1.1  Bakgrund

Propositionen handlar om utökat producentansvar enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/904 om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön, nedan SUP-direktivet . I artikel 8 i SUP-direktivet föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att producenterna av plastprodukter för engångsbruk täcker kostnaderna för insamlingen av avfall från produkterna som slängs i offentliga system för insamling, för att städa upp skräp från produkterna och för medvetandehöjande åtgärder enligt artikel 10 som riktas till konsumenterna för att förebygga nedskräpning.  

Artikel 8 i SUP-förordningen har genomförts genom lagen om ändring av avfallslagen (1096/2022) och förordningar av statsrådet som utfärdats med stöd av avfallslagen (646/2011). Producentens kostnadsansvar i fråga om plastprodukter för engångsbruk, som beskrivs ovan, har kompletterats genom statsrådets förordning om ersättningar som producenter av vissa plastprodukter ska betala till kommunerna (1320/2022). Producentens kostnadsansvar i fråga om plastprodukter för engångsbruk har börjat tillämpas på nationell nivå antingen den 1 januari 2023 eller den 1 januari 2025, beroende på vilken produkt det är fråga om. 

Beredningen av propositionen har inletts på initiativ av miljöministeriet, eftersom genomförandet av regleringen har visat sig kräva mycket arbete av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birklaland (nedan NTM-centralen i Birkaland ), som har tillsyn över producentens kostnadsansvar, och av kommunerna. Dessutom har man noterat att den nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar har ökat.  

1.2  Beredning

Regeringens proposition har beretts som tjänsteuppdrag vid miljöministeriet. Beredningsunderlaget för propositionen finns på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med numret YM012:00/2025 . I början av beredningen diskuterade miljöministeriet med intressentgrupper som är centrala med tanke på regleringen hur nödvändiga de ändringar som föreslogs i propositionen är och vilka genomförandealternativ som finns. I enlighet med anvisningen om genomförandet av den internationella ramkonventionen om tobakskontroll (fördrag 27/2005), fördes det inte någon diskussion med företrädare för producenter av tobaksprodukter, tobaksfilter och nikotinpåsar. Enligt anvisningen om genomförandet av den internationella ramkonventionen om tobakskontroll finns det en grundläggande och olöslig konflikt mellan tobaksindustrins intressen och målen för folkhälsan, varför all verksamhet och alla kontakter med industrin bör ske på ett begränsat, ansvarsfullt och transparent sätt.  

Miljöministeriet ordnade en diskussion som var öppen för alla den 22 april 2025. Även samarbetsgruppen för avfallsbranschen och cirkulär ekonomi informerades om beredningen, och beredningen diskuterades i uppföljningsgruppen för kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk. Propositionsutkastet var på remiss i tjänsten utlåtande.fi mellan den 6 maj och den 30 maj 2025. Den korta remisstiden ansågs motiverad på grund av propositionens begränsade innehåll och eftersom propositionen bedömdes vara av intresse endast för ett litet antal aktörer. De ändringar som föreslogs i propositionen hade dessutom diskuterats med de viktigaste intressentgrupperna före remissbehandlingen, och under diskussionerna hade intressentgrupperna gett ett brett stöd till förslaget i propositionen om att den ersättning som producenterna ska betala till kommunerna ska baseras på en fast kostnad per invånare. Det hölls ett samråd om propositionen i enlighet med 11 § i kommunallagen (410/2015) och delegationen behandlade propositionen den 12 augusti 2025. 

Utkastet till regeringsproposition anmäldes i juni 2025 till Europeiska kommissionen i enlighet med direktiv (EU) 2015/1535 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster . Skyldigheten gäller även bestämmelser genom vilka man genomför sådana artiklar i EU:s rättsakter som ger medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme.  

Efter anmälan inleds en tre månader lång frysningsperiod, och före utgången av den kan utkastet inte godkännas. Godkännandet av utkastet måste skjutas upp ytterligare tre månader om kommissionen eller en annan medlemsstat inom den tre månader långa frysningsperioden framför ett detaljerat utlåtande enligt vilket den planerade åtgärden kan skapa hinder för handel på den inre marknaden. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna utkastet till teknisk föreskrift ännu en gång om de gör ändringar i det som i väsentlig grad förändrar dess tillämpningsområde, förkortar den tid som ursprungligen tänkts för genomförandet, lägger till specifikationer eller andra krav eller skärper dessa. 

Propositionsutkastet var på förhandsnotifiering enligt direktiv (EU) 2015/1535 mellan den 27 juni och den 30 september 2025. Under förhandsnotifieringen gav varken Europeiska kommissionen eller EU:s medlemsstater några utlåtanden, och propositionen behövde inte ändras till följd av notifieringen. 

2.1  Producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk

I 48 a–g § i avfallslagen föreskrivs det om producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk när det gäller vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. Producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk innebär att producenten ska svara för de kostnader som kommunen orsakas av att förhindra och städa upp efter nedskräpning som orsakas av produkterna i fråga. Producentens kostnadsansvar gäller till plastprodukter för engångsbruk hörande livsmedelsförpackningar med konsumtionsfärdig mat och förpackningar och omslag av ett flexibelt material, dryckesförpackningar som har en kapacitet av högst tre liter, muggar, tunna plastbärkassar, våtservetter för personlig hygien och konsumentbruk, ballonger för konsumentbruk samt tobaksprodukter med filter och tobaksfilter. Med undantag för förpackningar anses en producent av plastprodukter för engångsbruk som omfattas av producentens kostnadsansvar enligt 48 § i avfallslagen vara den som tillverkar eller importerar produkten. Producenten av förpackningar anses vara den som förpackar produkterna eller importerar de förpackade produkterna. I fråga om förpackningar som används för förpackning av livsmedel och andra produkter på försäljningsstället och som överlåts direkt till konsumenten och förpackningar som används för förpackning av obehandlade jordbruks- och trädgårdsprodukter, anses dock producenten vara den som tillverkar eller importerar förpackningarna.  

I 48 b § i avfallslagen föreskrivs det om de kostnader som producenten ska svara för. Omfattningen på producentens kostnadsansvar varierar beroende på produkten. Producenter av alla ovannämnda plastprodukter för engångsbruk ska svara för de kostnader som kommunen orsakas av att städa upp efter nedskräpning förorsakad av produkterna och av att transportera och behandla det uppstädade skräpet. Producenter av livsmedelsförpackningar med konsumtionsfärdig mat och förpackningar och omslag av ett flexibelt material, dryckesförpackningar, muggar, tunna plastbärkassar samt tobaksprodukter med filter och tobaksfilter ska även svara för de kostnader som kommunen orsakas av att ordna insamling, transport och hantering av avfall för att förhindra nedskräpning som orsakas av dessa produkter. Producenter av tobaksprodukter med filter och tobaksfilter ska dessutom svara för de kostnader som kommunen orsakas av insamlingskärl avsedda för tobaksavfall samt av information och rådgivning som anknyter till åtgärder för insamling och uppstädning av skräp och till förhindrande av nedskräpning. 

Enligt 48 c § i avfallslagen gäller producentens kostnadsansvar områden som kommunen med stöd av lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978) är skyldig att renhålla, områden där kommunen är en sådan aktör eller en sådan innehavare av ett område som avses i 74 § 1 mom. 1, 2 och 5 punkten i avfallslagen, och därmed ansvarar för att städa upp området, samt områden där kommunen i egenskap av i 76 § i avfallslagen avsedd aktör eller innehavare är skyldig att ordna tillräcklig avfallsinsamling och andra avfallshanteringstjänster. Områden som omfattas av producentens kostnadsansvar är till exempel gator, torg, öppna platser, parker, planteringar och andra med dessa jämförliga allmänna områden inom ett stadsplaneområde. Även kommunala frilufts- och naturskyddsområden, parker, holmar och badstränder omfattas av producentens kostnadsansvar. Landsvägar, enskilda vägar, banområden och hamnar omfattas av producentens kostnadsansvar, om kommunen är en aktör i eller en innehavare av området. I samband med genomförandet av SUP-direktivet ansågs dessa områden ha betydelse med tanke på den nedskräpning som orsakas av plastprodukter för engångsbruk som omfattas av kostnadsansvaret.  

I 48 g § i avfallslagen föreskrivs det om kommunens skyldighet att ordna insamling av avfall till följd av tobaksprodukter och tobaksfilter i de områden som omfattas av producentens kostnadsansvar. Kommunen är även skyldig att ordna rådgivning och information om insamlingen av avfall till följd av tobaksprodukter och tobaksfilter som hör till plastprodukter för engångsbruk samt om de skadliga konsekvenserna och förhindrandet av den nedskräpning som de nämnda produkterna orsakar. 

2.2  Kostnadsersättningar till kommunerna

I 48 e § i avfallslagen anges det att kommunen, för att vara berättigad till ersättning från en producent, årligen ska anmäla sina avfallshanterings- och uppstädningskostnader för det föregående året till NTM-centralen i Birkaland, som utgör tillsynsmyndighet för producentansvaret. NTM-centralen i Birkaland beslutar om de ersättningar som ska betalas till kommunen. I beslutet specificeras de ersättningar som ska betalas av varje producentsammanslutning och producent enligt produktgrupp och det totala ersättningsbelopp som ska betalas till varje kommun. Beslutet kan överklagas hos förvaltningsdomstolen. Producenterna ska betala ersättningarna enligt beslutet till NTM-centralen i Birkaland, som vidarebefordrar dem till kommunerna. Producenterna är även skyldiga att ersätta myndigheterna för de kostnader som uttaget av ersättningarna och vidarebefordran av dem ger upphov till.  

I 48 d § i avfallslagen föreskrivs det om grunderna för fastställande av de ersättningar som producenterna ska betala, vilka behövs för beslutsfattandet. Ersättningarna baseras på producenternas andel av kommunernas kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som har genomförts i områden som omfattas av kostnadsansvaret samt för sådana informations- och rådgivningsåtgärder som ska anses behövliga för att förhindra och minska nedskräpning. Den andel av kommunens kostnader som varje produktgrupp som omfattas av kostnadsansvaret står för beräknas baserat på det avfall och skräp som orsakats av produkterna i fråga och som samlats in och städats upp i de områden som omfattas av kostnadsansvaret för produkterna. Vid beräkningen utgår man från avfallets och skräpets vikt, antal, volym, en kombination av dessa eller någon annan ändamålsenlig faktor.  

Enligt 48 f § i avfallslagen ska producenterna minst vart tredje år göra en utredning om sammansättningen av det avfall som kommunen samlat in och det skräp som kommunen städat upp i de områden som omfattas av kommunens kostnadsansvar. Kommunerna är skyldiga att lämna producenterna de uppgifter som behövs för utredningen och även i övrigt bistå i genomförandet av utredningen med de åtgärder som behövs. Varje producents eller producentsammanslutnings andel av kommunens kostnader fastställs utifrån marknadsandelen för de produkter som dessa har släppt ut på marknaden eller sålt genom distansförsäljning direkt till användare i Finland. Producentens kostnadsansvar omfattar även en sådan andel av andra motsvarande produkter som kan anses vara skälig med hänsyn till producentens marknadsandel, oberoende av tidpunkten då produkterna släppts ut på marknaden. Statsrådets förordning om ersättningar som producenter av vissa plastprodukter ska betala till kommunerna innehåller närmare bestämmelser om de olika produktgruppernas andelar av kommunernas insamlings- och uppstädningskostnader utifrån en sammansättningsutredning som de producenter som omfattas av kostnadsansvaret och kommunerna gjorde tillsammans 2022 Kaartinen Tommi, Mäkelä Juho och Skog Jade (2023): Yleisiltä alueilta roska-astioihin kerättävien ja maasta siivottavien roskien koostumustutkimukset 2022. https://www.kuntaliitto.fi/julkaisut/2023/2226-yleisilta-alueilta-roska-astioihin-kerattavien-ja-maasta-siivottavien-roskien .  

2.3  Kommunernas kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder och de ersättningar som producenterna betalar

Lagen om ändring av avfallslagen, som utfärdats för att genomföra SUP-direktivet, innehåller bestämmelser om en övergångsperiod under vilken de ersättningar som producenterna betalar till kommunerna fastställs utifrån en fast kostnadsgrund. Enligt övergångsbestämmelsen är kommunens kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder i de områden som omfattas av producentens kostnadsansvar 4,79 euro per invånare respektive år under 2023–2025. Övergångsperioden gäller inte kostnader för insamlingskärl avsedda för avfall från tobaksprodukter och tobaksfilter eller kostnader för information och rådgivning. För dessa kostnaders del baseras producentens kostnadsansvar sedan 2023 på de faktiska kostnader som kommunerna har uppgett.  

I enlighet med 2 § i statsrådets förordning om ersättningar som producenter av vissa plastprodukter ska betala till kommunerna utgörs 3,09 euro av kommunens kostnader per invånare av kostnader för sådan insamling, transport och behandling av avfall som ordnats för att förhindra nedskräpning, medan 1,70 euro av kostnaderna utgörs av kostnader för uppstädning efter nedskräpning samt transport och behandling av skräpet. Den andel av ovannämnda kostnader som producenter av plastprodukter för engångsbruk som omfattas av producentens kostnadsansvar svarar för, beräknas utifrån de andelar per produktgrupp som fastställts utifrån sammansättningsutredningen. Kommunen svarar för de återstående kostnaderna. När det gäller de kostnader som uppstår från och med 2026 är avsikten att producentens kostnadsansvar i sin helhet ska baseras på de kostnader som kommunerna uppger.  

Kostnaderna per invånare under övergångsperioden har avtalats mellan viktiga producenter som omfattas av kostnadsansvaret och Finlands Kommunförbund utifrån en utredning som Kommunförbundet lät göra 2020. Kommunförbundets utredning inkluderade en enkät riktad till kommunerna om de totala kostnaderna för de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som kommunerna ansvarar för i de områden som omfattas av producentens kostnadsansvar. Genom enkäten utreddes kommunernas totala kostnader för renhållningen och därtill separat kostnaderna för insamling av avfall i avfallskärl och uppstädning av skräp från marken. Med beaktande av kommunernas invånarantal och storleksklass uppgick de totala kostnaderna för renhållningen enligt utredningen till cirka 7,7 euro/invånare medan kostnaderna för avfallshantering och uppstädning efter nedskräpning uppgick till cirka 7,2 euro/invånare. På grund av osäkerheten i samband med resultaten av enkäten enades producenterna och Kommunförbundet om att man vid fastställandet av producentens kostnadsansvar under övergångsperioden som utgångsbelopp använder två tredjedelar av de avfallshanterings- och uppstädningskostnader baserade på kommunernas invånarantal och storleksklass som angavs i utredningen. I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av avfallslagen (RP 141/2022 rd) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av avfallslagen (RP 141/2022 rd): https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/HallituksenEsitys/Documents/HE_141+2022.pdf , som lades fram i syfte att genomföra SUP-direktivet, redogörs det närmare för Kommunförbundets utredning och fastställandet av kostnaden per invånare under övergångsperioden.  

I beslutet om kostnadsersättningar för 2023 NTM-centralen i Birkalands korrigerade beslut av den 20 januari 2025 om kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk när det gäller de insamlings- och uppstädningskostnader som orsakats kommunerna under 2023. fastställde NTM-centralen i Birkaland en ersättningsskyldighet på sammanlagt 6,3 miljoner euro för fem producentsammanslutningar. Ersättningarna för avfallsinsamling uppgick till sammanlagt 4,3 miljoner euro och för uppstädning av skräp till 1,9 miljoner euro. Ersättningarna för insamlingskärl avsedda för tobaksavfall var sammanlagt cirka 52 200 euro och ersättningarna för information och rådgivning cirka 4 800 euro. De ersättningar som kommunerna fick varierade mellan cirka 1 720 euro och cirka 1,2 miljoner euro. Ersättningen för insamlings- och uppstädningskostnader var sammanlagt cirka 1,82 euro per invånare.  

Trots kostnaden per invånare under övergångsperioden förutsatte NTM-centralen i Birkaland att kommunerna 2024 och 2025 skulle uppge alla sina insamlings- och uppstädningskostnader för föregående år, för att de skulle få de ersättningar som producenterna betalar. Före tidsfristen 2024 hade 94 kommuner (32 procent av kommunerna på fastlandet) uppgett sina insamlings- och uppstädningskostnader för NTM-centralen i Birkaland. En kommun uppgav sina kostnader efter det att tidsfristen hade löpt ut. De kommuner som hade uppgett sina kostnader inom tidsfristen hade i slutet av 2023 sammanlagt cirka 3,4 miljoner invånare, vilket motsvarar cirka 61 procent av folkmängden på fastlandet 2023. En större andel av de till invånarantalet sett större kommunerna uppgav sina kostnader än av de till invånarantalet sett mindre kommunerna. 

Baserat på de kostnader som kommunerna uppgav var kostnaderna för avfallsinsamling 2023 i genomsnitt cirka 2,41 euro/invånare och kostnaderna för uppstädning av skräp i genomsnitt cirka 1,69 euro/invånare. Det fanns stora variationer i kostnaderna per invånare för avfallsinsamling och uppstädning av skräp mellan olika kommuner. Kostnaderna för avfallsinsamling varierade mellan 0,06 euro/invånare och 22,91 euro/invånare medan kostnaderna för uppstädning av skräp varierade mellan 0,03 euro/invånare och 9,39 euro/invånare. De kostnadsuppgifter som kommunerna uppgav baserades delvis på uppskattningar, eftersom man ännu inte hade hunnit utveckla uppföljningen av kostnaderna då bestämmelserna hade trätt i kraft 2023. Om de ersättningar som producenterna betalade till kommunerna skulle ha baserats på de kostnader som kommunerna uppgav, skulle ersättningarna för avfallsinsamlingen ha varit cirka 5 miljoner euro och ersättningarna för uppstädningen av skräp cirka 3,6 miljoner euro. De ersättningar som producenterna betalade till kommunerna för avfallsinsamling och uppstädning baserat på en fast kostnad per invånare var mindre än om ersättningarna skulle ha baserats på de kostnader som kommunerna uppgav. Skillnaden beror framför allt på de uppstädningskostnader som uppgavs av kommuner med fler än 50 000 invånare, vilka räknade per invånare var betydligt större än den fasta uppstädningskostnaden. 

Enligt uppgifter från NTM-centralen i Birkaland ansökte sammanlagt 158 kommuner (55 procent av kommunerna på fastlandet) på ett korrekt sätt och inom tidsfristen om ersättningar som betalas av producenterna 2025. De kommuner som ansökte om ersättningar hade sammanlagt cirka 5 miljoner invånare (89 procent av invånarna på fastlandet). Antalet kommuner som ansökte om ersättningar ökade således klart jämfört med året innan. De kommuner som inte ansökte om ersättningar var huvudsakligen små kommuner. De kostnader som kommunerna uppgav för 2024 uppgick till sammanlagt cirka 26,7 miljoner euro, varav cirka 15 miljoner euro var kostnader för avfallsinsamling, cirka 10,8 miljoner euro kostnader för uppstädning av skräp, cirka 848 000 euro kostnader för insamlingskärl för tobaksavfall och cirka 18 000 euro kostnader för information och rådgivning i anslutning till nedskräpning orsakad av tobaksavfall. De ersättningar som producenterna betalar för avfallsinsamlings- och uppstädningskostnaderna fastställs utifrån den fasta kostnaden under övergångsperioden och andelarna per produktgrupp. Producenterna av tobaksprodukter med filter och tobaksfilter ersätter kostnaderna för insamlingskärl för tobaksavfall och för information och rådgivning enligt de faktiska kostnaderna. I beslutet om ersättningar för insamlings- och uppstädningskostnader 2024 NTM-centralen i Birkalands beslut av den 14 oktober 2025 om kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk när det gäller de insamlings- och uppstädningskostnader som orsakats kommunerna under 2024. fastställde NTM-centralen i Birkaland en ersättningsskyldighet på sammanlagt 9,3 miljoner euro för fem producentsammanslutningar. Ersättningarna för avfallsinsamling uppgick till sammanlagt 6,5 miljoner euro och för uppstädning av skräp till 2,8 miljoner euro. NTM-centralen i Birkaland kommer senare att fatta ett separat beslut om ersättningar för kostnader som under 2024 orsakats av insamlingskärl för tobaksavfall och av information och rådgivning i anslutning till förhindrande av nedskräpning orsakad av tobaksavfall.  

2.4  Uppföljningsgruppen för kostnadsansvaret för producenter

Enligt artikel 8.4 i SUP-direktivet får de kostnader som ska täckas av producenterna inte överstiga de kostnader som är nödvändiga för att tillhandahålla de tjänster som omfattas av producentens kostnadsansvar på ett kostnadseffektivt sätt och de ska fastställas klart och tydligt mellan berörda aktörer. För att följa bestämmelsen innehöll den proposition med förslag till lag om ändring av avfallslagen som regeringen lade fram i syfte att genomföra SUP-direktivet ett förslag om inrättande av en uppföljningsgrupp. I regeringens proposition framhölls det att samarbetet mellan parterna i uppföljningsgruppen i tillräcklig mån garanterar att de insamlings- och uppstädningsåtgärder som kommunerna genomför är nödvändiga och kostnadseffektiva på det sätt som avses i direktivet, och att de bekräftas på ett öppet sätt mellan berörda parter.  

I sitt betänkande Betänkande från riksdagens miljöutskott om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av avfallslagen (MiUB 14/2022 rd): https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/Mietinto/Documents/MiUB_14+2022.pdf om regeringens proposition ansåg riksdagens miljöutskott att uppföljningsgruppen är ett centralt verktyg för att producentansvaret ska bli kostnadseffektivt. Utskottet ansåg det vara viktigt att uppföljningsgruppen får i uppgift att följa hur regleringen fungerar och utveckla god praxis särskilt när det gäller kommunernas insamlings- och uppstädningsåtgärder samt rådgivning och information i anslutning till dem.  

Miljöministeriet inrättade en uppföljningsgrupp i september 2023. Enligt beslutet om att inrätta en uppföljningsgrupp är dess uppgift att följa upp och styra genomförandet av producentens kostnadsansvar, att utveckla god praxis inom insamling och uppstädning av skräp i kommunen samt inom konsumentupplysning, att bedöma behovet av att låta göra en sammansättningsutredning och att agera som ett forum i samarbetet mellan producenterna och kommunerna och som en styrgrupp för utarbetandet av sammansättningsutredningar. I uppföljningsgruppen ingår företrädare för miljöministeriet, NTM-centralen i Birkaland, Finlands Kommunförbund, producentsammanslutningar som är viktiga med tanke på producentens kostnadsansvar, vissa kommuner samt Närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter. Även Suomen SUP-tuottajayhteisö Oy, som utöver producenter av ballonger och våtservetter även företräder tobaksproducenter, är representerat i uppföljningsgruppen. När uppföljningsgruppen inrättades ansåg miljöministeriet att det är motiverat att Suomen SUP-tuottajayhteisö Oy ingår i uppföljningsgruppen, så att bolaget kan följa genomförandet av regleringen och så att kravet på kostnadseffektivitet och öppenhet i SUP-direktivet uppfylls. 

Uppföljningsgruppen har sammanträtt fyra gånger om året och bland annat styrt den sammansättningsutredning som gjorts av producenterna, kommenterat anvisningen från NTM-centralen i Birkaland till kommunerna om anmälan av avfallshanterings- och uppstädningskostnader samt följt kommunernas avfallshanterings-, uppstädnings-, informations- och rådgivningsåtgärder och utvecklingen av kostnadsuppföljningen. Beslutet om att inrätta en uppföljningsgrupp, medlemmarna i uppföljningsgruppen och promemoriorna från sammanträdena har offentliggjorts i statsrådets projektportal Uppföljningsgruppen för kostnadsansvaret för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk i statsrådets projektportal: https://ym.fi/hankesivu?tunnus=YM079:00/2023 .  

2.5  Kostnader för att genomföra regleringen

Vid genomförandet av producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk har man noterat att förfarandet i samband med anmälan av kommunernas kostnader och ersättningen av kostnaderna medför mycket arbete för NTM-centralen i Birkaland. Före tidsfristen 2024 hade 94 kommuner uppgett sina insamlings- och uppstädningskostnader för 2023 för NTM-centralen i Birkaland. Det motsvarar cirka 32 procent av kommunerna. NTM-centralen i Birkaland använde sammanlagt 170 arbetstimmar till att behandla kommunernas anmälningar och parternas yttranden och till att bereda beslutet. Enligt NTM-centralen i Birkaland påverkades arbetsmängden av det stora antalet parter kombinerat med att ärendet administrerades utan ett elektroniskt system för beslut och tillkännagivande för administrationen. Arbetsmängden ökade även till följd av att tobaksproducenterna bestred de kostnader som kommunerna uppgett för insamling av tobaksavfall och för rådgivning och information i anslutning till den, varför de kommuner som uppgett sådana kostnader separat ombads lämna in yttranden, varefter man närmare bedömde om de kostnader som uppgetts var korrekta, nödvändiga och rimliga. 

Kommunerna orsakas även kostnader för genomförandet av regleringen till följd av insamlingen, sammanställningen och anmälan av kostnadsuppgifterna. Kommunernas kostnadsuppföljning har inte planerats för att följa upp de kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar, vilket gör det svårare att sammanställa de kostnadsuppgifter som ska anmälas till NTM-centralen i Birkaland. Till exempel kan prissättningen av renhållningsåtgärder i de avtal mellan kommunen och tjänsteproducenten som gäller underhåll av allmänna områden gälla en arbetshelhet som är mer omfattande är producentens kostnadsansvar. Dessutom är det ofta olika enheter inom kommunen som ansvarar för underhållet av olika områden och för informationsåtgärder. Det finns även kommunala skillnader i den ekonomiska uppföljningen, vilket gör det svårare att utveckla en gemensam praxis för kostnadsuppföljning.  

Arbetsmängden bedöms öka för myndigheten och kommunerna när man vid ersättningen av kostnaderna för avfallsinsamling och uppstädning av skräp övergår till ersättningar som beräknas utifrån de kostnader som kommunerna uppger. Tillsynsmyndighetens arbetsmängd kommer också att öka om fler kommuner än tidigare uppger sina kostnader för myndigheten. Beräkningen av ersättningarna baserat på de kostnader som kommunerna uppger förutsätter att kommunerna utvecklar kostnadsuppföljningen och samlar in kostnadsuppgifter mer noggrant än tidigare, vilket innebär att regleringsbördan ökar även för kommunerna.  

Ett ersättningssystem baserat på de faktiska kostnader som kommunerna uppger medför en regleringsbörda även för producentsammanslutningarna och därmed för de enskilda producenterna. De kostnader som producentansvaret medför uppkommer till följd av att producenten går med i en producentsammanslutning, betalar producentavgifter och till producentsammanslutningen rapporterar om de produkter som producenten släppt ut på marknaden. Producenterna har haft svårt att på förhand uppskatta hur stora de ersättningar som ska betalas kommer att bli, vilket har gjort det svårare att överföra de kostnader som regleringen medför till produktpriserna.  

2.6  Nedskräpning orsakad av plastprodukter för engångsbruk och nikotinpåsar

I Finland har nedskräpningen av havet utretts sedan 2012 genom att man följt upp nedskräpningen av stränderna. Uppföljningen baseras på undersökningar av nedskräpningen av urbana och naturliga havsstränder och mellanformer av sådana stränder på olika håll i Finland. I samband med undersökningen räknas skräpet och klassificeras enligt material och ändamål. Den klassificering som används vid uppföljningen av nedskräpningen av stränder specificerades 2023. Från att tidigare ha haft 80 skräpkategorier övergick man till 184 kategorier för att få närmare information om typen av skräp och om de åtgärder som nedskräpningen orsakar. Nikotin- och snuspåsar hörde tidigare till samma kategori som fimpar, men från och med 2023 utgör de en egen kategori. Detta innebär att man kan undersöka förekomsten av nikotin- och snuspåsar på stränderna först från och med 2023. Dessutom ändrades sättet att räkna fimpar 2020. Tidigare räknades antalet fimpar på ett mindre område än annat skräp, vilket kan ha lett till att antalet fimpar överskattades. Från och med 2020 räknas antalet fimpar på hela strandområdet, på samma sätt som annat skräp.  

Tabell 1 visar de tjugo vanligaste skräptyperna på uppföljningsstränderna baserat på antal under uppföljningsåren 2023–2024 (de så kallade TOP20-skräptyperna) Uppgifter från Finlands miljöcentral den 22 april 2025. . I tabellen redogörs det för det sammanräknade antalet skräp i fråga om olika skräptyper på ett 1 000 kvadratmeter stort område i proportion till alla uppföljningsstränder och alla uppföljningsgånger. Åren 2023–2024 var nikotin- och snuspåsar den fjärde vanligaste skräptypen. Räknat enligt antal var deras andel av allt skräp cirka 5,3 procent och av TOP20-skräpet cirka 6,5 procent. Den vanligaste skräptypen var fimpar, vars andel av allt skräp som hittades var cirka 29 procent och av TOP20-skräpet cirka 36 procent. Annat skräp som orsakats av produkter som omfattas av producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter och som ingick i förteckningen över de vanligaste skräptyperna var chipsförpackningar och omslag för sötsaker av plast samt korkar och lock av plast för dryckesförpackningar.  

Tabell 1: Det vanligaste skräpet på de havsstränder som ingick i uppföljningen av nedskräpningen av stränderna i Finland 2023–2024 

Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet meddelade den 4 april 2023 att centret ändrat sin praxis när det gäller klassificering av nikotinpåsar så att nikotinpåsar inte längre i regel klassificeras som läkemedel, om de inte marknadsförs för medicinska ändamål eller man annars kan påvisa att de i normalfall används som läkemedel. Tidigare ansåg centret att nikotinpåsar uppfyller definitionen av läkemedel baserat på effekten av det nikotin som de innehåller. Ändringen av klassificeringspraxisen ledde till att sådana nikotinpåsar som normalt används som rusmedel, får säljas utan det försäljningstillstånd som läkemedelslagen (395/1987) förutsätter. Avregleringen av försäljningen av nikotinpåsar har sannolikt lett till att försäljningen har ökat, vilket även kan ha lett till att den nedskräpning som nikotinpåsar orsakar har ökat. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det ändringar i avfallslagen genom vilka förhindrande av och uppstädning efter nedskräpning till följd av nikotinpåsar börjar omfattas av producentens kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk. Producentens kostnadsansvar i fråga om nikotinpåsar motsvarar producentens kostnadsansvar i fråga om tobaksprodukter enligt den gällande avfallslagen, med undantag av insamlingskärl avsedda för tobaksavfall. Producenter av nikotinpåsar ska ersätta kommunen för de kostnader som orsakas av insamling av avfall och uppstädning av skräp till följd av nikotinpåsar i de områden som avses i 48 c § i avfallslagen samt till följd av information och rådgivning som anknyter till dessa åtgärder och till förhindrande av nedskräpning orsakad av nikotinpåsar. Det föreslås att kommunerna ska ha skyldighet att ordna information och rådgivning för att förhindra nedskräpning orsakad av nikotinpåsar. Att utöka producentens kostnadsansvar till att omfatta förhindrande av och uppstädning efter nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar innebär ett nationellt tillägg jämfört med SUP-direktivet, eftersom nikotinpåsar inte hör till direktivets tillämpningsområde. Med beaktande av lika behandling av producenter av produkter som orsakar nedskräpning och principen om att förorenaren ska betala är det motiverat att ingripa mot den nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar genom att utöka producentens kostnadsansvar till att även omfatta nikotinpåsar. 

I propositionen föreslås det också att det kostnadsansvar i fråga om vissa plastprodukter för engångsbruk som producenten har när det gäller kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder i regel ska baseras på en fast årlig kostnad per invånare. På så sätt kan man minska det arbete som tillsynsmyndigheten och kommunerna orsakas till följd av genomförandet av producentens kostnadsansvar. Producenter av sådana plastprodukter för engångsbruk som avses i 48 § 6–10 punkten i avfallslagen, ska årligen betala kommunen ersättning för de avfallshanterings- och uppstädningskostnader som produkterna orsakar. Ersättningen baseras på en fast årlig kostnad per invånare och bestäms enligt antalet invånare i kommunen den sista december det år kostnaderna uppkommit. Det föreslås att en ersättning baserad på en fast årlig kostnad per invånare även ska tillämpas på producentens kostnadsansvar när det gäller information och rådgivning om tobaksprodukter och det avfall som dessa orsakar. En fast årlig kostnad per invånare ska dock inte tillämpas på anskaffning av insamlingskärl avsedda för tobaksavfall, utan producenten ska ersätta kommunerna för anskaffningen enligt de faktiska kostnaderna. Även producentens kostnadsansvar i fråga om nikotinpåsar baseras på en fast årlig kostnad per invånare. Genom förordning av statsrådet utfärdas det närmare bestämmelser om beloppet på den fasta årliga kostnaden per invånare och om hur beloppet ska fördelas mellan kostnaderna för insamling av avfall, uppstädning efter nedskräpning samt information och rådgivning. Till följd av att förhindrande av och uppstädning efter nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar börjar omfattas av producentens kostnadsansvar och av att producentens kostnadsansvar baseras på en fast kostnad per invånare, föreslås det även ändringar i fastställandet av den ersättning som producenterna betalar till kommunerna. 

I propositionen föreslås det att en kommuns skyldighet att till myndigheten anmäla sina avfallshanterings- och uppstädningskostnader för föregående år ska ersättas med en skyldighet att lämna en utredning till myndigheten om de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som vidtagits föregående år och kostnaderna för dem. Kommunen är berättigad till de ersättningar som producenterna betalar om den har lämnat in utredningen till myndigheten inom utsatt tid. I utredningen ska kommunen kort redogöra för åtgärderna för insamling av avfall och för att ordna transport och behandling av insamlat avfall, åtgärderna för att städa upp efter nedskräpning och för att ordna transport och behandling av det uppstädade skräpet samt de informations- och rådgivningsåtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar. Vidare ska kommunen i utredningen uppge en uppskattning av de totala kostnaderna för ovannämnda åtgärder. Utredningen ska även innehålla uppgifter om antalet anskaffade insamlingskärl avsedda för tobaksavfall och kostnaderna för anskaffningen av dem. Myndigheten ska till beslutet om de ersättningar som producenterna ska betala till kommunerna foga ett sammandrag som gjorts utifrån de utredningar som kommunerna lämnat, och i sammandraget ska de åtgärder som kommunerna vidtagit och kostnaderna för dem beskrivas på ett allmänt plan. Med hjälp av kommunernas utredningar kan man säkerställa att ersättning endast betalas till de kommuner som har genomfört de åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar. Med hjälp av utredningen kan man även samla in information om kommunernas kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Utgångspunkten i det utkast till regeringsproposition som var på remiss var att de ersättningar som producenterna betalar till kommunerna som helhet baserar sig på en fast årlig kostnad per invånare. Även ersättningarna för kostnaderna för att skaffa insamlingskärl avsedda för tobaksavfall baserar sig enligt detta förslag på den fasta årliga kostnaden per invånare. En förutsättning för att få de ersättningar som producenterna betalar är att kommunen meddelat sin betalningsinformation till myndigheten inom den utsatta tiden. Dessutom har kommunen en skyldighet att lämna in en utredning över de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som den vidtagit till myndigheten. Överlämnandet av utredningen är enligt förslaget dock inte en förutsättning för att få ersättningar. Syftet med förslaget är att den arbetsmängd som orsakas av genomförandet av regleringen för myndigheten och kommunerna är så liten som möjligt. Svagheten i lösningen är att ingen uppföljningsinformation fås om kostnaderna för kommunernas avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. Detta försämrar transparensen i producentens kostnadsansvar och försvårar bedömningen av proportionaliteten i de ersättningar som producenterna betalar. Ett annat problem är oklarheten i fråga om huruvida kommunen är berättigad till ersättningar om den överlämnar betalningsinformation till myndigheterna, men inte någon utredning om de faktiska avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna.  

Under beredningen övervägdes ett genomförandealternativ där ersättningarna för insamlingskärl avsedda för tobaksavfall och även för informationen och rådgivningen baserar sig på de faktiska kostnader som kommunerna meddelat, men till andra delar skulle ersättningarna basera sig på den fasta årliga kostnaden per invånare. Det är möjligt att motivera detta alternativ med att det är lättare för kommunerna att samla in uppgifter om kostnaderna för insamlingskärl avsedda för tobaksavfall och för informationen och rådgivningen jämfört med att samla in information om kostnaderna för insamling av avfall och uppstädning av skräp. Alternativet skulle dock orsaka mer arbete för myndigheten med ansvar för ersättningsförfarandet jämfört med att de ersättningar som producenterna betalar baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare, med undantag för kostnaderna för att skaffa insamlingskärl avsedda för tobaksavfall. Myndigheternas arbetsmängd skulle ökas av bedömningen av de kostnader som kommunerna uppgett och av samråden med parterna. Det vore även mer arbetskrävande att utarbeta ersättningsbeslut. 

Beslutet om det alternativ som föreslås i propositionen fattades utifrån remissvaren. Genom kommunens skyldighet att överlämna en utredning över de vidtagna avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna och kostnaderna för dessa för att vara berättigad till de ersättningar som betalas av producenterna är det möjligt att säkerställa att de kommuner som ansöker om ersättningar har vidtagit de åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar. Genom utredningen fås även uppföljningsinformation om kommunernas avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder och kostnaderna för dessa. I det alternativ som föreslås i propositionen har kommunerna även möjlighet att få en ersättning till fullt belopp för de insamlingskärl avsedda för tobaksavfall som behövs för att uppnå den minimimängd som förutsätts i statsrådets förordning om vissa plastprodukter (1318/2022). 

Inga alternativa styrmedel granskades för att minska nedskräpningen efter nikotinpåsar, eftersom nikotinpåsar jämställs med tobaksprodukter med filter och tobaksfilter. För en jämlik behandling av producenterna av dessa produkter har ett kostnadsansvar för producenten enligt SUP-direktivet valts som styrmedel, även om det inte nödvändigtvis är den effektivaste metoden för att förhindra och minska nedskräpning.  

5.2  De metoder som Sverige genomfört

6.1  Allmänt

Utlåtandena om utkastet till proposition är tillgängliga på projektportalen på adressen valtioneuvosto.fi/hankkeet, under koden YM012:00/2025 . Totalt lämnades 38 utlåtanden in. Utlåtanden inkom från social- och hälsovårdsministeriet, Birkalands NTM-central, Konkurrens- och konsumentverket, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården Valvira, Institutet för hälsa och välfärd, Finlands kommunförbund, Konsumentförbundet, fem producentsammanslutningar eller deras företrädare, sex intressebevakningsorganisationer för företag, tio icke-statliga organisationer eller deras företrädare, sju företag, två medborgare och en stiftelse.  

Remissinstansernas åsikter var delade om fogandet av nikotinpåsar till producentens kostnadsansvar. I synnerhet miljö- och hälsoorganisationerna, statens ämbetsverk, Finlands kommunförbund och Konsumentförbundet ansåg att propositionen var synnerligen viktig och behövlig för att främja folkhälsan och tobakspolitiken. Ett stort antal företag och organisationer som bevakar deras intressen samt producentsammanslutningar motsatte sig propositionen genom att yttra att den är en nationell utvidgning som strider mot målet om plastersättning i SUP-direktivet. 

Remissinstanserna var mer enhälliga om att de ersättningar som producenterna betalar till kommunerna ska basera sig på den fasta årliga kostnaden per invånare i stället för de kostnader som kommunerna meddelat. Detta ansågs vara värt att understödja med tanke på minskandet av myndigheternas och kommunernas administrativa börda. Samtidigt som en del av remissinstanserna betonade vikten av tillräckligt stora ersättningar, var en del oroliga för bristfälliga uppgifter om kommunernas kostnader och de betonade att kostnadseffektivitet och proportionalitet ska beaktas i ersättningarna. En del av producentsammanslutningarna, intressentorganisationerna och företagen motsatte sig att ersättningarna baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare. 

6.2  Fogandet av nikotinpåsar till producentens kostnadsansvar

De remissinstanser som understödjer att nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar fogas till producentens kostnadsansvar motiverade sin synpunkt med att användningen av nikotinpåsar har ökat under de senaste åren, vilket även ökat den nedskräpning som de orsakar. En stor del av dem som understödde propositionen ansåg att nikotinpåsar ska omfattas av producentansvaret, oberoende av deras material. I utlåtandena påpekades att även om alla nikotinpåsar inte innehåller plast, orsakar de avsevärda och långvariga miljö- och hälsoolägenheter på grund av nikotinet och andra giftiga ämnen. Remissinstanserna lyfte fram de olägenheter som orsakas för jordmånen, vattendragen, djuren och små barn. Enligt utlåtandena är det motiverat att kostnadsansvaret inte är beroende av materialet även därför att nikotinpåsar som innehåller plast och plastlösa nikotinpåsar inte kan urskiljas från varandra med blotta ögat. I flera utlåtandena understöddes även att kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar motsvarar kostnadsansvaret för producenter av tobaksprodukter med filter och tobaksfilter, med undantag för insamlingskärl för tobaksprodukter. Enligt Förebyggande rusmedelsarbete EHYT rf ska även nikotinpåsarnas burkar inkluderas i producentens ansvar. Social- och hälsovårdsministeriet ansåg att utvidgande av producentens ansvar även till andra tobaks- och nikotinpåsar ska utredas. 

Enligt de remissinstanser som motsätter sig att producentens kostnadsansvar utvidgas till nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar, är utvidgningen av producentens ansvar till produkter som eventuellt inte innehåller plast en nationell utvidgning av SUP-direktivet och till följd av den kan man börja utvidga tillämpningsområdet för producentens ansvar även till andra plastlösa produkter och på så sätt göra företagens verksamhetsmiljö osäkrare. Två remissinstanser ansåg att utvidgningen av producentens kostnadsansvar ska granskas med beaktande av en större grupp av produkter i stället för en produkt. 

Kostnadsansvaret för en producent av nikotinpåsar ansågs även öka regleringsbördan för företagen och försvaga deras konkurrensförmåga. Enligt flera remissinstanser försvagar fördelningen av kostnadsansvaret och det operativa ansvaret över flera aktörer effektiviteten i avfallshanterings- och uppstädningsverksamheten. En stor del av de remissinstanser som motsatte sig att producentansvaret utvidgas till nikotinpåsar anmärkte att utvidgandet av producentansvaret enligt propositionen sannolikt inte minskar nedskräpningen. Man förde även fram att inkludering av plastlösa produkter i producentansvaret inte uppmuntrar till utveckling av plastlösa alternativ. I utlåtandena framlyftes även den fria rörelsen för produkter i EU:s inre marknad som en grund för att inte utvidga producentansvaret för den nedskräpning som nikotinpåsar orsakar. En del av producenterna av nikotinpåsar ansåg att producentansvaret för en producent av nikotinpåsar ska omvärderas först då det finns mer information om den nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar. 

Man understödde att definitionen av en nikotinpåse baserar sig på 2 § 14 a punkten i tobakslagen (549/2016). Suomen SUP-Tuottajayhteisö anmärkte att om även nikotinpåsar som inte innehåller plast fogas till producentansvaret, ska man även precisera rubriken på föreslagna 48 a §, där endast vissa plastprodukter för engångsbruk nämns. 

Utifrån remissvaren preciserades rubriken på föreslagna 48 a § på så sätt att den redogör för att producentens kostnadsansvar utöver plastprodukter för engångsbruk även gäller nikotinpåsar. Utifrån remissvaren gjordes inte andra ändringar i kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar, eftersom det ansågs vara viktigt i synnerhet med tanke på ett jämbördigt bemötande av producenterna av produkter som orsakar nedskräpning. Det ansågs även vara viktigt att ingripa i nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar i synnerhet genom den information och rådgivning som kommunerna ordnar. Det föreslås inte att producentens kostnadsansvar utvidgas till andra nikotin- eller tobaksprodukter eller nikotinpåsarnas förpackningar, eftersom ingen information är tillgänglig om den nedskräpning som de orsakar. 

6.3  Den ersättning som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare

Understödet var brett för att kostnadsansvaret för en producent baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare i stället för de kostnader som kommunerna meddelat. Man upplevde att det fanns ett behov av ersättning som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare för att minska myndighetens och kommunernas arbetsmängd. I utlåtandena förde man även fram att det visat sig vara utmanande för kommunerna att utreda de faktiska avfallshanterings- och uppstädningskostnaderna och att tillförlitlig information inte nödvändigtvis fås om kostnaderna. Man förde även fram att den föreslagna ändringen ger alla kommuner lika möjligheter att ansöka om ersättningar. Birkalands NTM-central betonade att utan övergången till den fasta årliga kostnaden per invånare, ska myndigheten avgöra om kommunernas kostnader är godtagbara och höra producenterna och producentsammanslutningarna, vilket gör ersättningsförfarandet tungt. I utlåtandena ansåg man även att en ersättning som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare förbättrar producenternas möjlighet att förutspå beloppet av de årliga ersättningarna.  

Enligt Finlands Kommunförbund ska den fasta årliga kostnaden per invånare övervägas på nytt i fråga om insamlingskärl för tobaksavfall och informations- och rådgivningsåtgärderna. Kommunförbundet föreslog att kommunerna ska ha rätt att få en ersättning för anskaffning av insamlingskärl för tobaksavfall, så att kommunerna kan uppnå det antal insamlingskärl som krävs i statsrådets förordning om vissa plastprodukter. Kommunförbundet ansåg dock att ersättningarna för kostnaderna för att underhålla insamlingskärl för tobaksavfall kan basera sig på den fasta årliga kostnaden per invånare. Enligt Kommunförbundet genomförs information och rådgivning i typfallet som kampanjer och regionalt och det är besvärligt att avskilja kostnaderna för den från den övriga rådgivningen i anknytning till minskningen av tobaksrökning. Kommunförbundet lyfte även fram den osäkerhet som är förknippad med kostnaderna för insamlingskärl avsedda för tobaksavfall och informations- och rådgivningsåtgärderna. Dessutom föreslog Kommunförbundet en precisering av om den ersättning som grundar sig på att den fasta årliga kostnaden per invånare fastställs enligt den sista dagen i december av beräkningsåret för ersättningen enligt antalet invånare. 

En del av remissinstanserna ifrågasatte kostnadsmotsvarigheten för ersättningar som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare, eftersom de faktiska kostnaderna per invånare varierar enligt kommun. Suomen SUP-Tuottajayhteisö ansåg att förslaget strider mot det tidigare beslutet om att kostnadsansvaret för en producent baserar sig på kommunernas faktiska kostnader från och med början av år 2026. Sammanslutningen påpekade att utredningarna om kostnaderna för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder visar att kommunerna förmår uppskatta sina kostnader och lyfte fram att de kostnader som kommunerna meddelat för år 2023 var mindre än kostnaderna i Kommunförbundets utredning och den fasta kostnaden under övergångstiden. Suomen SUP-Tuottajayhteisö påpekade även att om ersättningarna baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare, finns det inte längre något behov av samråd med parterna. 

En del av remissinstanserna ansåg att om de ersättningar som betalas av producenterna baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare, ändras de till avgifter av skattenatur. Enligt producenterna av nikotinpåsar är en ersättning som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare problematisk för nikotinpåsar, eftersom de redan omfattas av punktskatt. Enligt producenterna kan ersättningen leda till att försäljningspriserna på nikotinpåsar stiger, vilket styr konsumtionen bort från den inhemska marknaden och ökar den olagliga försäljningen. 

I utlåtandena betonades att grunderna för att räkna ersättningarna ska vara transparenta och basera sig på uppdaterad, tillräcklig och tillförlitlig information och att de ska fastställas mellan de berörda aktörerna på ett öppet och transparent sätt. En producent av nikotinpåsar ansåg att det utifrån den internationella ramkonventionen om tobakskontroll inte är möjligt att hindra producenterna av tobaksprodukter och nikotinpåsar att delta i arbets- och uppföljningsgrupperna eller i diskussionerna om de kostnader som producenterna ersätter. Å andra sidan lyfte social- och hälsovårdsministeriet fram att det begränsade umgänget med tobaksproducenterna gäller för alla förvaltningsområden, inte endast för sjuk- och hälsovården. En intressebevakningsorganisation föreslog att de kommunala skillnaderna i skräpsammansättningen beaktas då de ersättningar som producenterna betalar fastställs. 

Den oro som framförts i utlåtandena beträffande en ersättning som baserar sig på den fasta kostnaden per invånare är befogad. Man beslutade dock att i huvudsak bibehålla en ersättning som baserar sig på den fasta kostnaden, eftersom den ansågs vara motiverad med tanke på minskningen av myndighetens och kommunernas arbetsmängd. Utifrån remissvaren ändrades dock producentens kostnadsansvar på så sätt att producenterna av tobaksprodukter med filter och tobaksfilter ska ersätta kostnaderna för att skaffa insamlingskärl avsedda för tobaksavfall enligt kommunernas faktiska kostnader. Ändringen ansågs vara behövlig, så att kommunerna kan få en ersättning till fullt belopp för de insamlingskärl avsedda för tobaksavfall som de ska skaffa för att uppnå den kravnivå som förutsätts i statsrådets förordning om vissa plastprodukter. Även SUP-direktivet förutsätter att producenterna står för kostnaderna för infrastrukturen för insamling av tobaksavfall. Insamling av och lämnande av information om kostnaderna för insamling av kärl avsedda för tobaksavfall till myndigheterna ansågs även vara enklare för kommunerna än att samla in och rapportera uppgifter om kostnaderna för insamling av avfall, uppstädning efter nedskräpning samt information och rådgivning. Även ur myndigheternas synvinkel ansåg man att det är enklare att bedöma om de anskaffade kärlen avsedda för tobaksavfall varit behövliga och om kostnaderna är korrekta, jämfört med att bedöma andra avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder och kostnaderna för dessa. 

Utifrån remissvaren preciserades förslaget på så sätt att då bestämmelser om storleken av den fasta årliga kostnaden per invånare utfärdas genom förordning av statsrådet, används de uppgifter som är tillgängliga om kostnaderna för de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som orsakas för kommunerna som grund för storleken. Även grunderna för att fastställa den ersättning som producenterna betalar förtydligades för att förbättra transparensen i producentens kostnadsansvar. Dessutom preciserades att den ersättning som baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare fastställs utifrån hur många invånare det finns i kommunen på den sista dagen i december under det år då kostnaden uppkommit. 

Inga ändringar gjordes i förslaget i anknytning till fastställandet av ersättningarna på ett öppet och jämbördigt sätt mellan de berörda aktörerna. Det ansågs inte finnas något behov av att foga en bestämmelse om detta i lagen, eftersom artikel 8.4 i SUP-direktivet förutsätter att de kostnader som producenten täcker fastställs på ett öppet sätt mellan de berörda aktörerna. I förslaget gjordes inte heller ändringar som beaktar att det finns skillnader i nedskräpningen mellan kommunerna. Man ansåg att det är orimligt arbetskrävande att utreda nedskräpningsskillnaderna mellan kommunerna. 

6.4  Fördelningen av ersättningen mellan produktgrupperna och producenterna

Enligt flera remissinstanser ska man i fördelningen av den ersättning som producenterna betalar till kommunerna mellan produktgrupperna och producenterna beakta att producenter som fullgör sina producentansvarsskyldigheter inte ska behöva bära något ansvar som hör till de producenter som underlåter att fullgöra sitt producentansvar. En del av producenterna av nikotinpåsar lyfte i sina utlåtanden även fram nikotinpåsar som köpts från utlandet eller olagligt. I utlåtandena påpekade man även att nikotinpåsarna liknar snuspåsar och nikotinersättningsläkemedel av påsform och att dessa inte har åtskilts från varandra i utredningarna av skräpsammansättningen. I utlåtandena ansåg man att producenternas kostnadsansvar ska täcka endast nikotinpåsar som köpt lagligt från Finland. 

Finlands Kommunförbund efterlyste en precisering av att de insamlingskärl som är avsedda för tobaksavfall inte omfattas av kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar. Dessutom ansåg Finlands Kommunförbund att fördelningen av informations- och rådgivningskostnaderna mellan producenterna av tobaksprodukter och nikotinpåsar var oklar. Sumi Oy yttrade att även producenter av våtservetter och ballonger, som hör till plastprodukter för engångsbruk, för jämlikhetens skull ska ha en skyldighet att ersätta kostnaderna för både insamling av avfall och uppstädning av skräp till kommunerna. 

Utifrån remissvaren fogades till definitionen av nikotinpåsar de nikotinpreparat för nikotinavvänjningsbehandling som omfattas av läkemedelslagen och som motsvarar nikotinpåsar, så att kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar täcker alla nikotinpåsar som säljs lagligt i Finland. Snuspåsar fogades inte till definitionen, eftersom tobakslagen förbjuder försäljning och införsel i landet av sådana. 

Enligt 46 § i avfallslagen gäller det utvidgade producentansvaret för de produkter som producenten släpper ut på marknaden och säljer genom distansförsäljning direkt till användare i Finland samt en sådan andel av andra motsvarande produkter vilken kan anses vara skälig med hänsyn till producentens marknadsandel, oberoende av tidpunkten då produkterna släppts ut på marknaden. I samband med genomförandet av SUP-direktivet infördes samma princip även i 48 a § i avfallslagen, som gäller kostnadsansvaret för en producent av plastprodukter för engångsbruk. Detta innebär att producenterna av nikotinpåsar, i enlighet med deras marknadsandel, även ansvarar för kostnaderna för förhindrande av nedskräpning och uppstädning av nikotinpåsar som konsumenterna köpt från utlandet eller olagligt eller som fripassagerare släppt ut på marknaden. Principen gäller även för producenterna av plastprodukter för engångsbruk som omfattas av producentens ansvar. Utifrån remissvaren ansågs det inte vara motiverat att ändra denna principiella lösning.  

Med anledning av remissvaren gjordes en precisering i förslaget, enligt vilken insamlingskärl som är avsedda för tobaksavfall inte omfattas av kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar, utan att producenter av tobaksprodukter med filter och tobaksfilter har en skyldighet att ersätta dessa kostnader till kommunerna. 

Utifrån remissvaren föreslås inte att kostnadsansvaret för producenter av våtservetter och ballonger utvidgas till kostnaderna för avfallsinsamlingen, eftersom dessa produkters andel av nedskräpningen är väldigt liten. SUP-direktivet förutsätter inte heller att producenter av våtservetter och ballonger ansvarar för kostnaderna för insamling av det avfall som produkterna orsakar. 

6.5  Ersättningsförfarandet

I det utkast till regeringsförslag som var på remiss föreslogs att en kommun är berättigad till de ersättningar som betalas av producenterna efter att ha meddelat sin avgiftsinformation till myndigheten inom den utsatta tiden. Dessutom föreslogs att kommunerna har en skyldighet som är åtskild från ersättningsförfarandet att lämna in en utredning över vidtagna avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder till myndigheten.  

Betalning av ersättningar endast utifrån ett meddelande om avgiftsinformationen mötte mycket kritik. I utlåtandena ansåg man att slopandet av kommunernas skyldighet att meddela kostnaderna försvagar transparensen i producentansvarssystemet, rättvist riktande av kostnaderna och kommunernas incitament att utveckla kostnadseffektiva avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder. Flera remissinstanser betonade att bristen på information om kommunernas faktiska kostnader inte får orsaka tilläggskostnader för producenterna. Enligt remissinstanserna ska producenternas kostnadsansvar i enlighet med SUP-direktivet täcka kostnadseffektiva avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder och ersättningarna ska vara proportionella. Sumi Oy ansåg därtill att producentens kostnadsansvar ska anpassas till en kostnadsnedgång, vilket ska vara producenternas och kommunernas mål. Flera remissinstanser ansåg att det är viktigt att kommunerna förutsätts att följa upp och utvärdera kostnaderna för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna. En del av remissinstanserna ansåg att rapportering av kostnaderna ska vara en förutsättning för den ersättning som ska betalas.  

En del av företagen och producentsammanslutningarna yttrade att slopandet av skyldigheten att meddela kostnaderna kan leda till att kostnaderna inte kan fastställas på det öppna sätt som SUP-direktivet förutsätter mellan de berörda parterna. Suomen SUP-Tuottajayhteisö påpekade även att endast meddelande av avgiftsinformation i stället för de faktiska kostnaderna uppmuntrar fler kommuner att ansöka om ersättningar, vilket ökar de kostnader som orsakas för producenterna.  

En stor del av remissinstanserna ansåg att det var motiverat att kommunen har en skyldighet att till myndigheten ge en utredning över de faktiska avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna, eftersom det med den är möjligt att säkerställa att ersättningarna används för åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar. En del yttrade även att det utifrån utredningen i viss mån är möjligt att bedöma om de ersättningar som producenterna betalar motsvarar kommunernas kostnader. En del av remissinstanserna efterlyste att utredningen även ska innehålla specificerad kostnadsinformation för att säkerställa och förbättra kostnadseffektiviteten samt rapporter över kostnadsdämpande åtgärder. I synnerhet enligt företagen, intressebevakningsorganisationerna och producentsammanslutningarna ska utredningen vara en minimiförutsättning för betalning av ersättningar.  

Birkalands NTM-central och Finlands Kommunförbund önskade att man tydliggör hurudan utredningen om avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna ska vara. Birkalands NTM-central funderade även på hur man reagerar på att bristfälliga uppgifter lämnas, att utredningen överhuvudtaget inte görs eller att skyldigheterna försummas och också på bestämmelsens förhållande till uppstädningsskyldigheten för en kommun enligt 74 § 2 mom. i avfallslagen och ett åläggande att städa upp enligt 75 §. Finlands Kommunförbund föreslog att kommunerna kan lämna in en utredning med tre års mellanrum för att lätta på den administrativa bördan. 

Birkalands NTM-central understödde de föreslagna ändringarna i ersättningsförfarandet, men förde fram oklarheten i fråga om huruvida kommunen är berättigad till ersättningar om den överlämnar avgiftsinformationen till myndigheten, men inte någon utredning om de faktiska avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna. Finlands Kommunförbund ansåg att myndighetens rätt att fatta ett beslut om de ersättningar som producenterna betalat utan att höra parterna ska avgränsas noggrant. Kommunförbundet betonade även att det ska vara möjligt att överklaga beslutet. 

En intressebevakningsorganisation ansåg att det var problematiskt att producenten inte får något överklagbart beslut om ersättningarna. Två remissinstanser ansåg att det för företagen var utmanande att den ersättning som producenten betalar fastställs i efterskott. Ett företag föreslog att producentsammanslutningarna ska åläggas att anmäla det kommande årets avgifter redan före årets slut. 

Utifrån remissvaren ändrades ersättningsförfarandet så att en förutsättning för att få ersättningar är att kommunen till myndigheten överlämnar en utredning över de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som vidtagits under det föregående året och om kostnaderna för dessa. Man ansåg att utredningen ska vara så enkel som möjlig, så att kommunernas och myndighetens arbetsmängd minskas. Således beslöt man sig för att utredningen ska innehålla en anmälan om de vidtagna åtgärderna med en kort beskrivning och uppskattning av de olika åtgärdernas totala kostnader. I fråga om insamlingskärl avsedda för tobaksprodukter ska man dock meddela antalet anskaffade insamlingskärl och anskaffningskostnaderna för dessa, så att producenterna kan ersätta dessa enligt de faktiska kostnaderna. Det ansågs att det genom utredningen är möjligt att säkerställa att ersättningar betalas endast till de kommuner som vidtagit de åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar för att förebygga och städa upp efter nedskräpning. Genom utredningen är det dessutom möjligt att samla in information om de åtgärder som vidtagits av kommunerna och kostnaderna för dessa, så att förhållandet mellan de ersättningar som betalats av producenterna och kommunernas kostnader kan följas och så att den fasta årliga kostnaden per invånare vid behov kan ändras. 

För att förbättra transparensen i producentens kostnadsansvar fogades till förslaget även en bestämmelse enligt vilken myndigheten ska foga ett sammandrag som gjorts utifrån de utredningar som kommunerna överlämnat till ersättningsbeslutet. För att hålla myndighetens arbetsmängd på en rimlig nivå föreslås att sammandraget ska innehålla en allmän beskrivning av de åtgärder som kommunerna vidtagit och kostnaderna för dessa. Till specialmotiveringen fogades även ett förtydligande om att myndigheten inte behöver bedöma de åtgärder som kommunerna vidtagit eller kostnadsuppskattningarna för ett ersättningsbeslut, till den del som de ersättningar som producenten betalar baserar sig på den fasta årliga kostnaden per invånare. 

Utifrån remissvaren ansåg man inte att det finns något behov av att förtydliga förhållandet mellan uppstädningsskyldigheten för en kommun i 74 § 2 mom. i avfallslagen och ett förordnande om uppstädning i 75 §. I bestämmelserna i anknytning till producentens kostnadsansvar åläggs myndigheten inte att övervaka kommunernas uppstädningsåtgärder, utan för att få den ersättning som producenten betalar är det tillräckligt att kommunen inom tidsfristen till myndigheten lämnar in en utredning över de åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar och som kommunen vidtagit och om kostnaderna för dessa. 

Utifrån remissvaren ansåg man inte heller att det finns något behov av att utfärda närmare bestämmelser om i vilka situationer Tillstånds- och tillsynsverket kan fatta ett beslut om ersättningar utan att höra parterna. Oberoende av att myndigheten kan fatta ett beslut utan samråd med parterna, såvida det inte finns någon särskild grund för det, är det dock möjligt att överklaga beslutet. Ersättningsbeslutet skickas även till de producentsammanslutningar och producenter som det berör.  

Utifrån remissvaren ändrades inte fastställandet av ersättningar i efterskott, eftersom det möjliggör att kommunernas rätt att få en ersättning baserar sig på att en utredning över de avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder som vidtagits under det föregående året överlämnas till myndigheten. För producentsammanslutningarna föreslås inte heller någon skyldighet att meddela producentavgiften för det kommande året innan årets slut, eftersom man ansåg att producentsammanslutningarna ska ha möjlighet att i samarbete med de producenter som är medlemmar i sammanslutningen besluta hur skyldigheterna i anknytning till producentansvaret fullgörs. 

6.6  Information och rådgivning för att förebygga nedskräpning

Största delen av remissinstanserna understödde kommunens skyldighet att ordna information och rådgivning för att förebygga nedskräpningen av nikotinpåsar. Remissinstanserna ansåg att information och rådgivning var en central metod för att förebygga nedskräpning. I synnerhet miljö- och hälsoorganisationerna och Finlands Kommunförbund lyfte fram att ersättningsbeloppen ska vara tillräckligt stora och att ansökan om ersättningar ska vara enkel, så att kommunerna har en faktisk möjlighet att satsa på information och rådgivning. Remissinstanserna ansåg även att det var viktigt att kommunerna ges information om möjligheten att ansöka om ersättningar för att ordna informationen och rådgivningen och att handledning erbjuds för detta. Kommunförbundet föreslog även att riksomfattande informationsmaterial utarbetas på producenternas bekostnad för användning i kommunerna. 

En stor del av remissinstanserna ansåg även att det var viktigt att rollen för producenterna av nikotinpåsar i fråga om informationen och rådgivningen endast är att ersätta kostnaderna, så att producenterna inte får någon möjlighet att marknadsföra sina produkter, genomföra indirekt reklam eller förbättra sin offentliga bild. Finlands Kommunförbund ansåg att det föreslagna systemet för ersättning av kostnader inte garanterar någon ersättning till fullt belopp för kommunerna för informations- och rådgivningskostnaderna och ansåg därför att kommunens skyldighet att ordna information och rådgivningen kan ifrågasättas. Kommunförbundet betonade att kostnaderna ska ersättas till kommunerna till fullt belopp och föreslog att en maximinivå för åtgärderna och kostnaderna ska beslutas för informationen och rådgivningen och att ersättningsnivån ska fastställas utifrån det. En producent av nikotinpåsar föreslog att antingen en fast övre gräns eller en viss procentuell andel av producentansvarsavgiften ska fastställas för informations- och rådgivningskostnaderna med beaktande av kravet på kostnadseffektivitet i SUP-direktivet. 

Suomen SUP-Tuottajayhteisö Oy lyfte fram att producenterna, i syfte att säkerställa kostnadseffektiviteten för informations- och rådgivningsåtgärderna, ska ha rätt att känna till innehållet och metoderna i informationen och rådgivningen. En del av producenterna av nikotinpåsar ansåg att informationen och rådgivningen ska fokusera på minskning av nedskräpningen. En producent av nikotinpåsar yttrade att de producenter som omfattas av producentansvaret ska ha en möjlighet att delta i informationen och rådgivningen.  

John Nurminens Stiftelse föreslog att man överväger att fastställa en skyldighet för producenterna av tobaksprodukter och nikotinpåsar att ge information och råd om den nedskräpning som orsakas av produkter till exempel på produktförpackningarna, så att industrin inte får någon möjlighet att marknadsföra sina produkter eller att ge en positiv bild av användningen av produkterna eller om tobaksindustrin. John Nurminens Stiftelse ansåg att information direkt från producenterna till användarna sannolikt når målgruppen bättre än information som ordnas av kommunerna. 

Utifrån remissvaren gjorde man inte ändringar som gäller att grunden för de ersättningar som betalas för informations- och rådgivningskostnaderna utgörs av den fasta årliga kostnaden per invånare. Målet med detta avgörande var att regleringen förblir enkel och att undvika arbete som orsakas av ersättningsförfarandet för myndigheterna och kommunerna. 

Utifrån remissvaren gjorde man inte heller ändringar i anknytning till informationen och rådgivningen för att förebygga nedskräpning. Man ansåg att det inte finns något behov av detta, eftersom producentsammanslutningarna och producenterna ska ha möjlighet att få information om de informations- och rådgivningsåtgärder som kommunerna vidtagit i den utredning som gäller kommunernas avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder och som ska fogas till myndighetens ersättningsbeslut. Även i uppföljningsgruppen för producentens kostnadsansvar ska producentsammanslutningarna ha möjlighet att få information om kommunens informations- och rådgivningsåtgärder. För att undvika att producenterna får möjlighet att marknadsföra sina produkter eller förbättra bilden av tobaks- och nikotinindustrin ansåg man det inte vara motiverat att involvera producenterna av tobaksprodukter och nikotinpåsar i informationen och rådgivningen. Även om information om nedskräpning på nikotinpåsarnas förpackningar kan vara en effektiv metod för att nå nikotinpåsarnas användare, ansåg man att krav som gäller märkningar på förpackningarna lämpar sig bättre för EU-lagstiftningen.  

6.7  Ikraftträdande

Största delen av remissinstanserna hade inte något att yttra om ikraftträdandet för ändringen av kostnadsansvaret för producenterna av vissa plastprodukter, men vissa anmärkningar gjordes. Finlands Kommunförbund och Birkalands NTM-central önskade att behoven av övergångstider ses över. Enligt Birkalands NTM-central blir tiden för producenterna av nikotinpåsar att organisera sig som producentsammanslutningar kort då producentansvaret börjar direkt då lagen träder i kraft. Birkalands NTM-central ansåg även att den inte kan anvisa någon betalningsskyldigheter för producenterna, om de inte organiserat sig som producentsammanslutningar eller registrerat sig i producentregistret. Enligt Birkalands NTM-central ska skyldigheten att betala en ersättning påföras först år 2027, men uppgifterna om de produkter som producenterna släppt ut på marknaden ska samlas in redan från och med början av år 2026. Birkalands NTM-central föreslog en övergångstid på ett år för början av kostnadsansvaret och därtill en tidsfrist för registreringen av en producent eller producentsammanslutning i producentregistret. En producent av nikotinpåsar ansåg att producentansvaret för producenter av nikotinpåsar ska träda i kraft först efter att alla bestämmelser i tobakslagens satt i kraft fullt ut. 

Utifrån remissvaren fogades till förslaget en övergångsbestämmelse, enligt vilken kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar börjar tillämpas efter en övergångstid på ett år. Övergångstiden ansågs vara motiverad så att producenterna av nikotinpåsar hinner arrangera sig som producentsammanslutningar eller registrera sig i producentregistret innan producentansvaret börjar tillämpas. Till förslaget fogades även en tidsfrist för när en producentsammanslutning eller producent av nikotinpåsar ska ansöka om godkännande för anteckning i producentregistret. Till övriga delar ansågs det inte finnas något behov av att skjuta upp kostnadsansvaret för producenter av nikotinpåsar. Till förslaget fogades även för tydlighetens skull en övergångsbestämmelse för de bestämmelser som tillämpas på fastställandet av de ersättningar som betalas av producenterna. Detta förtydligande ansågs vara behövligt, eftersom Tillstånds- och tillsynsverket fattar beslut om de ersättningar som producenterna betalar under året efter det år då de fastställts.  

8.1  Statsrådets förordning om ersättningar som producenter av vissa plastprodukter ska betala till kommunerna

Det föreslås att statsrådets gällande förordning om ersättningar som producenter av vissa plastprodukter ska betala till kommunerna ska upphävas. I stället för den utfärdas en ny förordning av statsrådet, som med stöd av i propositionen föreslagna 48 d § 4 mom. innehåller närmare bestämmelser om de kostnader som ligger till grund för de ersättningar som producenterna betalar till kommunerna och om grunderna för att fastställa ersättningarna. Utkastet till förordningen finns som bilaga till regeringens proposition. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om den fasta årliga kostnaden per invånare och fördelningen av den i kostnader för insamling av avfall, uppstädning av skräp och information och rådgivning. Genom förordning av statsrådet utfärdas även bestämmelser om producenternas andel av den fasta årliga kostnaden per invånare och fördelningen av producenternas ersättningar enligt produkt baserat på den sammansättningsutredning som producenterna utarbetat i enlighet med 48 f § i den gällande avfallslagen. För närvarande utarbetar producenterna en sammansättningsutredning och den avses färdigställas hösten 2025.  

Den fasta årliga kostnad per invånare som föreskrivs genom förordning av statsrådet och fördelningen av den i kostnaderna för olika åtgärder beslutas i enlighet med artikel 8.4 i SUP-direktivet på ett öppet sätt mellan de berörda aktörerna. Ovan nämnda bestämmelse i SUP-direktivet förutsätter även att de kostnader som producenten ersätter inte överskrider de kostnader som är nödvändiga för att kostnadseffektivt genomföra de åtgärder som omfattas av producentens kostnadsansvar. Den fasta årliga kostnaden per invånare och fördelningen av den enligt åtgärd baserar sig enligt förslaget på den information som är tillgänglig om kommunernas kostnader för avfallshanterings- och uppstädningsåtgärderna. För närvarande finns det information om kommunernas kostnader i den utredning som Kommunförbudet låtit utföra år 2020 och därtill i de uppskattningar över 2023 och 2024 års kostnader vilka kommunerna överlämnat till Birkalands NTM-central. 

Det föreslås att statsrådets förordning utfärdas för högst tre år åt gången. Således är det möjligt att utifrån de tillgängliga uppgifterna om kommunernas kostnader och sammansättningen av det skräp som samlats in och städats upp av kommunerna uppdatera den fasta årliga kostnaden per invånare och dess fördelning enligt åtgärd samt producenternas kostnadsandel och fördelningen av kostnaderna enligt produktgrupp. 

8.2  Statsrådets förordning om vissa plastprodukter

Det föreslås att ändringar görs i statsrådets förordning om vissa plastprodukter, med vilka nikotinpåsar och producenter av sådana fogas till tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om producentens egenkontroll, lämnande av uppföljningsuppgifter, informationsskyldigheten för ett behörigt ombud, ansökan av en producent och en producentsammanslutning för godkännande i producentregistret samt om anmälan om ändringar i verksamheten. Tillstånds- och tillsynsverket får en skyldighet att årligen kontrollera och sammanställa de uppföljningsuppgifter som producenterna av nikotinpåsar lämnat. Statsrådets förordning utfärdas med stöd av avfallslagens 53 a § 4 mom. om producentens egenkontroll, 54 § 3 mom. om producentens bokförings- och uppgiftsskyldighet, 51 § 4 mom. om producentens rådgivnings- och informationsskyldighet, 26 a § om statsrådets förordning om myndigheternas uppgifter, 66 b § 3 mom. om verksamhet som behörigt ombud i Finland, 101 § 3 mom. om ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret samt 106 § 3 mom. om ändring av beslut om godkännande för anteckning i producentregistret.  

12.1  Den grundläggande miljörättigheten

Enligt 20 § i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Enligt 2 mom. i den nämnda paragrafen i grundlagen ska det allmänna dessutom verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Den grundläggande miljörättighetens juridiska betydelse har ökat efter den tidpunkt då bestämmelsen utfärdades (GrUU 69/2018 rd). I rättslitteraturen och grundlagsutskottets utlåtanden (bland annat GrUU 21/1996 rd och GrUU 38/1998 rd) har man tillägnat en tolkning om att det är fråga om en i normativt hänseende förpliktande bestämmelse om en grundläggande rättighet och att de miljövärden som uttrycks i bestämmelsen om grundläggande miljörättigheter ska beaktas i all lagstiftning och rättskipning som har betydelse från miljösynpunkt.  

Fogandet av nikotinpåsar till producentens kostnadsansvar kan öka kommunernas åtgärder för att förebygga nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar, vilket i viss mån kan minska nedskräpningen på grund av nikotinpåsar och öka trivseln i miljön. I synnerhet skyldigheten för producenter av nikotinpåsar att ersätta kommunerna med kostnaderna för informationen och rådgivningen för att förebygga nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar och kommunens anknutna skyldighet att genomföra information och rådgivning kan minska nedskräpningen på grund av nikotinpåsar. Således främjar förslaget i propositionen om att utvidga producentens kostnadsansvar till förhindrande och uppstädning av nedskräpning som orsakas av nikotinpåsar att den grundläggande miljörättigheten tillgodoses. Kostnadsansvaret för producenter främjar även att principen om att det är förorenaren som betalar tillgodoses, eftersom producenterna av nikotinpåsar ska betalas åtminstone en del av de kostnader som orsakas av förhindrande av och uppstädning efter nedskräpning till kommunerna. 

12.2  Näringsfrihet

Propositionen har också betydelse för den i 18 § i grundlagen tryggande näringsfriheten. I 18 § i grundlagen tryggas var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Näringsfrihet är huvudregeln, men det är dock möjligt att avvika från den då andra grundläggande fri- och rättigheter eller viktiga samhälleliga intressen talar för det. Det är möjligt att begränsa näringsfriheten genom lag (bland annat GrUU 14/2004 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden bedömt fastställandet av olika skyldigheter och produktsäkerhetskrav för näringsidkare ur näringsfrihetens synvinkel (bland annat GrUU 37/2021 rd, s. 7–8, GrUU 36/2016 rd, s. 2–3, GrUU 14/2013 rd, s. 4/I, GrUU 58/2002 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har ansett att det är viktigt att säkerställa att i synnerhet regleringen är problemfri med tanke på proportionalitetskravet. Proportionalitet omfattar att begränsningarna inte får gå längre än vad som är behövligt för att skydda det intresse som ligger bakom den grundläggande fri- och rättigheten. Utskottet har till exempel ansett att produktsäkerhetskraven inte får ställa för stora hinder för inträde på marknaden eller en oproportionell administrativ börda för aktörerna (GrUU 37/2021 rd, s. 7–8). 

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis på senare tid tillåtit kraftigare begränsningar av näringsfriheten än tidigare, till exempel för att fullgöra rätten till en sund miljö. Grundlagsutskottet har dock ansett att även avsevärda begränsningar av näringsfriheten ska sättas i proportion till de klimat- och miljöskyddsrelaterade mål som eftersträvas genom propositionen och som ska anses vara betydelsefulla och som således är kopplade till 20 § i grundlagen. Grundlagsutskottet har även konstaterat att företag och andra näringsidkare med fog inte kan förvänta sig att den lagstiftning som reglerar deras näringsverksamhet förblir oförändrad (se GrUU 55/2018 rd och GrUU 32/2010 rd).  

Fogandet av nikotinpåsar till tillämpningsområdet för producentens kostnadsansvar innebär utöver kostnadsansvaret nya skyldigheter som anknyter till det utvidgade producentansvaret för producenterna av nikotinpåsar, det vill säga för tillverkarna och importörerna av produkter. Producenterna av nikotinpåsar ska ansluta sig till en producentsammanslutning, som mot en avgift fullgör de skyldigheter som omfattas av producentansvaret för deras räkning. Eftersom förslaget har som mål att förebygga och minska nedskräpningen av nikotinpåsar och öka trivseln i miljön, har det i princip ett godtagbart syfte. Begränsningen av näringsfriheten för producenterna av nikotinpåsar kan dock i avsevärd mån inte motiveras med minskad nedskräpning, eftersom förslagets konsekvens för nedskräpningen sannolikt är liten. I detta samband är en starkare grund för begränsningen av näringsfriheten att kostnadsansvaret för producenterna av nikotinpåsar främjar att principen om att det är förorenaren som betalar tillgodoses. Dessutom kan begränsningen av näringsfriheten anses vara synnerligen liten, eftersom konsekvensen av skyldigheterna i anknytning till det utvidgade producentansvaret och producentens kostnadsansvar på nikotinpåsarnas priser sannolikt är liten. Med stöd av avfallslagen har man redan utfärdat bestämmelser om kraftigare begränsningar av näringsfriheten för att genomföra SUP-direktivet, såsom det absoluta förbudet att släppa ut vissa plastprodukter för engångsbruk på marknaden. Kraven har formulerats på ett tillräckligt exakt och noggrant avgränsat sätt.  

12.3  Bemyndiganden att utfärda förordning

I förslaget har man inkluderat bestämmelser som i sak handlar om grunderna för de i 80 § i grundlagen avsedda rättigheterna och skyldigheterna för en individ. De grundläggande bestämmelserna om producentens kostnadsansvar och grunderna för att fastställa de ersättningar som producenterna betalar finns i lagen, men beloppet av de ersättningar som producenterna betalar föreskrivs närmare genom förordning. Enligt förslaget förnyas förordningen med tre års mellanrum utifrån den uppdaterade information som fåtts från sammansättningsutredningen om nedskräpningen av olika produkter. Storleken av den fasta årliga kostnaden per invånare och fördelningen av den i kostnaderna för insamling, uppstädning av skräp och information och rådgivning baserar sig enligt förslaget på de tillgängliga uppgifterna om kostnaderna. Till övriga delar har man försökt formulera de bemyndiganden att utfärda förordning som fogats till bestämmelserna i lagen på ett exakt och noggrant avgränsat sätt så att regleringen uppfyller kraven i 80 § i grundlagen. 

12.4  Ålands behörighet

Enligt 18 § 10 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör ärenden som gäller natur- och miljövård till lagstiftningsbehörigheten för landskapet Åland. Detta innefattar även till exempel regleringen kring avfallshanteringen och kostnadsansvaret för producenterna av vissa plastprodukter.  

Utifrån ovan angivna grunder anses propositionen stå i samklang med grundlagen och förslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.