1.1  Finlands avtal i fråga om beskattning med Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz

Finland har med Andorra, Liechtenstein, Monaco och San Marino gällande avtal om utbyte av upplysningar om skatteärenden, så kallade TIEA-avtal (FördrS 16/2011, 53/2012, 114/2010 och 60/2010). De berör utbyte av upplysningar på begäran. 

Mellan Finland och Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz tillämpas också de avtal om åtgärder likvärdiga med dem som föreskrivs i rådets direktiv 2003/48/EG om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar som EU har ingått den 15 november 2004 (Andorra), den 7 december 2004 (Liechtenstein, Monaco och San Marino) och med Schweiz den 26 oktober 2004 (2004/828/EG, 2005/353/EG, 2005/347/EG, 2004/903/EG och 2004/911/EG). Dessa fem stater förbinder sig i avtalen att ta ut källskatt på ränteinkomst och fördela dess intäkter med den faktiska betalningsmottagarens hemvistmedlemsstat. Utbyte av upplysningar grundar sig på begäran. Artikel 15 i avtalet med Schweiz undantar under vissa förutsättningar från källskatt dividend, ränta och royalty som betalas från en medlemsstat till Schweiz eller från Schweiz till en medlemsstat.  

Mellan Finland och Schweiz gäller inkomstskatteavtal (FördrS 90/1993, 92/2006, 122/2010 ja 14/2013) som baserar sig på modellskatteavtal av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Utbyte av upplysningar enligt avtalet är utbyte på begäran enligt den senaste versionen av artikel 26 i modellskatteavtalet. 

1.2  Internationellt automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton

Mellan Finland och Förenta staterna gäller avtalet för att förbättra internationell efterlevnad av skatteregler och för att genomföra FATCA (FördrS 25/2015, lagarna 154 och 155/2015) som berör automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton som förvaltas av finansiella instituten.  

OECD publicerade i februari 2014 den gemensamma rapporteringsstandard (Common Reporting Standard, CRS) som har blivit den allmänt godkända internationella standarden och som i hög grad baserar sig på FATCA och berör likadant automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Finland har den 29 oktober 2014 förbundit sig att iaktta det multilaterala avtalet mellan behöriga myndigheter om sådant utbyte av upplysningar (lag 226/2016 och FördrS 62/2015).  

Rådets direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om beskattning, dvs. handräckningsdirektivet, har efter ändringen genom direktiv 2014/107/EU, som tillämpats från och med början av 2016, förpliktat medlemsstaterna tillämpa CRS-standard, som EU har i till en liten del modifierad, och utbyta automatiskt upplysningar om finansiella konton (lagarna 1703—1706/2015).  

Finland har med nästan 80 stater giltigt inkomstskatteavtal som motsvarar OECD:s modellskatteavtal och innehåller en artikel som möjliggör också automatiskt utbyte av upplysningar. De behöriga myndigheterna kan enligt dessa avtal överenskomma om närmare tillämpning av artikeln, alltså också om automatiskt utbyte av upplysningar. Finland har på grund av skatteavtalen ömsesidiga avtal om utbyte av upplysningar med Italien, Lettland (FördrS 56/2003), Litauen (FördrS 35/2003), Polen (FördrS 36/2004) och Estland (FördrS 37/2004). Avtal om internationellt automatiskt utbyte av upplysningar har ingåtts även med stöd av avtalet mellan de nordiska länderna om handräckning i skatteärenden (FördrS 37/1991). Dessutom har Finland ingått mera än 40 avtal om utbyte av upplysningar i skatteärenden (s.k. TIEA-avtalen). I dessa avtal bestäms om utbyte av upplysningar på begäran och utan avtalsändringar kan dessa avtal inte möjliggöra automatiskt utbyte av upplysningar. Automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton baserar sig endast på FATCA-avtalet, CRS-standarden och handräckningsdirektivet, och så har de här nämnda avtalen knappast någon betydelse i detta utbyte av upplysningar. 

Finland har ingen särskild lag som reglerar internationellt administrativt samarbete i skattefrågor. 

2.1  Innehållet i protokollen

Protokollen ändrar namnet (artikel 1: Avtal om utbyte av upplysningar om finansiella konton för att förbättra den internationella skattedisciplinen; i Monaco-avtalet hänvisning till OECD:s CRS-standard) på avtalen om åtgärder likvärdiga med dem som föreskrivs i sparandedirektivet och ersätter artiklarna 1—22 med nya artiklar 1—11 som berör definitioner (artikel 1), automatiskt utbyte av upplysningar om rapporteringspliktiga finansiella konton (artikel 2), tidpunkt och villkor för utbytet (artikel 3), samarbete i fråga om efterlevnad och verkställighet (artikel 4), sekretess och skydd av personuppgifter (artikel 6), samråd och avbrott i tillämpningen, ändringar, uppsägning och territoriellt tillämpningsområde (artiklarna 7—11).  

Artikel 9 i EU-Schweiz-protokollet (artikel 15 i det ursprungliga avtalet) undantar från källskatt utdelning, ränta och royalty mellan bolag under vissa villkor.  

Artikel 5 berör ett sådant utbyte av upplysningar på begäran som motsvarar artikel 26 i OECD:s modellskatteavtal. Enligt artikel 6 punkt 1 andra underpunkt i EU-Liechtenstein, -Monaco- och -San Marino-protokollen ska en medlemsstat för en korrekt tillämpning av artikel 5 begränsa omfattningen av de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artiklarna 10, 11.1, 12 och 21 i direktiv 95/46/EG i den utsträckning som behövs för att skydda de intressen som avses i artikel 13.1 e i det direktivet (personuppgiftslag 523/1999). En medlemsstat ska också säkerställa 1) att ett rapporteringsskyldigt finansiellt institut underrättar en berörd rapporteringsskyldig fysisk person om att upplysningar om personen kommer att inhämtas och överföras enligt det ifrågavarande avtalet, 2) att detta institut till denna person inom viss tid lämnar vissa upplysningar (tredje och fjärde underpunkt), och 3) att en sådan person underrättas om en säkerhetsöverträdelse med avseende på den personens uppgifter när den sannolikt kommer att påverka skyddet av denna persons personuppgifter eller integritet negativt (femte underpunkt). Dessutom får enligt punkt 2 upplysningar inte lagras längre än vad som krävs för att uppnå avtalets mål och i överensstämmelse med den registeransvariges nationella regler om tidsfrister. De förpliktelser som nämns ovan i punkterna 1—3 och artikel 6 punkt 2 i protokollen har beaktats i 5 a § punkterna 3—5 för finansiella institutens del och i 5 b § punkt 3 för den behöriga myndighetens del i lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG samt om tillämpning av direktivet, såsom den lyder ändrat med lagen av den 30 december 2015 (1703/2015). I fråga om alla stater berör artikel 6 annars sekretessen, den behöriga myndighetens plikt att underrätta om brott mot sekretessen och om skyddsbestämmelserna inte har följts samt meddela vilka eventuella sanktioner som ålagts eller vilka korrigerande åtgärder som vidtagits som en följd därav, den personkrets som tillåts använda upplysningar och de ändamål för vilka de får användas, möjligheten att använda upplysningar för andra ändamål och att vidarebefordras till en tredje jurisdiktion. 

De kompletterande protokoll som ingår i artikel 3 i EU-Andorra, -Monaco- och -Schweiz-protokollen berör också informationsutbyte på begäran enligt artikel 5. De berör skyldigheten att uttömma alla egna ordinarie informationskällor innan man begär utbyte av upplysningar från en annan stat, minimiinnehållet i en begäran, upplysningarnas förutsebara relevans i förhållande till ospecificerade eftersökningar, det faktum att spontant utbyte av upplysningar utesluts från avtalet, och att det är de förvaltningsprocessrättsliga bestämmelser om skattebetalarnas rättigheter som föreskrivs i den anmodade staten som fortsätter att vara tillämpliga.  

Protokollen ersätter bilagorna I och II med bilagorna I—III. Bilaga I omfattar bestämmelser som nästan till alla delar motsvarar reglerna om rapportering och förfaranden för kundkännedom i fråga om upplysningar om finansiella konton i handräckningsdirektivet (och CRS). Ett finskt rapporteringsskyldigt finansiellt institut ska på grund av punkt A i avsnitt I (Allmänna rapporteringskrav) i bilaga I med avseende på varje rapporteringspliktigt finansiellt konto som hålls vid institutet rapportera till den finska behöriga myndigheten, dvs. Skatteförvaltningen, de i punkten nämnda upplysningarna. Avsnitten II—VIII i bilaga I innehåller detaljerade bestämmelser om tillämpning av förfarandena för rapportering och åtgärderna för kundkännedom reglerna. Bilaga II omfattar kompletterande bestämmelser och bilaga III eller IV förteckningen över behöriga myndigheter.  

Bilaga III i EU-Monaco och -San Marino-protokollen omfattar ytterligare bestämmelser om uppgiftsskydd avseende behandlingen av uppgifter som samlas in och utbyts enligt avtalet. De berör definitioner (punkt 1), icke-diskriminering (punkterna 2, 3 och 6), uppgifternas relevans, nödvändighet och riktiga proportion till avtalets ändamål (punkt 3), rätt till information om och tillgång till uppgifter och rätt till rättelse eller utplåning av uppgifter (punkt 4), rätt till prövning (punkt 5), överföring av upplysningar till tredjeländers behöriga myndigheter (punkt 7), dataintegritet och datasäkerhet (punkt 8), sanktioner och tillsyn (punkterna 9 och 10). 

I slutet av protokollen är de avtalsslutande parternas förklaringar (bl.a. användning av vissa OECD-dokument i tolkning och några länders anmälan till kommissionen om att upplysningar inte utbyts i samband med begäran med grunden i upplysningar som erhållits på olagligt sätt). 

2.2  Särskilda bestämmelser

En medlemsstat får låta finansiella institut använda sig av tjänsteleverantörer vid fullgörande av skyldigheter avseende rapportering och tillämpa åtgärder för kundkännedom för nya konton eller högvärdekonton på andra konton (bilaga I avsnitt II punkterna D och E i protokollet, Allmänna krav avseende förfaranden för kundkännedom). En medlemsstat ska också ha möjlighet att tillåta andra undantag som berör andelar i vissa gruppförsäkrings- eller livränteavtal (avsnitt VII punkt B andra–fjärde underpunkter; i EU-Liechtenstein-protokollet har man gett finansiella institut rätt till detta), utvidgning av begreppet redan befintligt konto till att avse alla konton oberoende av öppningsdatumet (avsnitt VIII punkt C underpunkt 9 underpunkt b; EU-Liechtenstein protokollet har ingen bestämmelse om denna möjlighet), definition av en enhet som närstående enhet till en annan enhet (avsnitt VIII punkt E underpunkt 4 första underpunkten; EU-Liechtenstein, -Monaco och -San Marino-protokollen har man gett finansiella institut rätt till detta) och användning av klassificeringar av kontohavare i institutets arkiv som styrkande dokumentation (avsnitt VIII punkt E underpunkt 6 annan underpunkt; EU-Liechtenstein-protokollet har man gett finansiella institut rätt till sådan användning). 

Enligt punkterna 1—5 i avsnitt IX bilaga I (Faktiskt genomförande) i protokollen ska en medlemsstat ta i bruk regler och administrativa förfaranden för att säkerställa ett effektivt genomförande och effektiv efterlevnad av förfaranden för rapportering och åtgärder för kundkännedom. De berör förhindrande av rutiner avsedda för att kringgå förfarandena för rapportering och åtgärderna för kundkännedom, skyldigheten att föra register över de åtgärder som vidtas och de belägg som åberopas för att genomföra förfarandena samt lämpliga åtgärder för att inhämta upplysningar, verifiering av efterlevnad av förfarandena, uppföljning av ett finansiellt institut när icke-dokumenterade konton rapporteras, uppföljning av vissa risker som ansluter sig till skatteundandragande och effektiva verkställighetsbestämmelser för att komma tillrätta med bristande efterlevnad. Dessa skyldigheter har för handräckningsdirektivets del genomförts i lagen 1703/2015, 5 a § i styckena 1 och 3—5 i fråga om finansiella institut, i 5 b § stycke 3 i fråga om den behöriga myndigheten samt i 5 c § i fråga om förhindrande av rutiner avsedda för att kringgå förfarandena för rapportering och åtgärderna för kundkännedom. 

3.1  Lagen om beskattningsförfarande

17 d §. Avtal som Europeiska unionen har ingått med Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om utbyte av upplysningar om finansiella konton. Ett rapporterande finskt finansinstitut på vilket ett avtal tillämpas ska anses som uppgiftsskyldige så att de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande som tillämpas till rapporterande finska finansinstitut ska tillämpas också på sådant rapporterande finskt finansinstitut, alltså till exempel 22 a § och 65 a § som berör försummelseavgift och ändringssökande i fråga om vissa beslut av Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen får meddela rapporterande finansiella instituten föreskrifter om tillämpning av avtalen. 

3.2  Lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets direktiv om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG

5 d §. Rapportering av upplysningar om finansiella konton vid tillämpningen av avtalen som Europeiska unionen har ingått med Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Till lagen skulle fogas 5 d § enligt vilken bestämmelserna i 5 a—5 c § gäller även vid tillämpningen av de avtal som Europeiska unionen har ingått med Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton för att förbättra den internationella skattedisciplinen.