1.1  Bakgrund

Det behövs information för att man ska kunna ordna och rikta förebyggande hälso- och sjukvårdstjänster, förutse kundernas servicebehov och identifiera sjukdomar i ett tidigt skede. Behandlingen och utnyttjandet av denna information kräver i sin tur allt fler digitala lösningar till stöd för hälso- och sjukvårdstjänsterna och vården av patienter. Med hjälp av teknik och dataanalysmetoder kan patientuppgifter i välfärdsområdets register analyseras t.ex. för att identifiera behov av förebyggande åtgärder, vårdbrister, obalanser i vården och vårdbehov i rätt tid.  

Hälso- och sjukvårdslagen förpliktar välfärdsområdena att ordna hälso- och sjukvårdstjänster som är av förebyggande karaktär eller som gäller tidig identifiering eller hänvisning till vård. Dessa kan anses höra till helheten för s.k. föregripande hälso- och sjukvård. I det nuvarande rättsläget har det dock varit oklart till vilka delar det är möjligt att behandla patientuppgifter i samband med dessa hälso- och sjukvårdstjänster, eftersom bestämmelserna om åtkomsträttigheter till patientuppgifter i princip kräver en gällande vårdrelation. Begreppet vårdrelation är dock oklart, och tolkningsproblem kan uppkomma t.ex. när det är fråga om vård av långtidssjuka eller en mer allmän uppgift i anslutning till uppföljningen av en patients hälsotillstånd. Patientuppgifter är känsliga uppgifter på det sätt som avses i grundlagen, och för att de ska få behandlas krävs det att behandlingen anknyter till en exakt och noggrant avgränsad lagstadgad uppgift.  

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering, Ett starkt och engagerat Finland (16.6.2023), är det dags för en reform av servicen inom social- och hälsovården (s. 44–45). Lagstiftningen om tjänster inom social- och hälsovården och styrningen i anslutning till den revideras så att den motsvarar de nya social- och hälsovårdsstrukturerna och de riksomfattande målen för social- och hälsovården. Nationellt betonas verkningsfulla tjänster och metoder, genom en minskning av antalet behandlingar och undersökningar med låg nytta med utgångspunkt i det nationella arbetet för utvärdering av metoderna inom social- och hälsovården samt för utvärdering av läkemedel. 

Enligt regeringsprogrammet är målet att flytta tyngdpunkten från korrigerande tjänster till stöd och hjälp i ett tidigare skede samt till förebyggande åtgärder. Tillgången till vård och tjänster i rätt tid säkerställs och serviceköerna förkortas. Uppgifter som registreras inom social- och hälsovården används för att förutse och i ett tidigt skede bemöta kundernas servicebehov. Tillgången till vård och tjänster samt servicesystemets kostnadseffektivitet förbättras med betoning på tjänsterna på basnivå. Överförandet av tyngdpunkten till basnivån stöds genom lagstiftning. 

Regeringspropositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid social- och hälsovårdsministeriet. Social- och hälsovårdsministeriet genomförde under februari och mars 2024 en enkät om verksamhetsmodellerna i anslutning till förutseende av individers servicebehov och tekniker som utnyttjas i dessa inom social- och hälsovården. I november 2024 genomfördes dessutom ett diskussionsmöte för välfärdsområdena kring ämnet utnyttjande av teknik för att kunna förutse individers servicebehov. I de följande avsnitten redogörs det närmare för resultaten av enkäten och diskussionsmötet. Med hjälp av den information som samlats in genom enkäten och diskussionsmötet har man velat kartlägga välfärdsområdenas behov i fråga om detta lagstiftningsprojekt. Målet har varit att bereda sådana ändringar i lagstiftningen som stöder en förskjutning av tyngdpunkten i välfärdsområdenas tjänster till stöd i ett tidigare skede och till förebyggande åtgärder. Samtidigt främjas införandet av teknik genom att lagstiftningen om behandlingen av patientuppgifter förtydligas.  

1.2  Social- och hälsovårdsministeriets enkät och diskussionsmöte om verksamhetsmodellerna i anslutning till förutseende av individers servicebehov och tekniker som utnyttjas i dessa inom social- och hälsovården

Social- och hälsovårdsministeriet utredde som en del av genomförandet av regeringsprogrammet verksamhetsmodeller i anslutning till förutseende av individers servicebehov inom social- och hälsovården och tekniker som utnyttjas i dessa och genomförde i detta syfte en enkät bland olika aktörer. Enkäten skickades till välfärdsområdena och till flera andra aktörer inom social- och hälsovårdssektorn, såsom Sitra, Fimea, Tandläkarförbundet och Duodecim. Det kom in sammanlagt 33 svar, och 14 av dem hade framställts av ett välfärdsområde. Totalt 26 av 30 respondenter ville införa teknikstödda verksamhetsmodeller som gör det möjligt att förutse individers servicebehov.  

Målet med det ovannämnda genomförandet är att utveckla en lagstiftning som möjliggör verksamhetsmodeller för förutseende av servicebehov och att göra det möjligt att använda artificiell intelligens inom social- och hälsovården. Med förutseende av individers servicebehov inom social- och hälsovården avsågs i enkäten sådan verksamhet där man med hjälp av teknik utnyttjar kunduppgifter inom social- och hälsovården t.ex. för att hitta personer vars vård eller service inte är förenlig med rekommendationerna. Genom verksamheten strävar man efter att förutse och förebygga sjukdomar och försämrat välbefinnande och därigenom effektivisera social- och hälsovårdens verksamhet och uppnå kostnadsbesparingar. 

Av sammanlagt 29 respondenter använde sig 12 av teknikbaserad verksamhet för förutseende av individers servicebehov inom hälso- och sjukvården. Inom hälso- och sjukvården används för närvarande t.ex. olika hälso- och riskmätare, utrustning för distansuppföljning, digital hälsokontroll via tjänsten Omaolo, digitala meddelanden samt en bedömning av hälsovinst som används inom kunskapsledningen. Inom socialvården används teknikbaserade föregripande verksamhetsmodeller inte i lika stor utsträckning. Sammanlagt 5 respondenter av 28 uppgav att de inom socialvården använder teknikbaserade verksamhetsmodeller för förutseende av servicebehov. Av enkäten framgick att man inom socialvården också använder sig av olika hälso- och riskmätare samt en digital sjukvårdare vid bedömningen av servicebehov. I dessa tekniker inom hälso- och sjukvården och socialvården användes enligt svaren inte artificiell intelligens i någon nämnvärd grad. Samtidigt uppgav också en del av respondenterna att man har föreslagit eller planerar att införa verksamhetsmodeller.  

De problem som framgår av enkätsvaren kan analyseras ur lagstiftningsperspektiv, i tekniskt hänseende och utifrån principen om kundorientering. Av enkäten framgick att vissa redan kända verksamhetsmodeller för förutseende av servicebehov inte har kunnat införas av flera olika orsaker, av vilka en del har samband med otydlig lagstiftning och ett otydligt rättsläge. Flera respondenter upplevde att det är utmanande att tolka och tillämpa lagstiftningen, och tolkningarna verkar variera. Nästan hälften av aktörerna inom hälso- och sjukvården uppgav att de känner till att det finns föregripande verksamhetsmodeller men att de inte har kunnat införa dessa.  

En orsak till att förebyggande verksamhetsmodeller inte har kunnat införas uppgavs vara att dataskyddslagstiftningen medför vissa utmaningar. Flera respondenter nämnde biträdande dataombudsmannens beslut 6482/186/2020. De upplevde att detta beslut hindrar dem från att införa ett särskilt verktyg för bedömning av hälsovinst, Terveyshyötyarvio. En annan lagstiftningsrelaterad utmaning som lyftes fram i enkäten var problem i anslutning till vårdrelationen. För att föregripande verksamhetsmodeller ska kunna användas måste hälsouppgifter behandlas och patienter kontaktas utan att det finns en gällande vårdrelation. Förutom de hinder som följer av lagstiftningen nämnde respondenterna också olika tekniska utmaningar som är förknippade med införandet av föregripande verksamhetsmodeller. Av enkäten framgick att om flera datasystem används parallellt begränsar detta möjligheterna att slå samman hälsouppgifter på det sätt som de föregripande verksamhetsmodellerna kräver. Ofta finns det hälsouppgifter om en patient både i välfärdsområdenas patientdatasystem och i datasystem som används av en privat aktör. En utmaning särskilt när det gäller medicintekniska produkter som bygger på en förebyggande verksamhetsmodell upplevdes vara att processerna för godkännande är tröga och arbetsdryga och medför höga kostnader. När tekniska föregripande verksamhetsmodeller införs gäller det enligt respondenterna också att beakta kundperspektivet inom social- och hälsovården. I samband med införandet ska det t.ex. bedömas hur man kan garantera att de tekniska lösningarna är lätta att använda och kognitivt tillgängliga. I enkäten betonades att det är viktigt att engagera kunderna i planeringen av tjänsterna, eftersom de då också senare lättare förbinder sig till de tekniska verksamhetsmodellerna. En utmaning i anslutning till det automatiska beslutsfattandet som lyftes fram i enkäten var att ett beslut som anger att kunden löper risk för att insjukna i en viss sjukdom kan väcka en stark reaktion hos kunden, och denna typ av reaktioner kan orsaka en belastning av tjänsterna.  

Förutom problem i anslutning till införandet ombads respondenterna också uppge eventuella risker som teknikerna och artificiell intelligens är förknippade med. Respondenterna poängterade t.ex. att riskerna med artificiell intelligens gäller särskilt öppenheten. I enkäten efterfrågades också vilka fördelar föregripande teknikbaserade verksamhetsmodeller kan ha. I enkätsvaren betonades framför allt att man genom dessa verksamhetsmodeller kan flytta tyngdpunkten inom social- och hälsovården mer i riktning mot förebyggande åtgärder och identifiering av hälsorisker. Införandet av verksamhetsmodellerna har således en direkt positiv effekt på tjänsternas rättidighet. Vidare poängterades det också i svaren att de föregripande verksamhetsmodellerna kan ha en positiv effekt när det gäller att minska hälsoskillnaderna. En del respondenter ansåg att de föregripande teknikbaserade verksamhetsmodellerna tillgodoser det växande servicebehovet och framför allt bidrar till att avhjälpa det underskott i diagnostiken av kroniska sjukdomar som uppstod efter coronapandemin. Föregripande teknikbaserade verksamhetsmodeller ansågs medföra fördelar särskilt i nuläget, när servicebehovet ökar och den yrkesutbildade personalen minskar.  

I samband med beredningen ordnades den 26 november 2024 också ett diskussionsmöte på distans för välfärdsområdena. Under diskussionsmötet presenterades beredningen av projektet. Dessutom presenterade olika aktörer inom välfärdsområdena exempel på föregripande hälso- och sjukvårdsverksamhet. Diskussionsmötet gav vid handen att lagstiftningsprojektet upplevs vara nyttigt och önskvärt. Välfärdsområdena har vilja och beredskap att genomföra föregripande hälso- och sjukvård. De föreslagna lagstiftningsändringarna upplevdes vara behövliga och förtydliga det nuvarande rättsläget.  

Det ordnades en offentlig remiss om propositionen den 12 maj–23 juni 2025. 

Beredningsunderlaget till regeringens proposition finns i den offentliga tjänsten på adressen https://stm.fi/sv/projekt?tunnus=STM020:00/2024 .  

1.3  Avgränsningar som genomförts utifrån beredningen

Den tidiga identifiering eller det förutseende av individers servicebehov som görs inom hälso- och sjukvården kan analyseras med hjälp av medicinsk terminologi. Primär prevention (primärt förebyggande) innebär insatser som avser att förhindra att sjukdomar hos befolkningen, befolkningsgrupper eller individer uppkommer eller insatser för att förbättra hälsan. Primär prevention innefattar t.ex. åtgärder för att minska riskfaktorer, hälsokontroller och vaccinationer. Sekundär prevention (sekundärt förebyggande) innebär däremot förebyggande åtgärder på individuell nivå som sätts in i ett tidigt, ofta symptomfritt skede av en sjukdom.  

I samband med beredningen avgränsades projektet till att omfatta screeningar som avses i 14 § i hälso- och sjukvårdslagen, hälsoundersökningar som avses i 13 § i hälso- och sjukvårdslagen samt stöd i ett tidigt stadium och vårduppföljning enligt 24 § 1 mom. 1 och 4 punkten i hälso- och sjukvårdslagen. Projektet begränsar sig således framför allt till folkhälsoarbete och annat förebyggande och hälsofrämjande hälso- och sjukvårdsarbete till den del det redan föreskrivs om dessa i den gällande hälso- och sjukvårdslagen. I denna proposition beskrivs helheten med termen tjänster inom föregripande hälso- och sjukvård. Termen i fråga kommer inte att ingå i lagen, och i detta sammanhang ges termen inget sådant rättsligt innehåll som skulle utvidga de uppgifter som för närvarande hör till välfärdsområdets organiseringsskyldighet. Välfärdsområdena åläggs inte heller några nya uppgifter eller skyldigheter genom denna proposition.  

Tjänsterna inom den föregripande hälso- och sjukvård som avses i propositionen riktar sig särskilt till de patienter som hör till någon riskgrupp eller hos vilka riskfaktorer har observerats, en sjukdom har brutit ut, ett vårdbehov i övrigt har identifierats eller uppföljning av långtidssjukdom pågår. En tjänst inom föregripande hälso- och sjukvård kan i detta sammanhang anses vara t.ex. att identifiera riskgrupper för vissa sjukdomar och vid behov att nå dem t.ex. genom att kontakta dem. Genom dessa åtgärder kan man t.ex. vid behov effektivisera patientens vård, korrigera en obalans som uppdagats i vården, korrigera medicineringen eller vårdmetoderna eller hänvisa patienten till behövlig fortsatt vård, och på så sätt förhindra att sjukdomen framskrider eller t.o.m. att den bryter ut. För att den föregripande hälso- och sjukvård som avses i denna proposition ska kunna genomföras måste patientuppgifterna behandlas för uppgifternas primära användningsändamål. Med primär användning av patientuppgifterna avses att uppgifterna behandlas för det ändamål för vilket de ursprungligen har samlats in, t.ex. i undersökningen av patienten eller i genomförandet av vården. De föreslagna bestämmelserna gäller endast primär användning av patientuppgifter inom hälso- och sjukvården, och med denna proposition föreslås inga ändringar i lagstiftningen om sekundär användning av patientuppgifter.  

Under beredningen kartlades också var de åtgärder för föregripande hälso- och sjukvård som avses i propositionen och den behandling av patientuppgifter som dessa förutsätter står i förhållande till sekundär användning av patientuppgifter. Vid sekundär användning avser behandling av patientuppgifter sådan behandling i vilken uppgifter används för andra ändamål än deras primära användningsändamål. Dessa andra användningsändamål definieras i lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården ( lagen om sekundär användning , 552/2019). Som exempel kan nämnas vetenskaplig forskning och informationsledning.  

Åtgärderna inom föregripande hälso- och sjukvård anknyter indirekt också till sådant utnyttjande av uppgifter som handlar om sekundär användning av patientuppgifter. Sekundär användning är förknippad med frågor om t.ex. hur patientuppgifter kan utnyttjas i vetenskaplig forskning, vilket i sin tur är ett villkor för forskningsinformationens existens. Tillförlitlig forskningsinformation behövs i sin tur för att åtgärder för effektiv, rättidig och framgångsrik föregripande hälso- och sjukvård ska kunna genomföras. Utan tillförlitlig forskningsinformation eller andra bevis är det inte möjligt att utveckla denna typ av åtgärder eller metoder. Frågor om sekundär användning avgörs dock i samband med andra lagstiftningsprojekt. Genom denna proposition föreslås endast ändringar i sådana bestämmelser som tillämpas i situationer där patientuppgifter behandlas för primära användningsändamål, t.ex. i samband med patientvård. Således faller frågor som gäller sekundär användning och därmed frågor som gäller mer omfattande utnyttjande av patientuppgifter utanför detta lagstiftningsprojekt.  

2.1  Allmänt

Föregripande hälso- och sjukvård har inte definierats i lagstiftningen om social- och hälsovård. Inte heller t.ex. förebyggande hälso- och sjukvård, och hälso- och sjukvårdstjänster som hör uttryckligen endast till denna, har definierats på lagnivå. På grundval av lagstiftningen om hälso- och sjukvård ansvarar välfärdsområdena för sådana tjänster och uppgifter inom hälso- och sjukvården som kan anses vara föregripande och förebyggande. Som exempel kan nämnas de uppgifter som avses i 13 § och 24 § 1 mom. 4 punkten i hälso- och sjukvårdslagen. Inom föregripande hälso- och sjukvårdstjänster handlar det om att trygga tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster. Samtidigt gäller det att ta hänsyn till det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa, liksom även hälso- och sjukvårdstjänsternas karaktär. Inom häls- och sjukvården är det i sista hand fråga om individens rätt till liv och förutsättningarna för ett människovärdigt liv.  

Med föregripande hälso- och sjukvård avses i denna proposition åtgärder och tjänster som gör det möjligt att i ett tidigt skede identifiera begynnande eller redan uppkomna hälsoproblem samt patienter vars vård inte motsvarar rekommendationerna eller patientens behov. Det är fråga om de hälso- och sjukvårdstjänster som används i syfte att förebygga behovet av korrigerande tjänster och främja befolkningens hälsa. Helheten anknyter framför allt till sådant främjande av hälsa och sådan primärvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen, dvs. folkhälsoarbete. En del av helheten föregripande hälso- och sjukvård, särskilt när det gäller individernas behov, ingår också i helheten sjukvårdstjänster. Sjukvårdstjänster tillhandahålls på allmänmedicinsk nivå också vid enheter för primärvård. Även inom den specialiserade sjukvården kan det finnas ett behov av att på ett mer föregripande sätt analysera patientens servicebehov som helhet. 

Denna proposition handlar särskilt om uppgifterna enligt 13 och 24 § i hälso- och sjukvårdslagen, som innefattar hälsoundersökningar och hälsorådgivning samt förebyggande av sjukdomar, tidig identifiering och behandling av hälsoproblem samt hänvisning till fortsatt vård. Propositionen gäller också screening enligt 14 § i hälso- och sjukvårdslagen. Genomslaget och inriktningen av de uppgifter som anknyter till denna helhet kan stödjas och effektiviseras genom teknik och analys av patientuppgifter. Då är det fråga om t.ex. att identifiera vårdbrister, förutse individers servicebehov och korrigera en vårdobalans. Det är således möjligt att använda metoder för föregripande hälso- och sjukvård för att förutse patienters individuella servicebehov med hjälp av teknik. På så sätt blir det möjligt att ordna allt effektivare tjänster och att med hänsyn till hälso- och sjukvårdens begränsade resurser också fördela dem mer effektivt till de grupper och individer som behöver dessa tjänster. Genom att framgångsrikt och i rätt tid utnyttja teknik och patientuppgifter inom den föregripande hälso- och sjukvården kan man främja befolkningens hälsa och välbefinnande, förebygga höga kostnader för specialiserad sjukvård, stödja en effektivare inriktning av resurserna inom hälso- och sjukvård samt öka individernas välbefinnande, antalet levnadsår och deras kvalitet. Det är också fråga om en effektivare och mer verkningsfull resursfördelning i och med att det blir möjligt att förutse patienternas servicebehov. Ur individens synvinkel handlar det t.ex. om att trygga vårdens kontinuitet, rättidighet och genomslag. 

​Behandling av patientuppgifter är en förutsättning för att patienters hälsoproblem ska kunna identifieras i ett tidigt skede och individers servicebehov ska kunna förutses. Det nuvarande rättsläget i fråga om behandlingen av patientuppgifter är oklart. Den gällande lagstiftningen är otydlig när det gäller välfärdsområdets rätt att behandla patientuppgifter inom hälso- och sjukvården för det syfte som här avses, dvs. att identifiera problem i ett tidigt skede och förutse servicebehov. I lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården ( kunduppgiftslagen , 703/2023) föreskrivs det om behandlingen av kunduppgifter inom social- och hälsovården och vid ordnandet och tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänster. Enligt 9 § 1 mom. i den lagen ska rätten att använda kunduppgifter grunda sig på de arbetsuppgifter som en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården eller någon annan som behandlar kunduppgifter sköter och de tjänster som denna person tillhandahåller, så att personen har rätt att använda endast de nödvändiga kunduppgifter som personen behöver i sina arbetsuppgifter. Behandlingen av kunduppgifter ska grunda sig på en datatekniskt säkerställd kund- eller vårdrelation eller någon annan uppgift som anknyter till ordnandet och tillhandahållandet av kundens social- och hälsovårdstjänster. När patientuppgifter behandlas i samband med vårduppföljning eller tidig identifiering av hälsoproblem finns det inte nödvändigtvis någon gällande kund- eller vårdrelation eller så är det oklart om kund- eller vårdrelationen är giltig, vilket innebär att patientuppgifter enligt 9 § 1 mom. i kunduppgiftslagen inte får behandlas. Inte heller omnämnandet av någon annan uppgift som anknyter till ordnandet och tillhandahållandet av tjänster i den bestämmelsen täcker de uppgifter som avses i denna proposition. Dessa andra uppgifter kan ha samband med t.ex. ett klagomål eller en anmärkning som en kund lämnat eller handla om att huvudanvändaren av ett datasystem måste behandla kunduppgifter för underhållet av datasystemet.    

Välfärdsområdena kan genom att analysera patientuppgifter upptäcka hälsoproblem hos sina invånare i ett tidigt skede och identifiera patienter, vars vård inte motsvarar rekommendationerna. På så sätt kan tyngdpunkten inom den offentliga hälso- och sjukvården i högre grad flyttas till förebyggande tjänster och tjänster för tidigt stöd. Genom att analysera patientuppgifter kan man t.ex. identifiera patienter vars vård av någon anledning, t.ex. coronapandemin, inte har slutförts. Konsekvenserna av coronapandemin och de restriktioner som infördes på grund av den drabbade både primärvården och den specialiserade sjukvården, och dessutom i bred utsträckning även socialservicen. Det vårdunderskott som uppstod under coronapandemin kan åtminstone delvis avhjälpas genom att välfärdsområdena får rätt att analysera patientuppgifter och därmed identifiera invånare, vars patientuppgifter visar på en vårdbrist, dvs. vars vård inte har tillhandahållits enligt rekommendationerna.  

Samtidigt är det genom att analysera uppgifter också möjligt att observera detaljer i anslutning till patienternas vårdbalans och att identifiera t.ex. riskfaktorer och symptom på sjukdomar som ännu inte har behandlats. En yrkeskunnig person inom hälso- och sjukvården beslutar om de åtgärder som ska vidtas på grundval av eventuella observationer. Med hjälp av teknik och analys av patientuppgifter är det således möjligt att stödja yrkesutbildade personers arbete och uppnå allt effektivare vårdresultat. En förflyttning av tyngdpunkten från korrigerande till förebyggande tjänster har på lång sikt positiva effekter på befolkningens välbefinnande och hälsa och leder också till kostnadsbesparingar. Ur individens synvinkel är det fråga om att trygga vårdens rättidighet och kontinuitet och därmed att främja och trygga rätten till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster. På en mer allmän nivå säkerställs också resursernas tillräcklighet i och med att vården riktas mer effektivt, vilket tryggar hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet samt bl.a. tjänsternas likvärdighet.  

2.2  Föregripande hälso- och sjukvård och bestämmelserna i grundlagen

Den föregripande hälso- och sjukvården som helhet har framför allt samband med det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa samt det allmännas skyldighet enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. För att lagstiftningen ska vara förenlig med grundlagen krävs det att också rättigheterna i anslutning till hälso- och sjukvården tillgodoses och främjas aktivt. Ur individens synvinkel kan detta konkretiseras t.ex. genom mer föregripande tjänster, främjande av rättidig och kontinuerlig vård, förebyggande och tidig identifiering.  

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen är det allmänna skyldigt att, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälso- och sjukvårdstjänster samt att främja befolkningens hälsa. Bestämmelsen definierar inte hur tjänsterna ska ordnas och förutsätter t.ex. inte att de offentliga samfunden själva har hand om produktionen av samtliga tjänster. Det väsentliga är däremot att säkerställa en tillräcklig tillgång till tjänsterna. De tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som tryggas genom grundlagen är inte heller bundna till något visst sätt eller någon viss institution för tillhandahållandet av tjänsterna (GrUU 17/2021 rd, s. 18, GrUU 26/2017 rd, s. 32). Grundlagsbestämmelsen knyter inte t.ex. ordnandet av social- och hälsovårdstjänster till den lagstiftning som gällde under grundlagsreformen (se RP 309/1993 rd, s. 75/II samt t.ex. GrUU 63/2024 rd, s. 2, GrUU 26/2017 rd, s. 32 och de utlåtanden som nämns där). De övriga grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till jämlikt bemötande enligt 6 § i grundlagen och skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses, påverkar i sin tur tolkningen av begreppet tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Hälso- och sjukvårdstjänsterna tillgodoser och tryggar i sista hand rätten till liv (GrUU 65/2018 rd, s. 32, GrUU 26/2017 rd, s. 37). En bedömning av om tjänsterna är tillräckliga eller inte ska utgå från en nivå som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället" (GrUU 30/2013 rd, s. 3, RP 309/1993 rd).  

Den bestämmelse om grundläggande fri- och rättigheter som gäller tillräckliga social- och hälsovårdstjänster innefattar ett uppdrag som ska skötas uttryckligen av lagstiftaren. Den ordinarie lagstiftningen i kombination med bestämmelsen om fri- och rättigheter definierar och preciserar respektive tillräckliga servicenivå. Det allmänna ska se till att införa lagstiftning som konkretiserar rätten i fråga. Således ska t.ex. mängden ekonomiska resurser som krävs för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och relaterade resursfrågor avgöras i samband med att lagen stiftas (RP 309/1993 rd, s. 37). Den gällande nationella lagstiftningshelheten är behovsgrundad. Den behovsprincip som är bunden till grundlagens 19 § 3 mom., och i synnerhet till patientlagens 3 §, styr ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster och påverkar också innehållet i bestämmelsen om fri- och rättigheter.  

Skyldigheten enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att främja befolkningens hälsa syftar särskilt på social-, hälso- och sjukvårdens förebyggande uppgift och på utvecklandet av de samhälleliga förhållandena i allmänhet i en riktning som gynnar befolkningens hälsa. Ordet hälsa i bestämmelsen ska tolkas allmänt, och det bygger på Världshälsoorganisationens definition av begreppet: ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom” (ShUU 5/1994 rd, s. 4). Det har inte etablerats något exakt avgränsat innehåll för denna främjandeskyldighet. Enligt motiveringen i en regeringsproposition gäller bestämmelsen dels förebyggande social- och hälsovård, dels att det allmänna inom olika områden ska utveckla de samhälleliga förhållandena i allmänhet så att befolkningens hälsa främjas. Bestämmelsen har dessutom ansetts ha ett nära samband särskilt med de grundläggande fri- och rättigheter som tryggar rätten till liv, skyddet för arbetskraften och rätten till en sund miljö (RP 309/1993 rd). 

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Om skyddet för personuppgifter föreskrivs närmare genom lag. När närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter utfärdas genom lag, ska det i enlighet med grundlagsutskottets praxis fästas vikt vid skyddet för privatlivet och rätten ska tryggas på ett sätt som kan anses godtagbart med hänsyn till systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet. Viktiga regleringsobjekt har ansetts vara bland andra syftet med registreringen av personuppgifterna, innehållet i personuppgifterna och tillåtna användningsändamål för dem.  

Regleringen av dessa faktorer på lagnivå ska dessutom vara heltäckande och detaljerad (GrUU 14/2018 rd, GrUU 1/2018 rd och GrUU 13/2016 rd). I konstitutionellt hänseende betraktas uppgifter om hälsotillstånd som känsliga personuppgifter (GrUU 15/2018 rd). Känsliga uppgifter har ansetts ingå i kärnan i skyddet av personuppgifter, som hör till skyddet för privatlivet (GrUU 37/2013 rd). Behandlingen av känsliga uppgifter ska enligt utskottets praxis vara nödvändig och regleringen exakt och noggrant avgränsad. Samtidigt har grundlagsutskottet betonat den kunskapsbaserade självbestämmanderätten, som är kopplad till ett flertal grundläggande fri- och rättigheter, särskilt till grundlagens 7 § om personlig frihet och integritet och 10 § om skydd för privatlivet (GrUU 23/2020 rd, s. 9, GrUU 48/2014 rd, s. 2/II). Grundlagsutskottet har fäst särskild uppmärksamhet vid de betydande kränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna som kan följa av dataintrång, informationsläckor eller missbruk som riktas mot informationssystem. Utskottet har betonat betydelsen av att det föreslagits att behandlingen av kunduppgifter ska grunda sig på en vårdrelation eller ett samband som har säkerställts datatekniskt (GrUU 3/2024 rd, GrUU 4/2021 rd, st. 23, GrUU 71/2018 rd, s. 4).  

2.3  Ordnande av hälso- och sjukvård och föregripande hälso- och sjukvård

Bestämmelser om ordnande av den hälso- och sjukvård som välfärdsområdena ansvarar för finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Enligt 1 § i den lagen är syftet med lagen att främja och upprätthålla befolkningens hälsa och välfärd samt säkerställa jämlika, samspelta och kostnadsnyttoeffektiva social- och hälsovårdstjänster i hela landet. När social- och hälsovård som avses i lagen om ordnande av social- och hälsovård ordnas och produceras ska dessutom den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen om social- och hälsovård iakttas. I fråga om kundens ställning och rättigheter gäller därtill vad som föreskrivs om dem i annan lagstiftning. I synnerhet ska bestämmelserna i lagen om patientens ställning och rättigheter ( patientlagen , 785/1992) beaktas, t.ex. bestämmelserna om patientens självbestämmanderätt.  

Hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) är en allmän lag om hälso- och sjukvård som tillämpas på genomförandet av hälso- och sjukvården och på dess innehåll. I hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om tillhandahållandet av och innehållet i den hälso- och sjukvård som välfärdsområdena, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen är skyldiga att ordna. Hälso- och sjukvård omfattar hälsofrämjande och välfärdsfrämjande verksamhet, primärvård och specialiserad sjukvård. Begreppet primärvård syftar i allmänhet på de tjänster som ordnas vid hälsovårdscentraler. Primärvården omfattar också mottagningsverksamhet inom öppen sjukvård på allmänmedicinsk nivå. Tjänster inom specialiserad sjukvård ordnas i allmänhet vid sjukhus eller någon annan enhet inom den specialiserade sjukvården.  

I samband med att hälso- och sjukvårdslagen stiftades var målsättningen enligt regeringspropositionen t.ex. att göra skiljelinjerna mellan primärvården och den specialiserade sjukvården mindre skarpa samt att förbättra samarbetsförutsättningarna och möjligheterna att främja befolkningens hälsa och utveckla tjänsterna (RP 90/2010 rd). Bland målsättningarna framhävdes också centrala frågor avseende hälso- och sjukvården, såsom att främja befolkningens hälsa och välfärd och förbättra verksamhetsförutsättningarna för primärvården. I regeringspropositionen ansågs det att ju mera hälsa och välfärd kan främjas och ju bättre primärvården fungerar, desto mindre resurser behöver investeras i den specialiserade sjukvården. Samtidigt betonades det att främjandet av hälsa och välfärd bör ingå i allt beslutsfattande i kommunen och även i alla vårdprocesser (RP 90/2010 rd). 

Syftet med hälso- och sjukvårdslagen är enligt 2 § i den lagen att 1) främja och upprätthålla befolkningens hälsa, välfärd, arbets- och funktionsförmåga och sociala trygghet, 2) minska hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna, 3) sörja för lika tillgång, kvalitet och patientsäkerhet när det gäller den service som befolkningen behöver, 4) öka klientorienteringen i hälso- och sjukvårdstjänsterna, och 5) förbättra primärvårdens verksamhetsbetingelser och samarbetet mellan aktörerna inom hälso- och sjukvården, mellan de olika välfärdsområdesverksamheterna och mellan välfärdsområdet och kommunen och med andra aktörer när det gäller att främja hälsa och välfärd och att ordna social- och hälsovården.  

Med hälsofrämjande verksamhet avses i hälso- och sjukvårdslagen verksamhet som är inriktad på individen, befolkningen, samhällsgrupperna och livsmiljön och som syftar till att upprätthålla och förbättra hälsan och arbets- och funktionsförmågan, påverka hälsans bestämningsfaktorer, förebygga sjukdomar, olyckor och andra hälsoproblem och stärka den psykiska hälsan samt till att minska hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper; hälsofrämjande verksamhet innebär också planmässig allokering av resurser på ett hälsofrämjande sätt. Inom folkhälsoarbetet, dvs. primärvården, genomförs främjandet av hälsan med de medel som hälso- och sjukvården har till sitt förfogande, t.ex. hälsorådgivning, hälsoundersökningar, medicinska förebyggande åtgärder, identifiering och avlägsnande av riskfaktorer i livsmiljön eller minimering av deras effekter. Enligt regeringspropositionen omfattar främjandet av hälsa även förebyggande av sjukdomar och olyckor (RP 90/2010 rd).  

Hälso- och sjukvårdslagen innefattar tjänster som kan anses höra till den föregripande hälso- och sjukvård som avses i denna proposition. Som exempel kan nämnas framför allt hälsoundersökningar och hälsorådgivning enligt lagens 13 §, screening enligt lagens 14 § samt identifiering av hälsoproblem, vård och hänvisning till fortsatt vård i ett tidigt stadium enligt lagens 24 §. I lagen fastställs grunden för skyldigheten att ordna tjänster och för tjänsternas innehåll. Samtidigt ger lagstiftningshelheten om hälso- och sjukvård välfärdsområdena ändamålsenligt handlingsutrymme för att fastställa tjänsternas mer detaljerade innehåll och genomförande, så att det är möjligt att beakta vilka behov det finns i området, vilka metoder som är lämpliga, vilka egna resurser välfärdsområdet har samt t.ex. vilka personalresurser och tekniska lösningar det har till sitt förfogande.  

Enligt 13 § i hälso- och sjukvårdslagen ska välfärdsområdet ordna hälsorådgivning som bidrar till att främja hälsan och välfärden och förebygga sjukdomar hos välfärdsområdesinvånarna. Hälsorådgivning ska ingå i hälso- och sjukvårdstjänsterna. Enligt paragrafens 2 mom. ska välfärdsområdet se till att sådana hälsoundersökningar genomförs som behövs för att bevaka och främja välfärdsområdesinvånarnas hälsa och välfärd. Hälsorådgivningen och hälsoundersökningarna ska bidra till att främja arbets- och funktionsförmågan och förebygga sjukdomar samt främja psykisk hälsa och livskompetens. Hälsoundersökningar och hälsorådgivning ska också ordnas för unga personer och personer i arbetsför ålder som faller utanför studerande- eller företagshälsovården. Välfärdsområdet ska dessutom se till att de som bor i välfärdsområdet har tillgång till preventivmedelsrådgivning och annan service som främjar den sexuella och reproduktiva hälsan. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det att hälsorådgivningen och hälsoundersökningarna ska bilda en funktionell helhet tillsammans med välfärdsområdets övriga service.  

Enligt regeringspropositionen om hälso- och sjukvårdslagen avses med hälsoundersökning sådan undersökning av hälsotillståndet och arbets- och funktionsförmågan som utförs genom kliniska undersökningar eller andra ändamålsenliga och tillförlitliga metoder och sådan utredning av hälsotillståndet som utförs för att främja hälsan. Hälsoundersökningar kan i samband med annan service riktas till vissa målgrupper i fråga om vilka det utan intensifierad rådgivning och uppföljning är sannolikt att hälsotillståndet försämras och sjukdomsriskerna ökar, vilket orsakar betydande belastning för såväl individen själv som servicesystemet. (RP 90/2010 rd, s. 107). I regeringspropositionen fästs uppmärksamhet vid att den åldrande befolkningen och många livsstilssjukdomar har ökat behovet av att intensifiera det hälsofrämjande arbetet. Typ 2 diabetes, kranskärlssjukdomar och cirkulationsrubbningar i hjärnan är exempel på folksjukdomar som kan förebyggas och förhindras genom att människor som hör till riskgrupperna motiveras till att förändra sin livsstil. (RP 90/2010 rd, s. 107). Redan när hälso- och sjukvårdslagen stiftades för mer än 15 år sedan observerades det att det fanns ett behov av att rikta hälsorådgivning och hälsoundersökningar till riskgrupper. Enligt den gällande lagstiftningen är det dock inte möjligt att fullt ut utnyttja patientuppgifter och teknik i denna riktade verksamhet. Genom effektivare riktade åtgärder är det möjligt att främja befolkningens hälsa, bromsa det ökande vårdbehovet och minska kostnaderna.  

I 14 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om screening. Enligt paragrafen ska ett välfärdsområde ordna screening inom sitt område i enlighet med det nationella screeningprogrammet. Utöver detta kan välfärdsområdet ordna screening och hälsoundersökningar i syfte att konstatera en viss sjukdom eller dess förstadium eller för att upptäcka sjukdomsalstrare. Paragrafen innehåller bestämmelser om enhetliga grunder för alla screeningundersökningar som utförs inom primärvården, oberoende av om det är fråga om screening som ingår i ett riksomfattande screeningprogram eller annan screening. (RP 90/2010 rd, s. 110).  

Statsrådet har utfärdat en förordning om screening (339/2011), och i 1 § 2 mom. i förordningen föreskrivs det att screening omfattar fastställande av målgruppen. För att kunna fastställa målgruppen behöver välfärdsområdet behandla personuppgifter. Det måste finnas bestämmelser om behandling av personuppgifter på lagnivå. Behandlingen av patientuppgifter är betydande både för ordnandet av screeningar enligt ett riksomfattande screeningprogram och för genomförandet av andra eventuella screeningprogram i områdena. Screening genomförs ofta delvis eller helt som en köptjänst (RP 90/2010 rd, s. 110). Detta accentuerar ytterligare behovet av att förtydliga bestämmelserna även med tanke på behandlingen av patientuppgifter. Det ska finnas en tydlig grund för behandlingen av känsliga patientuppgifter, och det ska vara fråga om en exakt och noggrant avgränsad lagstadgad uppgift. 

Vidare är det i Finland för närvarande inte möjligt att genomföra varken det screeningprotokoll som 2022 fastställdes av sakkunniggruppen för screening av tarmcancer eller det protokoll för screening av cancer i livmoderhalsen som grundar sig på HPV-vaccinationsstatus. Protokollen grundar sig på omfattande vetenskapliga forskningar och används i många europeiska länder. Regleringen behöver förtydligas.  

I 3 kap. i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om sjukvård. Enligt lagens 24 § ska ett välfärdsområde ordna sjukvårdstjänster för dem som bor i välfärdsområdet. Till sjukvårdstjänsterna hör 1) att undersöka sjukdomar, ställa medicinska och odontologiska diagnoser, ge vård och behandling, tillhandahålla nödvändiga förbrukningsartiklar enligt vårdplanen för behandling av långvarig sjukdom och ge den medicinska rehabilitering som behövs, 2) att förebygga och bota sjukdomar och att lindra lidande, 3) att ge handledning som syftar till att stärka patientens engagemang i sin vård och patientens egenvård, 4) att i ett tidigt stadium identifiera hälsoproblem hos patienter som behöver särskilt stöd, särskilda undersökningar och särskild vård, att behandla hälsoproblemen och att hänvisa patienten till fortsatt vård. Enligt denna bestämmelse hör det till sjukvårdstjänsterna enligt välfärdsområdets organiseringsansvar att identifiera hälsoproblem hos patienter som behöver särskilt stöd, särskilda undersökningar och särskild vård. 

I regeringspropositionen om hälso- och sjukvårdslagen konstateras det i motiveringen till 24 § 1 mom. 4 punkten att det hör till sjukvårdstjänsterna också ”att i ett tidigt skede identifiera hälsoproblem hos patienter som behöver särskilt stöd, särskilda undersökningar eller särskild vård och att hänvisa patienten till vård. Om patienten får vård i tid kan detta förhindra att sjukdomar som utvecklas över en längre tid bryter ut eller fördröja sjukdomsförloppet. I praktiken kan man med hjälp av det elektroniska patientdatasystemet identifiera sådana patienter vid en hälsovårdscentral som har hög totalrisk för exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar och kalla dem till mottagning”. Redan i samband med beredningen av regeringspropositionen 2010 observerades det alltså att man kan identifiera patienter som är i behov av vård genom att analysera patientuppgifter. I propositionen hänvisas det till patienter, dvs. det är fråga om personer som är eller åtminstone har varit patienter vid en hälsovårdscentral. Hälso- och sjukvårdslagen förpliktar redan i sin nuvarande form till tidig identifiering, vård och hänvisning till fortsatt vård. Dessa uppgifter kan anses höra till helheten föregripande hälso- och sjukvård. Vidare anknyter den tidiga identifiering, vård och hänvisning till fortsatt vård som avses i 24 § i hälso- och sjukvårdslagen antingen direkt eller indirekt till andra uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen.  

Ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster regleras också av lagstiftningen om patientens rättigheter. Patientlagen innehåller bestämmelser om de centrala principerna för vården och bemötandet av patienten. Lagen betonar patientens aktiva deltagande, självbestämmanderätt och rätt till vård och information. Patientlagen bygger på ett kundorienterat perspektiv, eftersom hälso- och sjukvården i patientlagen har definierats som åtgärder för att fastställa individens hälsotillstånd eller återställa eller upprätthålla patientens hälsa. Enligt den allmänna bestämmelsen i 3 § i patientlagen har var och en som varaktigt bor i Finland utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som vid respektive tidpunkt står till hälso- och sjukvårdens förfogande rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. Bestämmelsen tryggar rätten till den vård som hälsotillståndet förutsätter och begränsar samtidigt vården till endast den vård som hälsotillståndet förutsätter. Samtidigt är genomförandet av vården beroende av de resurser som står till hälso- och sjukvårdens förfogande vid respektive tidpunkt. Patienten har med stöd av bestämmelsen inte rätt att få den vård han eller hon vill ha, utan bedömningen av det behov av vård som patientens hälsotillstånd kräver bör basera sig på medicinskt godtagbara kriterier (RP 185/1991 rd, s. 15). 

Samtidigt ger 3 § i patientlagen uttryck för en s.k. behovsprincip, som inom hälso- och sjukvården är utgångsläget även för individuellt beslutsfattande. Kaarlo Tuori och Toomas Kotkas, Sosiaalioikeus, 6:e reviderade upplagan (Helsingfors: Alma Talent, 2023), s. 216. I den nuvarande lagstiftningshelheten styr och definierar behovsprincipen patientens rätt till hälso- och sjukvårdstjänster. I enlighet med behovsprincipen styrs tillgången till vård och t.ex. valet av vårdåtgärder av patientens behov, som enligt förarbetena till patientlagen i första hand ska fastställas utifrån medicinska kriterier. Enligt det utgångsläge som behovsprincipen anger är hälso- och sjukvårdstjänsterna i regel behovsgrundade. Behovet ska emellertid i sista hand bestämmas individuellt. Enligt riksdagens grundlagsutskott ska uttrycket ”var och en” i grundlagens 19 § tolkas som ett krav på en individuell bedömning. Dessutom framhävs det uttryckligen i 3 § 3 mom. i patientlagen att patientens individuella behov ska beaktas (RP 185/1991 rd, s. 15).  

I 6 § i patientlagen finns det bestämmelser om patientens självbestämmanderätt. Enligt paragrafen ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten. Bestämmelserna om patientens självbestämmanderätt konkretiserar den självbestämmanderätt som tryggas i grundlagen och som t.ex. har samband med rätten att bestämma över sin egen kropp. Självbestämmanderätten enligt patientlagen konkretiseras bl.a. genom utgångsläget att hälso- och sjukvårdstjänsterna är frivilliga. Således är ingen skyldig att delta i hälsoundersökningar eller screeningar som ordnas med stöd av hälso- och sjukvårdslagen, och om en patient låter bli att delta i undersökningar påverkar detta inte hans eller hennes rätt till tjänster.  

Bedömningar av hälsotillstånd ska utföras av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Enligt 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) beslutar legitimerade läkare om undersökningar av en patient, ställer diagnos och beslutar om vården och behandlingen i samband därmed. I sina beslut ska läkaren beakta patientens självbestämmanderätt enligt 6 § i patientlagen. 

Ordnandet av hälso- och sjukvård samt tjänsternas genomförande och innehåll påverkas också av lagstiftningen om välfärdsområdena. Bestämmelser om välfärdsområdenas skyldighet att ordna hälso- och sjukvård finns i 7 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) och i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt 4 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska välfärdsområdet planera och genomföra social- och hälsovården så att den till innehåll, omfattning och kvalitet svarar mot kundernas behov. Enligt motiveringen i regeringspropositionen bestäms behovet utifrån speciallagstiftningen om social- och hälsovården. När man bedömer behovet ska man beakta både behovet på befolkningsnivå och också behovet på individnivå (RP 241/2020 rd, s. 610). I 4 § 1 mom. i den lagen konstateras det att i fråga om bedömning av kundens individuella servicebehov och vårdbehov gäller särskilda bestämmelser. Tjänsterna ska tillhandahållas jämlikt. 

Helheten av hälso- och sjukvårdstjänster innehåller således förpliktelser på lagnivå som kräver att också sådana tjänster som gäller föregripande hälso- och sjukvård ska ordnas. Målsättningen att göra det möjligt att utnyttja patientuppgifter och teknik och att förtydliga rättsläget förutsätter att de gällande bestämmelserna och uppgifterna preciseras. Det bör vara möjligt att utnyttja patientuppgifter och teknik i ordnandet av de uppgifter som avses i 13 §, 14 § och 24 § i den gällande hälso- och sjukvårdslagen. Hälsoundersökningar ska kunna riktas förutom till vissa åldersgrupper och andra riskgrupper även utifrån analyserade patientdata tydligare till exempelvis patienter som löper risk för att insjukna i diabetes. På så sätt stöder analysen av patientdata och identifieringen av riskgrupper utifrån denna välfärdsområdenas skyldighet att ordna hälsoundersökningar, screening och andra tjänster för föregripande hälso- och sjukvård. Detta gör det möjligt att rikta resurser till dem som har det största behovet. Även screeningar kan riktas effektivare än tidigare, i och med att data i patientregistret kan utnyttjas i samband med fastställandet av målgruppen. Likaså utgör de uppgifter som avses i 24 § 1 mom. 4 punkten i hälso- och sjukvårdslagen, och som går ut på att i ett tidigt stadium identifiera hälsoproblem, att behandla hälsoproblemen och att hänvisa patienten till fortsatt vård, en del av en helhet, där det vore viktigt att utnyttja teknik för att kunna producera aktuella basdata för vårdpersonalen för utförandet av uppgiften.  

Med tanke på det krav på en exakt lagstadgad uppgift som gäller för behandling av patientuppgifter finns det skäl att precisera dessa uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen. Samtidigt gäller det att se till att de bestämmelser om åtkomsträttigheter till patientuppgifter som finns i kunduppgiftslagen är förenliga med dessa uppgifter. Detta bidrar till att förtydliga det nuvarande rättsläget, stödja välfärdsområdenas möjlighet att utföra dessa uppgifter och göra det möjligt att utnyttja patientuppgifter inom den föregripande hälso- och sjukvården. 

2.4  Behandling av patientuppgifter och föregripande hälso- och sjukvård

2.5  Bestämmelser om teknik inom hälso- och sjukvården

När det gäller utnyttjandet av teknik inom hälso- och sjukvården påverkas nuläget och bedömningen av det också av lagstiftningen om teknik och teknisk utrustning.  

Europeiska unionens förordning om artificiell intelligens, EU/2024/1689, trädde i kraft den 2 augusti 2024, och den börjar tillämpas etappvis. Syftet med förordningen är att förbättra den inre marknadens funktion genom att fastställa en enhetlig rättslig ram för utveckling, utsläppande på marknaden och användning av system för artificiell intelligens. Vissa användningsändamål för artificiell intelligens är helt förbjudna med stöd av förordningen om artificiell intelligens, och på vissa användningsändamål med hög risk tillämpas åtskilliga krav. Förordningen om artificiell intelligens är horisontell reglering och kan således tillämpas på mycket bred front inom hela samhällssektorn. Behörigheten i lagstiftningen om artificiell intelligens hör till Europeiska unionen, och medlemsstaterna kan i fortsättningen inte föreskriva om sådant som det föreskrivs om i förordningen, om inte förordningen uttryckligen medger ett nationellt handlingsutrymme. Förordningen om artificiell intelligens tillämpas på dem som utvecklar och använder AI-system och AI-modeller. Förordningen om artificiell intelligens innehåller dock inga bestämmelser om t.ex. hur en myndighet får använda artificiell intelligens. AI-system inom social- och hälsovården kan i regel konstateras vara förknippade med hög risk. Bestämmelser om AI-system med hög risk finns i artikel 6 i förordningen och dessutom i bilagorna till förordningen. I bilaga I till förordningen finns en förteckning över EU-lagstiftning om produkter som hör till tillämpningsområdet för förordningen om artificiell intelligens. I förteckningen i bilaga I ingår t.ex. lagstiftning om medicintekniska produkter och medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik. Dessa system är förknippade med hög risk, men endast om de genomgår en bedömning av en tredje part. Vidare innehåller bilaga III en förteckning över AI-system med hög risk som används inom vissa områden. Europeiska dataskyddsstyrelsen (EDPB) har antagit ett yttrande om användningen av personuppgifter för utveckling och införande av AI-modeller. Styrelsen framhäver att ansvarsfull AI-innovation ska beakta att personuppgifter skyddas och med respekt för den allmänna dataskyddsförordningen. Yttrandet säkerställer att EU-ländernas myndigheter tolkar dataskyddsförordningen på samma sätt när de bedömer AI-lösningar. Dessutom håller dataskyddsstyrelsen för närvarande på att utarbeta riktlinjer relaterade till AI. 

Bestämmelser om medicintekniska produkter och om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik finns i EU-förordningen och den nationella lagstiftningen. Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och tillsyn av medicintekniska produkter på marknaden finns främst i förordningen om medicinska produkter (EU) 2017/7454 (MD-förordningen) och förordningen om medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik (EU) 2017/7465 (IVD-förordningen). Regleringen kompletteras av lagen om medicintekniska produkter (719/2021). Med medicinteknisk produkt avses instrument, apparat, anordning, programvara, implantat, reagens, material eller annan artikel som enligt tillverkaren är avsedd att användas på människor för vissa medicinska ändamål. Sådana ändamål kan vara bland annat diagnos, profylax, övervakning och behandling av en sjukdom eller funktionsnedsättning. I Finland och EU-området får endast sådana medicintekniska produkter som uppfyller kraven släppas ut på marknaden och tas i bruk. Innan en produkt släpps ut på marknaden ska tillverkaren påvisa produktens säkerhet, lämplighet för det avsedda ändamålet och prestanda. CE-märkningen är ett bevis på att produkten uppfyller de krav som ställs på den. Tillverkaren av produkten ska fastställa om det är fråga om en medicinteknisk produkt.  

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att hälso- och sjukvårdslagen och kunduppgiftslagen ändras. Syftet med den föreslagna regleringen är att göra det möjligt att utnyttja patientuppgifter inom hälso- och sjukvården i samband med tidig identifiering av hälsoproblem och förutseende av individers servicebehov. Målet är att främja en förflyttning av tyngdpunkten inom hälso- och sjukvårdstjänsterna i riktning mot förebyggande och föregripande tjänster genom att möjliggöra behandling av patientuppgifter i samband med dessa uppgifter. Genom ändringarna får välfärdsområdena rätt att behandla patientuppgifter inom hälso- och sjukvården i samband med föregripande hälso- och sjukvårdsuppgifter.  

​De föreslagna ändringarna gör det möjligt att utnyttja patientuppgifter i tjänster och uppgifter inom föregripande hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Välfärdsområdena kan med stöd av den föreslagna regleringen analysera patientuppgifter och upptäcka hälsoproblem i ett tidigt skede samt identifiera och nå patienter vars vård inte motsvarar rekommendationerna och som omfattas av tjänsterna och vårdbehovet. Vidare är det genom att analysera uppgifter också möjligt att observera detaljer i anslutning till patienternas vårdbalans och att identifiera t.ex. riskfaktorer och symptom på sjukdomar som ännu inte har behandlats. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården beslutar om de åtgärder som ska vidtas på grundval av eventuella observationer. Med hjälp av analys av patientuppgifter och ett system som används för detta är det således möjligt att stödja yrkesutbildade personers arbete och uppnå allt bättre vårdresultat. En förflyttning av tyngdpunkten från korrigerande till förebyggande tjänster har på lång sikt positiva resultat för befolkningens välbefinnande och hälsa och leder också till besparingar. 

De ändringar som föreslås i hälso- och sjukvårdslagen bidrar till att precisera välfärdsområdenas uppgifter i anslutning till hälsoundersökningar, screening och sjukvård, för att välfärdsområdena ska ha rätt att behandla patientuppgifter i dessa uppgifter. Det handlar alltså om en precisering av uppgifterna enligt hälso- och sjukvårdslagen. Det är motiverat att föreskriva mer exakt om denna uppgift i synnerhet med tanke på patientuppgifternas känsliga karaktär, så att regleringen uppfyller de krav på exakthet och noggrann avgränsning som ställs på behandlingen av patientuppgifter. Samtidigt kopplas uppgiften till bestämmelserna om åtkomsträttigheter i kunduppgiftslagen i syfte att möjliggöra behandling av patientuppgifter. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Bakom regeringspropositionen ligger ett behov av att ändra lagstiftningen, och detta behov har upptäckts framför allt i samband med ordnandet och tillhandahållandet av tjänster. Ändringsbehovet grundar sig på uppgifter som hör till välfärdsområdenas organiseringsskyldighet och som är förenliga med den gällande lagstiftningen. För att dessa uppgifter ska kunna genomföras effektivare krävs det vissa ändringar i lagstiftningen i anslutning till behandlingen av patientuppgifter. Målet med lagstiftningen har således kunnat uppnås genom ett ändringsbehov som identifierats på ett mycket konkret sätt. 

Ett alternativ till den reglering som nu föreslås skulle ha varit att inte alls gå in för att ändra lagstiftningen. Detta alternativ skulle ha inneburit att rättsläget bevaras oförändrat och eventuellt lett till att patientuppgifter och teknik inte utnyttjas i samband med föregripande hälso- och sjukvårdstjänster, varvid det inte skulle bli möjligt att lättare upptäcka och kontakta personer i behov av vård och tjänster genom utnyttjande av data. Mer proaktiva tjänster skulle eventuellt aldrig genomföras, och därmed aldrig komma till nytta för någon. Det skulle bli svårare både kortsiktigt och långsiktigt att flytta tyngdpunkten i riktning mot förebyggande tjänster, och effekten med minskande kostnader för specialiserad sjukvård på lång sikt skulle utebli. Ingen skulle heller dra nytta av mer individuella och verkningsfulla tjänster som främjar och tryggar individernas välfärd, antal friska levnadsår och rätt till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster.  

I samband med beredningen övervägdes också alternativet att föreskriva om en rättsgrund för automatiserat beslutsfattande på basis av nationell rätt på det sätt som avses i artikel 22.2 b i EU:s allmänna dataskyddsförordning. I så fall skulle det ha varit möjligt att på grundval av nationell lagstiftning i tjänsterna inom den föregripande hälso- och sjukvården genomföra sådana automatiserade beslut som avses i artikel 22 i dataskyddförordningen. Alternativet att möjliggöra automatiserat beslutsfattande skulle eventuellt leda till att patientuppgifternas användningspotential ökar avsevärt i och med att hälso- och sjukvårdstjänsterna börjar riktas på ett effektivare och mer förutsägbart sätt. På basis av remissvaren ansågs det dessutom vara motiverat att i viss grad möjliggöra automatiserat beslutsfattande.  

Att möjliggöra automatiserat beslutsfattande inom hälso- och sjukvården genom en i nationell lag föreskriven rättsgrund skulle enligt den bedömning som gjordes i beredningsskedet utgöra en mycket betydande förändring. Framför allt skulle det vara en betydande förändring med tanke på individens rättigheter. Till exempel i ett nationellt lagstiftningsprojekt som gällde automatiserat beslutsfattande uteslöts faktisk förvaltningsverksamhet, som även omfattar besluten inom hälso- och sjukvården, ur projektet eftersom den ansågs kräva en separat bedömning. Således ansågs det i beredningsskedet vara ändamålsenligt att automatiserat beslutsfattande inom social- och hälsovården bedöms som en del av ett kommande fortsatt projekt, så att ett tillräckligt omfattande och grundligt juridiskt och etiskt utredningsarbete kan tryggas.  

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

7.1  Lagen om ändring av hälso- och sjukvårdslagen

13 § Hälsorådgivning och hälsoundersökningar. I propositionen föreslås det att ett nytt 4 mom. fogas till 13 §.  

Det föreslås att det till 13 § i hälso- och sjukvårdslagen fogas ett nytt 4 mom., där det konstateras att för att ordna sådana hälsoundersökningar som behövs ska målgrupper fastställas för de hälsoundersökningar som genomförs. Denna precisering som gäller ordnandet av hälsoundersökningar möjliggör i kombination med den ändring som föreslås i kunduppgiftslagen att teknik och patientuppgifter som finns i välfärdsområdets register i fortsättningen kan utnyttjas vid fastställandet av målgrupper för hälsoundersökningar. Välfärdsområdet kan vid planeringen av en hälsoundersökning utifrån patientuppgifterna närmare analysera till vilken målgrupp det är effektivast och ändamålsenligast att hälsoundersökningarna riktas inom gränserna för välfärdsområdets resurser.  

Dessutom får man genom att analysera patientuppgifterna information om den grupp av personer som utifrån de befintliga uppgifterna hör till denna grupp t.ex. på basis av någon känd uppgift (ålder, kön) eller patientuppgift. Syftet är att göra det möjligt att till den riskgrupp som identifierats på grundval av analysen skicka en kallelse till eller något annat meddelande om hälsoundersökning efter att målgruppen för hälsoundersökningen har fastställts. Välfärdsområdet har således rätt att kontakta patienten. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om en direkt kallelse till hälsoundersökning, utan det kan också vara fråga om något annat meddelande som skickas till patienten. Kontaktkanalen kan väljas med hänsyn till vad som är ändamålsenligt. Det organiseringsansvariga välfärdsområdet avgör om patientuppgifter ska utnyttjas i denna uppgift.  

Det slutliga beslutet om kontakttagande fattas alltid av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Kontakten sker således inte automatiskt i och med att patientuppgifter analyseras och ett system för detta används. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska bedöma om patienten behöver kontaktas, vilket innebär att det alltid är en yrkesutbildad person som ansvarar för bedömningen av behovet av hälsoundersökning och andra medicinska bedömningar. Patienten har ingen skyldighet att reagera på kontakten och kan helt fritt välja att ignorera den. Patienten avgör alltid själv om han eller hon vill besvara denna typ av kontakt, och det är aldrig fråga om en skyldighet. 

14 § Screening. I propositionen föreslås en ändring av 14 §. Det föreslås att paragrafen preciseras så att för ordnandet av screening ska målgrupper fastställas med beaktande av screening i enlighet med det nationella screeningprogrammet. Fastställande av målgruppen för screening har redan tidigare varit en uppgift som ingår i screening enligt 1 § i screeningförordningen. Det föreslås att uppgiften att fastställa en målgrupp flyttas till hälso- och sjukvårdslagen i syfte att precisera screeninguppgiften särskilt på grund av att behandlingen av patientuppgifter kräver en exakt och noggrant avgränsad reglering. Vid fastställandet av målgruppen kan således också patientuppgifter utnyttjas. Vid fastställandet av målgruppen kan det finnas ett behov av att precisera målgruppen för screening på individuell nivå. På individuell nivå kan det exempelvis vara fråga om att en person som nyligen har genomgått den undersökning som screeningen avser inte nödvändigtvis behöver få t.ex. en kallelse till screening som skickas ut till hela den åldersgrupp som personen hör till. Välfärdsområdet får besluta hur det utnyttjar patientuppgifter vid ordnandet av screening.  

En person som fått en kallelse till screening kan, på samma sätt som hittills, välja att inte notera kontakten eller kallelsen. Patienten är inte skyldig att delta i screening, och screening ska genomföras bl.a. med hänsyn till patientens självbestämmanderätt. 

24 §. Sjukvård . I propositionen föreslås det att 24 § 1 mom. ändras.  

I propositionen föreslås det att 24 § 1 mom. ändras så att sjukvårdstjänsterna i 1 och 4 punkten även innefattar att följa upp vården. Det är fråga om en precisering av en uppgift som hör till välfärdsområdet, inte en ny uppgift. Syftet är att i kombination med ändringen i kunduppgiftslagen förtydliga på lagnivå att vårduppföljning är en uppgift som också nödvändigt innefattar behandling av patientuppgifter. Det är fråga om en uppgift som sköts av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården och som syftar till att uttryckligen med hjälp av patientuppgifter identifiera patienter som behöver t.ex. intensifierad vård, säkerställd vårdkontinuitet, en korrigering i medicineringen eller någon annan föregripande åtgärd. En sådan patient kan t.ex. bli kontaktad eller få något annat meddelande från hälso- och sjukvården om föregripande hälso- och sjukvård tillhandahålls på individuell nivå. Välfärdsområdet kan vid behov också vidta åtgärder också på gruppnivå eller mer allmänt på befolkningsnivå med stöd av lagen om sekundär användning, och den föreslagna regleringen utgör inget hinder för detta. Syftet med den föreslagna ändringen är att göra det möjligt för välfärdsområdena att bedöma om en patient eventuellt behöver intensifierad vård eller få en vårdobalans korrigerad.  

En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården beslutar om de åtgärder som ska vidtas på grundval av eventuella observationer. Med hjälp av analys av patientuppgifter och ett system som används för detta är det således möjligt att stödja yrkesutbildade personers arbete och uppnå allt bättre vårdresultat. Patienten kan t.ex. bli kontaktad eller få något annat meddelande från hälso- och sjukvården om föregripande hälso- och sjukvård tillhandahålls på individuell nivå.  

​Exempel på användningsfall inom en föregripande hälso- och sjukvården är identifiering av vårdunderskott, identifiering av kunder som behöver intensifierad vård i samband med kontakt eller utan att kunden kontaktas, uppföljning av sjukdom eller behandling på distans (t.ex. uppföljning av en viss mätare som patienten själv bokför) och andra motsvarande åtgärder som ska betraktas som föregripande hälso- och sjukvård. Det är fråga om en uppgift som sköts av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården beslutar om de åtgärder som ska vidtas på grundval av eventuella observationer. Med hjälp av analys av patientuppgifter och ett system som används för detta är det således möjligt att stödja yrkesutbildade personers arbete och uppnå allt bättre vårdresultat. Patienten kan t.ex. bli kontaktad eller få något annat meddelande från hälso- och sjukvården om föregripande hälso- och sjukvård tillhandahålls på individuell nivå.  

​Syftet med förslagen är också att möjliggöra att välfärdsområdet i samband med tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster har rätt att också kontakta enskilda patienter på basis av analyserade patientuppgifter inom hälso- och sjukvården. Det är således inte enbart fråga om bedömning av servicebehov på befolkningsnivå eller kunskapsbaserad ledning, varvid individuellt kontakttagande inte behövs. I detta lagförslag är syftet uttryckligen att göra det möjligt att också nå individuella patienter. En patient kan behöva nås och kontaktas t.ex. för en kallelse till mottagningen. Kontakten kan också bestå av något annat meddelande till patienten, t.ex. en uppmaning om att boka tid om patienten så vill, eller en uppmaning att genomgå laboratorieundersökning. Patienten har ingen skyldighet att reagera på kontakten och kan helt fritt välja att ignorera den. Patienten avgör alltid själv om han eller hon vill besvara denna typ av kontakt, och det är aldrig fråga om en skyldighet.  

​Det slutliga beslutet om eventuellt kontakttagande fattas alltid av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Kontakten sker således inte automatiskt i och med att patientuppgifter analyseras och ett system för detta används. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska bedöma om patienten behöver kontaktas, vilket innebär att det alltid är en yrkesutbildad person som ansvarar för bedömningen av behovet av vård och andra medicinska bedömningar. Likaså beaktas vid kontakttagandet även t.ex. patientens rättigheter och tillgodoseendet av patientens självbestämmanderätt. Med avseende på patientens rättigheter och ställning är en kontakt på individuell nivå eller något annat meddelande från hälso- och sjukvården inte ett avgörande om vårdbehov eller något annat avgörande som skulle få betydande rättsliga följder eller andra motsvarande konsekvenser för individen.   

7.2  Lagen om ändring av 9 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården

9 § Åtkomsträttigheter till kunduppgifter. I propositionen föreslås det att ett nytt 2 mom. fogas till 9 §.  

Det föreslås att det till 9 §, som gäller åtkomsträttigheter, i kunduppgiftslagen fogas ett nytt 2 mom. Enligt det föreslagna momentet har dessutom de yrkesutbildade personer som fastställer den målgrupp för hälsoundersökningar som avses i 13 § i hälso- och sjukvårdslagen, fastställer den målgrupp för screening som avses i 14 § i den lagen samt följer upp sådan vård som avses i 24 § 1 mom. 1 punkten i den lagen och som i ett tidigt stadium identifierar hälsoproblem och följer upp vården enligt 4 punkten i det momentet rätt att i dessa uppgifter behandla sådana nödvändiga patientuppgifter som finns i registret hos den som anordnar tjänster enligt hälso- och sjukvårdslagen. I fråga om dessa uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen grundar sig rätten att använda kunduppgifter fortfarande i enlighet med 9 § 1 mom. i kunduppgiftslagen på en uppgift som sköts av en yrkesutbildad person och på den tjänst som tillhandahålls. Behandlingen grundar sig dock i fortsättningen inte på en vårdrelation enligt 9 § 1 mom. i kunduppgiftslagen. Däremot förutsätter den föreslagna bestämmelsen att åtkomsträtten binds till skötseln av de uppgifter som nämns i bestämmelsen.  

Den föreslagna regleringen följer grundprincipen för bestämmelser om åtkomsträttigheter, enligt vilken rätten att använda uppgifter ska grunda sig på en yrkesutbildad persons uppgift och på den tjänst som tillhandahålls. Syftet är inte att genom det moment som nu föreslås ändra de grundläggande lösningarna i bestämmelserna om åtkomsträttigheter, och den tidigare regleringen om åtkomsträttigheter förblir i kraft. En yrkesutbildad persons behandling av patientuppgifter ska grunda sig antingen på en datatekniskt säkerställd vårdrelation som avses i 1 mom. eller alternativt, när det gäller yrkesutbildade personer som sköter föregripande uppgifter enligt det föreslagna 2 mom., på skötseln av de uppgifter som nämns i bestämmelsen. Den reglering som nu föreslås ändrar inte de grundläggande lösningarna i den gällande kunduppgiftslagen och förutsätter således t.ex. inga ändringar i patientdatasystemen till denna del. Eventuella ändringar i patientdatasystemen följer således endast till den del man eventuellt tar i bruk uppgifter och användarprofiler för yrkesutbildade personer som har rätt att med stöd av den reglering som nu föreslås behandla patientuppgifter i sådana uppgifter som avses i 13 §, 14 § och 24 § i hälso- och sjukvårdslagen.  

Åtkomsträttighetens bundenhet till uppgifter kan säkerställas t.ex. så att välfärdsområdet innan patientuppgifter behandlas i den uppgift som här avses ska fastställa de uppgifter i skötseln av vilka yrkesutbildade personer har rätt att behandla patientuppgifter. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska behandlingen av patientuppgifter begränsas endast till de yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som sköter denna uppgift, och de har bl.a. det kunnande som behövs för skötseln av uppgifterna. En grupp yrkesutbildade personer kan inte ha åtkomsträttigheter utan att ha fastställts för detta, utan det är fråga om åtkomsträttigheter som endast kan ges till de yrkesutbildade personer som faktiskt sköter de uppgifter som uttryckligen avses i bestämmelsen, och även uppgiften samt den behandling som hör till uppgiften har fastställts på förhand. Denna typ av fastställande kan innefatta ett behov av att göra t.ex. en sådan konsekvensbedömning avseende dataskydd som avses i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Samtidigt gäller det att beakta det villkor som anges i 9 § i kunduppgiftslagen, enligt vilket tjänstetillhandahållare ska specificera vilka nödvändiga kunduppgifter yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och andra personer som behandlar kunduppgifter har rätt att använda samt föra register över dem som vid behandlingen av kunduppgifter använder tjänstetillhandahållarens informationssystem och kundregister samt över deras rätt att använda kunduppgifter 

På uppgiftsnivå är åtkomsträttigheterna enligt den föreslagna regleringen fastställda och avgränsade i det avseendet att tjänstetillhandahållaren på förhand exakt och noggrant avgränsat ska fastställa det mål och den uppgift i skötseln av vilken en yrkesutbildad person behandlar patientuppgifter. Den rätt att använda patientuppgifter som avses i denna proposition ska endast ges de yrkesutbildade personer som faktiskt sköter de uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen som avses i den föreslagna paragrafen, för att garantera att det är fråga om en avgränsad grupp av yrkesutbildade personer. Patientuppgifterna behandlas för deras primära användningsändamål i samband med vården av patienten, och uppgiftsbehandlingen bygger alltid på antingen en gällande vårdrelation, en tidigare vårdkontakt som avses i lagen, vård som anses ha inletts på något annat sätt eller ett vårdbehov. Bestämmelserna om åtkomsträttigheter tryggar att det på ett datatekniskt sätt säkerställs att patientuppgifterna inte är tillgängliga för en ospecificerad grupp personer. Således ska åtkomsträttigheten också i de uppgifter som avses i de bestämmelser som nu föreslås begränsas till en yrkesutbildad person som sköter sådana uppgifter enligt 13 §, 14 § och 24 § i hälso- och sjukvårdslagen som uttryckligen avses i lagen. Detta innebär att vilken yrkesutbildad person som helst inte kan få åtkomst till och behandla de patientuppgifter som krävs för att tjänster inom föregripande hälso- och sjukvård ska kunna tillhandahållas. 

Enligt bestämmelserna om åtkomsträttigheter ska rätten att använda kunduppgifter grunda sig på de arbetsuppgifter som en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården eller någon annan som behandlar kunduppgifter sköter och de tjänster som denna person tillhandahåller, så att personen har rätt att använda endast de nödvändiga kunduppgifter som personen behöver i sina arbetsuppgifter. Denna begränsning till enbart nödvändiga uppgifter är således ett villkor också när uppgifter behandlas på basis av en vårdrelation. Ett nödvändighetskriterium ingår också i den reglering som föreslås nu. Enligt den föreslagna bestämmelsen får i de uppgifter som avses i bestämmelsen endast sådana patientuppgifter behandlas som är nödvändiga för skötseln av uppgifterna. Detta begränsar åtkomsträtten på så sätt att en yrkesutbildad person i skötseln av en uppgift inte får behandla patientuppgifter, om behandlingen av patientuppgifterna inte är nödvändig för skötseln av uppgiften i fråga. Behandling av patientuppgifter med identifikationsuppgifter på individuell nivå ska begränsas till enbart det som är nödvändigt, på så sätt att den yrkesutbildade personen endast har åtkomst till uppgifter på individuell nivå när personen inom ramen för sina arbetsuppgifter behöver bedöma en individs situation och huruvida denna individ behöver kontaktas eller hans eller hennes nuvarande vård påverkas på annat sätt. Vidare har åtkomsträttigheterna i den föreslagna regleringen i de uppgifter som avses i 2 mom. begränsats till de uppgifter som finns i välfärdsområdets eget register.  

Välfärdsområdet ansvarar i egenskap av personuppgiftsansvarig för att den uppgift som fullgörs med stöd av de föreslagna 13 §, 14 § eller 24 § i hälso- och sjukvårdslagen och de yrkesutbildade personer som sköter dessa har fastställts genom noggrann avgränsning, och välfärdsområdet ska bl.a. se till att behandlingen av patientuppgifter även i detta sammanhang har begränsats endast till nödvändiga uppgifter. Begränsningen av behandlingen av patientuppgifter och det datatekniska säkerställandet av åtkomsträttigheterna innebär i detta sammanhang först och främst att patientuppgifter behandlas på det sätt som avses i 2 mom. endast av de personer som uttryckligen sköter uppgifter enligt 13 §, 14 § eller 24 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Vidare innebär begränsningen av behandlingen till nödvändiga uppgifter att en yrkesutbildad person ska behandla uppgifter med identifikationsuppgifter endast när det är nödvändigt t.ex. på grund av att en patient tagit kontakt. Patientuppgifter om en patient får inte behandlas till den del uppgiftsbehandlingen inte är bunden till skötseln av en uppgift eller inte är nödvändig för att uppgiften ska kunna skötas. Välfärdsområdet ska följa social- och hälsovårdsministeriets förordning om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (457/2024). Vidare ansvarar välfärdsområdet alltjämt för de skyldigheter som personuppgiftsansvariga har enligt EU:s allmänna dataskyddsförordning och t.ex. för utarbetandet av den konsekvensbedömning avseende dataskydd som förutsätts i den förordningen. Konsekvensbedömningen ska göras innan behandlingsåtgärderna inleds. 

Välfärdsområdet ska dessutom se till att uppgiften har fastställts på förhand för de yrkesutbildade personerna t.ex. så att det på förhand fastställs på vilka grunder de personer som hör till målgruppen ska identifieras. I praktiken kan det t.ex. vara fråga en hälsoundersökning som är riktad till personer med risk för att insjukna i diabetes, varvid behandlingen av patientuppgifter ska vara begränsad till de risk- och gränsvärden som hänför sig till konstaterande av diabetes. Uppgifter som behövs när patienter ska kontaktas får behandlas i den omfattning som kontakttagandet för en riktad hälsoundersökning kräver. Andra patientuppgifter utan samband med detta syfte ska inte behandlas i samband med uppgiften, utan behandlingen ska begränsas till de uppgifter som är nödvändiga för att uppgiften ska kunna skötas. 

Tjänster ska ordnas i enlighet med lagstiftningen om patientens rättigheter och t.ex. patientlagens 6 §, som gäller patientens självbestämmanderätt. Bestämmelsen förutsätter att patienten ska vårdas i samförstånd med honom eller henne, och om patienten t.ex. vägrar att delta i en viss behandling eller vårdåtgärd ska detta beaktas i patientens vård. Även i 36 § 3 mom. i kunduppgiftslagen konstateras det att om patienten vägrar genomgå undersökning eller ta emot vård, ska en anteckning om vägran göras i journalhandlingarna. I den reglering som nu föreslås är det fråga om ett proaktivt kontakttagande på eget initiativ från hälso- och sjukvårdsenhetens sida, och således ska särskild uppmärksamhet fästas vid patientens självbestämmanderätt.  

Genom de ändringar som föreslås i hälso- och sjukvårdslagen kan en yrkesutbildad person vid skötseln av sin uppgift behöva kontakta patienter eller på annat sätt nå de patienter som omfattas av tjänsterna och vården även när en patient t.ex. inte har tagit kontakt på eget initiativ. Detta kan behövas t.ex. vid kallelse till en hälsoundersökning. Denna typ av kontakttagande kan ske t.ex. per brev, via en digital servicekanal, per telefon eller via någon annan kanal. För kontakttagande ska patientuppgifter endast behandlas till den del behandlingen är nödvändig för att patienten ska kunna kontaktas. När patienter kontaktas ska i synnerhet patientens rättigheter enligt patientlagen beaktas. Särskilt den självbestämmanderätt som det föreskrivs om i 6 § i patientlagen är nödvändig att beakta när patienter kontaktas. I praktiken kan detta innebära t.ex. att en person vid behov ska kunna anteckna i sina uppgifter att han eller hon inte vill bli kontaktad t.ex. om hälsoundersökningar eller andra tjänster som riktas till personen på grundval av hans eller hennes hälsouppgifter eller om frågor som gäller vårduppföljning. Vården av patienten ska också i detta sammanhang ordnas i samförstånd med patienten, och således ska önskemål om kontakttaganden beaktas och vid behov t.ex. antecknas i patientuppgifterna. Patienten ska vid behov tryggas en möjlighet att välja att inte bli kontaktad i dessa frågor, om inte något annat följer av någon annan lag eller grund. 

I det föreslagna momentet ges varje välfärdsområde i landskapet Nyland och Helsingfors stad möjlighet att behandla patientuppgifter som finns i HUS-sammanslutningens registerföring för personer inom det egna området. På detta sätt säkerställs det att välfärdsområdet, som tillhandahåller i bestämmelsen avsedda tjänster enligt hälso- och sjukvårdslagen, får en tillräcklig och heltäckande bild av patientuppgifterna om sina egna invånare.  

9.1  Rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster

I 19 § 1 mom. i Finlands grundlag föreskrivs det om rätten till oundgänglig försörjning och omsorg. Enligt bestämmelsen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Momentet inbegriper också rätten till akut sjukvård. (RP 309/1993 rd, s. 69). Omsorg enligt bestämmelsen avser bland annat social och hälsovård. Paragrafens 1 mom. omfattar ett s.k. minimiskydd, som tryggas var och en som en subjektiv rätt. De övriga rättigheterna enligt 19 § har däremot formulerats som det allmännas skyldigheter att trygga och främja rättigheter. 

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen är det allmänna skyldigt att, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälso- och sjukvårdstjänster samt att främja befolkningens hälsa. Bestämmelsen definierar inte hur tjänsterna ska ordnas och förutsätter t.ex. inte att de offentliga samfunden själva har hand om produktionen av samtliga tjänster. Det väsentliga är däremot att säkerställa en tillräcklig tillgång till tjänsterna. De tillräckliga social- och hälsovårdstjänster som tryggas genom grundlagen är inte heller bundna till något visst sätt eller någon viss institution för tillhandahållandet av tjänsterna (GrUU 17/2021 rd, s. 18, GrUU 26/2017 rd, s. 32, GrUU 12/2015 rd, s. 3). Grundlagsbestämmelsen knyter inte t.ex. ordnandet av social- och hälsovårdstjänster till den lagstiftning som gällde under grundlagsreformen (se RP 309/1993 rd, s. 75/II samt t.ex. GrUU 63/2024 rd, s. 2, GrUU 26/2017 rd, s. 32 och de utlåtanden som nämns där). Rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster ska tolkas i kombination med den övriga helheten i grundlagen. De övriga grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till jämlikt bemötande enligt 6 § i grundlagen och skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses, påverkar i sin tur tolkningen av begreppet tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Dessutom bör det särskilt i fråga om hälso- och sjukvårdstjänsterna observeras att hälso- och sjukvårdstjänsterna tillgodoser och tryggar i sista hand rätten till liv (GrUU 65/2018 rd, s. 32, GrUU 26/2017 rd, s. 37).  

En bedömning av om tjänsterna är tillräckliga eller inte ska utgå från en nivå som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället" (GrUU 30/2013 rd, s. 3, RP 309/1993 rd). Vidare anses de tillräckliga tjänster som avses i 19 § 3 mom. överstiga minimiskyddet enligt 19 § 1 mom., med andra ord är det fråga om mer långtgående tjänsters tillräcklighet än bara minimiskyddet samt tryggandet av dessa. Således ska de tillräckliga social- och hälsovårdstjänsterna redan i utgångsläget överstiga nivån för minimiskyddet enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Bedömningen av tjänsternas tillräcklighet förutsätter i sista hand en individuell bedömning av om tjänsterna är tillräckliga eller inte (GrUU 30/2013 rd, s. 3).  

Den bestämmelse om grundläggande fri- och rättigheter som gäller tillräckliga social- och hälsovårdstjänster innefattar ett uppdrag som ska skötas uttryckligen av lagstiftaren. Den ordinarie lagstiftningen i kombination med bestämmelsen om fri- och rättigheter definierar och preciserar respektive tillräckliga servicenivå. Det allmänna ska se till att införa lagstiftning som konkretiserar rätten i fråga. Således ska t.ex. mängden ekonomiska resurser som krävs för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och relaterade resursfrågor avgöras i samband med att lagen stiftas (RP 309/1993 rd, s. 37). Bland de centralaste metoderna som hör till skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att trygga tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna kan nämnas att stifta lagar som tryggar och preciserar utövningen av en grundläggande fri- och rättighet. Riksdagens grundlagsutskott har tidigare ansett att t.ex. det att fokus inom socialvårdstjänsterna flyttas från korrigerande åtgärder till insatser för välfärd och tidigt stöd dels är ändamålsenligt med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och skyldigheten att trygga dessa, dels medverkar till att stärka sambandet mellan socialvårdslagstiftningen och verkliga åtgärder för att tillgodose rättigheterna enligt 19 § i grundlagen (GrUU 36/2014 rd, s. 2).  

Sättet att ordna social- och hälsovård och tillgången till tjänster påverkas indirekt av andra grundläggande fri- och rättigheter, såsom jämlikhet och förbud mot diskriminering (6 §), rätt till liv, personlig integritet och trygghet (7 §), rätt till eget språk och egen kultur (17 §), rätt till social trygghet (19 §) samt det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses (22 §). Bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter anger för sin del på vilket sätt skyldigheten att trygga social- och hälsotjänsterna ska fullgöras. 

Genom de bestämmelser som föreslås i propositionen blir det möjligt att utveckla hälso- och sjukvårdstjänsterna så att tyngdpunkten flyttas från korrigerande tjänster i riktning mot föregripande och mer förebyggande tjänster och åtgärder. En förflyttning av tyngdpunkten i riktning mot föregripande och förebyggande hälso- och sjukvård bidrar på ett positivt sätt till hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet och kvalitet. På lång sikt kan förflyttningen av tyngdpunkten inom hälso- och sjukvårdstjänsterna medföra positiva effekter för befolkningens hälsa och välfärd. Vidare leder föregripande och förebyggande hälso- och sjukvård till besparingar och främjar t.ex. en fördelning av personalresurserna till de tjänster där det behövs mest personal. Ekonomiska besparingar kan uppstå t.ex. när tidiga ingripanden leder till att antalet patienter som behöver dyr sjukvård eller specialiserad sjukvård minskar.  

Hälso- och sjukvårdstjänsterna är i regel behovsgrundade. Behovsprincipen styr både resursfördelningen och de individuella vårdbesluten. Detta utgångsläge har kopplats till den gällande lagstiftningen om hälso- och sjukvård och till den helhet som den bildar tillsammans med bestämmelsen om grundläggande fri- och rättigheter. Behovsprincipen uttrycks t.ex. i 3 § i patientlagen. I sista hand är det alltid fråga om ett individuellt behov och bedömningen av det, som i första hand ska grunda sig på medicinska kriterier. Även de föregripande tjänsterna styrs enligt behovsprincipen. De begränsade resurserna inom hälso- och sjukvården ska fördelas så effektivt som möjligt så att de grundläggande och mänskliga rättigheterna ändå tillgodoses. Till exempel möjligheten att rikta hälsoundersökningar, screening och andra mer föregripande tjänster till målgrupper med hjälp av patientuppgifter stöder en effektiv resursfördelning, vilket i sista hand gynnar framför allt de individer som behöver tjänster. Optimalt kan man genom att analysera patientuppgifter gallra bort ineffektiva tjänster och i stället rikta tjänster till sådana grupper som av en eller annan orsak inte annars omfattas av föregripande och förebyggande tjänster trots att de skulle behöva dessa. Denna typ av proaktiva hälso- och sjukvårdstjänster är till nytta särskilt för sådana sårbara grupper som inte nödvändigtvis har de resurser som krävs eller av någon annan orsak saknar möjlighet att själva utreda hur de kan få tillgång till tjänsterna eller ens en bedömning av sitt behov av tjänster och vård.  

Ur individens synvinkel är det fråga om att möjliggöra mer högklassiga och individuella hälso- och sjukvårdstjänster som sätts in i rätt tid. Patienterna kan anses ha nytta av t.ex. hälsoundersökningar som riktas till fastställda riskgrupper och som gör det möjligt att effektivare och i ett tidigare skede ingripa i en eventuellt begynnande sjukdom eller risk för sådan. Patientens helhetssituation kan beaktas på ett mer högklassigt och effektivt sätt inom tjänsterna, i och med att patientuppgifter kan analyseras för att förutse individens servicebehov när patientens hälsotillstånd följs upp i samband med behandlingen av en sjukdom. Patienten gynnas också av tidigt ingripande och förutseende av servicebehov t.ex. när man kan undvika att en sjukdom bryter ut eller avancerar eller lindra ett sjukdomsförlopp eller symptom.  

De bestämmelser som nu föreslås utgör en del av den helhet genom vilken tyngdpunkten inom hälso- och sjukvårdstjänsterna flyttas från korrigerande tjänster till mer föregripande tjänster, tidigare stöd och hälsofrämjande verksamhet. Med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet ska den föreslagna regleringen i enlighet med riksdagens grundlagsutskotts praxis således med tanke på skyldigheten att trygga tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna anses vara ändamålsenlig, och den kan också anses stärka lagstiftningen om hälso- och sjukvård i en riktning som tryggar det faktiska tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas i 19 § i grundlagen. Vid beredningen ansågs det att de metoder som nu föreslås för att trygga och främja de grundläggande fri- och rättigheterna är ändamålsenliga, proportionerliga och nödvändiga med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet.  

Inom hälso- och sjukvården kan man genom den föreslagna regleringen bättre och tidigare nå de patienter som är i behov av tjänster och vård. De begränsade resurserna inom hälso- och sjukvården kräver att servicesystemet ses över också på så sätt att resurserna kan fördelas effektivare än tidigare samtidigt som verksamheten följer den behovsprincip som den gällande lagstiftningshelheten bygger på. I hälso- och sjukvårdstjänster är det i sista hand också fråga om rätten till liv, som tryggas i 7 § i grundlagen, och tillgodoseendet av den. Samtidigt fullgörs det allmännas skyldighet se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Tillgodoseendet ska bedömas med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet. När föregripande hälso- och sjukvård möjliggörs innebär det förutom att individens rättigheter tryggas och främjas även att det allmänna fullgör sin skyldighet att främja befolkningens hälsa. Att möjliggöra och stärka behandlingen av patientuppgifter inom den föregripande hälso- och sjukvården som helhet är således nödvändigt framför allt med tanke på vikten av att i praktiken trygga och genomföra tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster och främja välfärd samt i sista hand för att trygga rätten till liv. 

9.2  Det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa

Skyldigheten enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att främja befolkningens hälsa syftar särskilt på social-, hälso- och sjukvårdens förebyggande uppgift och på utvecklandet av de samhälleliga förhållandena i allmänhet i en riktning som gynnar befolkningens hälsa. Ordet hälsa i bestämmelsen ska tolkas allmänt, och det bygger på Världshälsoorganisationens definition av begreppet: ”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom” (ShUU 5/1994 rd, s. 4). Det har inte etablerats något exakt avgränsat innehåll för denna främjandeskyldighet, men det har i vissa sammanhang hänvisats till den t.ex. som en godtagbar grund för att begränsa andra bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 40/2020 rd, GrUU 17/2011 rd, vaccinationer GrUU 26/2006 rd, GrUU 6/2003 rd). 

De föreslagna bestämmelserna kan anses ingå i en helhet som består av rätten till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster, det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa samt skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Denna bas av grundläggande fri- och rättigheter kan också anses förutsätta sådana aktiva åtgärder av det allmänna som kräver att tyngdpunkten flyttas från korrigerande tjänster till mer föregripande tjänster och åtgärder för tidig identifiering. Ur individens synvinkel är det fråga om att de personer som omfattas av tjänsterna och servicebehovet kan nås effektivare och i rätt tid, vilket kan påverka individens hälsa och välbefinnande i betydande grad. På lång sikt kan dessa effekter på individuell nivå antas återspegla sig också befolkningsnivå, varvid det är fråga om att jämna ut hälsoskillnader och målsättningar för att främja befolkningens hälsa och välfärd.  

9.3  Jämlikhet inom hälso- och sjukvården

I 6 § i grundlagen ingår en allmän bestämmelse om likabehandling, förbud mot diskriminering, jämlikt bemötande av barn och jämställdhet mellan könen. Bestämmelsen om likabehandling uttrycker ett krav på juridisk likabehandling samt en princip om faktisk likabehandling. Juridisk, dvs. formell, likabehandling syftar på kravet att lika fall ska behandlas lika. Detta står i nära samband med begreppet direkt diskriminering. Däremot kan principen om faktisk likabehandling ibland kräva att att man avviker från formell likabehandling när man strävar efter att främja faktisk likabehandling och att minska ojämlikheten. Detta har samband särskilt med begreppet indirekt diskriminering. Jämlikhetsbestämmelsen i grundlagen har inte heller ansetts utgöra ett hinder för positiv särbehandling, dvs. åtgärder som förbättrar någon grupps villkor och förhållanden (GrUU 41/2010 rd, s. 4, GrUU 34/2005 rd, s. 2/).  

Med tanke på målet att eftersträva faktisk likabehandling är det viktigt att göra det möjligt att i hälso- och sjukvården rikta tjänster till dem som behöver dem mest och t.ex. till betydande riskgrupper för vissa sjukdomar. Framgångsrikt riktade tjänster som sätts in i rätt tid och t.ex. förutseende av individers servicebehov är också förutsättningar för en framgångsrik övergång till en mer förebyggande och föregripande hälso- och sjukvård. De föregripande och förebyggande åtgärderna ska vara optimalt riktade och sättas in i rätt tid för att optimera den sparpotential som följer av att kostnaderna för specialiserad sjukvård minskar.  

De föreslagna bestämmelserna skapar t.ex. i fråga om riktade hälsoundersökningar en tydligare grund för att man ska kunna beakta särskilt sådana utsatta grupper som av en eller annan anledning löper högre risk för att insjukna eller som har utmaningar med att uppsöka vård. Detta är väsentligt med tanke på likabehandlingen inom hälso- och sjukvårdstjänsterna när man strävar efter att jämna ut hälsoskillnader och uppnå faktisk likabehandling. De ändringar som föreslås i propositionen kan således anses stödja målet att uppnå faktisk likabehandling, vilket framhävs särskilt i de uppgifter som går ut på att fördela de begränsade resurserna inom hälso- och sjukvården.  

Alla personers uppgifter finns inte nödvändigtvis i något register som kan utnyttjas för att rikta åtgärder och tjänster. En förutsättning för att jämlika tjänster ska kunna tillhandahållas är att hälsoundersökningar, screening och andra uppgifter inom föregripande hälso- och sjukvård fortfarande ordnas även på andra riktade sätt. Den reglering som nu föreslås innebär inte att skyldigheten att se till att alla har lika tillgång till tjänster slopas. Helt konkret kan detta innebära att man informerar också sådana målgrupper om möjligheten till hälsoundersökning som inte kan nås utifrån en analys av patientuppgifter. Överlag kan de föreslagna bestämmelserna göra det möjligt att tillhandahålla tjänster på ett sätt som stöder redan befintliga tjänster och tjänster som tikas enligt behovsprincipen. Regleringen som helhet leder till att man också i fortsättningen måste hänvisa personer till de föregripande tjänsterna även via andra kanaler än genom kontakttagande med hjälp av patientanalys. 

9.4  Självbestämmanderätt

I 1 § i grundlagen uttrycks konstitutionens värdegrund. I Finlands konstitution tryggas människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främjas rättvisa i samhället. Den ställning som individens rättigheter och friheter har i konstitutionens värdegrund syftar samtidigt på att individens självbestämmanderätt är en fundamental princip och rättsgrund. Även 7 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilken alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet, anses ge uttryck för individens självbestämmanderätt. Enligt regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är utgångspunkten att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående, till vilket hör att själv bestämma om sig själv och sin kropp. (RP 309/1993 rd, 56 s.).  

De föreslagna bestämmelserna anses inte begränsa självbestämmanderätten. Hälso- och sjukvårdstjänsterna är i regel frivilliga, och personen behöver inte delta t.ex. i screening eller hälsoundersökningar som ordnas. Om en person väljer att inte delta i de tjänster som tillhandahålls påverkar det inte hans eller hennes möjligheter att själv söka sig till en bedömning av vårdbehovet och vård. Patientens självbestämmanderätt konkretiseras i lagstiftningen i synnerhet i 6 § i patientlagen. Enligt paragrafen ska vården och behandlingen ges i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot vård eller behandling, ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom eller henne ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Välfärdsområdet ska ordna tjänster och åtgärder i anslutning till den samlade föregripande hälso- och sjukvården så att patientens självbestämmanderätt beaktas på samma sätt som i de övriga hälso- och sjukvårdstjänsterna. Detta kan innebära t.ex. att ta hänsyn till patientens önskemål och åsikter om tillhandahållandet och inriktningen av föregripande hälso- och sjukvårdstjänster.  

Riksdagens grundlagsutskott har dessutom i sin praxis betonat den kunskapsbaserade självbestämmanderätten (se t.ex. GrUU 4/2021 rd, GrUU 23/2020 rd, s. 8), som i detta sammanhang har samband särskilt med den personliga friheten enligt 7 § i grundlagen och skyddet för privatlivet och för personuppgifter, som tryggas i 10 § i grundlagen. Patienternas skydd för privatlivet och kunskapsbaserade självbestämmanderätt skyddas särskilt genom bestämmelserna om sekretess för patientuppgifter i kunduppgiftslagen och den relaterade tystnadsplikten. Den kunskapsbaserade självbestämmanderätten har beaktats i kunduppgiftslagen också när det gäller utlämnande av information, säkerställande av korrekt behandling och kundens rätt att få information. Bestämmelserna i kunduppgiftslagen ska följas när patientuppgifter behandlas enligt denna proposition, och detta anses trygga patientens kunskapsbaserade självbestämmanderätt som ingår i den reglering som nu föreslås. Vidare ska den kunskapsbaserade självbestämmanderätten och patientens övriga självbestämmanderätt beaktas som helhet i fråga om denna reglering.  

9.5  Skydd för privatlivet och skydd för personuppgifter

Bestämmelser om skydd för privatlivet finns i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Om skyddet för personuppgifter föreskrivs närmare genom lag. Skyddet för privatlivet innebär i synnerhet att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående (RP 309/1993 rd). Skyddet för personuppgifterna tryggas som en del av skyddet för personuppgifter i 10 § i grundlagen. Skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter har tryggats också i de internationella människorättskonventioner som är förpliktande för Finland samt i EU:s fördrag och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. 

Grundlagens 10 § 1 mom. innehåller en bestämmelse om skyddet för personuppgifter, vilket tyder på behovet av att genom lag trygga individens rättsskydd och skydd för privatlivet vid behandling av personuppgifter. När närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter utfärdas genom lag ska regleringen granskas utifrån skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen. Viktiga regleringsobjekt har i riksdagens grundlagsutskott ansetts vara syftet med registreringen av personuppgifterna, innehållet i personuppgifterna och tillåtna användningsändamål för dem, förvaringstiderna för personuppgifter och frågor som gäller den registrerades rättsskydd (GrUU 14/2018 rd, s. 2). Regleringen av dessa faktorer på lagnivå ska dessutom vara heltäckande och detaljerad (GrUU 14/2018 rd, GrUU 1/2018 rd och GrUU 13/2016 rd). Behandling av känsliga personuppgifter har ansetts beröra själva kärnan i skyddet för personuppgifter (GrUU 101/2022 rd, GrUU 37/2013 rd, s. 2/I).  

Efter att EU:s allmänna dataskyddsförordning trädde i kraft har grundlagsutskottet i regel ansett det vara tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven enligt dataskyddsförordningen. Utskottet har ansett att skyddet för personuppgifter i första hand bör tillgodoses med stöd av EU:s allmänna dataskyddsförordning och den nationella allmänna lagstiftningen. Således bör vi förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning (GrUU 14/2018 rd, s. 5). Behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som krävs i dataskyddsförordningen måste också bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser (GrUU 10/2022 rd, GrUU 14/2018 rd, s. 5). Behovet av speciallagstiftning måste bedömas i enlighet med det riskbaserade synsättet, särskilt när det gäller känsliga uppgifter. (GrUU 4/2021 rd, s. 2 och GrUU 14/2018 rd, s. 5). Regleringen ska också beakta skyddet för känsliga personuppgifter, eftersom tillåtande av behandling av känsliga uppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter (GrUU 4/2021 rd, s. 3, GrUU 37/2013 rd, s. 2). Förslaget bör således bedömas även med tanke på förutsättningarna att begränsa grundläggande fri- och rättigheter.  

Skyddet enligt 10 § i grundlagen kompletteras också av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av de internationella människorättskonventioner som är förpliktande för Finland. Skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter tryggas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artiklarna 7 och 8). I Europadomstolens rättspraxis har det fastställts att artikel 8 i Europakonventionen omfattar även skyddet för personuppgifter. Av betydelse för skyddet för privatlivet är också konventionen om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (FördrS 35-36/1992, nedan dataskyddskonventionen). Dataskyddskonventionen reviderades genom ett ändringsprotokoll som godkändes 2018. Syftet med den reviderade dataskyddskonventionen är att skydda var och en när det är fråga om behandling av personuppgifter, och att på så vis främja respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och i synnerhet för skyddet för privatlivet (RP 30/2020 rd, s.5). 

Uppgifter om hälsotillstånd anses vara känsliga personuppgifter i konstitutionellt hänseende (GrUU 3/2024 rd, GrUU 15/2018 rd). Grundlagsutskottet har av tradition fäst uppmärksamhet vid de hot som behandlingen av känsliga uppgifter orsakar. Till exempel registreringen av känsliga uppgifter har ansetts föranleda ett särskilt behov av att se till att de personuppgifter som sparas i systemet blir skyddade mot risker för missbruk och mot alla slag av olaglig åtkomst och användning (se GrUU 13/2016 rd, s. 4, GrUU 14/2009 rd, s. 3/I). Grundlagsutskottet har också fäst särskild uppmärksamhet vid att när man inom hälso- och sjukvården på nationell nivå har övergått till att använda riksomfattande elektroniska datasystemstjänster kan dataintrång, informationsläckor eller missbruk som riktas mot dessa system leda till betydande kränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Av betydelse i detta avseende har också varit om uppgifter eventuellt har behandlats för andra ändamål än det ursprungliga ändamål för vilket de samlats in. Utskottet har i denna lagstiftningsmiljö också betonat betydelsen av att det föreslagits att behandlingen av kunduppgifter ska grunda sig på en vårdrelation eller ett samband som har säkerställts datatekniskt (GrUU 3/2024 rd, GrUU 4/2021 rd, st. 23, GrUU 71/2018 rd, s. 4). 

I grundlagsutskottets praxis har det betonats att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt (GrUU 101/2022 rd, GrUU 3/2017 rd, s. 5). Till exempel rätten att få information ska vara kopplad till nödvändighetskriteriet (GrUU 15/2018 rd). Genom bestämmelserna om åtkomsträttigheter i kunduppgiftslagen säkerställs det bl.a. att personuppgifter i standardfallet inte utan den enskildes medverkan görs tillgängliga för ett obegränsat antal fysiska personer. På så sätt förutsätter bestämmelserna om åtkomsträttigheter att nödvändigheten tryggas redan på systemnivå på datateknisk väg, så att yrkesutbildade personers åtkomst till känsliga uppgifter begränsas när de inte har åtkomsträttighet till uppgifterna.  

Tillhandahållandet av föregripande hälso- och sjukvårdstjänster har bedömts omfatta sådana uppgifter i vilka det är motiverat att avvika från det vårdrelationskriterium som förutsätts i den gällande regleringen om åtkomsträttigheter. Genom den reglering som nu föreslås grundar sig rätten att använda kunduppgifter fortfarande i enlighet med 9 § 1 mom. i kunduppgiftslagen på en uppgift som sköts av en yrkesutbildad person och på den tjänst som tillhandahålls. Grunden för behandlingen av uppgifter är i stället för en vårdrelation i lag särskilt fastställda uppgifter och skötseln av dessa. Den yrkesutbildade person som sköter de uppgifter som nämns i den föreslagna paragrafen har rätt att behandla patientuppgifter till den del det är nödvändigt för att kunna ordna och genomföra uppgiften. Det framgår alltså av bestämmelserna vilka aktörer som är berättigade att behandla patientuppgifter och i vilka uppgifter de får behandlas. Följaktligen anses den föreslagna regleringen inte i betydande grad avvika från bestämmelserna om åtkomsträttigheter i kunduppgiftslagen som helhet. 

I propositionen begränsas åtkomsträtten till patientuppgifter i skötseln av tjänster inom föregripande hälso- och sjukvård (de uppgifter som avses i 13, 14 och 24 § i hälso- och sjukvårdslagen) genom ett krav på att den yrkesutbildade person som har rätt att på denna grund behandla uppgifterna sköter dessa uppgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen och i skötseln av uppgifterna behandlar patientuppgifter i endast till nödvändiga delar. Således bevaras den avgränsning till nödvändiga uppgifter som krävs med tanke på att patientuppgifter är känsliga uppgifter, eftersom åtkomsträttigheten enligt det nya momentet kräver att behandlingen av patientuppgifter avgränsas till att gälla enbart uppgifter som är nödvändiga med tanke på skötseln av de uppgifter som avses i hälso- och sjukvårdslagen.  

Bestämmelserna om åtkomsträttigheter har också samband med de datatekniska lösningar i systemet genom vilka man kan påverka till vilka uppgifter de yrkesutbildade personerna har åtkomst. Med tanke på bestämmelserna om åtkomsträttigheter ska det således observeras att avgränsningen sker genom att den kopplas till skötseln av de uppgifter som anges i paragrafen. Detta innebär att åtkomsträttigheten datatekniskt sett kan avgränsas till en begränsad grupp yrkespersoner och vid behov ytterligare på det sätt som deras uppgift kräver. I och med att detta kopplas till regleringen om åtkomsträttigheter säkerställs samtidigt att åtkomsten till uppgifterna kan begränsas även datatekniskt, t.ex. när systemet verifierar den yrkesutbildade personens arbetsuppgifter. Detta är av betydelse bl.a. när det gäller att hindra missbruk av uppgifter. Helheten passar således väl in i regleringen av åtkomsträttigheter, i vilken det i 9 § 1 mom. i kunduppgiftslagen förutsätts att rätten att använda kunduppgifter ska grunda sig på de arbetsuppgifter som en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården sköter och en tjänst som tillhandahålls. Vidare förutsätts det i paragrafens 3 mom. att tjänstetillhandahållare ska specificera vilka nödvändiga kunduppgifter yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården har rätt att använda. Enligt samma moment ska det föras register över användarna och deras rättigheter i informationssystemet. 

När skyddet för privatlivet och det skydd för personuppgifter som hör till det bedöms i förhållande till andra grundläggande fri- och rättigheter bör det noteras att grundlagsutskottet har understrukit att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 101/2022 rd, GrUU 73/2018 rd, s. 3). Hälso- och sjukvårdstjänsterna är behovsgrundade. Behovsprincipen styr ordnandet av tjänsterna och de individuella vårdbesluten. I denna proposition är det fråga om särskilt föregripande och förebyggande hälso- och sjukvårdstjänster. Även dessa tjänster kan inriktas på det sätt som förutsätts enligt behovsprincipen så att tjänsterna riktas till dem som behöver dem mest. Riksdagens grundlagsutskott har ingen tidigare uttrycklig utlåtandepraxis om användning av patientuppgifter som en del av en föregripande och därmed också mer proaktiv offentlig hälso- och sjukvård. Det är samtidigt fråga om att utnyttja profilering av patientuppgifter vid riktade offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. I beredningen bedömdes det att det är fråga om att balansera skyddet för privatlivet i förhållande till rätten till tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster och skyldigheten att främja befolkningens hälsa. 

Helheten av föregripande hälso- och sjukvårdstjänster ska riktas enligt behovsprincipen. Behovet bestämmer också till vilka hälso- och sjukvårdstjänster en individ är berättigad till. Den gällande lagstiftningshelheten utgår från att detta behov definieras i första hand utifrån medicinska kriterier. En effektiv metod för att definiera detta behov är att utnyttja patientuppgifter. På så sätt kan tjänsterna riktas utgående från någon form av information om det eventuella behovet av tjänsterna. Detta är viktigt i synnerhet med tanke på att resurserna inom hälso- och sjukvården är begränsade; det är t.ex. inte möjligt att årligen ordna skräddarsydda hälsoundersökningar för varje individ. Det är inte heller möjligt att screena och förutse alla möjliga sjukdomar eller sjukdomsrisker. Således kräver ordnandet och tillhandahållandet av tjänsterna – för att de ska vara verkningsfulla även för individens liv och välbefinnande – att tjänsterna riktas.  

Att de begränsade resurserna inom hälso- och sjukvården riktas effektivt är viktigt förutom för tillgodoseendet av individens rättigheter även för samhället, vilket i sista hand också återspeglar sig på individen. Hälso- och sjukvårdens hållbarhet och bärkraft är på lång sikt beroende av de åtgärder som vidtas för att säkerställa hälso- och sjukvårdsresursernas tillräcklighet. Den reglering som nu föreslås stöder och tryggar en effektiv och rättidig resursfördelning, vilket har tydliga effekter på befolkningsnivå och individuell nivå när det gäller välfärd, antal friska levnadsår och hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet.  

Grundlagsutskottet har också påpekat att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde i förhållande till övriga grundläggande fri- och rättigheter. Enligt utskottet ska skyddet för personuppgifter tryggas på ett godtagbart sätt med tanke hela systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta utgångsläge har beaktats i beredningen. Samtidigt har patientuppgifternas känsliga karaktär inom hälso- och sjukvården beaktats, liksom även de villkor som EU:s allmänna dataskyddsförordning ställer på behandlingen av uppgifter inom särskilda kategorier av personuppgifter. Med tanke på detta ansågs det vara motiverat att de lagstadgade uppgifterna i anslutning till den föregripande hälso- och sjukvården som helhet preciseras, så att det krav på exakta och noga avgränsade bestämmelser, som gäller vid behandling av patientuppgifter, kan beaktas, eftersom det är fråga om kärnområdet inom skyddet för personuppgifter. Denna uppfattning stöds också av den ändring som föreslås i bestämmelserna om åtkomsträttigheter, som bidrar till att trygga målet om exakta och noga avgränsade bestämmelser. 

Den föreslagna regleringen bildar en helhet som är central med tanke på flera bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Förslaget fäster uppmärksamhet vid hela systemet med de grundläggande fri- och rättigheterna och strävar efter balans mellan skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter å ena sidan och den helhet av grundläggande fri- och rättigheter som har samband med tillräckliga social- och hälsovårdstjänster å andra sidan. I social- och hälsovårdstjänster är det i sista hand också fråga om rätten till liv. Den föreslagna regleringen har bedömts med tanke på tillräckliga social- och hälsovårdstjänster ovan i avsnitt 9.1. De föreslagna bestämmelserna ansågs i beredningen vara nödvändiga och proportionerliga framför allt med tanke på vikten av att i praktiken trygga och genomföra tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster och främja välfärd samt i sista hand för att trygga rätten till liv. Genom den föreslagna regleringen stärks sambandet mellan lagstiftningen om hälso- och sjukvård med det faktiska tillgodoseendet av de rättigheter som tryggas i 19 § i grundlagen och skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att trygga de grundläggande och mänskliga rättigheterna.  

9.6  Det allmännas skyldighet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna

Den skyldighet enligt 22 § i grundlagen att trygga de grundläggande och mänskliga rättigheterna gäller det allmänna, i begreppets vida bemärkelse. Bestämmelsen förpliktar således inte enbart lagstiftaren, utan också t.ex. välfärdsområdena och de enskilda ämbetsverken samt de enskilda verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården. Till de centrala metoderna för att trygga rättigheterna hör dels lagstiftning som tryggar och preciserar de grundläggande fri- och rättigheterna, dels avsättande av ekonomiska resurser.  

Inom hälso- och sjukvården är det fråga om sociala rättigheter, såsom rätten till hälsa, vars tillgodoseende är starkt bundet till de tillgängliga resurserna. Med tanke på de rättigheter som anknyter till hälso- och sjukvården är det av betydelse att servicesystemet kan utvecklas i en riktning som möjliggör en effektivare fördelning av de begränsade resurserna. Effektivare resursfördelning utgör således en del av den helhet genom vilken tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska tryggas med begränsade resurser. Samtidigt ska det noteras att det regleringsförbehåll som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen innebär att innehållet i bestämmelsen om grundläggande fri- och rättigheter består av en helhet som utgörs av grundlagsbestämmelser och vanlig vanlig lagstiftning, vilket ännu tydligare framhäver lagstiftarens skyldighet att föreskriva exakt och noggrant om utövandet av rätten.  

9.7  Välfärdsområdenas självstyrelse

Enligt 121 § i grundlagen är Finland indelat i kommuner, vilkas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. Om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner bestäms genom lag. Samerna har inom sitt hembygdsområde språklig och kulturell autonomi enligt vad som bestäms i lag. 

Den reglering som nu föreslås leder inte till nya uppgifter för välfärdsområdena. Regleringen preciserar endast redan befintliga uppgifter. Preciseringen behöver göras dels för att rätten att behandla patientuppgifter i dessa uppgifter ska vara tydlig, dels för att det också är fråga om behandling av patientuppgifter, som kräver exakta och noga avgränsade bestämmer.  

Syftet med välfärdsområdets självstyrelse är att göra det möjligt att uppnå målen för social- och hälsovårdsreformen i enlighet med behoven och förhållandena bland områdets invånare (RP 241/2020 rd, s. 177). Genom denna proposition blir det möjligt för välfärdsområdena att beakta behoven bland områdets invånare mer effektivt och individuellt när de ordnar och tillhandahåller tjänster inom helheten föregripande hälso- och sjukvård Propositionen medför ingen skyldighet att utnyttja patientuppgifter och teknik i dessa uppgifter. Till exempel målgrupper för hälsoundersökningar kan fastställas också på andra sätt. Välfärdsområdena får således själva besluta om användningen av dessa metoder och t.ex. om eventuella investeringar i teknik. Både den gällande och den föreslagna lagstiftningen om hälso- och sjukvård medger ändamålsenligt handlingsutrymme för välfärdsområdena t.ex. när det gäller att fastställa tjänsternas innehåll, metoder och kvalitet.  

Utifrån ovannämnda grunder anser regeringen att propositionen är förenlig med grundlagen och att lagförslagen därför kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet avger ett utlåtande i frågan, eftersom den föreslagna regleringen har betydelse med tanke på flera rättigheter som tryggas i grundlagen, men särskilt med tanke på 10 § 1 mom. och 19 § 3 mom. Ett utlåtande av grundlagsutskottet behövs i synnerhet för att bedöma om de föreslagna föregripande uppgifterna inom den offentliga hälso- och sjukvården och den föreslagna behandlingen av personuppgifter är förenliga med de ovannämnda grundläggande fri- och rättigheterna.