åtminstone följande uppgifter: efternamn, födelsedatum, orsak till registreringen och åtgärd som ska vidtas vid en träff. Även de övriga uppgifter som avses i förordningen, bland annat fingeravtrycksuppgifter, ska dock föras in i SIS, om de finns tillgängliga. När sådana uppgifter vars införande är beroende av prövning lämnas ut ska man enligt motiveringen till den gällande bestämmelsen iaktta de inskränkningar som i nationell lagstiftning föreskrivs i fråga om behandling av uppgifter, såsom bestämmelserna i 15 § i polisens personuppgiftslag om behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter (RP 35/2021 rd, s. 40). Biometriska uppgifter som behandlas för utförandet av de uppgifter som föreskrivs i lagen om identitetskort och passlagen får enligt den gällande 15 § användas för andra ändamål än det ursprungliga ändamålet med behandlingen av uppgifterna endast om det är nödvändigt för att identifiera ett offer som annars förblivit oidentifierat. Det har därmed inte ansetts möjligt att biometriska uppgifter som ingår i passregistret och identitetskortsregistret registreras i SIS (se RP 35/2021 rd, s. 23).
I 15 e § föreslås det att biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret i fortsättningen ska få användas i begränsad utsträckning för att förhindra, avslöja och utreda vissa allvarliga brott. Inskränkningar i behandlingen av uppgifter i den nationella lagstiftningen ska således inte längre utgöra ett hinder för begränsat utlämnande av uppgifter för registreringar enligt SIS-förordningen om polissamarbete då uppgifterna i första hand behandlas för brottsbekämpande ändamål. Bestämmelser om rätt för polisen att lämna ut biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret för SIS-registreringar föreslås ingå i det nya
4 mom.
som fogas till 27 §. Det föreskrivs även i fortsättningen om utlämnande av biometriska uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen för SIS-registreringar i 131 § i utlänningslagen, som det föreslås att ändras.
Enligt
1 punkten
får uppgifter lämnas ut till Schengens informationssystem för införande av sådana registreringar om försvunna eller sårbara personer som behöver hindras från att resa som avses i artikel 32 i SIS-förordningen om polissamarbete. Förutom om förvunna personer ska enligt artikel 32 i SIS på begäran av den behöriga myndigheten i den registrerande medlemsstaten införas registreringar om barn som löper risk att bortföras av en förälder, familjemedlem eller vårdnadshavare och som behöver hindras från att resa samt om barn som behöver hindras från att resa på grund av en konkret och uppenbar risk för att de avlägsnas från eller lämnar en medlemsstats territorium och blir offer för människohandel, eller för tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning eller andra former av könsrelaterat våld, blir offer för eller involveras i terroristbrott, eller blir inkallade eller värvas till väpnade grupper eller tvingas delta aktivt i fientligheter. Dessutom ska registreringar införas om sårbara myndiga personer som för sin egen säkerhet behöver hindras från att resa på grund av en konkret och uppenbar risk för att de avlägsnas från eller lämnar en medlemsstats territorium och blir offer för människohandel eller könsrelaterat våld. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till innehållet det gällande 131 § 5 mom. utlänningslagen, enligt vilket signalement på en utlänning får trots sekretessbestämmelserna lämnas ut till SIS för införande av sådana registreringar som avses i artikel 32 i SIS-förordningen om polissamarbete. Bestämmelsen gör det möjligt att foga biometriska uppgifter till registreringarna även i de fall där den försvunna eller sårbara personen är finsk medborgare.
I
2 punkten
föreskrivs det om utlämnande av uppgifter för införande av sådana registreringar som avses i artikel 26 i SIS-förordningen om polissamarbete. I SIS införs under de förutsättningar som anges i artikel 26 registreringar om personer som är efterlysta för att gripas och överlämnas på grundval av en europeisk arresteringsorder eller ett utlämningsavtal. För dessa registreringar är det i enlighet med de gällande bestämmelserna möjligt att använda endast signalement som polisen registrerat på grund av brott när det nödvändigt på det sätt som förutsätts i 15 §. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska för en registrering också kunna utlämnas biometriska uppgifter i passregistret eller identitetskortsregistret när den som ska registreras har gjort sig skyldig till eller det finns skäl att misstänka att personen har gjort sig skyldig till ett sådant brott som avses i 15 e § 1 mom. Uppgifterna ska således få användas i registreringar enligt artikel 26 endast när det är fråga om ett sådant brott för vars förhindrande, avslöjande eller utredning det är tillåtet att använda uppgifterna även nationellt.
Enligt
3 punkten
ska uppgifter få utlämnas för införande av sådana registreringar som avses i artikel 36.3 i SIS-förordningen om polissamarbete. I artikel 36.3 föreskrivs det om införande av registreringar i SIS för diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller för att förebygga, förhindra, avslöja, utreda eller lagföra brott, verkställa en straffrättslig påföljd och förebygga hot mot den allmänna säkerheten. Rätten att lämna ut uppgifter ska även till denna del vara begränsad till situationer där det är fråga om ett sådant brott som avses i 15 e § 1 mom.
Enligt
4 punkten
ska uppgifter få lämnas ut för införande av sådana registreringar som avses i artikel 36.4 i SIS-förordningen om polissamarbete. Det är på samma sätt som i föregående punkt fråga om registreringar som förs in i SIS för diskreta kontroller, undersökningskontroller eller särskilda kontroller. Enligt artikel 36.4 får registreringar föras in på begäran av de myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten i enlighet med nationell rätt om det finns konkreta tecken på att de uppgifter som avses i artikel 37.1 i förordningen är nödvändiga för att avvärja ett allvarligt hot som den berörda personen utgör eller andra allvarliga hot mot statens inre eller yttre säkerhet. Ändamålet med registreringarna har således koppling till skydd av den nationella säkerheten.
Enligt artikel 43.1 och 43.2 i SIS-förordningen om polissamarbete får fotografier, ansiktsbilder och fingeravtrycksuppgifter som finns tillgängliga i SIS användas för att bekräfta identiteten på en person som har lokaliserats efter en alfanumerisk sökning i SIS. En sökning i fingeravtrycksuppgifter för att identifiera en person får göras i samtliga fall, om det inte går att fastställa personens identitet på annat sätt. Enligt artikel 43.3 får en sökning i fingeravtrycksuppgifter i SIS avseende registreringar som förts in i enlighet med artiklarna 26, 32, 36, 37a och 40 också göras med användande av fullständiga eller ofullständiga uppsättningar fingeravtryck eller handavtryck som upptäckts på platsen för ett grovt brott eller terroristbrott som utreds, om det med stor sannolikhet kan fastställas att dessa uppsättningar avtryck tillhör en gärningsman, förutsatt att sökningen görs samtidigt i medlemsstaternas relevanta nationella fingeravtrycksdatabaser. Även i biometriska uppgifter som Finland lämnar ut för SIS-registreringar ska sökningar kunna göras under den förutsättningar som anges i artikel 43 också när det inte är fråga om ett sådant brott som avses i 15 e § i polisens personuppgiftslag. Till denna del är det fråga om direkt tillämplig EU-rätt, som inte kan begränsas genom nationell lagstiftning inom det nationella handlingsutrymme som SIS-förordningarna medger.
31 §. Övrigt utlämnande av personuppgifter till utlandet.
Enligt det gällande
3 mom.
får biometriska uppgifter som behandlas för utförande av de uppgifter som föreskrivs i lagen om identitetskort och passlagen lämnas ut endast för de ändamål som anges i 15 § 2 mom., dvs. för att identifiera ett offer för en naturkatastrof, storolycka eller någon annan katastrof eller ett offer för ett brott eller ett offer som annars förblivit oidentifierat. Hänvisningen till 15 § 2 mom., som upphävs, ersätts med en hänvisning till identifiering av ett offer som förblivit oidentifierat eller verifiering av offrets identitet i situationer som avses i 15 c §. I detta avseende motsvarar bestämmelsen i sak nuläget.
Biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret får enligt polisens gällande personuppgiftslag inte lämnas ut till utländska myndigheter för behandlingsändamål med anknytning till exempelvis förhindrande, avslöjande eller utredning av brott. Enligt lagens 25 § 1 mom. får polisen dock trots sekretessbestämmelserna lämna ut personuppgifter som avses i 5–8, 11 och 12 § till sådana behöriga myndigheter i andra medlemsstater i Europeiska unionen och i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som behandlar personuppgifterna för de ändamål som anges i artikel 1.1 i dataskyddsdirektivet för brottmål, under samma förutsättningar som polisen själv får behandla personuppgifterna i fråga. Biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter som föreskrivs i lagen om identitetskort och passlagen hör till de personuppgifter som avses i lagens 11 och 12 §. Eftersom det i fortsättningen ska vara tillåtet att använda dessa uppgifter för att förhindra, avslöja och utreda brott under de förutsättningar som anges i 15 e §, ska polisen också få lämna ut uppgifterna till andra behöriga myndigheterna i EU- eller EES-området under motsvarande förutsättningar. I 27 § föreslås det dessutom att biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret ska få lämnas ut för införande av vissa registreringar i Schengens informationssystem. Av denna orsak preciseras början av 31 § 3 mom. om övrigt utlämnande av personuppgifter till utlandet så att uppgifter i enlighet med bestämmelsen får lämnas ut för identifiering av offer utöver det som föreskrivs i 25 och 27 §.
38 §. Radering av personuppgifter som behandlas i polisens övriga lagstadgade uppgifter
.
Biometriska uppgifter i pass och identitetskort får i enlighet med huvudregeln i 1 mom. bevaras i registret 20 år från det att beslutet fattades eller förföll eller den i beslutet angivna giltighetstiden gick ut eller personuppgiften infördes. Det föreslås att till
2 mom.
fogas en ny
8 punkt
, som striktare begränsar den i 15 e § avsedda användningen av biometriska uppgifter i identitetskortsregistret och passregistret för att förhindra, avslöja och utreda brott. Det ska vara tillåtet att behandla uppgifterna för dessa ändamål som avviker från det ursprungliga ändamålet med behandlingen i endast 10 år från det att uppgiften infördes i registret. På grund av tillfogandet av den nya punkten görs en teknisk ändring i 2 mom.
7 punkten
så att punkten ändras till ett kommatecken.
Enligt den gällande 34 § 2 mom
.
6 punkten raderas signalementsuppgifter som behandlas för utförande av de uppgifter som föreskrivs i 131 § i utlänningslagen 10 år efter det att den sista anteckningen om den registrerade infördes; om en registrerad har beviljats finskt medborgarskap ska uppgifterna dock raderas ett år efter det att den personuppgiftsansvarige fått kännedom om medborgarskapet. Det har inte föreskrivits om någon särskild tidsmässig begränsning för användningen av uppgifterna för brottsbekämpande ändamål. Uppgifter som förts in i polisens register med stöd av utlänningslagen får användas för att förhindra, avslöja och utreda brott som avses i 15 § 4 mom. tills de raderas ur polisens register i enlighet med 34 §. Den tioåriga behandlingstid för användning av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret för brottsbekämpande ändamål som föreslås den nya 38 § 8 punkten stämmer således överens med den tillåtna behandlingstiden för biometriska uppgifter enligt 131 § i utlänningslagen.
52 a §.Behandling av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort och passlagen i syfte att skydda den nationella säkerheten.
Jämfört med den gällande lagen handlar det om en ny paragraf och i den föreskrivs om de förutsättningar under vilka skyddspolisen får behandla biometriska uppgifter som förts in i passregistret och identitetskortsregistret för att förhindra eller avslöja brott samt för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den. Bestämmelsen är en specialbestämmelse som innehåller noggrannare begränsningar än 52 § 1 mom., enligt vilket skyddspolisen har rätt att av polisen få nödvändiga uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter med stöd av 2 kap. i denna lag.
Enligt
1 mom.
ska skyddspolisen få jämföra biometriska uppgifter som fås i samband med utförandet av ett enskilt uppdrag med sådana biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt passlagen och lagen om identitetskort. En allmän förutsättning för jämförelse av uppgifter ska i fråga om alla behandlingsändamål vara nödvändighet i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis och kraven i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Skyddspolisen ska således kunna använda uppgifterna endast när det är nödvändigt för att förhindra och avslöja brott som avses i 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen samt när det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den. Med nödvändighet avses att syftet med behandlingen kan inte uppnås på något annat sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter.
Skyddspolisen har enligt 10 § i polisförvaltningslagen (110/1992) till uppgift att bland annat inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Enligt de gällande bestämmelserna har skyddspolisen rätt att behandla, utlämna och få personuppgifter och andra uppgifter för att utföra sina uppdrag, dvs. bland annat skydda den nationella säkerheten. För behandling av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret ställs dock med beaktande av arten av de uppgifter som ska jämföras en högre tröskel än för behandling av andra personuppgifter i skyddspolisens uppdrag. Uppgifter ska få behandlas endast för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den. Med uttrycket hänvisas till verksamheten liknande föremålen för civil underrättelseinhämtning enligt 5 a kap. 3 § i polislagen. Med verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten avses verksamhet som hotar den demokratiska stats- och samhällsordningen, grundläggande samhällsfunktioner, ett stort antal människors liv eller hälsa eller internationell fred och säkerhet. Det kan röra sig om verksamhet som allvarligt hotar Finlands nationella säkerhet och som hänför sig till terrorism, våldsbejakande radikalisering eller utländska underrättelsetjänsters verksamhet eller om oroligheter i en stat som är central med tanke på Finlands säkerhet (se regeringens proposition med förslag till lag om ändring av 10 § i Finlands grundlag, RP 198/2017 rd, och grundlagsutskottets betänkande om propositionen, GrUB 4/2018 rd). Skyddspolisen ska kunna göra en jämförelse med biometriska uppgifter som insamlats med stöd av passlagen och lagen om identitetskort endast om det föreligger verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten eller när det är fråga om att förhindra eller avslöja sådana i momentet uppräknade brott som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Jämförelse ska enligt 1 mom. förutsätta beslut av en polisman som hör till befälet vid skyddspolisen. Polismän som hör till befälet vid skyddspolisen är enligt 5 kap. 7 § i polislagen chefen eller en biträdande chef för skyddspolisen eller en avdelningschef, överinspektör eller inspektör vid skyddspolisen.
Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att säkerställa säkerhetsmyndigheternas förmåga att svara på en snabb förändring och försämring i säkerhetsmiljön. Centrala hot mot säkerheten av civil karaktär är terrorism, utländska staters spionage eller underrättelseverksamhet mot Finland och dess intressen, försök att sprida massförstörelsevapen och produkter med dubbel användning samt sådan internationell organiserad brottslighet som strävar efter att påverka det samhälleliga beslutsfattandet eller infiltrera sig i de statliga strukturerna. Personerna av intresse för skyddspolisens inhämtande av information har sällan kriminell bakgrund, så biometriska uppgifter om dem har inte förts in i polisens register på grund av brott. Personerna av intresse för inhämtandet av information kan förutom personer som registrerats med stöd av utlänningslagen också vara finska medborgare. Av denna orsak är uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret mycket centrala och nödvändiga för att identifiera personer av intresse i anslutning till verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten eller brott som riktas mot den.
I 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen, som det hänvisas till i momentet, föreskrivs att landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott är straffbara. I de gärningar som är straffbara enligt 12, 13 och 34 a kap. i strafflagen är det fråga om straffrättsliga uttrycksformer för de föremål för civil underrättelseinhämtning som avses i 5 a kap. 3 § i polislagen. Genom att förhindra och avslöja landsförräderi-, statsbedrägeri- och terroristbrott skyddas den nationella säkerheten och förhindrande och avslöjande av dessa brott hör av denna orsak till skyddspolisens uppgifter. Förhindrandet och avslöjandet av dessa brott som hotar den nationella säkerheten är förenat med ett motsvarande betydande samhällsintresse som skyddandet av den nationella säkerheten mot verksamhet som allvarligt hotar den. Eftersom landsförräderibrott, statsbedrägeribrott och terroristbrott i sin helhet hör till de brott som hotar den nationella säkerheten, hänvisas det i bestämmelsen till de nämnda kapitlen i deras helhet. Eventuella ändringar som görs i dessa kapitel i strafflagen ändrar inte karaktären av hot mot den nationella säkerheten hos de gärningar som är straffbara enligt dessa kapitel.
Det förfarande som tillämpas vid jämförelse motsvarar militärunderrättelsemyndigheternas och skiljer sig från det förfarande som tillämpas när uppgifter utlämnas till andra behöriga myndigheter som avses i dataskyddslagen avseende brottmål. Jämförelse av uppgifter vid skyddspolisen ska inte förutsätta att jämförelsen i enlighet med 15 h § görs vid polis som lyder under Polisstyrelsen, eftersom detta skulle förutsätta att uppgifter som behandlas vid skyddspolisen utlämnas till polisen för jämförelsen. De uppgifter som ska jämföras är vanligtvis uppgifter som fåtts med skyddspolisens metoder för underrättelseinhämtning, och det föreskrivs särskilt om utlämnande av dem till polisen. De uppgifter som skyddspolisen fått genom internationellt informationsutbyte omfattas också på ett heltäckande sätt av begränsningar av vidareutlämnandet av uppgifterna som hindrar skyddspolisen från att lämna uppgifter som fåtts vid internationellt samarbete, dvs. av andra säkerhets- och underrättelsetjänster, vidare till andra myndigheter. De uppgifter som skyddspolisen behandlar är vanligtvis känsliga och det förutsätts att de behandlas på det sätt som deras höga informationssäkerhetsklassificering kräver. Sålunda är det inte möjligt att överföra uppgifterna till informationssystem av lägre informationssäkerhetsklass. Sålunda är det nödvändigt att göra det möjligt för skyddspolisen att även själv göra jämförelser.
I
2 mom.
föreskrivs det att jämförelse kommer i sista hand i förhållande till andra identifieringsmetoder. Förutsättningen för jämförelse är att personen inte har identifierats eller att personens identitet inte har kunnat verifieras med hjälp av andra uppgifter som innehas av skyddspolisen. Innan en jämförelse görs ska skyddspolisen försöka identifiera personen med hjälp av alla personuppgifter som skyddspolisen har tillgång till på grund av sina uppdrag samt med hjälp av uppgifter som innehas av annan polis och som skyddspolisen har tillgång till. Skyddspolisen iakttar i all verksamhet och behandling av personuppgifter de allmänna verksamhetsprinciperna enligt polislagen, till vilka hör bland annat proportionalitetsprincipen enligt 1 kap. 3 § i polislagen. Enligt principen ska polisens åtgärder kunna försvaras i förhållande till hur viktigt, farligt och brådskande dess uppdrag är, det mål som eftersträvas samt uppträdande, ålder, hälsa och andra motsvarande omständigheter som gäller den person som är föremål för åtgärden och övriga omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av situationen. En annan central princip är principen om minsta olägenhet, som det föreskrivs om i 1 kap. 4 § i polislagen. Enligt den får det genom polisens åtgärder inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning och ingen får orsakas större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt för att utföra uppdraget.
Det skyldighet som i 60 a § föreslås för Polisstyrelsen att föra statistik över beslut och de åtgärder som vidtagits med stöd av besluten ska inte gälla behandlingen av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret i skyddspolisens uppdrag. Skyddspolisen är föremål för oberoende laglighetsövervakning som utförs av underrättelseombudsmannen. Dessutom övervakar dataombudsmannen skyddspolisens behandling av personuppgifter i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen.
Den föreslagna bestämmelsen gäller inte behandling av biometriska uppgifter som förts in i polisens register med stöd av 131 § i utlänningslagen. När det gäller dessa uppgifter är det nödvändigt att föreskriva om jämförelser för att skydda den nationella säkerheten, eftersom skydd av statens säkerhet hör till de ursprungliga ändamålen enligt 131 § i utlänningslagen med behandling av uppgifterna. Skyddspolisen ska även i fortsättningen på samma sätt som i nuläget få behandla biometriska uppgifter som avses i 131 § i utlänningslagen för det ursprungliga ändamålet med behandlingen när det är nödvändigt.
60 a §. Tillsyn över behandlingen av biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen.
I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för Polisstyrelsen att föra statistik över den i lagförslaget avsedda behandlingen av biometriska uppgifter och att årligen lämna dataombudsmannen en redogörelse för behandlingen.
Polisstyrelsen är enligt 60 § personuppgiftsansvarig för de personuppgifter som avses i 2 kap. Polisstyrelsen ombesörjer således de förpliktelser som föreskrivs för den personuppgiftsansvarige i den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen avseende brottmål även i fråga om de biometriska uppgifter som behandlas för utförande av uppgifter enligt lagen om identitetskort, passlagen och 131 § i utlänningslagen. Polisstyrelsen svarar för den personuppgiftsansvariges skyldigheter enligt den allmänna dataskyddslagstiftningen också när uppgifterna behandlas för de nya ändamål som föreslås i propositionen. Den personuppgiftsansvarige ansvarar för att personuppgifter behandlas lagenligt och vidtar vid behov de tekniska och organisatoriska åtgärder som ansvaret förutsätter. Den personuppgiftsansvarige ska bland annat både vid tidpunkten för beslut om hur behandlingen av personuppgifter ska utföras och vid tidpunkten för själva behandlingen av personuppgifter genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska skyddsåtgärder för att säkerställa att behandlingen är laglig och att den registrerades rättigheter skyddas.
I
1 mom.
föreskrivs det om uttrycklig skyldighet för Polisstyrelsen att föra statistik över polisens beslut om den föreslagna jämförelsen av biometriska uppgifter i polisens uppgifter. Skyldigheten gäller också Gränsbevakningsväsendets, Tullens och Försvarsmaktens beslut när jämförelser begärs. Skyldigheten gäller däremot inte den föreslagna behandlingen av biometriska uppgifter i passregistret och identitetskortsregistret i skyddspolisens och militärunderrättelsemyndigheternas uppgifter, eftersom jämförelserna i dessa fall inte utförs vid polisen utan skyddspolisen och militärmyndigheterna svarar själva för att jämförelserna utförs på det sätt som uppgifternas höga informationssäkerhetsklassificering förutsätter. Utöver den interna laglighetsövervakningen är skyddspolisen och militärunderrättelsemyndigheterna föremål för heltäckande oberoende laglighetsövervakning från underrättelseombudsmannens sida. Dessutom övervakar dataombudsmannen skyddspolisens och militärunderrättelsemyndigheternas behandling av personuppgifter i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen.
Dessutom ska Polisstyrelsen föra statistik över de åtgärder som vidtagits med stöd av besluten samt över andra jämförelser som polisen gör för att identifiera offer, förhindra fara eller förhindra, avslöja eller utreda brott. Till de andra jämförelser som det ska föras statistik över hör också sådana jämförelser som med stöd av 15 f § 1 mom. gjorts med uppgifter som avses i 131 § i utlänningslagen och som inte förutsätter ett särskilt skriftligt beslut. Skyldigheten att föra statistik gäller ändå inte användningen av enskilda registeruppgifter för att verifiera identiteten eller hitta en person, utan endast jämförelser som gjorts för att identifiera en person. Behandling av en enskild biometrisk ansiktsbild eller fingeravtrycksuppgift bedöms vara ett sätt som ingriper mindre i den registrerades rättigheter än mer omfattande jämförelse av registeruppgifter, så när det gäller sådan behandling är det inte nödvändigt att föreskriva om en uttrycklig skyldighet att föra statistik som kompletterar skyldigheter i den allmänna lagstiftningen. Även när det gäller enskilda jämförelser ska emellertid den allmänna dataskyddslagstiftningen tillämpas, inklusive den registrerades rättigheter och rättsmedel.
Utöver statistikföringsskyldigheten ska den föreslagna behandlingen av biometriska uppgifter även i övrigt dokumenteras i enlighet med kraven i allmän lagstiftning. Polisstyrelsen ansvarar i egenskap av personuppgiftsansvarig för att de logguppgifter som förutsätts i dataskyddslagstiftningen bevaras. Enligt 19 § i dataskyddslagen avseende brottmål ska den personuppgiftsansvarige och personuppgiftsbiträdet se till att logguppgifter bevaras över insamling, ändring, läsning, utlämnande, överföring, sammanförande och utplåning av personuppgifter som utförts i deras automatiserade behandlingssystem. De logguppgifter som gäller läsning och utlämnande ska göra det möjligt att utreda grund, datum och tidpunkt för läsning och utlämnande och i möjligaste mån vem som har läst eller lämnat ut personuppgifterna samt mottagarnas identitet. Logguppgifterna får användas endast för att kontrollera om behandlingen är lagenlig, för intern kontroll, för att säkerställa personuppgifternas integritet och säkerhet samt inom ramen för straffrättsliga förfaranden.
Även i informationshanteringslagen förutsätts att myndigheterna samlar in logguppgifter. Enligt 17 § i informationshanteringslagen ska en myndighet ombesörja att logginformation insamlas om användning av dess informationssystem och om utlämnande av information från dem, om användningen förutsätter identifiering eller annan registrering. Syftet med logginformationen är uppföljning av användningen och utlämnandet av information från informationssystem samt utredning av tekniska system. Enligt motiveringen till bestämmelsen är syftet med och grunden för insamling av logginformation att genomföra informationssäkerheten i fråga om myndigheternas informationssystem så att det är möjligt att med stöd av logginformationen utreda felsituationer och övervaka användningen av systemen, bland annat i syfte att förverkliga rättssäkerheten och fastställa tjänsteansvaret. Syftet med logginformationen är också att dokumentera överföringar från informationssystem och samtidigt säkerställa att det funnits en laglig grund för utlämnandet. Enligt motiveringen är en omständighet som inverkar på behovsprövningen också de i den allmänna dataskyddsförordningen stadgade kraven som gäller genomförande av tekniska och organisatoriska åtgärder i syfte att skydda personuppgifter (se RP 284/2018 rd, s. 102–103).
I
2 mom.
föreskrivs det om skyldighet för Polisstyrelsen att årligen lämna dataombudsmannen en redogörelse för den behandling av biometriska uppgifter som föreslås i propositionen i syfte att identifiera offer, förhindra fara eller förhindra, avslöja eller utreda brott. I redogörelsen ska ingå både information om behandlingen av uppgifter vid polisen och information om biometriska uppgifter som utlämnats till Gränsbevakningsväsendet, Tullen och Försvarsmakten med stöd av 21 §. I redogörelsen ska dessutom beskrivas hur behandlingen av uppgifter har övervakats vid polisen. Av redogörelsen ska framgå på vilka grunder och hur många gånger biometriska uppgifter har behandlats under året med stöd av de nämnda bestämmelserna. Genom den skyldighet att föra statistik som föreslås i 1 mom. säkerställs bland annat att de uppgifter som behövs för redogörelsen samlas in.
Dataombudsmannen är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av både den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen avseende brottmål. Dataombudsmannen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagstiftningen både på eget initiativ och på basis av begäranden om åtgärder som lämnas in till ombudsmannen. Bestämmelser om dataombudsmannens uppgifter och befogenheter finns i den allmänna dataskyddsförordningen, dataskyddslagen och dataskyddslagen avseende brottmål. Dataombudsmannen har bland annat rätt att trots sekretessbestämmelserna avgiftsfritt få de uppgifter som behövs för skötseln av sina uppgifter (18 § i dataskyddslagen och 47 § i dataskyddslagen avseende brottmål). Genom Polisstyrelsen skyldighet att årligen lämna dataombudsmannen en redogörelse säkerställs att dataombudsmannen regelbundet får sådan information om behandlingen av biometriska uppgifter som är av betydelse för tillsynsuppgiften utan separat begäran i varje enskilt fall. Dataombudsmannen och Polisstyrelsen kan i samarbete komma överens om de praktiska detaljerna och arrangemangen i anslutning till redogörelsens innehåll och tidpunkten då den lämnas. Dataombudsmannen har med stöd av sin ovannämnda rätt att få uppgifter rätt att utöver den årliga redogörelsen få även andra uppgifter om behandlingen av biometriska uppgifter som eventuellt behövs för skötseln av ombudsmannens uppgifter. Rättsmedlen i anslutning till behandlingen av personuppgifter och tillsynen över polisens behandling av personuppgifter beskrivs också i propositionens avsnitt 11.5 om rättsskydd.