7.1
7.1 Arkiveringslagen
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §.Lagens tillämpningsområde.
I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. I
1 mom. i den föreslagna paragrafen
föreskrivs det att lagen gäller arkivering av myndigheters handlingar och informationsmaterial som ingår i kulturarvet. Betydelsen av arkivering av myndigheters handlingar och informationsmaterial tydliggörs i 2 § om arkivering i den föreslagna lagen.
I 4 § 4 punkten i dataskyddslagen föreskrivs det om behandling av forskningsmaterial och kulturarvsmaterial som innehåller personuppgifter samt av personuppgifter som hänför sig till innehålls- och referensinformation som gäller sådant material. Bestämmelsen preciserar regleringen i dataskyddsförordningen vad gäller förhållandena i forskningssystemet och rättssystemet i Finland, där det inte finns lagstiftning om samtliga betydande arkivaktörers ställning, och den gäller inte direkt arkivering av myndigheters handlingar. Enligt förarbetena inbegriper arkivering av allmänt intresse förutom förvaring åtminstone organisering av material, definition av metadata och statistisk sammanställning (RP 9/2018 rd, s. 84). Det finns ett brett utbud av kulturarvsmaterial. De kan förutom material som samlats i människors verksamhet och berättar om verksamhetens historia och betydelse dessutom innehålla bland annat information om naturarv och konst. Kulturarvsmaterial kan t.ex. vara dokument, föremål, trycksaker, konstverk, naturvetenskapligt material, bilder och audiovisuellt material samt dokumentmaterial och enkätmaterial (RP 9/2018 rd, s. 85). På grundval av förarbetena ingår även myndighetshandlingar och informationsmaterial, vars arkivering föreskrivs separat i lag, i kulturarvsmaterialet (RP 9/2018 rd, s. 84).
Enligt
2
mom. i den föreslagna paragrafen finns det i 5 § bestämmelser om tillämpningen av lagen på organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt. Tillämpningsområdet enligt den föreslagna bestämmelsen motsvarar tillämpningsområdet enligt 1 kap. i den gällande arkivlagen, som utöver de myndigheter som avses i offentlighetslagen delvis även omfattar organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt. I den föreslagna lagen slopas den separata termen arkivbildare, vilket innebär att bestämmelsen om tillämpningsområdet i fråga om myndigheterna måste kompletteras.
Enligt det föreslagna
3 mom.
finns det i 3 kap. i lagen bestämmelser om Riksarkivets uppgifter för att säkerställa bevarandet av och tillgången till privata handlingar som är viktiga med tanke på kulturarvet. I huvudsak ingår motsvarande bestämmelser i 5 kap. i den gällande arkivlagen, och syftet med lagförslaget är inte att ändra Riksarkivets ställning i förhållande till andra aktörer som förvarar privata arkiv.
2 §.Arkivering.
Enligt förslaget innehåller paragrafen bestämmelser om arkivering. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att tydliggöra föremålet för regleringen i den föreslagna arkiveringslagen och dess förhållande till övrig lagstiftning. Det är inte fråga om en uttömmande definitionsbestämmelse. Enligt bestämmelsen ska arkivering omfatta åtgärder som hänför sig till fastställande av det arkivvärde för handlingar och informationsmaterial som är av allmänt intresse samt en säker förvarning av dem för kommande generationer och säkerställande av tillgången till dem och deras användbarhet.
Fastställandet av handlingarnas och informationsmaterialets arkivvärde i enlighet med ett allmänt intresse anknyter till kulturarvet i regleringen enligt den föreslagna lagen och grundar sig på forskningsbehov. Bestämmelsen anknyter för sin del till bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen om behandling av personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse. När arkivering grundar sig på annan lagstiftning är det inte nödvändigtvis fråga om en bestämning av ett arkivvärde som grundar sig på forskningsbehov, inte ens i forskningsbegreppets vidaste bemärkelse.
Enligt bestämmelsen ska arkivering innefatta bevarande av arkivmässigt värdefulla handlingar och informationsmaterial för kommande generationer. Den föreslagna utformningen betonar det långa tidsspannet för arkiveringslagstiftningen. En motsvarande formulering Ett motsvarande angivelse ingår i bestämmelserna i 1 § 2 punkten i museilagen (314/2019) om bevarandet av kultur- och naturarvet samt konsten för kommande generationer. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak varaktig förvaring av handlingar och uppgifter som ingår i dem enligt 8 § 3 mom. i den gällande arkivlagen.
I övrig lagstiftning används begreppen arkivering och varaktig förvaring i olika betydelser, varför lagen inte avses föreskriva om varaktig förvaring som synonym till arkivering. Den exakta betydelsen av termerna ska bedömas från fall till fall. Däremot är det inte i strid med regleringen i den allmänna dataskyddsförordningen att till exempel handlingar och informationsmaterial som anknyter till rättsvården förvaras varaktigt i den mening som avses i den gällande arkivlagen.
Åtgärder som tryggar säker förvaring, tillgången till och användbarheten av handlingar och informationsmaterial är till exempel ordnande, klassificering och beskrivning av handlingar och informationsmaterial samt tillhandahållande av information. Genomförandet av arkiveringens syften förutsätter planering av arkiveringen under handlingarnas och informationsmaterialets hela livscykel.
3 §.Definitioner.
Paragrafen föreslås innehålla definitionsbestämmelser som definierar de centrala termer som används i flera av de föreslagna bestämmelserna.
I
1 punkten
i den föreslagna paragrafen ingår en definition av handling. Enligt bestämmelsen avses med handling i lagen en handling i enlighet med 5 § 1 mom. i offentlighetslagen. Definitionsbestämmelsen behövs på grund av definitionsbestämmelsen om privat arkivmaterial.
Med handling avses enligt 5 § 1 mom. i offentlighetslagen förutom en framställning i skrift eller bild även ett meddelande som avser ett visst objekt eller ärende och uttrycks i form av tecken som på grund av användningen är avsedda att höra samman och vilket kan uppfattas endast med hjälp av automatisk databehandling eller en ljud- eller bildåtergivningsanordning eller något annat hjälpmedel. Definitionen i offentlighetslagen är inte identisk med definitionen i 6 § 2 mom. i den gällande arkivlagen, men i praktiken motsvarar de varandra.
I den föreslagna 2 punkten föreskrivs det om definitionen av en myndighetshandling. Enligt bestämmelsen avses med en myndighetshandling en sådan myndighetshandling som avses i 5 § 2 mom. i offentlighetslagen. Den föreslagna regleringen motsvarar i huvudsak det nuvarande rättsläget, men kompletteras i fråga om de högsta statliga organ som inte omfattas av tillämpningsområdet för offentlighetslagen med den föreslagna bestämmelsen i 5 § 4 mom. om tillämpning av bestämmelserna om myndighetshandlingar i 2 kap. i lagen.
I
3 punkten
föreslås en definition av informationsmaterial. Med informationsmaterial avses sådant informationsmaterial som avses i 2 § 1 mom. 5 punkten i informationshanteringslagen, dvs. en datauppsättning som består av handlingar och annan motsvarande information och har samband med en viss myndighetsuppgift eller myndighetstjänst.
För arkivering är det centralt att bilda logiska informationshelheter som med hjälp av metadata refererar till och sammankopplas med en viss verksamhet, ett visst uppdrag eller en viss tjänst. I bestämmelserna om arkivering av myndighetshandlingar i förslaget till arkiveringslag sammanhänger med begreppet informationsmaterial med de myndighetshandlingar som ska arkiveras, eftersom vilka handlingar som ska arkiveras bestäms i enlighet med definitionen för en myndighetshandling i offentlighetslagen. Informationsmaterial föreslås således bestå av handlingar och annan dokumentär information. Informationsmaterial är ett begrepp som kan skalas upp eller ner, och ska motsvara begreppet arkiv i den gällande lagen, där det ofta används i betydelsen informationshelhet och avser en samling handlingar som hänför sig till ett visst uppdrag eller en viss tjänst. Begreppet kan också avse en mindre informationshelhet, som sådana som benämns akter eller serier. Att bilda logiska informationshelheter är av central betydelse i synnerhet i digitala verksamhetsmiljöer, där man inte, såsom i fråga om analoga arkiv, kan hantera dessa helheter med hjälp av en viss fysiskt ordning. Vid arkivering tillämpas den så kallade proveniensprincipen, eller principen om en handlings ursprung, vilket understryker vikten av dess kontext. Med hjälp av beskrivningar och metadata sammankopplas handlingar och informationsmaterial med de aktörer, det uppdrag och den verksamhet i anslutning till vilka de upprättats. Principen lämpar sig också för upprättandet av gemensamma datalager eller informationsresurser, varvid det uppdrag och den verksamhet som handlingen sammanhänger med ofta är mer betydelsefulla än vilka aktörer den gäller.
I den föreslagna
4 punkten
anges en definition av privat arkivmaterial. Bestämmelser om privat arkivmaterial finns i 3 kap. och 21 § i lagförslaget. Enligt definitionen avses med privat arkivmaterial andra än de i 3 § 2 punkten avsedda myndighetshandlingar och helheter som innehåller sådana handlingar. Eftersom definitionen av informationsmaterial är kopplad till informationshantering inom den offentliga förvaltningen föreslås det att begreppet informationsmaterial inte ska användas för dokumenthelheter i bestämmelserna om arkivering av privata handlingar. I 5 kap. i den gällande arkivlagen ingår bestämmelser om privata arkiv, men lagen innehåller ingen definition av privata arkiv. Bestämmelserna i 20 § i lagen gäller privata handlingar, samlingar eller arkiv. Avsikten med den föreslagna definitionen är inte att ändra det rådande rättsläget.
4 §.Myndigheter.
I paragrafen föreslås en definition av begreppet myndighet. Enligt
1 mom.
i den föreslagna paragrafen avses med myndighet de myndigheter som avses i 4 § 1 mom. i offentlighetslagen. I momentet föreskrivs fortfarande om tillämpning av lagen på aktörer som kan jämställas med myndigheter. Enligt den föreslagna
1 punkten
tillämpas vad som i denna lag föreskrivs om myndigheter även på i universitetslagen (558/2009) avsedda universitet och i yrkeshögskolelagen (932/2014) avsedda yrkeshögskolor. Enligt den föreslagna
2 punkten
ska det som i denna lag föreskrivs om myndighet även tillämpas på ortodoxa kyrkan samt dess församlingar och kloster. Enligt den föreslagna
3 punkten
ska det som föreskrivs om myndigheter i denna lag även tillämpas på enskilda personer och sammanslutningar samt andra offentligrättsliga samfund än sådana som är verksamma som myndigheter, till den del de utövar offentlig makt.
Bestämmelser om definitionen av myndighet ingår på motsvarande sätt som i förslaget även i 2 § 1 punkten i informationshanteringslagen. Den enhetliga definitionen klargör förhållandet och den ömsesidiga tillämpningen mellan ovannämnda lagar och den lag som nu föreslås. Det är nödvändigt att definiera myndighet, eftersom det centrala regleringsobjektet i 2 kap. i lagförslaget, det vill säga de handlingar som ska arkiveras, är kopplat till begreppen myndighet och myndighetshandling. Myndigheten är den grundläggande enhet som tillämpar lagen i lagstiftningen om informationshantering och offentlighet. Enligt offentlighetslagen ska myndigheten främja tillgången till information och öppenhet i sin verksamhet. Handlingar och informationsmaterial bildas till följd av myndigheternas verksamhet. Verksamheten i informationshanteringsenheter som består av myndigheter är central vid informationshantering. I princip överförs de handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras till arkivet i den form och på så sätt registrerade, metadaterade och ordnade som myndigheten har upprättat eller upprätthållit dem eller ändrat deras format. Därför är det viktigt att myndighetens verksamhet kopplas till genomförandet av arkiveringen på ett tydligt sätt.
Begreppet arkivbildare i den gällande arkivlagen har i huvudsak definierats på samma sätt som begreppet myndighet enligt 4 § i offentlighetslagen. I den föreslagna lagen ska begreppet arkivbildare inte längre användas. Av denna anledning föreslås det en separat paragraf om tillämpningen av lagen på organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt. Det föreslås att termen arkivbildare slopas, eftersom användningen av en term som avviker från offentlighets- och informationshanteringslagstiftningen i regel inte ger något mervärde i tolkningen av lagen, utan snarare försvårar förståelsen av förhållandet mellan de termer som används i lagstiftningen (myndighet, informationshanteringsenhet, personuppgiftsansvarig).
Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i den gällande arkivlagen gäller lagen statliga ämbetsverk, inrättningar, domstolar och andra lagskipningsorgan samt andra statliga myndigheter. Dessa ingår i definitionen av myndighet i offentlighetslagen, även om en annan ordalydelse delvis har använts i offentlighetslagen.
Enligt 1 § 1 mom. 2 punkten i arkivlagen gäller lagens tillämpningsområde kommunala myndigheter och organ samt välfärdsområdenas och välfärdssammanslutningars myndigheter och organ. För kommunernas del har regleringssystematiken i arkivlagen, offentlighetslagen och informationshanteringslagen blivit komplex. Enligt 1 § 1 mom. 4 punkten i den gällande arkivlagen gäller lagen statens, välfärdsområdenas och kommunernas affärsverk. Statens affärsverk omfattas av myndighetsdefinitionen i offentlighetslagen i enlighet med den uttryckliga bestämmelsen i 4 § 1 mom. 3 punkten. I offentlighetslagen ingår kommunernas och välfärdsområdenas affärsverk i definitionen av välfärdsområde och välfärdssammanslutning samt kommunal myndighet. I informationshanteringslagen föreskrivs i sin tur om en informationshanteringsenhet, varvid myndighetsorganisationen i sin helhet omfattas av regleringen. De kommunala myndigheterna utgör en informationshanteringsenhet som en kommunal organisation, inklusive de kommunala affärsverken. I den föreslagna lagen avses kommunala affärsverk omfattas av begreppet kommunal myndighet, och de behöver inte längre anges separat.
Enligt 1 § 1 mom. 3 punkten i den gällande arkivlagen har arkivlagen gällt Finlands Bank, Folkpensionsanstalten, andra självständiga offentligrättsliga inrättningar och i universitetslagen (558/2009) avsedda stiftelseuniversitet. Enligt 4 § 5 punkten i offentlighetslagen omfattas Finlands Bank jämte Finansinspektionen samt Folkpensionsanstalten och andra självständiga offentligrättsliga inrättningar av den föreslagna definitionen i 1 mom.
Vad gäller universitet och yrkeshögskolor avser den föreslagna bestämmelsen i 1 mom. inte att ändra arkivlagstiftningens tillämpningsområde, utan syftet med den är att förtydliga den. Bestämmelsen i 1 § 1 mom. 3 punkten i den gällande arkivlagen gäller förutom de särskilt nämnda stiftelseuniversiteten även andra universitet som omfattas av universitetslagens tillämpningsområde och som är offentligrättsliga inrättningar enligt 1 § 3 mom. i universitetslagen. Däremot finns det inga separata bestämmelser i arkivlagen eller yrkeshögskolelagen om tillämpningen av arkivlagen på yrkeshögskolor. Enligt hänvisningsbestämmelsen i 21 § 2 mom. i yrkeshögskolelagen tillämpas på universitet och yrkeshögskolor vad som föreskrivs om myndighet i 4 § 1 mom. i offentlighetslagen, varför arkivlagen gäller dem på grundval av 1 § 6 punkten i lagen. Eftersom 30 § 2 mom. i universitetslagen innehåller en motsvarande hänvisningsbestämmelse förtydligar den föreslagna formuleringen regleringen av tillämpningsområdet.
Den föreslagna bestämmelsen om ortodoxa kyrkan ändrar inte rättsläget. Enligt 1 § 1 mom. 5 punkten i den gällande arkivlagen gäller lagen ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar. Enligt 95 § i lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006) omfattas kyrkans, församlingarnas och klostrens arkiv av det som föreskrivs i arkivlagen (831/1994). Enligt motiveringarna till den paragrafen är det fråga om en informativ hänvisningsbestämmelse (RP 59/2006 rd, s. 49/II). Bestämmelser om klostrens tillhörighet till kyrkan fanns redan i lagen om ortodoxa kyrkosamfundet (521/1969) som föregick den nuvarande lagen, men i den gällande lagen ingår det separata bestämmelser om klostren (69–71 §).
Enligt 1 § 1 mom. 6 punkten i den gällande arkivlagen gäller lagen ”andra samfund, organ och personer när de utför ett offentligt uppdrag enligt lagar och förordningar eller bestämmelser som meddelats med stöd av dem, till den del det som en följd av uppdraget uppkommer handlingar som avses i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999)”. Bestämmelsen är tolkningsbar, eftersom 5 § i offentlighetslagen innehåller definitioner av både handling och myndighetshandling. Enligt 4 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet gäller vad som föreskrivs om en myndighet även sammanslutningar, inrättningar, stiftelser och enskilda personer som utövar offentlig makt och som enligt en lag, en bestämmelse eller en föreskrift som meddelats med stöd av en lag eller en förordning utför ett offentligt uppdrag. Enligt arkivlagen och offentlighetslagen tillämpas arkivlagen på de handlingar som skapas i samband med offentliga uppgifter när offentlig makt utövas.
I
2 mom.
föreskrivs enligt förslaget på motsvarande sätt som i den gällande arkivlagen om statliga myndigheter verksamma i landskapet Åland, med bibehållande av begränsningen att lagen tillämpas på statliga myndigheter verksamma i landskapet Åland med de begränsningar som anges i 30 § 17 punkten självstyrelselagen för Åland (1144/91). Enligt den punkten får arkivalier härrörande från statsmyndigheter som är verksamma i landskapet föras bort från landskapet endast efter samråd med landskapsregeringen. Bestämmelsen kan med beaktande av den tekniska utvecklingen till en del ge utrymme för tolkningar i fråga om statliga ämbetsverk som har riksomfattande verksamhet och även är verksamma på Åland. Det står emellertid klart att landskapet i enlighet med motiveringen till 30 § 17 punkten (RP 73/1990 rd, s. 83/I) genom samråd ska kunna påverka informationshanteringen av arkivalier som härrör sig från statsmyndigheter som är verksamma i landskapet, även om lagstiftningen rörande sådana handlingar ankommer på riksorganen.
Den informativa bestämmelse som ingår i 2 § 2 mom. i den nuvarande arkivlagen, enligt vilken på myndigheter i landskapet Åland tillämpas vad som stadgas i landskapslagarna och vad som stadgas eller bestäms med stöd av dem, ska enligt förslaget inte inkluderas i lagen. Det är fråga om en författningsteknisk ändring som inte ändrar det nuvarande rättsläget. Enligt 18 § 14 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i ärenden som gäller arkivväsendet.
I det föreslagna
3 mom.
föreskrivs att de rättigheter och uppgifter enligt 11, 12 och 14 § samt 15 § 2 mom. som gäller välfärdsområdenas och välfärdssammanslutningarnas myndigheter samt kommunala myndigheter som avses i 4 § 1 mom. 4 punkten i offentlighetslagen omfattar de informationshanteringsenheter som avses i 4 § 1 mom. 5–8 punkten i informationshanteringslagen, dvs. välfärdsområdena, välfärdssammanslutningarna, kommunerna och samkommunerna. Bestämmelsen avses till sitt syfte delvis motsvara bestämmelserna i 9 § i arkivlagen. Enligt 1 mom. i lagen i fråga hör det till kommunstyrelsen att ordna arkivfunktionen i kommunen. Kommunstyrelsen ska utse den tjänsteinnehavare eller funktionär som leder kommunens arkivfunktion och arkivbildning och svarar för de handlingar som ska bevaras varaktigt. Enligt 2 mom. i lagen gäller vad som 1 mom. stadgar om kommuner gäller också samkommuner och andra motsvarande samarbetsformer. Enligt specialmotiveringen i regeringens proposition om arkivlagen kan planeringen och verkställandet av arkivfunktionen samt den varaktiga förvaringen av handlingar också ordnas genom samarbete mellan flera kommuner (RP 187/1993 rd s. 8/II).
Av bestämmelserna i den föreslagna lagen är 11 § om informationshanteringsåtgärder som gäller handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras och den kompletterande 12 § samt 14 § som möjliggör överföring till den nationella informationsresursen för arkiv och 15 § som gäller dess motsvarighet till arkivkopia till sin natur sådana att de enligt systemet i den nuvarande arkivlagen hör till kommunstyrelsens och en utsedd persons ansvar (skötsel av handlingar som ska förvaras varaktigt). Att sköta uppgifterna på informationshanteringsenhetsnivå är förenligt med bestämmelserna i 4 och 5 § i informationshanteringslagen. Lagen föreskriver inte om hur informationshanteringsenheterna ska ordna skötseln av ovan nämnda uppgifter.
Skyldigheterna i de bestämmelser i informationshanteringslagen som närmast motsvarar den upphävda 18 § i offentlighetslagen om god informationshantering gäller till viss del myndigheterna liksom de bestämmelser i 5 och 27 § i offentlighetslagen som anknyter till arkivlagstiftningen. Av denna anledning är det motiverat att bestämmelser som motsvarar arkivbildarens uppgifter i den gällande arkivlagen omfattar myndigheterna även när det gäller välfärdsområdenas och välfärdssammanslutningarnas myndigheter samt kommunala myndigheter.
Enligt förslaget föreskrivs det i
4 mom.
att bestämmelser om arkivering av den evangelisk-lutherska kyrkans myndigheters handlingar finns i kyrkolagen (652/2023). Tillämpningen av allmänna förvaltningslagar på kyrkliga myndigheter genomförs genom bestämmelser i kyrkolagen. Innan den nya kyrkolagen trädde i kraft den 1 juli 2023 omfattades den evangelisk-lutherska kyrkans handlingar inte av den allmänna arkivlagstiftningen. I enlighet med 10 kap. 7 § 1 mom. i kyrkolagen ”[t]illämpas arkivlagen (831/1994) på skötseln, planeringen och organiseringen av arkivfunktionen hos en kyrklig myndighet samt på arkivfunktionens uppgifter, om inte något annat föreskrivs i denna lag”. Enligt 2 mom. i paragrafen bestämmer kyrkostyrelsen vilka handlingar hos en kyrklig myndighet som ska bevaras varaktigt. Mer detaljerade bestämmelser ingår i kyrkoordningen (657/2023). I förarbetena till lagen hänvisas det till de allmänna bestämmelserna om arkivfunktionen och dess uppgifter och organisering, som nämns separat i 6, 7 och 8 § (RP 108/2022 rd s. 34 och 121).
I det föreslagna
5 mom.
föreskrivs att när verksamheten har avslutats vid en myndighet eller ett jämförbart organ, som har tillsatts för att självständigt utföra en uppgift, i enlighet med 4 § 1 mom. 8 punkten i offentlighetslagen svarar den myndighet som beslutat om tillsättandet av organet för myndighetens uppgifter enligt denna lag. Enligt motiveringarna till 1 § 1 mom. 1 punkten i den gällande arkivlagen räknas till de statliga myndigheter som avses i denna punkt också organ som tillsatts av myndigheterna eller som verkar i samband med dem såsom utskott, nämnder, kommittéer, kommissioner och delegationer (RP 187/1993 rd s. 4/II). Enligt förarbetena till offentlighetslagen ökar beredningsoffentligheten när organ som på basis av ett uppdrag utövar självständig beredningsmakt börjar betraktas som myndigheter (RP 30/1998 rd s. 51/II). Eftersom en del av de organ som avses i 4 § 1 mom. 8 punkten i offentlighetslagen är tillfälliga till sin karaktär, kan de inte svara för alla skyldigheter som föreskrivs för myndigheter i den föreslagna lagen.
5 §.Tillämpning avlagen på verksamhet som utövas av organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt och myndigheter i anslutning till dem
. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillämpningen av lagen på verksamhet som utövas av organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt och myndigheter i anslutning till dem. Den föreslagna bestämmelsen avviker författningstekniskt från den gällande lagen på grund av att begreppet arkivbildare slopas, men syftet är inte att ändra arkivlagstiftningens organisatoriska tillämpningsområde.
I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att på riksdagen och dess ämbetsverk tillämpas endast 7 § 1 mom., 8 §, 11 § 1 och 2 mom., 12 § 1 mom. samt 14 och 21 §.
Lagen föreslås endast gälla riksdagen och dess ämbetsverk i fråga om de allmänna mål som gäller arkivering, och de befogenheter att utfärda föreskrifter som föreslås för Riksarkivet avses inte gälla dem. Bestämmelsen motsvarar i detta avseende 1 § 2 mom. i den gällande arkivlagen, enligt vilket endast 6 och 7 § samt 8 § 1 och 2 mom. tillämpas på riksdagen, riksdagens justitieombudsmans kansli, statens revisionsverk och forskningsinstitutet för internationella relationer och EU-frågor. Utformningen av den föreslagna bestämmelsen, där riksdagens ämbetsverk inte specificeras separat, motsvarar författningstekniskt utformningen av 4 § 1 mom. 6 punkten i offentlighetslagen, enligt vilken man med myndigheter i lagen avser riksdagens ämbetsverk och inrättningar. Den bestämmelse som motsvarar lagförslaget i arbetsgruppsbetänkandet JM 2023:32 om reformen av offentlighetslagen gäller riksdagens ämbetsverk. Genom den föreslagna bestämmelsen avser man följa denna tidsenliga formulering som förekommer i 2 § i lagen om riksdagens tjänstemän (1197/2003). Dessutom avses den föreslagna regleringen göra det möjligt att överföra riksdagens och dess ämbetsverks handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras till den nationella informationsresursen för arkiv i enlighet med den föreslagna 14 § samt att förvara dem avtalsenligt i Riksarkivet i enlighet med den föreslagna 21 §.
I
2 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att bestämmelser om arkivering av republikens presidents handlingar finns i lagen om republikens presidents kansli (100/2012). Enligt 84 § i lagen i fråga har republikens president ett arkiv, om vilket föreskrivs genom förordning av republikens president. Republikens presidents kansli är en sådan myndighet som avses i offentlighetslagen, varför den föreslagna lagen tillämpas på kansliet på grundval av 4 §. Närmare bestämmelser om republikens presidents arkiv finns i republikens presidents förordning om republikens presidents arkiv (151/2015).
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 1 § 3 mom. (1138/2014) i den gällande arkivlagen. Arkiveringen av republikens presidents handlingar är förknippad med särskilda frågor, såsom behovet av att föreskriva om ställningen för den tidigare republikens president som fungerat som arkivbildare och för republikens nuvarande president när beslut fattas om användningen av handlingar. Även i fortsättningen är det ändamålsenligt att separat föreskriva om republikens presidents arkiv.
I
3 mom
föreskrivs det enligt förslaget om att statsrådets kansli svarar för arkiveringen av statsrådets och ministeriernas handlingar. I regeringens proposition om Finlands grundlag konstateras att ”begreppet statsråd används i den nya regeringsformen liksom nu i två bemärkelser. I de flesta av de förslagna bestämmelserna avses med statsrådet den inför riksdagen ansvariga ministär som består av statsministern och de övriga ministrarna (t.ex. 61–64 §). Med statsrådet kan dock även avses statsrådets allmänna sammanträde och den organisatoriska helhet som ministerierna utgör (t.ex. 67 och 68 §). Den dubbla betydelsen kan dock inte anses föranleda några större praktiska problem. Det är fråga om ett i konstitutionell praxis helt vedertaget språkbruk. Om man frångår detta språkbruk kan tolkningssvårigheter uppkomma och därmed ett omfattande behov att revidera underordnad lagstiftning. Kontexten i det enskilda fallet kan dessutom anses tillräckligt klart uttrycka vilken innebörd begreppet statsrådet har.” (RP 1/1998 rd, s. 111) I den föreslagna bestämmelsen avses statsrådet i vid bemärkelse.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 1 § 4 mom. i den gällande arkivlagen, enligt vilken statsrådet och ministerierna utgör en arkivbildare. För närvarande finns det bestämmelser på lägre nivå om statsrådets kanslis uppgifter som arkivbildare. Sedan den 1 mars 2015 har statsrådets kansli i enlighet med 2 § i lagen om statsrådet (175/2003) svarat för statsrådets och ministeriernas gemensamma förvaltnings- och sakkunnigtjänster, och 1 § 4 mom. i arkivlagen fogades samtidigt till i lagen (RP 187/2013 rd). Förvaltningsutskottet har ansett det motiverat att de gemensamma förvaltnings- och sakkunnigtjänsterna och de tillhörande funktionerna som stöder den innehållsmässiga verksamheten inom de olika ministeriernas egentliga verksamhetsområde sköts mer centraliserat och med allt mer enhetliga verksamhetsmodeller och -processer (FvUB 32/2014 rd).
Enligt 12 § 1 mom. 9 punkten i reglementet för statsrådet hör statsrådets och ministeriernas gemensamma dataadministration, inklusive grundläggande tjänster inom informations- och kommunikationsteknik vid utrikesförvaltningens beskickningar i utlandet, och dokumenthantering samt styrning, utvecklande och samordning av god informationshantering och interoperabilitet i anknytning till dessa och uppgifter som arkivbildare, till statsrådets kanslis ansvarsområde. Enligt 1 § 27 punkten i statsrådets förordning om statsrådets kansli (393/2007) föreskrivs det att statsrådets kansli ska registrera, arkivera och gallra handlingar samt övriga uppgifter för arkivbildaren i anknytning till statsrådets och ministeriernas arkivbildning.
Bestämmelsen överensstämmer med bestämmelserna om ansvaret för informationshanteringen vid statsrådets kansli. I enlighet med 2 § 3 mom. (ändrad genom lag 894/2020) i lagen om statsrådet svarar statsrådets kansli för statsrådets och ministeriernas gemensamma förvaltnings- och sakkunnigtjänster. I fråga om informationshantering som hänför sig till statsrådets och ministeriernas gemensamma verksamhet och tillvägagångssätt samt gemensamma informationsresurser och informationssystem är statsrådets kansli i informationshanteringslagen avsedd informationshanteringsenhet och svarar i fråga om detta för informationshanteringen och för de myndighetsuppgifter som föreskrivs i 13 § 2–5 mom., 14–18 § och 5 kap. i den lagen. Statsrådets kansli styr och samordnar tillvägagångssätten med avseende på förvaltnings- och sakkunnigtjänsterna samt den gemensamma informationshanteringen.
Enligt
4
mom. i den föreslagna paragrafen ska det som föreskrivs om myndighetshandlingar i 2 kap. i lagen även tillämpas på andra handlingar som inkommer till ett organ som utövar lagstiftnings- eller regeringsmakt till följd av dess uppgifter eller som upprättas i samband med dess verksamhet.
Definitionsbestämmelsen avses endast gälla bestämmelserna i 2 kap., eftersom bestämmelsen om utlämnande av uppgifter ur myndighetshandlingar som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv i 18 § endast gäller de myndighetshandlingar som avses i 5 § 2 mom. i offentlighetslagen.
Den föreslagna bestämmelsen som utvidgar definitionen av myndighetshandlingar är allmänt formulerad. I 5 § 3 mom. i offentlighetslagen anges handlingar som inte omfattas av offentlighetslagens tillämpningsområde. Avgränsningen av myndighetshandlingar som ska arkiveras enligt den utvidgade definitionen föreslås bli fastställd genom värdebestämningen enligt lagförslaget, men det är också motiverat att i planeringen av arkiveringen beakta omfattningen av de handlingar som är föremål för värdebestämningen enligt bestämmelserna i 5 § i offentlighetslagen jämte motiveringar.
Definitionen av en myndighetshandling enligt 3 § 2 punkten i den föreslagna lagen är kopplad till definitionen av en myndighetshandling i 5 § 2 mom. i offentlighetslagen. Den allmänna definitionen föreslås bli kompletterad genom att det föreskrivs att bestämmelserna om myndighetshandlingar i 2 kap. i lagen ska gälla handlingar som utfärdats av organ som utövar lagstiftnings- och regeringsmakt på ett sätt som motsvarar det nuvarande rättsläget. I den gällande arkivlagens bestämmelser om arkivbildare görs det ingen åtskillnad mellan myndigheter och de statliga organen i fråga, vilket motsvarar bestämmelserna om allmänna handlingar i lagen om allmänna handlingars offentlighet (83/1951) som gällde vid tiden för stiftandet. Definitionen av myndighetshandling är snävare i den nuvarande offentlighetslagen, varför definitionen av myndighetshandling i arkiveringslagen måste utvidgas. I formuleringen av bestämmelsen ”på andra handlingar som inkommit till organ som utövar lagstiftnings- eller regeringsmakt på grund av organets uppgifter eller som upprättats i samband med organets verksamhet” beaktas enligt förslaget de tolkningsproblem som gäller definitionen av myndighetshandling i fråga om samarbetet mellan de högsta statliga organen och myndigheter i anslutning till dem.
Riksdagen som statsorgan är inte en sådan myndighet som avses i 12 § 2 mom. i grundlagen, och offentlighetslagen tillämpas inte på riksdagsarbetet. Bestämmelser om offentligheten i riksdagsarbetet ingår i 50 § i grundlagen, som konkretiseras i 43 a § i riksdagens arbetsordning om offentligheten i ett utskotts handlingar (TKF 1/2018 rd s. 41). Riksdagens kansli är ett sådant riksdagens ämbetsverk som avses i offentlighetslagen. Riksdagens kansli ska enligt 74 § i riksdagens arbetsordning skapa förutsättningar för riksdagen att fullgöra sina uppgifter som statsorgan. Riksdagens kansli har i sitt utlåtande om arbetsgruppsbetänkandet om reformen av offentlighetslagen (JM 2023:32) konstaterat att ”[e]n utskottshandling som är avsedd att ingå i riksdagsarbetet enligt den nuvarande tolkningen inte omfattas av tillämpningsområdet för lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ens om kansliet har handlingen” (utlåtande 16.2.2024, EDK/860/00.03.00/2023).
Den föreslagna bestämmelsen gäller även handlingar som ingår i regeringens arkiv.
I regeringens och statsrådets medlemmars verksamhet bildas handlingar som inte är sådana myndighetshandlingar som avses i offentlighetslagen, men som dock bedöms ha historiskt och forskningsmässigt värde. För närvarande pågår en ändring av lagen om statsrådet, genom vilken även bestämmelser om handlingar som hör till regeringarnas arkiv föreslås bli fogade till lagen RP 137/2025 rd). Med den föreslagna regleringen strävar man efter att tydliggöra den rättsliga ställningen för regeringarnas arkiv och skapa tydliga förfaranderegler för beviljande av forskningstillstånd för regeringens handlingar.
Statsrådets kansli har utfärdat föreskrifter och anvisningar om behandling och arkivering av regeringens handlingar. Bestämmelserna fastställer och beskriver förfarandena när en regerings handlingar hanteras och arkiveras. Utgångspunkten är att varje regerings material bildar en egen helhet som kallas den regeringens arkiv. Den gällande föreskriften har utfärdats den 20 juni 2023 (VN/11462/2023).
De handlingar som sparas i en regerings arkiv kännetecknas av att deinte anses vara sådana myndighetshandlingar som avses i 5 § 2 mom. i offentlighetslagen. De handlingar som sparas i regeringens arkiv omfattas inte av den publika offentlighet som avses i offentlighetslagen, och uppgifter från dem lämnas inte ut på grundval av en begäran om information som avses i offentlighetslagen. Utlämnande av uppgifter ur handlingar som hör tillen regerings arkiv ska enligt statsrådets kanslis föreskrift grunda sig på ett forskningstillstånd utfärdat av statsrådets kansli. (RP 137/2025 rd s. 9)
Statsrådets kansli har år 2010 till Riksarkivet lämnat ett gallringsförslag rörande handlingar i regeringarnas arkiv och Riksarkivet har fattat ett gallringsbeslut (AL/12501/07.01.01.03.01/2010, 5.8.2010) som fortfarande gäller.
Uppgifter om handlingar som ingår i en regerings arkiv lämnas ut på basis av forskningstillstånd som beviljas av statsrådets kansli. Grunden för forskningstillståndsförfarandet är en bestämmelse i 5 § 4 mom. andra meningen i offentlighetslagen som möjliggör att uppgifter ur handlingar som avses i meningen lämnas ut med myndighetens tillstånd om myndigheten har bestämt detta. Enligt 5 § 4 mom. i offentlighetslagen ”[t]illämpas lagen på handlingar som har upprättats för förhandlingar, kontakter och något annat därmed jämförbart internt myndighetsarbete mellan personer som arbetar inom en myndighet samt mellan myndigheter och enskilda eller sammanslutningar som verkar för myndighetens räkning endast om handlingarna innehåller sådana uppgifter att de enligt arkivlagstiftningen skall överföras till ett arkiv. Om en handling dock överförs till ett arkiv, kan myndigheten bestämma att uppgifter ur den får lämnas ut endast med myndighetens tillstånd.” Enligt förarbetena anger bestämmelsen ”vilka interna myndighetshandlingar som inte hör till lagens tillämpningsområde. Sekretessbestämmelserna ska dock iakttas.” (RP 30/1998 rd s. 57/I).
För statsrådets del gäller den bestämmelse som utvidgar definitionen av myndighetshandling i det föreslagna 4 mom. endast regeringshandlingar.
6
§.Den nationella informationsresursen för arkiv.
I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser om en nationell informationsresurs för arkiv. Informationsresursen för arkiv avses innehålla arkiverade handlingar och informationsmaterial som Riksarkivet innehar och förfogar över oavsett om de behandlas manuellt eller elektroniskt. Det behövs en definition av den nationella informationsresursen för arkiv för att klargöra skillnaden mellan handlingar och informationsmaterial som innehas och kontrolleras av Riksarkivet och annat material. Enligt förslaget ingår inte alla arkiverade handlingar och informationsmaterial som hör till det dokumentära kulturarvet i den nationella informationsresursen för arkiv. Till exempel kommuner, privata aktörer och andra samfund har också mycket arkiverat material som hör till det dokumentära kulturarvet. Enligt förslaget omfattar den nationella informationsresursen för arkiv inte heller de myndighetshandlingar och informationsmaterial som förvaras av Riksarkivet samt privata handlingar eller dokumentsamlingar för vilka bestämmanderätten inte har överförts till Riksarkivet.
I 4 kap. i den föreslagna lagen ingår det bestämmelser som kompletterar och preciserar bestämmelserna i dataskyddslagstiftningen, offentlighetslagen och informationshanteringslagen när det gäller Riksarkivet som upprätthållare av den nationella informationsresursen för arkiv Paragrafen föreslås inte innehålla någon informativ hänvisningsbestämmelse som ska tillämpas på kommande allmänna förvaltningslagar.
2 kap.
Arkivering av myndighetshandlingar och
informationsmaterial
7 §.Planering av arkivering.
I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldigheter som gäller planeringen av myndighetens arkivering. Enligt den föreslagna 2 § ska arkivering omfatta åtgärder som gäller bestämning av handlingarnas och informationsmaterialets arkivvärde i enlighet med ett allmänt intresse, säker förvaring för kommande generationer samt åtgärder för säkerställande av tillgängligheten och användbarheten. Enligt bestämmelserna i den gällande arkivlagen har arkivbildaren skyldighet att se till att arkivfunktionen är planmässig. Genom förslaget skapas det alltså inga nya uppgifter åt myndigheten utan bestämmelserna preciserar hur de sköts och förtydligar förhållandet mellan den föreslagna lagen och regleringen i informationshanteringslagen.
Bestämmelserna i 3 kap. i den gällande arkivlagen om arkivfunktionen och organiseringen av den överlappar delvis bestämmelserna i informationshanteringslagen. Enligt 8 § 1 mom. i lagen ska arkivbildaren bestämma hur planeringen av, ansvaret för och den praktiska skötseln av arkivfunktionen ordnas. Enligt 6 § i lagen gäller planeringen av arkiveringsfunktionen alla handlingar som hör till arkivet. Till arkivet hör de handlingar som inkommit till arkivbildaren på grund av dess uppgifter eller som tillkommit genom dess verksamhet.
Enligt 7 § i arkivlagen har arkivfunktionen till uppgift att säkerställa att handlingar hålls tillgängliga och bevaras, att sköta den informationstjänst som hänför sig till dem, att bestämma handlingars förvaringsvärde och att gallra ut onödigt material. Arkivfunktionen ska skötas så att den stöder arkivbildaren i dess uppgifter samt tillgodoser enskilda personers och sammanslutningars rätt att få uppgifter ur offentliga handlingar och att enskilda personers och sammanslutningars rättsskydd samt datasekretess har beaktats på behörigt sätt och att tillgången på handlingar som ansluter sig till enskilda personers och sammanslutningars rättsskydd säkerställs och att handlingarna betjänar forskningen som informationskällor. Arkivfunktionens krav ska beaktas i arkivbildarens informations- och dokumentförvaltning. Den föreslagna arkiveringslagens tillämpningsområde motsvarar huvudsakligen informationshanteringslagens tillämpningsområde.
I
1mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs det att myndigheten som en del av planeringen av arkiveringen ska se till att handlingarnas och informationsmaterialens arkivvärde bedöms. I den föreslagna 8 § föreskrivs det om kriterierna för värdebestämning av arkivet, och Riksarkivets beslut om arkivering enligt de förslagna 9 eller 10 § grundar sig i princip på myndighetens framställan. Det praktiska genomförandet av myndighetens omsorgsplikt kan, med beaktande av övergångsbestämmelsen i lagförslaget, delvis grunda sig på bestämmelser och beslut om varaktig förvaring av handlingar som meddelats med stöd av tidigare lagstiftning. Myndigheten kan dessutom förlita sig på tidigare gallringsbeslut när den bereder en framställan som baserar sig på värdebestämning.
Bestämmelsen anknyter också till myndighetens ansvar som personuppgiftsansvarig. I arkiveringsbesluten enligt den föreslagna lagen fastställs i praktiken arkiveringsändamålens dimension. Enligt skäl 156 i dataskyddsförordningen ska ”ytterligare behandling av personuppgifter för arkivändamål av allmänintresse” genomföras när (angående språkdräkten se avsnitt 2.2) den personuppgiftsansvarige har bedömt möjligheten att uppnå dessa ändamål genom behandling av personuppgifter som inte medger eller inte längre medger identifiering av de registrerade, förutsatt att det finns lämpliga skyddsåtgärder (t. ex. pseudonymisering av personuppgifter).
I det föreslagna
2 mom.
föreskrivs om myndighetens skyldighet att som en del av informationshanteringen planera åtgärder som gäller informationsmaterial som ska arkiveras samt informationssystem och lokaler som används för arkiveringen. Myndigheten ska sammanställa sitt informationsmaterial så att det kan säkerställas att de handlingar och uppgifter som ingår i materialet bevaras och är användbara för arkivändamål.
Det föreslagna
3 mom.
innehåller en bemyndigandebestämmelse enligt vilken Riksarkivet kan meddela närmare föreskrifter om det tekniska genomförandet av de uppgifter som anges i 2 mom.
Planeringsskyldigheten uppfylls genom beskrivningar enligt informationshanteringsmodellen i enlighet med informationshanteringslagen. Enligt 5 § i informationshanteringslagen ska av informationshanteringsmodellen åtminstone framgå information om överföring av informationsmaterial till arkiv, om arkiveringssättet och om arkiveringsplatsen eller om förstöring. Bestämmelsen i informationshanteringslagen föreslås bli ändrad (lagförslag 2) så att den motsvarar innehållet och terminologin i den föreslagna arkiveringslagen.
Ett centralt mål med bestämmelsen är att stödja högklassig informationshantering. Planering av arkivering som en del av informationshanteringsmodellen innebär utöver det som föreskrivs i informationshanteringslagen en beskrivning av vilka handlingar och informationsmaterial som arkiveras och i vilket format de arkiveras. I planeringsskyldigheten ingår det också att planera överföringen av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras till Riksarkivet. Planmässigheten innebär egentligen inte upprätthållande av en sådan arkivbildningsplan som föreskrivs i den nuvarande lagen. Planeringen avses gälla värdebestämning av arkivvärdet samt åtgärder för informationshantering av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras och den avses anknyta till de krav som enligt förslaget ställs på informationshanteringsmodellen.
Inom arkivbranschen har planering genomförts på olika sätt sedan arkivlagen trädde i kraft 1994. Förfarandena har varierat och den arkivbildningsplan som nu krävs enligt lagen har inte längre någon större betydelse. Utifrån föreskrifter och rekommendationer har arkivbildare till stor del förlitat sig på så kallade informationsstyrningsplaner, utifrån vilka planeringen har kopplats till informationssystemen, vilket också motsvarar målen i den föreslagna lagen. Informationsstyrningsplanen har grundat sig på JHS 191-rekommendationen ”Strukturplan för informationsstyrning”. I rekommendationen fastställs strukturen för informationsstyrningsplaner som utarbetas inom den offentliga förvaltningen. Syftet med rekommendationen är att harmonisera de informationsstyrningsplaner som utarbetas inom den offentliga förvaltningen, de metadata som används i dem och deras värdemängder. Informationsstyrningsplaner utnyttjas särskilt när man vill genomföra automatisk styrning av livscykelhanteringen av dokumentära uppgifter i informationssystemen.
Ett systematiskt genomförande av arkiveringen förutsätter att informationssystemen definieras och planeras så att systemen möjliggör hantering av den dokumentära informationens hela livscykel samt bevarande av handlingar, dokumentär information och tillhörande metadata och överföring av dessa till arkivet. I den föreslagna lagen ges inte planen för genomförandet av arkiveringen något separat namn, utan den avses i princip vara en del av informationshanteringsmodellen. Med tanke på sakinnehållet är det fråga om planering av arkivering av handlingar. Planeringen av arkiveringen föreslås omfatta de handlingar som ska arkiveras, arkiveringsformen, information om var och hur handlingen förvaras samt åtgärder och nödvändiga förvaringstider i anslutning till förvaring och överföring. Myndigheten föreslås kunna utnyttja informationsstyrningsplanen i planeringen, men eftersom informationsstyrningsplanen ofta inte täcker allt informationsmaterial hos myndigheten och inte innehåller planeringsuppgifter om till exempel tidpunkten för överföringar till Riksarkivet eller åtgärder som krävs för att underhålla informationsmaterialet, är inte informationsstyrningsplanen allena ett tillräckligt verktyg för planeringen. Planeringen ska vara uppdaterad, vilket innebär att planen för arkivering av handlingar ska underhållas och granskas regelbundet. Bestämmelser om upprätthållandet finns i 5 § i informationshanteringslagen. Riksarkivet kan som expertmyndighet inom arkivering genom rekommendationer och anvisningar styra det närmare innehållet i planeringen av arkiveringen som en del av informationshanteringsmodellen.
Enligt 3 § 6 mom. i lagen tillämpas informationshanteringslagen inte på statliga myndigheter som verkar i landskapet Åland, med de undantag som särskilt nämns i bestämmelsen.
Bestämmelsen om informationshanteringsmodellen i informationshanteringslagen tillämpas inte på privaträttsliga sammanslutningar. Sådana aktörer som tillämpar arkiveringslagen och som inte berörs av upprätthållandet och upprättandet av en informationshanteringsmodell genomför planen som en separat arkiveringsplan eller i samband med annan planering som gäller informationshantering. Planen föreslås innehålla motsvarande uppgifter och element som de planer som utarbetats i samband med myndigheternas informationshanteringsmodell.
Skyldigheterna gällande planeringen av arkiveringen anknyter också till offentlighetslagen, vars bestämmelser fastställer det organisatoriska tillämpningsområdet för den föreslagna arkiveringslagen. Enligt 13 § 1 mom. i offentlighetslagen ska den som begär en handling med diarier och andra register bistås vid individualiseringen av de handlingar som han önskar ta del av. Även om bestämmelserna i 18 § i offentlighetslagen om god informationshantering, som tidigare var kopplade till bestämmelserna i 13 § upphävdes i samband med stiftandet av informationshanteringslagen förutsätter bestämmelserna i offentlighetslagen och kopplingen till arkivlagstiftningen ett systematiskt genomförande av arkivering och annan informationshantering.
8 §.Värdebestämning.
I paragrafen föreskrivs om värdebestämning av myndighetshandlingar som ska arkiveras. Bestämmelserna i paragrafen om de faktorer som ska beaktas vid värdebestämning anknyter till den föreslagna bestämmelsen i 7 § 1 mom. om myndighetens skyldighet att se till att arkivvärdet fastställs samt till bestämmelserna i 9 och 10 § om beslut om handlingar som ska arkiveras. Riksarkivet fattar beslut om arkivering av handlingar enligt de föreslagna 9 eller 10 § på framställan av myndigheten och på grundval av en värdebestämning.
Den föreslagna bestämmelsen är ny, eftersom det inte finns några bestämmelser om grunderna för värdebestämning i den gällande arkivlagen. I regeringens proposition om lagen konstateras i motiveringen till 8 § att varje arkivbildare bäst känner till sitt eget behov när det gäller att förvara handlingar som stöd för skötseln av tjänsteuppdrag och hur stadganden och föreskrifter som gäller uppgiftsområdet inverkar på behovet av att förvara handlingarna så att rättsskyddet garanteras. I motiveringen konstateras vidare att arkivverket å sin sida har sakkunskap att bestämma vilka handlingar och uppgifter som ska förvaras varaktigt för vetenskaplig och annan forskning. En effektivare gallring av onödigt material förutsätter centraliserade beslut och enhetliga principer om vilka handlingar som ska förvaras varaktigt (RP 187/1993 rd, s. 8/I). I 21 § i informationshanteringslagen finns det bestämmelser om behovet att förvara informationsmaterial. Riksarkivet beslutar med stöd av 8 § 3 mom. i den gällande arkivlagen om vilka uppgifter i handlingar som ska arkiveras och hur de ska förvaras i regel på grundval av arkivbildarnas gallringsförslag, och arkivbildaren ska upprätthålla en arkivbildningsplan över av sina handlingar. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen är inte att tilldela myndigheterna nya uppgifter utan att precisera innehållet i de nuvarande skyldigheterna.
I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att fastställandet av arkivvärdet (
värdebestämning
) av myndigheternas handlingar och informationsmaterial ska grunda sig på forskningens behov. Föremål för en sådan värdebestämning är enligt förslaget alla handlingar och informationsmaterial vid en myndighet, inklusive sådana uppgifter som avses i artikel 9 och 10 i den allmänna dataskyddsförordningen. Syftet med bestämmelsen är att klargöra att värdebestämningen även omfattar handlingar som innehåller särskilda kategorier av personuppgifter samt personuppgifter som gäller fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott. I 9, 11 och 19 § i den föreslagna lagen föreskrivs om behandling av särskilda kategorier av personuppgifter avvikande från bestämmelserna i 6 § 1 mom. 8 punkten i dataskyddslagen så att den även omfattar behandling av genetiska uppgifter.
Omfattningen av de handlingar som är föremål för värdebestämning bestäms således på grundval av den föreslagna definitionen av en myndighetshandling i 3 § 2 punkten samt 5 § 4 mom. som kompletterar den med avseende på bestämmelserna i 2 kap. I det föreslagna momentet föreskrivs vidare att det material som arkiveras ska bilda en mångsidig och heltäckande bild av samhället mångsidigt ska beskriva och vara representativt med avseende på samhället.
I
2 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs om faktorer som särskilt ska beaktas vid värdebestämning. Den föreslagna bestämmelsen preciserar karaktären av värdebestämning enligt 1 mom. och dess innehåll grundar sig delvis på den bevarande- och gallringspolicy (version 1.6, 16.12.2020, KA/12247/07.01.01.03.00/2019) som fastställts av Riksarkivet. I den föreslås det bestämmelser på lagnivå om de kriterier som värdebestämning i enlighet med ett allmänt intresse baserar sig på. I den föreslagna bestämmelsen har dessa frågor strukturerats i en förteckning med fem punkter. Syftet med struktureringen är förutom att tydliggöra språkbruket även att illustrera att man vid värdebestämning ska bedöma både faktorer som direkt anknyter till myndighetens verksamhet (till exempel hur betydelsefulla respektive handlingar är inom ramen för ifrågavarande myndighets verksamhetsprocess, med avseende på användningen av dessa uppgifter inom beslutsfattandet vid flera olika myndigheter) och faktorer som är fristående från myndighetens uppgifter och i första hand gäller forskningens behov (hur unika uppgifterna är, hur heltäckande de är samt deras användningspotential). Vid värdebestämning är det emellertid fråga om en helhetsbedömning, där de olika punkterna i förteckningen är relaterade till varandra och till bestämmelsen i 3 mom. om skydd för personuppgifter. Förteckningen är inte uttömmande, eftersom fastställandet av arkivvärdet utifrån forskningens behov förutsätter att man förlitar sig på arkivyrkeskårens och vetenskapssamfundets sakkunskap. Med beaktande av att grundlagen tryggar vetenskapens frihet är det inte motiverat att försöka definiera kriterierna för värdebestämning helt och hållet i lagstiftningen.
Vid värdebestämning kan myndigheten stödja sig på de gallringsbeslut som Riksarkivet (arkivverket) fattat med stöd av tidigare lagstiftning.
Enligt 2 mom.
1 punkten
i den föreslagna paragrafen ska myndighetsuppdragets samhälleliga betydelse beaktas vid värdebestämningen. Till exempel är handlingar som anknyter till en myndighets egentliga substansuppdrag i princip mer värdefulla än handlingar som anknyter till allmänna administrativa stöduppgifter. För vissa myndigheter är sådana stöduppgifter emellertid substansuppgifter.
Med uppdragets betydelse avses uppdragets inverkan på samhället och dess utveckling, medborgarna och miljön samt hur omfattande och djupgående denna inverkan är. Myndighetsuppdragets betydelse kan också bedömas i förhållande till andra uppgifter inom den offentliga förvaltningen. Ett perspektiv kan vara utövandet av prövningsrätt i samband med skötseln av uppdraget. Ju mer prövningsrätt aktören har, desto viktigare är uppdraget och dess informationsmaterial ur värdebestämningens synvinkel. Uppgifterna som anknyter till tryggandet av de grundläggande rättigheterna och å andra sidan begränsning av dem är betydande och återspeglar på ett särskilt sätt det konkreta förverkligandet av värden som är allmänt accepterade i samhället. Dessa är bland annat likabehandling, rätt till liv och personlig frihet, skydd för privatlivet, rörelsefrihet, religions- och samvetsfrihet, mötes- och föreningsfrihet, kulturella rättigheter, rätt till eget språk och egen kultur, egendomsskydd samt näringsfrihet och rätt till arbete.
Enligt den föreslagna
2 punkten
ska betydelsen av föremålen för myndighetens verksamhet, verksamhetens konsekvenser och dokumenteringen av exceptionella fenomen beaktas i värdebedömningen. Föremål för verksamheten är samhällsaktörer, det vill säga fysiska personer och juridiska personer, (natur)miljön och den bebyggda infrastrukturen. Även om myndighetsuppdraget i sig inte är betydande kan de uppgifter som uppkommer i myndighetsverksamheten vara betydelsefulla med tanke på arkiveringssyftet. I fråga om verksamhetens konsekvenser kan det till exempel handla om miljökonsekvenser.
Ju mer central aktörens ställning i samhället är, desto viktigare är informationsmaterialet och handlingarna som gäller aktören. Ju närmare aktören är den högsta nivån i beslutsfattandet, desto större är i allmänhet dess påverkan på samhället och dess utveckling.
Dessutom kan handlingar som gäller till exempel myndigheters verksamhet som påverkar språkliga, etniska eller religiösa minoriteter vara betydande med tanke på arkiveringssyftet. När det gäller sådana handlingar ska även de grundläggande rättigheterna beaktas. Av betydelse är också handlingar och informationsmaterial som belyser avvikande samhällsutveckling, brytningstider och vändpunkter samt dokumenterar betydande samhälls- och naturfenomen och händelser. Det kan vara svårt att ta hänsyn till exceptionella fenomen och händelser vid planeringen av arkiveringen.
Enligt den föreslagna
3 punkten
ska man vid värdebestämning beakta hur betydelsefulla respektive handlingar är inom ramen för myndighetens verksamhetsprocess, med avseende på användningen av dessa uppgifter inom beslutsfattandet vid flera olika myndigheter. Betydelsen av termen verksamhetsprocess när det gäller värdebestämning motsvarar inte helt definitionen i 2 § 10 punkten i informationshanteringslagen. Vid värdebestämning ska man sträva efter att beakta uppgiftshelheterna och uppgiftens koppling till andra uppgifter som en eller flera aktörer kan delta i. Samma uppgifter kan samlas in hos flera aktörer i samband med olika uppgifter. Om flera aktörer har samma uppgifter, väljs för arkivering uppgifterna av den aktör som har det primära ansvaret för att bevara uppgifterna eller vars uppgifter bäst kan utnyttjas för forskning och andra användningsändamål.
Enligt den föreslagna
4punkten
ska man vid värderingen beakta hur unika och heltäckande uppgifterna är. Uppgiften är unik om motsvarande information inte ingår i andra informationsmaterial eller handlingar som ska arkiveras. Uppgifternas heltäckande karaktär kan tala för arkivering om uppgifterna är heltäckande regionalt, tidsmässigt (lång kontinuitet) eller till föremålet (materialet täcker en betydande andel av befolkningen eller någon annan målgrupp). Täckning är en betydande egenskap ur forskningens synvinkel, varför man till exempel strävar efter att arkivera kunduppgifter för alla verksamhetsobjekt (personer, samfund), om kriterierna för värdebestämningen i övrigt uppfylls.
Enligt den föreslagna
5 punkten
bör man vid värdebestämning beakta olika användningsmöjligheter för uppgifterna samt deras förutsebara utveckling. Vid värdebestämning ska man beakta de mångsidiga behoven av att använda dokumentinformationen: forskningens, samhällets, ekonomins, miljöns och medborgarnas behov av information, behoven för bildning och självförståelse samt återanvändning av information. Värdebestämningen baserar sig på erfarenheter av vilken typ av information som forskningen hittills har använt, men man strävar också efter att förutse forskningens framtida behov i samarbete med forskningssamfunden. Dessutom strävar man efter att jämlikt beakta informationsbehovet och synsätten hos olika vetenskaps- och forskningsområden. Vid bedömningen av möjligheterna att använda uppgifterna ska bland annat möjligheten att sammankoppla information beaktas. I skäl 157 i dataskyddsförordningen betonas betydelsen av att koppla samman information från olika register särskilt med avseende på medicinsk och samhällsvetenskaplig forskning.
I
3 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs om en skyldighet att bedöma skyddet av personuppgifter. Enligt bestämmelsen ska man vid värdebestämningen bedöma de risker som är förbundna med behandlingen av dessa för arkivändamål och arkiveringens proportionalitet ska bedömas. Enligt bestämmelsen ska myndigheten vid värdebestämning bedöma kraven i dataskyddslagstiftningen uttryckligen med avseende på samband med behandling som sker för arkivändamål. Bestämmelsen är allmän till sin utformning och dess syfte är inte att skapa separata bedömnings- och dokumentationsskyldigheter på dokument- eller materialnivå för myndigheten i egenskap av personuppgiftsansvarig. Vid värdebestämning ska man även i fråga om bedömningen av skyddet av personuppgifter beakta att arkiveringen handlar om att bevara handlingar och informationsmaterial för kommande generationer.
Enligt artikel 89.1 i den allmänna dataskyddsförordningen ska ”[b]ehandling för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål omfattas av lämpliga skyddsåtgärder i enlighet med denna förordning för den registrerades rättigheter och friheter. Skyddsåtgärderna ska säkerställa att tekniska och organisatoriska åtgärder har införts för att se till att särskilt principen om uppgiftsminimering iakttas. Dessa åtgärder får inbegripa pseudonymisering, under förutsättning att dessa ändamål kan uppfyllas på det sättet. När dessa ändamål kan uppfyllas genom vidare behandling av uppgifter som inte medger eller inte längre medger identifiering av de registrerade ska dessa ändamål uppfyllas på det sättet.”
Artikel 89.1 i dataskyddsförordningen gäller behandling för arkivändamål av allmänt intresse, vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller statistiska ändamål, vilket är ägnat att orsaka oklarheter i fråga om tolkningen. Det är motiverat att bedöma möjligheterna att följa principen om uppgiftsminimering på olika sätt med avseende på olika behandlingssyften. När det gäller behandling för vetenskapliga och historiska forskningsändamål sker beslutsfattandet om skyddet av personuppgifter i regel från fall till fall och kopplas till exempel till praxis som är specifik för ett forskningsområde och datahanteringsplaner för enskilda forskningsprojekt. Kopplingen till det fallspecifika beslutsfattandet framgår också av 31 § i dataskyddslagen om undantag och skyddsåtgärder som avser behandling av personuppgifter för vetenskapliga och historiska forskningsändamål samt statistiska ändamål. I bestämmelsen i 32 § i lagen om undantag och skyddsåtgärder som avser behandling av personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse ingår inga motsvarande detaljerade bestämmelser.
Om syftena med behandlingen kan uppfyllas genom behandling av anonyma eller permanent anonymiserade uppgifter, dvs. uppgifter som inte kan kopplas till en identifierad eller identifierbar fysisk person, saknas det grund för behandling av personuppgifter. Även pseudonymisering betonas i dataskyddsförordningen särskilt som en skyddsåtgärd i anslutning till genomförandet av principen om uppgiftsminimering och nämns separat även i artikel 89 om undantag för arkivering, forskning och statistikföring. Med pseudonymisering avses enligt definitionen i artikel 4.5 i allmänna dataskyddsförordningen ”behandling av personuppgifter på ett sätt som innebär att personuppgifterna inte längre kan tillskrivas en specifik registrerad utan att kompletterande uppgifter används, under förutsättning att dessa kompletterande uppgifter förvaras separat och är föremål för tekniska och organisatoriska åtgärder som säkerställer att personuppgifterna inte tillskrivs en identifierad eller identifierbar fysisk person.” Pseudonymiserade uppgifter är alltså uppgifter som inte kan identifieras i en viss informationshanteringssituation, eftersom pseudonymiseringen hindrar att uppgifterna kan kopplas till någon viss fysisk person. Det är dock fortfarande möjligt att återställa denna koppling, och därför är pseudonymiserade uppgifter fortfarande personuppgifter i kontexten enligt dataskyddsförordningen.
Uttrycket ”som inte medger eller inte längre medger identifiering” som används i artikel 89.1 i dataskyddsförordningen är tolkningsbart, eftersom det i princip kan tolkas som att det avser antingen endast anonyma eller anonymiserade uppgifter eller därutöver även pseudonymiserade uppgifter. Enligt artikelns ordalydelse får personuppgifter behandlas för arkivändamål av allmänt intresse även i identifierbar form (dvs. icke-anonymiserad och icke-pseudonymiserad) när detta krävs för att uppfylla behandlingens syften.
Med tanke på den behandling som sker för arkivändamål kan pseudonymisering av uppgifter äventyra informationsmaterialets autenticitet, tillförlitlighet, integritet och användbarhet som dokumentation av tidigare händelser, verksamhet och omständigheter. Att bevara beviskraften och tillförlitligheten är ett av de centrala målen för arkivverksamheten. Dessutom utgör värdebestämningen grunden för ett allmänt beslut om lagring av uppgifter för olika nya forskningsbehov, även sådana som uppstår i framtiden.
Genom anonymisering begränsas framtida användning permanent och avsevärt, till exempel vilken typ av forskning som kan bedrivas utifrån materialet. Anonymisering förhindrar i princip sökning av uppgifter om en enskild person i informationsmaterial, och detta kan avsevärt försvåra genomförandet av undersökningar som gäller till exempel individer, släkter, lokalsamhällen, minoriteter eller historiskt marginaliserade grupper. Samtidigt fungerar individer ofta också som en länk mellan olika informationsmaterial, vilket gör det möjligt att till exempel koppla samman uppgifter i olika register.
9 §.Beslut om handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras
. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om beslutsfattande som gäller arkivering av handlingar och informationsmaterial. På behandling av ärenden som gäller arkivering tillämpas förvaltningslagen, och det finns inget behov av att till bestämmelsen foga en informativ hänvisning till allmän förvaltningslagstiftning. Beslutsfattandet som gäller arkivering är emellertid förknippat med vissa särdrag.
Till sitt syfte motsvarar bestämmelsen 8 § 3 mom. i den gällande arkivlagen, enligt vilken arkivverket bestämmer vilka handlingar som ska förvaras varaktigt. Regleringen förnyas så att den motsvarar terminologin i informationshanteringslagen, där begreppet arkivering motsvarar varaktig förvaring. I annan lagstiftning har begreppet varaktig förvaring använts i flera betydelser. Bestämmelser om varaktig förvaring ingår i flera olika lagar som utarbetats innan informationshanteringslagen trädde i kraft. Vid tolkningen av speciallagstiftningen ska man bedöma om handlingen i dessa författningar är avsedd att arkiveras ur arkiveringssynpunkt eller förvaras varaktigt i den mening som avses i informationshanteringslagen, även om den term som används, varaktig förvaring, är densamma.
Enligt 6 § i arkivlagen hör handlingarna till arkivet redan från det att de anländer eller upprättas. Enligt etablerad tolkning anses alla handlingar vara föremål för beslutsfattande om varaktig förvaring. Syftet med den föreslagna paragrafen är att bevara en uppsättning handlingar som motsvarar nuläget som föremål för beslutsfattande, eftersom alla handlingar är föremål för värdebestämning enligt 8 §. Bestämmelsen gäller dessutom beslut om informationsmaterial som ska arkiveras. Myndigheternas informationsmaterial vars innehåll är föränderligt är inte handlingar i den exakta bemärkelse som avses i definitionsbestämmelsen i offentlighetslagen. Bestämmelsen om arkivkopia i 14 § i lagförslaget gäller informationsmaterial vars innehåll är föränderligt och som ska arkiveras enligt ett beslut.
Enligt
1mom
. ska Riksarkivet besluta om de handlingar och informationsmaterial som arkiveras av myndigheten, om inte annat särskilt föreskrivs i lagen. Beslutet, som benämns arkiveringsbeslut i paragrafen, avses grunda sig på värdebestämning enligt 8 §. I momentet föreskrivs om komplettering av den föreslagna bestämmelsen i 8 § 3 mom. om skyddet av personuppgifter vid värdebestämning vad gäller material som innehåller genetiska uppgifter. Om de handlingar och informationsmaterial som är föremål för värdebestämning innehåller sådana genetiska uppgifter som avses i artikel 4.13 i dataskyddsförordningen ska Riksarkivet särskilt bedöma riskerna förknippade med deras bevarande för kommande generationer. I den föreslagna lagen föreskrivs det avvikande från bestämmelserna i dataskyddslagen om grunden för behandling av genetiska uppgifter i myndighetshandlingar och informationsmaterial som ska arkiveras. Det kan till exempel bara handla om uppgifter om fysiska personers fysiologi eller hälsotillstånd som antecknats i patientjournalerna och som har erhållits genom analys av biologiska prov och omsatts i skriftlig form. Särskilt vid arkivering av genetiska uppgifter ska man beakta att handlingar som gäller en avliden person kan innehålla uppgifter om dennes levande efterlevande, varvid de ska bedömas med tanke på skyddet av personuppgifter.
Syftet med bestämmelsen är att komplettera bestämmelsen om värdebedömning i den föreslagna 8 § 3 mom. vad gäller beaktande av skyddet av personuppgifter. Syftet är inte att dessa faktorer ska lämnas obeaktade i arkiveringsbeslut som gäller andra typer av uppgifter. Riksarkivet har bättre förutsättningar än myndigheterna att bedöma risker i anslutning till förvaring och användning av arkiverat material i egenskap av expertmyndighet för arkivfunktionen (expertmyndighet inom arkivering enligt lagen om Riksarkivet (509/2025) som träder i kraft den 1 januari 2026) samt för bevarande av myndigheternas handlingar och de uppgifter som ingår i dem.
I
2 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs om inledande av ett ärende som gäller värdebestämning på myndighetens initiativ. Enligt bestämmelsen ska myndigheten inleda ett ärende som gäller arkivering om det inte har fattats något beslut om arkivering eller om beslutet inte längre är aktuellt. Med ett inaktuellt beslut avses särskilt att det är innehållsmässigt föråldrat. I detta sammanhang föreslås myndigheten också ge Riksarkivet tillräckliga beskrivningar och uppgifter samt en framställan som grundar sig på värdebestämning av de handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras.
Enligt den övergångsbestämmelse som ingår i lagförslaget förblir de föreskrifter och beslut som med stöd av tidigare lagstiftning gällde när denna lag trädde i kraft gällande tills annat bestäms av Riksarkivet. I regel har ett gallringsbeslut redan getts för befintliga handlingar. Utöver de helt nya myndigheterna ska andra myndigheter enligt förslaget inleda ett ärende som gäller arkivering av handlingar, om den har tilldelats nya uppgifter eller om den får nya handlingar vars värde inte har bestämts. Ett tidigare beslut kan vara delvis eller fullständigt inaktuellt även på grund av ändringar i informationshanteringen eller en ändring i tolkningspraxisen av dataskyddslagstiftningen som ska beaktas vid värdebestämningen enligt 8 §. Enligt gamla gallringsbeslut som gällde analogt material är antalet handlingar med beslut om varaktig förvaring begränsad redan av tekniska skäl, vilket i regel är ägnat att minska riskerna i anslutning till lagring av personuppgifter.
Enligt det föreslagna
3 mom.
kan Riksarkivet inleda ett ärende på eget initiativ om något beslut om de handlingar och det informationsmaterial som ska arkiveras hos myndigheten inte har fattats eller om beslutet inte längre är aktuellt och ärendet inte inleds inom skälig tid i enlighet med 2 mom. (
1 punkten)
, eller om de handlingar och det informationsmaterial som är föremål för arkiveringsbeslutet hör till ett i 2 § 7 punkten i informationshanteringslagen avsett gemensamt informationslager för flera olika myndigheter (
2 punkten)
.
Inledning av ett ärende på initiativ av Riksarkivet avses i princip vara ett undantag från förfarandet på myndighetsinitiativ enligt 2 mom. Det föreslagna sättet är motiverat på grund av den exceptionella karaktären hos processen med gallringsbeslut i jämförelse med att inleda förvaltningsärenden i allmänhet. Det är motiverat att inleda ärendet på eget initiativ om myndigheten inte själv inleder ärendet. Riksarkivet föreslås också ha möjlighet att inleda ett ärende om arkivering av handlingar som ingår i myndigheternas gemensamma informationsresurs.
10 §.Allmänt beslut om arkivering
. I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser om allmänna beslut om arkivering. Med stöd av 8 § 3 mom. i den gällande arkivlagen har Riksarkivet fattat verksamhetsområdesspecifika beslut om varaktig förvaring av myndigheternas handlingar. Dessutom har Riksarkivet bestämt om varaktig förvaring av till exempel handlingar och informationsmaterial inom den offentliga förvaltningens personalförvaltning och upphandlingsverksamhet. Avsikten är att göra det möjligt att fatta motsvarande allmänna beslut i enlighet med de kriterier för värdebestämning som fastställts på lagnivå i lagförslaget.
Enligt
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreslås Riksarkivet kunna besluta om arkivering av flera myndigheters handlingar och informationsmaterial genom ett allmänt beslut, för vilket man använder begreppet allmänt arkiveringsbeslut. En förutsättning för ett allmänt arkiveringsbeslut är att det behövs för att säkerställa enhetligheten i värdebestämningen av handlingar inom ett visst verksamhetsområde eller av myndigheters handlingar och informationsmaterial inom ekonomi-, personal- och allmänförvaltning. Bestämmelsen ska även tillämpas på sådana handlingar och informationsmaterial som inte hör till den gemensamma informationsresursen som gäller flera myndigheter i enlighet med 9 § 3 mom. 2 punkten i förslaget.
Ett allmänt arkiveringsbeslut möjliggör beslutsfattande som grundar sig på en enhetlig värdebestämning av liknande handlingar och informationsmaterial. Genom förfarandet avses det vara möjligt att undvika en situation där samordningen av de krav på minimering av uppgifter som ställs av arkiveringssyftet i allmänhetens intresse och dataskyddslagstiftningen ogrundat skulle leda till olika lösningar i separata beslut som grundar sig på värderingsförslag från myndigheter som sköter uppgifter som motsvarar olika lösningar. I förfarandet kan man i stor utsträckning utnyttja myndigheternas sakkunskap om faktorer som ska beaktas vid värdebestämningen, inklusive specialfrågor som gäller skyddet av personuppgifter och som är specifika för ett verksamhetsområde. Det är också ändamålsenligt att genom ett allmänt arkiveringsbeslut fastställa de forskningsbehov som gäller myndigheternas handlingar och informationsmaterial inom ekonomi-, personal- och allmänförvaltning. I enlighet med vad som konstaterats ovan i specialmotiveringen till 8 § är handlingar som anknyter till den allmänna förvaltningen i princip mindre betydelsefulla än handlingar som anknyter till myndighetens kärnuppgifter. Fastställandet av forskningsbehov som gäller sådana handlingar kan systematiskt få mindre uppmärksamhet i separata arkiveringsbeslut som grundar sig på respektive myndighets framställan.
Förfarandet som gäller det allmänna arkiveringsbeslutet avses stödja verksamheten i små kommuner och andra myndighetsorganisationer av motsvarande storlek i fullgörandet av skyldigheterna enligt den föreslagna lagen på ett sätt som tryggar de språkliga rättigheterna och andra grundläggande rättigheter i enlighet med det gällande systemet enligt arkivlagen. Förfarandet bedöms också vara en kostnadseffektiv lösning jämfört med separata myndighetsspecifika beslut.
Enligt det föreslagna
2 mom.
kan det behöriga ministeriet eller en aktör som i stor utsträckning företräder myndigheterna inleda ett ärende om ett allmänt arkiveringsbeslut. Riksarkivet kan inleda ett ärende på eget initiativ, om inget beslut har fattats om de handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras eller om beslutet inte längre är aktuellt. Syftet med bestämmelsen är att myndigheternas expert-, intressebevaknings- och samarbetsorganisationer ska delta i beredningen av det allmänna arkiveringsbeslutet oberoende av vilken form av juridisk person de är. I beredningen av gallringsbeslut som fattats med stöd av 8 § 3 mom. i den gällande arkivlagen har Kommunförbundet representerat kommunerna inofficiellt. Motsvarande aktörer som i stor utsträckning företräder självstyrande myndigheter och aktörer som kan jämställas med myndigheter i den föreslagna lagen är till exempel universitetens och yrkeshögskolornas samarbetsorganisationer.
Enligt
3mom
. ska bestämmelserna i 9 § 1 mom. tillämpas på allmänna arkiveringsbeslut. Särskilda bestämmelser om beslut om arkivering av handlingar och informationsmaterial ska alltså tillämpas även i förfarandet om allmänna arkiveringsbeslut, och Riksarkivets beslut föreslås grunda sig på värdebestämning enligt 7 §. Dessutom föreskrivs det i momentet om Riksarkivets skyldighet att säkerställa att de myndigheter som har del i saken har möjlighet att framföra sin åsikt i ärendet och avge sin förklaring om omständigheter som påverkar värdebestämningen av respektive handlingarna och informationsmaterialet. Syftet med bestämmelsen är att komplettera förvaltningslagens bestämmelser som gäller det beslutsförfarande som avses i paragrafen.
11 §.Åtgärder för informationshantering av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras
. I paragrafen föreslås det bestämmelser om åtgärder för informationshantering av myndighetens handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras.
Enligt det föreslagna
1
mom. ska myndigheten se till att handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras blir arkiverade så att handlingarna och informationsmaterialen samt därtill hörande metadata är tillgängliga, beviskraftiga och begripliga. Bestämmelsen är förenlig med det arkiveringsbegrepp som antagits i informationshanteringslagen och som avviker från den nuvarande arkivlagen. I momentet
föreskrivs vidare att myndigheten ska förvalta arkiverade handlingar och informationsmaterial i sådana informationssystem och lokaler där åtkomsten till, förvaringen av handlingarna samt deras säkerhet kan säkerställas.
Tillgängligheten av handlingar, informationsmaterial och metadata är kopplad till regleringen i informationshanteringslagen för att främja interoperabiliteten mellan informationsresurser. Enligt definitionen i 2 § 13 punkten i lagen i fråga avses med interoperabilitet mellan informationslager utnyttjande och utbyte av information mellan olika informationssystem så att informationens betydelse och användbarhet bevaras. Enligt förarbetena till bestämmelsen består ”[i]nteroperabiliteten av tekniken för överföring mellan informationssystem, men också av den semantiska interoperabiliteten på så sätt att den information som överförs har samma innehåll då den tolkas i olika informationssystem. I interoperabiliteten ingår också att informationens användbarhet säkerställs på så sätt att informationen finns i ett för sitt användningsändamål lämpligt format i vilket den kan utnyttjas för planerade behandlingsåtgärder. Därmed inkluderar interoperabiliteten mellan informationslager kraven på interoperabilitet mellan sätten för det tekniska genomförandet, standardisering av informationslagrens begreppsinnehåll samt definition av informationsstrukturen så att lagrens informationsmaterial av myndigheterna kan utnyttjas för planerade användningsändamål” (RP 284/2018 rd, s. 71).
Enhetlig information är felfri i den form som den är utformad då den inte har ändrats utan tillstånd eller oavsiktligt. Enhetlig information är också användbar, vilket garanterar dess tillgänglighet.
Informationssäkerhetskraven i 4 kap. i informationshanteringslagen gäller även arkiverat informationsmaterial, men regleringen i informationshanteringslagen sträcker sig inte till genomförandet av arkivering. Det är särskilt viktigt att upprätthålla säkra förhållanden, som till exempel hantering av användnings- och tillträdesrättigheter, men också att informationsmaterial i pappersformat förvaras i lämplig temperatur eller i rätt slags hölje. Innan de handlingar och uppgifter som ska arkiveras blir överförda till den nationella informationsresursen för arkiv i informationssystemen är det viktigt att se till att det finns åtgärder för informationssäkerhet och lämpliga skyddsåtgärder så att de handlingar och uppgifter som ska arkiveras förblir tillgängliga och intakta. Detta kan innefatta att upprätthålla lämpliga filformat och informationsstrukturer. Genom integritet säkerställer man att handlingar och informationshelheter förblir logiska till sin struktur och oförändrade till sitt innehåll. Enhetlig information är felfri i den form som den är utformad då den inte har ändrats utan tillstånd eller oavsiktligt. Enhetlig information är också användbar, vilket garanterar dess tillgänglighet.
Tillgängligheten omfattar till exempel logisk ordning, katalogisering, beskrivning och filformat samt handlingens sökbarhet. De informationssystem och lokaler som används för arkivering bör övervakas regelbundet. Det är viktigt att skapa gynnsamma förhållanden för bevarandet och tillgängligheten av informationsmaterial, men också att övervaka att dessa förverkligas, eftersom även enstaka avvikelser i säkra förhållanden kan innebära att arkiveringens mål inte förverkligas och att unika handlingar inte bevaras för kommande generationer. I praktiken kan övervakningen av informationssystemen automatiseras i hög grad. Automatisering kan också utnyttjas för övervakning av förhållandena i arkivlokalerna, till exempel temperatur och luftfuktighet.
Den föreslagna paragrafen handlar delvis om användningen av det nationella handlingsutrymmet i förhållande till dataskyddsförordningen. Det är motiverat och viktigt med tanke på konsekvensen att fastställa nationella regler för arkivering i enlighet med allmänt intresse. I bestämmelsen fastställs de förutsättningar och regler enligt vilka informationshanteringen av det arkiverade materialet genomförs. Det handlar om genomförande av säkerhet, säkerställande av tillgänglighet och högklassig informationshantering som tryggar möjligheterna att förverkliga den registrerades rättigheter vid sidan av den personuppgiftsansvariges skyddsåtgärder. Regleringen står i proportion till den registrerades rättigheter, eftersom det är viktigt att fastställa särskilda regler för behandlingen av de uppgifter som ingår i handlingar i arkivet. Propositionen avses förbättra förverkligandet av den registrerades rättigheter när uppgifterna är säkra och tillgängliga under hela livscykeln. Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter kräver noggranna förfaranden och ett säkert behandlingssätt. Den föreslagna bestämmelsen förstärker också att dessa uppgifter behandlas på ett ändamålsenligt sätt även för arkivändamål.
I det föreslagna
2
mom. föreskrivs om skydd av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras för att möjliggöra behandling av genetiska uppgifter avvikande från dataskyddslagstiftningen. Arkivering av handlingar och informationsmaterial i enlighet med Riksarkivets beslut eller andra bestämmelser i lag innebär också en ändring med tanke på kraven i dataskyddslagstiftningen som tillämpas på handlingar och informationsmaterial. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska, utöver vad som föreskrivs i 6 § 1 mom. i dataskyddslagen, artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpas på handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras och som innehåller genetiska uppgifter i enlighet med artikel 4.13 i dataskyddsförordningen. Vid sådana behandlingssituationer ska myndigheterna vidta i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen avsedda lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter.
På arkivering av handlingar och informationsmaterial tillämpas även bestämmelserna i 32 § i dataskyddslagen och artikel 89 i dataskyddsförordningen.
I
3 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att Riksarkivet kan meddela närmare föreskrifter om det tekniska genomförandet av de uppgifter som anges i 2 mom. och om de filformat och lokaler som ska användas vid arkiveringen. Det är viktigt att föreskriva om filformat vid elektronisk arkivering för att kunna garantera att uppgifterna bevaras på lång sikt. Även om man vid arkiveringen strävar efter att på ett hållbart sätt beakta förutsättningarna för oföränderlighet, säkerhet och integritet samt filformatets användbarhet när det gäller filformatet för de informationsmaterial som ska arkiveras kan man anta att något filformat någon gång under årtiondena kommer att bli oanvändbart och inte längre tjänar arkivets syften. Detta kan kräva åtgärder för att ändra filformatet på handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras utan att ändra innehållet.
12 §.Omvandling av handlingar till elektroniskt format.
Enligt förslaget innehåller paragrafen bestämmelser om krav på omvandling av handlingar till elektronisk form i samband med genomförandet av arkivering samt om förutsättningar för eventuell förstöring av handlingens ursprungliga form.
I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att myndighetens handlingar som ska arkiveras eller arkiverade handlingar kan omvandlas till elektroniskt format, och då ska det säkerställas att innehållet i handlingen förblir oförändrat och att innehållets integritet och tillförlitlighet bevaras. I momentet föreskrivs vidare att i fråga om sådana handlingar som överförs i elektronisk form får handlingen i ursprunglig form förstöras, om inte handlingens kulturhistoriska värde eller rättsliga bevisvärde förutsätter att den även ska bevaras i ursprunglig form i arkiv.
Syftet med bestämmelsen är att klargöra att andra handlingar än de som ursprungligen var elektroniska kan ändras till elektronisk form. Bestämmelsen gäller både handlingar som arkiveras i enlighet med ett beslut av Riksarkivet enligt lagförslaget eller någon annan bestämmelse i lagen och tidigare arkiverade handlingar i pappersformat eller motsvarande format.
I 19 § i informationshanteringslagen föreskrivs det att om en handling inkommer till en myndighet i annat än elektroniskt format ska den omvandlas till elektroniskt format, om det i eller med stöd av lag föreskrivs att handlingen ska förvaras varaktigt eller arkiveras. Myndigheten ansvarar för att en till elektroniskt format omvandlad handlings tillförlitlighet och integritet säkerställs. Handlingar som utarbetats av en myndighet ska förvaras elektroniskt. Skyldigheten gäller dock inte redan arkiverade handlingar utan med stöd av övergångsbestämmelsen i 30 § 3 § i informationshanteringslagen sådana nya handlingar som inkommer till en myndighet och som myndigheten upprättar 24 månader efter det att lagen trätt i kraft. Omvandling av arkiverade handlingar till elektroniskt format, dvs. digitalisering, kan vara behövligt för att förbättra handlingarnas användbarhet och tillgänglighet, men också på grund av kostnadsfördelarna med arkivering och det överföringsformat som krävs.
Ursprungligt format avser det format som handlingen har före digitaliseringen. Det är oftast papper eller någon annan analog förvaringsform. Myndigheten kan förstöra de ursprungliga handlingarna om digitaliseringen har genomförts framgångsrikt och handlingarnas beviskraft eller kulturhistoriska värde inte heller förutsätter långvarig förvaring av det ursprungliga exemplaret. Myndigheten bedömer behovet av att bevara de ursprungliga handlingarna. Riksarkivet har som expertmyndighet gett anvisningar om faktorer som anknyter till bedömningen av kulturhistoriskt värde och beviskraft.
Riksarkivet föreslås på grundval av
2 mom.
kunna meddela närmare föreskrifter om de tekniska förfaranden som anges i 1 mom. Det är motiverat att föreskriva om bestämmanderätten som en uppgift för Riksarkivet, eftersom bestämmelsen endast gäller tekniska förfaranden som används vid digitalisering, dvs. omvandling till elektronisk form. Kraven som gäller digitaliseringsprocessen förändras i takt med teknikens utveckling. Det är inte meningsfullt att på lagnivå föreskriva om tekniska krav för att säkerställa innehållets integritet, oföränderlighet och tillförlitlighet. De måste dock kunna styras genom bindande föreskrifter.
13 §.Överföring av statliga myndigheters handlingar till den nationella informationsresursen för arkiv
. Bestämmelserna i det föreslagna
1 mom.
motsvarar bestämmelserna i 14 § i arkivlagen vad gäller tillämpningsområdet. I paragrafen föreskrivs om överföring av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras till den nationella informationsresursen för arkiv, när den tidigare regleringen endast gällde handlingar. Bestämmelsen fastställer den nuvarande praxisen enligt vilken metadata som är viktiga för arkiveringen av handlingar samtidigt överförs till arkivet. I det föreslagna momentet föreskrivs om överföring av handlingar och informationsmaterial i elektroniskt format. Enligt i 19 § i informationshanteringslagen ska en handling om den inkommer till en myndighet i annat än elektroniskt format omvandlas till elektroniskt format, om det i eller med stöd av lag föreskrivs att handlingen ska förvaras varaktigt eller arkiveras. Elektroniskt format är även idag huvudregeln för informationsbehandling. Överföringen kan förutsätta att redan arkiverade uppgifter görs överföringsbara, dvs. att de omvandlas till elektroniskt format. Elektroniskt format kan betyda olika filformat.
I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om statliga myndigheters skyldighet att överföra handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras i elektronisk form till den nationella informationsresursen för arkiv. Det är fråga om myndigheter som avses i 4 § 1 mom. 1 och 2 punkten i offentlighetslagen samt av dem tillsatta myndigheter eller andra därmed jämförbara organ i enlighet med 4 § 1 mom. 8 punkten i offentlighetslagen som är tillsatta för att självständigt utföra en uppgift. Det behövs en separat bestämmelse, eftersom lagens organisatoriska tillämpningsområde enligt förslaget föreskrivs på ett sätt som avviker från den gällande lagen. I 14 § 1 mom. i den gällande arkivlagen föreskrivs dessutom om ett undantag som gäller utrikesförvaltningen. Det finns inte längre några grunder för att utrikesförvaltningens arkiv ska ha en särskild ställning. I fortsättningen överförs utrikesministeriets och beskickningarnas elektroniska informationsmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv på samma sätt som andra ministeriers material. Statsrådets kansli svarar för arkiveringen enligt 5 § 3 mom. Enligt förslaget ska Riksarkivet i sitt beslut beakta myndighetens och handlingarnas situation så att överföringen inte orsakar orimliga olägenheter för myndigheten.
Enligt förslaget föreskrivs det i
2mom
. om en möjlighet att avvika från överföringsskyldigheten i 1 mom. och överföringarnas elektroniska form. En sådan möjlighet att avvika föreslås vara aktuell om det är nödvändigt på grund av behandlingskraven för säkerhetsklassificerade handlingar, övriga informationssäkerhetskrav eller behövs av någon annan särskild anledning som hänför sig till handlingens eller informationsmaterialets art. Handlingar som omvandlats till elektronisk form överförs enligt förslaget till den nationella informationsresursen för arkiv också i ursprunglig form, om den ursprungliga formen är särskilt värdefullt. När det gäller undantagsgrunder för säkerhetsklassificerade handlingar och informationssäkerhetskrav är den föreslagna bestämmelsen förenlig med 19 § 1 mom. i informationshanteringslagen om omvandling till elektroniskt format och lagring. Undantagsmöjligheterna i fråga ska bedömas restriktivt, dvs. det ska vara nödvändigt att göra ett undantag. I fråga om de särskilda orsaker som gäller handlingens art i den föreslagna bestämmelsen föreslås bedömningen gälla behovet av undantag. En utformning som avviker från informationshanteringslagen är motiverad på grund av syftet med arkiveringen.
Det finns aspekter som gäller elektronisk förvaring och arkivering av säkerhetsklassificerade handlingar som gör ett undantag nödvändigt. I praktiken avses undantaget gälla att det i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) föreskrivna informationsmaterialet som ska skyddas särskilt samt säkerhetsklassade handlingar på nivå I–III i enlighet med 3 § 1–3 punkten i förordningen om säkerhetsklassificering av handlingar inom statsförvaltningen (1101/2019) inte kan överföras till den nationella informationsresursen för arkiv. Säkerhetslösningarna för Riksarkivets informationssystem har implementerats på ett sätt som uppfyller kraven för behandling av information enligt säkerhetsklass IV. Förvaringen av säkerhetsklassade handlingar och andra handlingar som omfattas av undantaget förblir myndighetens ansvar. Myndigheterna svarar för förvaringen av sådana handlingar, deras förvaringstid och arkivering. För arkivering av säkerhetsklassificerade handlingar svarar den myndighet som innehar handlingarna i fråga. Säkerhetsklassificeringarna är inte permanenta, varvid undantaget för överföringen inte längre gäller när tidsfristen har löpt ut.
Orsaker som hänför sig till handlingens art kan till exempel vara att myndigheten redan har skaffat eller använder ett annat arkiveringssystem som uppfyller förutsättningarna för arkivering eller att dess informationsmaterial är sådant att det inte rimligen kan digitaliseras. Andra orsaker som hänför sig till handlingens art bör bedömas så att det är möjligt att avvika, men endast av motiverade och faktiska skäl för att arkiveringens mål ska kunna garanteras. Det avses inte vara möjligt att avvika till exempel på grund av kostnader.
Dessutom kan det vara motiverat att avvika från överföringsskyldigheten och kravet på elektronisk form som föreskrivs i 1 mom. i den föreslagna paragrafen om det finns särdrag som gäller själva myndighetens karaktär. Till exempel är den sannings- och försoningskommission för samer som tillsattes av statsrådet den 28 oktober 2021 ett sådant organ som avses i 1 mom. och som tillsatts av en statlig myndighet, men beslutet bereddes i samarbete mellan representanter för staten, sametinget och skolternas byastämma. Enligt tillsättningsbeslutet förvaras organets handlingar i Samearkivet, som är Riksarkivets verksamhetsställe. Eftersom sametinget på grund av sin särskilda självstyrande karaktär inte kan betraktas som en statlig myndighet eller som en del av statsförvaltningen kompletterades sametingslagen till vissa delar redan före dess ikraftträdande (lag 1725/1995, RP 190/1995 rd). I sametingslagen föreskrivs det om en förhandlingsskyldighet som gäller myndigheterna. I ett sådant fall kan organets särskilda karaktär vara en grund för att ordna en överföring till det slutliga arkivet på ett sätt som avviker från bestämmelsens allmänna ordalydelse.
I
3 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att Riksarkivet ska besluta om tidpunkten för överföringen efter att ha hört myndigheten och att överföringen även kan genomföras inom den bevaringstid för handlingar och informationsmaterial som avses i 21 § i informationshanteringslagen. Bestämmelserna i 21 § i den gällande informationshanteringslagen förutsätter enligt den rådande tolkningen att förvaringstiden och arkiveringstiden i fråga om informationsmaterial separeras i på varandra följande delar av livscykeln. Den föreslagna bestämmelsen avses möjliggöra överföring av handlingar och informationsmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv i en situation där den förvaringstid som fastställts för det ursprungliga syftet fortfarande pågår. Fastställandet av förvaringstider som grundar sig på kriterierna i 21 § 1 mom. i informationshanteringslagen kan leda till långa förvaringstider med tanke på praktiska behov. Långa förvaringstider på flera årtionden förutsätter betydande investeringar i förvaringslösningar hos myndigheterna, där integriteten och hållbarheten hos det arkiverade informationsmaterialet kan säkerställas innan arkiveringsfasen inleds och de överförs till den nationella informationsresursen för arkiv, vilket är ägnat att avsevärt öka kostnaderna. Den offentliga förvaltningen har i allmänhet inte heller erfarenhet av hur informationsmaterial förblir användbart och begripligt på lång sikt och hur de görs tillgängliga för forskning. Detta ökar risken för att informationens användbarhet eller begriplighet går förlorad. Den föreslagna bestämmelsen avses möjliggöra överföring av handlingar och informationsmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv i en situation där den förvaringstid som fastställts för det ursprungliga syftet fortfarande pågår. Bestämmelsen avses däremot inte hindra myndigheten från att ändra den tidigare fastställda förvaringstiden så att den blir kortare.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs vidare att den överförande myndigheten som innehar eller förfogar över informationsmaterialet i fråga svarar för att dess handlingar och informationsmaterial sätts i skick för överföringen samt för kostnaderna för den. Detta avses även gälla informationsmaterial som överförts till myndighetens förvaltning på grund av organisationsreformer. Den överförande myndigheten eller en annan ursprunglig personuppgiftsansvarig är personuppgiftsansvarig tills överföringen har genomförts på ett godkänt sätt. Därefter är Riksarkivet personuppgiftsansvarig för det överförda arkiverade materialet.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs vidare att överföringen även kan genomföras av den myndighet som ansvarar för den gemensamma informationsresursen eller det gemensamma informationssystemet. Överföringen kan genomföras av en annan aktör än en enskild myndighet, såsom den som upprätthåller en gemensam informationsresurs. Överföringskostnaderna föreslås bli fördelade mellan de aktörer som anslutit sig till den gemensamma informationsresursen enligt deras inbördes förfaranden. Det föreslagna momentet motsvarar nuläget, men i det förtydligas ansvaret för överföringen till den nationella informationsresursen för arkiv så att ansvaret för de handlingar som ska arkiveras ligger hos den överförande aktören före överföringen. Den överförande myndigheten kan agera för andra myndigheters eller personuppgiftsansvarigas räkning, vilket förutsätter att myndigheterna avtalar om överföringen och tillhörande ansvar och förfarande, om inte ansvar och förfaranden särskilt föreskrivs i lagen. Om överföringen genomförs av en annan aktör än den myndighet som har ansvaret för handlingarna, blir den överförande aktören personuppgiftsbiträde för ifrågavarande myndighets räkning, och den personuppgiftsansvarige ändras inte.
Överföring av handlingar och informationsmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv innebär samtidigt att Riksarkivet blir personuppgiftsansvarig. Rättigheterna till handlingar som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv, såsom rätten att besluta om utlämnande av uppgifter, tillhör Riksarkivet, om inte annat föreskrivs om detta i lag. Överföringen har ingen inverkan på eventuella upphovsrätter, såvida det inte har avtalats eller avtalas separat om detta. Vad gäller kostnadsfördelningen ändrar förslaget inte nuläget.
Riksarkivet kan på det sätt som föreskrivs i
4 mom.
meddela närmare föreskrifter om de tekniska sätten för iståndsättande och överföring av handlingar och informationsmaterial som avses i 3 mom., såsom närmare krav på handlingarnas form eller de förfaringssätt som används vid överföringen. I samband med överföringen ansvarar myndigheten för att säkerställa informationens tekniska kvalitet jämte metadata. Riksarkivets bestämmanderätt som avses i momentet är begränsad endast till det tekniska genomförandet av överföringen. Det är också viktigt att inget annat informationsmaterial än det som ska arkiveras, till exempel informationsmaterial som ska förvaras en viss tid eller informationsmaterial som borde ha förstörts, överförs till informationsresursen för arkiv. Riksarkivets tjänst för digital arkivering möjliggör överföring av informationsmaterial eller handlingar via användargränssnittet eller på annat sätt till Riksarkivets informationsresurs för arkiv.
14 §.Överföring av andra myndigheters handlingar till den nationella informationsresursen för arkiv.
Bestämmelsen är ny och dess syfte är att stärka möjligheterna för andra än statliga myndigheter att utnyttja Riksarkivets centraliserade arkivtjänster. Till exempel kommunerna, ortodoxa kyrkan och dess församlingar, välfärdsområdena, Folkpensionsanstalten och universiteten kan utnyttja den nya möjligheten.
I
1mom
. i den föreslagna paragrafen föreskrivs att andra myndigheter än de som avses i 13 § 1 mom., dvs. statliga myndigheter, kan i elektronisk form överföra de handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras till den nationella informationsresursen för arkiv. Överföringen kan genomföras även inom den förvaringstid som avses i 21 § i informationshanteringslagen på motsvarande sätt som i bestämmelsen i 13 § 3mom. I momentet föreskrivs vidare att handlingar från myndigheterna i fråga får överföras till den nationella informationsresursen för arkiv i annan än elektronisk form, om handlingens ursprungliga form är särskilt värdefull. Det är fråga om en möjliggörande bestämmelse som kan komma att tillämpas i undantagsfall.
I
2 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att myndigheten och Riksarkivet ska komma överens om genomförandet av och tidpunkten för sådana överföringar. I överenskommelsen beaktas särdragen hos överföringar och det informationsmaterial som ska överföras.
Den föreslagna bestämmelsen avses ge dessa myndigheter möjlighet att överföra arkiverade handlingar och informationsmaterial till Riksarkivets förfogande till den nationella informationsresursen för arkiv, och de behöver då inte konstruera, utveckla eller skaffa egna system för långtidsförvaring.
15 §.Arkivkopia av informationsmaterial
. Enligt förslaget innehåller paragrafen bestämmelser om kopiering för arkivändamål av informationsmaterial som ska arkiveras. Syftet med paragrafen är att göra det möjligt för myndigheter att få en kopia för forskningsändamål av elektroniskt informationsmaterial vars innehåll är föränderligt. Till exempel är rumsliga datamängder sådana att de uppdateras. Det arkiveringsbeslut som avses i 9 och 10 § i den föreslagna lagen avses omfatta både handlingar och informationsmaterial. Informationsmaterial vars innehåll är föränderligt innehåller inte handlingar i den exakta bemärkelse som avses i offentlighetslagen.
Den föreslagna bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i den gällande arkivlagen, men dess syfte motsvarar tidigare bestämmelser på ett tekniskt aktuellt sätt. I beslut som fattats med stöd av den nuvarande lagstiftningen har det kunnat fastställas att uppgifter i ett föränderligt informationsmaterial ska förvaras som ett sampel (utskrift).
Enligt
1 mom.
i den föreslagna paragrafen ska Riksarkivet rätt att av en i 13 § 1 mom. avsedd statlig myndighets elektroniska informationsmaterial vars innehåll är föränderligt få en kopia för forskningsändamål (arkivkopia) till den nationella informationsresursen för arkiv, om informationsmaterialet ska arkiveras. I praktiken ska man i arkiveringsbeslutet fastställa inom vilken tidsperiod ett sampel av informationsmaterialet ska tas för användning som arkivkopia när det gäller elektroniskt informationsmaterial vars innehåll är föränderligt. I momentet föreskrivs dessutom att det som anges i 13 § 3 mom. tillämpas på överföringen av arkivkopian.
Enligt det föreslagna
2 mom.
kan Riksarkivet på basis av ett separat avtal ta emot en i 1 mom. avsedd kopia av en annan myndighets elektroniska informationsmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv, om informationsmaterialet ska arkiveras. Bestämmelsen kompletterar regleringen enligt den föreslagna 15 §, genom vilken det föreslås vara möjligt för andra än statliga myndigheter att överföra handlingar och informationsmaterial till Riksarkivets förfogande och under Riksarkivets bestämmanderätt till den nationella informationsresursen för arkiv.
3 kap.
Arkivering av privat arkivmaterial
16 §.Införande av privat arkivmaterial i den nationella informationsresursen för arkiv.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 17 § i den gällande arkivlagen, enligt vilken ett privat arkiv eller handlingar som hör till det med stöd av ett avtal som ingås med arkivets ägare kan övertas för att förvaras och vårdas av Riksarkivet, ett landsarkiv eller något annat arkiv som avses i denna lag. Enligt förarbetena till arkivlagen kan avtalet till sin rättsliga natur innebära antingen deposition eller överföring (RP 187/1993 rd s. 10/II). Syftet med den föreslagna regleringen är att tydligt skilja mellan avtalsenlig förvaring för en privat aktörs räkning och avtalsenlig överföring av en privat aktörs material till den nationella informationsresursen för arkiv. I stället för termen privat arkiv används i bestämmelsen formuleringen privat arkivmaterial.
I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att Riksarkivet med stöd av avtal i den nationella informationsresursen för arkiv kan ta in privat arkivmaterial som ska arkiveras i enlighet med ett allmänt intresse. I 3 § 4 punkten föreslås en definition av privata arkivmaterial.
De handlingar som överförs till den nationella informationsresursen för arkiv ska vara handlingar som ska arkiveras i enlighet med ett allmänt intresse. Privata arkivmaterial innehåller omfattande information om till exempel medborgar- och organisationsverksamhet, näringslivet, politiska partiers verksamhet, framstående personer och evenemang, vanliga människors vardag, lokalhistoria och minoriteter. Det dokumentära kulturarvet är en omfattande och ständigt växande helhet som omfattar både privata handlingar och myndighetshandlingar. Riksarkivet är den viktigaste aktören som skyddar det dokumentära kulturarvet i Finland, varför det även i fortsättningen behöver kunna ta emot privat arkivmaterial. Riksarkivet är emellertid inte den enda aktören när det gäller privata arkivmaterial, utan arkiveringsuppgiften sköts av många andra aktörer, föreningar och sällskap samt sammanslutningar. Det finns en särskild arkivuppgift framför allt för privata arkiv som får statsunderstöd. Alla dessa aktörer tjänar syftet med arkivering i enlighet med ett allmänt intresse, dvs. bevarandet av kulturarvet.
Uttrycket privat arkiv i den nuvarande arkivlagen har inte varit tydligt på grund av dess tvetydighet. Privat arkivmaterial enligt bestämmelsen omfattar handlingar vars arkivering inte grundar sig på den föreslagna lagen eller någon annan lagstadgad skyldighet. Riksarkivet föreslås med stöd av bestämmelsen ha befogenhet att ta in handlingar från exempelvis utländska arkiv, där handlingar och dokumenthelheter som är viktiga för finländare eller Finlands kulturarv förvaras.
Att ta in privat arkivmaterial till den nationella informationsresursen för arkiv innebär att handlingarna överlåts, dvs. att handlingarna och rättigheterna till dem överförs till Riksarkivet, som också fungerar som personuppgiftsansvarig enligt dataskyddslagstiftningen. När det gäller personuppgifter som ingår i privat arkivmaterial och som omfattas av dataskyddslagstiftningens tillämpningsområde ska den personuppgiftsansvarige i enlighet med bestämmelsen om värdebestämning i 8 § i lagförslaget fastställa vad behandlingen av personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse innebär för olika handlingar. När det gäller privatpersoners handlingar är det ofta fråga om situationer där materialet är personligt eller anknyter till hushållet, dvs. uppgifterna har uppkommit inom ramen för det så kallade hushållsundantaget. I dessa fall är det osannolikt att någon bedömning som motsvarar en värdebestämning har gjorts. När privata handlingar som ska arkiveras överlämnas till Riksarkivet är även överlåtelse, ordnande av uppgifter och beskrivning för arkivet behandlingsåtgärder som omfattas av dataskyddsbestämmelserna och det handlar då inte längre om att tillämpa hushållsundantaget.
I
2mom
. i den föreslagna paragrafen föreskrivs att användningen av privat arkivmaterial som tagits in i den nationella informationsresursen för arkiv ska omfattas av de begränsningar som överenskommits med överlåtaren. Enligt 17 § 2 mom. i den gällande arkivlagen gäller offentlighet för sådana privata brev och andra handlingar som hör till ett privat arkiv vad som med överlåtaren överenskommits om offentligheten. Om offentligheten gäller dessutom i tillämpliga delar vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Den föreslagna nya bestämmelsen motsvarar till sitt syfte första meningen i 17 § 2 mom. i arkivlagen. Om det bland handlingarna finns myndighetshandlingar eller andra handlingar som med stöd av offentlighetslagen omfattas av offentlighetslagen tillämpas offentlighetslagen på dem och det behövs ingen särskild bestämmelse i arkiveringslagen.
17 §.Tryggande av privat arkivmaterial.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs om Riksarkivets rätt att trygga en handling eller dokumenthelhet i privat besittning som är värdefull med tanke på det nationella kulturarvet och som ska arkiveras i enlighet med ett allmänt intresse och som uppenbart löper risk för att förstöras, förkomma eller säljas. Riksarkivet har rätt att ta en kopia eller en elektronisk upptagning av handlingen eller dokumenthelheten eller lösa in det till gängse pris. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 19 § i den gällande arkivlagen. Den föreslagna terminologin i
1 mom.
föreslås bli harmoniserad så att den motsvarar lagens helhet, och i den avstår man från att använda begreppet privat arkiv enligt den gällande lagen. Istället föreslås termen arkivmaterial. Dessutom föreskrivs i 1 mom. om rätten att få en elektronisk upptagning som ett alternativ till en kopia i enlighet med den tekniska utvecklingen.
Expropriation av en privat handling eller en dokumentsamling avses fortfarande vara möjligt till gängse pris. I detta avseende motsvarar utformningen den gällande arkivlagen, vars bestämmelse om expropriation i 6 § 3 mom. i regeringsformen som var i kraft vid tidpunkten för stiftandet, motsvarar 15 § 2 mom. i den nuvarande grundlagen.
Enligt
2 mom.
i den föreslagna paragrafen ska ett arkivmaterial som är föremål för en åtgärd enligt 1 mom. omedelbart överföras till Riksarkivet till dess det finns ett beslut som vunnit laga kraft i frågan om kopiering, upptagning eller inlösen. Under den temporära förvaringen får uppgifter ur handlingarna inte lämnas ut till andra än till dess ägare. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 20 § i den gällande arkivlagen.
Det föreslagna
3 mom.
innehåller en informativ hänvisningsbestämmelse som motsvarar 19 § 2 mom. i den gällande arkivlagen. Bestämmelser om utförsel av arkivmaterial ur landet i enlighet med paragrafen ingår i lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (933/2016).
4 kap.
Bestämmelser om den nationella informationsresursen för arkiv
18 §.Utlämnande av uppgifter ur handlingar som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 21 b § i den gällande arkivlagen.
I
1
mom. föreskrivs att Riksarkivet, trots bestämmelserna i 16 § 1 mom. i offentlighetslagen, har rätt att i elektronisk form lämna ut uppgifter ur i 5 § 2 mom. i offentlighetslagen avsedda myndighetshandlingar som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv. Enligt 16 § i offentlighetslagen ska handlingen i princip lämnas ut på det sätt som begärts. I övrigt iakttas regleringen i 16 § i offentlighetslagen.
Elektroniskt utlämnande kan också innebära styrning till att använda en handling som finns i det allmänna datanätet, om en handling som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv har gjorts tillgängligt i det allmänna datanätet med beaktande av myndigheternas serviceprincip enligt förvaltningslagen. I det allmänna datanätet har Riksarkivet i princip publicerat nästan alla sådana elektroniska handlingar som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv och som inte innehåller uppgifter eller rättigheter som skyddas med stöd av sekretess och dataskydd eller upphovsrättslagstiftningen. I sin styrning ska Riksarkivet beakta möjligheterna för den som begär information att få reda på innehållet i en handling som lämnats ut elektroniskt. Den föreslagna bestämmelsen har ingen inverkan på de bestämmelser om utlämnande av uppgifter som ingår i myndighetens personregister enligt 16 § 3 mom. i offentlighetslagen och som tillämpas på utlämnande av uppgifter ur myndighetens offentliga personregister.
En terminologisk ändring av den gällande lagen som föreslås i 1 mom. är att en handling som förvaras varaktigt ändras till en myndighetshandling som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv enligt de termer som föreslås i den nya lagen. Möjligheten till undantag i fråga om sättet att besvara en begäran om information gäller alltså endast arkiverade handlingar. Enligt förslaget är det dessutom en förutsättning att handlingarna har överförts i Riksarkivets ägo eller under Riksarkivets bestämmande inflytande, dvs. till den nationella informationsresursen för arkiv.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs också att Riksarkivet kan ta ut avgifter för elektroniskt utlämnande av handlingar oberoende av 34 § i offentlighetslagen när det är fråga om elektroniska handlingar som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv. Avgifterna fastställs då i enlighet med 34 § 3 mom. i offentlighetslagen. För närvarande finns det bestämmelser om Riksarkivets avgifter i undervisnings- och kulturministeriets förordning (1149/2023) om Riksarkivets avgiftsbelagda prestationer. I 34 § 1 mom. 3 och 4 punkten i offentlighetslagen föreskrivs att med stöd av 9 och 11 § i offentlighetslagen tas ingen avgift ut när en offentlig handling som lagrats i elektronisk form sänds per e-post till den som begärt uppgifterna eller när en handling som lagrats i elektronisk form sänds till en part per e-post. Det är motiverat att föreskriva om ett undantag från avgifterna för elektroniskt utlämnande av uppgifter som gäller Riksarkivet, eftersom även identifiering, extrahering och utlämnande av elektroniskt arkiverade handlingar per e-post medför kostnader. Endast i ett fåtal fall är metoderna för att söka fram arkiverade elektroniska handlingar för informationsbegäranden lika bra som när det gäller elektroniska handlingar som finns hos myndigheter. När handlingar behandlas på ett annat ställe än i det ursprungliga informationssystemet kan deras användbarhet försämras avsevärt, varvid identifieringen av de arkiverade elektroniska handlingar som informationsbegäran gäller ofta kräver bläddring eller uppdelning av elektroniska handlingar.
I artikel 15 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om den registrerades rätt att få tillgång till uppgifter om sig själv. Enligt artikel 12 i dataskyddsförordningen har den registrerade i princip rätt att få tillgång till och få kopior av uppgifter om sig själv avgiftsfritt. Enligt 32 § i dataskyddslagen får det vid behandling av personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse göras undantag från den registrerades rättigheter enligt artiklarna 15, 16 och 18–21 i dataskyddsförordningen under de förutsättningar som anges i artikel 89.3 i dataskyddsförordningen. En avvikelse från den registrerades rättigheter förutsätter att dessa rättigheter antingen sannolikt hindrar eller avsevärt försvårar uppnåendet av dessa syften. Riksarkivet ska i enlighet med den förtydligande bestämmelsen i den föreslagna 19 § behandla personuppgifter som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv för sådana arkivändamål som är av allmänt intresse.
Den föreslagna regleringen avses vara förenlig med både genomförandet av offentlighetsprincipen och regleringen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/1024 om öppna data och vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn (nedan öppna data-direktivet). Enligt artikel 6.1 i öppna data-direktivet ska vidareutnyttjande av handlingar vara kostnadsfritt, men enligt artikel 6.2 a i direktivet ska avgiftsfrihet undantagsvis inte tillämpas på bibliotek, inklusive universitetsbibliotek, museer och arkiv.
I
2 mom.
i paragrafen föreslås det bestämmelser om begäran om att få ta del av en myndighetshandling som överförts till den nationella informationsresursen för arkiv ska behandlas utan dröjsmål, och uppgifter ur en offentlig handling ska lämnas ut så snart som möjligt, dock senast inom en månad från det att Riksarkivet har fått begäran om att få ta del av handlingen. Om de begärda handlingarna är många eller innehåller sekretessbelagda delar, eller om någon annan jämförbar orsak föranleder att det krävs specialåtgärder eller en större arbetsmängd än normalt för att behandla och avgöra ärendet, ska ärendet avgöras och uppgifter ur en offentlig handling lämnas ut inom två månader från det att Riksarkivet tog emot begäran om att få ta del av handlingen. Bestämmelsen avses motsvara bestämmelserna i 21 b § 2 mom. i den gällande arkivlagen, men ett krav på att man agerar utan dröjsmål har lagts till. Det innebär att Riksarkivet, enligt vad som föreskrivs i 14 § i offentlighetslagen, ska ge information så snart som möjligt efter att begäran inkommit. Under de senaste åren har i genomsnitt cirka 25 000 informationsbegäranden inkommit till Riksarkivet per år. De flesta informationsbegärandena gäller enskilda handlingar, men en enskild informationsbegäran kan också gälla flera hundra handlingar samtidigt. Om ett intressant tema, varom det finns tillgängliga handlingar hos Riksarkivet, har varit synligt i offentligheten har det dessutom ganska ofta mångdubblat antalet informationsbegäranden som blir anhängiga, och fått behandlingen av informationsbegärandena att anhopas vid Riksarkivet. Majoriteten av de informationsbegäranden som kunderna lämnar gäller deras personliga informationsbehov. Ganska ofta görs informationsbegäranden för att tillgodose eller verifiera en fysisk persons eller juridisk persons intressen, rättigheter, skyldigheter och rättsskydd, även om dessa syften enligt 21 § 1 mom. 2 punkten i informationshanteringslagen ska beaktas vid fastställandet av förvaringstiderna för myndighetens informationsmaterial. Till informationsbegäranden hör i bred mening även beställning av dokumentära enheter för forskning på egen hand i forskarsalarna på Riksarkivets verksamhetsställen. Årligen har det beställts över 40 000 dokumentära enheter.
19 §.Behandling av personuppgifter och en informationssäker driftmiljö
. Enligt förslaget ingår det bestämmelser om behandling av personuppgifter och en informationssäker driftmiljö i paragrafen. I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att Riksarkivet är personuppgiftsansvarig för den nationella informationsresursen för arkiv och att Riksarkivet behandlar personuppgifter som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv för arkivändamål som är av allmänt intresse. Bestämmelsen har en förtydligande karaktär. Bestämmelser om den personuppgiftsansvarige för den nationella informationsresursen för arkiv avses tydliggöra Riksarkivets ansvar. När handlingar som ska arkiveras blir förvarade på avtalsbasis i Riksarkivet enligt den föreslagna 21 § förblir den ursprungliga personuppgiftsansvariga personuppgiftsansvarig. Riksarkivet blir då personuppgiftsbiträde, eftersom det agerar för den personuppgiftsansvariges räkning. Bestämmelsen om behandling av personuppgifter för arkivändamål av allmänt intresse hör i sak samman med bestämmelsen om en informationssäker driftmiljö i 2 mom. Tillämpningen av undantagsbestämmelserna i dataskyddslagstiftningen om behandling för arkivändamål av allmänt intresse förutsätter lämpliga skyddsåtgärder.
I
2
mom. föreslås det bestämmelser om skydd av handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras för att möjliggöra behandling av genetiska uppgifter avvikande från dataskyddslagstiftningen. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska, utöver vad som föreskrivs i 6 § 1 mom. i dataskyddslagen, artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpas på handlingar och informationsmaterial som ingår i en nationell informationsresurs för arkiv som innehåller genetiska uppgifter i enlighet med artikel 4.13 i dataskyddsförordningen. Vid behandlingen av personuppgifter ska Riksarkivet i en sådan behandlingssituation vidta i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen avsedda lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter.
Till sin tekniska formulering avses bestämmelsen motsvara bestämmelsen i 6 § 1 mom. 8 punkten i dataskyddslagen, enligt vilken artikel 9.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpas på behandling av forskningsmaterial och kulturarvsmaterial för allmännyttiga arkivändamål, med undantag för genetiska uppgifter. Enligt regeringens proposition om dataskyddslagen ska det föreskrivas separat om behandling av genetiska uppgifter för arkivändamål. Begreppet allmännyttigt arkivändamål motsvarar inte helt uttrycket ”arkivändamål av allmänt intresse” som används i den allmänna dataskyddsförordningen, utan är smalare än det. Vid bedömningen av när det är fråga om ett sådant allmännyttigt arkivändamål som avses i bestämmelsen kan det fästas avseende t.ex. vid om det är den personuppgiftsansvariges lagstadgade eller stadgeenliga uppgift att registrera och tillgängliggöra forsknings- eller kulturarvsmaterial. Uppmärksamhet ska dessutom fästas vid om arkivfunktionen bygger på en offentligt tillgänglig plan. (RP 9/2018 rd, s. 93)
Genom den föreslagna bestämmelsen möjliggörs behandling av uppgifter för arkivändamål av allmänt intresse även till den del som gäller genetiska uppgifter. Till skillnad från regleringen i dataskyddslagen ska det mer begränsade begreppet allmännyttigt arkivändamål inte användas i den föreslagna bestämmelsen för tydlighetens skull. Riksarkivet uppfyller utan tvekan kraven på allmännyttighet med beaktande av sina lagstadgade uppgifter.
Enligt förslaget föreskrivs det i
3 mom.
i paragrafen att Riksarkivet kan upprätthålla en informationssäker driftmiljö eller utnyttja en annan myndighets informationssäkra driftmiljö, där det kan säkerställas att till den nationella informationsresursen för arkiv överfört elektroniskt informationsmaterial som innehåller personuppgifter eller sekretessbelagda uppgifter eller handlingar behandlas och lämnas ut på ett informationssäkert sätt. Vid behov kan handlingar eller informationsmaterial också överföras från en informationssäker driftmiljö till en annan informationssäker driftmiljö. Med en informationssäker driftmiljö avses en teknisk, organisatorisk och fysisk driftmiljö för behandling av uppgifter där informationssäkerheten har säkerställts genom lämpliga administrativa och tekniska åtgärder. Driftsmiljön avses utgöra en skyddsåtgärd enligt dataskyddsförordningen. Endast arkiverat informationsmaterial kan sökas och lämnas ut från en informationssäker driftmiljö. Bestämmelser om kraven på informationssäkerhet ingår i 4 kap. i informationshanteringslagen. Dessa krav gäller även arkiverat informationsmaterial som överförts till Riksarkivet.
Det kan finnas åtkomst till driftsmiljön från olika platser. Det avses vara möjligt att använda en informationssäker driftmiljö åtminstone i de fysiska kundtjänstlokalerna på Riksarkivets verksamhetsställen, där man använder hårdvara och programvara i Riksarkivets informationssäkra driftmiljö, eller via fjärranslutning från användarens egen enhet till den informationssäkra driftmiljön. Riksarkivets fysiska kundtjänstlokaler ska användas om fjärråtkomst inte kan tillåtas utan att tredje parts rättigheter och intressen hotas. Användningen av en informationssäker driftmiljö avser elektroniska informationsmaterial som innehåller personuppgifter om levande personer samt sekretessbelagda handlingar. För tydlighetens skull anges det i bestämmelsen att det är fråga om personuppgifter om levande personer i enlighet med dataskyddslagstiftningen. Det avses inte vara möjligt för användaren att på egen hand överföra uppgifter till sin egen enhet. Motsvarande typer av system är Statistikcentralens distansanvändningssystem Fiona och den informationssäkra driftmiljön Kapseli enligt sekundärlagen. Om handlingarna inte innehåller sekretessbelagda uppgifter eller personuppgifter kan de fritt sökas och granskas via den digitala tjänsten i det allmänna datanätet.
I dataförvaltningsakten (EU) 2022/868 föreskrivs det om återanvändning av skyddad data i en säker behandlingsmiljö. Denna förordning medför inte någon skyldighet för offentliga myndigheter att tillåta vidareutnyttjande av data och befriar inte heller offentliga myndigheter från deras skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling enligt unionsrätten eller nationell rätt. Enligt artikel 3.2 c i förordningen tillämpas dataförvaltningsakten inte på data som innehas av kulturinstitutioner och utbildningsinstitutioner. Enligt skäl 12 i dataförvaltningsakten omfattar kulturinstitutioner bland annat arkiv. Även om dataförvaltningsakten inte tillämpas på arkiverat informationsmaterial innehåller regleringen sådana element som anknyter till informationssäkerhet och som det finns anledning att till behövliga delar beakta i bestämmelserna om en informationssäker driftmiljö.
Enligt artikel 5.3 c i dataförvaltningsakten kan tillgång till och vidareutnyttjande av data ske i de fysiska lokaler där den säkra behandlingsmiljön är belägen i enlighet med höga säkerhetsnormer, förutsatt att fjärråtkomst inte kan tillåtas utan att tredje parters rättigheter och intressen hotas. Enligt artikel 2.20 i dataförvaltningsakten avses med en säker behandlingsmiljö en fysisk eller virtuell miljö och organisatoriska metoder för att säkerställa överensstämmelse med unionsrätten, såsom den allmänna dataskyddsförordningen, särskilt vad gäller de registrerades rättigheter, immateriella rättigheter samt insynsskydd, integritet och tillgänglighet för kommersiella och statistiska uppgifter, samt med tillämplig nationell rätt, och göra det möjligt för den enhet som tillhandahåller den säkra behandlingsmiljön att fastställa och övervaka alla databehandlingsåtgärder, inbegripet förevisandet, lagringen, nedladdningen och exporten av data och beräkningen av härledda data med hjälp av dataalgoritmer.
20 §.Öppnande av en elektronisk förbindelse för andra än myndigheter.
I paragrafen föreskrivs om upprättande av en elektronisk förbindelse via en informationssäker driftmiljö till sådana handlingar som innehåller personuppgifter eller sekretessbelagda uppgifter i det elektroniska informationsmaterial som hör till den nationella informationsresursen för arkiv samt om förutsättningarna för öppnande av en elektronisk förbindelse då uppgifter lämnas till andra än myndigheter.
Enligt
1mom
. kan Riksarkivet öppna en elektronisk förbindelse i en informationssäker driftmiljö till sådana handlingar som innehåller personuppgifter eller sekretessbelagda uppgifter vilka den som får åtkomsträtt har rätt att få och behandla.
Paragrafen föreslås vara möjliggörande och avsikten är inte att föreskriva om rätten att få information eller att någon på grundval av den ska kunna kräva att en elektronisk förbindelse öppnas, utan detta avgörs och prövas av Riksarkivet. Rätten att få information regleras i offentlighetslagen eller speciallagstiftningen. Utöver rätten att få information ska Riksarkivet separat utreda om mottagaren av uppgifterna på grundval av bestämmelserna om skyddet för personuppgifter har rätt att behandla de personuppgifter som ska lämnas ut, om utlämnandet av uppgifterna avser personuppgifter.
I 23 § i informationshanteringslagen föreskrivs det om öppnande av elektronisk förbindelse till en annan myndighet. Enligt 23 § 1 mom. är förutsättningen för öppnande av en elektronisk förbindelse utöver vad som föreskrivs i 4 kap. att 1) förbindelsen begränsas till endast enskild sökning av sådana behövliga eller nödvändiga uppgifter som är förenliga med informationsrätten, samt att 2) informationens användningsändamål utreds i samband med sökningen. Enligt 2 mom. i paragrafen ska myndigheten upprätta en elektronisk förbindelse så att det informationssystem som möjliggör förbindelsen automatiskt identifierar avvikande informationssökningar. Bestämmelsen i 23 § i informationshanteringslagen tillämpas inte i en sådan situation där Riksarkivet tillhandahåller en lagringstjänst till en annan myndighet på avtalsbasis, dvs. för en myndighets räkning förvarar myndighetens informationsmaterial som ska arkiveras, men som ännu inte är i arkiveringsskedet. Bestämmelser om avtalsbaserad förvaring av myndighetshandlingar ingår i 21 §.
Bestämmelsen om elektroniska förbindelser i informationshanteringslagen kan tillämpas i Riksarkivets verksamhet endast om Riksarkivet öppnar elektroniska förbindelser för de myndigheter som avses i informationshanteringslagen. Enligt 24 § 2 mom. i informationshanteringslagen föreskrivs det särskilt om utlämnande av information i annat elektroniskt format och som informationstjänst till allmänheten via en elektronisk förbindelse. Enligt 24 § 2 mom. i informationshanteringslagen föreskrivs det särskilt om utlämnande av information i annat elektroniskt format och som informationstjänst till allmänheten via en elektronisk förbindelse, varför det krävs särskilda bestämmelser för att öppna en elektronisk förbindelse för andra än myndigheter till elektroniska informationsmaterial i Riksarkivets informationsresurs för arkiv som innehåller personuppgifter eller sekretessbelagda uppgifter. En elektronisk förbindelse kan inte öppnas för andra än myndigheter på grundval av det som föreskrivs i informationshanteringslagen, inte ens i Riksarkivets lokaler. I 16 § 1 mom. i offentlighetslagen föreskrivs bland annat om att lägga fram myndighetshandlingar för påseende. Framläggande för påseende förpliktar inte myndigheten att tillåta att den som begär informationen själv använder utrustningen. Om en sådan möjlighet erbjuds innebär det i själva verket att den tekniska åtkomsten överlåts (HFD 15.4.2016 t. 1413). Elektroniska förbindelser i Riksarkivets lokaler ska också regleras separat i lag.
Paragrafen är av betydelse med tanke på det skydd för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen. De föreslagna bestämmelserna har betydelse också med tanke på EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna tryggas skyddet för privatlivet och i artikel 8 tryggas vars och ens rätt till skydd för egna personuppgifter (GrUU 101/2022). Grundlagsutskottet har bedömt flera propositioner där det föreslås bestämmelser om möjligheten att i datanätet som informationstjänst publicera uppgifter som bland annat innehåller personuppgifter (till exempel GrUU 17/2019 rd, GrUU 17/2021 rd, GrUU 2/2017 rd). I enlighet med utskottets etablerade utlåtandepraxis går det inte i webbaserade personregisters datainnehåll att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning (t.ex. GrUU 2/2018 rd, GrUU 17/2018 rd och GrUU 17/2019 rd). Utskottet har i vissa fall ansett att en sådan avgränsning är ett villkor för att ett lagförslag ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 32/2008 rd). I den föreslagna paragrafen föreskrivs det dock inte om sådana informationstjänster i det allmänna datanätet som grundlagsutskottet avser, utan om en elektronisk förbindelse som kan öppnas om den som begär elektronisk förbindelse har rätt att få information och rätt att behandla de personuppgifter som ska lämnas ut. Grundlagsutskottet har ansett att det att man tillåter behandling av känsliga personuppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter som hör till privatlivet (GrUU 37/2013 rd, s 2/II). Enligt utskottets praxis bör det finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt (GrUU 3/2017 rd, s. 5). I sina analyser av omfattning, exakthet och innehåll i lagstiftning om rätten att få och lämna ut uppgifter trots sekretess har utskottet lagt vikt vid att de uppgifter som lämnas ut är av känslig art (GrUU 14/2018 rd, s. 5).
Enligt 13 § 2 mom. i offentlighetslagen ska, när begäran avser en sekretessbelagd handling, en uppgift ur ett personregister som förs av en myndighet eller någon annan handling ur vilken en uppgift kan lämnas ut endast under vissa förutsättningar, om inte något annat särskilt föreskrivs, den som begär att få ta del av en handling meddela för vilket ändamål uppgifterna ska användas, lämna upplysningar om övriga omständigheter som myndigheten behöver för att kunna utreda förutsättningarna för utlämnande av uppgifter samt vid behov meddela hur uppgifterna kommer att skyddas. När det gäller sekretessbelagda handlingar eller uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller personuppgifter som gäller fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder kan en elektronisk förbindelse öppnas, om den som har rätt att få information har beviljats rätt att få information för vetenskaplig forskning eller andra godtagbara ändamål eller om den som får tillgång till den elektroniska förbindelsen har rätt att behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller personuppgifter som gäller fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder. Enligt 27 § i offentlighetslagen får uppgifter ur en sekretessbelagd myndighetshandling som har överförts till ett arkiv i den ordning som föreskrivs i arkivlagen lämnas ut för forskning eller något annat godtagbart ändamål, om inte den myndighet som har överfört handlingen har bestämt något annat. Vid prövningen av om uppgifter ska lämnas ut ska det sörjas för att den vetenskapliga forskningens frihet tryggas. Enligt 27 § 2 mom. i offentlighetslagen ska den som erhållit en handling ge en skriftlig förbindelse om att han eller hon inte kommer att använda handlingen för att skada eller skymfa den som handlingen gäller eller hans eller hennes närstående eller för att kränka andra intressen som sekretessplikten är avsedd att skydda. Enligt 6 och 7 § i dataskyddslagen (1050/2018) får personuppgifter som gäller särskilda kategorier av personuppgifter eller fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder eller tillhörande skyddsåtgärder behandlas bland annat för vetenskapliga eller historiska forskningsändamål eller för statistikföring. Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis med beaktande av dataskyddsförordningens direkt tillämpliga riskbaserade reglering ger grundlagen i princip inte upphov till någon skyldighet att i fråga om vetenskaplig forskning reglera behandlingen av sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen genom mer innehållsmässigt begränsande bestämmelser än vad som förutsätts i dataskyddsförordningen. Det är också av betydelse att bestämmelser om behandlingen av uppgifter för vetenskaplig forskning dessutom finns i dataskyddslagen. Regleringen ska dock i sin helhet skapa tillräckliga förutsättningar för ett faktiskt skydd av känsliga personuppgifter (GrUU 25/2021 rd, 11 stycket och de utlåtanden som det hänvisas till där).
Den elektroniska förbindelsen ska uppfylla kraven i 4 kap. i informationshanteringslagen, särskilt kraven på överföring av sekretessbelagda uppgifter i det allmänna datanätet och kraven på identifiering av mottagare, hantering av behörigheter och insamling av logguppgifter.
Enligt det föreslagna
2mom
. är en förutsättning för att en elektronisk förbindelse ska kunna öppnas att den elektroniska förbindelsen begränsas endast till uppgifter som omfattas av rätten att få information och att öppnandet står i proportion till den registrerades rättigheter. Vid bedömningen av proportionaliteten bör Riksarkivet fästa uppmärksamhet vid arten, mängden och åldern av de personuppgifter som behandlas. Metadata i informationsmaterial som arkiverats i den nationella informationsresursen för arkiv omfattar mycket sällan uppgifter om levande personer, varför det endast i undantagsfall är möjligt att på basis av en levande persons namn söka uppgifter i den nationella informationsresursen för arkiv. Undantagsfallen har bedömts vid Riksarkivet från fall till fall på grundval av den behovs- och proportionalitetsprövning som förutsätts i 4 § 4 punkten i dataskyddslagen. I en del av de elektroniska informationsmaterial som ingår i den nationella informationsresursen för arkiv har man använt tekniker för textigenkänning som gör det möjligt att söka uppgifter på grundval av personens namn. I den mån textigenkänning är möjlig för levande personer används textigenkänningsmetoder för närvarande endast av personalen vid Riksarkivet i utförandet av tjänsteuppgifter. I fortsättningen kan det vara möjligt att utnyttja textigenkänningsmetoder i forskningssyfte i en informationssäker driftmiljö om de förutsättningar för att lämna information som föreskrivs i 20 § uppfylls.
Enligt förslaget innehåller
3mom
. en informativ hänvisningsbestämmelse enligt vilken det i informationshanteringslagen föreskrivs om öppnande av elektroniska förbindelser för myndigheter.
5 kap.
Särskilda bestämmelser
21 §.Förvaring av handlingar i Riksarkivet
. I
1 mom.
i den föreslagna paragrafen föreskrivs att Riksarkivet på basis av ett separat avtal kan förvara handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras enligt ett i 9 eller 10 § i denna lag avsett beslut eller enligt vad som särskilt föreskrivs i lag. Bestämmelsen motsvarar i sak den tidigare praxis som grundar sig på avtalsbaserad överföring av handlingar till Riksarkivet. Myndigheterna kan alltså fortsättningsvis komma överens med Riksarkivet om förvaringen av sina handlingar och uppgifter som gäller dem. I de situationer som avses i den föreslagna paragrafen svarar Riksarkivet för förvaring av uppgifter, dvs. förvarar informationsmaterial för andras räkning enligt uppdrag. Det är alltså inte fråga om arkivering på det sätt som föreskrivs i 11 §. Handlingarna ska emellertid arkiveras i enlighet med ett sådant beslut som avses i 9 eller 10 § eller enligt vad som särskilt föreskrivs i lagen. Bestämmelsen är till sin natur möjliggörande. Riksarkivets förvaringstjänst främjar åtgärder för att genomföra arkivering enligt 2 § i den föreslagna lagen.
Enligt det föreslagna
2 mom.
kan Riksarkivet med stöd av avtal förvara privat arkivmaterial som är i privat besittning och som ska arkiveras i enlighet med allmänintresset. I enlighet med 17 § i den gällande arkivlagen är det möjligt att överta ett privat arkiv eller handlingar som hör till det för att förvaras av Riksarkivet.
De handlingar som förvaras är inte en del av den nationella informationsresursen för arkiv, varför paragrafen även lagstiftningstekniskt är åtskild från bestämmelserna i 4 kap. om handlingar och informationsmaterial som överförs till den nationella informationsresursen för arkiv. När handlingar som ska arkiveras blir förvarade på avtalsbasis i Riksarkivet förblir den ursprungliga personuppgiftsansvariga personuppgiftsansvarig. Riksarkivet blir då personuppgiftsbiträde, eftersom det agerar för den personuppgiftsansvariges räkning. Information om myndighetshandlingar som förvaras ges i enlighet med tidsfristerna i 14 § i offentlighetslagen. Med andra ord föreslås undantaget enligt den föreslagna lagen som gäller bestämmelserna i 18 § i offentlighetslagen inte gälla myndighetshandlingar som förvaras.
22 §.Riksarkivets bedömningsuppgift
. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Riksarkivets bedömningsuppgift. Enligt 10 § i den gällande arkivlagen har arkivverket rätt att utan hinder av sekretesstadgandena få uppgifter om arkivbildarnas arkivfunktion och inspektera de i 1 § 1 mom. nämnda arkivbildarnas arkivfunktion. Lagen innehåller inga bestämmelser om påföljder i anslutning till inspektionen eller till exempel om möjlighet till administrativ styrning. Dessutom är bestämmelserna i 7 § i arkivlagen om uppgifterna inom arkivfunktionen och skötseln av dem delvis överlappande med informationshanteringslagen.
Arkivering är en del av informationshanteringen, och regleringen av informationshanteringen bildar en kontinuitet och en livscykel som omfattar olika delområden. I 10 och 11 § i informationshanteringslagen föreskrivs det om en bedömningsuppgift för informationshanteringsnämnden. Enligt 10 § 1 mom. i informationshanteringslagen har informationshanteringsnämnden till uppgift att bedöma hur statliga ämbetsverk och inrättningar, välfärdsområden och välfärdssammanslutningar samt kommuner och samkommuner genomför och iakttar 4 § 2 mom., 5, 19, 22–24, 24 a, 24 b och 28 § samt 6 kap. Paragrafens tillämpningsområde omfattas av den begränsande bestämmelsen i 3 § 4 mom. i informationshanteringslagen. Med stöd av bestämmelserna om arkivering och bemyndigandena att meddela föreskrifter om arkivering är det också motiverat att bedöma det ändamålsenliga genomförandet av de föreskrifter som vid behov meddelats av Riksarkivet för att arkiveringen som delområde i informationshanteringen inte ska hamna i en annan ställning än de övriga skedena i informationshanteringens livscykel.
Enligt
1mom
. har Riksarkivet rätt att bedöma efterlevnaden hos myndigheterna av bestämmelserna i 7 och 11–13 § i den föreslagna lagen och i 21 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (2003/13) samt av de föreskrifter som Riksarkivet meddelat med stöd av dem. Arkivering ses inte alltid som en central uppgift hos de myndigheter som omfattas av arkivlagen och ärendehanteringslagen, och till exempel av besparingsskäl kan det hända att arkiveringen inte genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Överföring av informationsmaterial som ska arkiveras, omvandling av handlingar till elektroniskt format eller andra åtgärder kan skjutas upp, eftersom de orsakar kostnader på kort sikt. Riksarkivets bedömningsuppgift anknyter väsentligen till rätten att få uppgifter utan hinder av sekretessbestämmelserna enligt den föreslagna 23 § samt rätten att ingripa i missförhållanden.
Enligt förslaget föreskrivs det i
2 mom.
i paragrafen att om Riksarkivet vid utförandet av en utvärderingsuppgift upptäcker brister i efterlevnaden av lagar eller föreskrifter, kan Riksarkivet fästa myndighetens uppmärksamhet vid att lagstadgade förfaranden samt föreskrifter som meddelats med stöd av lag genomförs och att sådana krav uppfylls. Att fästa myndighetens uppmärksamhet är ett administrativt sätt att ingripa i brister i efterlevnaden av lagen och styra myndigheten att vidta åtgärder för att ordna saken. Om Riksarkivet upptäcker brister i iakttagandet av de lagar eller föreskrifter som avses i 1 mom. 3 punkten, kan det uppmärksamma myndigheten på iakttagandet av förfarandena och uppfyllandet av kraven enligt denna lag samt ge informationshandledning.
23 §.Riksarkivets rätt att få uppgifter.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Riksarkivets rätt att få de utredningar som är nödvändiga för att Riksarkivet ska kunna besluta om handlingar som ska arkiveras enligt 9 och 10 § i denna lag och utföra sin bedömningsuppgift enligt 22 § 1 mom. Riksarkivet har trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av myndigheterna få nödvändiga utredningar samt behövliga uppgifter om informationshanteringsåtgärder som gäller handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras samt om en informationshanteringsmodell i enlighet med lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen.
Bestämmelsen om Riksarkivets rätt att få uppgifter föreslås ersätta 10 § i den gällande arkivlagen, enligt vilken arkivverket har rätt att utan hinder av sekretesstadgandena få uppgifter om arkivbildarnas arkivfunktion.
För att fastställa vilka handlingar som ska arkiveras kan Riksarkivet ha behov av att få utredningar och uppgifter om vilka slags personuppgifter eller särskilda kategorier av personuppgifter eller personuppgifter som gäller fällande domar i brottmål och lagöverträdelser som innefattar brott eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder som ingår eller kan ingå i informationsmaterial eller handlingar, för att Riksarkivet ska kunna bedöma arkiveringen av personuppgifter med tanke på det arkivändamål av allmänt intresse som föreskrivs i dataskyddsförordningen. Dessa uppgifter kan ingå som en del av informationshanteringsmodellen som en beskrivning av behandlingsåtgärderna. Riksarkivet tryggar sekretessen för de uppgifter som det erhåller på grundval av denna paragraf med hjälp av dess sekretess- och säkerhetspraxis samt system. Sekretessbelagt material kan endast behandlas med sådana metoder och i sådana system som säkerställer sekretessen.
Myndigheternas rätt att få uppgifter och möjlighet att lämna ut uppgifter kan enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över uppgiftsinnehållet. Om informationsinnehållen däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på ”att informationen är nödvändig” för ett visst ändamål (se till exempel GrUU 46/2016 rd, s. 5–6 och de utlåtanden som nämns där). Å andra sidan har utskottet ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, låt vara att den är knuten till nödvändighetskriteriet (se t.ex. GrUU 71/2014 rd, s. 3/I, GrUU 62/2010 rd, s. 4/I och GrUU 59/2010 rd, s. 4/I).
I den föreslagna paragrafen är rätten att få uppgifter bunden till Riksarkivets beslutsfattande om handlingar och informationsmaterial som ska arkiveras enligt 9 eller 10 § i den föreslagna lagen och till skötseln av en utvärderingsuppgift enligt 22 §. I fråga om sekretessbelagda uppgifter är rätten att få uppgifter bunden till nödvändighetskriteriet.
24 §.Ändringssökande.
I paragrafen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i beslut som fattats med stöd av arkiveringslagen. I
1 mom
. föreskrivs om rätten att begära omprövning av beslutet. Om omprövning föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). Omprövning får dock inte begäras i ett sådant temporärt beslut av Riksarkivet som avses i den föreslagna 17 § 2 mom.
Paragrafens
2 mom.
föreslås innehålla en informativ hänvisningsbestämmelse enligt vilken bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
25 §.Ikraftträdande
. I paragrafens
1 mom.
ingår en sedvanlig bestämmelse om lagens ikraftträdande. I
2 mom.
föreskrivs att arkivlagen från 1994 upphävs genom den föreslagna lagen.
Enligt förslaget föreskrivs det i
3mom
. att de föreskrifter som Riksarkivet meddelat med stöd av de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft förblir i kraft tills annat bestäms av Riksarkivet. En del av de beslut om varaktig förvaring av handlingar som ännu gäller har fattats före ikraftträdandet av den nuvarande arkivlagen. Till exempel gäller arkivverkets nyare (från och med år 2000) allmänna gallringsbeslut om varaktig förvaring av kommunala handlingar (se ovan) från och med den tidpunkt som anges separat i besluten. I fråga om äldre handlingar för vilka det beslutats om varaktig förvaring iakttas de allmänna gallringsbeslut som Statsarkivet fattat 1989 med stöd av 19 § i arkivlagen (184/1981) (Handlingar inom allmän-, ekonomi- och personalförvaltning, 14.4.1989; Handlingar inom hälso- och sjukvård, 14.4.1989; Handlingar inom bildningsväsendet, 29.5.1989; Handlingar inom den tekniska förvaltningen, 8.6.1989; Handlingar inom socialvård och förmyndarskap, 1.9.1989; Handlingar som gäller andra kommunala funktioner, 1.11.1989).