7.1
Lagen om ordnande av arbetskraftsservice
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. innehåller lagen bestämmelser om offentlig arbetskraftsservice som omfattas av kommunernas organiseringsansvar och om de uppgifter som gäller sådan service. Syftet med offentlig arbetskraftsservice anges i paragrafen. Genom offentlig arbetskraftsservice tryggas tillgången på kompetent arbetskraft och möjligheterna för dem som söker arbete att få arbete, uppkomsten av ny företagsverksamhet främjas och företagens verksamhetsförutsättningar och arbetslivet förbättras. Syftet anknyter till skyldigheten för det allmänna enligt grundlagens 18 § att främja sysselsättningen och tillförsäkra var och en rätten till arbete.
Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om vissa uppgifter som staten har inom offentlig arbetskraftsservice. Staten avses ha hand om den allmänna styrningen av och tillsynen över offentlig arbetskraftsservice samt tillhandahålla därmed sammanhängande riksomfattande informationssystemtjänster.
I 2 mom. konstateras att bestämmelserna i 143 och 144 § tillämpas på arbetskraftsservice som tillhandahålls av enskilda aktörer.
2 §.Offentlig arbetskraftsservice. I paragrafen anges de tjänster som enligt den föreslagna lagen ska ordnas som offentlig arbetskraftsservice eller som anses ingå i offentlig arbetskraftsservice. Enligt föreslagna 1 mom. ordnas som offentlig arbetskraftsservice arbetsförmedling, information, rådgivning och vägledning, träning, arbetskraftsutbildning och utbildning inom omställningsskyddet. Denna definition av offentlig arbetskraftsservice motsvarar i huvudsak den offentlig arbetskrafts- och företagsservice som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Även i denna ingår utbildning inom omställningsskyddet, en service som träder i kraft från och med 2023.
Enligt föreslagna 2 mom. omfattar den offentliga arbetskraftsservicen även sakkunnigbedömningar som gäller enskilda kunders serviceprocess, försöksverksamhet enligt den föreslagna lagen, arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån samt stöd, subventioner och ersättningar till arbetsgivare och enskilda kunder. Dessa stöd, subventioner och ersättningar till arbetsgivare och personkunder avser lönesubvention, stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen, startpeng, ersättning för rese- och övernattningskostnader som uppkommer då man söker arbete eller söker sig till service samt kostnadsersättning för deltagande i service. I de stöd som kan beviljas arbetsgivare ingår dessutom sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år, ett stöd som främjar sysselsättningen för personer i denna åldersgrupp.
En skillnad i förhållande till nuläget är förslaget att servicen för utveckling av företagsverksamhet inte ska ingå i den offentliga arbetskraftsservice som avses i lagförslaget, utan utgöra en del av närings-, trafik- och miljöcentralernas företagsservice. Bestämmelser om denna service finns i lagen om statsunderstöd för utvecklande av företagsverksamhet 2021–2028. På grund av det ovannämnda betecknas de tjänster som kommunen har organiseringsansvar för offentlig arbetskraftsservice, ett begrepp som avses omfatta service för både enskilda kunder och arbetsgivare. Servicen för arbetsgivare avses omfatta både företagskunder och andra arbetsgivarkunder.
Inom ramen för sitt allmänna ansvarsområde kan kommunen i syfte att främja sysselsättningen också ordna annan service än den som ingår i lagförslaget. Service som kommunen ordnar inom ramen för sitt allmänna ansvarsområde omfattas inte av kommunens statsandelsåliggande och kostnaden för sådan service beaktas därför inte när statsandelen justeras.
3 §.Definitioner. I den föreslagna paragrafens 1 mom. definieras de viktigaste begreppen i lagen.
I den föreslagna 1 punkten i momentet definieras begreppet arbetskraftsmyndighet. Definitionen är ny. Med arbetskraftsmyndighet avses den myndighet vid kommunen eller samkommunen som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice. Kraven som föreslås för myndigheter med organiseringsansvar anges i föreslagna 2 kap. Ansvaret att ordna arbetskraftsservice kan ligga hos en individuell kommun, en av kommunerna i ett sysselsättningsområde dvs. ett samarbetsområde bestående av flera kommuner (ansvarig kommun) eller en samkommun. Enligt föreslagna 13 § kan en organiseringsansvarig kommun eller samkommun genom avtal överföra uppgifter enligt den föreslagna lagen till en kommun inom sysselsättningsområdet. Sådana uppgifter omfattar utövning av myndighetsbefogenheter. Den kommun som sköter myndighetsuppgifter på basis av ett sådant avtal betraktas som arbetskraftsmyndighet.
I den föreslagna 2 punkten definieras begreppet kund. Kund avser en fysisk person eller en arbetsgivare som ansöker om eller får service, stöd eller ersättning enligt den föreslagna lagen, För fysiska personer används benämningen enskild kund. I enlighet med nuvarande praxis omfattar definitionen av kund även personer som ämnar bli företagare men inte ännu har några anställda. En arbetsgivarkund kan vara ett företag eller en annan arbetsgivare.
I den föreslagna 3 punkten definieras begreppet arbetssökande, i 4 punkten begreppet arbetslös och i 5 punkten begreppet person som hotas av arbetslöshet. Punkterna har motsvarande innehåll som 1 kap. 3 § 1 mom. 2 och 3 punkten samt 3 a-punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 1 mom. 6 punkten föreslås en ny definition av begreppet lönesubventionerat arbete. Enligt förslaget avser detta både arbete subventionerat med lönesubvention och arbete subventionerat med sysselsättningsstöd för anställning av personer som fyllt 55 år. Bägge stödformer avses som subventioner av arbetsgivares lönekostnader Bestämmelser om dem föreslås i 10 kap. Som lönesubventionerat arbete betraktas dessutom arbete som kommunen ordnar på basis av sysselsättningsskyldighet, eftersom kommunen har rätt att få subvention för lönekostnaderna för en person som sysselsätts på basis av denna skyldighet.
Enligt 7 punkten avser sysselsättningsplan en plan som arbetskraftsmyndigheten upprättat tillsammans med den arbetssökande. Bestämmelser om upprättande av sysselsättningsplan finns i föreslagna 4 kap., som gäller serviceprocessen för arbetssökande. Om en kund behöver en aktiveringsplan enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte, en integrationsplan enligt lagen om främjande av integration eller en sektorsövergripande sysselsättningsplan enligt lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen, ska den planen ersätta sysselsättningsplanen. Enligt föreslagna 8 punkten används för förenämnda planer benämningen plan som ersätter sysselsättningsplan, vilket motsvarar den nuvarande benämningen med en smärre ändring i den svenska språkdräkten.
I 1 mom. 9 punkten föreslås en definition på jobbsökningsskyldighet. Det avser den skyldighet en arbetssökande enligt sysselsättningsplanen har att inom en definierad period söka arbetsmöjligheter som ett villkor för erhållande av arbetslöshetsförmån, Bestämmelser om jobbsökningsskyldighet och om när jobbsökningsskyldighet föreläggs finns i lagförslagets 5 kap. Definitionen motsvarar 1 kap. 3 § 1 mom. 6 a-punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 1 mom. 10 punkten föreslås en definition av omställningsskydd. Definitionen motsvarar 1 kap. 3 § 1 mom. 7 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I föreslagna 11 och 12 punkten definieras två begrepp av relevans vid beviljande av statligt stöd: den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd och de minimis-stöd.
I 1 mom. 13 punkten föreslås en definition av begreppet ekonomisk verksamhet. Definitionen är ny. Med ekonomisk verksamhet avses tillhandahållande av varor eller tjänster på marknaden. Begreppet har betydelse när det gäller att bedöma om EU:s regler om statligt stöd ska tillämpas.
Enligt föreslagna 2 mom. likställs tjänsteförhållanden med anställningsförhållanden när lagen tillämpas. Regeln om likställande omfattar även den lagstiftning som gäller tjänsteförhållanden. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 3 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
4 §.Ordnande och tillhandahållande av offentlig arbetskraftsservice. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska offentlig arbetskraftsservice ordnas utifrån behoven och med förutseende av förändringarna inom näringslivet och arbetsmarknaden samt utifrån kundernas servicebehov. Med andra ord ska servicen ordnas på ett sätt som beaktar både det nuvarande arbetskraftsbehovet och vilket det kommer att vara. Prognoser ska utnyttjas för att förutse förändringarna. Med hjälp av prognosinformation som gäller behovet av arbetskraft och kompetens kan exempelvis arbetskraftsutbildning inriktas på sådana branscher som i framtiden bedöms erbjuda arbetsmöjligheter eller drabbas av utmaningar i tillgången på arbetskraft. Planeringen av servicen förenas med kravet att den med avseende på innehåll, standard och omfattning uppfyller servicebehoven inom olika kundgrupper.
Enligt 2 mom. ska kundens servicebehov utgöra utgångspunkten för den service kunden får, och arbetskraftsmyndigheten ska bedöma detta servicebehov i samråd med kunden. Kunder ska få sådan service som på bästa sätt tryggar tillgången på kompetent arbetskraft, hjälper enskilda kunder få arbete på den öppna arbetsmarknaden eller bidrar till att företagsverksamhet inleds. Närmare bestämmelser om bedömning av arbetssökandes servicebehov finns i föreslagna 4 kap. som gäller serviceprocessen för arbetssökande.
Föreslagna 3 mom. innehåller en bestämmelse om att offentlig arbetskraftsservice ska tillhandahållas i form av service som kunderna kan använda på egen hand och i form av personlig service. Enligt lagförslaget är det utvecklings- och förvaltningscentret som har hand om e-tjänsterna inom arbetskraftsservice. Den avsedda serviceprocessen för arbetssökande, om vilken det föreslås bestämmelser i 4 kap., förutsätter i viss utsträckning enligt lag att man som arbetssökande besöker arbetskraftsmyndigheten. I övrigt bestäms sättet på vilket arbetssökande uträttar ärenden hos myndigheten utifrån kundens servicebehov. Eftersom serviceprocessen för arbetssökande innefattar besök hos arbetskraftsmyndigheten ska denna när den organiserar sina serviceställen beakta att avstånden till dessa inte blir oskäligt långa.
Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
5 §.Principer för ordnande och tillhandahållande av service. I den föreslagna paragrafens 1 mom. uppställs krav på jämlikhet och opartiskhet inom offentlig arbetskraftsservice. Med jämlikhet avses till exempel det att arbetssökande som konkurrerar om samma plats ska behandlas lika. Med opartiskhet avses det att en arbetskraftsmyndighet vid en tvist mellan exempelvis en arbetsgivare och en anställd inte får ställa sig på någondera partens sida.
I bestämmelsen fastställs dessutom att arbetstvister inte får påverka tillhandahållandet av service. Detta innebär att en arbetskraftsmyndighet inte får vägra att tillhandahålla en arbetsgivare service på grund av en arbetstvist, till exempel en strejk eller lockout. Eftersom arbetslösa arbetssökande enligt bestämmelserna i lagen om utkomstskydd för arbetslösa får vägra att ta emot ett jobb som berörs av strejk, lockout eller blockad utan att gå miste om sin arbetslöshetsförmån, ska arbetskraftsmyndigheten i samband med arbetserbjudanden dock informera en sådan arbetssökande om eventuella arbetstvister som myndigheten känner till. Det föreslagna 1 mom. överensstämmer med 1 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs en skyldighet att aktivt främja likabehandling samt jämställdhet mellan könen när offentlig arbetskraftsservice ordnas, tillhandahålls och utvecklas samt när det informeras om offentlig arbetskraftsservice. Bestämmelsen motsvarar 1 kap. 8 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt den allmänna bestämmelsen i kommunallagens 8 § svarar kommuner och samkommuner för lika tillgång till de tjänster som de har organiseringsansvar för. Utöver det föreslås bestämmelsen innehålla en uttrycklig skyldighet att främja likabehandling och jämställdhet. Bestämmelsen innefattar även ett förbud mot diskriminering och en skyldighet att aktivt främja verklig likabehandling och jämställdhet.
Skyldigheten att aktivt främja likabehandling inbegriper även positiv särbehandling, som syftar till att främja faktisk jämlikhet och förebygga eller undanröja missförhållanden som beror på diskriminering på arbetsmarknaden. Enligt 1 kap. 5 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice ska sysselsättningsanslag användas till att särskilt stödja sysselsättningen för dem som har en svag ställning på arbetsmarknaden. Den föreslagna paragrafen innehåller en motsvarande bestämmelse i moderniserad språkdräkt, enligt vilken det när offentlig arbetskraftsservice ordnas ska främjas särskilt att personer i svag ställning på arbetsmarknaden får arbete. I den nuvarande lagstiftningen definieras inte vilka personer som anses vara i svag ställning på arbetsmarknaden, och de definieras inte heller i den föreslagna bestämmelsen. I allmänhet räknas åtminstone personer som varit arbetslösa länge och personer med funktionsnedsättning samt partiellt arbetsföra, äldre, unga och invandrare som grupper i svag ställning på arbetsmarknaden. Den föreslagna bestämmelsen bidrar till tillgodoseendet av det allmännas grundlagsstadgade skyldighet att se till att det i samhället inte uppstår grupper som är utan arbete på ett permanent sätt.
6 §.Avgiftsfrihet. Bestämmelserna i den föreslagna paragrafen gäller avgiftsfrihet för offentlig arbetskraftsservice. Enligt paragrafen ska all offentlig arbetskraftsservice vara avgiftsfri för enskilda kunder. Även arbetsgivare ska i regel få service avgiftsfritt. Endast i 62 § avsedd gemensamt anskaffad utbildning avses vara en service där den arbetsgivare som är med om att ordna utbildningen deltar i anskaffningskostnaden för servicen. Motsvarande bestämmelser finns i 1 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
7 §. Finansiering. För kommunerna utgör det ett nytt statsandelsåliggande att ordna offentlig arbetskraftsservice och sköta de uppgifter som hör samman med den. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till lagen om statsandel för kommunal basservice, i vilken det föreslås bestämmelser om statsandel för ordnande av arbetskraftsservice och om grunderna för bestämmande av statsandelen.
8 §. Hänvisande till en annan serviceanordnare och samordning av servicen. Om en kunds servicebehov gör det nödvändigt med sådan service som inte ingår i arbetskraftsmyndighetens organiseringsansvar ska kunden vid behov informeras om vilka andra servicemöjligheter som finns. Vid behov ska arbetskraftsmyndigheten dessutom hänvisa kunden till en annan myndighets eller serviceanordnares service och, om det behövs, samarbeta med den organiseringsansvariga myndigheten eller aktören när kunden hänvisas till den servicen. Till ovannämnda delar motsvarar bestämmelsen i sak 1 kap. 4 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I paragrafen föreslås dessutom en skyldighet att vid behov samarbeta med en annan serviceanordnare för att samordna servicen. Den föreslagna bestämmelser ökar skyldigheten att samarbeta med andra serviceanordnare för ändamålet att tjänster som tillhör olika aktörers organiseringsansvar ska kunna tillhandahållas kunden som en samordnad helhet. Bestämmelser om samordning av servicen för arbetssökande i behov av sektorsövergripande stöd som främjar sysselsättningen föreslås i en egen lag om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen. Denna avses ersätta den gällande lagen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen.
9 §.Samarbetsskyldighet. I den föreslagna paragrafen åläggs kommunerna att vid verkställighet, planering och utveckling av offentlig arbetskraftsservice samarbeta med varandra samt med andra myndigheter och aktörer. Viktiga myndigheter är till exempel närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter, närings-, trafik- och miljöcentralerna, välfärdsområdena och Folkpensionsanstalten. Kommunerna ska enligt paragrafen även samarbeta med bland annat utbildningsanordnare när det gäller att planera sådan arbetskraftsutbildning som avses i lagen om yrkesutbildning. Vid internationell arbetsförmedling är samarbetspartnerna det förenämnda utvecklings- och förvaltningscentret samt Business Finland. Det väsentliga är att arbetskraftsmyndigheterna samarbetar brett med de olika intressentgrupper som finns.
10 §.Den arbetssökandes bostad, hemkommun och pendlingsområde. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 1 kap. 9 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I 2 mom. föreslås en bestämmelse om vad som avses med en arbetssökandes bostad. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. Bostaden och pendlingsområdet, som bestäms baserat på bostaden, har relevans bland annat för beloppet av den kostnadsersättning som betalas under tiden för vissa sysselsättningsfrämjande tjänster och för skyldigheten att ta del av service som en förutsättning för fortsatt arbetslöshetsförmån. Vid tillämpningen av den föreslagna lagen bestäms inte hemkommunen enligt den adress som en arbetssökande uppger utan enligt den hemkommun som förts in i befolkningsdatasystemet. För tydlighetens skull tas denna information in i föreslagna 2 mom.
11 §.Tillämpning av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Paragrafen gäller tillämpning av den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd på sådana stöd som beviljas baserat på den föreslagna lagen. Enligt paragrafen ska tillämpligheten konstateras i bestämmelserna om varje stöd för sig. Paragrafen stämmer i övrigt överens med 1 kap. 3 a § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, men tillämpningen av paragrafen förenas inte med ett villkor om att den som ansöker om stöd ska idka näringsverksamhet. Detta beror på att begreppet näringsverksamhet inte stämmer överens med EU:s regler om statligt stöd.
Enligt artikel 107.1 i FEUF utgör offentliga stöd statligt stöd när statliga medel kanaliseras selektivt till vissa företag, stödet snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna de företagen och stödet påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I bestämmelserna om statligt stöd avser företag vilken som helst enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av enhetens rättsliga form eller hur den finansieras. Som statligt stöd räknas all verksamhet där varor och tjänster tillhandahålls på marknaden. Vilken rättslig form en enhet har eller huruvida verksamheten är vinstdrivande eller inte saknar betydelse för begreppet. Gynnandet anses vara selektivt när den som beviljar stödet kan göra det baserat på egen prövning.
2 kap. Kommunens organiseringsansvar
Föreslagna 2 kap. innehåller bland annat bestämmelser om att arbetskraftsservice som omfattas av det kommunala organiseringsansvaret ska ordnas antingen i varje kommun för sig eller i samarbetsområden bestående av flera kommuner, bestämmelser om en upplysningsskyldighet gentemot arbets- och näringsministeriet samt bestämmelser om statsrådets beslutanderätt i situationer där de i kapitlet uppställda kraven avseende ordnandet av service inte har uppfyllts.
12 §.Ordnande av arbetskraftsservice. I paragrafen föreslås bestämmelser om när kommuner kan ordna arbetskraftsservice själva och när de ska bilda samarbetsområden för ändamålet.
Enligt 1 mom. kan kommuner med en arbetskraft på minst 20 000 personer ordna arbetskraftsservice själva. Genom detta kvantifierade krav säkerställs det att kommunerna har tillräcklig personalkapacitet och ekonomiska resurser att sköta uppgiften i fråga, som överförs från staten och hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheterna, på så sätt att man kan anta att kraven på jämlik tillgång till servicen uppfylls. Därigenom säkerställs även att arbetskraftsservicen ur kundens synvinkel inte blir splittrad utan alltjämt fungerar på ett sammanhängande sätt.
Om en kommuns arbetskraft är mindre än 20 000 personer ska kommunen i syfte att ordna arbetskraftsservice bilda ett samarbetsområde tillsammans med en eller flera andra kommuner. Den sammanlagda arbetskraften i de kommuner som tillsammans bildar ett sådant sysselsättningsområde ska uppgå till minst 20 000 personer. Sysselsättningsområdet ska utgöra ett geografiskt sammanhängande och i arbetsmarknads- och pendlingshänseende funktionellt område. Med geografisk sammanhängning avses det att varje kommun i sysselsättningsområdet ska angränsa till åtminstone en annan kommun i samma sysselsättningsområde. Att området ska vara funktionellt i arbetsmarknads- och pendlingshänseende betyder att det i området ska vara vanligt att man pendlar mellan kommunerna eller till en tredje kommun. Kravet på funktionalitet ur arbetsmarknadssynvinkel innebär att det i sysselsättningsområdet ska finnas till exempel en centralstad dit pendeltrafiken i huvudsak löper. Ett sysselsättningsområde får bildas oberoende av gränserna mellan landskap, välfärdsområden eller de geografiska verksamhetsområdena inom regionförvaltningen. I den föreslagna lagen om införande av lagen om ordnande av arbetskraftsservice och vissa andra lagar som har samband med den (införandelagen) föreslås en bestämmelse i 4 § om att undantag får göras från kravet på en arbetskraft på 20 000 personer om statsrådet ger tillstånd till detta.
I den föreslagna paragrafens 2 mom. formuleras en precisering till 1 mom. enligt vilken kommunens arbetskraft enligt 1 mom. avser det totala antalet sysselsatta och arbetslösa i kommunen enligt Statistikcentralens sysselsättningsstatistik. Den nämnda statistiken bygger på ett trettiotal administrativa och statistikmässiga datamaterial. Statistiken sammanställs årligen och beskriver situationen den 31 december.
13 §.Samarbete mellan kommuner för att fullfölja organiseringsansvaret. Enligt föreslagna 1 mom. ska de kommuner som bildar ett i 12 § avsett sysselsättningsområde avtala om hur arbetskraftsservicen i området och de uppgifter som har samband med denna ska organiseras. Enligt kommunallagen kan en kommun antingen själv organisera de uppgifter som åligger den enligt lag eller avtala om att organiseringsansvaret ska överföras på en annan kommun eller en samkommun. Enligt 8 § 1 mom. i den lagen är det vid lagstadgat samarbete dock den andra kommunen eller samkommunen som ansvarar för organiseringen av uppgifterna för kommunens räkning. Eftersom det i föreslagna 12 § föreskrivs kriterier för organiseringsansvar är det här fråga om sådant lagstadgat samarbete som avses i 8 § 1 mom. i kommunallagen. Det innebär att kommunerna i syfte att organisera sysselsättningstjänster ska bilda en sådan samkommun som avses i 55 § i kommunallagen eller avtala i enlighet med 51 § i den lagen att en ansvarig kommun sköter arbetskraftsservicen för de andra kommunernas räkning så att kommunerna har ett gemensamt organ för det ändamålet.
Paragrafens 2 mom. innehåller en informativ hänvisning till kommunallagen. I momentet föreslås dessutom allmänna bestämmelser om beslut som gäller produktion av arbetskraftsservice i form av kommunalt samarbete. I sådana beslut ska den befintliga verksamheten i de kommuner som deltar i samarbetet, befolkningsstrukturen i sysselsättningsområdet, kundernas servicebehov och andra omständigheter avseende tillhandahållandet av service beaktas. I momentet föreslås vidare en möjlighet att avvika från 8 § 2 mom. 5 punkten i kommunallagen. Enligt momentet kan de kommuner som samarbetar komma överens om hur myndigheternas befogenheter ska utövas. Enligt 8 § 2 mom. i kommunallagen ska den kommun eller samkommun som ansvarar för organiseringen av uppgifterna i fråga om de tjänster och andra åtgärder som ska organiseras svara för lika tillgång till tjänsterna och åtgärderna, fastställandet av behovet, mängden och kvaliteten i fråga om dem, det sätt som de produceras på, tillsynen över produktionen och utövandet av myndigheternas befogenheter. Inom ett sådant sysselsättningsområde som föreslås är det därmed den ansvariga kommunen eller samkommunen som har ansvar för ovannämnda uppgifter. Enligt 8 § 3 mom. i kommunallagen svarar kommunen för finansieringen av sina uppgifter, även om organiseringsansvaret har överförts på en annan kommun eller samkommun.
Organiseringsansvaret i sig avgör inte hur tjänsterna ska produceras. I kommunallagens 9 § finns närmare bestämmelser om hur tjänsterna kan produceras. Enligt den paragrafen och motiveringen till den kan en kommun producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar antingen själv eller i samverkan med andra kommuner. Kommuner och samkommuner kan också baserat på avtal köpa de tjänster de behöver för att sköta uppgifterna av andra serviceproducenter. Alternativen för hur de här tjänsterna kan produceras är således att kommunen producerar tjänsterna själv, bildar en samkommun, avtalar om produktion i samarbete med en annan kommun eller samkommun, bildar eller är aktieägare i ett aktiebolag eller en annan privaträttslig sammanslutning eller skaffar tjänsten av staten, ett annat offentligt samfund eller en privat tjänsteproducent.
Det finns med andra ord ett brett urval möjligheter för hur tjänsterna kan produceras. Den aktör som har organiseringsansvaret kan ingå avtal om produktion av tjänsterna med till exempel en kommun eller en samkommun. Av allt att döma utgör inte kommunallagen något hinder för att till exempel en samkommun ska kunna ingå avtal med en medlemskommun om produktion av vissa definierade tjänster.
När produktionssättet väljs bör det dock beaktas att samkommuner bildade av samkommuner inte är möjliga enligt gällande lagstiftning av demokratiska skäl. Möjliga former för offentligrättsligt samarbete mellan samkommuner är enligt kommunallagens 49 § en gemensam tjänst, ett avtal om skötsel av en myndighetsuppgift och en affärsverkssamkommun. Avtal mellan samkommuner utan att en ny organisation grundas är också möjliga, likaså avtal mellan ansvariga kommuner och avtal mellan samkommuner och ansvariga kommuner.
Kommunallagen gör det också möjligt för den ansvariga kommun eller den samkommun som har organiseringsansvaret att ha till exempel gemensamma tjänsteinnehavare (dvs. ett avtal om gemensam tjänsteinnehavare) med en kommun som deltar i samarbetet.
När en organiseringsansvarig aktör fattar beslut som gäller produktion ska den enligt andra meningen i 2 mom. beakta den befintliga verksamheten i de kommuner som deltar i samarbetet, befolkningsstrukturen i sysselsättningsområdet, kundernas servicebehov och andra omständigheter avseende tillhandahållandet av service. I praktiken betyder detta att det i produktionsbeslut är motiverat att beakta den enskilda medlemskommunens befintliga strukturer för förvaltning av sysselsättningen och det ”kommunala ekosystemet” i anslutning till dessa. Det kan dessutom finnas situationer där det är motiverat att vissa exakt definierade myndighetsuppgifter sköts av kommuner som deltar i samarbetet i stället för av den kommun eller samkommun som har organiseringsansvaret. Om en kommun som deltar i samarbetet sköter sådana myndighetsuppgifter som avses i lagförslaget, ska kommunen vid behandlingen av kunduppgifter som är nödvändiga för att sköta uppgiften använda de riksomfattande informationssystemtjänsterna för arbetskraftsservice. Närmare bestämmelser om behandlingen av kunduppgifter och om de riksomfattande informationssystemtjänsterna föreslås i 13 kap.
Enligt 8 § 2 mom. 5 punkten i kommunallagen ska den kommun eller samkommun som ansvarar för organiseringen av uppgifterna svara för utövandet av myndigheternas befogenheter. I praktiken innebär detta att myndighetsbefogenheter endast kan utövas av ett organ eller en tjänsteinnehavare i den kommun eller samkommun som har organiseringsansvaret. För att ge utrymme för mer flexibilitet än vad kommunallagen medger föreslås det i 2 mom. en möjlighet att avvika från ovannämnda bestämmelse i kommunallagen. Själva organiseringsansvaret ska dock alltid förbli hos den kommun eller samkommun som har det ansvaret.
I beslut som gäller produktionssättet ska i övrigt grundlagens 124 § beaktas särskilt. Den paragrafen begränsar urvalet av tjänster som får köpas av privata aktörer, vilket t.ex. inbegriper kommunalt ägda aktiebolag. Utgångspunkten är att man av privata aktörer endast får skaffa tjänster där det inte är fråga om utövning av offentlig makt eller skötsel av en offentlig förvaltningsuppgift.
14 §.Bildande av sysselsättningsområden i vissa situationer. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om situationer där arbetskraften i en enskild kommun eller ett enskilt sysselsättningsområde som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice understiger den volym som anges i 12 §. Om arbetskraften i en kommun som självständigt ansvarar för att ordna servicen eller den sammanlagda arbetskraften i kommunerna i ett sysselsättningsområde vid utgången av tre på varandra följande kalenderår understiger 20 000 personer, ska kommunen eller sysselsättningsområdets kommuner vidta åtgärder för att med andra kommuner avtala om ett sådant samarbete som uppfyller villkoren i 12 §. För den enskilda kommunen kan detta innebära till exempel att det bildas ett sysselsättningsområde som består av flera kommuner eller att kommunen ansluter sig till ett befintligt sysselsättningsområde. För de tilltänkta sysselsättningsområdena kan det till exempel bli fråga om att nya kommuner tas in i sysselsättningsområdet eller ett sysselsättningsområde införlivas i ett annat sysselsättningsområde. Det är motiverat att börja förbereda åtgärder av detta slag så fort det konstateras att den i 12 § angivna arbetskraftsvolymen inte förväntas bli uppnådd eller de facto inte har uppnåtts under ett eller två år. Åtgärder ska vidtas senast när arbetskraften har underskridit den angivna gränsen i tre på varandra följande år. Om statsrådet med stöd av 4 § i den föreslagna införandelagen har beviljat ett sysselsättningsområde undantag från det förutsatta arbetskraftsunderlaget på 20 000 personer, ska den fastställda gränsen iakttas också i detta sammanhang.
Det samarbetsavtal genom vilket arbetskraften i en kommun som själv sköter uppgiften eller arbetskraften i kommunerna i ett sysselsättningsområde höjs till en nivå som ligger i linje med 12 § ska beredas så att det är i kraft senast från ingången av det andra året efter den tidpunkt då de lagstadgade kraven inte längre uppfylls. Om till exempel 2030 är det tredje år i följd då arbetskraftsvolymen vid utgången av året har underskridit 20 000 personer, ska samarbetsavtalet vara i kraft senast vid ingången av 2032.
15 §.Upplysningsskyldighet. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om kommunernas upplysningsskyldighet gentemot arbets- och näringsministeriet. Enligt 1 mom. ska de kommuner som bildar ett sådant sysselsättningsområde som avses i 12 § till arbets- och näringsministeriet ge in ett avtal om ett sådant gemensamt organ som inrättats för syftet att ordna arbetskraftsservice eller ett grundavtal för en samkommun. Dessa avtal som avses i kommunallagens 52 respektive 56 § ska ges in till ministeriet inom två veckor från det att samarbetsavtalet eller grundavtalet godkänns.
Paragrafens 2 mom. gäller situationer där en kommun ordnar arbetskraftsservicen självständigt. En sådan kommun ska upplysa arbets- och näringsministeriet om saken eller ge in beslut om saken till ministeriet inom två veckor från det att beslutet antas.
Enligt 3 mom. ska arbets- och näringsministeriet upplysas om ändringar i medlemskommunerna eller parterna i ett sysselsättningsområde på det sätt som föreskrivs i 1 och 2 mom. Kommunernas upplysningsskyldighet omfattar med andra ord också ändringar i organiseringsansvaret för arbetskraftsservicen och i samarbetet mellan kommuner.
Enligt 4 mom. ska kommunerna utöver de uppgifter som anges i 1 och 2 mom. även ge in en plan för hur arbetskraftsservice ska ordnas. Enligt det föreslagna momentet får närmare bestämmelser om planen utfärdas genom förordning av statsrådet.
16 §.Statsrådets beslutanderätt. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om en beslutanderätt för statsrådet i situationer där bestämmelserna i 12 och 14 § inte har iakttagits. Syftet är att genom beslut av statsrådet säkerställa att samarbetsskyldigheten fullgörs eller service ordnas i situationer där kommunerna inte fullgör eller har kunnat fullgöra dessa skyldigheter genom eget beslut.
Paragrafens 1 mom. gäller situationer där en kommun blir utanför ett sysselsättningsområde trots att arbetskraften i kommunen understiger den i 12 § angivna gränsen på 20 000 personer, och statsrådet inte har beviljat ett sådant tillstånd som avses i 4 § i införandelagen. I det fallet ska statsrådet fatta beslut om att ett sysselsättningsområde ska bildas eller kommunen höra till ett befintligt sysselsättningsområde. Statsrådet ska också bestämma kostnadsfördelningen, förvaltningsmodellen, principerna enligt vilka tjänsterna och uppgifterna ska organiseras och annat som är nödvändigt för att organisera samarbetet och som kommunerna inte har avtalat om. Innan det fattar beslutet ska statsrådet höra de berörda kommunerna och det berörda sysselsättningsområdet. Statsrådets beslut om villkoren för samarbetet är i kraft tills de berörda kommunerna avtalar något annat.
Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom. har statsrådet den beslutanderätt som avses i 1 mom. också i det fallet att en kommun eller ett sysselsättningsområde inte uppfyller det i 12 § avsedda kravet på att området ska vara geografiskt sammanhängande samt funktionellt i arbetsmarknads- eller pendlingshänseende (1 punkten). Statsrådet ska enligt 2 punkten också ha beslutanderätt i situationer där den kommun som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice hamnar utanför ett sysselsättningsområde i strid med 14 §, trots att dess arbetskraftsmängd under tre på varandra följande år har underskridit gränsen på 20 000 personer. Enligt 3 punkten har statsrådet motsvarande beslutanderätt i en situation där den sammanlagda arbetskraften i kommunerna i ett sysselsättningsområde under tre på varandra följande år har understigit 20 000 personer och kommunerna inte avtalar om att utöka sysselsättningsområdet eller om att bilda ett nytt sysselsättningsområde som uppfyller villkoren i 12 §. Vidare har statsrådet enligt 4 punkten rätt att besluta att ett sysselsättningsområde ska bildas eller att en berörd kommun ska ingå i ett befintligt sysselsättningsområde om en eller flera kommuner meddelar utträde från ett befintligt sysselsättningsområde och kommunen eller sysselsättningsområdet inte uppfyller villkoren i 12 § och det inte heller har avtalats om ett nytt sysselsättningsområde som uppfyller villkoren.
Enligt 5 punkten i det föreslagna momentet ska statsrådet dessutom ha denna beslutanderätt när arbetskraftsmyndighetens kapacitet att ordna i lagen avsedd service har försämrats avsevärt på det sätt som avses i föreslagna 24 § 3 mom. I det fallet gäller statsrådets beslutanderätt en situation där arbets- och näringsministeriet har inlett ett i 24 § avsett samrådsförfarande när de villkor som anges i den paragrafen uppfylls.
Rätten att söka ändring i ett beslut som statsrådet meddelat med stöd av 1 och 2 mom. bestäms enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt 8 § i den lagen ska besvär över beslut som fattats vid statsrådets allmänna sammanträde anföras direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Statsrådets beslut ska iakttas trots besvär, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. På grund av sin karaktär ska sådana beslut verkställas genast för att det inte ska uppstå en situation där det är oklart vilken aktör som ansvarar för att ordna tjänsterna.
17 §.Skyldighet att tillhandahålla service. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om vem kommuner är skyldiga att tillhandahålla offentlig arbetskraftsservice till. Enligt 1 mom. ska den kommun eller samkommun som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice tillhandahålla arbetskraftsservice till enskilda kunder som har sin i lagen om hemkommun avsedda hemkommun i den kommunen eller i sysselsättningsområdet. Enligt föreslagna 27 § kan en utlänning anmäla sig som arbetssökande om den har rätt att arbeta i Finland. Lagförslaget innehåller inte heller några bestämmelser i vilka arbetskraftsservice som allmän regel endast får tillhandahållas till kunder som är arbetssökande. Även andra än arbetssökande kunder har alltså tillgång till sådan service om inte något annat föreskrivs. Om en enskild kund inte har sin hemkommun enligt lagen om hemkommun i Finland ska servicen tillhandahållas av den kommun där kunden huvudsakligen bor eller vistas. Enligt lagförslaget ska alltså kommuner vara skyldiga att tillhandahålla även sådana enskilda kunder service.
Enligt 18 § 23 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör frågor som gäller främjande av sysselsättningen till Ålands lagstiftningsbehörighet, så den föreslagna lagen tillämpas inte i landskapet Åland. Ålänningar har dock rätt att anmäla sig som arbetssökande och ansöka om arbetskraftsservice även annanstans i Finland än på Åland. Arbetskraftsmyndigheter är med andra ord skyldiga att tillhandahålla service också till personer som har sin hemkommun i landskapet Åland.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om situationer där enskilda kunder huvudsakligen bor eller vistas utanför sin hemkommun. Om en enskild kund på grund av arbete, studier, fritid, en nära anhörigs eller annan närstående persons bosättning eller av någon annan motsvarande orsak regelbundet eller en längre tid bor eller vistas utanför sin hemkommun kan personen enligt lagförslaget välja att använda annan arbetskraftsservice än den som hemkommunen ordnar. Med nära anhörig eller annan närstående person avses här personer som är släkt i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, äkta make, maka eller sambo, part i ett registrerat parförhållande eller nära vän. Med regelbundenhet avses det att tidpunkten för vistelsen eller boendet är känd eller förutsägbar samt att vistelsen eller boendet sker upprepat. Med längre tid avses det att vistelsen eller boendet varar åtminstone flera veckor utan avbrott.
I dessa situationer har man enligt lagförslaget rätt att få den arbetskraftsservice man behöver av den kommun där man huvudsakligen vistas. Ansvaret att ordna arbetskraftsservice ligger alltså i dessa fall inte på hemkommunen utan på den kommun där man huvudsakligen vistas eller på den till sysselsättningsområdet hörande arbetskraftsmyndighet som ordnar servicen inom vistelsekommunen. Den som vill byta serviceanordnare ska göra en skriftlig anmälan om saken till hemkommunen och till den kommun eller det sysselsättningsområde vars tjänster personen väljer att anlita. I praktiken ska den som anmäler sig som arbetssökande eller den som är arbetssökande göra anmälan via en webbtjänst. I sådana situationer ligger dock ersättningsansvaret för arbetskraftsservicen kvar hos personens hemkommun. Bestämmelser om ersättningsskyldighet mellan kommuner föreslås i 18 §.
Även om det föreslås bestämmelser som begränsar skyldigheten att tillhandahålla service på det sätt som nämns i 1 och 2 mom., är avsikten med bestämmelserna inte att hindra att service tillhandahålls också andra enskilda kunder. Till exempel arbetsförmedling ska vid behov förmedlas över gränserna mellan arbetskraftsmyndigheters verksamhetsområden. I 3 mom. föreslås därtill ett undantag enligt vilket en arbetskraftsmyndighet inte på grundval av hemkommun eller bostads- eller vistelseort får begränsa en enskild kunds möjligheter att delta i arbetskraftsutbildning, om inte något annat följer av särskilda skäl. Detta avser att arbetskraftsmyndigheten i regel inte får fördela utbildningsplatser enbart mellan arbetssökande inom sitt eget verksamhetsområde. Med andra ord ska enskilda kunder få söka till arbetskraftsutbildning som ordnas av vilken arbetskraftsmyndighet som helst och uppgiften om hemkommun beaktas inte som grund på vilken en person inte skulle antas till en utbildning. Av särskilda skäl ska det dock vara möjligt att arbetskraftsutbildning fördelas på ett visst sätt. Ett särskilt skäl kan till exempel vara det att arbetskraftsutbildningen hänför sig till ett ESF-projekt som genomförs inom kommunens eller arbetskraftsmyndighetens område och utbildningsplatserna reserveras i förväg för de kunder som kommer via projektet i fråga. Ett särskilt skäl kan också vara att innehållet i utbildningsprogrammet uttryckligen har skräddarsytts för en viss grupp av arbetssökande inom arbetskraftsmyndighetens verksamhetsområde.
I 4 mom. föreslås en bestämmelse om skyldigheten att tillhandahålla arbetsgivare service. Enligt bestämmelsen ska arbetsgivare kunna ansöka om service hos den arbetskraftsmyndighet de väljer och kommunen ska inte kunna vägra service därför att företagets hemort eller verksamhetsställe inte är beläget inom arbetskraftsmyndighetens verksamhetsområde.
18 §. Ersättning i vissa fall för kostnader för tillhandahållande av arbetskraftsservice. Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om ersättning för kostnader i situationer där en person med stöd av 17 § 2 mom. får arbetskraftsservice av någon annan arbetskraftsmyndighet än sin hemkommun enligt lagen om hemkommun eller av det sysselsättningsområde som personens hemkommun ingår i. I sådana fall ska hemkommunen ersätta kostnaderna för den arbetskraftsservice som personen fått till den arbetskraftsmyndighet som tillhandahållit servicen. Detsamma gäller kostnaderna för arbetskraftsutbildning som ordnas av någon annan arbetskraftsmyndighet. Hemkommunen har däremot inget ersättningsansvar i fråga om kostnader förorsakade av att en enskild kund deltar i sådan i lagen om yrkesutbildning avsedd arbetskraftsutbildning som en annan arbetskraftsmyndighet har avtalat om att ordna.
Enligt paragrafens 2 mom. ska ersättningen basera sig på den produktifiering eller det produktpris som kommunen använder för att följa upp sin verksamhet eller som samkommunen använder för fakturering till medlemskommunerna. Närmare bestämmelser om grunderna för ersättning för service och om faktureringsförfarandet får enligt förslaget utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
19 §.Servicespråk. Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller en informativ hänvisning till språklagen. Dessutom innehåller momentet ett undantag till språklagen.
Enligt 6 § 2 mom. i språklagen är en arbetskraftsmyndighet tvåspråkig om den kommun som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice är det eller om det sysselsättningsområde som utgör arbetskraftsmyndighetens verksamhetsområde omfattar kommuner med olika språk eller minst en tvåspråkig kommun. I annat fall är arbetskraftsmyndigheten enspråkig. Enligt språklagen ska tvåspråkiga myndigheter betjäna allmänheten på finska och svenska. I sin service och i annan verksamhet utåt ska de dessutom visa att de använder båda språken.
Som undantag till språklagen ska enskilda kunder alltid ha rätt att uträtta egna ärenden hos arbetskraftsmyndigheter på finska eller svenska. Det innebär i praktiken att enskilda kunder har rätt att använda svenska också hos enspråkigt finska myndigheter. Undantaget medför inte någon skyldighet för sådana arbetskraftsmyndigheter att tillhandahålla service på båda språken, utan myndigheten ska vid behov se till att kunden kan uträtta ärenden på svenska, till exempel genom att ordna tolkning.
Arbetskraftsservice ska dessutom ordnas med beaktande av samernas språkliga rättigheter, om vilka det finns bestämmelser i samiska språklagen (1086/2003). Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i den lagen tillämpas språklagen på de kommunala organen i Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki kommuner samt på organen i sådana samkommuner till vilka någon av dessa kommuner hör.
I 2 mom. föreslås en rätt för enskilda kunder att anlita någon annan arbetskraftsmyndighet än den som är behörig på grundval av hemkommun, om det behövs för att de språkliga rättigheterna ska tillgodoses. Personens hemkommun står i så fall för kostnaderna för servicen. I fråga om ersättning av kostnaderna gäller bestämmelserna i föreslagna 18 §.
3 kap. Styrning och tillsyn
Det föreslagna kapitlet innehåller bestämmelser om att nationella mål för främjande av sysselsättningen ska tas fram och följas upp, om en nationell delegation för främjande av sysselsättningen, om dess uppgifter och sammansättning samt om regionala diskussioner för samarbete och uppföljning i syfte att främja sysselsättningen. Den styrning som arbetskraftsmyndigheterna enligt lagförslaget har till uppgift ska skötas baserat på kunskap, dialog och samarbete. För att staten i sista hand ska ha möjlighet att ingripa i situationer där tillgången till offentlig arbetskraftsservice har försämrats, innehåller kapitlet också bestämmelser om ett samrådsförfarande i syfte att trygga ordnandet av service.
20 §.Allmän styrning av den offentliga arbetskraftsservicen. Enligt 21 § i reglementet för statsrådet (262/2003) omfattar arbets- och näringsministeriets ansvarsområde bland annat sysselsättning, arbetslöshet och offentlig arbetskraftsservice samt arbetstagares, företagares, praktikanters, studerandes och forskares invandring och främjandet av integrationen av invandrare. Ministeriet svarar för beredningen av lagstiftning och av statsbudgeten enligt sitt förvaltningsområde. Enligt den föreslagna paragrafen ansvarar arbets- och näringsministeriet för den allmänna styrningen och utvecklingen av samt tillsynen över offentlig arbetskraftsservice.
Ministeriet ansvarar för den strategiska planeringen i fråga om tillgång på kompetent arbetskraft och främjande av sysselsättningen samt för annan därtill anknytande planering på riksnivå. Detta omfattar bland annat att bereda de nationella målen för främjande av sysselsättningen, om vilket det föreslås bestämmelser i 21 §. Enligt förslaget ansvarar arbets- och näringsministeriet dessutom för att följa upp och utvärdera sysselsättningen i kommunerna och hur de ordnar arbetskraftsservice. Ministeriet ska svara för den allmänna tillsynen över arbetskraftsservice. Med det avses att arbets- och näringsministeriet har en styrande roll över tillsynsmyndigheten och kan t.ex. delta i upprättandet av tillsynsmyndighetens tillsynsplan. Tillsynsmyndigheten ska också regelbundet rapportera till ministeriet om de viktigaste observationer som gjorts i samband med tillsynen.
21 §.Nationella mål för främjande av sysselsättningen. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om uppställande av nationella mål för främjande av sysselsättningen, om vad som kan anges i målen samt om uppföljning och justering av målen. Enligt 1 mom. fastställer statsrådet de nationella målen för främjande av sysselsättningen en regeringsperiod åt gången, på föredragning av arbets- och näringsministeriet. Målen uppställs i början av regeringsperioden och är i kraft tills nya mål uppställs.
Staten och särskilt arbets- och näringsministeriet ansvarar för att främja sysselsättningen, för arbetskraften och för att systemet med offentlig arbetskraftsservice fungerar. Arbets- och näringsministeriet ansvarar dessutom för den riksomfattande planeringen, utvecklingen och styrningen av politiken för integrationsfrämjande. I det ansvaret ingår att följa upp och utvärdera integrationsfrämjandet.
Enligt förslaget ska arbets- och näringsministeriet vid ingången av regeringsperioden bereda ett förslag till nationella mål för främjande av sysselsättningen som ges till statsrådet. Målen ska bygga på regeringsprogrammets skrivningar om sysselsättning och främjande av sysselsättningen och bidra till att de uppnås. Avsikten är att målen ska vara av strategisk karaktär. Målen kan vara kvantitativa eller kvalitativa och de kan gälla till exempel den service som olika kundgrupper får eller de administrativa tillvägagångssätt som används för att säkerställa att servicen tillhandahålls effektivt. Målen avses vara riksomfattande, men hur de beaktas och fullföljs regionalt kan följas upp vid de regionala diskussionerna för samarbete och uppföljning.
Eftersom kommunerna är centrala aktörer när det gäller att främja sysselsättningen ska målen beredas i samråd med dem så att deras synpunkter kan beaktas. Andra aktörer som ska delta i beredningen är till exempel undervisnings- och kulturministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringslivsorganisationerna, NTM-centralerna och landskapsförbunden. Arbets- och näringsministeriet ska se till att de olika parternas synpunkter och målen inom de olika förvaltningsområdena beaktas när målen bereds. Det är till exempel viktigt att målen i fråga om tillgång på kompetent arbetskraft bereds samordnat med undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde och med social- och hälsovårdsministeriets styrning av social- och hälsovårdstjänsterna. I praktiken deltar man i beredningen via den i 22 § avsedda nationella delegationen för främjande av sysselsättningen.
Kommunala och statliga myndigheter ska i sin egen verksamhet beakta de nationella målen för främjande av sysselsättningen. Arbets- och näringsministeriet ska följa hur målen uppnås. Uppföljningen ska ske årsvis. Hur målen har uppnåtts ska diskuteras med arbetskraftsmyndigheterna i de regionala diskussioner för samarbete och uppföljning som avses i 23 §. Även den nationella delegationen avses vara ett centralt forum för diskussion om hur målen har uppnåtts.
Om situationen på arbetsmarknaden förändras väsentligt kan målen ses över under en pågående regeringsperiod. En översyn av målen kan bli aktuell till exempel i en situation där ett förändrat ekonomiskt läge påverkar arbetsmarknaden på ett sådant sätt att tidigare uppsatta mål inte längre motsvarar den nya verkligheten. Ett annat exempel på faktorer som kan föranleda en översyn av målen är oförutsedda och omfattande tillströmningar av migranter.
I den föreslagna paragrafens 2 mom. preciseras vilka saker som kan definieras i målen. Enligt 2 mom. 1 punkten är syftet med målen bl.a. att säkerställa att arbetskraftsservicen förverkligas och att arbetskraftsservice finns att få i hela landet samt att servicen är verkningsfull dvs. bidrar till att främja sysselsättningen. Vidare kan målen vara avsedda att säkerställa att servicen är samordnad och tillgodoser de språkliga rättigheterna. Målen kan också vara avsedda att främja jämställdheten mellan könen samt likabehandling i produktionen av arbetskraftsservice.
Enligt 2 punkten kan målen gälla tillgången på kompetent arbetskraft och att främja arbetskraftsinvandring. När det gäller tillgången på kompetent arbetskraft är det viktigt att målen samordnas särskilt med de mål som uppställts inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Styrningen av anordnare av yrkesutbildning och högskolor baserat på utbildningslagstiftningen sker mellan undervisnings- och kulturministeriet och utbildningsorganisationerna. Också på kommunal nivå måste arbetskraften som helhet, inklusive dess särskilda grupper, beaktas i arbetet för att främja sysselsättningen. Särskilda grupper är till exempel integrationskunder och andra invandrare, unga, personer över 55 år och partiellt arbetsföra personer.
Enligt 3 punkten kan mål också sättas upp för samarbetet mellan staten, kommunerna, sysselsättningsområdena och andra aktörer. Särskilt i det inledande skedet när reformen genomförs behövs det nya procedurer för dialog och förmedling av erfarenheter och bästa praxis mellan alla inblandade aktörer, samt planer för hur denna verksamhet ska utvecklas systematiskt. På motsvarande sätt kan man enligt 4 punkten definiera utvecklingsmål för sysselsättningsförvaltningen till stöd för verkställigheten av reformen och en systematisk utveckling av sysselsättningsfrämjandet.
Mål som uppsätts enligt föreslagna 5 punkten gäller utveckling av informationshanteringen och digitaliseringen inom arbetskraftsservice. En central förutsättning för att reformen ska lyckas är att de förvaltningsansvar och processansvar och därmed sammanhängande mål som definieras för verksamheten kunskapsbaserad ledning, att informationssystemen och datamaterialet motsvarar de olika berörda aktörernas behov och att det genom partnerskap och samarbete mellan staten och kommunerna säkerställs att informationssystemen fungerar. Gemensamma mål behövs för att skapa både en rikstäckande och en regional lägesbild i fråga om sysselsättningen och som stöd till dem som ordnar arbetskraftsservice. Produktionen av information är en nyckelverksamhet i beredningen av ministeriets politik. Enligt 6 punkten kan målen också gälla andra saker som behövs för att främja sysselsättningen.
Paragrafens 3 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om beredning och översyn av de nationella målen.
22 §.Nationell delegation för främjande av sysselsättningen och delegationens uppgifter. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om en nationell delegation för främjande av sysselsättningen. Delegationen är avsedd att inrättas i anslutning till arbets- och näringsministeriet. Delegationen avses vara ett samarbetsorgan mellan de centrala aktörerna med ansvar att främja sysselsättningen. Syftet är att möjliggöra kontinuerlig diskussion och en gemensam syn i frågor som gäller sysselsättning och arbetskraftsservice.
I 1 mom. finns bestämmelser om tillsättande av delegationen och utseende av en ordförande samt en allmän bestämmelse om delegationens sammansättning. Tillsättandet ska enligt förslaget höra till statsrådets behörighet. Statsrådet tillsätter delegationen på föredragning från arbets- och näringsministeriet. Eftersom det är fråga om ett nationellt samarbetsorgan inom ett politiskt nyckelområde för regeringen ska statsrådet dessutom utse en ordförande och vice ordförande för delegationen. Avsikten är att ordföranden ska vara från arbets- och näringsministeriet.
I delegationen ska det åtminstone ingå representanter för de ministerier som är relevanta ur sysselsättningssynvinkel, kommunerna, den statliga regionförvaltningen och organisationerna inom arbetslivet och näringslivet. Dessutom kan det ingå representanter för andra relevanta aktörer, till exempel välfärdsområdena och Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning. Utöver arbets- och näringsministeriet ska finansministeriet, undervisnings- och kulturministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet vara representerade. Alla dessa har för egen del styrningsansvar på området sysselsättning. Kommunernas representanter ska utses från olika stora kommuner samt så att en god geografisk och språklig täckning åstadkoms. Dessutom ska kommunerna kunna företrädas av Kommunförbundet. Även landskapsförbunden ska få ha en representant i delegationen, på grund av det nära samband och samordningsbehov som finns mellan främjandet av sysselsättningen och utvecklandet av regionerna. Statens regionförvaltning ska enligt förslaget vara representerad genom NTM-centralerna, regionförvaltningsverken samt UF-centret. Dessa myndigheter sköter uppgifter inom uppföljning, bedömning och övervakning av sysselsättningen och av behoven i fråga om arbetskraft och kompetens. I sitt arbete kan delegationen vid behov också höra och samarbeta med andra aktörer, till exempel organisationer eller privata tjänsteproducenter.
Det föreslagna 2 mom. innehåller allmänna bestämmelser om delegationens uppgifter. Delegationen stöder arbets- och näringsministeriet i den allmänna styrningen av offentlig arbetskraftsservice. Delegationen har till uppgift att följa och förutse hur systemet med arbetskraftsservice fungerar på riksnivå och behandla utvecklingsbehov som gäller främjande av sysselsättningen. Delegationens uppgifter har beröringspunkter med de riksomfattande uppgifterna inom planering, utveckling och styrning av främjandet av integration.
Delegationen ska stödja arbets- och näringsministeriet i beredningen och uppföljningen av de nationella målen för främjande av sysselsättningen. Delegationen avses också fungera som en kanal via vilken arbetskraftsmyndigheter och andra aktörer kan lämna förslag till arbets- och näringsministeriet på åtgärder som behövs för att främja sysselsättningen. Delegationen avses behandla utvecklingsbehov rörande både lagstiftningen på området sysselsättning och andra åtgärder, inklusive sådana sysselsättningsrelaterade initiativ från Europeiska kommissionen som är av större betydelse. Typiska exempel på mål som kan uppställas på EU-nivå gäller verkställighet av ungdomsgarantin eller främjande av sysselsättningen bland invandrare eller andra grupper med särskilda behov.
Delegationen ska för varje regeringsperiod ge in en redogörelse till statsrådet om hur servicesystemet fungerar, om inte något annat följer av särskilda skäl. Redogörelsen kan basera sig på evidensbaserad kunskap och extern utvärdering. Det ändamålsenliga i praktiken är att redogörelsen lämnas i slutet av delegationens mandatperiod. Då kan redogörelsens förslag och ändringsbehov avseende systemet beaktas i den nya regeringens regeringsprogram och föras vidare till beredning i början av dess mandatperiod. I redogörelsen avses delegationen bedöma t.ex. servicesystemets funktion och hur förutsättningarna att ordna service uppfylls, kriterierna för organiseringsansvar, finansieringssystemets funktion inklusive beröringspunkterna med välfärdsområdenas verksamhet och finansiering, samt tillgodoseendet av kundernas grundläggande fri- och rättigheter. Servicesystemets funktion och resultat ska bedömas i förhållande till de uppställda riksomfattande målen för främjande av sysselsättningen. Bedömningen av finansieringssystemets funktion avses gälla kommunens finansieringsansvar för arbetslöshetsförmåner och kompenseringen av dem samt finansieringen av arbetskraftsservice. I redogörelsen ska ställning tas bl.a. till frågan huruvida kommunernas finansiering räcker till för fullgörandet av deras uppgifter och hur finansieringssystemets behöver utvecklas. Redogörelsen stöder och kompletterar den årliga utvärdering av hur finansieringsprincipen tillgodoses som görs i anslutning till kommunekonomiprogrammet. Baserat på redogörelsen kan delegationen för statsrådet lägga fram förslag till sådana ändringar i lagstiftningen och andra ändringar som behövs för utvecklandet av servicesystemet.
I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning. Bemyndigandet gör det möjligt att precisera delegationens uppgifter och tillsätta specifika sektioner för olika uppgifter av mindre eller större omfattning, såsom att utveckla förvaltningen av sysselsättningen eller informationsledning. Inom delegationen kan det tillsättas en sektion med uppgift att på riksnivå styra samarbetsmodellen för sektorsövergripande stöd i syfte att främja sysselsättningen.
23 §.Regionala diskussioner för samarbete och uppföljning i syfte att främja sysselsättningen. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om regionala diskussioner för samarbete och uppföljning som staten och arbetskraftsmyndigheterna ska föra i syfte att främja sysselsättningen samt om hur diskussionerna ska ordnas och vilket det väsentliga innehållet i dem ska vara. Diskussionerna är avsedda att vara ett stöd för arbetskraftsmyndigheterna i deras uppgift att ordna arbetskraftsservice och främja sysselsättningen. Staten har i sista hand ansvaret för arbetskraften och ansvarar också för att systemet med arbetskraftsservice fungerar i hela landet. De regionala diskussionerna avses fungera som en kanal via vilken staten fullföljer detta ansvar.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken arbets- och näringsministeriet och NTM-centralen ska med arbetskraftsmyndigheterna föra regelbundna regionala diskussioner för samarbete och uppföljning. Det föreslagna förfarandet utgör en ny form av dialog och informationsstyrning mellan staten och arbetskraftsmyndigheterna i sysselsättningsfrågor. Ett liknande förfarande mellan staten och kommunsektorn är det förfarande med regionutvecklingsdiskussioner som föreskrivs i 27 § i lagen om utveckling av regionerna och genomförande av Europeiska unionens regional- och strukturpolitik (756/2021). I de diskussionerna företräds kommunerna dock av landskapsförbunden och diskussionerna handlar brett om målen för regionutvecklingen och genomförandet av dem. Kommuner och städer deltar i diskussionerna beroende på vilka teman som behandlas. Dessutom finns det bestämmelser om förhandlingar mellan social- och hälsovårdsministeriet och välfärdsområdena i 24 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Enligt den paragrafen förhandlar social- och hälsovårdsministeriet årligen med varje välfärdsområde om genomförandet av de uppgifter inom social- och hälsovården som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. Samordningen av dessa förenämnda förfaranden för dialog mellan staten och regionerna, deras roll för det genomförande arbetet inom de olika ansvarsområdena samt relevanta gemensamma data och informationsmaterial är viktiga frågor att identifiera och ta till vara fullt ut i fortsättningen. Diskussionerna bör också bygga på analyser och data som gäller riksomfattande och regionala uppföljnings-, utvecklings- och styrningsuppgifter inom främjandet av integration.
Diskussionerna ska sammankallas av NTM-centralen i egenskap av företrädare för staten. Centralens uppgifter föreslås omfatta bl.a. det regionala främjandet av sysselsättningen. Diskussionerna är avsedda att hållas regelbundet, i regel varje år. Sättet på vilket diskussionerna hålls kan variera från år till år efter behov. Sättet på vilket diskussionerna genomförs och vad som diskuteras kan också variera regionalt beroende på hur många arbetskraftsmyndigheter det finns inom NTM-centralens region och hurdant sysselsättningsläge är i olika delar av regionen. I praktiken kan till exempel behoven hos större och mindre sysselsättningsområden och arbetskraftsmyndigheter beaktas och diskussionerna genomföras på ändamålsenligt sätt.
I diskussionen med arbets- och näringsministeriet och NTM-centralen deltar alla arbetskraftsmyndigheter inom centralens verksamhetsområde samt UF-centret. Om ett sysselsättningsområde omfattar delar av två eller flera närings-, trafik- och miljöcentralers verksamhetsområden ska arbetskraftsmyndigheten delta i diskussionerna som ordnas av den NTM-central inom vars verksamhetsområde den ansvariga kommunen finns eller inom vars område samkommunen har sin hemort.
Beroende på region och läget i regionen kan också andra ministerier och statliga myndigheter som är relevanta för främjandet av sysselsättningen, t.ex. regionförvaltningsverket, delta i diskussionerna. Dessutom kan arbetskraftsmyndigheterna i en region föreslå att till exempel utbildningsanordnare bjuds in att delta i diskussionerna om det är lämpligt med tanke på frågorna att behandla. Tanken är dock att antalet deltagare ska hållas begränsat så att man vid diskussionerna kan ställa frågor om sysselsättning och ordnande av arbetskraftsservice på ett sätt som är ändamålsenligt för varje område.
I den föreslagna paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om vad diskussionerna för samarbete och uppföljning ska vara baserade på och vad som åtminstone ska behandlas i dem. Diskussionerna ska föras baserat på uppföljnings- och analysdata om sysselsättning och arbetskraftsservice. Parterna ska diskutera hur sysselsättningen har främjats inom varje närings-, trafik- och miljöcentrals verksamhetsområde i förhållande till de nationella målen. Som centralt underlag för diskussionerna framtar UF-centret ett uppföljnings- och analysmaterial av riksomfattande och regional omfattning. Materialet föreslås bygga på informationen i arbetskraftsservicens nationella informationsresurs och på därpå baserad arbetsförmedlingsstatistik samt på behövlig officiell statistik framtagen av Statistikcentralen. I underlaget ska även den rikstäckande och regionala information som producerats om främjandet av integration ur övergripande synvinkel och om tjänsterna för främjande av integration beaktas. Som underlag för en regional lägesbild kan man vid diskussionerna även använda kommunernas egna informationsmaterial samt NTM-centralens sakkunskap om det lokala näringslivets och företagens utbildnings- och kompetensbehov samt analysdata om området.
UF-centrets roll som producent av den nationella informationsresursen och av analysdata definieras i 3 a § i lagförslaget om ändring av lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna. Enligt den föreslagna paragrafen ska centret följa upp och utvärdera arbetskraftsservicens resultat och funktion samt producera information om dessa aspekter. Med hänsyn till dess uppgift är det motiverat att UF-centret deltar i de regionala diskussionerna.
Vid diskussionerna ska parterna åtminstone behandla verkningsfullheten hos arbetskraftsservicen samt behoven av utveckling och samarbete. Diskussionen kan i praktiken handla om de olika arbetskraftsmyndigheternas kundrelaterade behov, produktionen av arbetskraftsservice, graden i vilken kunderna får arbete och därigenom arbetskraftsservicen funktion och verkningsfullhet, både i den egna regionen och i förhållande till andra regioner. Parterna kan tillsammans försöka förutse möjliga ändringar i omvärlden och hur de kan påverka arbetskraftsmyndigheternas verksamhet. Dessutom kan man behandla olika utvecklingsbehov som gäller arbetskraftsservicen samt erfarenheter och bästa praxis från olika regioner där servicen och lösningarna för främjande av sysselsättningen har visat sig vara bra och verkningsfulla. Avsikten är att man i diskussionerna också ska beaktas de uppgifter avseende främjande av integration som arbetskraftsmyndigheterna åläggs i den föreslagna lagen om främjande av integration, samt främjandet av arbetskraftsinvandring och internationell rekrytering.
I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
24 §. Stöd för att trygga förutsättningarna att ordna arbetskraftsservice samt inledande av samrådsförfarande. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om tillvägagångssätten i situationer där en arbetskraftsmyndighets förmåga att ordna arbetskraftsservice har försämrats avsevärt. Enligt 1 mom. ska arbetskraftsmyndigheten och staten tillsammans utreda vilka möjligheter arbetskraftsmyndigheten har att trygga den service som lagstiftningen kräver och vid behov vidta åtgärder för att trygga förutsättningarna för servicen.
Enligt 2 mom. kan arbets- och näringsministeriet inleda ett förhandlingsförfarande med en arbetskraftsmyndighet, om myndighetens kapacitet att ordna arbetskraftsservice har försämrats avsevärt under två på varandra följande år jämfört med andra motsvarande arbetskraftsmyndigheter. Arbets- och näringsministeriet, arbetskraftsmyndigheten och finansministeriet ska överlägga och komma överens om en handlingsplan för att rätta till situationen samt komma överens om hur planen ska följas upp. Arbetskraftsmyndigheten ska upprätta och behandla handlingsplanen utan dröjsmål och delge sitt beslut om planen till arbets- och näringsministeriet och finansministeriet för eventuella vidare åtgärder. Handlingsplanen ska behandlas i det högsta beslutande organet i den kommun eller samkommun som är arbetskraftsmyndighet.
Ett samrådsförfarande kan inledas om den försämrade situationen har pågått i två på varandra följande år. Det är således inte meningen att förfarandet ska kunna inledas lättvindigt, utan det är avsett att vara exceptionellt.
Med samrådsförfarande avses överläggningar mellan arbets- och näringsministeriet, arbetskraftsmyndigheten och finansministeriet i syfte att skapa en gemensam lägesbild och göra upp en handlingsplan för att rätta till situationen. Arbetskraftsmyndigheten avses vara den som gör upp handlingsplanen baserat på överläggningarna och i samråd med kommunerna i sysselsättningsområdet. Arbetskraftsmyndigheten ska utan dröjsmål behandla handlingsplanen och delge sitt beslut om planen till arbets- och näringsministeriet och finansministeriet för eventuella vidare åtgärder.
Handlingsplanen ska innehålla åtgärder som bedöms förbättra läget så att kundernas lagstadgade rättigheter tillgodoses och de får den offentliga arbetskraftsservice som deras servicebehov förutsätter. Handlingsplanen kan innefatta till exempel en utökning av resurserna inom offentlig arbetskraftsservice. Detta kan vara lämpligt om utsträckningen i vilken service har ordnats är för liten mot bakgrund av kundernas servicebehov eller intervjuer med arbetssökande inte har genomförts i enlighet med lag på grund av knappa personalresurser. Handlingsplanen kan också innehålla en överenskommelse att utöka användningen av sådana lösningar eller tjänster som hos andra arbetskraftsmyndigheter har visat sig vara fungerande och effektiva sätt att främja sysselsättningen och förebygga långtidsarbetslöshet. Handlingsplanen ska också innehålla en överenskommelse om hur planen ska följas upp. Handlingsplanen bör beakta också de uppgifter som den kommun eller samkommun som är arbetskraftsmyndighet har enligt lag eller har åtagit sig med stöd av sin självstyrelse, med avseende på fördelningen av resurser och ekonomin i övergripande mening. Finansministeriets deltagande i samrådsförfarandet är motiverat bland annat med tanke på detta.
Det föreslagna 3 mom. innehåller en bestämmelse om situationer där arbets- och näringsministeriets gemensamma bedömning är att en arbetskraftsmyndighets kapacitet att ordna arbetskraftsservice avsevärt har försämrats på ett icke-tillfälligt sätt trots en sådan handlingsplan som avses i 2 mom. I en sådan situation kan statsrådet efter att ha hört arbetskraftsmyndigheten fatta ett beslut om sysselsättningsområde enligt föreslagna 16 §.
Ett beslut om sysselsättningsområde enligt föreslagna 16 § innebär att statsrådet beslutar att ett sysselsättningsområde bildas eller att kommunen hör till ett befintligt sysselsättningsområde. I praktiken betyder detta att statsrådet fattar beslut om samarbetsavtal som gäller ett sysselsättningsområde. För den enskilda kommunen kan det till exempel innebära att det bildas ett sysselsättningsområde som består av flera kommuner eller att kommunen ansluter sig till ett befintligt sysselsättningsområde. För de tilltänkta sysselsättningsområdena kan det till exempel bli fråga om att nya kommuner tas in i sysselsättningsområdet eller ett sysselsättningsområde införlivas i ett annat sysselsättningsområde.
Det föreslagna 4 mom. innehåller bestämmelser om den bedömning som arbets- och näringsministeriet och finansministeriet ska utarbeta tillsammans och som gäller huruvida en arbetskraftsmyndighets kapacitet att ordna arbetskraftsservice har försämrats avsevärt på det sätt som avses i 3 mom. Bedömningen ska grunda sig på en övergripande utvärdering av ordnandet av service och tillgången på service hos arbetskraftsmyndigheten. Saker som kan beaktas i utvärderingen är aktiveringsgraden för långtidsarbetslösa eller annan motsvarande sysselsättningsfrämjande verksamhet, det att arbetslösheten i kommunen eller sysselsättningsområdet jämfört med läget hos motsvarande arbetskraftsmyndigheter har ökat i mer än 12 månader, det huruvida diskussioner som gäller den i 4 kap. avsedda serviceprocessen för arbetssökande har ordnats hos arbetskraftsmyndigheten samt det att arbetskraftsmyndighetens kapacitet att ordna i denna lag avsedd arbetskraftsservice har försämrats avsevärt av någon annan orsak. Frågor som ska ingå i en sådan övergripande utvärdering är hur arbetskraftsmyndighetens lagstadgade uppgifter samt de uppgifter som kommunen har åtagit sig med stöd av sin självstyrelse har iakttagits, samt ekonomin betraktad som helhet.
I 5 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
25 §.Tillsyn. Den föreslagna paragrafen gäller vilken instans som har hand om tillsynen över arbetskraftsmyndigheterna. Tillsynsmyndighet enligt paragrafen är regionförvaltningsverket. Enligt 1 mom. har regionförvaltningsverket behörighet att behandla förvaltningsklagan som gäller arbetskraftsmyndigheter. På behandling av förvaltningsklagan tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i 8 a kap. i förvaltningslagen. Bestämmelserna i förvaltningslagen föreslås alltså vara direkt tillämpliga på anförande och behandling av förvaltningsklagan, på administrativ styrning med anledning av förvaltningsklagan och på besvärsförbud i ärenden som gäller förvaltningsklagan.
Enligt det föreslagna 2 mom. har regionförvaltningsverket behörighet att utöva tillsyn också på eget initiativ. Det avsedda föremålet för tillsynen är lagenligheten hos de uppgifter och den service som åligger arbetskraftsmyndigheter enligt 1 mom. Tillsynen avses vara aktiv och riskbaserad och utgå från en tillsynsplan. Om grundad anledning föreligger kan regionförvaltningsverket vidta också andra tillsynsåtgärder än sådana som ingår i tillsynsplanen. Det kan till exempel vara fråga om en misstanke som kommit till allmän kännedom om att brister eller lagstridigheter förekommit i ordnandet av arbetskraftsservice. Behovet av tillsyn kan också uppdagas i ett avgörande som gäller förvaltningsklagan.
Enligt förslaget får tillsynen omfatta inspektioner. På tillsyn tillämpas 39 § i förvaltningslagen. I den paragrafen föreskrivs bland en skyldighet för myndigheten att underrätta den berörda parten om tidpunkten då en inspektion inleds, om att parten har rätt att närvara vid inspektionen och om rätten att ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. I paragrafen föreskrivs dessutom en skyldighet för inspektören att avfatta en inspektionsberättelse.
I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
26 §.Påföljder inom tillsynen på eget initiativ. Det föreslagna 1 mom. innehåller bestämmelser om påföljder som regionförvaltningsverket vid tillsyn som inletts på eget initiativ kan ålägga arbetskraftsmyndigheten eller en anställd vid arbetskraftsmyndigheten. Om det konstateras att en arbetskraftsmyndighet eller en anställd hos arbetskraftsmyndigheten har förfarit felaktigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet, kan regionförvaltningsverket göra den övervakade uppmärksam på kraven på god förvaltning eller underrätta den övervakade om sin uppfattning om ett lagenligt förfarande Om regionförvaltningsverket baserat på en helhetsbedömning anser att detta inte är tillräckligt, kan den övervakade ges en anmärkning, om inte det felaktiga förfarandet eller underlåtenheten är av sådan art eller så allvarlig att det finns orsak att vidta åtgärder för att inleda ett förfarande enligt någon annan lag. Ett sådant förfarande kan t.ex. vara polisanmälan om misstänkt tjänstebrott.
Det föreslagna 2 mom. innehåller bestämmelser om de åtgärder som regionförvaltningsverket kan tillgripa om det upptäcker att arbetskraftsmyndigheten har förfarit lagstridigt eller verket upptäcker väsentliga brister i anordnandet av service. Som väsentlig brist betraktas åtminstone det att arbetskraftsmyndigheten helt försummar att ordna sådan arbetskraftsservice som den har organiseringsansvar för. Som väsentlig brist räknas också det att arbetskraftsmyndigheten försummar att inom föreskrivna tidsfrister ge utlåtanden som gäller utkomstskyddet för arbetslösa.
Regionförvaltningsverket får meddela förelägganden om att brister eller missförhållanden ska avhjälpas. Regionförvaltningsverket ska i så fall sätta ut en tid inom vilken arbetskraftsmyndigheten ska vidta de behövliga åtgärder som verket bestämt. Verket får förena föreläggandet med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).
4 kap. Serviceprocessen för arbetssökande
I kapitlet föreslås bestämmelser om serviceprocessen för arbetssökande. Sakinnehållet i bestämmelserna motsvarar i huvudsak 2 kap. 1 § 3 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I bestämmelserna föreslås sådana nödvändiga ändringar som beror på att den behöriga myndigheten ändras och på andra ändringar i lagstiftningen.
27 §.Inledande av jobbsökning. Liksom i nuläget är det primära sättet att inleda en jobbsökning att använda den för ändamålet avsedda nättjänsten. Dessutom kan en jobbsökning inledas genom att kunden personligen begär det hos arbetskraftsmyndigheten. Att begära det personligen avser att kunden besöker arbetskraftsmyndighetens verksamhetsställe eller serviceställe. Eftersom kundens identitet måste kontrolleras för att jobbsökning ska kunna inledas är det endast i undantagsfall möjligt att inleda en jobbsökning på annat vis än via nättjänsten eller genom personligt besök hos myndigheten. Kunden registreras som arbetssökande i den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice som närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter administrerar. Det föreslås att paragrafens 1 mom. i sak ska motsvara 2 kap. 1 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Ansvaret att tillhandahålla arbetskraftsservice och det därav följande ansvaret för den arbetssökandes serviceprocess ligger hos den arbetssökandes hemkommun eller, om hemkommunen ingår i ett sysselsättningsområde, samkommunen eller den kommun till vilken kommunerna inom sysselsättningsområdet har överfört organiseringsansvaret. I föreslagna 17 § 2 mom. finns bestämmelser om situationer där en person kan anmäla sig som arbetssökande hos någon annan arbetskraftsmyndighet än den som är behörig på basis av personens hemkommun.
Bestämmelser om avtalet finns i 2 mom. och de motsvarar 2 kap. 1 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om förutsättningarna för registrering av utlänningar som arbetssökande. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 2 kap. 1 § 3 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med den skillnaden att 1 punkten i momentet ändras i enlighet med de ändringar som föreslås i utlänningslagen. Man frångår den nuvarande tvåstegsprocessen för beslut om uppehållstillstånd för arbetstagare och Migrationsverket föreslås bli behörigt att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare. I föreslagna 1 punkten hänvisas det därför inte till en arbetskraftspolitisk prövning utförd av arbets- och näringsbyrån utan till en prövning av tillgången på arbetskraft enligt utlänningslagen, i linje med de bestämmelser som föreslås i den lagen.
Det föreslagna 4 mom. motsvarar 2 kap. 1 § 4 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om att registrering som arbetssökande avslås finns i föreslagna 146 §.
28 §.När en jobbsökning upphör att vara i kraft.Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
29 §.Inledande av jobbsökning på nytt. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
30 §.Information till arbetssökande. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. I paragrafen används begreppet offentlig arbetskraftsservice i stället för offentlig arbetskrafts- och företagsservice, vilket motsvarar den föreslagna lagstiftningen. Ändringen påverkar inte bestämmelsens sakinnehåll.
31 §.Ordnande av inledande intervju. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Arbetskraftsmyndigheterna föreslås ha motsvarande skyldighet att ordna en inledande intervju som den arbets- och näringsbyråerna har i nuläget. Inledande intervjuer ska i regel ordnas på plats vid arbetskraftsmyndighetens verksamhetsställe eller något annat serviceställe.
32 §.Ordnande av samtal om jobbsökning och kompletterande samtal om jobbsökning. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. I föreslagna 2 mom. används i stället för det nuvarande begreppet period med lönesubvention begreppet lönesubventionerat arbete. Med begreppet lönesubventionerat arbete avses arbete som stöds med lönesubvention, arbete som stöds med sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år samt arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet i enlighet med definitionen i 3 § 1 mom. 6 punkten i lagförslaget.
33 §.Undantag som gäller samtal om jobbsökning och kompletterande samtal om jobbsökning. Paragrafens bestämmelser om undantag som gäller samtal om jobbsökning och kompletterande samtal om jobbsökning motsvarar i huvudsak 2 kap. 7 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Med begreppet lönesubventionerat arbete i 1 mom. 4 punkten avses arbete som stöds med lönesubvention, arbete som stöds med sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år samt arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet i enlighet med definitionen i 3 § 1 mom. 6 punkten i lagförslaget. Också i föreslagna 2 mom. används i stället för det nuvarande begreppet period med lönesubvention begreppet lönesubventionerat arbete.
34 §.Innehållet i den inledande intervjun. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 8 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
35 §.Innehållet i ett samtal om jobbsökning. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 9 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
36 §.Innehållet i ett kompletterande samtal om jobbsökning. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 10§ i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
37 §. Bedömning av den arbetssökandes servicebehov. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 11 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Vid tillämpning av 2 mom. ska arbetskraftsmyndigheten beakta att den ansvarar för att bedöma kundens servicebehov och ska besluta om den offentliga arbetskraftsservice som ska tillhandahållas. Arbetskraftsmyndigheten ska inte vara bunden av utomstående sakkunnigas bedömningar eller rekommendationer.
38 §.Sysselsättningsplanens innehåll. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 12 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Enligt 1 mom. ska sysselsättningsplanen vid behov inkludera en bedömning av målgruppstillhörighet enligt 4 § i lagen om Jobbkanalen Ab. Arbetskraftsmyndigheter ska motivera sina beslut enligt vad som krävs i förvaltningslagen. Enligt förslaget får inte omprövning av sådana beslut begäras och de får inte heller överklagas. Bestämmelser om detta föreslås i 147 §.
39 §.Den arbetssökandes skyldigheter. Paragraferna har motsvarande innehåll som 2 kap. 13 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
40 §.Arbetskraftsmyndighetens skyldigheter. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om arbetskraftsmyndigheters skyldigheter. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 14 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Skyldigheten enligt 1 mom. att erbjuda arbete och utbildning samt ordna sådan service som överenskommits i sysselsättningsplanen ska enligt förslaget inte längre vara bunden till de anslag som myndigheten anvisats. Enligt förslaget anvisas kommunerna anslag för ordnande av arbetskraftsservice via statsandelssystemet för kommunal basservice. Statsandelar är icke-öronmärkta pengar med allmän täckning, och kommunerna får själva besluta om hur de vill fördela pengarna inom kommunen. Kommunen bör sträva efter att allokera resurser för ordnandet av arbetskraftsservice så att arbetssökande får service i enlighet med deras servicebehov. Detta innebär dock inte någon subjektiv rätt till en viss service, om inte något annat föreskrivs särskilt.
41 §.Påminnelse. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om givande av påminnelse till en arbetssökande. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 2 kap. 15 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
5 kap. Arbetsförmedling och jobbsökningsskyldighet
42 §.Mål och allmänna principer för arbetsförmedling. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I 3 mom. föreslås ett omnämnande av att arbetsförmedling bedrivs både nationellt och internationellt. Bemyndigandet att utfärda förordning i momentet preciseras till att gälla arbetskraftsmyndigheters uppgifter inom internationell arbetsförmedling. Även närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter föreslås ha uppgifter inom internationell rekryteringsservice. Bestämmelser om centrets uppgifter finns i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna och i den förordning om centralerna som utfärdats med stöd av den lagen.
43 §.Arbetsförmedlingsservice. I paragrafen föreslås bestämmelser om arbetsförmedlingsservice som erbjuds arbetsgivare och arbetssökande och om publicering av platsanmälningar. Arbetsgivarna publicerar i praktiken största delen av alla lediga platser själva i nättjänsten, utan inblandning av någon sakkunnig inom arbetsförmedling. Därför konstateras det i 1 mom. att arbetsgivare ska erbjudas möjlighet att publicera platsanmälningar på den nationella serviceplattform som avses i 14 kap. En arbetsgivare kan också ge en arbetskraftsmyndighet i uppdrag att publicera en platsanmälan. Även sådana annonser ska publiceras på den nationella serviceplattformen. Det förutsätts att platsanmälningar publiceras på den nämnda serviceplattformen för att säkerställa att de syns i hela landet. De bedömningar av tillgången på arbetskraft som föreskrivs i utlänningslagen förutsätter också att man kan kontrollera att det i Finland inte finns arbetskraft för en ledig plats. I övrigt motsvarar bestämmelsen 3 kap. 2 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Paragrafens 2 mom. motsvarar i sak 3 kap. 2 § 2 och 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I momentet föreslås en ändring som gäller den behöriga myndigheten.
44 §.Jobbsökningsskyldighet. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 3 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Med begreppet lönesubventionerat arbete i 2 mom. 3 punkten avses arbete som stöds med lönesubvention, arbete som stöds med sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år samt arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet i enlighet med definitionen i 3 § 1 mom. 6 punkten i lagförslaget.
45 §.Verksamhet som fullgör jobbsökningsskyldigheten. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 3 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten.
46 §.Undantag som gäller tidpunkten när jobbsökningsskyldighet inträder. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 3 kap. 5§ i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Med begreppet lönesubventionerat arbete i 1 mom. och 3 mom. 3 punkten avses arbete som stöds med lönesubvention, arbete som stöds med sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år samt arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet i enlighet med definitionen i 3 § 1 mom. 6 punkten i lagförslaget.
47 §.Undantag som gäller antal och granskningsperiod i fråga om arbetsmöjligheter som ska sökas. Den föreslagna paragrafen har motsvarande innehåll som 3 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
48 §.Situationer där jobbsökningsskyldighet inte föreläggs. Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, men i 1 mom. 1 punkten görs ändringar som gäller de behöriga myndigheterna. Mot bakgrund av de ändringar som föreslås i lagförslag 2 i denna proposition hänvisas det i 1 punkten till sektorsövergripande stöd som främjar sysselsättningen i stället för sektorsövergripande samservice, och villkoren avseende ålder och tid som arbetslös stryks. Ändringen beror på att det är behovet av sektorsövergripande stöd som utgör grunden för att en person ska hänvisas till att bli kund inom den sektorsövergripande samarbetsmodellen som främjar sysselsättningen. Att bli kund är inte längre förenat med villkor som gäller ålder eller tiden som arbetslös. En förutsättning för att jobbsökningsskyldighet inte ska åläggas i de situationer som avses i 1 punkten är fortfarande att den arbetssökandes situation som helhet betraktad är sådan att sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden inte är möjlig. En bestämmelse om detta ingår i föreslagna 2 mom.
49 §.Att vägra ta emot en platsanmälan och att ta bort en anmälan. I 1 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt vilken platsanmälningar inte publiceras om de gäller lediga platser som arbetsgivaren endast erbjuder sådana arbetslösa arbetssökande för vilkas lönekostnader arbetsgivaren kan få lönesubvention. Detta motsvarar gängse praxis vid arbets- och näringsbyråerna i nuläget. S.k. lönesubventionsplatser enligt ovan kan anmälas i en för ändamålet avsedd särskild webbtjänst vars synlighet begränsas till sådana arbetslösa med vilka man i sysselsättningsplanen har kommit överens om lönesubvention som möjlighet.
Arbetskraftsmyndigheten kan på de grunder som anges i 2 mom. ta bort en platsanmälan som en arbetsgivare publicerat på serviceplattformen. På samma grunder kan arbetskraftsmyndigheten vägra att publicera en annons som ingår i det uppdrag som kommit från en arbetsgivare eller radera en publicerad annons. Den föreslagna paragrafens 2 och 3 mom. motsvarar i sak 2 kap. 8 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt förslaget innehåller paragrafen emellertid ingen informativ hänvisning till kapitlet om ändringssökande. Enligt 145 § får omprövning begäras i beslut meddelade av arbetskraftsmyndigheter och omprövningsbeslut får överklagas i förvaltningsdomstol på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
6 kap. Information och rådgivning, sakkunnigbedömningar, vägledning avseende yrkesval och karriär samt träning och prövning
50 §.Information och rådgivning. Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om de frågor som arbetskraftsmyndigheter ska ge kunder information och rådgivning om. Den information och rådgivning som arbetskraftsmyndigheter enligt förslaget ska tillhandahålla motsvarar i den utsträckning dessa uppgifter övergår till arbetskraftsmyndigheten den information och rådgivning som arbets- och näringsbyråerna, arbets- och näringsförvaltningens kundservicecenter och närings-, trafik- och miljöcentralerna åläggs att tillhandahålla som offentlig arbetskrafts- och företagsservice enligt 4 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I fortsättningen ska utvecklings- och förvaltningscentret ha hand om vissa riksomfattande informations- och rådgivningstjänster; bestämmelser om dem föreslås i 3 a § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna.
Arbetskraftsmyndigheterna ska också ge information och rådgivning om möjligheterna och tjänsterna inom internationell rekrytering samt om lediga arbetsplatser inom internationell rekrytering. Denna information och rådgivning avses ingå i den i 1 och 2 punkten avsedda rådgivningen om lediga jobb och jobbsökning samt om tillgång på och rekrytering av arbetskraft.
Arbetskraftsmyndigheter ska dessutom iaktta 8 § i förvaltningslagen, enligt vilka en myndighet inom ramen för sin behörighet och enligt behov ska ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Om ett ärende inte hör till myndighetens behörighet, ska den i den mån det är möjligt hänvisa kunden till den behöriga myndigheten.
51 §.Sakkunnigbedömningar. I paragrafen föreslås bestämmelser om sakkunnigbedömningar. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Till skillnad från gällande lag tas det inte ställning till huruvida bedömningar ska skaffas, utan det konstateras mer allmänt att arbetskraftsmyndigheter ordnar sådana bedömningar. Detta är i samklang med principen i kommunallagen om att den som har organiseringsansvar bestämmer hur servicen ska produceras.
52 §.Vägledning avseende yrkesval och karriär. I paragrafen föreslås bestämmelser om yrkesvägledning och karriärvägledning. Bestämmelserna har i huvudsak motsvarande sakinnehåll som 4 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Som i nuläget avses endast legitimerade psykologer få använda psykologiska bedömningsmetoder som ett led i vägledningen. Bestämmelser om detta föreslås i 2 mom. Yrkesvägledningen vid arbets- och näringsbyråerna är en service som tillhandahålls av psykologer. Behörighetsvillkor för den tjänsten är enligt 20 § i statsrådets förordning om närings-, trafik- och miljöcentralerna psykologie magisterexamen eller högre högskoleexamen med däri ingående eller särskilt avlagt högsta vitsord i psykologi. Bestämmelser om behörighetskraven föreslås i lagen. Begreppet i bestämmelsen är legitimerad psykolog, varmed avses att personen har tillstånd beviljat av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården att använda titeln psykolog och utöva psykologyrket.
Kravet gäller endast användning av psykologiska bedömningsmetoder som ett led i vägledning. Vägledning avseende yrkesval och karriär kan således också ges av någon annan sakkunnig, men denna får inte använda sådana metoder som är avsedda att användas endast av en legitimerad psykolog. Utöver de nuvarande syftena för psykologiska bedömningsmetoder nämns även klarläggande av arbets- och funktionsförmågan i paragrafen.
I överensstämmelse med internationella avtal som är bindande för Finland bör alla enskilda kunder ha tillgång till vägledning avseende yrkesval och karriär, oberoende av deras ställning på arbetsmarknaden.
53 §.Träning. I paragrafen föreslås bestämmelser om träning. Enligt 1 mom. ska arbetskraftsmyndigheten ordna jobbsökarträning, karriärträning och arbetsträning för enskilda kunder. Det föreslagna 1 mom. har motsvarande innehåll som 4 kap. 4 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Liksom i nuläget avses det vara möjligt att ordna träning både i grupp och individuellt och träningen ska kunna skräddarsys enligt olika kundgruppers behov.
Bestämmelser om avbrytande av träning föreslås i 59 § och bestämmelser om försäkringsskydd som ordnas för personer som deltar i träning föreslås i 60 §. Till skillnad från nuläget föreslås det ingen övre tidsgräns för träningen, utan arbetskraftsmyndigheten kan bestämma längden för träningen enligt vad som är ändamålsenligt. Utgångspunkten är att träningen är kortvarig.
I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om träning för företag. Momentet motsvarar 4 kap. 4 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med de ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Som i nuläget avses träningen bestå av kortvarig lätt handledning och stöd som skräddarsys enligt företagarens eller företagets behov.
Till skillnad från gällande lag tas det inte ställning till huruvida träning ska skaffas, utan det konstateras mer allmänt att arbetskraftsmyndigheter ska ordna sådan träning. Detta är i samklang med principen i kommunallagen om att den som har organiseringsansvar bestämmer hur servicen ska produceras.
54 §.Prövning. Enligt den föreslagna paragrafen kan en arbetskraftsmyndighet hänvisa enskilda kunder till utbildningsprövning vid en läroanstalt eller arbetsprövning på en arbetsplats. Båda formerna av prövning kan användas för att utreda alternativen i fråga om yrkesval och karriär. Arbetsprövning kan liksom i nuläget också användas för att hjälpa kunden komma in på arbetsmarknaden på nytt. Det föreslagna 1 mom. motsvarar 4 kap. 5 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med vissa ändringar i språkdräkten. Momentets sakinnehåll ändras inte.
Det föreslagna 2 mom. innehåller bestämmelser om vem som ger arbetsprövning. Enligt momentet får arbetsprövning ges av företag, enskilda näringsidkare, kommuner, samkommuner, andra sammanslutningar, stiftelser eller statliga ämbetsverk eller inrättningar. Formuleringen ”arbetsprövning kan ordnas”, som används i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, ersätts av ”arbetsprövning får ges”, vilket bättre beskriver rollen för den aktör som erbjuder en arbetsprövningsplats. Arbetsprövning får däremot inte ges av en arbetsgivare till vilken den enskilda kunden står i anställningsförhållande när avtal om arbetsprövning ingås. Paragrafens 2 mom. motsvarar till sitt innehåll 4 kap. 5 § 2mom. och 7 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Det föreslagna 3 mom. innehåller en ny bestämmelse. I momentet begränsas arbetskraftsmyndighetens möjlighet att hänvisa till service som ges på en arbetsplats där kunden deltar i arbetsuppgifterna. Kunde får hänvisas till sådan service endast om syftet är det som anges i 1 mom. Enbart på basis av sin allmänna behörighet kan en arbetskraftsmyndigheter alltså inte för en enskild kund ordna service som ges på en arbetsplats om det enda syftet till exempel är att kunden ska få arbetserfarenhet. Bestämmelsen hindrar dock inte att sådana perioder med inlärning i arbetet som ingår i en arbetskraftsutbildning genomförs på en arbetsplats. Också studiebesök på arbetsplatser är möjliga om man inte deltar i arbetet. Syftet med bestämmelsen är att begränsa arbetsgivares möjligheter att låta utföra arbete utan anställningsförhållande och skyldighet att betala lön.
55 §.Maximitid för arbetsprövning. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om maximitiden för arbetsprövning och om när maximitiden börjar på nytt. Enligt gällande lag får arbetsprövning pågå i högst tolv månader och av dessa högst sex månader hos samma givare, eller om givaren är en kommun, högst sex månader i samma uppgifter. Arbetsprövningens maximala längd förkortas. Enligt 1 mom. kan en enskild kund anvisas arbetsprövning i högst sex månader totalt. Maximitiden på sex månader kan omfatta en eller flera perioder hos samma eller olika givare av arbetsprövning.
Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar 4 kap. 6 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
56 §.Begränsningar som gäller arbetsprövning. I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsningar som gäller arbetsprövning. Paragrafen har motsvarande innehåll som 4 kap. 7 § 1 mom. 1–3 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Språkdräkten ses över i vissa bestämmelser utan att sakinnehållet ändras.
57 §.Avtal om arbetsprövning. Enligt den föreslagna paragrafen ska avtal om arbetsprövning ingås. Parterna i avtalet är den enskilda kund som deltar i arbetsprövningen, den som ger arbetsprövningen och arbetskraftsmyndigheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om innehållet i avtalet. Paragrafen har motsvarande sakinnehåll som 4 kap. 9 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Ändringar föreslås i paragrafens uppbyggnad och språkdräkt.
I föreslagna 2 mom. åläggs den som ger arbetsprövning att informera den som betalar arbetslöshetsförmånen om frånvaro som deltagaren har under arbetsprövningen och i 3 mom. att lämna en bedömning av deltagarens lämplighet för yrket eller branschen och, om arbetsprövningen har ordnats till stöd för återinträde på arbetsmarknaden, en bedömning av behovet att utveckla kompetensen. Bestämmelserna medför ingen ändring av nuläget, enligt vilket avtal om arbetsprövning ska innehålla ovannämnda villkor. I bestämmelserna betonas att de skyldigheter som nämns ovan är lagstadgade.
58 §.Rättslig ställning för den som deltar i arbetsprövning samt ansvar för arbetarskydd och dataskydd. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. står en person som deltar i arbetsprövning inte i anställningsförhållande till den som ger arbetsprövningen eller till arbetskraftsmyndigheten. Bestämmelsen motsvarar i sak 4 kap. 8 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt 2 mom. omfattas arbetsprövning liksom i nuläget av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, diskrimineringslagen, arbetstidslagens bestämmelser om dagliga vilotider och arbetsskiftsförteckning, arbetarskyddslagen, bestämmelserna om arbetarskydd i lagen om unga arbetstagare och vissa angivna bestämmelser i lagen om integritetsskydd i arbetslivet. Bestämmelserna i 2 mom. 1–4 punkten har motsvarande innehåll som 4 kap. 8 § 2–5 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I 2 mom. 5 punkten föreslås dessutom en bestämmelse om att bestämmelserna om tystnadsplikt ska iakttas. Angående tystnadsplikten för den som deltar i arbetsprövning gäller vad som särskilt föreskrivs om hemlighållande av information som arbetstagare och tjänsteinnehavare i motsvarande uppgifter får genom sina arbetsuppgifter.
I 3 mom. konstateras för tydlighetens skull att vid tillämpning av de lagar som nämns i 2 mom. jämställs den som ger arbetsprövning med en arbetsgivare och den som deltar i arbetsprövning med en arbetstagare.
I det föreslagna 4 mom. finns informativa hänvisningar till straffbestämmelser på motsvarande sätt som i 4 kap. 8 § 7 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
59 §.Avbrytande av träning och prövning. Bestämmelserna har motsvarande sakinnehåll som 4 kap. 10 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt det föreslagna 1 mom. ska arbetskraftsmyndigheten avbryta träningen eller prövningen om en enskild kund utan tillstånd har varit frånvarande från träning eller prövning i fem tränings- eller prövningsdagar utan avbrott eller om kunden annars har så mycket frånvaro att målen för träningen eller prövningen inte nås. Arbetskraftsmyndigheten kan också av andra vägande skäl fatta beslut om att träning eller prövning avbryts. I bestämmelsen frångås lydelsen beslut om hävande av avtalet om arbetsprövning; i stället föreskrivs det enklare om ett beslut om att prövningen avbryts. Ett beslut att avbryta prövningen för med sig att avtalet om arbetsprövning hävs.
I 2 mom. åläggs serviceproducenten, läroanstalten eller den som ger arbetsprövningen samma skyldighet som i gällande lag – att anmäla sådan frånvaro som avses i 1 mom. till arbetskraftsmyndigheten. Uppgift om frånvaro behövs för att arbetskraftsmyndigheten ska kunna vidta åtgärder för att avbryta träningen eller prövningen.
Enligt det föreslagna 3 mom. har parterna i ett avtal om arbetsprövning rätt att häva avtalet genom skriftligt meddelande till de andra parterna. Till skillnad från gällande lag inkluderar bestämmelsen även den som deltar i prövningen bland dem som har rätt att häva avtalet. Detta motsvarar nuvarande praxis. För tydlighetens skull konstateras det dock i 4 mom. att bestämmelser om hur det att träning eller prövning avbryts påverkar den arbetssökandes rätt till arbetslöshetsförmåner finns i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Att den som deltar i prövningen har rätt att häva avtalet om arbetsprövning betyder med andra ord inte att utkomstskyddet för arbetslösa inte skulle påverkas om avtalet avbryts utan att det har funnits något arbetskraftspolitiskt sett giltigt skäl till hävningen.
60 §.Försäkringsskydd under träning och prövning. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om försäkringsskydd i anslutning till träning och prövning. Enligt gällande lag ordnar arbets- och näringsministeriet en gruppansvarsförsäkring för personer som deltar i prövning eller träning. Dessutom ersätts sådana personer ur statens medel för olycksfall som inträffat under träning eller prövning, i enlighet med lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Enligt lagförslaget ska det hädanefter vara arbetskraftsmyndigheterna som ordnar försäkringsskyddet. Arbetskraftsmyndigheter ska se till att personer som deltar i träning och prövning har både en gällande gruppansvarsförsäkring och en gällande olycksfallsförsäkring enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar medan träning eller prövning pågår.
Enligt förslaget ska de förmåner som på basis av en olycksfallsförsäkring betalas till följd av ett olycksfall som skett medan service pågått motsvara de förmåner som betalas på basis av en lagstadgad olycksfallsförsäkring. Enligt 58 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar bestäms dagpenningen för sjukdomstid i högst 28 dagar på basis av lönen för personer i anställningsförhållande. Därefter bestäms dagpenningen enligt 59 § i den lagen på basis av årsarbetsinkomsten. Det föreslagna 2 mom. innehåller ett undantag från de nämnda bestämmelserna. Dagpenningen ska enligt förslaget alltid vara 1/360 av årsarbetsinkomsten. Med årsarbetsinkomst avses enligt 71 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar den skadades arbetsinkomster på årsbasis vid tidpunkten för skadefallet. Enligt 71 och 72 § i den lagen beräknas årsarbetsinkomsten på basis av de arbetsinkomster den skadade hade under det år som föregick skadefallet i de anställningsförhållanden som personen hade vid tidpunkten för skadefallet eller på basis av medeltalet av den årsinkomst som gällde vid tidpunkten för skadefallet och arbetsinkomsterna under de tre kalenderår som föregick skadefallet. I lagens 79 § anges dock ett så kallat minimibelopp av årsarbetsinkomst. Det tillämpas om arbetsinkomsten är lägre än minimibeloppet.
7 kap. Arbetskraftsutbildning
61 §.Ordnande av arbetskraftsutbildning. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilken utbildning som arbetskraftsmyndigheter kan ordna som arbetskraftsutbildning. Enligt 1 mom. ska utbildningen ge större yrkeskompetens och större yrkesfärdigheter, eller större företagarfärdigheter. Arbetskraftsutbildning kan också ordnas i form av integrationsutbildning, dock inte läs- och skrivundervisning. Närmare bestämmelser om vad integrationsutbildning kan bestå av och hur sådan utbildning ska ordnas finns i lagen om främjande av integration.
Arbetskraftsmyndigheten kan inte ordna utbildning som leder till examen eller en del av en examen. En yrkesinriktad examen eller en del av en sådan kan avläggas i form av sådan arbetskraftsutbildning som avses i lagen om yrkesutbildning. För ordnandet av sådan utbildning svarar de utbildningsanordnare som fått tillstånd att ordna arbetskraftsutbildning enligt den lagen. Dessa bestämmelser föreslås ingå i paragrafens 2 mom.
I 3 mom. konstateras att bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på sådan arbetskraftsutbildning som avses i lagen om yrkesutbildning.
Den föreslagna paragrafen har motsvarande innehåll som 5 kap. 2§ i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. De föreslagna ändringarna i paragrafens uppbyggnad och ordalydelse ändrar inte sakinnehållet i bestämmelserna. Det ska fortfarande vara möjligt att ta med språkstudier i utbildning som förbättrar yrkeskompetensen och yrkesfärdigheterna, förutsatt att språkstudierna inte utgör det huvudsakliga innehållet i utbildningen.
62 §. Gemensam anskaffning av arbetskraftsutbildning. I paragrafen föreslås bestämmelser om arbetskraftsutbildning som en arbetskraftsmyndighet ger i samverkan med en arbetsgivare, en uppdragsgivare till en person som ämnar bli företagare eller ett företag som överlåter företagarrättigheter. Paragrafens 1–2 mom. har motsvarande sakinnehåll som 5 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, dock med en översyn av paragrafens uppbyggnad och språkdräkt. Paragrafens 3 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om betalningsandelarna för gemensamt anskaffad utbildning.
63 §.Antagning av studerande. I paragrafen föreslås bestämmelser om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning. Enligt 1 mom. beslutar den arbetskraftsmyndighet som ordnar en utbildning om vilka studerande som ska antas till utbildningen. För närvarande är det arbets- och näringsbyrån som beslutar om antagningen av studerande. Bestämmelser om detta finns i 5 kap. 3 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice kan sakkunniga anlitas vid antagningen av studerande. Om utbildningen utgör en gemensam anskaffning kan den arbetsgivare som deltar i finansieringen av utbildningen, uppdragsgivaren till den som ämnar bli företagare eller det företag som överlåter företagarrättigheterna delta i antagningen av studerande som medlem i antagningsgruppen. Bestämmelserna om en urvalsgrupp föreslås därför att det är nödvändigt att medlemmarna i gruppen behandlar personuppgifter om kunder som söker till utbildning. Bestämmelser om denna rätt till information föreslås i 117 §.
I 2 och 3 mom. föreslås bestämmelser om kriterierna för antagning till utbildning. Kriterierna motsvarar de antagningskriterier som anges i 5 kap. 3 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Till arbetskraftsutbildning ska det endast gå att anta sådana enskilda kunder vars läroplikt har upphört. Detta konstateras uttryckligen i 2 mom. 1 punkten. En person som har avbrutit fullgörandet av läroplikten kan inte antas. Kriteriet om läroplikt hindrar dock inte antagning av personer som inte har någon sådan plikt i Finland. Till exempel en utlänning under 18 år som har rätt att arbeta på basis av ett tillfälligt uppehållstillstånd kan bli antagen till arbetskraftsutbildning om de övriga villkoren i paragrafen uppfylls. Enligt 2 punkten kräver antagning dessutom ett utbildningsbehov konstaterat av arbetskraftsmyndigheten och enligt 3 punkten att personen är lämplig för utbildningen och de uppgifter som utbildningen ger färdigheter för.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan en person under 20 år antas till utbildning som förbättrar yrkeskompetensen och yrkesfärdigheterna eller företagarfärdigheterna endast om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att avlägga utbildningen som frivilliga studier. Arbetskraftsutbildning är huvudsakligen avsedd för vuxna. Utgångspunkten är att unga i första hand skaffar yrkesutbildning som frivilliga studier via det allmänna utbildningssystemet. Att avlägga utbildningen som frivilliga studier kan vara omöjligt eller icke ändamålsenligt till exempel av hälsomässiga eller sociala skäl eller därför att den unga har väldigt få möjligheter att antas till utbildning via ett normalt antagningsförfarande på grund av svaga resultat i i tidigare studier.
Bestämmelserna i 4 mom. motsvarar 5 kap. 3 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
64 §.Studerandes rättigheter och skyldigheter. Den föreslagna paragrafen har motsvarande innehåll som 5 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
65 §. Avbrytande av utbildning. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 5 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, med ändringar som gäller den behöriga myndigheten. Behörigheten att besluta att en utbildning ska avbrytas hör till den arbetskraftsmyndighet som fattat antagningsbeslutet.
66 §. Inlärning i arbetet i anslutning till utbildning. Den föreslagna paragrafen har motsvarande innehåll som 5 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Till skillnad från nuläget föreslås det att begreppet anordnare av en period med inlärning i arbetet ersätts med begreppet den som ger perioden med inlärning i arbetet, därför att det är arbetskraftsmyndigheten som ordnar arbetskraftsutbildning. Enligt förslaget ska 3 mom. inte innehålla något omnämnande av utbildningsproducentens skyldighet att ordna en gruppansvarsförsäkring för perioden med inlärning i arbetet. Bestämmelser om skyldigheten att teckna försäkring föreslås i 67 §.
67 §. Försäkringsskydd under arbetskraftsutbildning. Bestämmelserna om försäkringsskydd under arbetskraftsutbildning motsvarar det försäkringsskydd som föreslås för träning och prövning i 60 §. Arbetskraftsmyndigheten ska se till att den studerande har både en gruppansvarsförsäkring och en olycksfallsförsäkring under den tid utbildningen pågår. Arbetskraftsmyndigheten kan teckna försäkring själv eller förutsätta att utbildningsproducenten gör det. Försäkringsskyddet ska omfatta perioder med inlärning i arbetet.
8 kap. Utbildning inom omställningsskyddet
Det föreslagna 8 kap. innehåller bestämmelser om utbildning inom omställningsskyddet. Bestämmelserna motsvarar de bestämmelser som genom lag 620/2022 fogats till 5 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice vilka träder i kraft den 1 januari 2023. I paragraferna görs endast de ändringar som är nödvändiga på grund av överföringen av organiseringsansvaret för arbetskraftsservice. Det ska vara frivilligt för uppsagda att delta i utbildning inom omställningsskyddet. Utbildning inom omställningsskyddet är en ny offentlig arbetskraftsservice. De som har rätt till sådan utbildning har dessutom samma tillgång som andra enskilda kunder till annan offentlig arbetskraftsservice.
Primärt ska utbildning inom omställningsskyddet motsvara de mål och önskemål som en uppsagd person har framfört och som är av väsentlig betydelse för personens yrkeskompetens och möjligheter att hitta nytt arbete. Utbildningen ska dock uppfylla de krav som anges i föreslagna 70 §. I den gällande arbetsavtalslagens 7 kap. 13 § finns bestämmelser om träning eller utbildning som arbetsgivaren ordnar och som främjar sysselsättningen av en uppsagd arbetstagare. Förslaget med utbildning inom omställningsskyddet avser en separat, ny service som endast ska tillhandahållas personer som fyllt 55 år och uppfyller de villkor som anges i föreslagna 69 §. En uppsagd person som uppfyller både villkoren i arbetsavtalslagen och de villkor som föreslås i detta kapitel har rätt både till utbildning eller träning som arbetsgivaren ordnar och till utbildning inom omställningsskyddet.
68 §.Utbildning inom omställningsskyddet. I paragrafen föreslås en bestämmelse om målet med utbildning inom omställningsskyddet. Genom sådan utbildning ges personer som har fyllt 55 år och som har blivit uppsagda från sitt arbete av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker stöd för att de snabbt ska få nytt arbete. Utbildningen ska ge sådana uppsagda personer bättre yrkeskompetens eller bättre företagarfärdigheter. Målet är att underlätta övergången till ny sysselsättning för en uppsagd person så att personen beroende på möjligheterna kan övergå från ett arbete till ett annat eller från arbete till företagarverksamhet, eller så att tiden som arbetslös blir så kort som möjligt. Målet är dessutom att öka tillgången på yrkesskicklig arbetskraft och främja ny företagsverksamhet. Paragrafen överensstämmer med 5 a kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
69 §.Allmänna villkor för utbildningen. I paragrafen föreslås bestämmelser om de allmänna villkoren för att utbildning inom omställningsskyddet ska ordnas. Rätten till sådan utbildning föreslås gälla alla löntagare som uppfyller villkoren, oberoende av arbetsgivarens storlek. Rätten gäller personer uppsagda från ett arbetsavtalsförhållande, tjänsteinnehavare uppsagda av kommuner och välfärdsområden och uppsagda statstjänstemän. Även arbetstagare uppsagda från deltidsarbete och som uppfyller villkoren föreslås ha rätt till utbildning inom omställningsskyddet. Rätten till utbildning förenas inte med krav på omedelbar arbetslöshet efter uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker, men det föreslås en tidsfrist inom vilken utbildningen ska ges.
Enligt 1 mom. 1 punkten gäller skyldigheten att ordna utbildning inom omställningsskyddet endast sådana situationer där arbetsgivaren av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker har sagt upp en person i anställningsförhållande. Berättigade till utbildning är arbetstagare som arbetsgivaren har sagt upp på en sådan uppsägningsgrund som anges i 7 kap. 3 § i arbetsavtalslagen eller 8 kap. 3 § i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011). Rätten omfattar även visstidsanställda i ett arbetsavtalsförhållande som kan sägas upp av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker. Arbetsgivaren får säga upp ett arbetsavtal på förenämnda grund om det till buds stående arbetet av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker eller av orsaker i samband med omorganisering av arbetsgivarens verksamhet har minskat väsentligt och varaktigt. Arbetsavtalet får dock inte sägas upp om arbetstagaren kan placeras i eller omskolas för andra uppgifter på det sätt som anges i 4 §. Rätt till utbildning inom omställningsskyddet har också tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden, vilka omfattas av bestämmelserna om uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker i 37 § i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003), och statstjänstemän, vilka omfattas av det som i 27 § i statstjänstemannalagen (750/1994) föreskrivs om avslutande av tjänsteförhållande i motsvarande situationer. Med arbetstagare avses nedan både personer som arbetar i ett arbetsavtalsförhållande och personer som gör det i ett tjänsteförhållande.
Enligt de föreslagna bestämmelserna har en uppsagd person vars arbetsavtal för viss tid upphör att gälla på grund av att giltighetstiden gått ut inte rätt till utbildning inom omställningsskyddet. I situationer där ett anställningsförhållande har upphört genom avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren (s.k. fallskärmsavtal), arbetstagaren själv har sagt upp sig eller anställningsförhållandet har upphört på grund av att arbetsgivaren gått i konkurs, inlett företagssanering eller avlidit eller parterna har ingått någon annan form av avgångsavtal, har arbetstagaren inte rätt till utbildning inom omställningsskyddet.
Arbetskraftsmyndigheten kontrollerar orsaken till att arbetsavtalet upphört för att fastställa om villkoret uppfylls. Om en person har sagts upp av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker men senare bestrider uppsägningen behöver den uppsagda inte ersätta utbildning inom omställningsskyddet om sådan har ordnats utan grund, utan arbetskraftsmyndigheten bär den förlusten. Om en arbetsgivare säger upp en arbetstagare på grunder som har samband med arbetstagarens person men den uppsagda bestrider uppsägningen och anser att den de facto berodde på produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker, kan den uppsagda utöver andra eventuella grunder kräva skadestånd av arbetsgivaren för den förverkade rätten till omställningsskydd.
Om den uppsagda personen meddelar eller det på annat sätt kommer till arbetskraftsmyndighetens kännedom att orsaken till att ett anställningsförhållande sagts upp har ändrats efter det att beslut om rätt till omställningsskydd har meddelats men innan utbildning inom omställningsskyddet har inletts, dvs. att anställningsförhållandet inte har upphört av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker, ska ordnandet av utbildning avbrytas.
Enligt föreslagna 1 mom. 2 punkten måste arbetstagaren ha fyllt 55 år senast den dag arbetstagaren har blivit uppsagd för att vara berättigad till utbildning inom omställningsskyddet. Som uppsägningsdag betraktas enligt förslaget den dag då uppsägningen har verkställts på det sätt som föreskrivs i enlighet med 9 kap. 4 § i arbetsavtalslagen.
I föreslagna 1 mom. 3 punkten anges den minimilängd på anställningsförhållandet som förutsätts för att utbildning ska ordnas. Förslaget är att utbildning ska ordnas om den uppsagda personen när anställningsförhållandet upphör har varit anställd hos den arbetsgivare som sagt upp personen i minst fem år utan avbrott, eller med avbrott som tillsammans har varat i högst 30 dagar. Kravet på fem års anställning motsvarar den tid i anställning som förutsätts för rätten till tilläggsdagar samt för rätten till sysselsättningsfrämjande träning eller utbildning enligt den gällande arbetsavtalslagen. Uppgiften om anställningens längd utgår från vad den uppsagda personen själv uppger. Arbets- och näringsbyrån ber alltså inte den arbetssökande om någon skriftlig redogörelse.
Detta villkor i fråga om tid som anställd ska uppfyllas senast på uppsägningsdagen. Tiden som anställd hos samma arbetsgivare får bestå av flera sammanhängande visstidsanställningar efter varandra, men den senaste anställningen ska gälla tills vidare eller, om det är fråga om en visstidsanställning, innehålla en möjlighet till uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. Att tillåta korta avbrott i arbetet på högst 30 dagar totalt är motiverat eftersom det mellan två på varandra följande arbetsavtal kan förekomma avbrott som varar till exempel ett veckoslut eller en eller flera högtidsdagar, fast arbetet i praktiken har pågått utan avbrott. För att underlätta och förenkla tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen föreslås det dock en exakt övre gräns för avbrotten.
Under den tid anställningsförhållandet har varat kan arbetstagaren ha övergått från en arbetsgivare till en annan genom överlåtelse av rörelse så som avses i 1 kap. 10 § i arbetsavtalslagen, 25 § i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden eller 5 e § i statstjänstemannalagen. När den anställningstid som avses i den föreslagna bestämmelsen beräknas i situationer av överlåtelse av rörelse beaktas den sammanhängande anställningstiden hos överlåtaren på samma sätt som anställningstiden hos förvärvaren av rörelsen. Begreppet samma arbetsgivare ska bedömas enligt det formella begreppet arbetsgivare. I praktiken är det arbetsgivarens företags- och organisationsnummer, dvs. FO-nummer, som beaktas i begreppet samma arbetsgivare. Inom kommunsektorn är det kommunen som är arbetsgivare även i det fall att arbetstagaren har arbetat inom olika sektorer. Arbete hos olika bolag inom samma koncern ska däremot inte beaktas då man bedömer om kravet på sammanhängande anställningstid uppfylls, eftersom det i sådana fall inte är fråga om anställning hos samma arbetsgivare.
Föreslagna 1 mom. 4 punkten innehåller ett krav på registrering som arbetssökande som förutsättning för att utbildning inom omställningsskyddet ska ordnas. Kravet är att den uppsagda personen ska registrera sig som arbetssökande inom 60 dagar från uppsägningsdagen. En tidsfrist på 60 dagar är motiverad för att arbets- och näringsbyrån så fort som möjligt ska kunna inleda serviceprocessen och ordnandet av utbildningen, eftersom syftet med utbildningen är att hjälpa den uppsagda personen att snabbt hitta nytt arbete. När den uppsagda personen har registrerat sig som arbetssökande kan en kartläggning av personens kompetens och arbetsförmåga vid behov göras direkt i början av serviceprocessen. En person som inte anmäler sig inom tidsfristen på 60 dagar förlorar sin rätt till utbildning inom omställningsskyddet, såvida inte förseningen beror på ett sådant vägande skäl som avses i 2 mom.
I 2 mom. föreslås ett undantag från kravet på registrering i 1 mom. 4 punkten. En uppsagd person som inte har registrerat sig som arbetssökande inom 60 dagar från uppsägningsdagen går inte miste om rätten till utbildning om arbets- och näringsbyrån bedömer att det föreligger vägande skäl till att registreringen inte har gjorts. Som vägande skäl betraktas till exempel situationer där den uppsagda personens hälsotillstånd är så dåligt att den uppsagda personen inte har kunnat registrera sig inom den utsatta tiden. Här avses i praktiken situationer där personen t.ex. ligger på sjukhus och är fysiskt eller psykiskt oförmögen att registrera sig. Däremot kan oaktsamhet eller glömmande av kravet på registrering inte betraktas som vägande skäl enligt detta moment.
Som vägande skäl betraktas även situationer där arbetsgivaren inte har fullgjort sin skyldighet enligt 9 kap. 3 b § i arbetsavtalslagen att informera den uppsagda personen om att denna har rätt till utbildning inom omställningsskyddet. När arbets- och näringsbyrån bedömer detta skäl litar byrån på det som den arbetssökande själv uppger, såvida inte byrån får andra tillförlitliga upplysningar som visar att arbetsgivaren har fullgjort sin informationsskyldighet.
Arbets- och näringsbyrån ska meddela beslut om rätten till utbildning inom omställningsskyddet när en uppsagd person meddelar vilja att delta i sådan utbildning. Om beslutet är bifallande, dvs. byrån bedömer att villkoren för omställningsskydd uppfylls, ska beslutet också innehålla uppgift om maximivärdet för den utbildning som personen får och datum då utbildningen senast ska inledas. Om en uppsagd person anser att ett beslut om utbildning inom omställningsskyddet är felaktigt kan personen begära omprövning av beslutet enligt 146 §. En uppsagd kan till exempel begära omprövning av beräkningen av sin tid som anställd eller av det maximivärde som meddelats för utbildningen.
Föreslagna 3 mom. innehåller ett krav på att jobbsökningen ska vara i kraft. Den uppsagda personen ska hålla jobbsökningen i kraft från det att den uppsagda registrerat sig som arbetssökande tills anställningsförhållandet upphör eller, om utbildningen avslutas under uppsägningstiden, tills utbildningen har avslutats. Den uppsagda personen är alltså inte skyldig att vara arbetssökande efter att ha avslutat utbildningen som omfattas av omställningsskyddet, om utbildningen har avlagts under uppsägningstiden och slutat innan anställningsförhållandet upphör. När en uppsagd person registrerar sig som arbetssökande ska arbets- och näringsbyrån på eget initiativ anteckna dagen då anställningsförhållandet upphör som sista giltighetsdag för jobbsökningen.
Den som uppfyller villkoren för utbildning inom omställningsskyddet har enligt förslaget en subjektiv rätt till sådan utbildning. Rätten till utbildning kan dock upphöra på de grunder som anges i 72 §. En person som uppfyller villkoren för omställningsskydd är aldrig skyldig att delta i utbildning inom omställningsskyddet och valet att inte delta i sådan utbildning har inga följder för personen. Eftersom offentlig arbetskraftsservice ska tillhandahållas utifrån kundens behov, skulle utbildning inom omställningsskyddet inte nödvändigtvis vara den primära servicen för en person som uppfyller villkoren. Det att en person deltar i sådan utbildning utesluter således inte att personen kan få annan offentlig arbetskraftsservice för arbetssökande. Om en arbetssökande deltar i utbildning inom omställningsskyddet och utbildningen inte på eftersträvat sätt hjälper personen att få arbete kan personen också använda arbets- och näringsbyråns övriga utbildningsalternativ och tjänster.
Paragrafen överensstämmer med 5 a kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
70 §.Villkor som gäller utbildningen. I paragrafen föreslås krav för utbildning inom omställningsskyddet. Enligt 1 mom. ska utbildning inom omställningsskyddet öka yrkesfärdigheterna eller stödja företagsverksamhet och bidra till att den uppsagda personen snabbt får nytt arbete. Primärt ska den utbildning som ordnas motsvara de mål och önskemål som den uppsagda personen har framfört och som är av väsentlig betydelse för hans eller hennes yrkeskompetens och möjligheter att hitta nytt arbete. Utbildningen ska dock uppfylla de krav som anges ovan. Det regionala arbetsmarknadsläget ska beaktas när utbildning ordnas för att säkra att den utbildning som väljs verkligen bidrar till att den uppsagda personen snabbt får nytt arbete. Arbets- och näringsbyrån ska bedöma om det framförda utbildningsförslaget med hänsyn till karaktär och innehåll är sådant att det ger personen bättre yrkesfärdigheter eller förutsättningar att arbeta som företagare och bidrar till att personen snabbt får nytt arbete. Det är alltid arbets- och näringsbyrån som bedömer om utbildningen ökar yrkesfärdigheterna eller stöder företagsverksamhet. Detta gäller även i det fall att den uppsagda personen och arbets- och näringsbyrån är av olika uppfattning om saken.
Om den uppsagda personen inte har en klar bild av sitt utbildningsbehov, kan arbets- och näringsbyrån snarast möjligt efter den inledande intervjun erbjuda en kartläggning av kompetens och arbetsförmåga samt andra arbets- och näringstjänster som stöd till valet av utbildning. Arbets- och näringsbyrån ger den uppsagda personen stöd i valet av utbildning inom omställningsskyddet och tar tillsammans med personen fram en ändamålsenlig kombination av tjänster. Det är arbets- och näringsbyrån som föreslår möjliga utbildningar för den arbetssökande. Handledningen utgår från resultaten av kartläggningen av den uppsagda personens kompetens och arbetsförmåga och från läget på den regionala arbetsmarknaden. Om arbetskraft av en viss typ behövs i regionen, ska arbets- och näringsbyrån presentera lämpliga utbildningsmöjligheter inom branschen i fråga.
Utbildningen kan vara sådan yrkesinriktad påbyggnadsutbildning eller yrkesinriktad fortbildning som ordnas på andra stadiet eller inom den högre utbildningen och som inte leder till en examen eller examensdel. Utbildningen kan också vara annan kortvarig fortbildning eller utbildning som förbereder t.ex. för en yrkesutbildning eller ett yrkesområde om utbildningen motsvarar personens behov, är lämplig med hänsyn till personens färdigheter och bedöms bidra till att personen får nytt arbete. Det kan till exempel vara fråga om utbildning som utvecklar färdigheter som behövs i dagens arbetsliv, såsom digitala färdigheter eller projektkompetens. Utbildningen kan vara inriktad på företagande eller bestå av handledning för personer med intresse och beredskap att starta ett eget företag. Den kan också vara en utbildning som utvecklar sådan företagsverksamhet som den uppsagda personen redan har. Utbildningen får inte ha ett klart samband med hobbyverksamhet eller annan fritidsverksamhet. Den får till exempel inte bestå av grundläggande undervisning inom ett konstområde eller av en motionskurs.
Utbildningstjänsterna kan skaffas från läroanstalter, högskolor och privata tjänsteproducenter inom området kompetensutveckling. Utbildning inom omställningsskyddet är inte geografiskt bunden t.ex. till den uppsagda personens eller den uppsägande arbetsgivarens hemkommun utan kan ges var som helst, utifrån den uppsagda personens önskemål och de möjligheter som står till buds.
I 1 mom. finns dessutom en bestämmelse om att sysselsättningsplanen ska innehålla en överenskommelse om utbildningen. Innan utbildningen inleds ska parterna i sysselsättningsplanen avtala om utbildningen i tillräcklig detalj för att upphandlingen av utbildningen ska kunna genomföras. Utbildning inom omställningsskyddet kan bestå av flera utbildningsperioder och dessa kan tillhandahållas av olika utbildarorganisationer eller tjänsteleverantörer. Om studierna består av flera olika utbildningar ska dessa bilda en ändamålsenlig helhet tillsammans, dvs. de ska stödja varandra och tillsammans uppfylla de mål som ställs upp i lagen. Om utbildningen består av flera utbildningsperioder ska hela studiehelheten avtalas på en gång innan den första perioden påbörjas. Skälen till detta är dels bestämmelserna i upphandlingslagstiftningen, dels att arbets- och näringsbyrån ska kunna bedöma hur studiehelheten utvecklar yrkesfärdigheterna eller företagarfärdigheterna. Det är alltså inte möjligt att avtala t.ex. att en ny studieperiod ska läggas till studiehelheten efter att den första utbildningsperioden har avslutats eller medan den pågår. Det är inte heller ändamålsenligt att inrätta ett utbildningskonto för en utbildningsrätt som omfattas av omställningsskyddet om kontot ska stödja olika slags utbildningar som inte hänger ihop med varandra. Valet av utbildning överenskoms i sysselsättningsplanen, som både arbets- och näringsbyrån och den uppsagda ska underteckna.
Om den uppsagda personen inte kan ta ställning till de frågor som gäller utbildning inom omställningsskyddet när serviceprocessen börjar, ska den sysselsättningsplan som tas fram vid den inledande intervjun ses över vid samtalen om jobbsökning och de kompletterande samtalen om jobbsökning. En uppsagd person kan inte alltid göra ett slutgiltigt val av utbildning genast, utan kan behöva tid att tänka över alternativen. Orsaken kan vara branschbyte, personens livssituation eller ovisshet om huruvida sådan utbildning som den uppsagda önskar kommer att vara tillgänglig. De delar av sysselsättningsplanen som gäller utbildning inom omställningsskyddet kan uppdateras eller ses över senare. Det kan t.ex. hända att en uppsagd person hellre deltar i arbetskraftsutbildning och inte upplever det nödvändigt att dessutom delta i utbildning inom omställningsskyddet. I det fallet kan man anteckna i sysselsättningsplanen att personen endast deltar i arbetskraftsutbildning. Om en arbetssökande av skäl som är oberoende av honom eller henne inte får delta i den arbetskraftsutbildning som den arbetssökande har valt, eller senare trots allt vill delta i utbildning inom omställningsskyddet och det fortfarande är möjligt att ordna sådan utbildning, ska sysselsättningsplanen uppdateras med överenskommelsen om att utbildning inom omställningsskyddet ordnas.
En uppsagd person kan inte avstå från sin rätt till utbildning inom omställningsskyddet, utan rätten kvarstår så länge som förutsättningarna för anordnande av utbildning uppfylls. Enligt föreslagna 71 § ska arbets- och näringsmyndigheten ordna utbildningen så att den uppsagda personen kan inleda den senast tre månader efter uppsägningstidens slut. Av grundad anledning får utbildningen också ordnas senare, dock så att den uppsagda personen kan inleda utbildningen eller den sista utbildningsperioden senast 12 månader efter det att anställningen upphörde. I praktiken avgörs den bakre tidsgränsen för översynen av sysselsättningsplanen av huruvida arbets- och näringsmyndigheten kan genomföra upphandlingen av utbildningen inom en sådan tid att den uppsagda personen hinner inleda utbildningen inom den tid som anges i 71 §, dvs. inom tre månader eller, om det finns grundad anledning att skjuta upp utbildningen, inom 12 månader från det att anställningsförhållandet upphörde. Om det inte finns tid att genomföra upphandlingen går det inte att ändra på det som överenskommits om utbildning inom omställningsskyddet.
Föreslagna 2 mom. i paragrafen anger den maximala tid som utbildning inom omställningsskyddet får vara. Enligt den föreslagna bestämmelsen får utbildningen vara i högst sex månader. Den utbildning som föreslås kan bestå av en eller flera utbildningar eller handledningar upplagda i en eller flera perioder, vilka sammanlagt pågår i högst sex månader eller kan avläggas inom sex månader. Det är t.ex. möjligt med en utbildning som består av två fyra månader långa utbildningar eller perioder, om dessa åtminstone delvis kan avläggas parallellt så att utbildningen som omfattas av omställningsskyddet pågår i sex månader. Utbildningen kan också bestå av flera utbildningar eller perioder som sammanlagt varar högst sex månader, förutsatt att den uppsagda personen kan inleda den sista delen av studiehelheten antingen inom tre månader eller, om det finns grundad anledning att skjuta upp utbildningen, inom 12 månader från det att anställningsförhållandet upphörde. Utbildningen för en person som sagts upp vid årsskiftet kan alltså t.ex. bestå av en tremånaderskurs som börjar i januari, en tvåveckorskurs som börjar i maj och en tvåmånaderskurs som börjar i juli, om det finns grundad anledning att skjuta upp utbildningen. Arbets- och näringsbyrån ska tydligt informera den uppsagda om att den föreskrivna maximitiden inte får överskridas när det gäller utbildning inom omställningsskyddet, oberoende av om den består av en eller flera studiehelheter.
Föreslagna 3 mom. innehåller bestämmelser om värdet av utbildning inom omställningsskyddet. Värdet av utbildningen får motsvara högst två månaders lön för den uppsagda personen. Värdet får understiga ett belopp motsvarande två månaders lön om utbildningen motsvarar den uppsagda personens preferenser och behov. Värdet ska inkludera alla läromedel och avgifter så att utbildningen är avgiftsfri för den uppsagda personen på samma sätt som arbetskraftsutbildning är avgiftsfri på basis av 105 § 3 mom. i lagen om yrkesutbildning (531/2017). Beloppet av två månaders lön ska bestämmas på samma beräkningsgrunder som de som används för beräkning av omställningspenningen, som det föreslås bestämmelser om i 9 kap. 2 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. I lönebeloppet beaktas lön som omfattas av en försäkring och annat vederlag som ska betraktas som förvärvsinkomst vilka den uppsägande arbetsgivaren har betalat som ersättning för arbete under de 12 kalendermånader som föregår uppsägningsdagen. Det lönebelopp som priset på utbildningen ska motsvara beräknas så att lönebeloppet för 12 kalendermånader divideras med sex. Resultatet är en genomsnittlig lön för två månader. Med lön som omfattas av försäkring avses sådana inkomster som det finns bestämmelser om i 19 § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner.
För det lönebelopp som avses i momentet beaktas endast löner betalda av den uppsägande arbetsgivaren. Andra löneinkomster som personen eventuellt har och som har betalats av en annan arbetsgivare beaktas inte i den lön som används för att bestämma värdet av utbildning inom omställningsskyddet. I lönebeloppet beaktas endast inkomster som omfattas av arbetslöshetsförsäkringspremie. I praktiken blir priset på utbildningen omställningspenningen multiplicerat med två. Priset för utbildningen är inklusive mervärdesskatt.
Den genomsnittliga lönen för två månader beräknas på basis av lön betald under hela kalendermånader. Om uppsägningen t.ex. sker i juni är den lön som betalats under maj månad den sista som ska beaktas då man beräknar lönen enligt vilken priset för utbildningen bestäms. Beräkningen ska utgå från betalda löner. Tiden när lönen har tjänats in saknar betydelse. Lönen bestäms baserat på de inkomster som betalats under de 12 kalendermånader som föregår uppsägningen, även om denna tidsperiod innefattar frånvaro utan lön.
Enligt den föreslagna 141 § ska arbetskraftsmyndigheten fastställa maximivärdet för den utbildning inom omställningsskyddet som ordnas för arbetssökande utifrån uppgifterna i inkomstregistret. För att det ska vara möjligt att skaffa utbildningen inom utsatt tid bör arbets- och näringsbyrån upplysas omgående om utbildningens maximivärde.
Inkomstslagen att beakta i den lön som används som beräkningsgrund för utbildningens maximipris avviker delvis från det beräkningsystem för lön som ligger till grund för inkomstrelaterad dagpenning. Som sådan lön räknas alla stabiliserade arbetsinkomster som har tjänats in under veckor som räknas in i arbetsvillkoret. Som stabiliserad inkomst räknas t.ex. inte semesterpenning, semesterersättning eller resultatpremier som har tjänats in under en annan period än den period för vilken dagpenningen beräknas. Sådana inkomster beaktas däremot i den lön som används som beräkningsgrund för maximipriset för utbildningen.
När utbildning inom omställningsskyddet väljs och ordnas ska det eftersträvas att utbildningens pris ungefär motsvarar två månaders lön för den uppsagda personen, beräknad på det sätt som anges ovan. Värdet behöver inte vara exakt det samma som två månaders lön, eftersom det i praktiken skulle vara mycket svårt att skaffa utbildning till ett exakt och på förhand bestämt belopp. Utbildningen får inte i någon situation överstiga värdet av två månaders lön. Däremot får den utbildning som bäst bidrar till att den uppsagda personen ska få arbete eller som personen av andra orsaker själv har valt vara förmånligare än det belopp som motsvarar två månaders lön. Med hänsyn till syftet med utbildningen är det motiverat att tillåta en utbildning vars kostnad är lägre än den avsedda.
Ett belopp motsvarande två månaders lön är den absoluta övre gränsen för priset på utbildningen. Om priset på en planerad utbildning överstiger två månaders lön kan den inte ordnas som utbildning inom omställningsskyddet. Arrangemang där den uppsägande arbetsgivaren eller den uppsagda personen själv betalar den överstigande delen av priset är inte möjliga när det är fråga om utbildning inom omställningsskyddet.
Paragrafen överensstämmer med 5 a kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
71 §.Ordnande av utbildningen. Föreslagna 1 mom. innehåller bestämmelser om tidpunkten när utbildning inom omställningsskyddet ska ges. Arbets- och näringsmyndigheten ska ordna utbildningen så att den uppsagda personen kan inleda den inom tre månader från det att uppsägningstiden har löpt ut. Tidsfristen på tre månader föreslås för att säkerställa att utbildningen ges så snart som möjligt, antingen under uppsägningstiden eller kort efter att anställningen har upphört, eftersom syftet med utbildningen är att den uppsagda snabbt ska få nytt arbete. Utbildningen kan ges under uppsägningstiden om den uppsagda personen inte har någon arbetsplikt under denna tid eller är villig att utbilda sig vid sidan av arbetet.
Av grundad anledning kan utbildningen avläggas senare, antingen i sin helhet eller delvis. Utbildningen ska dock inledas inom 12 månader från den dag då anställningsförhållandet som gav upphov till rätten till utbildning upphör. Tack vare denna flexibilitet kan arbetskraftsmyndigheten skjuta upp upphandlingen om myndigheten redan i planerings- eller upphandlingsskedet känner till ett skäl som hänför sig till den uppsagda eller någon annan omständighet och som innebär att utbildningen inte kan påbörjas inom tre månader från det att anställningsförhållandet upphörde.
Bestämmelser om när det föreligger grundad anledning att skjuta upp inledandet av utbildningen föreslås i 2 mom. Villkoren för denna flexibilitet i ordnandet av utbildningen beaktar dels de varierande situationer som uppsagda personer kan befinna sig i, dels tjänsteproducenternas möjligheter att tillhandahålla utbildning. Enligt föreslagna 1 punkten i momentet föreligger grundad anledning att ordna utbildningen efter tidsfristen på tre månader om den anordnande myndigheten av skäl som beror på upphandlingsförfarandet inte har kunnat ordna utbildningen inom utsatt tid.
I 2 punkten föreslås som grundad anledning att skjuta upp inledandet av utbildningen att utbildning som den uppsagda personen anser lämplig eller som den uppsagda personen har valt inte finns att tillgå inom utsatt tid. Den uppsagda personen bedömer själv om utbildningen är lämplig eller inte. Arbets- och näringsbyrån bedömer endast huruvida utbildningen ökar yrkesfärdigheterna eller stöder företagsverksamhet och bidrar till att den uppsagda personen snabbt får nytt arbete. Flexibiliteten i fråga om tremånaderskravet är motiverad med tanke på att utbudet av utbildningstjänster varierar beroende på geografiskt område, utbildningsområde och utbildningsstadium samt över tid. Inom sällsynta utbildningsområden kan en lämplig utbildning vara tillgänglig t.ex. bara en gång om året. Distansutbildning medför inga geografiska begränsningar, men alla uppsagda kan inte nödvändigtvis tillgodogöra sig distansundervisning och kan inte heller förpliktas till det.
Enligt den bestämmelse som föreslås i 3 punkten kan en uppsagd person ta emot arbete för viss tid utan att förlora sin rätt till utbildning inom omställningsskyddet. Rätten till utbildning inom omställningsskyddet går inte förlorad även om det nya anställningsförhållandet för viss tid är hos den arbetsgivare som avses i 69 § 1 mom. 1 punkten. Rätten till omställningsskydd kvarstår efter tidsfristen på tre månader också i det fallet att den uppsagda ingår ett tills vidare gällande arbetsavtal med en ny arbetsgivare men arbetsavtalet upphör inom prövotiden.
Enligt 4 punkten kan anordnandet av utbildning skjutas upp om arbetskraftsmyndigheten har blivit upplyst om att den uppsagda personen på grund av sitt hälsotillstånd eller sin arbets- och funktionsförmåga inte kan inleda utbildningen inom utsatt tid. Enligt 5 punkten har den uppsagda dessutom grundad anledning att inte påbörja utbildningen eller att avbryta den om det finns något annat skäl till detta som gäller ett behov att samordna utbildningen med kompetensutveckling som personen deltar i eller med ett vårdansvar som personen har. Syftet med bestämmelsen är att trygga rätten till utbildning inom omställningsskyddet också i situationer där den uppsagda får utbildning baserat på denna rätt och även får andra sysselsättningsfrämjande tjänster eller till exempel bedriver studier som infaller samtidigt med utbildningen inom omställningsskyddet. Syftet med bestämmelsen är dessutom att trygga denna rätt i situationer där den uppsagda före eller under utbildningen blir ansvarig att vårda till exempel sitt sjuka barn eller sin förälder och därför inte kan inleda eller fortsätta utbildningen. Möjligt vårdansvar som hindrar från att inleda utbildning eller kräver att den avbryts är närståendevård och vårdansvar baserade på bestämmelserna om familjeledighet i arbetsavtalslagen. Med närståendevård avses i detta sammanhang den faktiska skyldigheten för den uppsagda att vårda en anhörig som har nått en hög ålder, är sjuk eller har en funktionsnedsättning i en situation som inte kunde förutses i det skede då utbildningen som omfattas av omställningsskyddet skaffades och överenskommelsen om inledande av utbildning ingicks. Det föreslås inget krav på att den uppsagda personen ska ha ingått avtal om närståendevård enligt lagen om stöd för närståendevård, utan den närståendevård som avses i paragrafen kan också vara informell.
Paragrafen överensstämmer med 5 a kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
72 §.När rätten till utbildning upphör. I paragrafen föreslås bestämmelser om situationer i vilka rätten till utbildning inom omställningsskyddet upphör för en sådan uppsagd person som uppfyller villkoren i detta kapitel. I föreslagna 1 mom. anges situationer där det inte föreligger någon skyldighet för arbets- och näringsmyndigheten att ordna utbildning inom omställningsskyddet eller där myndigheten kan avbryta anskaffandet av utbildningen. I en situation där utbildning anskaffas för en grupp arbetssökande innebär ett avbrytande att myndigheten avbryter anskaffandet av utbildning men endast för personen i fråga, inte för hela gruppen. Enligt föreslagna 1 punkten i momentet ska utbildning inte ordnas eller anskaffandet av utbildning avbrytas, om den uppsagda personen på eget initiativ avslutar jobbsökningen under uppsägningstiden innan utbildningen börjar. Även så kan arbets- och näringsmyndigheten företa ordnandet av utbildning eller fortsätta anskaffningsprocessen, om den uppsagda registrerar sig som arbetssökande på nytt under uppsägningstiden. En annan situation i vilken arbets- och näringsmyndigheten inte ska skaffa utbildning eller ska avbryta anskaffandet av utbildning är om arbetsgivaren tar tillbaka uppsägningen av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker och arbetstagaren fortsätter att arbeta hos samma arbetsgivare. I sådana situationer upphör arbetstagarens rätt till utbildning inom omställningsskyddet därför att anställningsförhållandet inte har upphört, vilket betyder att arbetstagaren inte uppfyller de villkor för ordnande av utbildning som anges i detta kapitel.
Enligt föreslagna 2 punkten avbryts ordnandet eller anskaffandet av utbildning inom omställningsskyddet också i situationer där den uppsagda personens eget agerande leder till att arbetsgivaren under uppsägningstiden avslutar anställningsförhållandet på grunder som har samband med arbetstagarens person. I sådana situationer har arbetstagarens anställningsförhållande de facto inte upphört av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker och därmed uppfylls inte heller förutsättningarna för utbildning inom omställningsskyddet. Situationer som kan komma i fråga är t.ex. om arbetsgivaren under uppsägningstiden har hävt arbetsavtalet med 8 kap. 1 § i arbetsavtalslagen som grund, därför att arbetstagaren på ett väsentligt sätt har brutit mot eller försummat sina skyldigheter, eller om arbetsavtalet anses hävt på basis av 8 kap. 3 § i den lagen därför att arbetstagaren har varit frånvarande från arbetet i minst sju dagar utan att under denna tid ha anmält giltigt skäl till sin frånvaro till arbetsgivaren. Personens rätt till utbildning inom omställningsskyddet upphör också om arbetstagaren och arbetsgivaren under uppsägningstiden kommer överens om att avsluta anställningsförhållandet (ett s.k. fallskärmsavtal). I sådana situationer har anställningsförhållandet de facto inte upphört av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker och därmed uppfylls inte heller förutsättningarna för skyldigheten att ordna utbildning inom omställningsskyddet. Om arbetstagaren har ingått avtal om avslutande av anställningsförhållande ska arbetstagaren upplysa arbets- och näringsbyrån om avtalet.
Föreslagna 2 mom. innehåller bestämmelser om när rätten till utbildning inom omställningsskyddet upphör i situationer där arbets- och näringsmyndigheten redan har skaffat utbildningen men den uppsagda personen låter bli att inleda utbildningen eller avbryter den. Det blir inga påföljder för den uppsagda om den uppsagda låter bli att inleda utbildningen eller avbryter den, men efter det ordnas ingen ny utbildning. Rätten till utbildning upphör dock inte om den uppsagda personen har grundad anledning att inte inleda utbildningen eller att avbryta den. Personen ska dock inleda eller fortsätta med utbildningen inom 12 månader från det att anställningsförhållandet upphörde. Överföringen av utbildning får inte medföra merkostnader för arbetskraftsmyndigheten. Med merkostnader avses priset på utbildningen. Kostnaderna av det administrativa extra arbete som uppstår för arbets- och näringsmyndigheten betraktas inte som merkostnader.
Föreslagna 4 mom. innehåller bestämmelser om situationer där den uppsagda personen har grundad anledning att låta bli att inleda eller att avbryta en utbildning inom omställningsskyddet, utan att personen förlorar sin rätt till utbildningen. Som grundade anledningar föreslås skäl som hänför sig antingen till den uppsagda personen eller till tjänsteproducenten. Enligt föreslagna 1 mom. är en grundad anledning nytt arbete, om utbildningen inte kan ordnas vid sidan av arbetet. Syftet med bestämmelsen är att uppmuntra uppsagda att ta emot arbete, om sådant finns. Den uppsagda förlorar rätten till utbildning först i det fallet att den uppsagda inte kan inleda eller fortsätta utbildningen inom 12 månader från den dag då anställningsförhållandet som rätten till utbildning baserar sig på upphör. Enligt föreslagna 2 punkten är det även motiverat att inte inleda utbildningen eller att avbryta den om utbildningen inte lämpar sig för personen på grund av hans eller hennes hälsotillstånd eller på grund av att hans eller hennes arbets- och funktionsförmåga är nedsatt. Den uppsagda personen ska förse arbetskraftsmyndigheten med tillförlitliga uppgifter om sitt hälsotillstånd, till exempel ett läkarintyg. Baserat på de lämnade uppgifterna ska arbetskraftsmyndigheten bedöma om det har funnits en grundad anledning att inte inleda eller att avbryta utbildningen.
Föreslagna 3 och 4 punkten innehåller bestämmelser om orsaker som hänför sig till serviceproducenten och som ger skäl att anse att den uppsagda personen har grundad anledning att låta bli att inleda eller att avbryta utbildningen. Som grundade anledningar räknas att serviceproducenten väsentligen försummar sitt ansvar för arbetarskyddet för deltagaren, eller väsentligen försummar att iaktta den lagstiftning som gäller anordnandet av utbildningen eller villkoren i det avtal som ingåtts om utbildningen. I praktiken avser dessa bestämmelser situationer där den uppsagda har inlett utbildningen och det under utbildningens gång framgår att tjänsteproducenten handlar lagstridigt, varvid den uppsagda avbryter utbildningen.
Enligt 5 punkten har den uppsagda dessutom grundad anledning att inte inleda utbildningen eller att avbryta den om det finns något annat skäl som kan jämställas med de skäl som anges i 1–4 punkten. Syftet med bestämmelsen är att trygga rätten till utbildning inom omställningsskyddet i sådana oförutsägbara situationer där till exempel den uppsagda personens livssituation eller tjänsteproducentens verksamhet ändras på ett väsentligt sätt som leder till att den uppsagda inte kan inleda utbildningen eller avbryter den. Arbetskraftsmyndigheten bedömer om det är fråga om ett sådant annat skäl som kan jämställas med de grundade anledningar som anges i momentet.
Enligt föreslagna 4 mom. är arbetskraftsmyndigheten inte skyldig att ordna utbildning inom omställningsskyddet i situationer där det inte finns någon sådan utbildning att tillgå som den uppsagda personen vill delta i och som är lämplig för honom eller henne, och personen inte vill delta i någon annan utbildning som arbetskraftsmyndigheten föreslår och som kan inledas senast 12 månader efter det att anställningsförhållandet upphörde. Utbildningens lämplighet bedöms både av den uppsagda och av arbetskraftsmyndigheten. Om den utbildning som den uppsagda har valt inte alls finns att tillgå eller om den inte kan anskaffas inom föreskriven tid, eller om den uppsagda inte uppfyller villkoren för antagning till utbildningen, förfaller arbetskraftsmyndighetens skyldighet att ordna utbildning. Arbetskraftsmyndigheten ska föreslå andra utbildningar för den uppsagda, men om denna vägrar delta i de föreslagna utbildningarna upphör den uppsagdas rätt till utbildning som omfattas av omställningsskyddet. Eftersom det är frivilligt för uppsagda att delta i utbildning inom omställningsskyddet kan de inte förpliktas att godkänna sådan utbildning som arbetskraftsmyndigheten föreslår. I en situation där det i praktiken är omöjligt att ordna utbildning av ovan nämnda orsaker måste arbetskraftsmyndigheten kunna befrias från skyldigheten att ordna utbildning.
Enligt lagförslaget ska utbildning inom omställningsskyddet i första hand visserligen ordnas utifrån den uppsagda personens önskemål, men de begränsningar som följer av upphandlingslagstiftningen kan inte leda till sanktioner för arbetskraftsmyndigheten. Konkurrensutsättningen av en offentlig upphandling kan till exempel ha den följden att utbildaren blir en annan än den uppsagda personen har önskat. Om den uppsagda då inte godkänner den tjänsteproducent som valts och inte heller någon annan motsvarande utbildning, är arbetskraftsmyndigheten inte skyldig att ordna någon annan utbildning.
I föreslagna 5 mom. finns bestämmelser om att rätten till utbildning inom omställningsskyddet kan upphöra till följd av den uppsagda personens eget förfarande. Rätten till utbildning föreslås upphöra om utbildningen avbryts eller blir avbruten till följd av den uppsagda personens eget förfarande. De förfaranden som avses här och som ger serviceproducenten skäl att avbryta utbildningen är till exempel väsentligt brott mot villkoren eller reglerna för utbildningen, försummelse av de uppgifter som hör till utbildningen, ogrundad frånvaro eller osakligt eller hotfullt beteende från den uppsagda personens sida. Enligt förslaget är arbetskraftsmyndigheten inte skyldig att ordna ny utbildning inom omställningsskyddet för den som genom sitt eget förfarande har orsakat att utbildningen har blivit avbruten eller avbrutits. I så fall meddelar arbetskraftsmyndigheten med stöd av 5 mom. beslut om att rätten till utbildning inom omställningsskyddet upphör. Om en uppsagd person anser att beslutet i ärendet är felaktigt, kan ändring i beslutet sökas i enlighet med föreslagna 146 § hos besvärsnämnden för social trygghet och vidare hos försäkringsdomstolen.
Paragrafen överensstämmer med 5 a kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
9 kap. Arbetssökandes frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån
I lagförslagets 9 kap. föreslås bestämmelser om stödjande av arbetssökandes frivilliga studier. Bestämmelserna har motsvarande innehåll som bestämmelserna i 6 kap. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Arbetskraftsmyndigheterna övertar uppgiften att fatta beslut om stödjande av frivilliga studier samt andra stödrelaterade uppgifter vilka för närvarande sköts av arbets- och näringsbyråerna. Bestämmelser om stödjande av integrationskunders frivilliga studier med arbetslöshetsförmån samt om tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel på sådana studier ska fortsättningsvis finnas i lagen om främjande av integration.
I det föreslagna kapitlet ingår ingen bestämmelse som motsvarar 6 kap. 1 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, i vilken syftet med stödjandet av frivilliga studier konstateras. Detta innebär dock ingen ändring i syftet med stödet, vilket fortsättningsvis är att förbättra vuxenbefolkningens yrkeskompetens och möjligheter att få arbete eller bevara sitt jobb samt att trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft.
73 §. Allmänna villkor för stöd samt stödförmåner. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 6 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet. I stället för villkoret om utbildningsbehov konstaterat av arbets- och näringsbyrån föreslås ett villkor om utbildningsbehov konstaterat av arbetskraftsmyndigheten.
74 §. Villkor som gäller studierna. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 6 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Hänvisningen i 1 mom. 3 punkten till den upphävda gymnasielagen uppdateras så att den motsvarar reviderad gällande lag.
I 1 mom. 4 punkten föreslås möjligheten att utbildning i läs- och skrivfärdigheter genomförd av läroanstalter för fritt bildningsarbete ska kunna stödjas med arbetslöshetsförmån. I bestämmelsen avses utbildning i grundläggande litteracitet för vuxna invandrare. Sådan utbildning ges i enlighet med rekommendationen för läroplan för utbildning i grundläggande litteracitet inom fritt bildningsarbete (2017).
Att studier i läs- och skrivkunskap ska kunna stödjas på basis av den föreslagna lagen är särskilt ändamålsenligt när det gäller invandrare som inte längre har rätt till en integrationsplan och därmed inte heller möjlighet till arbetskraftsutbildning ordnad som integrationsutbildning eller till frivilliga studier stödda med arbetslöshetsförmån på basis av lagen om främjande av integration. Stödet kan vara ändamålsenligt till exempel för en invandrare som har bott längre i Finland, inte har deltagit i integrationstjänsterna under de första åren i landet och har svårt att få arbete på grund av bristande läs- och skrivkunnighet. Det kan också finnas behov av utbildning om de studier som en invandrare fullgjort inom giltighetstiden för en integrationsplan inte har lett till tillräckliga läs- och skrivfärdigheter med tanke på sysselsättning och delaktighet i samhället, till exempel på grund av sjukdom.
75 §.Överenskommelse om studier i sysselsättningsplanen. Paragrafen har motsvarande innehåll som 6 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
76 §.Stödtid. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet. En arbetssökande som avbryter studierna ska dock underrätta arbetskraftsmyndigheten i stället för arbets- och näringsbyrån.
77 §.Den arbetssökandes skyldigheter. Paragrafen har motsvarande innehåll som 6 kap. 6 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
78 §.Uppföljning av studier och indragning av stöd. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 2 kap. 7 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet. I stället för arbets- och näringsbyrån avses det vara arbetskraftsmyndigheten som följer studier och drar in stöd.
79 §.Den arbetssökandes skyldighet att informera. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 6 kap. 8 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet. Den arbetssökande ska visa upp intyg utfärdat av utbildningsproducenten om antagning till utbildningen och ferieperioderna under utbildningen samt en redogörelse för framstegen i studierna. I stället för arbets- och näringsbyrån är det arbetskraftsmyndigheten som ska få informationen. Den arbetssökande är dessutom skyldig att underrätta arbetskraftsmyndigheten om avbrott i studierna och om att studierna avslutas.
80 §.Utbildningsproducentens skyldighet att informera. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 6 kap. 9 § i lagen om arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet. Utbildningsproducenten föreslås ha skyldighet att underrätta arbetskraftsmyndigheten om avslutade studier och arbetskraftsmyndigheten föreslås vara skyldig att ge utbildningsproducenten namnen för de studerande vars studier stöds.
10 kap. Stöd som beviljas arbetsgivare
Stöd inom offentlig arbetskraftsservice som kan beviljas arbetsgivare föreslås vara lönesubvention, sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år och stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen.
I gällande lag finns bestämmelser om lönesubvention i 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Bestämmelserna om lönesubvention i den lagen har föreslagits bli reviderade genom regeringens proposition RP 175/2022 rd. Avsikten är att den reviderade lagstiftningen ska träda i kraft vid ingången av 2023. De bestämmelser om lönesubvention som föreslås i denna proposition har motsvarande innehåll som de bestämmelser som föreslås i ovannämnda proposition. Lagförslaget innehåller dock inte bestämmelser om anvisande av anslag till statliga ämbetsverk eller inrättningar för kostnader för anställning av arbetslösa arbetssökande.
Som ett led i den ovannämnda reformen av bestämmelserna om lönesubvention föreslås det att bestämmelser om sysselsättningsstöd för anställning av personer som fyllt 55 år fogas till lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Motsvarande bestämmelser föreslås i det härvid föreslagna kapitlet.
81 §.Lönesubvention. I 1 mom. definieras lönesubvention. Lönesubvention är ett stöd som kan beviljas arbetsgivare för lönekostnader föranledda av anställning av arbetslösa arbetssökande. Syftet med stödet är att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande på den öppna arbetsmarknaden genom att förbättra deras yrkeskompetens. Dessutom kan syftet med lönesubventionerat arbete vara att öka möjligheterna för arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga och långtidsarbetslösa som fyllt 60 år att få arbete och delta i arbetslivet. I ovannämnda situationer är det inte en bristfällig yrkeskompetens som ligger till grund för lönesubventionen och det primära syftet är därför inte att förbättra yrkeskompetensen, utan att främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning eller sjukdom att få arbete och stanna kvar i arbetet på lika villkor som andra samt att främja att långtidsarbetslösa som fyllt 60 år deltar i arbetslivet.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs att arbetskraftsmyndigheter när de beviljar lönesubvention kan för arbetsgivaren ställa sådana villkor för erhållande av subventionen som är behövliga med avseende på den arbetssökande och syftet med subventionen. Arbetskraftsmyndigheten ska fästa särskild uppmärksamhet vid de mål som ställts upp i fråga om kompetensutvecklingen för den som anställs med subventionen och hur det subventionerade arbetet hjälper personen nå dessa mål. I villkoren kan man till exempel precisera hurdant särskilt stöd eller hurdan handledning arbetsgivaren förutsätts erbjuda arbetstagaren medan det lönesubventionerat arbetet varar för att kompetens ska kunna nås. Med särskilt stöd avses situationer där arbetsgivaren förbinder sig att tillgodose ett större behov av introduktion och handledning än för andra arbetstagare hos den som anställts med subvention samt att bedöma hur arbetstagarens kompetens utvecklas i arbetet. Vid behov ska arbetsgivaren kunna lämna rapporter som gäller kompetensutvecklingen i lönesubventionerat arbete.
Om arbetskraftsmyndigheten bedömer att det förutom lönesubvention behövs också annan arbetskraftsservice kan den i beslutet om lönesubvention ställa som villkor att arbetstagaren ska ha rätt att delta i annan arbetskraftsservice under perioden med lönesubvention så att arbetstiden och den tid som går åt till arbetskraftsservice tillsammans inte överstiger den ordinarie maximiarbetstiden i branschen. Arbetsgivaren kan dock inte förutsättas delta i kostnaderna för sådana tjänster som en förutsättning för beviljande av lönesubvention, och arbetsgivaren kan inte åläggas en skyldighet att använda arbetstid för att delta i servicen. Arbetsgivaren ska dock, om han eller hon så önskar, ha rätt att delta i kostnaderna för den service som erbjuds utöver lönesubventionen eller att frivilligt erbjuda utbildning vid sidan av arbetet. Arbetsgivaren ska ha rätt att besluta om huruvida arbetstagaren kan använda arbetstid för att delta i sådan service.
Paragrafens 1 mom. motsvarar delvis 7 kap. 1 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Paragrafens 2 mom. motsvarar 7 kap. 2 § 3 mom. i den nämnda lagen.
82 §. Lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen. I paragrafens 1 mom. definieras de grupper av arbetssökande vars sysselsättning kan främjas genom kompetensutveckling i lönesubventionerat arbete. De föreslagna målgrupperna motsvarar i huvudsak de grupper av arbetssökande som definieras i 7 kap. 6 § 1 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, för vilkas sysselsättning lönesubvention enligt den lagen för närvarande beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen när arbetsgivaren bedriver näringsverksamhet. Det att en arbetslös arbetssökande hör till målgruppen innebär inte att den personen eller den anställande arbetsgivaren har rätt till lönesubvention. För att lönesubvention ska beviljas krävs dessutom att de övriga villkoren för lönesubvention uppfylls.
Målgruppen för lönesubvention omfattar enligt 1 mom. 1 punkten personer i åldersgruppen 15–24 år och enligt 2 punkten personer som har fyllt 50 år. Åldersvillkoret avser åldern vid den tidpunkt då lönesubvention beviljas. För att lönesubvention ska kunna beviljas för anställning av en arbetslös arbetssökande i åldern 25–49 år, ska den arbetssökande uppfylla något av villkoren i 3–5 punkten eller vara en sådan arbetssökande som avses i 7 §, det vill säga ha en skada eller sjukdom som gör det svårare att få arbete.
Enligt det föreslagna 1 mom. 3 punkten omfattar målgruppen för lönesubvention arbetssökande som inte har avlagt studentexamen enligt lagen om studentexamen (502/2019) eller en yrkesexamen enligt lagen om yrkesutbildning (531/2017). En person som avlagt en med dessa examina jämförbar utländsk examen på andra stadiet faller också utanför målgruppen. Utbildning ska fortsättningsvis inte utgöra något hinder för lönesubvention om den arbetslösa arbetssökande hör till någon annan målgrupp, till exempel åldersgruppen under 25 år eller över 50 år, förutsatt att arbetssökanden trots utbildningen bedöms ha brister i yrkeskompetensen.
Integrationskunder som enligt lagen om främjande av integration är berättigade till en integrationsplan ingår enligt det föreslagna 1 mom. 4 punkten i målgruppen för lönesubvention.
Enligt den föreslagna 5 punkten kan lönesubvention beviljas för anställning av en sådan arbetslös arbetssökande som inte har förvärvsarbetat under de senaste sex månaderna. Med förvärvsarbete avses både arbete i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande och arbete som företagare. Som tid i arbete betraktas inte sådan tid då ett anställningsförhållande är i kraft men arbetsgivaren i verkligheten inte erbjuder något som helst arbete. Till exempel personer som är permitterade på heltid eller som anställts med s.k. nollavtal och inte erbjudits några arbetstimmar betraktas som personer utan arbete. Däremot anses det inte att en person är utan arbete om det finns ett anställningsförhållande som har varit i kraft och personen på eget initiativ har låtit bli att arbeta. Det ovannämnda är endast relevant för tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen och inverkar inte på definitionen av arbetslös i 3 § 1 mom. 4 punkten eller på hur denna ska tolkas.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs villkor för att arbetskraftsmyndigheten ska kunna bevilja lönesubvention för att hjälpa en sådan arbetslös arbetssökande som avses i 1 mom. att få arbete. Villkoren har motsvarande innehåll som 7 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten samt 2 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. En allmän förutsättning för beviljande av lönesubvention är att arbetskraftsmyndigheten bedömer att den arbetslösa arbetssökandes arbetslöshet beror på brister i yrkeskompetensen och att lönesubventionerat arbete kan förbättra hans eller hennes yrkeskompetens och sysselsättningsmöjligheter på den öppna arbetsmarknaden. Brister i yrkeskompetensen bedöms i förhållande till arbetsmarknaden, möjligheterna att få arbete och den arbetsuppgift som står till buds. Arbetsuppgiften ska vara sådan att den bedöms förbättra den arbetssökandes kompetens och på så sätt främja möjligheterna att få arbete på den öppna arbetsmarknaden. Ett villkor för att lönesubvention ska beviljas är att den som anställs med subventionen är arbetslös enligt vad som avses i 1 kap. 3 § 4 punkten. Det föreslås inga villkor som gäller arbetslöshetens längd. Om den som ska anställas med subventionen har varit arbetslös i mindre än 12 månader, är dock ett villkor för att lönesubvention ska beviljas att personen i arbetskraftsmyndighetens bedömning sannolikt kommer att vara arbetslös längre än 12 månader om lönesubvention inte beviljas.
83 §. Villkor som gäller arbetsgivaren. I det föreslagna 1 mom. anges de arbetsgivare som kan beviljas lönesubvention. Arbetskraftsmyndigheten kan också bevilja kommuner, samkommuner eller deras anknutna enheter lönesubvention på samma villkor som till andra arbetsgivare.
Bland de andra arbetsgivare som kan få lönesubvention räknas fysiska personer som bedriver ekonomisk verksamhet. Lönesubvention kan således också beviljas fysiska personer som är yrkesutövare eller näringsidkare och som anställer en arbetstagare för sin verksamhet. Eftersom fysiska personer endast kan få lönesubvention för ekonomisk verksamhet kan lönesubvention inte beviljas hushåll för till exempel vård av barn, hushållsarbete eller reparation av hemmet.
I det föreslagna 2 mom. konstateras att den allmänna gruppundantagsförordningen tillämpas på lönesubvention och de situationer definieras där gruppundantagsförordningen inte tillämpas när lönesubvention beviljas. Enligt 1 punkten i momentet ska lönesubvention inte beviljas i form av stöd enligt gruppundantagsförordningen om subventionen beviljas till kommuner eller välfärdsområden för verksamhet som enligt 126 § i kommunallagen eller 131 § i lagen om välfärdsområden inte betraktas som verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden. Enligt 2 punkten i momentet ska lönesubvention inte heller beviljas som stöd enligt gruppundantagsförordningen när det är fråga om en subvention på 100 procent enligt 88 §, enligt 3 punkten inte heller när det är fråga om lönesubvention i syfte att främja sysselsättningen för en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge så som avses i 89 § och enligt 4 punkten inte heller när det är fråga om lönesubvention för läroavtalsutbildning. Av dessa ska de två senare beviljas i form av de minimis-stöd, om arbetsgivaren bedriver ekonomisk verksamhet. Subventioner på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser eller registrerade religionssamfund utgör antingen stöd som inte omfattas av EU-reglerna om statligt stöd eller de minimis-stöd, beroende på om arbetsgivarens verksamhet bedöms påverka handeln mellan EU:s medlemsstater.
Det föreslagna 3 mom. innehåller bestämmelser om hinder för beviljande av lönesubvention som gäller arbetsgivaren. Enligt 1 punkten i momentet ska lönesubvention inte beviljas om antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren under de 12 månader som föregår ansökan om lönesubvention har minskat till följd av uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. Med avvikelse från bestämmelserna i 7 kap. 3 § 2 mom. 1 punkten och 3mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice är lönesubvention inte längre beroende av villkoret att en arbetstagare som sagts upp av produktionsorsaker ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker återanställs. Kraven för beviljande av lönesubvention uppfylls, om arbetsgivaren före lönesubvention beviljas har anställt ett antal arbetstagare som motsvarar antalet uppsagda. Ändringen befriar inte arbetsgivaren från den i arbetsavtalslagen föreskrivna skyldigheten att återanställa uppsagda arbetstagare. Om en uppsagd person som omfattas av återanställningsskyldighet enligt arbetsavtalslagen inte tar emot erbjudet arbete, kan arbetsgivaren uppfylla villkoren för lönesubvention genom att anställa någon annan. Det väsentliga är att antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren under de 12 månader som föregår ansökan om lönesubvention inte har minskat till följd av uppsägning av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker. Bestämmelsen baserar sig på artikel 32.3 i gruppundantagsförordningen. Villkoret ska tillämpas på alla arbetsgivare, dock inte på kommuner och välfärdsområden i situationer där dessa inte bedriver verksamhet på den konkurrensutsatta marknaden på det sätt som avses i 2 mom. 1 punkten.
De bestämmelser som föreslås i 3 mom. 2 och 3 punkten har motsvarande innehåll som 7 kap. 3 § 2 mom. 2 och 3 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt 4 punkten i momentet beviljas lönesubvention inte en arbetsgivare som gjort sig skyldigt till olovligt anlitande av utländsk arbetskraft. Enligt förslaget ska stöd inte beviljas om arbetsgivaren eller en företrädare som avses i strafflagen under det innevarande eller de två föregående åren genom en lagakraftvunnen dom dömts till straff för ett brott som avses i 47 kap. 6 a § i strafflagen eller 186 § i utlänningslagen eller om företagaren eller företaget genom ett lagakraftvunnet beslut har påförts en påföljdsavgift enligt 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen.
I 47 kap. 6 a § i strafflagen föreskrivs om anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd. En arbetsgivare eller dennes företrädare som anställer eller i sin tjänst håller en utlänning som saknar uppehållstillstånd för arbetstagare eller något annat tillstånd som berättigar till att arbeta i Finland ska för anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd dömas till böter eller fängelse i högst ett år. För anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd döms även en entreprenad- eller underentreprenadgivare eller den som låter utföra arbete eller deras företrädare, om han underlåter att försäkra sig om att utländska arbetstagare som antingen arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete som han har gett till ett utländskt företag eller utgör hyrd arbetskraft som ett utländskt företag har ställt till hans förfogande har uppehållstillstånd för arbetstagare eller något annat tillstånd som berättigar till att arbeta i Finland.
I 186 § i utlänningslagen föreskrivs om utlänningsförseelse av arbetsgivare. Enligt paragrafen ska en arbetsgivare eller dennes företrädare som 1) uppsåtligen eller av oaktsamhet i sin tjänst håller en utlänning som inte har rätt att utföra förvärvsarbete, 2) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en myndighet oriktig eller vilseledande information om en utlännings villkor i arbetet eller arbetsuppgifter och om de krav som dessa ställer, eller 3) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar sin skyldighet enligt 86 a § 2 mom., om inte strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag, för utlänningsförseelse av arbetsgivare dömas till böter.
Enligt 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen är en arbetsgivare som anställt en i utlänningslagen avsedd tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet skyldig att betala en påföljdsavgift på minst 1 000 euro och högst 30 000 euro.
I 7 § 2 mom. i statsunderstödslagen (688/2001), som är en del av det nationella genomförandet av direktivet om sanktioner mot arbetsgivare, förbjuds beviljande av statsunderstöd i ovannämnda situationer utan synnerligen vägande skäl. Eftersom lönesubventionen uttryckligen riktar sig till lönekostnader och de stöd som arbetskraftsmyndigheterna beviljar inte direkt omfattas av tillämpningsområdet för statsunderstödslagen, tas ett motsvarande förbud in i den föreslagna lagen. I den föreslagna bestämmelsen ingår dock inte prövningsrätt, dvs. en lagakraftvunnen dom eller påföljdsavgift ska utgöra ett hinder för beviljande av stöd. Uppgift om ovannämnda omständigheter ska begäras i ansökan om stöd. Uppgifterna ska kontrolleras hos Rättsregistercentralen endast om det finns särskilda skäl till det. Ett sådant skäl anses föreligga när det är oklart om de uppgifter som sökanden lämnat är riktiga.
I 5 punkten i momentet föreskrivs det att lönesubvention inte på nytt kan beviljas samma arbetsgivare för att anställa samma person om det har gått mindre än tre år från det att den sista perioden med lönesubvention upphörde. Lönesubvention kan inte heller beviljas, om arbetsgivaren under de tre föregående åren har fått sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år för samma persons lönekostnader. Den gällande lagen innehåller ingen motsvarande rätt att få uppgifter. Bestämmelsen har samband med det att det i fortsättningen inte för beviljande av en ny period med lönesubvention ska krävas att den arbetssökande varit arbetslös arbetssökande i 10 månader efter att maximitiden gått ut. En ny period med lönesubvention kan beviljas en ny arbetsgivare om de övriga förutsättningarna för beviljande av lönesubvention uppfylls och det anses vara ändamålsenligt. Bestämmelsen hindrar inte att arbetsgivaren beviljas lönesubvention för anställning av en annan arbetslös arbetssökande.
Bestämmelsen ska inte tillämpas på lönesubvention som beviljas på grund av skada eller sjukdom, på läroavtalsutbildning eller på lönesubvention som beviljas en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge när det är fråga om en förlängning av en tidigare subventionsperiod. Bestämmelser om dessa frågor finns i 87, 89 och 90 § i den föreslagna lagen. Undantagen gäller situationer där perioden med lönesubvention förlängs hos samma arbetsgivare, men inte situationer där personen tidigare har varit anställd hos samma arbetsgivare med lönesubvention och emellanåt har varit till exempel arbetslös eller arbetat hos en annan arbetsgivare. I de ovannämnda situationerna där perioden med lönesubvention förlängs ska det fastställas villkor enligt vilka beslut om förlängning kan fattas.
Dessutom fogas till momentet en ny 6 punkt, enligt vilken lönesubvention inte ska beviljas, om den arbetsgivare som ansöker om subvention före beviljandet av lönesubventionen har beviljats annat stöd för lönekostnaderna för den person som anställs med subvention, så att det enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning i verkligheten är endast ett litet lönesubventionsbelopp som skulle betalas. Bestämmelser om hur annat stöd påverkar lönesubventionen finns i 93 §. Om lönesubventionen tillsammans med andra stöd som beviljats för lönekostnaderna överstiger det maximibelopp som avses i 1 eller 2 mom., dras den del som överstiger maximibeloppet av från subventionen. Enligt nämnda 93 § kan lönesubventionen tillsammans med andra stöd som beviljats för lönekostnaderna för den som anställts med subvention och tillsammans med utbildningsersättning som betalas på grundval av läroavtal vara högst lika stor som arbetsgivarens i 85 § avsedda lönekostnader eller i fråga om lönesubvention på 100 procent enligt 88 § vara högst 1,23 gånger så stor som de lönekostnader som avses i 85 §. Om arbetskraftsmyndigheten redan när lönesubventionen beviljas bedömer att lönesubventionen på grund av andra stöd betalas endast till ett litet belopp, ska myndigheten inte bevilja någon lönesubvention alls.
84 §. Villkor som gäller anställningsförhållandet. Enligt 1 mom. beviljas lönesubvention inte, om det anställningsförhållande för vilket subvention söks har inletts innan subventionen beviljas. Enligt 2 mom. kan lönesubvention beviljas om arbetsgivaren förbinder sig att betala lön enligt kollektivavtalet eller, om det inte finns något tillämpligt kollektivavtal, skälig och sedvanlig lön för arbetet i fråga. Det föreslagna 1 mom. har motsvarande innehåll som 7 kap. 4 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och det föreslagna 2 mom. som 7 kap. 4 § 1 mom. i den lagen.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om beviljande av lönesubvention i situationer där arbetsgivaren byts ut när den som anställts med lönesubvention under en period med lönesubvention övergår i anställning hos en ny arbetsgivare, till exempel till följd av överlåtelse av rörelse eller fusion av en sammanslutning, och blir en så kallad "tidigare arbetstagare". Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 4 § 4 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Längden på den period med lönesubvention som beviljas en ny arbetsgivare ska dock vara bunden till längden på den period med lönesubvention som redan beviljats. Subventionen kan beviljas för den tid som återstår av den ursprungliga subventionsperioden som beviljats den första arbetsgivaren. Om lönesubvention har beviljats för tio månader och den som anställts med subventionen har hunnit vara anställd hos den arbetsgivare som beviljats subvention i två månader innan rörelsen överlåts, kan den mottagande arbetsgivaren beviljas lönesubvention för de återstående åtta månaderna, förutsatt att den nya arbetsgivaren ansöker om subvention inom en månad från överlåtelsen. Den nya arbetsgivaren ska i övrigt uppfylla villkoren för beviljande av lönesubvention på normalt sätt. Förutsättningar för lönesubvention i fråga om arbetstagare ska inte omprövas.
Lönesubvention beviljas inte för anställning av vikarier för alterneringslediga. En bestämmelse om detta finns i det föreslagna 4 mom. och den motsvarar i sak 7 kap. 4 § 5 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
85 §.Lönekostnader som täcks med lönesubvention. I paragrafen föreskrivs det om lönekostnader som täcks med lönesubvention. Till skillnad från den gällande regleringen används i paragrafen på finska begreppet palkkakustannus i stället för begreppet palkkauskustannus (på svenska lönekostnad i båda fallen) i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna i RP 175/2022 rd.
Som lönekostnader som täcks med lönesubvention betraktas enligt 1 mom. sådan lön som baserar sig på arbetstid eller på utförande av ackordsarbete och som omfattas av förskottsinnehållning, inklusive lönetillägg som hänför sig till den ordinarie arbetstiden och normala förhållanden, såsom tillägg för kvällar och söndagar eller kallområdestillägg. Tillägg som hänför sig till arbetstiden och arbetsförhållandena ska betraktas som lönekostnader som ersätts oberoende av om de baserar sig på arbetslagstiftningen eller det kollektivavtal som ska tillämpas. Det föreslås att lönebikostnader som arbetsgivaren ska betala inte ska betraktas som kostnader som täcks med lönesubvention. Med lönesubvention kan man således inte täcka den pensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, arbetslöshetsförsäkringspremie, olycksfallsförsäkringspremie eller den obligatoriska grupplivförsäkringspremien som den för vars anställning subventionen beviljats orsakar arbetsgivaren.
I 2 mom. föreskrivs det om löneposter som inte betraktas som stödberättigande. Enligt 1 punkten i momentet ska semesterpenning, semesterersättning eller motsvarande ersättning inte betraktas som lönekostnader som täcks med lönesubvention.
Semesterpenning eller semesterersättning kan ibland i praktiken vara semesterlön. Till exempel i kollektivavtalet för byggbranschen har semesterersättning, semesterlön och semesterpenning kombinerats till en post som betalas under namnet semesterpenning. Den ersättning som betalas i form av semesterpenning är 18,5 procent av inkomsterna under kvalifikationsåret. I allmänhet är en tredjedel av semesterpenningen inom byggbranschen semesterpenning och två tredjedelar semesterlön eller semesterersättning beroende på om anställningsförhållandet är fortgående eller om det har avslutats. Enligt anvisningarna som gäller inkomstregistret ska semesterpenning inom byggbranschen anmälas som semesterersättning till inkomstregistret.
Eftersom en del av semesterpenningen eller semesterersättningen enligt kollektivavtalet kan vara semesterlön, föreslås det i 1 punkten ett undantag enligt vilket semesterpenning eller semesterersättning enligt kollektivavtalet, som de facto innehåller lön som betraktas som semesterlön, kan beaktas som en kostnad som täcks med lönesubvention oberoende av lönens benämning. Detta förutsätter att semestern har hållits under perioden med lönesubvention. Detta motsvarar nuvarande tillämpningspraxis. Arbetskraftsmyndigheten ska inte vara skyldig att utreda saken på tjänstens vägnar, utan det krävs att arbetsgivaren begär att semesterpenningen eller semesterersättningen ska beaktas som lön för semestertiden. I sådana situationer ska arbetsgivaren för arbetskraftsmyndigheten utreda hur arbetstagaren har tagit ut semester och vilken del av semesterpenningen eller semesterersättningen som är semesterlön.
Enligt 2 punkten räknas inte mertids- eller övertidsersättning eller penningersättning betald ur en arbetstidsbank till de kostnader som täcks med lönesubvention. Med övertidsarbete avses övertidsarbete både per dygn och per vecka. Även ersättning för veckovila betraktas som sådan här avsedd övertidsersättning.
Enligt 3 punkten kan lönesubvention inte täcka lönen för den tid arbetsgivaren med stöd av 7 kap. 4 § i sjukförsäkringslagen (1224/2004) har rätt att få dagpenningsförmåner, med stöd av 47 § i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) rehabiliteringspenning, med stöd av 139 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) ersättning eller med stöd av 82 § i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) dagpenning vid smittsam sjukdom för lönekostnaderna för den som anställts med subventionen. Bestämmelsen har motsvarande innehåll som 7 kap. 7 § 2 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Till bestämmelsen fogas ett omnämnande av rehabiliteringspenning och dagpenning vid smittsam sjukdom som förmåner i fråga om vilka den lön som betalats ut under samma tid inte kan täckas med lönesubvention.
Enligt 4 punkten ska inte lön som baserar sig på arbetstagarens resultat eller lön som baserar sig på företagets resultat omfattas av de kostnader som kan täckas med lönesubvention. Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 7 § 2 mom. 3 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Jämfört med nuläget föreslås det att till bestämmelsen fogas ett omnämnande av att det inte heller är ändamålsenligt att med lönesubvention täcka lön som baserar sig på företagets resultat.
Enligt 5 punkten ska inte heller de anställningsförmåner och kostnadsersättningar som arbetsgivaren betalar täckas med subventionen. Med anställningsförmåner och kostnadsersättningar avses till exempel telefonförmåner, resekostnadsersättningar och måltidsersättningar oberoende av om ersättningarna till arbetstagaren är skattefria eller skattepliktiga.
Den lön som betalas till arbetstagaren ska framgå av inkomstregistret. Arbetsgivaren har möjlighet att frivilligt anmäla lönerna till inkomstregistret specificerade enligt löneslag, varvid semesterpenning, semesterersättning och sådan lön som grundar sig på resultat framgår av inkomstregistret. Arbetsgivaren har också möjlighet att anmäla arbetstagarens frånvaro till inkomstregistret. De flesta förmånsuppgifter syns i inkomstregistret, så uppgifter om till exempel dagpenning som betalats till arbetsgivaren med stöd av sjukförsäkringslagen kan fås ur inkomstregistret. Om arbetsgivaren inte meddelar uppgifterna specificerade i inkomstregistret, ska arbetsgivaren lämna uppgifterna till arbetskraftsmyndigheten genom en utbetalningsansökan. Om arbetsgivaren har anmält alla behövliga uppgifter till inkomstregistret och de uppgifter som arbetsgivaren lämnat i ansökan om lönesubvention avviker från de uppgifter som arbetsgivaren anmält till inkomstregistret, betalar arbetskraftsmyndigheten lönesubvention för dessa utifrån den mindre lönesumman.
86 §. Lönesubventionens belopp och varaktighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om lönesubventionens belopp och varaktighet. Lönesubventionens belopp utgör 50 procent av de lönekostnader som anges i 85 §. De subventionsnivåer på 30 och 40 procent som ingår i den gällande lagstiftningen slopas. Lönesubventionens belopp ska inte heller vara beroende av prövning, dvs. om lönesubvention beviljas, beviljas subventionen enligt det fastställda procenttalet.
I regel ska lönesubventionens belopp inte vara beroende av hur länge den arbetssökande varit arbetslös. I de föreslagna 87 och 88 § föreskrivs dock om sådana undantag i fråga om subventionens belopp som gäller lönesubvention som beviljas för anställning av arbetstagare med funktionshinder samt lönesubvention som beviljas föreningar, stiftelser eller registrerade religionssamfund för anställning av personer som länge varit arbetslösa.
Perioden med lönesubvention varar fem månader från det att anställningsförhållandet inleddes. Om den som anställs med subventionen varit arbetslös i minst 12 av de 14 månader som omedelbart föregår beviljandet av lönesubventionen, varar perioden med lönesubvention dock 10 månader. Perioden med lönesubvention ska dock alltid vara högst lika lång som anställningsförhållandet.
Arbetskraftsmyndigheten har inte heller prövningsrätt i fråga om den ovan angivna varaktigheten för lönesubventionen, utan lönesubvention beviljas enligt den i bestämmelsen angivna tiden när arbetsgivaren erbjuder arbete för minst den tiden. Om arbetsgivaren erbjuder arbete för en kortare tid än ovan angivna 5 eller 10 månader, ska arbetskraftsmyndigheten överväga om anställningsförhållandet är tillräckligt långvarigt för att främja sysselsättningen för den arbetslösa arbetssökanden. Arbetsgivaren har inte möjlighet att få fortsatt lönesubvention för lönekostnaderna för samma arbetstagare, om anställningsförhållandet som understiger fem eller 10 månader senare fortsätter hos samma arbetsgivare. Arbetskraftsmyndigheten ska fästa särskild uppmärksamhet vid att arbetsgivaren får tillräcklig information om saken, om subvention söks och beviljas för en kortare tid än vad som anges i bestämmelsen. Även i fråga om varaktigheten finns det dock undantag, om vilka det föreskrivs i 87, 89 och 90 §.
När lönesubventionens längd bestäms, ska arbetslöshetens längd för den som anställs med subventionen bedömas enligt 3 § 1 mom. 4 punkten. Detta innebär att till exempel heltidsstudier avbryter arbetslösheten. Andra sysselsättningsfrämjande tjänster som inte är sådana studier som avses i lagen om utkomstskydd inverkar inte på bedömningen av arbetslöshetens längd. Den tid som räknas in i arbetslöshetens längd förutsätter inte heller att jobbsökningen har varit i kraft under nämnda tid.
87 §. Lönesubvention för anställning av arbetstagare med funktionshinder. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av lönesubvention för anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga. Med arbetstagare med funktionshinder avses personer vars långvariga skada eller sjukdom väsentligt försvårar hans eller hennes sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Med skada avses en medicinskt diagnostiserad fysisk, psykisk, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning. En arbetssökande kan ha funktionshinder också när han eller hon har en medicinskt konstaterad långtidssjukdom som väsentligt försvårar hans eller hennes sysselsättning. En skada eller sjukdom som inte är av väsentlig betydelse för den arbetssökandes sysselsättning ska inte utgöra en grund för beviljande av lönesubvention.
Det behöver som villkor för beviljande av lönesubvention på grund av skada eller långvarig sjukdom inte i det inledande skedet bedömas om skadan eller sjukdomen minskar produktiviteten i den erbjudna uppgiften, utan som grund för beviljande av lönesubvention räcker det att skadan eller sjukdomen enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning väsentligt försvårar sysselsättningen. Vid bedömningen av möjligheterna att få ett lämpligt arbete ska arbetskraftsmyndigheten utöver de omständigheter som tagits upp i läkarutlåtandet beakta arbetssökandens utbildning, arbetshistoria och annan tidigare verksamhet samt ålder, boningsort och andra med dessa jämförbara omständigheter som inverkar på personens möjligheter till sysselsättning.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om beloppet av och varaktigheten för lönesubvention som beviljas på basis av en skada eller långvarig sjukdom. Subventionsbeloppet utgör 70 procent av de i 85 § avsedda lönekostnader som täcks med subventionen. Enligt förslaget ska subventionen beviljas för 10 månader.
Enligt 3 mom. kan lönesubventionstiden förlängas med högst 24 månader åt gången utifrån en minskning av produktiviteten till följd av skada eller sjukdom. Villkoren för fortsatt subvention anges i 1–4 punkten i momentet. Enligt 1 punkten är en förutsättning för förlängning av subventionstiden att ett av en läkare utfärdat intyg över arbets- och funktionsförmågan hos den som anställts med subventionen under perioden med lönesubvention lämnas in till arbetskraftsmyndigheten, om inte det är uppenbart onödigt. Det är uppenbart onödigt att kräva ett läkarintyg åtminstone i sådana situationer där det av ett tidigare läkarintyg framgår att skadan eller sjukdomen i fråga inte kan förbättras eller avhjälpas med tiden. Av intyget ska det framgå dels hur sjukdomen eller funktionsnedsättningen påverkar utförandet av arbetsuppgifterna, dels andra omständigheter som anknyter till hälsotillståndet och som påvisar personens arbets- och funktionsförmåga samt sjukdomens eller funktionsnedsättningens varaktighet. Intyget kan till exempel vara en omfattande utredning om personens sjukdom, funktions- och arbetsförmåga, det vill säga ett så kallat B-utlåtande, eller ett utlåtande av en företagsläkare med stöd av 12 § 1 mom. 5 punkten i lagen om företagshälsovård (1383/2001).
Enligt 3 mom. 2 punkten förutsätter beviljande av fortsatt subvention att arbetsgivaren har gjort de rimliga anpassningar som företagshälsovården har rekommenderat. Dessutom förutsätter beviljande av fortsatt subvention att skadan eller den långvariga sjukdomen enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning minskar produktiviteten uttryckligen i den arbetsuppgift för vilken fortsatt subvention söks. Även om det inte är ett villkor för beviljande av lönesubvention att det i det inledande skedet ska bedömas huruvida skadan eller sjukdomen minskar produktiviteten i den erbjudna uppgiften, ska frågan dock granskas vid ansökan om förlängning av subventionstiden. En förutsättning för beviljande av förlängning är också att stödansökan lämnas in till arbetskraftsmyndigheten innan den beviljade subventionsperioden upphör. Bestämmelser om detta finns i 1 mom. 4 punkten.
I 4 mom. i paragrafen föreskrivs det om arbetskraftsmyndighetens möjlighet att använda sig av en sakkunnigbedömning vid bedömningen av om personens skada eller sjukdom minskar produktiviteten i arbetsuppgiften i fråga. Arbetskraftsmyndigheten kan köpa in bedömningen som en köpt tjänst till exempel av en enhet inom hälso- och sjukvården eller av en enskild sakkunnig. Om ansökan om förlängning lämnas in i god tid innan perioden med lönesubvention går ut kan arbetskraftsmyndigheten även ordna arbetsträning som också kan användas för att etablera anställningsförhållandet. Arbetskraftsmyndigheten kan använda sig av arbetstränarens bedömning av minskningen av produktivitet i arbetsuppgiften. Bedömningen ska inhämtas i en situation där personens arbets- och funktionsförmåga bör utredas närmare eller mer specificerat i förhållande till den arbetsuppgift för vilken ansökan om förlängning av subventionstiden har gjorts. Om sakkunnigbedömningen konstaterar att skadan eller sjukdomen inte har någon väsentlig inverkan på hur personen klarar av arbetsuppgiften, finns det inga grunder för beviljande av fortsatt lönesubvention.
Arbetsgivaren ska ges anvisningar om att lämna in ansökan om fortsatt subvention i god tid innan subventionsperioden går ut, så att prövningen och en eventuell sakkunnigbedömning hinner göras innan subventionsperioden går ut och subventionen fortsätter utan avbrott. Beloppet av subventionen som beviljas för den förlängda tiden är också 70 procent av lönekostnaderna. Enligt de förutsättningar som anges i paragrafens 3 mom. kan subventionen alltid beviljas på nytt för högst 24 månader åt gången.
88 §. Lönesubvention på 100 procent.Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om lönesubvention på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund. Bestämmelserna har delvis motsvarande innehåll som 7 kap. 9 § 1 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Dessutom ska det göras sådana ändringar som beskrivs nedan i fråga om sådana kostnader som täcks med lönesubvention, och en del av lönesubventionen på 100 procent beviljas som statligt stöd enligt Europeiska unionens regler om statligt stöd. Subvention ska på motsvarande sätt som för närvarande kunna beviljas när en förening, stiftelse eller ett registrerat religionssamfund anställer en person som varit arbetslös i minst 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av lönesubventionen. På motsvarande sätt som för närvarande ska lönesubvention täcka lönekostnaderna till de delar som motsvarar högst 65 procents arbetstid. Undantaget gäller subventionsbeloppet, medan de övriga förutsättningarna för beviljande av lönesubvention ska uppfyllas på normalt sätt.
Med lönekostnader avses i 85 § angivna kostnader som täcks med lönesubvention. Eftersom arbetsgivarens lönebikostnader enligt den föreslagna 85 § inte inräknas i de lönekostnader som täcks med lönesubvention ska lönekostnaderna höjas med koefficienten 1,23 för att ersätta lönebikostnaderna för arbetsgivaren. När lönesubvention betalas är det således inte nödvändigt att utreda de bikostnader som de facto medförs för arbetsgivaren. Om till exempel arbetstiden för den som anställs med subventionen är 65 procent av den maximala arbetstiden i branschen och den lön för ordinarie arbetstid som betalas för denna tid är 1 200 euro i månaden, är lönesubventionens belopp 1 476 euro i månaden (1 200 euro * 1,23). Om en person som anställts med lönesubvention anställs för heltidsarbete, för vilket lönen är 2 400 euro i månaden, kan med lönesubvention täckas 1 560 euro, det vill säga 65 procent av lönen för heltidsarbete. Beloppet i fråga höjs med koefficienten 1,23, varvid lönesubventionen uppgår till 1918,20 euro.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska subvention beviljas för 10 månader, dock högst för den tid anställningsförhållandet varar. Om arbetsgivaren ansöker om subvention för ett anställningsförhållande som varar mindre än 10 månader, ska arbetskraftsmyndigheten överväga om det är ändamålsenligt att bevilja subvention för ett kortare anställningsförhållande, eftersom subventionstiden inte kan förlängas.
Enligt 3 mom. beviljas lönesubvention på 100 procent i form av de minimis-stöd när arbetsgivarens verksamhet enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Om arbetskraftsmyndigheten bedömer att arbetsgivarens verksamhet inte påverkar handeln, beviljas lönesubvention på 100 procent i form av stöd som står utanför Europeiska unionens regler om statligt stöd.
Bedömningen av påverkan på handeln baserar sig på reglerna om statligt stöd och EU-kommissionens beslutspraxis. I kommissionens avgörandepraxis har starka grunder för att det inte finns några konsekvenser för handeln ansetts vara åtminstone att en tjänst har erbjudits ett begränsat antal kunder inom ett avgränsat områdehttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33149, att tjänster har erbjudits endast kommuninvånarehttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_45220 eller lokala invånare ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_48582, att serviceområdet har varit klart lokalt och att det absolut viktigaste kriteriet för val av tjänsteleverantör inom branschen är geografiskt lägehttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_39403 samt att nästan alla som använde tjänsten var bosatta i Finlandhttps://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN-FI/TXT/?fromTab=ALL&from=EN&uri=CELEX%3A32004D0114.
Lindrigare grunder för att det inte finns några konsekvenser för handeln är åtminstone att affärsverksamheten är liten ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33149, att kapaciteten att producera tjänster är liten ja ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33149, att marknadsföringen inte riktas till andra än lokala kunder ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_45220, att den internationella verksamhetens andel är mycket liten och att stödet inte ökar kapaciteten och https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_39403, att verksamheten inte bedöms locka utländska användare ja ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_45220eller att den nationella lagstiftningen strängt begränsar den eventuella affärsverksamheten.https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_48582
På motsvarande sätt är lindriga grunder för att verksamheten har konsekvenser för handeln mellan medlemsstaterna att kundgruppen inte är begränsadhttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33952 och att det i någon mån förekommer lokal konkurrens inom branschen ja https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_38651. Starka grunder för att verksamheten har konsekvenser för handeln är åtminstone en utländsk konkurrent som är verksam på marknadenhttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33952, att verksamhetens syfte är att tillhandahålla tjänster för både inhemska och utländska företag som bedriver handel inom EUhttps://ec.europa.eu/competition/state_aid/cases/224028/224028_778201_5_1.pdf, att verksamheten bedrivs inom en sektor med konkurrens på unionsnivåhttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_38651, att den produkt som företaget producerar är föremål för handel på unionsnivå eller att verksamheten i regel är gränsöverskridandehttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_33797 och att syftet med verksamheten är att tillhandahålla tjänster för internationella aktörerhttps://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=3_SA_35606.
I det föreslagna 3 mom. finns ett bemyndigande att utfärda förordning.
89 §.Lönesubvention för anställning av en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak 7 kap. 2 § 1 mom. 2 punkten och 8 § 3 mom. 1 punkten i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Lönesubvention kan beviljas utan att det finns brister i yrkeskompetensen, om den som anställs har fyllt 60 år och varit arbetslös i minst 12 månader under de 14 månader som omedelbart föregår beviljandet av lönesubventionen. Till skillnad från nuläget behöver arbetslösheten för den som ska anställas med subventionen inte vara oavbruten, utan det kan ha förekommit korta avbrott i arbetslösheten under granskningsperioden på 14 månader. Subventionen kan också beviljas för 24 månader med avvikelse från det som föreskrivs i 86 §. Subventionens belopp är 50 procent av de stödberättigande lönekostnader som avses i 85 § under hela subventionstiden.
Enligt 2 mom. kan arbetskraftsmyndigheten på basis av ansökan förlänga subventionstiden med högst 24 månader åt gången, förutsatt att förutsättningarna enligt 83 § 3 mom. 1–4 punkten i fråga om arbetsgivaren och förutsättningarna enligt 84 § i fråga om anställningsförhållandet uppfylls. Beviljande av fortsatt subvention förutsätter att ansökan om subvention har lämnats in till arbetskraftsmyndigheten före utgången av den föregående subventionsperioden.
I paragrafen avsedd lönesubvention för anställning av en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge beviljas i form av de minimis-stöd, om arbetsgivaren bedriver ekonomisk verksamhet. Bestämmelser om detta finns i 3 mom.
90 §. Lönesubvention för läroavtalsutbildning. I paragrafen föreslås bestämmelser om de undantag som gäller beviljande av lönesubvention för läroavtalsutbildning. Enligt 1 mom. ska det vara möjligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning också för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande som inte hör till de allmänna målgrupper för lönesubvention som anges i 82 § 1 mom. Detta gör det möjligt att bevilja lönesubvention även för läroavtalsutbildning för arbetslösa arbetssökande i åldern 25–49 år utan att de omfattas av tillämpningsområdet för 82 § 1 mom. 3–5 punkten. En förutsättning är dock att de förutsättningar för beviljande av lönesubvention som avses i 82 § 2 mom. uppfylls. Det är ändamålsenligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning för en sådan person till exempel när arbetssökandens möjligheter till sysselsättning med den befintliga kompetensen är svaga. Detta kan till exempel ha att göra med föråldrad utbildning eller till att det inte längre finns något arbete som motsvarar den arbetssökandes kompetens eller att den arbetssökande till exempel av hälsoskäl inte längre kan arbeta i uppgifter som motsvarar den befintliga kompetensen och att den arbetssökandes arbetslöshet annars riskerar att vara över ett år eller redan har varat över ett år.
För att få delta i läroavtalsutbildning krävs det att den utbildningsanordnare som avses i lagen om yrkesutbildning och arbetsgivaren avtalar om läroavtalsutbildningen. Arbetskraftsmyndigheten ska vid behov samarbeta med utbildningsanordnarna och hänvisa arbetslösa arbetssökande till utbildningsanordnare som har till uppgift att kartlägga kunnandet hos den som söker till läroavtalsutbildning och utarbeta en utvecklingsplan för kunnandet för denne. Utbildningsanordnaren och arbetsgivaren avtalar om läroavtalsutbildning, och när lönesubvention söks för läroavtalsutbildning har arbetskraftsmyndigheten till uppgift att bedöma förutsättningarna för beviljande av lönesubvention. Det är inte ändamålsenligt att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning, om en arbetslös arbetssökande enligt arbetskraftsmyndighetens bedömning kan få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden med sin befintliga kompetens, även om läroavtalsutbildningen skulle förbättra personens yrkesskicklighet och möjligheter till sysselsättning.
Eftersom den som deltar i läroavtalsutbildning inte anses vara arbetslös medan läroavtalet är i kraft, föreskrivs det om ett undantag från den förutsättning för beviljande av lönesubvention som gäller arbetslöshet i situationer där läroavtalet genomförs hos flera arbetsgivare och lönesubvention tidigare har beviljats för samma läroavtalsutbildning. Lönesubvention kan då beviljas för den som under läroavtalsutbildningen övergår i anställning hos en annan arbetsgivare, även om den som deltar i läroavtalsutbildningen inte på grund av läroavtalsutbildningen är arbetslös när arbetsgivaren byts. Undantaget berättigar inte till avvikelse från villkoret om arbetslöshet när lönesubvention beviljas när läroavtalsutbildningen börjar. Om den som deltar i läroavtalsutbildning inte är arbetslös på grund av något annat än läroavtalsutbildning, utan till exempel på grund av ett annat anställningsförhållande som tagits emot under läroavtalsutbildningen, kan undantaget inte tillämpas.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan lönesubvention för läroavtalsutbildning beviljas för hela utbildningstiden. Till skillnad från den gällande lagen är nivån på lönesubventionen enligt förslaget 50 procent under hela läroavtalsutbildningen. I bestämmelsen tas det in en möjlighet att fatta beslut om fortsatt lönesubvention trots att anställningsförhållandet har börjat. Arbetskraftsmyndigheten ska dimensionera lönesubvention som beviljas för läroavtal för den tid som anses ändamålsenlig. Beslutet om fortsatt subvention kunna fattas endast i situationer där varaktigheten av utbildningen enligt den ursprungliga utbildningsplanen ändras. Bestämmelsen innebär en ändring jämfört med nuläget och förtydligar behandlingen av fortsatta ansökningar.
Det skulle inte finnas något hinder för att bevilja lönesubvention för läroavtalsutbildning på basis av en skada eller sjukdom, men då bestäms förutsättningarna för beviljande av subvention samt beloppet och varaktigheten enligt bestämmelserna som gäller lönesubvention i fall av skada eller sjukdom. Om lönesubvention för läroavtalsutbildning har beviljats på basis av en skada eller sjukdom, förutsätter fortsatt subvention efter det att 10 månader har gått att skadan eller sjukdomen bedöms sänka produktiviteten väsentligt och permanent eller varaktigt.
I det föreslagna 3 mom. konstateras det att lönesubvention för läroavtalsutbildning beviljas i form av de minimis-stöd, om arbetsgivaren bedriver ekonomisk verksamhet.
91 §. Överföring av personer anställda med subvention. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om de förutsättningar under vilka arbetskraftsmyndigheten kan godkänna att den som anställts med subventionen överförs till uppgifter hos en annan arbetsgivare, dvs. ett användarföretag. Paragrafen motsvarar i huvudsak 7 kap. 5 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Förutsättningarna för överföring av den som anställts med subventionen preciseras jämfört med den gällande lagen.
Kraven för användarföretag ska vara desamma som för arbetsgivare när användarföretaget själv direkt ansöker om lönesubvention. I fråga om användarföretag bedöms dock inte effekterna av andra stöd, eftersom lönesubvention fortfarande betalas till den egentliga arbetsgivaren. De arbetsuppgifter som utförs vid användarföretaget ska vara sådana att de uppnår syftet med lönesubventionen. Om lönesubvention har beviljats den egentliga arbetsgivaren på grund av brister i kompetensen, ska det finnas brister i arbetstagarens kompetens också i fråga om de arbetsuppgifter som arbetstagaren i samband med sysselsättningen sköter vid användarföretaget. En ytterligare förutsättning är att användarföretaget betalar en rimlig ersättning för den överförda arbetstagaren. En rimlig ersättning är en summa som motsvarar minst skillnaden mellan beloppet av den lön som betalas till arbetstagaren och beloppet av lönesubventionen.
Eftersom användarföretaget enligt det föreslagna 2 mom. ska avge en försäkran om att villkoren i 1 mom. 1 punkten uppfylls, är användarföretaget medvetet om att den egentliga arbetsgivaren får lönesubvention för lönekostnaderna för den anställda. När man kommer överens om ersättningsbeloppet, är det ur användarföretagets synvinkel lönsamt att betala ersättning för en anställd till högst ett belopp som motsvarar skillnaden mellan priset på hyrd arbetskraft i branschen och lönesubventionen, om inte användarföretaget anser att den lönesubvention som kompenserar personens minskade produktivitet är överdimensionerad. I extrema fall skulle ersättningen kunna motsvara det rådande priset på hyrd arbetskraft inom branschen, utan att lönesubvention beaktas. I en sådan situation skulle den egentliga arbetsgivaren som får lönesubvention kunna få hela lönesubventionsbeloppet utöver den så kallade normala vinsten, vilket skulle kunna anses snedvrida konkurrensen och således skulle det inte vara möjligt att godkänna en överföring eller, om ärendet framkommer i efterhand, skulle lönesubvention kunna återkrävas. I praktiken är det särskilt svårt att utöva tillsyn som baserar sig på marknadspris, så arbetskraftsmyndigheten kan endast ingripa i de allra klaraste fallen av missbruk. Det ligger dock i användarföretagets intresse att inte betala för stor ersättning för den arbetskraft som anställts med lönesubvention. I samband med ansökan om tillstånd är arbetskraftsmyndigheten inte skyldig att utreda det exakta ersättningsbeloppet, utan myndigheten ska kunna lita på användarföretagets försäkran om att ersättningen är skälig och att ersättning tas ut.
Enligt det föreslagna 3 mom. är lönesubventionsbeloppet under tiden för överföringen antingen det belopp som användarföretaget skulle kunna beviljas när det själv ansöker om lönesubvention eller det lönesubventionsbelopp som beviljats den egentliga arbetsgivaren, beroende på vilket som är lägre. Således kan överföringen till en annan arbetsgivare aldrig leda till att subventionsbeloppet ökar, och användarföretaget kan aldrig få arbetskraft utan vederlag. Ett undantag är situationer där både den egentliga arbetsgivaren och användarföretaget är berättigade till sådan lönesubvention på 100 procent som avses i 88 §, och där ingendera verksamheten bedöms påverka handeln mellan Europeiska unionens medlemsstater. I sådana fall skulle en nollersättning också kunna betraktas som rimlig ersättning, eftersom ingendera av dem skulle få någon ekonomisk fördel av överföringen. Detta möjliggör en löneutbetalningsmodell för aktörer inom tredje sektorn där en aktör är arbetsgivare för de sysselsatta och således svarar för arbetsgivarförpliktelserna, men överför de sysselsatta vidare till mindre föreningar som inte själva har tillräckliga resurser för att sköta uppgiften. Modellen är möjlig om de eventuella ersättningar som arbetsgivaren tar ut för det administrativa arbetet inte leder till att verksamheten till sin omsättning kan anses vara så omfattande att den anses påverka handeln.
Syftet med de föreslagna ändringarna i fråga om överföring är att minska sådana situationer som kan vara förenade med snedvridning av konkurrensen. Genom de föreslagna ändringarna förhindras dessutom kringgående av villkoren för lönesubvention genom att en lönesubventionerad person överförs till en arbetsgivare som inte alls eller på motsvarande villkor kan få lönesubvention.
92 §. Tillfälligt avbrott. Arbetskraftsmyndigheten ska tillfälligt avbryta utbetalningen av lönesubvention, om arbetet och löneutbetalningen avbryts för minst en månad under perioden med lönesubvention. Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 11 § 2 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Om anställningsförhållandet fortsätter efter avbrottet, ska arbetskraftsmyndigheten fortsätta lönesubventionsperioden med den tid för vilken subvention enligt det ursprungliga beslutet inte betalades ut. Förlängning beviljas dock endast på sin höjd fram till den tidpunkt då det förflutit 12 månader sedan den ursprungliga perioden med lönesubvention inleddes. Den föreslagna övre gränsen på 12 månader baserar sig på artikel 32.2 i den allmänna gruppundantagsförordningen, enligt vilken de stödberättigande kostnaderna är lönekostnaderna för högst 12 månader efter det att arbetstagaren anställts.
Arbetskraftsmyndigheten prövar inte stödets ändamålsenlighet, förutsatt att arbetsuppgifterna och anställningsvillkoren inte har ändrats. En förutsättning för ändring av beslutet är dock att de förutsättningar för beviljande av lönesubvention som gäller arbetsgivaren fortfarande uppfylls, det vill säga att arbetsgivaren inte har obetalda skatter eller andra offentliga avgifter och att arbetsgivaren inte har sagt upp sina anställda av produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker.
I det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om att den maximitid på 12 månader som anges i 1 mom. inte tillämpas, om lönesubvention har beviljats med stöd av 87
90 §. Lönesubvention som beviljas arbetstagare med funktionshinder kan vara i kraft längre än 12 månader, så villkoret tillämpas inte på lönesubvention som beviljats arbetstagare med funktionshinder. Det är inte heller ändamålsenligt att tillämpa villkoret på lönesubvention som beviljas för långtidsarbetslösa som fyllt 60 år eller för läroavtalsutbildning, eftersom subvention i dessa situationer i regel redan kan beviljas för längre tid än 12 månader. Villkoren för lönesubvention på 100 procent behöver inte heller tillämpas, eftersom gruppundantagsförordningen inte tillämpas i fråga om lönesubvention på 100 procent.
93 §. Hur annat stöd påverkar lönesubventionen. Med lönekostnader avses i 85 § avsedda kostnader som täcks med lönesubvention. Enligt den föreslagna 85 § räknas arbetsgivarens bikostnader inte längre in i lönekostnaderna, så lönesubventionen kan tillsammans med annat stöd som betalas för lönekostnaderna inte överstiga den lön som betalas till arbetstagaren. Om annat stöd har beviljats endast för kostnader som inte kan täckas med lönesubvention och det inte är fråga om utbildningsersättning som betalas på basis av läroavtal, inverkar inte det övriga stödet på lönesubventionen. Om annat stöd entydigt har beviljats för till exempel lönebikostnader, behöver stöden inte samordnas. Om arbetsgivaren har beviljats annat stöd för lönekostnaderna för samma arbetstagare utan att stödet uttryckligen har riktats till kostnader som inte kan täckas med lönesubvention, ska stödet anses vara riktat mot samma lönekostnader.
Till paragrafens 1 mom. fogas en bestämmelse om lönesubvention på 100 procent som beviljas föreningar, stiftelser och registrerade religionssamfund. En separat bestämmelse behövs, eftersom stödbeloppet på 100 procent höjs med en koefficient som beaktar arbetsgivarens bikostnader. Lönesubvention höjd med en bikostnadskoefficient får inte tillsammans med andra stöd som beviljats för lön eller bikostnader överstiga den lön som arbetsgivaren betalat till den som anställts med subventionen förhöjd med en bikostnadskoefficient. Om arbetsgivaren till exempel för 65 procents arbetstid till den som anställts med subventionen betalar 1 300 euro i lön och får 500 euro i annat stöd för samma persons lönekostnader, betalas i lönesubvention 1 300 euro * 1,23–500 euro, det vill säga 1 099 euro. Om arbetstagaren anställs för heltidsarbete, för vilket lönen är 2 300 euro i månaden, uppgår lönen för 65 procents arbetstid till 1 495 euro. Utan övriga stöd skulle lönesubventionens belopp vara 1 495 euro * 1,23, det vill säga 1 838,35 euro. Arbetsgivaren skulle få 700 euro i annat stöd för lönekostnaderna för arbetstagaren. Eftersom lönen för den som anställts med subventionen, 2 300, höjt med koefficienten 1,23 är 2829 euro, påverkar beloppet av annat stöd inte lönesubventionens belopp.
Eftersom begreppet ”bedrivande av näringsverksamhet” inte längre används i lagen för att ange att reglerna om statligt stöd ska tillämpas, ska det i 2 mom. i fortsättningen hänvisas direkt till lönesubvention som betalas i form av stöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd i stället för till lönesubvention som betalas till den som bedriver näringsverksamhet.
Den föreslagna paragrafens 3 mom. har motsvarande innehåll som 7 kap. 13 § 3 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
94 §.Lönesubventionens maximibelopp och hinder för utbetalning av subvention. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om lönesubventionens maximibelopp. I 1 punkten föreskrivs det om subventionens maximibelopp när subventionens belopp är 50 procent av lönekostnaderna, i 2 punkten om maximibeloppet när subventionens belopp är 70 procent av lönekostnaderna och i 3 punkten om maximibeloppet för subvention på 100 procent. Maximibeloppet är ett tak i euro som kan betalas i lönesubvention för en kalendermånad.
För närvarande fastställs lönesubventionens maximibelopp i statsbudgeten. Det nuvarande maximibeloppet för en 50 procents stödnivå är 1 400 euro i månaden, vilket motsvarar lönekostnader på 2 800 euro inklusive arbetsgivarens lönebikostnader, som enligt gällande lagstiftning ska täckas med lönesubvention. Det föreslagna maximibeloppet för en subvention på 50 procent motsvarar detta med beaktande av att arbetsgivarens lönebikostnader inte hör till de kostnader som täcks med subventionen. Dessutom höjs det nämnda maximibeloppet med 10 procent för att motsvara den höjning av den allmänna inkomstnivån som skett efter det att maximibeloppet för subventionen infördes. På motsvarande sätt motsvarar maximibeloppen för subvention på 70 och 100 procent relativt sett den ovan nämnda subventionsnivån på 50 procent, dock med beaktande av att subventionen på 100 procent betalas för en arbetstid på högst 65 procent och att arbetsgivarens lönebikostnader beaktas till 23 procent.
I 2 mom. föreskrivs det om situationer där utbetalningsperioden avviker från kalendermånaden. Det maximibelopp som då ska tillämpas på utbetalningsperioden bildas genom att det maximibelopp som ska tillämpas per kalendermånad divideras med 30 och kvoten multipliceras med antalet kalenderdagar som ingår i utbetalningsperioden. Till exempel om utbetalningsperioden för 50 procents subvention är 28 dagar, kan högst 1 176 euro betalas i subvention.
I 2 mom. föreskrivs det dessutom om justering av maximibeloppet vart tredje år genom förordning av statsrådet. Justeringen ska basera sig på förändringarna i förtjänstnivåindexet.
Paragrafens 3 mom. överensstämmer till sitt sakinnehåll med 7 kap. 14 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
95 §. Sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Beviljandet av stöd är inte beroende av prövning, utan arbetskraftsmyndigheten ska bevilja stödet när de förutsättningar för beviljande av stöd som anges i 1 mom. uppfylls och det inte finns något hinder enligt 2 mom. för beviljande av stöd.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska beviljandet av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år förutsätta att den arbetslöse arbetssökande som anställs i anställningsförhållande har fyllt 55 år vid tidpunkten för beviljandet av stödet och varit arbetslös i minst 24 månader under de 28 månader som omedelbart föregår beviljandet av stödet. Arbetslöshetens längd ska bedömas på motsvarande sätt som i fråga om lönesubvention.
Beviljandet av sysselsättningsstöd förutsätter dessutom att de villkor som gäller arbetstiden och lönen uppfylls. Den ordinarie arbetstiden enligt arbetsavtalet för den som ska anställas med stödet ska vara minst 25 timmar i veckan. Om den ordinarie maximiarbetstiden i branschen enligt kollektivavtalet är mindre än 37,5 timmar i veckan, ska den arbetstid som avtalats i arbetsavtalet vara minst 65 procent av den ordinarie maximiarbetstiden. Till exempel om den ordinarie maximiarbetstiden enligt kollektivavtalet är 36,25 timmar i veckan, ska arbetstiden vara minst 23,56 timmar i veckan. Arbetskraftsmyndigheten behöver inte följa upp arbetstimmarna. Om det framgår att arbetsgivaren inte har erbjudit arbete på det sätt som förutsätts, kan utbetalningen av stödet avbrytas och det utbetalda stödet återkrävas. Beviljande av stöd förutsätter även att arbetsgivaren förbinder sig att betala lön minst enligt det kollektivavtal som tillämpas på anställningsförhållandet, eller, om det inte finns något tillämpligt kollektivavtal, sedvanlig och skälig lön för arbetet i fråga. Lönevillkoret överensstämmer med 84 § 2 mom., som gäller lönesubvention, och det tillämpas på motsvarande sätt.
Det föreslagna 2 mom. innehåller hinder för beviljande av stöd. Enligt 1 punkten i momentet förutsätter beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år att antalet arbetstagare under de 12 månader som föregår beviljandet av lönesubvention inte har minskat till följd av uppsägning av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker eller att arbetsgivaren efter uppsägning har anställt arbetstagare i sådan omfattning att antalet arbetstagare som står i anställningsförhållande till arbetsgivaren vid tidpunkten för beviljandet av lönesubventionen är minst lika stort som antalet arbetstagare vid tidpunkten för uppsägningen. Villkoret motsvarar den föreslagna 83 § 3 mom. 1 punkten.
En ytterligare förutsättning för beviljande av sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år är enligt 2 och 3 punkten i momentet att arbetsgivaren inte har försummat sin skyldighet att betala löner, skatter eller lagstadgade avgifter eller gjort sig skyldig till sådana i 83 § 3 mom. 4 punkten avsedda förfaranden som hänför sig till exploatering av utländsk arbetskraft.
Enligt 4 punkten i momentet kan sysselsättningsstöd inte beviljas om arbetsgivaren tidigare har beviljats sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år eller lönesubvention för lönekostnaderna för ett anställningsförhållande för samma person och det har gått mindre än tre år från det att den sista perioden med lönesubvention gått ut, eller enligt 5 punkten om arbetsgivaren har beviljats annat stöd för samma lönekostnader. I 6–8 punkten föreskrivs det på motsvarande sätt som i 84 § om de förutsättningar för lönesubvention som hänför sig till anställningsförhållandet att sysselsättningsstöd inte ska beviljas om anställningsförhållandet har inletts innan stödet beviljas, om personens lön helt och hållet baserar sig på arbetsresultatet eller om det är fråga om en vikarie vid alterneringsledighet.
96 §. Beloppet av sysselsättningsstödet och stödets varaktighet. Det stöd som avses i 1 mom. utgör 70 procent av lönekostnaderna för den som anställs med stödet för tio månader från det att anställningsförhållandet började, dock högst för den tid anställningsförhållandet varar. Enligt 2 mom. betraktas som stödberättigande kostnader de i 85 § avsedda lönekostnader som täcks med lönesubvention.
I 3 mom. föreskrivs det om sysselsättningsstödets maximibelopp genom en hänvisning till 94 § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. som gäller lönesubvention.
97 §. Tillämpning av vissa bestämmelser om lönesubvention på sysselsättningsstöd. På sysselsättningsstöd tillämpas bestämmelserna om lönesubvention vid överlåtelse av rörelse, tillfälligt avbrott i lönesubventionen och hinder för utbetalning.
Arbetskraftsmyndigheten avbryter utbetalningen av sysselsättningsstödet tillfälligt, om arbetet och lönebetalningen avbryts för minst en månad under stödperioden. Om anställningsförhållandet fortsätter efter avbrottet, ska arbetskraftsmyndigheten fatta beslut om att stödperioden förlängs med den tid för vilken stöd enligt det ursprungliga beslutet inte betalades ut. På sysselsättningsstöd tillämpas dock inte begränsningen i 92 §, enligt vilken stödtiden inte får överstiga 12 månader från det att anställningsförhållandet inleddes. I stället för förutsättningar för beviljande av lönesubvention som hänför sig till arbetsgivaren tillämpas de förutsättningar som anges i 95 § 2 mom. 1–3 punkten. På sysselsättningsstödet tillämpas hinder för utbetalning av lönesubvention.
98 §. Stöd för specialarrangemang. I paragrafen föreskrivs det om stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen som arbetskraftsmyndigheten kan bevilja arbetsgivare, om en person som ska anställas eller som är anställd har en skada eller sjukdom som förutsätter anskaffning av arbetsredskap, ändringar på arbetsplatsen eller hjälp som ges av en annan arbetstagare. Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Om en arbetsgivare som beviljas stöd för specialarrangemang bedriver ekonomisk verksamhet, beviljas stödet i enlighet med den allmänna gruppundantagsförordningen om statligt stöd. Med ekonomisk verksamhet avses tillhandahållande av varor och tjänster på marknaden.
11 kap. Stöd och ersättningar som beviljas enskilda kunder
99 §.Startpeng. I paragrafen föreslås bestämmelser om startpeng vilka motsvarar 8 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Syftet med startpeng är att trygga företagarens försörjning i det skede när företagsverksamheten startas och etableras. Enligt 1 mom. kan en arbetskraftsmyndighet bevilja startpeng till enskilda kunder som inleder företagsverksamhet på heltid. Startpeng kan också beviljas enskilda kunder som utvidgar en företagsverksamhet som de bedriver som bisyssla till verksamhet på heltid. Detta ligger i linje med nuvarande praxis men ett omnämnande tas för tydlighetens skull in i bestämmelsen. Vad som utgör inledande av företagsverksamhet, verksamhet på heltid och verksamhet på deltid bedöms i ljuset av 2 kap. 5 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa.
På motsvarande sätt som enligt gällande lag ska startpeng beviljas i form av de minimis-stöd. En bestämmelse om detta föreslås i 2 mom.
100 §.Villkor för beviljande av startpeng. För att startpeng ska beviljas krävs det enligt förslaget att arbetskraftsmyndigheten bedömer att den som ansöker om startpeng har tillräckliga färdigheter för att bedriva företagsverksamhet. Dessutom ska företagsverksamheten ha förutsättningar att bli en kontinuerligt lönsam verksamhet. Det föreslagna 1 mom. innehåller bestämmelser om dessa villkor. Med färdigheter avses i praktiken erfarenhet av att vara företagare eller sådan utbildning som behövs i företagsverksamheten. Om personen inte ännu har färdigheter att vara företagare kan startpeng beviljas om personen åtar sig att skaffa de företagarfärdigheter som behövs.
I 2 mom. föreslås en rätt för arbetskraftsmyndigheten att ställa behövliga villkor för erhållande av startpeng. Villkoren kan till exempel vara att ordna den finansiering som företagsverksamheten förutsätter, skaffa behövliga tillstånd för näringsverksamheten eller skaffa sådan utbildning eller sådana språkkunskaper som företagsverksamheten kräver. De föreslagna 1 och 2 mom. har motsvarande innehåll som 8 kap. 2 § 1 och 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om hinder för beviljande av startpeng. Momentet motsvarar i huvudsak 8 kap. 3 § 1 och 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt 1 punkten beviljas inte startpeng om arbetskraftsmyndigheten bedömer att företagsverksamheten ger den sökande en rimlig försörjning i det skede när företagsverksamheten på heltid startas och etableras eller att den sökandes försörjning är tryggad på annat vis i det skedet. Om företagsverksamheten är av sådan natur att den kan förväntas ge inkomster direkt, kan den anses trygga försörjningen för den som blir företagare. I det fallet är det inte motiverat att bevilja startpeng. Saker som kan beaktas i denna bedömning är till exempel vilka investeringar som krävs för att inleda företagsverksamheten och huruvida främmande kapital behövs, samt huruvida inkomsterna av företagsverksamheten kommer eller tillfaller den som ansöker om startpeng med fördröjning.
Enligt den föreslagna 1 punkten ska startpeng inte heller beviljas om arbetskraftsmyndigheten bedömer att försörjningen för den som ansöker om startpeng är tryggad på något annat sätt och det därför inte är motiverat att bevilja startpeng. Detta tillägg utgör en precisering av gällande lag och föreslås för att förtydliga och understryka startpengens karaktär av stöd som tryggar försörjningen. Att bevilja startpeng är inte ändamålsenligt i situationer där den som ansöker om startpeng har någon annan inkomst som tryggar försörjningen, även om själva företagsverksamheten ännu inte gör det. Försörjningen för den som ansöker om startpeng anses vara tryggad, om sökanden får inkomst eller förmån så att startpeng med beaktande av 101 § inte alls ska betalas under perioden för startpeng. Till exempel stöd för närståendevård hindrar inte beviljande av startpeng, om dess belopp understiger startpengens belopp.
Enligt den föreslagna 2 punkten ska startpeng inte beviljas om den bedöms snedvrida konkurrensen mer än i ringa mån mellan företag som erbjuder samma produkter eller tjänster. En sådan situation kan uppstå till exempel om den avsedda företagsverksamheten tillhör en bransch där det redan finns andra aktörer på samma marknad. Om en blivande företagare får startpeng försätts denna i en bättre ställning än andra företagare. En ringa snedvridning av konkurrensen utgör emellertid inget hinder för att startpeng ska kunna beviljas.
Enligt den föreslagna 3 punkten beviljas startpeng inte om den som ansöker om startpeng har inlett företagsverksamhet på heltid innan stödet har sökts. För närvarande hindras beviljande av startpeng, om verksamheten har bedrivits på heltid innan beslutet om startpeng fattats. I fortsättningen kan den som ansöker om stöd inleda företagsverksamhet på heltid eller utvidga företagsverksamhet på deltid till heltid efter att ansökan lämnats in, utan att detta utgör hinder för beviljande av startpeng. Villkoret att den som ansöker om startpeng ska lämna in sin ansökan till arbetskraftsmyndigheten innan företagsverksamheten på heltid inleds eller företagsverksamheten på deltid utvidgas till heltid utgör inget hinder för beviljande av en fortsatt period som ingår i maximitiden för startpeng. I fråga om när ansökan anses ha inkommit iakttas bestämmelserna i förvaltningslagen och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003).
Enligt den föreslagna 4 punkten ska startpeng inte beviljas om den som ansöker om startpeng eller det företag i vilket den sökande börjar som företagare på ett väsentligt sätt har försummat sin skyldighet att betala skatter eller lagstadgade avgifter eller den sökande eller företaget har väsentliga privaträttsliga betalningsstörningar, om inte arbetskraftsmyndigheten av särskilda skäl anser det lämpligt att bevilja stöd. En granskning av den ekonomiska situationen för en enskild kund som ansöker om startpeng ska särskilt gälla förutsättningarna för den planerade företagsverksamheten att bli kontinuerligt lönsam. Försummelser av egna skatter som den enskilda kund som ansöker om startpeng har gjort sig skyldig till, försummelser av skatter och lagstadgade avgifter i eventuella tidigare företagsverksamheter samt privaträttsliga betalningsstörningar ska beaktas i granskningen. I granskningen beaktas alltså både försummelser av den sökandes skyldigheter och själva företagets försummelser. De sistnämnda ska beaktas också i fall där företagsverksamhet som bedrivs som bisyssla utvidgas till att vara på heltid.
Ringa obetalda skattebelopp, ringa lagstadgade avgifter eller ringa privaträttsliga betalningsstörningar ska inte utgöra hinder för startpeng, utan försummelserna ska vara väsentliga för att beaktas som hinder. Också i det fallet kan arbetskraftsmyndigheten enligt egen prövning bevilja startpeng, om myndigheten av särskilda skäl anser det ändamålsenligt. Bedömningen ska göras med beaktande av beloppet av obetalda skatter, lagstadgade avgifter eller privaträttsliga betalningsstörningar, av de omständigheter som lett till betalningsstörningarna och av huruvida det finns en återbetalningsplan. Dessa omständigheter ska bedömas i förhållande till den tilltänkta företagsverksamhetens lönsamhet och företagarfärdigheterna hos den som ämnar bli företagare. Till exempel är det inte automatiskt så att större än ringa försummelser av skatter eller lagstadgade avgifter i en tidigare företagsverksamhet är ett hinder för att startpeng ska kunna beviljas, om den tidigare företagsverksamheten skulle ha blivit olönsam och upphört på grund av en plötslig förändring i marknadsläget eller av någon annan orsak som inte beror på företagaren och en återbetalningsplan har gjorts upp. Arbetskraftsmyndigheten ska ställa villkoret att betalningsplanen iakttas för att startpeng ska betalas.
101 §.Startpengens belopp och maximitid för startpeng. I paragrafen föreslås bestämmelser om startpengens belopp och maximitiden för startpeng. Enligt 1 mom. är startpengens belopp per dag lika stort som den grunddagpenning som avses i 6 kap. 1 § 1 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Startpeng ska enligt momentet betalas för fem dagar per kalendervecka. Det föreslagna 1 mom. överensstämmer till denna del med 8 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt 2 mom. ska startpeng beviljas för sex månader. Ytterligare sex månader ska kunna beviljas som fortsatt period med startpeng. Därmed kan högst 12 månader med startpeng beviljas totalt. Förslaget att startpeng ska beviljas i perioder motsvarar nuvarande praxis. Antalet fortsatta perioder begränsas inte uttryckligen; huvudsaken är att den sammanlagda maximitiden på 12 månader inte överskrids. Det är dock meningen att arbetskraftsmyndigheten ska pröva hur lång den fortsatta perioden bör vara för att den ska vara ändamålsenlig och bevilja en enda fortsättningsomgång på startpengen. Ansökan om fortsatt period ska lämnas in hos arbetskraftsmyndigheten innan den föregående perioden går ut.
Om företagsverksamheten avbryts av grundad anledning under en period med startpeng, räknas den tid avbrottet varar inte in i den maximitid på 12 månader som avses ovan. Grundad anledning föreligger till exempel om företagaren inleder en föräldraledighet eller långvarig sjukledighet under perioden med startpeng så att det blir ett fullständigt uppehåll i företagsverksamheten under denna tid. Grundad anledning kan också föreligga till exempel om företagsverksamheten är tillfälligt förhindrad på grund av ett myndighetsföreläggande.
Det föreslagna 3 mom. är nytt och ersätter delvis de gällande bestämmelserna om hinder för utbetalning av startpeng i 8 kap. 3 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Om en mottagare av startpeng under perioden med startpeng har inkomster av annat ursprung än företagsverksamheten eller har fått annat offentligt stöd för sina lönekostnader under den perioden, ska beloppet av inkomsterna dras av från startpengens belopp. Andra inkomster som företagaren fått under en period med startpeng utgör alltså inte automatiskt ett fullständigt hinder för att startpeng ska kunna betalas ut, utan det belopp av startpengen kan betalas som återstår efter att de övriga inkomsterna dragits av.
Prioriterade inkomster enligt 4 kap. 7 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa ska dock inte räknas som inkomster. Ovan avsedda prioriterade inkomster är familjepensioner, vårdbidrag för pensionstagare enligt lagen om handikappförmåner (570/2007), menersättning enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) och lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015), livränta och tilläggsränta enligt lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/1948), handikappbidrag enligt lagen om handikappförmåner (570/2007), bostadsbidrag enligt lagen om bostadsbidrag för pensionstagare (571/2007) och lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014), barnbidrag enligt barnbidragslagen (796/1992), utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997), militärunderstöd enligt militärunderstödslagen (781/1993), kostnadsersättning enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar och lagen om skada, ådragen i militärtjänst, partiell förtida ålderspension enligt arbetspensionslagarna samt arbetslöshetsförmån betalad i form av rörlighetsunderstöd.
102 §. Ersättning av kostnader för att söka arbete eller söka sig till service. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om situationer där arbetskraftsmyndigheten kan bevilja ersättning för en arbetslös arbetssökandes eller en enskild kunds rese- och övernattningskostnader. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 10 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med ändringar som gäller behörig myndighet.
103 §. Ersättning av kostnader för deltagande i service. I paragrafen föreslås bestämmelser om kostnadsersättning, vilket avses vara ersättning för kostnader som föranleds av deltagande i service. I 1 mom. föreslås en motsvarande rätt som i gällande lag för arbetssökande som får arbetslöshetsförmån att få kostnadsersättning för deltagande i arbetskraftsutbildning, frivilliga studier, jobbsökarträning, karriärträning, utbildningsprövning eller arbetsprövning.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska ersättningen betalas av arbetslöshetskassan eller Folkpensionsanstalten beroende på vilken av dem som betalar arbetslöshetsförmån. Detta motsvarar gällande reglering. Arbetskraftsmyndigheten ska lämna den som betalar arbetslöshetsförmån de uppgifter som behövs för att betala kostnadsersättning.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om kostnadsersättning som arbetskraftsmyndigheten enligt prövning kan bevilja enskilda kunder som deltar i sysselsättningsfrämjande service och som inte har rätt till kostnadsersättning med stöd av 1 mom. Bestämmelsen motsvarar den temporära ändring som i 9 kap. 1 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreskrivits för den tid kommunförsöken som gäller främjande av sysselsättningen pågår. Både när det gäller service enligt den föreslagna lagen och när det gäller annan sysselsättningsfrämjande service som kunden enligt sin plan åläggs att delta i är det också i fortsättningen ändamålsenligt att möjliggöra kostnadsersättning baserat på prövning.
Prövningsbaserad kostnadsersättning kan beviljas för deltagande i sådan i planen överenskommen service som är till stöd för att personen ska få arbete. Servicen ska uttryckligen vara sysselsättningsinriktad. Prövningsbaserad kostnadsersättning beviljas till exempel inte för deltagande i service inom social- eller hälsovården. Ersättning ska inte heller beviljas för i 9 kap. avsedda kostnader föranledda av frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån eller för kostnader föranledda av deltagande i inledande intervjuer, samtal om jobbsökning eller kompletterande samtal om jobbsökning enligt föreslagna 4 kap. En förutsättning för att prövningsbaserad kostnadsersättning ska beviljas är att kostnaderna som orsakas är nödvändiga och att kunden inte har rätt till kostnadsersättning enligt det föreslagna 1 mom. eller till annan motsvarande ersättning för att ha deltagit i servicen. Nödvändiga kostnader är till exempel resekostnader för deltagande i service som förutsätter närvaro.
I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
104 §.Kostnadsersättningens belopp. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med 9 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med de ändringar som gäller behörig myndighet.
105 §. Dagar för vilka kostnadsersättning betalas. Paragrafen har motsvarande innehåll som 9 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
106 §. Begränsningar som gäller kostnadsersättning samt när kostnadsersättning upphör. Paragrafen har motsvarande innehåll som 9 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
107 §. Tillämpning av lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om arbetslöshetskassor. Paragrafen har motsvarande innehåll som 9 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Strukturen i 1 mom. ändras utan att sakinnehållet ändras.
12 kap. Sysselsättningsskyldighet
108 §.Ordnande av sysselsättningsfrämjande service eller möjligheter till arbete. Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 1 § 1–3 och 5 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I det föreslagna 1 mom. föreslås en skyldighet för arbetskraftsmyndigheten att för en arbetslös arbetssökande trygga möjligheten till arbetskraftsutbildning eller rehabilitering, om den arbetssökandes rätt till arbetslöshetsdagpenning för löntagare till följd av maximitidens utgång upphör när personen fyllt 57 år, men innan personen fyller 60 år.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska arbetskraftsmyndigheten för en arbetslös arbetssökande som fyllt 60 år ordna möjlighet till en sådan sysselsättningsfrämjande service som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller till arbete med lönesubvention i anställning hos någon annan än kommunen innan den arbetssökandes rätt till arbetslöshetsdagpenning för löntagare upphör på grund av maximitiden. Enligt 6 kap. 7 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa är maximitiden för perioder med arbetslöshetsdagpenning 300, 400 eller 500 dagar. Sysselsättningsfrämjande service eller arbete med lönesubvention ska ordnas under minst en så lång tid att den arbetssökande uppfyller det arbetsvillkor som utgör en förutsättning för arbetslöshetsdagpenning.
I 3 mom. föreslås en motsvarande skyldighet som i gällande lag enligt vilken hemkommunen för en arbetslös arbetssökande är skyldig att ordna möjligheter till arbete för den arbetssökande (sysselsättningsskyldighet) om denna inte får arbete på den öppna arbetsmarknaden och service enligt 1 eller 2 mom. eller arbete med lönesubvention inte kan ordnas för den arbetssökande. Vid behov ska arbetskraftsmyndigheten upplysa den arbetslösa personens hemkommun om sysselsättningsskyldigheten. En sådan situation uppstår när en samkommun eller en ansvarig kommun som inte är den arbetssökandes hemkommun har ansvaret att ordna arbetskraftsservice. Det föreslås en bestämmelse som motsvarar gällande lag om att kommunen ska ordna möjlighet till arbete så att den som sysselsätts kan påbörja arbetet när maximitiden för arbetslöshetsdagpenning går ut.
I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
109 §.Arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet. Enligt 1 mom. ska arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet vara heltidsarbete enligt branschens ordinarie arbetstider. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande lag. För en person som får invalidpension som delpension ska det ordnas deltidsarbete som motsvarar personens arbetsförmåga och uppfyller det arbetsvillkor som utgör en förutsättning för arbetslöshetsdagpenning. Det föreslagna 1 mom. motsvarar 11 kap. 1 § 4 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om hur länge arbete ordnat på basis av sysselsättningsskyldighet ska vara. Huvudregeln är att arbetet ska vara i sex månader. Syftet är att den arbetssökande ska uppfylla arbetsvillkoret genom arbetet. Arbete eller sysselsättningsfrämjande service som utförts under en i lagen om utkomstskydd för arbetslösa avsedd granskningsperiod för arbetsvillkoret och som kan inräknas i arbetsvillkoret minskar längden på det arbete som ordnas på grundval av sysselsättningsskyldigheten. I sådana fall måste arbetet kunna utföras under granskningsperioden när det samhällsgaranterade arbetet upphör. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 11 kap. 2 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
110 §.Begränsningar av sysselsättningsskyldigheten samt när skyldigheten upphör. I 1 mom. föreslås en bestämmelse som motsvarar gällande lag. Enligt den tillämpas inte 108 § då en person genom att avstå från att ansöka om arbetslöshetsdagpenning eller på något annat sätt skapar en sådan situation att maximitiden för arbetslöshetsdagpenning inte löper ut före 57 års ålder enligt 108 § 1 mom.
I 2 mom. anges situationer som leder till att sysselsättningsskyldigheten upphör. Enligt 1 punkten upphör sysselsättningsskyldigheten om den som är berättigad till möjligheter till arbete vägrar utan en i 2 a kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa avsedd giltig orsak att ta emot ett anvisat arbete som med hänsyn till personens arbetsförmåga är lämpligt och som ordnats på basis av sysselsättningsskyldighet, Med andra ord upphör inte sysselsättningsskyldigheten om det finns en giltig orsak enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa att vägra ta emot arbetet. Enligt 2 punkten upphör sysselsättningsskyldigheten om det arbete som anvisats en arbetssökande avbryts av en orsak som beror på den arbetssökande. Sysselsättningsskyldigheten upphör således inte om det finns en giltig orsak enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa att avbryta arbetet. Enligt 3 punkten upphör sysselsättningsskyldigheten om det efter det att jobbsökningen inte längre är i kraft inte kan ordnas arbete för den arbetssökande inom tre månader efter det att sysselsättningsskyldigheten har trätt i kraft.
Det föreslagna 1 mom. motsvarar 11 kap. 2 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och det föreslagna 2 mom. motsvarar 3 mom. i den lagen.
111 §. Stöd för lönekostnader av arbete ordnat på basis av sysselsättningsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om kommunens rätt att få stöd för lönekostnaderna för personer som sysselsatts på basis av sysselsättningsskyldighet. Stödbeloppet utgör 50 procent av de i 85 § avsedda lönekostnader som täcks med lönesubvention. Ett villkor för att få stöd är att kommunen förbinder sig att betala lön enligt arbets- eller tjänstekollektivavtalet till den sysselsatta. Stödet beviljas av arbetskraftsmyndigheten.
13 kap. Behandling av kunduppgifter samt riksomfattande informationssystemtjänster
Kapitlet innehåller bestämmelser om behandling av kunduppgifter och om riksomfattande informationssystemtjänster. De föreslagna bestämmelserna om behandling av kunduppgifter motsvarar i sak i huvudsak bestämmelserna om behandling av kunduppgifter i 13 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, och när de tillämpas ska förarbetena till lagarna 337/2022 och 447/2020 beaktas (RP 225/2021 rd och AjUB 3/2022 rd samt RP 12/2020 rd och AjUB 8/2020). I bestämmelserna görs de ändringar som följer av det ändrade ansvaret för att ordna arbetskraftsservice och vissa andra ändringar.
112 §. Användningsändamål för kunduppgifter.I artikel 5 i den allmänna dataskyddsförordningen anges principer för behandling av personuppgifter. Personuppgiftsansvariga svarar för att principerna enligt artikel 5 följs och ska också kunna påvisa att så är fallet. Enligt artikel 5.1 a ska personuppgifter behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade (principen om laglighet, korrekthet och öppenhet). I artikel 5.1 b föreskrivs en princip om ändamålsbegränsning enligt vilken personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Dessa principer och bestämmelserna om villkor för behandling av personuppgifter i artikel 6 hör ihop med varandra.
I artikel 6.1 i den allmänna dataskyddsförordningen definieras villkor som ska vara uppfyllda för att behandlingen av personuppgifter ska vara laglig. I regeringens proposition med förslag till lagstiftning som kompletterar EU:s allmänna dataskyddsförordning (RP 9/2018 rd, s. 35) konstateras det att den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter får fastställas i medlemsstatens lagstiftning när behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige eller när behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 c och e). Behandlingen av personuppgifter inom den offentliga sektorn ska i regel grunda sig på dessa rättsliga grunder för behandling av personuppgifter. Enligt artikel 6.3 i den allmänna dataskyddsförordningen ska grunden för behandlingen av personuppgifter fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av, om behandlingen grundar sig på en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige eller är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Artikel 6.3 innehåller en skyldighet att i nationell lagstiftning ge bestämmelser om grunden för och syftet med behandlingen.
Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om användningsändamålen för uppgifter om kunder och om serviceproducenter. Användningsändamålen motsvarar i huvudsak 13 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I momentet införs sådana ändringar som följer av ändringen i fråga om myndighet med organiseringsansvar för arbetskrafts- och företagsservice.
På motsvarande sätt som i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreslås det som en egen 3 punkt under momentet att användningsändamålen ska omfatta tillsyn, utveckling, uppföljning, statistikföring, prognostisering och styrning med avseende på de uppgifter som avses i 1 och 2 punkten. I den föreslagna 3 punkten ingår dock ett tillägg jämfört med den gällande bestämmelsen, så att uppgifter om kunder och producenter av arbetskraftsservice får användas för de i den gällande lagen nämnda ändamålen tillsyn, utveckling, uppföljning, statistikföring, prognostisering och styrning samt för bedömning. Det är fråga om en precisering – i praktiken utgör bedömning, särskilt av service och av den effekt servicen har, ett väsentlig led i uppföljning och utveckling av arbetskraftsservice. Utan bedömningar av utförda åtgärder och deras effekt går det inte att genomföra en optimal uppföljning och utveckling av de uppgifter som avses i 1 och 2 punkten i förslaget. Det kan anses att ändamålen i den föreslagna 3 punkten redan ingår i de lagstadgade uppgifter som avses i 1 och 2 punkten, och statistikföring är ett tillåtet användningsändamål med stöd av artiklarna 5.1 och 89.1 i dataskyddsförordningen. Bedömningen är dock att de för tydlighetens skull behöver nämnas separat, mot bakgrund av principen om ändamålsbegränsning enligt artikel 5 i dataskyddsförordningen.
I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen.
Paragrafens 3 mom. innehåller en informativ hänvisning till den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. Den allmänna dataskyddsförordningen är direkt tillämplig lagstiftning, och dataskyddslagen som allmän lag tillämpas på behandling av personuppgifter. Hänvisningen till dataskyddsförordningen och dataskyddslagen föreslås ingå i 3 mom. för tydlighetens skull och för att understryka att utöver vad som föreskrivs i den föreslagna lagen ska även bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen och i dataskyddslagen beaktas vid behandlingen av personuppgifter inom arbetskraftsservicen.
113 §. Användning av kunduppgifter i försöket med rekryteringsstöd.I paragrafen föreslås en bestämmelse enligt vilken kunduppgifter utöver vad som föreskrivs i 112 § 1 mom. får användas vid verkställigheten av lagen om ett försök med rekryteringsstöd. Bestämmelsen stämmer överens med 13 kap. 1 a § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och ska tillämpas på det sätt som framgår av förarbetena till lag 21/2022 (RP 160/2021 rd). Paragrafen avses vara temporär och gälla till och med den 31 december 2033. För eventuella återkrav av rekryteringsstöd och utvärdering av försöket krävs det att uppgifterna bevaras i registret jämte åtkomsträttigheter i tio år efter att försöket avslutats.
114 §. Uppgifter som får behandlas.Den föreslagna paragrafens 1–3 mom. innehåller bestämmelser om vilka uppgifter som får behandlas, uppdelat enligt enskilda kunder, arbetsgivare och tjänsteproducenter. Bestämmelserna har motsvarande innehåll som gällande lag. De uppgifter som får behandlas motsvarar bestämmelserna i 13 kap. 2 § 1–3 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I de nämnda momenten föreslås sådana ändringar som är nödvändiga på grund av ändringen i fråga om myndighet med organiseringsansvar för arbetskraftsservice.
De uppgifter som får behandlas enligt den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice har med avseende på dataskyddsförordningen bedömts i regeringens proposition RP 12/2020 rd och de ändringar som gäller dem trädde i kraft den 1 juli 2020. Efter den ovan nämnda lagändringen har det gjorts smärre ändringar i de uppgifter som får behandlas. Ändringarna trädde i kraft den 23 maj 2022 (RP 225/2021 rd).
I 1 mom. 7 punkten föreslås att gällande lag kompletteras. Enligt förslaget ska punkten innefatta offentlig arbetskraftsservice och i lagen om utkomstskydd för arbetslösa avsedd sysselsättningsfrämjande service, vilka nämns i gällande lag, och annan service till stöd för jobbsökning och sysselsättning samt sakkunnigbedömningar. Kompletteringen behövs därför att arbetskraftsmyndigheter enligt lagförslaget kan tillhandahålla också annan service utöver offentlig arbetskraftsservice enligt 2 § och sysselsättningsfrämjande service enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Det kan vara fråga om sysselsättningstjänster som kommuner ordnar inom ramen för sin allmänna kompetens.
I den föreslagna 1 mom. 8 punkten föreskrivs det på motsvarande sätt som i 13 kap. 2 § 1 mom. 7 punkten i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice att det i fråga om en enskild kund får behandlas sådana uppgifter och bedömningar om hälsotillståndet och arbets- och funktionsförmågan som är relevanta för sysselsättningen av personen och som är nödvändiga för att ge personen service. Uppgifter och bedömningar som gäller kundens hälsotillstånd och arbets- och funktionsförmåga får behandlas när de är nödvändiga för att tillhandahålla kunden offentlig service för rekrytering och kompetensutveckling. Exempelvis med tanke på arbetsförmedling kan det vara nödvändigt att behandla uppgifter om begränsningar som hänför sig till kundens hälsotillstånd och som hindrar utförande av vissa slag av arbetsuppgifter.
De uppgifter som avses i den föreslagna 8 punkten kan grunda sig på bedömningar som gjorts av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Dessutom kan de uppgifter och bedömningar som avses i punkten också ges eller utarbetas av kunden själv. Kundens uppgift om eller bedömning av sin egen arbetsförmåga och hur kunden klarar sig i arbetet kan vara nödvändig för att arbetskraftsservice ska kunna tillhandahållas, för att kunden på bästa sätt ska kunna hänvisas till service som stöder kundens sysselsättning. Det är vanligt att kunden vid en intervju för arbetssökande som ordnas av en myndighet berättar om eventuella hinder eller begränsningar för sysselsättning. Eftersom en bedömning av kundens hälsotillstånd eller arbets- och funktionsförmåga som utarbetats av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte alltid finns att tillgå, ska den information eller bedömning som kunden själv ger om hälsotillståndet eller arbets- och funktionsförmågan kunna utnyttjas vid granskningen av vilka tjänster som bäst främjar kundens möjlighet att få jobb. Kundens bedömning kan vara muntlig eller basera sig på en självutvärderingsmetod, såsom metoden Kykyviisari som utvecklats av Arbetshälsoinstitutet. Utgångspunkten är att andra bedömningar av hälsotillståndet och arbetsförmågan än sådana som personen själv gör ska göras av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.
I artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen förbjuds behandling av särskilda kategorier av personuppgifter. Sådana uppgifter är bland annat uppgifter om hälsan. Undantag från behandlingsförbudet anges i artikel 9.2.
Enligt artikel 9.2 b i den allmänna dataskyddsförordningen får särskilda kategorier av personuppgifter behandlas bl.a. om behandlingen är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra sina skyldigheter inom arbetsrätten och på områdena social trygghet och socialt skydd, i den omfattning detta är tillåtet enligt medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder som säkerställer den registrerades grundläggande rättigheter och intressen fastställs. Det nationella handlingsutrymme som denna punkt ger har utnyttjats i 6 § 1 mom. 3 och 5 punkten i dataskyddslagen.
Enligt artikel 9.2 h i den allmänna dataskyddsförordningen får särskilda kategorier av personuppgifter behandlas bland annat om behandlingen är nödvändig av skäl som hör samman med förebyggande hälso- och sjukvård och yrkesmedicin, bedömningen av en arbetstagares arbetskapacitet, medicinska diagnoser, tillhandahållande av hälso- och sjukvård, behandling, social omsorg eller förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller enligt avtal med yrkesverksamma på hälsoområdet och under förutsättning att de villkor och skyddsåtgärder som avses i artikel 9.3 är uppfyllda.
Enligt artikel 9.3 i den allmänna dataskyddsförordningen får personuppgifter som avses i punkt 1 behandlas för de ändamål som avses i punkt 2 h, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en yrkesutövare som omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ eller av en annan person som också omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ.
I fråga om den föreslagna 8 punkten grundar sig behandlingen av uppgifter på artikel 9.2 b och h i den allmänna dataskyddsförordningen. Det går inte entydigt att avgöra vilken av dessa behandlingsgrunder som kommer i fråga. De föreslagna bestämmelserna anses uppfylla de krav som ställs på bägge grunderna för behandling. Det föreskrivs om behandlingen i lag. I lagstiftningen finns också bestämmelser om skyddsåtgärder som säkerställer den registrerades grundläggande rättigheter och intressen, i överensstämmelse med kravet i artikel 9.2 b. Bestämmelser som betraktas som skyddsåtgärder finns förutom i dataskyddslagen, informationshanteringslagen, strafflagen, offentlighetslagen och andra allmänna förvaltningslagar även i den föreslagna lagen. I den föreslagna lagen kan som skyddsåtgärder betraktas åtminstone bestämmelserna om beviljande och upphävande av användarrättigheter och om lagringstider. På den person som behandlar uppgifter ska offentlighetslagen tillämpas, vilket betyder att personen omfattas av en lagstadgad sekretess, på det sätt som krävs i artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen.
Den föreslagna 2 mom. 5 punkten ändras jämfört med nuläget så att det till punkten fogas ett omnämnande av det i 10 kap. avsedda sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år och det i 111 § avsedda stödet till kommunen för lönekostnader av arbete ordnat på basis av sysselsättningsskyldighet. I båda fallen är det fråga om stöd som beviljas arbetsgivaren för lönekostnader. Det nämnda sysselsättningsstödet avseende personer som fyllt 55 år är en ny stödform. Det har föreslagits att bestämmelser om den ska fogas till lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice i samband med lönesubventionsreformen. Enligt den föreslagna 111 § har kommunen rätt att få stöd för lönekostnaderna för en person som kommunen sysselsatt på basis av sysselsättningsskyldighet, om de villkor som anges i paragrafen uppfylls. På samma sätt som i fråga om lönesubvention är det också när det gäller sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år och stöd enligt 111 § som beviljas för lönekostnader av arbete ordnat på basis av sysselsättningsskyldighet fråga om stöd som beviljas arbetsgivare och också i fråga om dessa behöver arbetskraftsmyndigheten behandla beslut om stöd och tillhörande uppgifter om uppföljning och utbetalning.
I föreslagna 4 mom. föreskrivs det att om en personuppgift som behandlas har erhållits från en annan källa än den registrerade personen, ska det i personens uppgifter antecknas var uppgiften har erhållits och vem som har antecknat den. Momentet har motsvarande innehåll som 13 kap. 5 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt föreslagna 5 mom. har den registrerade inte en rätt baserad på artikel 18 i den allmänna dataskyddsförordningen att begränsa behandlingen av de uppgifter som avses i 1 mom. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 5 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Artikel 18 i den allmänna dataskyddsförordningen gäller den registrerades rätt att begränsa behandlingen. Enligt artikel 18.1 ska den registrerade ha rätt att av den personuppgiftsansvarige kräva att behandlingen begränsas om någon av de situationer som räknas upp i artikeln föreligger. Exempelvis ska enligt led a behandlingen begränsas, om den registrerade bestrider personuppgifternas korrekthet. I en sådan situation ska behandlingen begränsas under en tid som ger den personuppgiftsansvarige möjlighet att kontrollera om personuppgifterna är korrekta. Om det beslutas att behandlingen ska begränsas i enlighet med artikel 18.1, får enligt artikel 18.2 sådana personuppgifter, med undantag för lagring, endast behandlas med den registrerades samtycke eller för att fastställa, göra gällande eller försvara rättsliga anspråk eller för att skydda någon annan fysisk eller juridisk persons rättigheter eller för skäl som rör ett viktigt allmänintresse för unionen eller för en medlemsstat. Med stöd av artikel 23 kan denna rätt för den registrerade begränsas när villkoren för begränsning uppfylls.
Genom artikel 23.1 i den allmänna dataskyddsförordningen ges medlemsstaterna en möjlighet att i sin nationella rätt begränsa tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artikel 18, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa till exempel en medlemsstats viktiga mål av generellt allmänt intresse, särskilt ett av en medlemsstats viktiga ekonomiska eller finansiella intressen, däribland penning-, budget- eller skattefrågor, folkhälsa och social trygghet (artikel 23.1 e). I artikel 23.2 i förordningen föreskrivs det vad dessa lagstiftningsåtgärder ska innehålla bestämmelser om. Enligt punkt 2 ska det i den nationella lagstiftningen finnas bestämmelser om ändamålen med behandlingen, kategorierna av personuppgifter, omfattningen av begränsningarna, skyddsåtgärder för att förhindra missbruk eller olaglig tillgång eller överföring, specificeringen av den personuppgiftsansvarige och lagringstiden.
Skötseln av en uppgift som anknyter till offentlig arbetskraftsservice, utkomstskydd för arbetslösa eller alterneringsledighet kan inte med beaktande av målen för uppgiften vara beroende av den registrerades beslut att begränsa behandlingen av uppgifter som gäller honom eller henne. Med tanke på förvaltningen av kundinformationssystemet samt utbetalning av utkomstskydd för arbetslösa och alterneringsersättning är det inte möjligt att en person skulle kunna begränsa behandlingen av uppgifter som gäller honom eller henne t.ex. under tiden för utredandet av den rättsliga grunden för den personuppgiftsansvariges behandling av uppgifter eller behandlingen av ett påstående om att uppgifterna eller behandlingen av dem är felaktig. Detta skulle kunna äventyra behandlingen av förmånsärendet och uppgifternas korrekthet. De registerförda uppgifterna ska vara korrekta och fullständiga, och de kan inte vara beroende av behandlingen av invändningar som gäller skydd av personuppgifter tills det har fattats ett beslut med anledning av ovan avsedda invändning. Om en persons uppgifter inte kan behandlas, kan inte heller tjänster ordnas för eller förmåner betalas till personen. Således föreslås att det föreskrivs att den registrerade inte har en i artikel 18 i den allmänna dataskyddsförordningen avsedd rätt att begränsa behandlingen av uppgifter i ett register över enskilda kunder. Andra rättigheter som anges i den allmänna dataskyddsförordningen och som med stöd av förordningen ska tillämpas på sådan behandling som behövs för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige ska inte begränsas enligt lagförslaget.
Förutsättningarna för begränsning av den registrerades rättigheter enligt artikel 23.1 i den allmänna dataskyddsförordningen uppfylls, eftersom begränsningen utgör en nödvändig och proportionell åtgärd för att uppfylla medlemsstatens mål gällande främjandet av sysselsättningen, utkomstskyddet för arbetslösa och alterneringsledighet. I begränsningen iakttas till centrala delar de grundläggande fri- och rättigheterna, eftersom det föreskrivs om behandlingen i lag och den registrerade har rätt att söka ändring i besluten. Även övriga garantier för god förvaltning har tillförsäkrats genom lag. Dessutom uppfylls kraven i artikel 23.2 i förordningen. Bestämmelser om ändamålen med behandlingen finns i den föreslagna 112 och 113 §, bestämmelser om personuppgifter som får behandlas finns i den föreslagna 114 §. Som tillämpningsområde för begränsningar anges i det föreslagna 114 § 5 mom. uppgifter som gäller enskilda kunder. Bestämmelser om skyddsåtgärder finns i föreslagna 122, 123 och 124 §. Dessutom ska bestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen) om sekretess och dataskyddslagens bestämmelser om tystnadsplikt och sanktioner för brott mot tystnadsplikten samt informationshanteringslagens bestämmelser om säkerställande av informationssäkerheten så väl som tillämpningen av allmänna förvaltningslagar betraktas som skyddsåtgärder för att förhindra missbruk av och olaglig åtkomst till eller överföring av uppgifter. De personuppgiftsansvariga anges i 121 § och lagringstiderna i 122 §. Den registrerade får information om begränsningen genom lagstiftningen. Skyldigheten att ge den registrerade information om behandlingen grundar sig dessutom på artiklarna 13 och 14 i den allmänna dataskyddsförordningen.
115 §. Arbetskraftsmyndigheters rätt till information.Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens rätt till information i anslutning till arbetskraftsservice. Bestämmelser om annan rätt att få information föreslås i egna paragrafer. Rätten att få uppgifter gäller sådana uppgifter om en kund hos arbetskraftsservicen som får behandlas med stöd av den föreslagna 114 §.
Enligt 1 mom. har arbetskraftsmyndigheten rätt att få sådana sekretessbelagda uppgifter som är nödvändiga för att arbetskraftsservice ska kunna verkställas. I regel får arbetskraftsmyndigheten de uppgifter som behövs för tillhandahållandet av arbetskraftsservice direkt av kunden. Enligt 27 § 2 mom. i förslaget förutsätter registrering som arbetssökande att kunden lämnar de uppgifter om sin arbetserfarenhet, arbetsförmåga, utbildning och övriga kompetens som behövs med tanke på sysselsättning och offentlig arbetskraftsservice. Om en arbetssökande inom den tid som arbetskraftsmyndigheten satt ut inte lämnar sådana uppgifter om sin arbetserfarenhet, utbildning och övriga kompetens samt arbetsförmåga som behövs för att få arbetskraftsservice och arbete, upphör jobbsökningen att vara i kraft med stöd av 28 § 1 mom. 2 punkten i förslaget.
I vissa situationer kan det för att arbetskraftsservicen ska kunna verkställas vara nödvändigt för arbetskraftsmyndigheten att få uppgifter direkt av någon annan än kunden själv. Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna sänder uppgifter om antalet dagar som personen har fått arbetslöshetsförmån för. Uppgifterna är nödvändiga för arbetskraftsmyndigheten till exempel när det gäller att fullgöra myndighetens sysselsättningsskyldighet.
Arbetskraftsmyndigheter kan skaffa sådan offentlig arbetskraftsservice som avses i lagförslaget av olika serviceproducenter. Vidare kan arbetskraftsmyndigheter erbjuda annan sysselsättningsfrämjande service, till exempel sysselsättningstjänster ordnade inom ramen för kommunens allmänna kompetens. När offentlig arbetskraftsservice och annan sysselsättningsfrämjande service skaffas av serviceproducenter är det nödvändigt att arbetskraftsmyndigheten får uppgifter om hur servicen framskrider och om resultaten, för att kunna planera kundens serviceprocess och säkerställa att den framskrider. Serviceproducenterna har rätt att lämna ut dessa uppgifter direkt till arbetskraftsmyndigheten utan att de uttryckligen behöver inhämta samtycke av kunden.
Arbetskraftsmyndigheter kan dessutom behöva begära uppgifter direkt av en annan myndighet. Detta gäller situationer där en arbetskraftsmyndighet måste bedöma om den ska radera eller vägra att ta emot en platsanmälan. Uppgifterna kan behövas i synnerhet för att bedöma om arbetsgivaren på ett väsentligt sätt har försummat sina skyldigheter enligt arbetsavtalslagen eller sina skyldigheter att betala skatter eller lagstadgade avgifter eller om det på arbetsplatsen eventuellt finns sådana problemförhållanden som kan inverka på tillhandahållandet av arbetskraftsservice. Sådana uppgifter som avses ovan kan begäras till exempel av skattemyndigheten, lönegarantimyndigheten eller arbetarskyddsmyndigheten.
I 2 mom. föreskrivs det om en ny rätt att få uppgifter jämfört med den gällande lagstiftningen. Enligt det föreslagna 2 mom. har arbetskraftsmyndigheten rätt att ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002) få uppgifter om sådana domar och beslut som avses i 83 § 3 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen, när syftet är att utreda om villkoren uppfylls för beviljande av lönesubvention och sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år. Den föreslagna 83 § innehåller bestämmelser om villkor som gäller arbetsgivare i fråga om lönesubvention. I 3 mom. 4 punkten föreslås en bestämmelse om brott som utgör hinder för beviljande av lönesubvention. I 95 § 2 mom. i lagen finns bestämmelser om hinder för beviljande av sysselsättningsstöd för anställning av personer som fyllt 55 år. Enligt 3 punkten i det momentet beviljas inte sysselsättningsstöd om arbetsgivaren har gjort sig skyldig till ett förfarande som avses i 83 § 4 punkten.
116 §. Andra myndigheters och serviceproducenters rätt till information. I paragrafen föreskrivs det om utvecklings- och förvaltningscentrets, arbets- och näringsministeriets och regionförvaltningsverkets rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs dessutom om rätten att få uppgifter för serviceproducenter inom arbetskraftsservice samt producenter av sådan service till stöd för sysselsättning som arbetskraftsmyndigheten ordnar och som överenskommits i en sysselsättningsplan eller en ersättande plan.
I 1 mom. föreslås en rätt för utvecklings- och förvaltningscentret att få sekretessbelagda uppgifter som är nödvändiga för att centret ska kunna sköta de uppgifter som centret har hand om enligt lagförslaget eller någon annan lag när det gäller verkställighet, uppföljning och utvärdering av arbetskraftsservice. Centret har enligt lagförslaget ansvar för de riksomfattande informationssystemtjänsterna för arbetskraftsservice som avses i 13 kap. Centret föreslås även ha uppgifter inom den samlade servicen för internationell rekrytering. Enligt 3 a § 2 mom. 3 punkten i lagförslag 3 ska utvecklings- och förvaltningscentret sköta de nationella tjänster genom vilka invandring av kompetent arbetskraft samt rörlighet inom arbetskraften främjas. Enligt förslaget sköter även Business Finland Ab uppgifter inom den samlade servicen för internationell rekrytering. För att säkerställa att servicen för internationell rekrytering utgör en sammanhängande och fungerande helhet är det viktigt att utvecklings- och förvaltningscentret också av Business Finland Ab få de uppgifter som är nödvändiga för att centret ska kunna sköta sina uppgifter. Närmare bestämmelser om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter i fråga om de riksomfattande informationssystemtjänsterna, såsom att förvalta och utveckla den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice, den nationella serviceplattformen och den riksomfattande helheten av kundinformationssystem, föreslås i detta kapitel. Bestämmelser om centrets övriga uppgifter på området arbetskraftsservice finns dessutom i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna. I lagförslag 3 i denna proposition föreslås det ändringar i centrets uppgifter enligt den lagen. Enligt 3 a § 2 mom. 2 punkten i lagförslag 3 ska utvecklings- och förvaltningscentret följa upp och utvärdera arbetskraftsservicens resultat och hur servicen fungerar samt producera information om den. Dessutom ska centret framöver sköta uppgifter som rör verkställigheten av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). Förslag om dessa uppgifter ingår i lagförslag 6 i denna proposition. I 11 kap. 4 a § i lagförslag 6 om ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa föreslås bestämmelser om arbetskraftspolitiska utlåtanden givna av utvecklings- och förvaltningscentret.
I paragrafens 2 mom. föreslås en rätt för arbets- och näringsministeriet att få sekretessbelagda uppgifter som är nödvändiga för att ministeriet ska kunna sköta de uppgifter som centret har hand om enligt lagförslaget eller någon annan lag och som gäller verkställighet, uppföljning, utvärdering och styrning av arbetskraftsservice. Enligt den föreslagna 20 § har arbets- och näringsministeriet hand om den allmänna ledningen, styrningen och utvecklingen av offentlig arbetskraftsservice. Baserat på den bestämmelsen ansvarar ministeriet bland annat för den strategiska planeringen i fråga om tillgång på kompetent arbetskraft och främjande av sysselsättningen samt för annan därtill anknytande planering på riksnivå. Arbets- och näringsministeriet föreslås också ha ansvar för de diskussioner för samarbete och uppföljning som avses i 3 kap. samt för att följa upp och utvärdera sättet på vilket arbetskraftsservicen och förvaltningen av sysselsättningen ordnas i kommunerna. Dessutom ska ministeriet fortsättningsvis ha till uppgift att ta fram arbetsförmedlingsstatistik.
Enligt föreslagna 3 mom. har regionförvaltningsverket oberoende av sekretessbestämmelserna och andra begränsningar i fråga om erhållande av uppgifter rätt att avgiftsfritt av arbetskraftsmyndigheten och utvecklings- och förvaltningscentret få de uppgifter som är nödvändiga för den tillsyn som avses i 25 §. Enligt den föreslagna 25 § behandlar regionförvaltningsverket förvaltningsklagan när den gäller lagenligheten hos sådana uppgifter och sådan offentlig arbetskraftsservice som denna lag ålägger arbetskraftsmyndigheter. Regionförvaltningsverket kan dessutom utöva tillsyn på eget initiativ.
Enligt den föreslagna paragrafens 4 mom. ska producenter av arbetskraftsservice och producenter av sådan sysselsättningsfrämjande service som en arbetskraftsmyndighet ordnar och som överenskommits i en sysselsättningsplan eller en plan som ersätter en sysselsättningsplan ha rätt oberoende av sekretessbestämmelserna att avgiftsfritt av arbetskraftsmyndigheter och utvecklings- och förvaltningscentret få de uppgifter om enskilda kunder som är nödvändiga för att producera och ge service. Arbetskraftsmyndigheterna och utvecklings- och förvaltningscentret ska enligt förslaget svara för att rätten till information tillgodoses i fråga om den service de anskaffat. Uppgifter som är nödvändiga för att ordna service är åtminstone kundens namn och kontaktuppgifter, såsom boningsort, adress, telefonnummer och e-postadress. I övrigt ska det bedömas från fall till fall vilka uppgifter som är nödvändiga för att ordna service. Tonvikten i sådana bedömningar ska ligga uppgifternas nödvändighet för att service ska kunna ordnas. Bedömningen ska utgå från en snäv tolkning av begreppet nödvändig. Till exempel kan producenter av tränings- eller utbildningstjänster ges uppgifter om kundens utbildning och tidigare anställningar om uppgifterna är nödvändiga för valet av utbildning och tillhandahållandet av utbildningen. Om en kund har hänvisats till en tjänsteproducent till exempel för framtagning av en sådan sakkunnigbedömning som avses i den föreslagna 51 §, kan också uppgifter om kundens hälsotillstånd vara nödvändiga för att service ska kunna ordnas. Uppgifter som gäller en persons hälsotillstånd hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen. För att sådana ska kunna lämnas ut krävs både att de är nödvändiga och att personen ger ett skriftligt och specificerande samtycke till att de lämnas ut. Samtycket utgör en skyddsåtgärd.
117 §. Rätt till information med avseende på antagning av studerande till arbetskraftsutbildning. I paragrafen föreskrivs det jämfört med den gällande lagstiftningen om en ny rätt att få uppgifter som hänför sig till antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning enligt 7 kap. i den föreslagna lagen. Enligt förslagets 63 § 1 mom. beslutar den arbetskraftsmyndighet som ordnar utbildningen om antagningen av studerande till arbetskraftsutbildning. I samma 1 mom. föreskrivs dessutom att det till stöd för antagningen av studerande kan finnas en urvalsgrupp som utöver arbetskraftsmyndigheten kan bestå av en företrädare för utbildaren samt av andra sakkunniga. Också en arbetsgivare som är med om att ge sådan gemensamt anskaffad utbildning som avses i 62 §, en uppdragsgivare till en person som ämnar bli företagare eller ett företag som överlåter företagarrättigheterna ska kunna delta som medlem i urvalsgruppen.
Det är nödvändigt att i lag föreskriva om rätten att få uppgifter om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning, eftersom informationsutbytet om antagning av studerande för närvarande baserar sig på den sökandes samtycke. Enligt skäl 43 i den allmänna dataskyddsförordningen bör samtycket inte utgöra giltig rättslig grund för behandling av personuppgifter i ett särskilt fall där det råder betydande ojämlikhet mellan den registrerade och den personuppgiftsansvarige. Detta gäller särskilt om den personuppgiftsansvarige är en myndighet och det därför är osannolikt att samtycket har lämnats frivilligt när det gäller alla förhållanden som denna särskilda situation omfattar. Förutom att samtycke enligt den allmänna dataskyddsförordningen inte ska användas som grund för behandling i myndighetsverksamhet, är ett informationsutbyte som grundar sig på samtycke förknippat med en risk för att de som söker till arbetskraftsutbildning försätts i en ojämlik ställning beroende på om de har gett sitt samtycke till att uppgifter om dem lämnas ut eller inte. Alla medlemmar i urvalsgruppen har inte lika rätt att bekanta sig med sökandenas ansökningar, om rätten till information förutsätter att sökanden ger sitt samtycke. Avsaknaden av rätt att få information kan å andra sidan leda till att till exempel parter som är viktiga med tanke på genomförandet av utbildningen, såsom utbildare och i fråga om gemensamt anskaffad utbildning arbetsgivare, inte får sin åsikt hörd.
118 §. Utlämnande av uppgifter till arbetsgivare för tillsättande av platser och arbetsgivarens rätt till information.Paragrafens 1–3 mom. har motsvarande innehåll som 13 kap. 9 § 1–3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Ordalydelsen i det föreslagna 1 mom. har dock preciserats så att det i momentet nämns att den som lämnar ut uppgifter är en arbetskraftsmyndighet.
I 4 mom. föreskrivs det om arbetskraftsmyndighetens skyldighet att lämna kommunen sådana uppgifter om den som ska sysselsättas som är nödvändiga för fullgörande av sysselsättningsskyldigheten enligt 108 §. De uppgifter som lämnas ut kan också innehålla sådana uppgifter om hälsotillståndet hos den som ska sysselsättas som är nödvändiga för att sysselsättningsskyldigheten ska kunna fullgöras och som kan lämnas ut utan personens samtycke.
Den föreslagna bestämmelsen behövs, eftersom sysselsättningsskyldigheten gäller hemkommunen för den som ska sysselsättas och den inte nödvändigtvis är en sådan arbetskraftsmyndighet som avses i lagen. Å andra sidan kan fullgörandet av sysselsättningsskyldigheten även i en kommun som är arbetskraftsmyndighet fullgöras vid någon annan enhet i kommunen än en enhet som sköter offentlig arbetskraftsservice. Då ska uppgifter om den som ska sysselsättas kunna lämnas ut också inom kommunen till en person som inte sköter sådana uppgifter inom den offentliga arbetskraftsservicen som avses i den föreslagna lagen och som därmed i princip inte har rätt att behandla och få uppgifter om enskilda kunder inom arbetskraftsservicen.
Bestämmelser om den sysselsättningsanmälan som gäller sysselsättningsskyldigheten och om utlämnande av uppgifter om den som ska sysselsättas finns för närvarande i statsrådets förordning om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Eftersom det i de uppgifter som lämnas ut till kommunen för att sysselsättningsskyldigheten ska uppfyllas ingår sekretessbelagda personuppgifter om den som ska sysselsättas, är det ändamålsenligt att överföra bestämmelserna om utlämnande av uppgifter från förordningen till lagnivå.
Det föreslagna 5 mom. motsvarar 12 kap. 6 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice i fråga om den rätt att få uppgifter som hänför sig till arbetsgivarens återanställningsskyldighet. Enligt 12 kap. 6 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice har arbetsgivaren för att fullgöra den skyldighet som föreskrivs i 7 kap. 3 § 3 mom. i den lagen rätt att få information om huruvida en person som arbetsgivaren namngett och vars anställningsförhållande upphört under de 12 föregående månaderna finns registrerad som arbetssökande. Enligt 7 kap. 3 § 2 mom. 1 punkten i den lagen ska lönesubvention inte beviljas en arbetsgivare som bedriver näringsverksamhet av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker har sagt upp en arbetstagare vars uppsägningstid har löpt ut under de 12 månader som föregår ansökan om lönesubvention. Enligt 3 § 3 mom. i det kapitlet kan lönesubvention dock beviljas trots 2 mom. 1 punkten, om arbetsgivaren före ansökan om lönesubvention har återanställt den arbetstagare som sagts upp av produktionsorsaker eller av ekonomiska orsaker. Lagförslaget medför en revidering av dessa bestämmelser om lönesubvention. Det i 7 kap. 3 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice föreskrivna villkoret för beviljande av lönesubvention ska enligt förslaget inte tas med i den föreslagna 83 §, som innehåller bestämmelser om villkor som gäller arbetsgivare i fråga om lönesubvention. Det föreslagna momentet avses således inte innehålla några bestämmelser om en rätt till information med anknytning till villkoren för beviljande av lönesubvention.
119 §. Särskilda bestämmelser om utlämnande av uppgifter.Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om skyldigheten för utvecklings- och förvaltningscentret att för upprättande av arbetsförmedlingsstatistik lämna ut uppgifter ur den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice till arbets- och näringsministeriet. Uppgifterna ska lämnas ut på eget initiativ och avgiftsfritt. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 10 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Det föreslagna 2 mom. innehåller en bestämmelse om beviljande av tillstånd enligt 28 § i offentlighetslagen. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 10 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Enligt 28 § i offentlighetslagen kan myndigheter i enskilda fall bevilja tillstånd att ta del av en sekretessbelagd handling för vetenskaplig forskning eller statistikföring eller för ett sådant planerings- eller utredningsarbete som en myndighet utför. Enligt 13 kap. 10 § 2 mom. i den gällande lagen om arbetskrafts- och företagsservice beviljas tillstånd enligt 28 § i offentlighetslagen att lämna ut i 13 kap. 2 § avsedda sekretessbelagda uppgifter för statistikföring, vetenskaplig forskning eller myndigheters planerings- eller utredningsarbete enligt beslut av utvecklings- och förvaltningscentret. Enligt det föreslagna 2 mom. ska tillstånd enligt 28 § i offentlighetslagen beviljas enligt beslut av utvecklings- och förvaltningscentret när begäran gäller den nationella informationsresurs som avses i den föreslagna 120 §. Om begäran om uppgifter för forskning framställs till exempel till en arbetskraftsmyndighet som enligt den föreslagna regleringen inte är behörig att bevilja tillstånd för forskning, ska myndigheten i enlighet med förvaltningslagen överföra begäran till utvecklings- och förvaltningscentret.
I egenskap av personuppgiftsansvarig för arbetsförmedlingsstatistiken är det fortsättningsvis arbets- och näringsministeriet som beviljar tillstånd för forskning, om ansökan uttryckligen gäller arbetsförmedlingsstatistiken.
120 §. Riksomfattande informationssystemtjänster för arbetskraftsservice.I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs det att utvecklings- och förvaltningscentret ansvarar för att utveckla och förvalta den nationella informationsresurs, den nationella serviceplattform och den riksomfattande helhet av kundinformationssystem som bildar de riksomfattande informationssystemtjänsterna för arbetskraftsservice. Den nationella informationsresursen ska innehålla både data som gäller den operativa verksamheten inom arbetskraftsservice och data som gäller rapportering och statistikföring. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som ska föras in i informationsresursen finns i den föreslagna 121 §, närmare bestämmelser om användarrättigheter till kundinformationssystem som ingår i den riksomfattande helheten av kundinformationssystem finns i de föreslagna 124–126 § och närmare bestämmelser om serviceplattformen i det föreslagna 14 kap.
I egenskap av förvaltare av de riksomfattande informationssystemtjänsterna för arbetskraftsservice svarar utvecklings- och förvaltningscentret för den tekniska utformningen av den informationsresurs, den helhet av kundinformationssystem och den serviceplattform som ingår i informationssystemtjänsterna. Med stöd av lagen om informationshantering är det utvecklings- och förvaltningscentret som definierar och uppdaterar beskrivningen av strukturen för information som överförs via ett tekniskt gränssnitt.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs dessutom om samarbete mellan centret och de arbetskraftsmyndigheter som använder de riksomfattande informationssystemtjänsterna när det gäller att utveckla tjänsterna. Samarbetet mellan centret och de arbetskraftsmyndigheter som använder informationssystemtjänsterna är viktigt med tanke på övergången av organiseringsansvaret för arbetskraftsservice från staten till kommunerna, som medför att de som använder informationssystemtjänsterna till största del är anställda hos de nya arbetskraftsmyndigheterna. Användarnas erfarenheter är en mycket viktig informationskälla när utvecklingsbehoven för informationssystemtjänsterna utreds och utvärderas. Framöver är det dessutom i huvudsak kommunerna som har den kundservicekompetens inom arbetskraftsservice som behövs för att utveckla informationssystemen. När de verkställer arbetskraftsservice får arbetskraftsmyndigheterna med andra ord mycket information som är av nytta för sådant utvecklingsarbete. Utvecklings- och förvaltningscentret ska se till att kommunerna informeras om planerade utvecklingsåtgärder innan de genomförs så att kommunerna har tillräckligt med tid att förbereda sig för ändringarna och anpassa sig till dem. Det samarbete som handlar om att utveckla informationssystemtjänsterna omfattar också samarbete för att ordna användarutbildningar föranledda av systemändringar.
I det föreslagna 2 mom. åläggs arbetskraftsmyndigheter att använda den nationella informationsresursen, serviceplattformen och helheten av kundinformationssystem när de verkställer arbetskraftsservice. Bestämmelser om vilka uppgifter som arbetskraftsmyndigheter ska föra in i den nationella informationsresursen finns i den föreslagna 121 §.
Dessutom föreskrivs det i 2 mom. närmare om innehållet i den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Helheten av kundinformationssystem ska innehålla ett system för hantering av kundrelationer, ett allmänt stödsystem samt e-tjänster för kunder och sakkunniga. Det allmänna stödsystemet används för behandling av ansökningar, beslut och utbetalningar som gäller lönesubvention och startpeng.
Syftet med skyldigheten att använda de riksomfattande informationssystemtjänsterna är särskilt i början av genomförandet av reformen av arbetskraftsservicen att säkerställa en smidig överföring av organiseringsansvaret från staten till kommunernas arbetskraftsmyndigheter. När arbetskraftsmyndigheterna och utvecklings- och förvaltningscentret använder samma informationsresurs, helhet av kundinformationssystem och serviceplattform, kan man minimera överföringen av uppgifter mellan olika myndigheter och informationssystem och på så sätt också minimera informationssäkerhetsriskerna i samband med överföringen av uppgifter samt riskerna för skyddet av personuppgifter, såsom risken för dataläckor och dataintrång. Genom gemensamma informationssystemtjänster säkerställs dessutom så enhetliga registreringssätt och enhetliga datastrukturer som möjligt för den information som inflyter från arbetskraftsservicen för att man på riksnivå ska få så jämförbar information som möjligt om genomförandet av arbetskraftsservicen.
Genom skyldigheten att använda de riksomfattande informationssystemtjänsterna kan man också tygla de kostnader som orsakas av informationssystemen och de ändringar som föranleds av överföringen av ansvaret för att ordna arbetskraftsservice som hänför sig till dem. När man använder sig av en riksomfattande helhet av kundinformationssystem är behovet av att bygga upp gränssnitt och integrationer mellan olika system sannolikt mindre än om det byggs en förbindelse mellan flera olika kundinformationssystem och den nationella informationsresursen och serviceplattformen för arbetskraftstjänster.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens möjlighet att skaffa tillägg, dvs. moduler, som kompletterar den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Ett sådant tillägg kan till exempel vara ett självutvärderingsverktyg för arbetssökande, ett responssystem för tjänster eller något annat system som stöder genomförandet av arbetskraftsservicen. Tillägg kan inte ersätta de informationssystem som ingår i den riksomfattande helheten av kundinformationssystem och som arbetskraftsmyndigheterna med stöd av den föreslagna regleringen är skyldiga att använda.
I 3 mom. föreslås dessutom att de tillägg som arbetskraftsmyndigheterna skaffar vid behov ska vara kompatibla med den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Kompatibilitet förutsätts till exempel när tillägget behandlar uppgifter som arbetskraftsmyndigheten anser vara nödvändiga att lagra eller som den är skyldig att lagra i den nationella informationsresursen. För tydlighetens skull föreskrivs det i momentet att den föreslagna lagen ska tillämpas i fråga om behandling av personuppgifter i ett tillägg.
121 §. Uppgifter som ska föras in i den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice.Syftet med den nationella informationsresursen är att samla ihop alla uppgifter som uppkommer när arbetskraftsservice ordnas och produceras och som gäller kunder, tjänsteproducenter och tjänster. Den föreslagna paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om de uppgifter som arbetskraftsmyndigheter och utvecklings- och förvaltningscentret är skyldiga att föra in i den nationella informationsresursen. Eftersom arbetskraftsmyndigheterna avses använda uppgifterna i informationsresursen i sitt dagliga kundarbete ska uppgifterna föras in i realtid. Detta innebär att arbetskraftsmyndigheterna också har tillgång i realtid till de data som gäller den operativa verksamheten inom arbetskraftsservice.
I den nationella informationsresursen ska ovannämnda aktörer föra in de uppgifter som behövs för att ordna och producera arbetskraftsservice (1 punkten), de uppgifter som behövs för att ordna, producera och följa upp tjänster för internationell rekrytering (2 punkten) och de uppgifter som behövs för att ordna kundservice över gränserna till andra arbetskraftsmyndigheters ansvarsområden samt för att tillhandahålla rådgivning som gäller arbetskraftsservice (3 punkten). I föreslagna 1–3 punkten avses uppgifter som behövs för att till exempel kundens serviceprocess, arbetsförmedlingen inklusive tjänster som gäller internationell rekrytering och kundservicen ska kunna genomföras smidigt. Baserat på förslaget kan kunder inom arbetskraftsservice också ta del av service som ordnas av en annan arbetskraftsmyndighet än den på kundens hemort. Med tanke på detta är det ändamålsenligt att kundens uppgifter förs in i den nationella informationsresursen där de är tillgängliga för de arbetskraftsmyndigheter som har rätt att behandla dem.
I den nationella informationsresursen ska dessutom uppgifter som behövs för allmän styrning, planering och utveckling av arbetskraftsservice (4 punkten), för att följa upp och utvärdera förvaltningen av sysselsättningen (5 punkten) samt för statistikföring och kunskapsbaserad ledning (6 punkten) föras in. I 5 och 6 punkten i förslaget avses uppgifter som behövs för att statliga och kommunala uppgifter som gäller verkställighet av arbetskraftsservice ska kunna skötas på ett resultatrikt sätt. Uppgifterna i den nationella informationsresursen avses bli använda för utredning och uppföljning av förvaltningen av sysselsättningen på både riksnivå och lokal nivå. Dessutom avses arbetskraftsmyndigheterna kunna använda uppgifterna i den nationella informationsresursen för att utveckla sin service.
Enligt föreslagna 2 mom. omfattar i 1 mom. avsedda uppgifter åtminstone sådana uppgifter om kunder och serviceproducenter som avses i 114 §. Det föreslagna momentet gäller alltså de uppgifter som arbetskraftsmyndigheten åtminstone är skyldig att föra in i den nationella informationsresursen. I momentet föreslås även ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om uppgifter som ska föras in i den nationella informationsresursen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet att utfärda förordning gäller uppgifter som inte är personuppgifter. Bestämmelser om personuppgifter som ska föras in i den nationella informationsresursen föreslås i 114 §.
Enligt föreslagna 3 mom. kan också producenter av arbetskraftsservice föra in uppgifter om hur upphandlad service framskrider och om dess resultat i den nationella informationsresursen. Syftet med bestämmelsen är att underlätta för serviceproducenter att fullgöra sin rapporteringsskyldighet, genom att uppgifter om upphandlad service kan lagras direkt i informationsresursen som alla arbetskraftsmyndigheter har tillgång till. Möjligheten till direkt lagring i resursen gör även behandlingen av uppgifterna säkrare och förbättrar dataskyddet. En förutsättning för tjänsteproducentens möjlighet att föra in uppgifter i den nationella informationsresursen är att den som är anställd hos tjänsteproducenten har beviljats användarrättigheter till ett kundinformationssystem som ingår i den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. En person som är anställd hos en producent av arbetskraftsservice och sköter uppgifter som gäller arbetskraftsservice ska enligt det föreslagna 125 § 3 mom. kunna beviljas användarrättigheter till helheten av kundinformationssystem som ingår i de riksomfattande informationssystemtjänsterna.
122 §. Radering och arkivering av uppgifter införda i den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 13 kap. 5 § 3 och 4 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
123 §. Personuppgiftsansvariga för den nationella informationsresursen för arbetskraftsservice.I artikel 26 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det att om två eller fler personuppgiftsansvariga gemensamt fastställer ändamålen med och medlen för behandlingen ska de vara gemensamt personuppgiftsansvariga. Gemensamt personuppgiftsansvarigas respektive ansvar kan fastställas genom ett inbördes arrangemang mellan dem eller helt eller delvis genom medlemsstatens nationella rätt. Arrangemanget eller den nationella rätten ska på lämpligt sätt återspegla de gemensamt personuppgiftsansvarigas respektive roller och förhållanden gentemot registrerade. Oberoende av ansvarsfördelningen mellan de gemensamt personuppgiftsansvariga får den registrerade utöva sina rättigheter enligt den allmänna dataskyddsförordningen med avseende på och emot var och en av de personuppgiftsansvariga.
Enligt det föreslagna 1 mom. är utvecklings- och förvaltningscentret och arbetskraftsmyndigheterna gemensamt personuppgiftsansvariga för den nationella informationsresurs som avses i den föreslagna 120 §. Ansvarsområdena för centret och arbetskraftsmyndigheterna i egenskap av gemensamt personuppgiftsansvariga fastställs i lagstiftningen.
De uppgifter som utvecklings- och förvaltningscentret föreslås ha i egenskap av personuppgiftsansvarig enligt dataskyddsförordningen räknas upp i 2 mom. Enligt det momentet svarar centret för
- skyldigheter för personuppgiftsansvariga enligt artikel 12.1 och 12.2 i den allmänna dataskyddsförordningen,
- inbyggt dataskydd och dataskydd som standard enligt artikel 25 i den förordningen,
- säkerhet i samband med behandlingen enligt artikel 32 i den förordningen,
- konsekvensbedömning avseende dataskydd enligt artikel 35 i den förordningen,
- förhandssamråd enligt artikel 36 i den förordningen och sådana andra skyldigheter med anknytning till informationssystemets informationssäkerhet som den personuppgiftsansvarige har enligt den förordningen.
De uppgifter som utvecklings- och förvaltningscentret ansvarar för enligt det föreslagna 2 mom. motsvarar den personuppgiftsansvariges uppgifter enligt 13 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt det föreslagna 3 mom. ansvarar arbetskraftsmyndigheterna för de andra än i 2 mom. avsedda skyldigheter som i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs för personuppgiftsansvariga. Varje arbetskraftsmyndighet ansvarar för uppgifterna som personuppgiftsansvarig för sina kunder.
Ansvaret som personuppgiftsansvarig fördelas mellan utvecklings- och förvaltningscentret och arbetskraftsmyndigheterna i huvudsak i överensstämmelse med den ansvarsfördelning som i gällande lag råder mellan centret och arbets- och näringsbyråerna samt mellan centret och de kommuner som deltar i det kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen. Uppgifter som personuppgiftsansvariga har enligt dataskyddsförordningen och som arbetskraftsmyndigheterna ansvarar för är till exempel den i artikel 28.1 avsedda skyldigheten att endast anlita sådana personuppgiftsbiträden som ger tillräckliga garantier om att genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder på ett sådant sätt att behandlingen uppfyller kraven i förordningen. Också de uppgifter för personuppgiftsansvariga som hänför sig till tillgodoseendet av den registrerades rättigheter ska, med undantag för de uppgifter som hör till utvecklings- och förvaltningscentret, ska enligt förslaget skötas av arbetskraftsmyndigheterna. Ansvarsfördelningen mellan arbetskraftsmyndigheter när det gäller uppgiften som personuppgiftsansvarig bestäms på basis av registrerade kundrelationer. Bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens skyldighet att tillhandahålla service föreslås i 17 §.
Enligt artikel 26.3 i den allmänna dataskyddsförordningen får den registrerade utöva sina rättigheter enligt den förordningen med avseende på och emot var och en av de personuppgiftsansvariga, oavsett ansvarsfördelningen mellan dem. Med detta avses att den registrerade kan inleda ett ärende oavsett hos vilken av de personuppgiftsansvariga den registrerade framställer begäran. Tillgodoseendet av den registrerades rättigheter förutsätter att en begäran eller förfrågan vid behov förmedlas till den personuppgiftsansvarige som enligt de personuppgiftsansvarigas inbördes ansvarsfördelning svarar för frågan. Om den registrerade till exempel hos UF-centret yrkar på att uppgifter om honom eller henne ska rättas, kan ämbetsverket i enlighet med förvaltningslagen (434/2003) överföra frågan till den arbetskraftsmyndighet där den registrerade är kund.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om ansvarsfördelningen i fråga om uppgifter som lämnas ut ur den nationella informationsresursen. Uppgifter om arbetskraftsservicens kunder i den nationella informationsresursen lämnas ut av utvecklings- och förvaltningscentret eller av respektive arbetskraftsmyndighet i fråga om dess kunder. Utvecklings- och förvaltningscentret kan lämna ut uppgifter ur den nationella informationsresursen till aktörer som har rätt att få uppgifter, oberoende av vilken arbetskraftsmyndighets kund det är fråga om. Syftet med bestämmelsen är att utvecklings- och förvaltningscentret centraliserat ska kunna ansvara för att uppgifter lämnas ut för sekundära ändamål, det vill säga till sådana aktörer utanför arbetskraftsservicen som har lagstadgad rätt att oberoende av sekretessbestämmelserna få uppgifter om kunder inom arbetskraftsservicen. Den som har rätt att få uppgifter kan framställa en begäran om information till utvecklings- och förvaltningscentret, som kan lämna ut uppgifterna oberoende vilken arbetskraftsmyndighets kunds uppgifter det är fråga om samt till exempel i situationer där begäran om information gäller kunder hos fler än en arbetskraftsmyndighet. Den ovannämnda möjligheten att lämna ut uppgifter centraliserat av utvecklings- och förvaltningscentret är praktisk för den som har rätt att få uppgifter och ändamålsenlig med tanke på dataskyddet och informationssäkerheten. Möjligheten att lämna ut uppgifter centraliserat är ändamålsenlig endast om utvecklings- och förvaltningscentret har den, eftersom centret är administratör för den nationella informationsresursen. Bestämmelsen kompletterar bestämmelsen i 119 § 2 mom., där det föreskrivs att tillstånd enligt 28 § i offentlighetslagen beviljas enligt beslut av utvecklings- och förvaltningscentret när det gäller uppgifter i den nationella informationsresursen.
Om en sådan begäran om information som avses i momentet framställs till någon arbetskraftsmyndighet som enligt den föreslagna regleringen inte är behörig att lämna ut alla begärda uppgifter, ska arbetskraftsmyndigheten i enlighet med förvaltningslagen överföra begäran till utvecklings- och förvaltningscentret eller den behöriga arbetskraftsmyndigheten för behandling.
124 §. Användarrättigheter till den riksomfattande helheten av kundinformationssystem.Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisning till 16 och 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen, vilka innehåller bestämmelser om kontroll av användarrättigheter och insamling av logginformation och ska iakttas utöver det som föreskrivs i det föreslagna 13 kap.
Enligt den föreslagna paragrafens 2 mom., som motsvarar gällande lag, krävs det personliga användarrättigheter för att använda den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Enligt 16 § i den lagen ska den systemansvariga myndigheten definiera användarrättigheterna för informationssystem. I den paragrafen föreskrivs det dessutom att användarrättigheterna ska definieras och uppdateras utifrån användarens uppgiftsrelaterade användningsbehov. Utvecklings- och förvaltningscentret har i enlighet med den föreslagna 120 § ansvaret att utveckla och förvalta de riksomfattande informationssystemtjänsterna och ska betraktas som systemansvarig myndighet enligt 16 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen. Således är det utvecklings- och förvaltningscentret som definierar användarrättigheterna till informationssystem.
I 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen finns bestämmelser om insamling av logginformation. Enligt den paragrafen ska en myndighet ombesörja att logginformation insamlas om användning av dess informationssystem och om utlämnande av information från dem, om användningen förutsätter identifiering eller annan registrering. Syftet med logginformationen är uppföljning av användningen och utlämnandet av information från informationssystem samt utredning av tekniska systemfel. Eftersom närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter ansvarar för de kundinformationssystem som hör till de riksomfattande informationssystemtjänsterna är det också centret som ansvarar för att samla in logginformation från dessa system så som avses i 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen.
Dessutom föreskrivs det i det föreslagna 2 mom. att användarrättigheterna till sitt innehåll, sin omfattning, sina behörigheter och sin varaktighet ska begränsas enligt vad som är nödvändigt för att en person ska kunna sköta sina arbetsuppgifter. Momentet kompletterar bestämmelsen i 16 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen om att användarrättigheter ska definieras utifrån användarens uppgiftsrelaterade användningsbehov.
I 3 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 13 kap. 6 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice om begränsning av användningen för den som beviljats användarrättigheter. Enligt den föreslagna bestämmelsen får den som beviljats användarrättigheter behandla endast sådana i 114 § avsedda uppgifter som är nödvändiga för att personen ska kunna sköta sina uppgifter och endast på det sätt som är nödvändigt för att sköta uppgifterna. Bestämmelsen fördelar ansvaret för behandlingen av personuppgifter i enlighet med den i den allmänna dataskyddsförordningen avsedda principen om uppgiftsminimering också till den person som behandlar uppgifterna.
Enligt 17 § i den lagen är syftet med logginformation att följa upp av användningen och utlämnandet av information från informationssystem samt att utreda tekniska systemfel. Baserat på detaljmotiveringen till 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (RP 284/2018 rd) är syftet med och grunden för insamling av logginformation att tillgodose informationssäkerheten i fråga om myndigheternas informationssystem genom att felsituationer kan utredas på basis av logginformation och användningen av systemen övervakas, bland annat i syfte att tillgodose rättssäkerheten och fastställa tjänsteansvar. Syftet med logginformation är också att dokumentera överföringar från informationssystem och samtidigt säkerställa att det funnits en laglig grund för utlämnandet. På detta sätt uppkommer informationssystemens användarloggar och överföringsloggar. Eftersom utvecklings- och förvaltningscentret ansvarar för att samla in logginformation från den helhet av kundinformationssystem som hör till de riksomfattande informationssystemtjänsterna är det också centret som följer upp hur uppgifterna i systemen används och lämnas ut samt reder ut tekniska fel i informationssystemen enligt vad som föreskrivs i 17 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen.
Det föreslagna 4 mom. innehåller en bestämmelse enligt vilken utvecklings- och förvaltningscentret utan dröjsmål till arbetskraftsmyndigheten ska anmäla avvikelser som upptäckts i logginformationen för helheten av kundinformationssystem. Om avvikelsen inte beror på ett tekniskt fel i informationssystemet ska arbetskraftsmyndigheten utan dröjsmål utreda orsaken till avvikelsen. Om avvikelsen beror på ett felaktigt eller lagstridigt förfarande, till exempel behandling eller utlämnande av sekretessbelagda uppgifter utan laglig grund, ska arbetskraftsmyndigheten inleda de åtgärder som behövs för att det felaktiga förfarandet inte ska fortsätta eller upprepas. Myndigheten ska dessutom se till att eventuella personuppgiftsincidenter behandlas på behörigt sätt, vid behov tillsammans med utvecklings- och förvaltningscentret.
125 §. Beviljande av användarrättigheter till den riksomfattande helheten av kundinformationssystem.I 1 mom. nämns de myndigheter vars anställda får beviljas användarrättigheter till den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. I momentet anges även de arbetsuppgifter för vilka användarrättigheter får beviljas. Enligt det föreslagna momentet får användarrättigheter beviljas personer anställda vid arbetskraftsmyndigheter, utvecklings- och förvaltningscentret, arbets- och näringsministeriet eller regionförvaltningsverk. Det har också hittills varit möjligt att bevilja användarrättigheter till tjänstemän vid arbets- och näringsministeriet med stöd av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice samt till tjänstemän vid Regionförvaltningsverket i Västra och inre Finland med stöd av 22 § 1 mom. i lagen om ett kommunförsök som gäller främjande av sysselsättningen. Enligt 22 § 1 mom. i den lagen utövas tillsynen över försöket att ordna arbetskrafts- och företagsservice utövas i alla försöksområden av Regionförvaltningsverket i Västra och Inre Finland. Den föreslagna 25 § innehåller bestämmelser om regionförvaltningsverkens tillsynsuppgift med avseende på arbetskraftsservice. Tillsynsuppgiften omfattar bland annat behandling av förvaltningsklagan som gäller lagenligheten hos arbetskraftsservice samt tillsyn på eget initiativ. Beviljandet av användarrättigheter till personer som är anställda hos regionförvaltningsverket ska alltså även i fortsättningen basera sig på den tillsynsuppgift som föreskrivits för verket.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan användarrättigheter beviljas om en person sköter uppgifter som avses i 1 mom. De uppgifter för vilka användarrättigheter kan beviljas motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 13 kap. 7 § 2 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 2 mom. föreslås aktörer utanför arbetskraftsservicen vars anställda får beviljas användarrättigheter. Det föreslagna 2 mom. motsvarar till sitt innehåll 13 kap. 7 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt det föreslagna 3 mom. är det antingen arbetskraftsmyndigheten eller utvecklings- och förvaltningscentret som beviljar användarrättigheter till den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Enligt gällande lag är det utvecklings- och förvaltningscentret som beviljar anställda hos arbets- och näringsmyndigheter och kommuner som deltar i kommunförsöket som gäller främjande av sysselsättningen användarrättigheter till kundinformationssystem som ingår i den riksomfattande helheten av kundinformationssystem. Propositionen medför alltså en ändring i nuvarande praxis när det gäller beviljande av användarrättigheter. Det är motiverat att även arbetskraftsmyndigheter ska kunna bevilja användarrättigheter eftersom de har de bästa förutsättningarna att se till att deras anställda beviljas rättigheter i rätt omfattning, enligt vilka användarrättigheter som är nödvändiga för de uppgifter varje person sköter. Om användarrättigheter ska beviljas enbart av utvecklings- och förvaltningscentret till alla som är anställda hos arbetskraftsmyndigheterna och statliga myndigheter och använder den riksomfattande helheten för kundinformationssystem förutsätts det att utvecklings- och förvaltningscentret har mer resurser än för närvarande för beviljande av användarrättigheter.
Bestämmelserna i 16 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen begränsar inte kontrollen av användarrättigheter till att skötas enbart av den systemansvariga myndigheten. Baserat på detaljmotiveringen till 16 § i regeringens proposition med förslag till lag om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (RP 284/2018 rd) är det inte nödvändigt att den systemansvariga myndigheten har hand om kontrollen av användarrättigheterna. En myndighet som använder ett informationssystem kan också vara ansvarig för att hålla användarrättigheterna uppdaterade. Enligt den propositionen är det kännetecknande för sådana informationssystem att ansvaret för användarrättigheterna är fördelat inom gemensamma nätverksbaserade informationssystem som flera myndigheter använder. Ett sådant exempel är serviceproduktion organiserad i form av en servicecentral. Det är servicecentralen som definierar användarrättigheterna i egenskap av systemansvarig myndighet, men de myndigheter som använder informationssystemet ska hålla användarrättigheterna uppdaterade. Baserat på det ovannämnda är det fullt möjligt att inte bara utvecklings- och förvaltningscentret utan också arbetskraftsmyndigheterna ansvarar för att bevilja och förvalta användarrättigheter.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att i fråga om den riksomfattande helheten av kundinformationssystem beviljar arbetskraftsmyndigheterna användarrättigheter till sina anställda samt till anställda hos i 2 mom. 3 punkten avsedda producenter av arbetskraftsservice när det är fråga om tjänster som arbetskraftsmyndigheten har anskaffat. Utvecklings- och förvaltningscentret beviljar användarrättigheter till sina anställda samt till anställda vid andra statliga myndigheter, dvs. i praktiken arbets- och näringsministeriet och regionförvaltningsverket. Centret beviljar dessutom användarrättigheter till personer anställda hos i 2 mom. avsedda aktörer utanför arbetskraftsservicen, när det är fråga om service som centret eller arbets- och näringsministeriet har beställt eller anskaffat.
Enligt det föreslagna 4 mom. svarar utvecklings- och förvaltningscentret för det tekniska aktiverandet av användarrättigheterna på basis av anmälan från den myndighet som beviljat användarrättigheterna. Den som beviljats användarrättigheter kan börja använda helheten av kundinformationssystem efter det att användarrättigheterna har öppnats. Centret ska med andra ord svara för det tekniska aktiverandet av alla användarrättigheter oberoende av om det är en arbetskraftsmyndighet eller centret som beviljat dem. När centret beviljar användarrättigheter ska det i princip inte ha ansvar för att kontrollera eller bedöma huruvida användarrättigheter har beviljats på korrekta grunder.
126 §. Ändring och upphävande av användarrättigheter till den riksomfattande helheten av kundinformationssystem.Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om grunderna för ändring och upphävande av användarrättigheter samt om det förfarande som ska följas när sådana rättigheter ändras eller upphävs. Uppgiften att ändra eller upphäva användarrättigheter åvilar den myndighet som beviljat rättigheterna. Baserat på föreslagna 125 § är det arbetskraftsmyndigheten eller utvecklings- och förvaltningscentret. Den myndighet som beviljat användarrättigheterna ska utan dröjsmål underrätta utvecklings- och förvaltningscentret om att rättigheterna upphävs eller ändras. Centret svarar för det tekniska upphävandet eller ändrandet av användarrättigheterna på basis av anmälan från den myndighet som beviljat användarrättigheterna. Den föreslagna paragrafen överensstämmer i övrigt med 13 kap. 8 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
14 kap Serviceplattform
Kapitlet innehåller närmare bestämmelser om den serviceplattform som avses i 120 §. De föreslagna bestämmelserna motsvarar i sak till största delen bestämmelserna i 13 a kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice och förarbetena till lag 337/2022 ska beaktas när de tillämpas (RP 225/2021 rd och AjUB 3/2022 rd).
127 §. Syfte.Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 13 a kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Ordalydelsen i 1 mom. preciseras så att det i momentet konstateras att man via serviceplattformen kan logga in i de e-tjänster som är avsedda för kunder respektive arbetskraftsmyndigheter. Enligt en bestämmelse med motsvarande innehåll i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice omfattar serviceplattformen elektroniska tjänster för kunder och arbets- och näringsmyndigheter.
128 §. Skapande av en jobbsökarprofil samt uppgifterna i den.I den föreslagna paragrafens 1 mom. anges vad som krävs för att skapa en jobbsökarprofil. I momentet föreslås en motsvarande bestämmelse som i 13 a kap. 2 § 1 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice om att en person kan skapa en jobbsökarprofil utan att registrera sig som arbetssökande. Det avses alltså inte vara nödvändigt att vara registrerad som arbetssökande eller arbetslös för att man ska kunna skapa en profil. Att skapa en jobbsökarprofil är frivilligt. Skapande av en jobbsökarprofil förutsätter inloggning på serviceplattformen och godkännande av användarvillkoren för plattformen. Dessa krav är de samma som i nuläget.
Enligt gällande lag förutsätter inloggning på serviceplattformen stark autentisering. Kravet på stark autentisering medför dock att en jobbsökarprofil kan skapas endast av personer med tillgång till en metod för stark autentisering, såsom finländska bankkoder eller ett identifieringsverktyg som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden (eIDAS-förordningen och eIDAS-identifiering) och som utfärdats av en annan EU-medlemsstat. I praktiken kan bland annat utländska arbetssökande från andra länder än EU:s medlemsstater som är intresserade av att arbeta i Finland inte skapa en jobbsökarprofil eller använda matchningsfunktionen på Jobbmarknaden, eftersom de inte har tillgång till lämplig stark autentisering.
Bestämmelser om identifiering av tjänsteanvändare finns i 6 § i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. I 1 mom. i den paragrafen finns bestämmelser om när myndigheterna kan kräva elektronisk identifiering av en användare av digitala tjänster och i 2 mom. bestämmelser om när en person ska identifieras med hjälp av stark autentisering eller någon annan informationssäker identifieringstjänst. Denna allmänna reglering i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster gör det möjligt att identifiera skapare av jobbsökarprofiler på ett informationssäkert sätt. Tack vare den behöver det inte anges särskilt i lag att skapande av en jobbsökarprofil alltid förutsätter stark autentisering. För tydlighetens skull föreslås det dock en informativ hänvisning till lagen om tillhandahållande av digitala tjänster i 1 mom.
Enligt 6 § 2 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster ska stark autentisering tillämpas om det är möjligt att få se och använda sekretessbelagt datainnehåll i en digital tjänst. Det är frivilligt att skapa en jobbsökarprofil, och den som utarbetat profilen bestämmer vilka uppgifter som ingår i profilen. Eftersom det inte helt och hållet går att utesluta att jobbsökarprofiler i något fall tillfälligt kan innehålla uppgifter som enligt lag är sekretessbelagda, har det bedöms att 6 § 2 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster i regel ska tillämpas vid identifiering av den som skapar en jobbsökarprofil.
Identifiering av den som skapar jobbsökarprofilen på det sätt som avses i 6 § 2 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster gör det möjligt att på motsvarande sätt som för närvarande logga in på serviceplattformen med hjälp av stark autentisering för att utarbeta jobbsökarprofilen, men elektronisk identifiering av användaren kan också genomföras på något annat motsvarande informationssäkert sätt. Utländska arbetssökande kan logga in på serviceplattformen för att skapa en jobbsökarprofil och identifiera sig till exempel med hjälp av applikationen Finnish Authenticator eller en eventuell ny digital metod för verifiering av identiteten som har beretts inom ett projekt hos finansministeriet som gäller utveckling av den digitala identiteten och möjligheterna för användning av digital identitet (VM161:00/2020) eller på något annat datasäkert sätt. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om digital identitet (RP 133/2022 rd) har lämnats till riksdagen den 15 september 2022.
Också i fråga om identifiering av andra användare av arbets- och näringsförvaltningens e-tjänster tillämpas också i fortsättningen 6 § i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om informationsinnehållet i jobbsökarprofiler och i 3 mom. om redigering och radering av uppgifterna i jobbsökarprofiler samt om radering av jobbsökarprofiler. Bestämmelserna har motsvarande innehåll som 13 a kap. 2 § 2 och 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
129 §. Publicering och sökning av jobbsökarprofiler.I paragrafens 1 mom. föreslås motsvarande bestämmelser om publicering av jobbsökarprofiler som i 13 a kap. 3 § 1 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 13 a kap. 3 § 2 mom. i den lagen. Liksom under nuvarande reglering kan publicerade jobbsökarprofiler alltså sökas och granskas endast av arbetsgivare som loggat in på serviceplattformen. Inloggning kommer också i fortsättningen att förutsätta identifiering av användaren och godkännande av användarvillkoren för plattformen. Momentets ordalydelse ändras dock till att motsvara ordalydelsen i föreslagna 128 § 1 mom. avseende inloggning på serviceplattformen och identifiering av användaren, så att det i fråga om identifieringssättet hänvisas till 6 § 2 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. I första hand identifieras arbetsgivare sålunda även i fortsättningen med hjälp av stark autentisering.
Stark autentisering av arbetsgivare som använder plattformen är fortsättningsvis ett viktigt krav för att säkerställa att den person som publicerar en arbetsmöjlighet på plattformen har rätt att representera företaget i fråga. Stark autentisering skapar bättre förutsättningar att vid behov utreda missbruk i användningen av plattformen i efterhand. Stark autentisering av arbetsgivare är motiverat också därför att arbetsgivare kommer åt att söka och granska personuppgifter som gäller andra än dem själva. Jobbsökarprofiler är i princip anonyma men de kan innehålla länkar till exempel till sociala medier eller sammanlänkning av personuppgifter som avslöjar identiteten hos den som skapat profilen. Dessutom går det inte helt och hållet att utesluta att jobbsökarprofiler i något fall, även om det bara skulle vara tillfälligt, kan innehålla uppgifter som är sekretessbelagda, även om jobbsökarprofiler enligt 128 § 2 mom. i förslaget inte får innehålla sådana uppgifter.
Föreslagna 3 mom. innehåller en bestämmelse om att jobbsökarprofiler endast kan sökas genom enskilda sökningar samt om vilka sökkriterier som åtminstone ska användas. Momentet har motsvarande innehåll som 13 a kap. 3 § 3 mom. i den gällande lagen.
130 §. Informationsresurs för jobbsökarprofiler.Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om användningsändamålen för uppgifterna i jobbsökarprofiler, radering av sådana uppgifter, möjlighet att kopiera uppgifterna till myndighetstjänster samt personuppgiftsansvar för jobbsökarprofiler. Paragrafens 1, 2 och 4 mom. har motsvarande innehåll som 13 a kap. 4 § 1, 2 och 4 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Enligt det föreslagna 3 mom. kan en person kopiera uppgifter ur sin jobbsökarprofil så att de kan användas i myndighetstjänster. Momentet motsvarar i huvudsak 13 a kap. 3 § 3 mom. i den gällande lagen. Om en person registreras som arbetssökande på det sätt som avses i 27 § i den föreslagna lagen, blir personen en i 3 § 3 punkten avsedd arbetssökande vars serviceprocess omfattas av bestämmelserna i 4 kap.
För en arbetskraftsmyndighet är grunden för behandling av uppgifter om en arbetssökande de uppgifter som enligt den föreslagna lagen åvilar myndigheten. I 115 § 1 mom. föreslås en rätt till information med stöd av vilken arbetskraftsmyndigheter kan få de uppgifter de behöver. Syftet med den föreslagna paragrafen är att säkerställa en enkel övergång för en person som ska bli kund hos servicen för arbetssökande så att personen inte på nytt behöver uppge de uppgifter som redan ingår i jobbsökarprofilen. När man anmäler sig som arbetssökande ska det dock fortfarande vara möjligt att ange sådana uppgifter som arbetskraftsmyndigheten behöver, så kopiering ur jobbsökarprofilen avses inte vara det enda sättet att förse myndigheten med information. Möjligheten till kopiering begränsas till de uppgifter som enligt det föreslagna 114 § 1 mom. får behandlas om enskilda kunder. Kopiering av uppgifter förutsätter personligt samtycke. När personuppgifter kopieras ur Jobbmarknadens informationsresurs till den informationsresurs som avses i 120 § behandlas de kopierade personuppgifterna på grundval av artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen – för att kunna fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar arbetskraftsmyndigheten – och personens samtycke utgör en skyddsåtgärd.
I 3 mom. föreslås dessutom en informativ hänvisning till 122 §, där det föreskrivs om radering och arkivering av de uppgifter som avses i 114 §. En motsvarande bestämmelse finns i 13 a kap. 4 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
131 §. Övervakning av användningen av serviceplattformen.I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 13 a kap. 5 § 1 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice om utvecklings- och förvaltningscentrets uppgift att upprätta användarvillkoren för serviceplattformen, övervaka användningen av plattformen samt övervaka att det innehåll som publiceras på plattformen överensstämmer med lagen och användarvillkoren.
I 1 mom. föreskrivs det dessutom närmare om för vilka omständigheter det får ställas närmare villkor i användarvillkoren. Användarvillkoren kan omfatta tjänsteanvändares och tjänsteleverantörers ansvar, tekniska krav avseende användning av serviceplattformen, preciserande genomförandevillkor för datasäkerheten och giltighetsvillkor för användarvillkoren. Med tekniska krav avses till exempel med vilka apparater plattformen fungerar. Dessutom kan användarvillkoren innehålla preciserande villkor för genomförandet av datasäkerheten på plattformen, som kan innehålla bland annat villkor som gäller användningen av kakor samt användarvillkorens giltighet.
I 1 mom. föreslås dessutom ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om innehållet i användarvillkoren får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om de påföljder som utvecklings- och förvaltningscentret kan påföra användare av serviceplattformen. I praktiken är påföljderna avsedda att påföras genom förvaltningsbeslut, vilka är förenade med en rätt att söka ändring. Tillsynen ska utövas i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser bland annat om hörande av parter.
Det primära sättet att ingripa i olämplig användning av plattformen är att uppmana användaren att inom utsatt tid ta bort sådant innehåll i sin publikation som strider mot lag eller användarvillkoren. Om användaren inte iakttar uppmaningen inom utsatt tid, får utvecklings- och förvaltningscentret enligt de föreslagna bestämmelserna radera innehållet i fråga. Om innehåll som användaren publicerat på plattformen upprepade gånger strider mot lag eller användarvillkoren, får centret hindra användaren att använda plattformen för viss tid.
Bestämmelser om borttagning av platsanmälningar föreslås i 49 §. I det föreslagna 3 mom. konstateras det också att utvecklings- och förvaltningscentret har behörighet att ta bort en platsanmälan från serviceplattformen. Enligt den föreslagna 49 § kan en platsanmälan tas bort av arbetskraftsmyndigheten, vilket enligt 3 § 1 punkten avser den myndighet i en kommun eller samkommun som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice. Eftersom utvecklings- och förvaltningscentret är administratör för serviceplattformen är det motiverat att också centret vid behov ska kunna ta bort en platsanmälan som publicerats på serviceplattformen. Utvecklings- och förvaltningscentrets behörighet att ta bort en platsanmälan ska vara parallell med arbetskraftsmyndighetens behörighet.
15 kap. Betalning och återkrav av stöd, subventioner och ersättningar
I kapitlet föreslås bestämmelser som gäller betalning och återkrav av stöd och ersättningar beviljade av arbetskraftsmyndigheter. På stöd och ersättningar beviljade med stöd av den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice tillämpas statsunderstödslagen. Eftersom stöd, subventioner och ersättningar enligt den föreslagna lagen inte omfattas av statsunderstödslagen, finns det skäl att ta in närmare bestämmelser om utbetalning och återkrav av stöd, subventioner och ersättningar.
132 §.Ansökan om, beviljande av och betalning av stöd, subventioner och ersättningar. Enligt 1 mom. beviljar och betalar arbetskraftsmyndigheten stöd, subventioner och ersättningar enligt den föreslagna lagen. Stöd, subventioner och ersättningar enligt den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice beviljas av arbets- och näringsbyrån och betalas av utvecklings- och förvaltningscentret. Arbetskraftsmyndigheten sköter utbetalningen av lönesubvention, sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år, stöd för specialarrangemang på arbetsplatsen, startpeng, ersättning för rese- och logikostnader och kostnadsersättning enligt prövning som myndigheten beviljat. Arbetskraftsmyndigheten ska också bevilja och betala ut det stöd som beviljas för lönekostnaderna för arbete som ordnas på basis av sysselsättningsskyldighet. Utbetalningen av den kostnadsersättning som avses i 103 § 1 mom. i lagförslaget ankommer även i fortsättningen på den som betalar ut arbetslöshetsförmånen.
Enligt 2 mom. ska mottagare av stöd eller ersättning lämna arbetskraftsmyndigheten riktiga och tillräckliga uppgifter för utbetalning av stödet eller ersättningen. Med riktiga och tillräckliga uppgifter avses sådana uppgifter som innehållsmässigt är korrekta och som ger en rättvisande och tillräcklig bild av hur förmånen har använts, hur de villkor och begränsningar som har meddelats i beslutet om beviljande av stöd, subvention eller ersättning har följts och vilka de för villkoren eller begränsningarna relevanta ekonomiska omständigheterna är. Mottagare ska utan dröjsmål informera om väsentliga förändringar i de omständigheter som utgör en förutsättning för att stöd, subvention eller ersättning ska betalas. Mottagare ska sträva efter att ge informationen omedelbart, dock senast så snart som möjligt efter att själv ha fått kännedom om en väsentlig ändring.
I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
133 §. Återbetalning av stöd, subventioner och ersättningar. I paragrafen föreslås att mottagare av stöd, subvention eller ersättning ska betala tillbaka ett sådant stöd eller en sådan ersättning eller sådana delar av dessa som de fått på felaktiga grunder, till för stort belopp eller uppenbart utan grund. Stöd, subventioner eller ersättningar erhållna på felaktiga grunder eller till för stort belopp avser belopp som på grund av tekniskt fel betalats utan grund eller till för stort belopp. Stöd, subventioner eller ersättningar erhållna uppenbart utan grund avser stöd, subventioner eller ersättningar beviljade i strid med villkoren i den föreslagna lagen eller i en förordning utfärdad med stöd av den. Återbetalningsskyldigheten avses också gälla situationer där det beviljade stödet, den beviljade subventionen eller den beviljade ersättningen eller en del av dem inte kan användas i överensstämmelse med det beslut genom vilket de beviljas.
Den som erhållit stöd, subvention eller ersättning på felaktiga grunder, till för stort belopp eller uppenbart utan grund ska utan dröjsmål och på eget initiativ vidta åtgärder för att återbetala förmånen. Återbetalning behövs inte om beloppet att återbetala är högst 100 euro. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 20 § 1 mom. i statsunderstödslagen, som tillämpas på stöd och ersättningar beviljade med stöd av den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
134 §.Återkrav av stöd, subventioner och ersättningar. I den föreslagna paragrafens 1 mom. anges grunder som hänför sig till stödmottagaren och på vilka arbetskraftsmyndigheten ska bestämma att betalningen av beviljat stöd, beviljad subvention eller beviljad ersättning ska avbrytas eller upphöra eller att utbetalda belopp ska återkrävas i sin helhet eller delvis.
Enligt 1 punkten ska arbetskraftsmyndigheten bestämma att betalningen av stöd, subvention eller ersättning ska upphöra samt att redan utbetalda stöd-, subventions- eller ersättningsbelopp ska återkrävas om mottagaren inte har betalat tillbaka ett sådant stöd, en sådan subvention eller en sådan ersättning eller sådana delar av dessa som enligt 133 § ska betalas tillbaka. Upphörandet med betalningen och återkravet ska i denna situation oftast begränsas till det belopp som enligt 133 § ska betalas tillbaka.
I 2 punkten föreslås som grund för återkrav att stödet, subventionen eller ersättningen använts för ett väsentligen annat ändamål än de har beviljats för. Bestämmelsen avser situationer där mottagaren genom sitt förfarande bryter mot villkoren avseende ändamålet för stödet, subventionen eller ersättningen sådana de lyder i det beslut genom vilket stödet, subventionen eller ersättningen beviljas eller i de bestämmelser som gäller dem. Då blir ändamålet till betydande delar ofullföljt eller fullföljs inte alls.
I 3 punkten föreslås som grund för återkrav att felaktiga eller vilseledande uppgifter lämnats om någon omständighet som väsentligt kunnat inverka på erhållandet av stödet, subventionen eller ersättningen, dess belopp eller villkor. Också hemlighållande av en sådan omständighet avses vara en grund på vilken utbetalning ska upphöra och återkrav inledas. Med felaktiga uppgifter avses uppgifter som inte motsvarar de faktiska omständigheterna vid den tidpunkt då uppgifterna lämnas. Med vilseledande uppgifter avses att uppgifterna och sättet de presenteras på resulterar i att arbetskraftsmyndigheten till väsentliga delar inte får en korrekt och tillräcklig bild av om grunderna för beviljandet av stödet uppfylls och vad som är stödets användningsändamål.
Enligt 4 punkten kan arbetskraftsmyndigheten bestämma att betalningen av stöd, subvention eller ersättning ska upphöra och att stöd, subvention eller ersättning som betalats ut ska återkrävas, om stödmottagaren inte har lämnat riktiga och tillräckliga uppgifter för utbetalningen.
I 5 punkten föreslås att försvårande av utbetalning av stöd, subvention eller ersättning samt försvårande av granskning ska utgöra grund för upphörande med utbetalning eller för återkrav. Försvårande avser till exempel hemlighållande av material vid granskning eller vägran eller försvårande av granskning genom vägran att lämna behövliga uppgifter eller genom lämnande av väsentligt felaktiga eller vilseledande uppgifter.
Enligt 6 punkten kan det bestämmas att utbetalning av stöd, subvention eller ersättning ska upphöra och att stöd, subvention eller ersättning som betalats ut ska återkrävas, om stödmottagaren i övrigt väsentligen har brutit mot bestämmelserna om användning eller mot villkoren i beslutet om beviljandet.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan arbetskraftsmyndigheten också bestämma att betalning av stöd, subvention eller ersättning ska avbrytas eller upphöra samt att belopp som redan betalats ut ska återkrävas i sin helhet eller delvis om det efter att stödet, subventionen eller ersättningen betalats ut framgår att de villkor för beviljande eller betalning som ställts i beslutet om beviljande inte uppfylls.
I det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om verkställighet av beslut om återkrav. Sådana beslut får verkställas i den ordning som anges i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) när de vunnit laga kraft.
135 §.Ränta och dröjsmålsränta. I 1 mom. föreslås en skyldighet att betala årlig ränta på belopp som återbetalas eller återkrävs. I situationer av återbetalning eller återkrav börjar skyldigheten att betala ränta från den dag då stödet, subventionen eller ersättningen eller en del av dessa har betalats till mottagaren. Ränta ska betalas till den dag då stödet, subventionen eller ersättningen betalas tillbaka och högst till den förfallodag som arbetskraftsmyndigheten har bestämt. Räntesatsen är den ränta som avses i 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) ökad med tre procentenheter.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska dröjsmålsränta betalas på återkrävda belopp om mottagaren inte har fullgjort sin återbetalningsskyldighet senast på den förfallodag som arbetskraftsmyndigheten har satt ut. Räntesatsen för dröjsmålsränta är det allmänna beloppet för dröjsmålsränta enligt räntelagen.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska ränta eller dröjsmålsränta dock inte tillämpas på stöd, subvention eller ersättning som beviljas enskilda kunder. Ränta och dröjsmålsränta får således inte återkrävas när startpeng, ersättning för rese- och logikostnader eller kostnadsersättning enligt prövning återkrävs.
136 §. Jämkning. Enligt den föreslagna paragrafen ska den förvaltningsrättsliga skälighets- och proportionalitetsprincipen tillämpas i situationer av återbetalning och återkrav av stöd, subventioner och ersättningar utbetalda enligt den föreslagna lagen. Enligt 1 mom. kan arbetskraftsmyndigheten besluta att en del av det belopp som ska återbetalas eller återkrävas eller av räntan eller dröjsmålsräntan på beloppet inte ska tas ut. Jämkning kan tillämpas om återkrav är oskäligt med hänsyn till den ekonomiska situationen och omständigheterna för mottagaren av stödet, subventionen eller ersättningen eller med hänsyn till det förfarande eller den förändring i omständigheter som ligger till grund för återbetalning eller återkrav. I fråga om enskilda kunder kan jämkningen gälla beloppet av det stöd, den subvention eller den ersättning som ska återbetalas eller återkrävas, eftersom det enligt 135 § 3 mom. inte får tas ut ränta av enskilda kunder.
Vid jämkning granskas de individuella förhållanden som råder i situationen i fråga. Syftet är att undvika att konsekvenserna av återbetalning eller återkrav blir oskäligt stränga eller orättvisa för mottagaren av stödet, subventionen eller ersättningen. Vid jämkning beaktas också i vilken utsträckning ett felaktigt förfarande hos mottagaren ligger till grund för återkravet. Jämkning är motiverat om mottagarens förfarande inte har varit felaktigt eller endast ett obetydligt eller oväsentligt fel har skett, eller om det är fråga om en sådan förändring i förhållandena som mottagaren inte genom vanlig omsorgsfullhet har kunnat förutse. Jämkning är också motiverat om förfarandet har påverkats av en myndighets felaktiga förfarande eller felaktiga råd eller en oskäligt utdragen återkravsprocess som beror på myndigheten. Jämkning kommer inte i fråga om återkravet beror på uppsåtligt missbruk hos mottagaren av stödet, subventionen eller ersättningen.
Enligt 2 mom. kan det bli aktuellt att i sin helhet efterskänka det belopp som ska återbetalas eller återkrävas eller räntan eller dröjsmålsräntan på det endast om det finns särskilt vägande skäl till det. Ett särskilt vägande skäl för att helt och hållet slopa betalningsskyldigheten föreligger när betalningsskyldigheten som helhet ska anses oskälig med beaktande av de omständigheter som nämns i 1 mom. Tröskeln för att slopa betalningsskyldigheten ska vara hög och den kan komma i fråga endast i undantagsfall.
137 §. Kvittning. I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om kvittning. Det belopp som ska återbetalas eller återkrävas jämte ränta ska kunna indrivas genom kvittning så att det dras av från stöd, subvention eller ersättning som arbetskraftsmyndigheten beviljat och som betalas till samma mottagare. Kvittning sker genom beslut av arbetskraftsmyndigheten.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs att vid kvittning av ett belopp som ska återkrävas mot stöd, subvention eller ersättning som arbetskraftsmyndigheten senare betalar iakttas vad som i 4 kap. 48 § i utsökningsbalken (705/2007) föreskrivs om skyddat belopp vid utmätning av lön. Momentet motsvarar det nuvarande 12 kap. 8 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
138 §. När utbetalning och återbetalningsskyldighet förfaller samt tidsfrist för återkrav. Enligt 1 mom. förfaller mottagarens rätt att få utbetalning, om denne inte inom utsatt tid har lagt fram en godtagbar utredning som behövs för utbetalningen. Med stöd av det bemyndigande att utfärda förordning som ingår i 132 § i den föreslagna lagen ska det genom förordning av statsrådet föreskrivas om den tidsfrist inom vilken till exempel utbetalning av lönesubvention ska sökas.
Skyldigheten enligt det föreslagna 2 mom. att helt eller delvis återbetala stöd, subvention eller ersättning förfaller när tio år har förflutit från det att stödet, subventionen eller ersättningen eller dess sista belopp betalades.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska arbetskraftsmyndigheten fatta beslut om avbrytande av eller upphörande med utbetalning samt om återkrav utan dröjsmål efter att arbetskraftsmyndigheten har fått kännedom om en sådan omständighet med stöd av vilken utbetalningen ska avbrytas, upphöra eller återkrav inledas. Avbrytande av eller upphörande med utbetalning eller återkrav ska alltid inledas senast inom två år från det att arbetskraftsmyndigheten fått kännedom om grunden för avbrytandet, upphörandet eller återkravet. Återkrav av stöd, subvention eller ersättning eller av ränta eller dröjsmålsränta på dem får inte inledas när tio år har förflutit från det att förmånen eller det sista beloppet av den betalades ut.
139 §.Granskningsrätt. I det förslagna 1 mom. föreskrivs att på stöd och ersättningar som arbetskraftsmyndigheten beviljar tillämpas vad som i 16–18 § i statsunderstödslagen (688/2001) föreskrivs om granskningsrätt, utförande av granskning och handräckning.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska de bestämmelser som avses i 1 mom. dock inte tillämpas på stöd eller ersättning som beviljas enskilda kunder. Ett motsvarande undantag för enskilda kunder föreskrivs i 12 kap. 8 § 2 mom. i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
16 kap. Särskilda bestämmelser
140 §.Arbetskraftsmyndighetens uppgifter för att fullfölja omställningsskyddet. I paragrafen föreslås bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens uppgifter för att genomföra omställningsskyddet. Med omställningsskydd avses en åtgärdsmodell som arbetskraftsmyndigheten, arbetsgivaren och arbetstagare genomför i samarbete med varandra, med hjälp av vilken man försöker hjälpa en arbetstagare som blir arbetslös på grund av uppsägning eller permittering eller på grund av att en visstidsanställning upphör att så snabbt som möjligt få arbete på nytt och som består av sådan service enligt den föreslagna lagen som överenskommits i sysselsättningsplanen och eventuell annan service som utvecklar yrkesfärdigheterna.
Enligt 1 § 1 punkten ska arbets- och näringsbyrån i syfte att fullfölja omställningsskyddet i situationer av uppsägning tillsammans med arbetsgivaren och personalens företrädare kartlägga behovet av offentlig arbetskraftsservice samt samordna denna service med träning eller utbildning som arbetsgivaren betalar. Enligt 2 punkten i momentet ska arbetskraftsmyndigheten till den del som gäller offentlig arbetskraftsservice bistå arbetsgivaren med att utarbeta och genomföra en sådan handlingsplan som föreskrivs för situationer av uppsägning. Bestämmelser om skyldigheten för arbetsgivare att utarbeta en handlingsplan och om vad planen ska innehålla finns i 21 § i samarbetslagen (1333/2007), 9 § i lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i kommuner och välfärdsområden (449/2007) och 25 § i lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar (1233/2013). Enligt 3 punkten ska arbetskraftsmyndigheten dessutom reservera tillräckliga resurser och förbereda sig på behövliga åtgärder efter att av en arbetsgivare ha fått ett meddelande enligt arbetsavtalslagen, lagen om sjöarbetsavtal eller lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden om uppsägning av arbetstagare. Arbetskraftsmyndighetens uppgifter för att fullfölja omställningsskyddet motsvarar bestämmelserna i 12 kap. 3 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice om arbets- och näringsbyråns uppgifter för att genomföra omställningsskyddet.
I paragrafens 2 mom. föreslås en skyldighet för arbetskraftsmyndigheter att samarbeta för att fullfölja omställningsskyddet. Paragrafen är ny. Skyldigheten gäller situationer där en arbetsgivare för omställningsförhandlingar på flera verksamhetsställen och dessa är belägna i olika arbetskraftsmyndigheters verksamhetsområden eller där de som sägs upp har sin hemkommun inom olika arbetskraftsmyndigheters verksamhetsområden. Arbetsgivaren fullgör sin anmälningsskyldighet genom att underrätta en arbetskraftsmyndighet, till exempel arbetskraftsmyndigheten på arbetsgivarens hemort eller verksamhetsställe, om omställningsförhandlingarna. Arbetsgivaren behöver inte underrätta flera arbetskraftsmyndigheter om samarbetsförhandlingarna även om förhandlingarna eller uppsägningarna skulle beröra verksamhetsställen i flera arbetskraftsmyndigheters områden. Den arbetskraftsmyndighet som tar emot anmälan ska inleda behövliga åtgärder efter att ha fått den. Arbetskraftsmyndigheten ska se till att anmälan förmedlas vidare och komma överens med andra berörda arbetskraftsmyndigheter om samarbetet.
Vid alla arbetskraftsmyndigheter ska det finnas sakkunniga specialiserade på omställningsskydd. Dessa sakkunniga ska samarbeta med varandra, vid behov på riksomfattande nivå. De ska handleda arbetsgivare i uppgifter som berör omställningsskydd och informera dem om utbudet av arbetskraftsservice. Efter att en arbetskraftsmyndighet har fått en arbetsgivares förhandlingsframställning om inledande av omställningsförhandlingar i en situation av minskning av arbetskraften, eller på annat sätt har fått kännedom om eventuella uppsägningar, ska myndigheten utan dröjsmål kontakta arbetsgivaren och så snart som möjligt inleda planeringen av uppföljande åtgärder, kartläggningen av behovet av offentlig arbetskraftsservice, utarbetandet av en handlingsplan och avtalandet av principer som ska följas vid tillhandahållande och organisering av service. Vid mer omfattande uppsägningar bör de sakkunniga i omställningsskydd se till att särskilda projekt inleds och att arbetskraftsservice organiseras. Syftet är att arbetskraftsmyndigheternas kunder ska få jämförbar service oberoende av hemkommun.
Under de gemensamma förhandlingarna ska kompetensbehoven hos de arbetstagare som sägs upp diskuteras till stöd för planeringen av arbetskraftsservice och inledandet av ett särskilt projekt om ett sådant blir aktuellt. Dessutom ska parterna diskutera ordnandet av och innehållet i träning, utbildning eller annan service som arbetsgivaren betalar, i syfte att den offentliga arbetskraftsservicen ska kunna samordnas med den och serviceutbudet vara mer relevant för den arbetssökande. Vidare ska parterna komma överens om informationsmöten och om när och hur service ska sättas in för de arbetstagare som hotas av arbetslöshet. Vid behov ska parterna även komma överens om huruvida andra eventuella samarbetspartner, såsom regional företagsservice, nyföretagarcentraler eller läroanstalter ska medverka i ordnandet av service eller i särskilda projekt.
Arbetskraftsmyndigheten ska ordna ett informationsmöte för anställda hos den uppsägande arbetsgivaren åtminstone i de fall där antalet personer som sägs upp bedöms bli minst tio. Ofta är det motiverat att ordna ett informationsmöte också då färre än tio personer omfattas av uppsägningarna. Till informationsmötet kan vid behov också kallas andra sakkunniga, till exempel företrädare för Folkpensionsanstalten, arbetslöshetskassorna, pensionsanstalterna, utbildarna, regionala utvecklingsbolag, nyföretagarcentraler samt hälso- och sjukvården.
Målet är att personer som blivit eller riskerar att bli uppsagda får utförlig information om arbets- och utbildningsmöjligheter, tillgängliga tjänster, de rättigheter som omställningsskyddet medför samt andra möjligheter som kan hjälpa dem att få ny sysselsättning, för att de ska kunna göra upp planer. Om möjligt ska jobbsökningsprocessen för dem som sägs upp påbörjas vid informationsmötet. De ska uppmuntras att inleda sin jobbsökning i webbtjänsten Mina e-tjänster.
Efter att informationsmötena har hållits och resultaten av omställningsförhandlingarna har tillkännagivits ska arbetskraftsmyndigheterna, arbetsgivaren och arbetstagarnas företrädare vid behov föregå inledandet av personlig service med en genomgång av de uppsagda arbetstagarnas dokumenterade yrken och arbetsuppgifter. Genom detta kan även den information om de uppsagda som ska lämnas arbetskraftsmyndigheten preciseras. Precisare information kan också fås om arbetskraftsmyndigheten skaffar digitala eller andra kompetenskartläggningar i syfte att få sådan information om de uppsagda som myndigheten kan använda för att genomföra arbetsförmedling och rekryteringsservice.
141 §.Ordnande av utbildning inom omställningsskyddet. Enligt 1 mom. ska arbetskraftsmyndigheten för en uppsagd person som uppfyller villkoren såsom utbildning inom omställningsskyddet ordna sådan utbildning för att öka yrkesfärdigheterna eller stödja företagsverksamhet som överenskommits i sysselsättningsplanen. Åtgärderna för att ordna utbildningen ska inledas omedelbart efter det att arbetskraftsmyndigheten och den uppsagda personen har undertecknat sysselsättningsplanen. Utbildningen ska ordnas så att den uppsagda kan inleda den antingen under uppsägningstiden, om möjligt, eller inom tre månader från det att anställningsförhållandet upphörde. Om en i 71 § avsedd grundad anledning att skjuta upp ordnandet av utbildning föreligger kan utbildningen ordnas så att den uppsagda kan inleda utbildningen inom 12 månader från det att anställningsförhållandet upphörde.
Enligt 2 mom. ska arbetskraftsmyndigheten utifrån uppgifterna i inkomstregistret bestämma maximivärdet för utbildning inom omställningsskyddet för en uppsagd person som är berättigad till och meddelat vilja att delta i sådan utbildning. Löneuppgifter för sådana personer som är berättigade till utbildning inom omställningsskyddet men som inte vill delta i sådan utbildning kontrolleras inte i inkomstregistret. Arbetskraftsmyndigheten bestämmer utbildningens maximivärde enligt en egen kalkyl baserad på uppgifterna från inkomstregistret, och inte baserat till exempel på beräkningar gjorda av den som betalar ut omställningspenning. Arbetskraftsmyndigheten fakturerar kostnaderna för utbildningar som omfattas av omställningsskyddet kvartalsvis hos Sysselsättningsfonden i efterskott.
Den föreslagna paragrafen har motsvarande innehåll som 12 kap. 8 a § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. När ordnandet av utbildning inom omställningsskyddet överförs till arbetskraftsmyndigheten har NTM-centralen i fortsättningen ingen roll i anskaffningen av utbildning inom omställningsskyddet och utvecklings- och förvaltningscentret ingen roll när det gäller att fastställa utbildningens maximivärde. I bestämmelsen förutsätts inte heller uttryckligen anskaffning av utbildning, utan arbetskraftsmyndigheten beslutar utifrån sitt organiseringsansvar på vilket sätt servicen produceras. När arbetskraftsmyndigheten ordnar utbildning ska den beakta lagen om offentlig upphandling och koncession, även om detta inte särskilt nämns i bestämmelsen.
142 §.Förvägran av offentlig arbetskraftsservice. Bestämmelsen har motsvarande innehåll som 12 kap. 7 § i den gällande lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice med den skillnaden att omnämnandet av service för utveckling av företagsverksamhet stryks ur 1 mom. som onödigt, eftersom lagförslaget inte innehåller några bestämmelser om sådan service.
143 §. Privat arbetskraftsservice. Paragrafen har motsvarande sakinnehåll som 12 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. I det föreslagna 1 mom. definieras vad privat arbetskraftsservice är. Med privat arbetskraftsservice avses service med anknytning till arbetsförmedling och jobbsökning som tillhandahålls av fysiska eller juridiska personer och som inte ordnas av kommunerna eller staten i form av offentlig arbetskraftsservice.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska tillhandahållare av privat arbetskraftsservice iaktta jämlikhet när de tillhandahåller i 1 mom. avsedd service, och de får inte bjuda ut minderårig arbetskraft för arbete där anställning av sådan arbetskraft är förbjuden enligt lagen om unga arbetstagare.
Syftet med bestämmelsen om jämlikhet är att till denna del säkerställa att artikel 5 i Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om privat arbetsförmedling (nr 181) följs. Artikeln kräver att privata arbetsförmedlare behandlar arbetstagare och arbetssökande jämlikt. Konventionen förutsätter att medlemsstaterna främjar tillgången till lika möjligheter och jämlik behandling vid arbetssökande och åtkomsten till vissa yrken. Varje medlemsstat ska säkerställa att de privata arbetsförmedlingsbyråerna behandlar arbetstagarna utan att diskriminera någon på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk åskådning, nationell härkomst, socialt ursprung eller någon annan grund som faller under nationell lagstiftning eller praxis, såsom ålder eller funktionshinder. Jämlik behandling krävs också i ILO:s sjöarbetskonvention.
Enligt artikel 9 i konventionen om privat arbetsförmedling ska medlemsstaterna säkerställa att privata arbetsförmedlingsbyråer inte använder eller bjuder ut barnarbetskraft. Lagen om unga arbetstagare (998/1993) tillämpas allmänt på arbete som utförs av personer under 18 år i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande. Lagen gäller också privata arbetsförmedlingsbyråer när de anställer arbetstagare för att hyras ut till en tredje part. Det föreslagna 2 mom. ska säkerställa att konventionen efterlevs också när arbetskraft bjuds ut.
I det föreslagna 3 mom. föreslås en rätt för arbets- och näringsministeriets att få uppgifter om privat arbetskraftsservice av aktörer som tillhandahåller servicen eller av sammanslutningar som företräder dem. Bestämmelsen motsvarar 12 kap. 5 § 3 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
ILO:s konventioner om arbetsförmedling samt sjöarbetskonventionen förutsätter att privat arbetsförmedling övervakas och följs. Enligt artikel 13 i konventionen om privat arbetsförmedling ska privata arbetsförmedlingsbyråer med regelbundna mellanrum som fastställs av den behöriga myndigheten tillställa myndigheten den information som denna begär och som behövs för att den behöriga myndigheten på det sätt som de nationella villkoren och den nationella praxisen förutsätter ska få en klar bild av de privata arbetsförmedlingarnas uppbyggnad och verksamhet samt för statistiska ändamål. Momentet innehåller ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas, om behandling av uppgifterna och om annat samarbete.
144 §.Förbud att ta ut avgifter för privat arbetsförmedling. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett förbud att ta ut avgifter för privat arbetskraftsservice samt om vilken service som omfattas av förbudet. Den föreslagna paragrafen stämmer överens med 12 kap. 5 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
Både artikel 7 i konvention nr 181 och artikel 4 i konvention nr 179 samt standard A1.4 5 b) i sjöarbetskonventionen innehåller en bestämmelse om att det inte får tas ut någon avgift av den arbetssökande för arbetsförmedlingsservice. Enligt artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/104/EG (bemanningsdirektivet) får bemanningsföretagen inte kräva någon ersättning från arbetstagarna för en placering i ett kundföretag eller för att dessa ingår ett anställningskontrakt med eller ett anställningsförhållande hos ett kundföretag efter det att de har utfört ett uppdrag i det kundföretaget. Liksom i nuläget ska aktörer som tillhandahåller privat arbetskraftsservice inte få ta ut avgifter av enskilda kunder för förmedling av information om lediga jobb, sökning och utbjudande av jobb som är lämpliga för den arbetssökande, presentation av den arbetssökande hos en arbetsgivare, rådgivning om lediga arbeten och jobbsökning eller registrering av en enskild kund som arbetssökande. I överensstämmelse med bemanningsdirektivet ska förbudet att ta ut avgift dessutom gälla sådana situationer där en person som arbetat som uthyrd arbetstagare får anställning hos användarföretaget efter att uppdraget upphört. Bestämmelser som motsvarar nuläget föreslås om detta i 1 mom.
I 2 mom. konstateras det att förbudet mot att ta ut avgift inte gäller förmedling av unga personer till au pair-arbete. Momentet motsvarar nuvarande 3 mom. Paragrafens 3 mom. avses innehålla en motsvarande informativ hänvisning som i gällande 2 mom. till strafflagens 47 kap. 6 § om brott mot förbudet att ta ut avgifter för arbetsförmedling.
17 kap. Ändringssökande
145 §.Omprövningsbegäran och besvär. I paragrafen föreslås en allmän bestämmelse om rätten att söka ändring i beslut som meddelats med stöd av den föreslagna lagen. Enligt 1 mom. får omprövning som huvudregel begäras i ett beslut som en arbetskraftsmyndighet eller närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter har fattat med stöd av den föreslagna lagen. Bestämmelser om ändringssökande som avviker från denna huvudregel samt om förbud mot ändringssökande finns i föreslagna 146 och 147 §.
Bestämmelser om begäran om omprövning finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Förvaltningslagen tillämpas både när begäran av omprövning gäller beslut av arbetskraftsmyndigheter och när den gäller beslut av närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter. Detta innebär att kommunallagens bestämmelser om begäran om omprövning inte ska tillämpas på beslut som arbetskraftsmyndigheter fattat med stöd av den föreslagna lagen.
Enligt 49 b § i förvaltningslagen får ett beslut i vilket omprövning får begäras inte överklagas genom besvär. Förvaltningslagen innehåller också bestämmelser om hur man begär omprövning, om tidsfristen för omprövningsbegäran, om omprövningsbegärans form och innehåll, om skyndsam behandling samt om omprövningsbeslut och rättelse av fel. Enligt 49 f § 1 mom. i förvaltningslagen får ett beslut i vilket omprövning får begäras inte verkställas innan det har vunnit laga kraft. Den föreslagna 148 § innehåller ett undantag till denna regel.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas vid sökande av ändring i förvaltningsdomstol. Även på besvär över en kommunal arbetskraftsmyndighets beslut tillämpas nämnda lag och besvären ska anföras i form av förvaltningsbesvär i stället för kommunalbesvär enligt kommunallagen.
Lagen om rättegång i förvaltningsärenden innehåller bland annat bestämmelser om besvärsinstans, överklagbarhet, besvärsrätt och anförande av besvär. Beslut meddelade av arbetskraftsmyndigheter och av närings-, trafik- och miljöcentralernas utvecklings- och förvaltningscenter med anledning av en begäran om omprövning enligt 1 mom. får överklagas i förvaltningsdomstol. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om denna beviljar besvärstillstånd. Ärenden enligt den föreslagna lagen i vilka bestämmelserna om sökande av ändring enligt ovan ska iakttas är till exempel beslut att vägra publicera eller ta bort en platsannons, beslut att avbryta träning, prövning eller arbetskraftsutbildning eller beslut om lönesubvention, till den del beslutet inte omfattas av besvärsförbud.
I den föreslagna 16 § ingår en rätt för statsrådet att besluta om sysselsättningsområden i vissa situationer. Enligt 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får beslut som fattats vid statsrådets allmänna sammanträde överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. Det omprövningsförfarande som avses i 1 mom. gäller alltså inte beslut av statsrådet, utan ändring i sådana beslut söks direkt hos högsta förvaltningsdomstolen.
146 §.Ändring i beslut om avslag på registrering, om utbildning inom omställningsskyddet och om kostnadsersättning. För vissa beslut meddelade med stöd av den föreslagna lagen är besvärsinstansen en annan än den som följer av huvudregeln i 145 §. Detta gäller beslut om avslag på registrering som arbetssökande enligt 27 §, beslut om utbildning inom omställningsskyddet enligt 8 kap. och beslut om kostnadsersättning enligt 103 § 3 mom. Ovannämnda beslut överklagas hos besvärsnämnden för social trygghet. Ändring i nämndens beslut får sökas hos försäkringsdomstolen. Bestämmelser om detta föreslås i 1 mom.
Besvärsförfarandet för de beslut som avses i paragrafen är ordnat på ovannämnda sätt också i gällande lag. Dessa ärenden har anknytning till ärenden som behandlas av besvärsnämnden för social trygghet, så det är ändamålsenligt att besvärsinstansen förblir den samma.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om inlämnande av besvär, besvärstiden, behandlingen av besvär hos arbetskraftsmyndigheten och översändande av besvären till besvärsnämnden. Besvären ska lämnas till den arbetskraftsmyndighet som fattat beslutet inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Myndigheten ska behandla besvären som en begäran om omprövning. Om arbetskraftsmyndigheten inte kan ompröva beslutet, ska den sända besvären till besvärsnämnden inom 30 dagar från utgången av besvärstiden. Arbetskraftsmyndigheten ska foga sitt eget utlåtande i ärendet till besvären som sänds till besvärsnämnden. Paragrafen har motsvarande innehåll som 14 kap. 2 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
147 §. Förbud mot att söka ändring i vissa beslut. I paragrafen föreslås det specifika bestämmelser om beslut som är uteslutna från möjligheten till omprövning eller besvär. Det är fråga om beslut meddelade av arbetskraftsmyndigheter och baserade på prövning av ändamålsenlighet. Paragrafen motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak 14 kap. 1 § 3–5 mom. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice.
I 1 mom. 1 punkten i paragrafen föreslås bestämmelser om förbud mot att söka ändring i fråga om antagning av studerande till arbetskraftsutbildning. Förbud mot att söka ändring gäller arbetskraftsmyndighetens bedömning av utbildningsbehovet. Till exempel i situationer där det finns fler sökande som uppfyller antagningskriterierna för arbetskraftsutbildning än det finns platser inom utbildningen, väljer arbetskraftsmyndigheten de sökande vars utbildningsbehov myndigheten bedömer vara störst. Inte heller i dessa beslut får man söka ändring.
I 1 punkten föreskrivs det dessutom om ett särskilt förbud mot at söka ändring när det gäller gemensam anskaffning av arbetskraftsutbildning. Omprövning får inte heller begäras eller besvär anföras till den del beslutet om antagning av studerande grundar sig på en lämplighetsbedömning när det är fråga om gemensam anskaffning av arbetskraftsutbildning. Inom gemensamt anskaffad utbildning deltar arbetsgivaren, uppdragsgivaren till en person som ämnar bli företagare eller det företag som överlåter företagarrättigheterna i finansieringen av utbildningen och lämplighetsbedömningen av sökandena. Arbetsgivarens åsikt om lämpligheten har särskild betydelse i fråga om utbildningar där utbildningen är inriktad på sysselsättning hos arbetsgivaren. Arbetsgivaren kan inte åläggas att anställa en person som arbetsgivaren anser vara olämplig. På grund av det som sägs ovan ska ett beslut om antagning av studerande till gemensamt anskaffad utbildning grundat på en bedömning av lämpligheten inte omfattas av möjlighet att söka ändring. I fråga om andra arbetskraftsutbildningar kan lämplighetsbedömningen utgöra besvärsgrund.
I 2 punkten föreskrivs det om förbud mot att söka ändring i beslut som gäller lönesubvention. Ändring får inte sökas i ett beslut genom vilket arbetskraftsmyndigheten har förvägrat lönesubvention på den grunden att den anser att villkoren i 82 § 2 mom. inte uppfylls. På motsvarande sätt omfattar förbudet mot att söka ändring sådana beslut om lönesubvention där lönesubvention har förvägrats på den grunden att de i 87 § 1 mom. eller 3 mom. 3 punkten angivna förutsättningarna för beviljande av lönesubvention för anställning av arbetstagare med funktionshinder inte uppfylls. Bedömningen av de förutsättningar som anges i ovannämnda lagrum baserar sig på arbetskraftsmyndighetens bedömning och prövning, och arbetslösa arbetssökande eller arbetsgivare har alltså inte subjektiv rätt till lönesubvention. Möjligheten att söka ändring gäller inte heller lönesubventionens varaktighet, till den del bestämmelserna om lönesubvention innehåller arbetskraftsmyndighetens prövning. Möjligheten till ändringssökande begränsas inte i fråga om varaktigheten i de situationer där varaktigheten har fastställts i bestämmelserna. Eftersom det inte heller i fortsättningen ingår prövning i fråga om lönesubventionens belopp, gäller förbudet mot att söka ändring inte lönesubventionens belopp.
Enligt 3 och 4 punkten i det föreslagna momentet ska möjligheten att söka ändring inte omfatta förvägran av ersättning för rese- och logikostnader för sökande av arbete eller för att söka sig till service på den grunden att arbetskraftsmyndigheten inte anser det vara ändamålsenligt att bevilja ersättning med tanke på tillgången på arbetskraft och sysselsättningen för den arbetslösa, samt nekande av kostnadsersättning på basis av prövning av ändamålsenligheten.
Enligt 38 § 1 mom. i lagen ska arbetskraftsmyndigheten vid behov i sysselsättningsplanen inkludera ett avgörande om huruvida den arbetssökande uppfyller de förutsättningar för sysselsättning i bolaget som avses i 4 § i lagen om Jobbkanalen Ab. Enligt 5 punkten får omprövning av ett avgörande som avses ovan inte begäras eller besvär anföras över det.
Eftersom det inte föreslås några bestämmelser om utvecklingsservice för företag innehåller inte lagförslaget något förbud mot att söka ändring i beslut som gäller detta. Det i gällande lag föreskrivna förbudet att söka ändring i beslut som gäller förvägran av stöd, förmån eller ersättning av anslagsrelaterade orsaker har inte heller tagits med i lagförslaget. Enligt förslaget ska det alltså vara möjligt att begära omprövning av avslående beslut som gäller stöd eller förmåner också när avslaget beror på anslagsskäl, och sådana beslut ska kunna överklagas hos en besvärsinstans.
I 2 mom. i paragrafen föreslås bestämmelser om förbud mot att söka ändring i fråga om sysselsättningsplanen. Arbetskraftsmyndigheten utarbetar tillsammans med arbetssökanden en sysselsättningsplan, i vilken arbetskraftsmyndigheten ålägger arbetssökanden bland annat skyldighet att söka arbete. Enligt förslaget får omprövning av innehållet i sysselsättningsplanen inte begäras och besvär inte anföras över den. Om den arbetssökande inte iakttar sysselsättningsplanen och detta leder till förlust av arbetslöshetsförmån, kan den arbetssökande överklaga förmånsbetalarens beslut om arbetslöshetsförmånen hos besvärsnämnden för social trygghet. Den arbetssökande kan på detta sätt föra sysselsättningsplanen till besvärsnämnden för bedömning. Bestämmelsen är ny på lagnivå, men den ändrar de facto inte nuläget, eftersom det i praktiken har ansetts att en sysselsättningsplan står utanför möjligheten att söka ändring och det i den gällande lagen finns särskilda bestämmelser om förbud mot att söka ändring i anslutning till åläggande av jobbsökningsskyldighet.
Tillhandahållandet av offentlig arbetskraftsservice baserar sig i enlighet med de föreslagna 1 och 4 kap. på kundens servicebehov, och det finns i regel ingen subjektiv rätt till service. I det föreslagna 2 mom. ingår på motsvarande sätt som i nuläget ett förbud mot att begära omprövning eller anföra besvär när det gäller beslut av en arbetskraftsmyndighet att inte tillhandahålla en kund sakkunnigbedömningar, vägledning för yrkesval, karriärvägledning, träning eller prövning. Tillhandahållandet av de ovan nämnda tjänsterna baserar sig på arbetskraftsmyndighetens prövning. Förbudet gäller också arbetskraftsmyndighetens beslut att inte stödja den arbetssökandes frivilliga studier eller att inte godkänna ett meddelande om avbrott i studerandet med stöd.
I 3 mom. konstateras ett förbud mot att söka ändring i ett arbetskraftspolitiskt utlåtande om att rätten till stöd av frivilliga studier upphör. Den som betalar ut arbetslöshetsförmån meddelar beslutet om att förmånen upphör på basis av arbetskraftsmyndighetens utlåtande. Ändring i beslutet får sökas enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Arbetskraftsmyndighetens beslut om att stödet upphör kan således prövas i en besvärsinstans genom att det beslut som utbetalaren meddelat överklagas genom besvär. Detta förfarande motsvarar det förfarande som ska följas i fråga om arbetskraftspolitiska utlåtanden givna med stöd av lagen om utkomstskydd för arbetslösa.
148 §.Hur omprövningsbegäran och besvär inverkar på verkställigheten av beslut. I paragrafen föreslås en bestämmelse om verkställbarheten hos beslut meddelade med stöd av den föreslagna lagen. Ett sådant beslut får verkställas även om omprövning av beslutet har begärts eller besvär har anförts, om inte den myndighet som behandlar omprövningsbegäran eller besvärsmyndigheten bestämmer något agnnat.
Bestämmelsen innebär ett undantag från huvudregeln i förvaltningslagen och lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt den regeln får ett beslut i vilket omprövning får begäras eller över vilket besvär får anföras inte verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft. En motsvarande bestämmelse om hur begäran om omprövning samt besvär inverkar på verkställbarheten av beslut meddelade med stöd av lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice finns i 14 kap. 3 § i den lagen.
Verkställbarhet oberoende av laga kraft är nödvändig för att till exempel ett beslut om avbrytande av service eller borttagning av en platsannons ska kunna verkställas omedelbart och inte förlora sin faktiska betydelse. Även beslut om till exempel avbrytande av eller upphörande med utbetalning av stöd kan behöva verkställas oberoende av ändringssökande så att stödet inte betalas ut utan grund. Ett beslut av statsrådet om ett sysselsättningsområde ska också få verkställas utan att det har vunnit laga kraft, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.
18 kap. Ikraftträdande
149 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft genom bestämmelser som utfärdas särskilt. Bestämmelser om ikraftträdandet föreslås i 1 § i lagen om införande av lagen om ordnande av arbetskraftsservice och vissa andra lagar som har samband med den (lagförslag 4).