2.1
2.1 Ändringssökande i förvaltningsärenden
Rättsskyddsgarantier i förvaltningsförfarandet
Enligt artikel 6(1) i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (nedan Europakonventionen) har var och en i ett ärende som gäller hans eller hennes rättigheter eller skyldigheter rätt att få sitt ärende behandlat i åtminstone en domstolsinstans. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin avgörandepraxis betonat tillgängligheten av rättsskydd och rättsskyddets effektivitet.
I artikel 6(1) i Europakonventionen ingår också ett krav om en skälig längd på rättegångar. Att rättegångar inte fördröjs har blivit en viktig del av rättsskyddet. Med tanke på en parts rättsskydd är det viktigt att ett lagenligt beslut som motsvarar fakta fås i ett så tidigt skede av behandlingen som möjligt. Ett avgörande som är positivt för en part kan i praktiken förlora sin betydelse, om det tar för länge att få ett laga kraft vunnet avgörande.
Den grundläggande bestämmelsen om förvaltningens lagbundenhet ingår i 2 § i grundlagen. Enligt paragrafen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. I 21 § i grundlagen föreskrivs det om rättsskydd. I 21 § i grundlagen som gäller rättsskydd förutsätts att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en god förvaltning tryggas genom lag.
De viktigaste bestämmelserna om rättsskyddsgarantier i förvaltningsförfarandet ingår i förvaltningslagen. Enligt 6 § i förvaltningslagen som gäller förvaltningens rättsliga principer ska myndigheterna bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder ska vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärderna ska skydda förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen.
I förvaltningslagen ingår allmänna bestämmelser t.ex. om behandling av ärenden utan dröjsmål och om att ge en bedömning av behandlingstiden, om tjänstemans jäv, om utredning av ärenden, om hörande av part, om beslutets form och om motivering av beslut samt om att ge anvisningar om begäran om omprövning eller besvärsanvisning.
I förvaltningslagen ingår också bestämmelser om rättelse av sakfel (50 §) samt om rättelse av uppenbara skriv- eller räknefel eller andra jämförbara klara fel (51 §). Behandlingen av ett rättelseärende påverkar inte besvärstiden eller någon annan frist. Ett beslut genom vilket en myndighet har avslagit ett yrkande på rättelse av fel får inte överklagas genom besvär (53 §).
Bestämmelser om offentlighet av handlingar som hänför sig till behandlingen av förvaltningsärenden och om parters rätt att få information ingår i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Ett förvaltningsärende behandlas under tjänsteansvar. Allmänna bestämmelser om tjänstemäns skyldigheter ingår i statstjänstemannalagen (750/1994) och i lagen om kommunala tjänsteinnehavare (304/2003).
Begäran om omprövning
Allmänna bestämmelser om hur omprövning begärs och om det förfarande som ska iakttas vid behandlingen av sådan begäran fogades till förvaltningslagen år 2010. Bestämmelser om ärenden i vilka omprövningsförfarandet används ingår separat i lagstiftningen för de olika förvaltningsområdena.
Till 7 a kap. i förvaltningslagen fogades från och med ingången av 2016 också bestämmelser om vem som har rätt att begära omprövning, hur omprövning begärs hos den myndighet som meddelat beslutet eller hos någon annan som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och hur begäran om omprövning inverkar på beslutets verkställbarhet. Tilläggen utgör en del av en större reform för översyn av vissa bestämmelser om sökande av ändring. Bestämmelserna i 7 a kap. i förvaltningslagen tillämpas, om det inte finns bestämmelser i speciallagar som avviker från dem.
I 49 b § 1 mom. i förvaltningslagen föreskrivs att i lag bestäms särskilt när det är möjligt att begära omprövning av ett beslut. I sådana fall får beslutet inte överklagas genom besvär. I 2 mom. föreskrivs om det vem som får begära omprövning. Omprövning får begäras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. En myndighet får därtill begära omprövning på grundval av en bestämmelse i lag eller om rätten att söka ändring är behövlig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka.
I 49 d § i förvaltningslagen finns bestämmelser om omprövningsbegärans form och innehåll. En begäran om omprövning ska göras skriftligen hos den myndighet som fattat beslutet eller hos den som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som fattat beslutet. Av skrivelsen ska framgå vilket beslut som avses, hurdan omprövning som begärs och på vilka grunder omprövning begärs.
Enligt förvaltningslagen ska omprövning begäras inom 30 dagar efter delfåendet av beslutet. En begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt.
I ett beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning ska yrkandena i omprövningsbegäran avgöras och avgörandet motiveras. Alternativen för avgörandet är att ändra förvaltningsbeslutet, att upphäva det eller att avslå begäran om omprövning.
I 49 f § i förvaltningslagen finns bestämmelser om besluts verkställbarhet. Ett beslut, av vilket omprövning får sökas, får dock inte verkställas innan det har vunnit laga kraft. Ett beslut får dock verkställas innan det har vunnit laga kraft, om så föreskrivs i lag eller om beslutet till sin natur är sådant att det bör verkställas omedelbart eller om ett allmänt intresse kräver att verkställigheten av beslutet inte uppskjuts. När begäran om omprövning har gjorts kan den myndighet som behandlar begäran om omprövning förbjuda att beslutet verkställs eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Ett avgörande i ett ärende som gäller förbud mot eller avbrytande av verkställighet får inte överklagas separat.
Omprövningsförfarandet har i flera ärendegrupper småningom utvecklats till ett första skede för sökande av ändring för att minska behovet att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen.
Sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen och högsta domstolen
Enligt förvaltningsprocesslagen får besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen över beslut av förvaltningsdomstolen samt över beslut av statsrådet och av ministerier (7 och 9 §). Enligt förvaltningsprocesslagen stadgas särskilt i lag om när besvärstillstånd krävs för anförande av besvär (13 §).
Dessutom ingår i den övriga lagstiftningen bestämmelser med stöd av vilka besvär anförs direkt hos högsta förvaltningsdomstolen också i fråga om beslut som meddelats av vissa andra förvaltningsmyndigheter.
I lagstiftningen för arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde finns ärendegrupper i vilka besvär över marknadsdomstolens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. Sådana är konkurrens- och tillsynsärenden, upphandlingsärenden samt ärenden som gäller administrativ registrering av immateriella rättigheter. Besvärstillstånd krävs för anförande av besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om detta finns i 7 kap. 1 och 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013).
I 7 kap. 4 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen föreskrivs det om sökande av ändring i tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt samt i marknadsrättsliga ärenden. Ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen i ett tvistemål eller ansökningsärende som hör till marknadsdomstolens behörighet enligt någon lag som nämns i 1 kap. 4 § 1 mom. 1—10, 13 eller 15 punkten eller i 2 mom., i ett tvistemål enligt 1 kap. 5 § samt i ett marknadsrättsligt ärende får sökas genom besvär hos högsta domstolen, om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken.
Besvärstillståndssystemet har småningom utvidgats till flera mindre ärendegrupper. Till förvaltningsprocesslagen fogades år 2005 en allmän bestämmelse om besvärstillståndsgrunderna (13 § 2 mom.). I det sammanhanget utsträcktes besvärstillståndssystemet till några ärendegrupper i vilka besvären i huvudsak är rättsligt enkla och sinsemellan likartade samt av ringa ekonomisk betydelse (skjutvapenärenden, avfallsavgiftsärenden, televisionslicensärenden, statens arvsärenden, betalningsbefrielseärenden, skattelättnadsärenden samt vissa civiltjänstgöringsärenden). Dessutom utsträcktes kravet angående besvärstillstånd till flera ärendegrupper genom de ändringar som trädde i kraft vid ingången av 2016.
Ett av målen med förvaltningsprocesslagens förfarandebestämmelser i fråga om besvärstillstånd har varit att det ska vara så enkelt som möjligt för ändringssökanden att begära besvärstillstånd och att formella faktorer inte ska utgöra hinder för sökande av ändring. I ett besvärstillståndsärende behövs ingen separat ansökan, utan besvärstillstånd begärs i besvärsskriften. Då ska ändringssökanden också framföra sin uppfattning om varför besvärstillstånd bör beviljas (23 § i förvaltningsprocesslagen).
När besvärstillstånd krävs för sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, ska enligt 13 § i förvaltningsprocesslagen besvärstillstånd beviljas om någon av de besvärstillståndsgrunder som anges i lagen är tillämplig på det aktuella fallet. Besvärstillstånd ska således beviljas om 1) det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen, 2) det finns särskilda skäl för högsta förvaltningsdomstolen att avgöra ärendet på grund av att det i ärendet skett ett uppenbart fel, eller om 3) det finns något annat vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd.
Högsta förvaltningsdomstolen är inte heller i besvärstillståndsärenden endast en prejudikatdomstol. Besvärstillstånd kan också beviljas så att det gäller endast en del av förvaltningsdomstolens överklagade beslut. Om besvär inte får anföras över ett avgörande i huvudsaken eller om besvärstillstånd krävs för anförande av besvär, gäller motsvarande begränsning också anförande av besvär över ett avgörande som sammanhänger med huvudsaken.
2.3
Bedömning av nuläget
Den centrala föresatsen i regeringsprogrammet om att författningar ska göras smidigare förutsätter bl.a. att tillstånds- och besvärsprocesserna i förvaltningsärenden görs snabbare och att antalet besvär mellan myndigheterna minimeras.
De många leden i förfarandet för sökande av ändring ökar inte alltid rättsskyddet, men kan oskäligt förlänga den totala längden för behandling av saken. I synnerhet i ärenden med flera parter kan en parts möjlighet att söka ändring i flera led fördröja erhållande av ett slutligt avgörande och sålunda påverka förverkligandet av andra parters rättigheter.
Enligt 6 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen har en myndighet besvärsrätt på grundval av stadgande i lag eller om besvärsrätten är nödvändig för det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Avsikten är att antalet besvär mellan myndigheterna minimeras t.ex. genom ett förfarande med förhandsförhandlingar. I samband med genomgången av lagstiftningen för arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde visade sig myndigheternas besvärsrätt inte utgöra något problem när det gäller de lagar som ingår i propositionen och förutsätter således inte några ändringar i lagstiftningen.
Tillämpningsområdet för besvärstillståndsbestämmelserna har utvidgats sedan ingången av 2016 genom att bestämmelserna om ändringssökande har ändrats i ca 180 lagar inom olika förvaltningsområden. I samband med beredningen av en regeringsproposition (RP 230/2014 rd) kartlades också bestämmelserna om ändringssökande inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Omprövnings- och besvärstillståndssystemet föreslogs inte bli infört i vissa viktiga ärendegrupper med åberopande av frågor beträffande lagstiftningsordningen. Sådana ärenden var ärenden som gäller näringstillstånd (återkallande av näringstillstånd), ärenden som gäller verkställighet av administrativa tvångsmedel samt sådana tillsynsärenden där det i praktiken är fråga om att begränsa näringsverksamheten, ärenden som gäller betydande administrativa påföljder samt andra sådana ärendegrupper där ärendena utreds noggrant redan i förvaltningsförfarandets första skede eller som i allmänhet är förenade med krävande rättslig prövning och där det är viktigt att utan dröjsmål få ärendet till en domstol för prövning.
Grundlagsutskottet ansåg i ett utlåtande (GrUU 55/2014 rd) att ärendets art eller betydelse inte med nödvändighet förutsätter tillträde till högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd ens i dessa ärendegrupper. Utskottet har i sin egen praxis ansett bl.a. att bestämmelser om besvärstillstånd inte är uteslutna ens i ärenden som gäller administrativ påföljd (GrUU 14/2013 rd). En samlad bedömning kan i så fall leda till besvärstillståndsförfarande trots frånvaro av omprövningsförfarande med beaktande till exempel av att påföljden är obetydlig och rättsfrågorna enkla samt med beaktande av grunderna för att högsta förvaltningsdomstolen enligt 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen ska bevilja besvärstillstånd. Därför anser utskottet inte att exempelvis förslaget till ändring av lagen om överlastavgift (lagförslag 25) är problematiskt.
I rapporten från Lauri Tarastis bedömningsgrupp (Ympäristöministeriön raportteja 13/2015: Ympäristömenettelyjen sujuvoittaminen ja tehostaminen) föreslogs att bestämmelser om besvärstillstånd ska införas i alla ärenden som gäller användningen av miljön.