1.1  Beredning

2.1  Målsättning

Förordningen om allmän produktsäkerhet syftar till att skydda konsumenter och deras säkerhet såsom en av de grundläggande principerna i unionens rättsliga ram och såsom fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (skäl 5). Den allmänna förordningen om produktsäkerhet syftar också till att bidra till att uppnå de mål som avses i artikel 169 i EUF-fördraget. Den bör särskilt syfta till att säkerställa konsumenters hälsa och säkerhet och att den inre marknaden fungerar när det gäller produkter avsedda för konsumenter (skäl 4). I artikel 169.1 i EUF-fördraget sägs att för att främja konsumenternas intressen och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå ska unionen bidra till att skydda konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt till att främja deras rätt till information och utbildning och deras rätt att organisera sig för att tillvarata sina intressen. Förordningens syfte är också att säkerställa förenlighet mellan unionens harmoniseringslagstiftning, standardiseringslagstiftning och de allmänna produktsäkerhetsreglerna och att dessa bestämmelser fungerar, särskilt mot bakgrund av utvecklingen i fråga om ny teknik och onlineförsäljning så att de allmänna produktsäkerhetsreglerna behåller sin karaktär av ett omfattande skyddsnät (skäl 2, 3, 6 och 7). Ett syfte med förordningen är att säkerställa en tydligare ram för produkter som är imitationer av livsmedel (skäl 2). Det har ansetts nödvändigt att uppdatera direktivet om allmän produktsäkerhet mot bakgrund av utvecklingen i fråga om ny teknik och onlineförsäljning (skäl 2). 

2.2  Huvudsakligt innehåll

Förordningen ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet ( direktivet om allmän produktsäkerhet ) och rådets direktiv 87/357/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftning om produkter som, på grund av sina yttre egenskaper, kan förväxlas med andra produkter och härigenom utgöra en risk för konsumenternas hälsa och säkerhet ( direktivet om imitationer av livsmedel ), som upphävs genom förordningen. Genom förordningen om allmän produktsäkerhet ändras Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG ( direktivet om grupptalan ) så att hänvisningen till direktivet om allmän produktsäkerhet i bilaga I ersätts med en motsvarande hänvisning till förordningen om allmän produktsäkerhet, som på så vis börjar omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om grupptalan. Kapitel I i förordningen om allmän produktsäkerhet innehåller allmänna bestämmelser om förordningens syfte, innehåll och tillämpningsområde. I kapitlet definieras dessutom de begrepp som används i förordningen och fastställs att produkter som erbjuds genom distansförsäljning hör till förordningens tillämpningsområde. Bestämmelser om begreppet produkt, som avgränsar förordningens tillämpningsområde finns i artikel 3.1: ”I denna förordning gäller följande definitioner: produkt: ett föremål, oavsett om det är sammankopplat med andra föremål eller inte, som levereras eller tillhandahålls, mot ersättning eller inte, inbegripet i samband med tillhandahållande av en tjänst, som är avsedd för konsumenter eller som, under rimligen förutsebara förhållanden, sannolikt kommer att användas av konsumenter även om produkten inte är avsedd för dem.”  

Bestämmelser om förordningens tillämpningsområde finns i artikel 2. Förordningen ska tillämpas på produkter som släpps ut eller tillhandahålls på marknaden i den mån det inte föreligger särskilda bestämmelser med samma syfte enligt unionsrätten som reglerar säkerheten hos de berörda produkterna. Om produkter omfattas av särskilda säkerhetskrav enligt unionsrätten är förordningen tillämplig endast i fråga om de aspekter, risker eller riskkategorier som inte omfattas av de kraven. När det gäller produkter som omfattas av särskilda krav som införts genom unionens harmoniseringslagstiftning tillämpas förordningen endast delvis. Vissa produkter har helt och hållet ställts utanför förordningens tillämpningsområde. 

I kapitel II ingår bestämmelser om allmänt säkerhetskrav samt om aspekter som ska beaktas vid bedömning av produktsäkerhet och om presumtioner som ska tillämpas vid bedömningen. 

I kapitel III finns bestämmelser om ekonomiska aktörers skyldigheter. Avsitt 1 innehåller separata bestämmelser om skyldigheter för tillverkare, tillverkarens representant, importörer och distributörer. I avsnittet föreskrivs också om tillämpning av tillverkarens skyldigheter på andra personer. I avsnittet ingår dessutom skyldigheter som berör alla aktörer, en bestämmelse om ansvarig person samt bestämmelser som reglerar förhållandet mellan ekonomiska aktörer och myndigheter. I avsnitt 2 föreskrivs det om ekonomiska aktörers skyldigheter vid distansförsäljning och vid olyckor som hänger samman med produkters säkerhet samt om viss information som lämnas i elektroniskt format. 

Kapitel IV innehåller särskilda bestämmelser om leverantörer av onlinemarknadsplatser. 

Kapitel V innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Där föreskrivs särskilt om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 ( marknadskontrollförordningen ) på produkter som hör till tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet. I kapitlet föreskrivs dessutom om rapportering om genomförandet till kommissionen.  

I kapitel VI föreskrivs det om systemet för snabb varning Safety Gate och systemet Safety Business Gateway. 

I kapitel VII föreskrivs det om kommissionens roll och samordning av kontrollen av efterlevnaden. Kapitlet innehåller bestämmelser om myndigheternas gemensamma åtgärder och samordnade kontrollåtgärder. Genom bestämmelserna i kapitlet inrättas också ett europeiskt nätverk av myndigheter i medlemsstaterna med ansvar för produktsäkerhet, nätverket för konsumentsäkerhet. 

Kapitel VIII innehåller bestämmelser om information till allmänheten och konsumenter, återkallelse och avhjälpande åtgärder i anslutning därtill, frivilliga samförståndsavtal och tillämpning av direktivet om grupptalan på överträdelser av förordningen om allmän produktsäkerhet. 

Bestämmelser om internationellt samarbete ingår i kapitel IX, och finansiella bestämmelser i kapitel X. Förordningens slutbestämmelser ingår i kapitel XI, där det föreskrivs om bl.a. sanktioner, kommissionens befogenhet att anta delegerade akter, ändring av standardiseringsförordningen och direktivet om grupptalan samt upphävande av direktivet om imitationer av livsmedel och direktivet om allmän produktsäkerhet. 

2.3  Nationellt handlingsutrymme

Genom förordningen om allmän produktsäkerhet förenhetligas medlemsstaternas lagstiftning om allmän produktsäkerhet. Medlemsstaternas skyldigheter att lagstifta innehåller nationellt handlingsutrymme. Eftersom vissa bestämmelser i marknadskontrollförordningen tillämpas på produkter som hör till tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet, kan medlemsstaterna utnyttja det nationella handlingsutrymme som ingår i dessa bestämmelser när de genomför förordningen om allmän produktsäkerhet. 

Enligt artiklarna 9.7, 11.4, 19 d och 21 i förordningen om allmän produktsäkerhet bestämmer den medlemsstat där produkten tillhandahålls på marknaden det språk på vilket de uppgifter som avses i bestämmelserna ska anges. 

Enligt artikel 23.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska artiklarna 10, 11.1–11.7, 12–15, 16.1–16.5, 18, 19 och 21–24 i marknadskontrollförordningen vara tillämpliga på produkter som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet. Till dessa delar har medlemsstaterna handlingsutrymme enligt marknadskontrollförordningen: 

Enligt artikel 10.2 i marknadskontrollförordningen ska varje medlemsstat utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sina territorier. Enligt punkt 3 ska varje medlemsstat tillsätta ett centralt samordningskontor. Valet av dessa nationella myndigheter omfattas av det nationella handlingsutrymmet. 

Artikel 10.4 i marknadskontrollförordningen innehåller bestämmelser om det centrala samordningskontorets minimiuppgifter. Nationellt kan det föreskrivas om även andra uppgifter för det centrala samordningskontoret. 

I artikel 10.6 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att marknadskontrollmyndigheternas uppgifter är tydligt definierade och att det inrättas lämpliga kommunikations- och samordningsmekanismer som gör det möjligt för dessa myndigheter att bedriva ett nära samarbete och fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt. Sättet att fullgöra denna skyldighet omfattas av det nationella handlingsutrymmet. 

Artikel 13.2 i marknadskontrollförordningen innehåller bestämmelser om minimikraven på innehållet i strategin för marknadskontroll. Nationellt kan det föreskrivs om även andra krav på innehållet. 

I artikel 14 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter. I punkt 3 anges tre alternativa sätt som medlemsstaterna kan välja mellan när de föreskriver om hur marknadskontrollmyndigheterna utövar sina befogenheter: direkt inom ramen för deras egen myndighetsutövning, med hjälp av andra myndigheter eller genom ansökningar till domstolar om det nödvändiga beslutet. I punkt 4 föreskrivs det om de minimibefogenheter som ska tilldelas marknadskontrollmyndigheterna. Nationellt får det föreskrivas om även andra, mer omfattande befogenheter. 

Enligt artikel 15 i marknadskontrollförordningen får medlemsstaterna ge sina marknadskontrollmyndigheter rätt att från den relevanta ekonomiska aktören återkräva alla kostnader för sin verksamhet avseende fall av bristande överensstämmelse. 

Enligt artikel 26.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska varje medlemsstat utse en gemensam nationell kontaktpunkt som åtminstone ska ansvara för att kontrollera att anmälningarna är fullständiga och att de lämnas in för validering av kommissionen samt för kommunikation med kommissionen när det gäller de uppgifter som föreskrivs i artikel 26.1–26.6. Valet av gemensam nationell kontaktpunkt omfattas av det nationella handlingsutrymmet. Dessutom kan den gemensamma nationella kontaktpunkten nationellt ges även andra uppgifter än sådana som föreskrivs i förordningen om allmän produktsäkerhet. 

Artikel 26.1–3 och 26.6–8 i förordningen om allmän produktsäkerhet innehåller bestämmelser om medlemsstaternas uppgifter. Vem som tilldelas dessa uppgifter i medlemsstaterna omfattas av det nationella handlingsutrymmet. 

Enligt artikel 44.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av de bestämmelser i denna förordning som medför skyldigheter för ekonomiska aktörer och leverantörer av onlinemarknadsplatser och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas i enlighet med nationell rätt. Enligt punkt 2 ska de sanktioner som föreskrivs vara effektiva, proportionella och avskräckande. Bedömningen är att det nationella handlingsutrymmet när det gäller sanktioner omfattar arten av sanktioner och deras eventuella storlek samt förfarandet för att fastställa dem. Enligt bedömningen måste det kunna påföras någon påföljd, genom vilken en ekonomisk aktör eller en leverantör av en onlinemarknadsplats åläggs skyldigheter, för alla överträdelser av förordningen. 

3.1  Konsumentsäkerhetslagen

3.2  Lagen om marknadskontroll av vissa produkter

Lagen om marknadskontroll av vissa produkter (1137/2016, marknadskontrollagen ) är en horisontell lag med karaktären av allmän lag. De nationella bestämmelser som kompletterar marknadskontrollförordningen ingår i huvudsak i marknadskontrollagen. Bestämmelserna om det centrala samordningskontoret enligt artikel 10 i marknadskontrollförordningen har genomförts nationellt genom marknadskontrollagen. I marknadskontrollagen ingår också bestämmelser om ordnande av marknadskontrollverksamheten, myndigheternas befogenheter, administrativ praxis och återkrav av kostnader enligt marknadskontrollförordningen.  

Lagens 1 kap. innehåller allmänna bestämmelser om tillämpningsområde och definitioner (1 och 2 §). Lagen tillämpas på marknadskontrollen av de produkter som omfattas av tillämpningsområdet för de lagar som nämns i 1 §, om inte något annat föreskrivs i de lagar som nämns. Marknadskontrollagen är en del av den produktregleringshelhet som består av inalles två horisontella lagar – marknadskontrollagen och lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper (278/2016) – samt flera sektorförfattningar. Marknadskontrollagen tillämpas inte självständigt utan den sektorlagstiftning som nämns i paragrafen om tillämpningsområde. Förhållandet mellan marknadskontrollagen och tillsynsbestämmelserna i de sektorlagar som hör till dess tillämpningsområde varierar mellan olika sektorer beroende på sektorlagstiftningens innehåll, och sektorlagarnas tillämpningsområden är av olika omfattning. Till den del sektorlagarna innehåller särskilda bestämmelser om särskilda tilläggskrav eller befogenheter eller bestämmelser om marknadskontroll som annars avviker från marknadskontrollagen, tillämpas sektorlagens bestämmelser. Dessutom innehåller t.ex. elsäkerhetslagen (1135/2016), hissäkerhetslagen (1134/2016), lagen om mätinstrument (707/2011) och lagen om tryckbärande anordningar (1144/2016) bestämmelser om produkters och anordningars överensstämmelse med kraven och säkerhet under driftstiden samt om tillsynen i anslutning därtill, som baserar sig på nationell reglering. 

3.3  Lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk

Lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009) ( Safety Gate-lagen ) innehåller bestämmelser om de underrättelser som enligt artikel 12 i direktivet om allmän produktsäkerhet ska lämnas till Europeiska kommissionen beträffande marknadskontrollen av produkter som medför allvarlig risk samt om de åtgärder som man i Finland ska vidta med anledning av de underrättelser som Europeiska kommissionen skickar till medlemsstaterna med stöd av artikel 12 i direktivet om allmän produktsäkerhet och artikel 20 i marknadskontrollförordningen.  

3.4  Hänvisningar till konsumentsäkerhetslagen

I miljöskyddslagen (527/2014), hälsoskyddslagen (763/1994), konsumentskyddslagen (38/1978), lagen om kosmetiska produkter (492/2013), tobakslagen (549/2016), jaktlagen (615/1993), kemikalielagen (599/2013), hissäkerhetslagen (1134/2016), strafflagen (39/1889) och lagen om vissa brandskyddsanordningar (191/2024) hänvisas det till konsumentsäkerhetslagen. En del av hänvisningarna är informativa och en del är materiella. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftningen i utlandet

6.1  Skriftligt samråd med föreningsaktörer

Under den grundläggande beredningen bad arbets- och näringsministeriet föreningsaktörer yttra sig skriftligt. Begäran om utlåtande gällde det förslag som utarbetats under beredningen om att slopa den gällande lagstiftningens begränsning av tillämpningsområdet, genom vilken tjänster som föreningar och andra sammanslutningar tillhandahåller sina medlemmar i annan verksamhet än näringsverksamhet ställs utanför konsumentsäkerhetslagens tillämpningsområde. Remissinstanserna ombads särskilt fästa uppmärksamhet vid de kostnader och den administrativa börda som efterlevnaden av den gällande konsumentsäkerhetslagen orsakar föreningarna samt hur den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet skulle påverka å ena sidan användarnas säkerhet och å andra sidan föreningarnas kostnader och administrativa börda. Remisstiden var 28 februari–13 mars 2024. 

Utlåtande begärdes av Finlands Olympiska Kommitté rf, Ungdomssektorns takorganisation i Finland Allians rf, Kulttuuri- ja taidealan keskusjärjestö KULTA ry, Kyrkostyrelsen, Suomen Latu ry och Forststyrelsen. Alla tillfrågade gav utlåtande och dessutom gavs utlåtande av Diabetesförbundet i Finland rf. Utlåtandet från Suomen Latu ry lämnades tillsammans med Suomen Partiolaiset – Finlands Scouter ry, Nätverket för naturföretagande i Finland rf, Finlands Paddling och Roddförbund rf och Finlands Fritidsfiskares Centralförbund rf. 

Remissinstanserna förhöll sig i huvudsak negativt till en utvidgning av tillämpningsområdet enligt förslaget. Överlag ansågs ändringen orsaka eller kunna orsaka föreningarna sådana kostnader som kan äventyra föreningarnas, särskilt små föreningars, verksamhetsförutsättningar. Ändringen ansågs vara omotiverad och strida mot de grundläggande utgångspunkterna för åtskillnaden mellan näringsverksamhet och föreningars allmännyttiga verksamhet. Förslaget ansågs också strida mot flera punkter i regeringsprogrammet. En del av remissinstanserna ansåg att lagstadgade säkerhetsförpliktelserna inte är ett nödvändigt eller effektivt sätt att utveckla föreningsverksamhetens säkerhet. Fler som yttrade sig påpekade att man redan nu fäster uppmärksamhet vid att garantera säkerheten i föreningsverksamhet. En remissinstans understödde förslaget och ansåg att det tjänar användarnas säkerhet utan att orsaka oskälig ekonomisk eller administrativ börda. Den remissinstansen ansåg det viktigt att säkerhetsrelaterade omständigheter enligt konsumentsäkerhetslagen beaktas och genomförs även i fritidsverksamhet som produceras av föreningar. En annan remissinstans ansåg att det är bra att ansvarsfrågorna klargörs på föreslaget sätt. 

Den börda som förslaget medför för föreningar har utretts och det förslag till utvidgning av tillämpningsområdet som var aktuellt under den grundläggande beredningsfasen har inte tagits med i denna proposition. Saken behandlas mer ingående i avsnitt 5.1.1. 

6.2  Offentlig remissbehandling

Det utkast till regeringsproposition som beretts i arbets- och näringsministeriets arbetsgrupp sändes på remiss den 11 juli 2024. Utlåtande begärdes av 60 aktörer i tjänsten Utlåtande.fi, och utlåtande skulle lämnas senast den 5 september. Det kom 27 begärda utlåtanden, och dessutom yttrade sig fem andra aktörer. Tre aktörer meddelade att de inte har något att yttra. 

De föreslagna bestämmelserna om konsumentprodukters säkerhet understöddes överlag. Vissa remissinstanser ansåg att tillsyns- och påföljdsbestämmelsernas uppbyggnad och innehåll var motiverad, men man lyfte också fram grundläggande brister hos bestämmelserna och motiveringen till dem som till stor del hade att göra med bestämmelserna grundlagsenlighet. Bestämmelserna om marknadskontrollmyndigheternas befogenhetsfördelning fick tudelad respons: de betraktades å ena sidan som lyckade och ändamålsenliga, och å andra sidan ansågs de kräva precisering. I utlåtandena framfördes också detaljerade ändringsförslag. 

Inställningen till de föreslagna bestämmelserna om konsumtionstjänsters säkerhet var till stor del positiv. I flera utlåtanden framfördes ingående motivering till varför begränsningen av tillämpningsområdet i fråga om föreningar borde behållas och hänvisades till tidigare samråd om saken. Vissa remissinstanser ansåg att tillsyns- och påföljdsbestämmelsernas uppbyggnad och innehåll var motiverad, men man lyfte också fram grundläggande brister hos bestämmelserna och motiveringen till dem som till stor del hade att göra med bestämmelsernas grundlagsenlighet. Bestämmelserna om myndigheternas uppgifter och befogenheter ansågs i vissa utlåtanden också överlappa de allmänna förvaltningslagarna. Några remissinstanser önskade att bestämmelsernas innehåll skulle preciseras med exempel i motiveringen. I utlåtandena framfördes också detaljerade ändringsförslag. 

Säkerhets- och kemikalieverket ansåg det vara mycket motiverat att inskränka den nationella konsumentproduktlagstiftningen så att den överensstämmer med tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet. Verket föreslog dock att åtminstone förordningens skyldigheter för distributörer skulle utsträckas till även sådana juridiska personer som överlåter konsumtionsvaror i samband med annan verksamhet än affärsverksamhet. Verket föreslog att motiveringen skulle utökas med ett separat kort textavsnitt om hur förordningen om allmän produktsäkerhet och i fortsättningen alltså bestämmelserna om allmän produktsäkerhet ska tillämpas på harmoniserade produkter. Säkerhets- och kemikalieverket föreslog detaljerade korrigeringar i bestämmelserna. Flera marknadskontrollmyndigheter föreslog att det vore skäl att förtydliga 4 § i lagen om konsumentprodukters säkerhet och befogenhetsfördelningen enligt den och att komplettera motiveringen. Justitieministeriet fäste uppmärksamhet vid grundlagsenheten hos bestämmelserna om befogenheter, påföljder och bemyndigande att utfärda förordning och vid brister i motiveringen till dem. Justitieministeriet ansåg även mer allmänt att motiveringen till vissa bestämmelser var bristfällig. Dessutom fäste ministeriet uppmärksamhet vid förhållandet mellan specialbestämmelserna om myndigheter och de allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelserna. Ministeriet framförde också anmärkningar som gällde språkkrav och konsumentsäkerhetsdelegationen. Justitieministeriet ansåg det inte motiverat att ställa faror avseende egendom utanför tillämpningsområdet. Finansministeriet fäste uppmärksamhet vid skyldigheterna enligt informationshanteringslagen och konstaterade att om inga konsekvenser bedöms uppstå, vore det bra att nämna även detta i propositionen.  

På grund av responsen i remissvaren ändrades påföljdsbestämmelserna i lagförslag nr 1 särskilt i fråga om de gärningar som ska beröras av sanktioner och deras imputablitet, och dessutom krymptes kretsen av gärningar som kriminaliseras så att även överlappningarna med administrativa sanktioner slopades. Bestämmelserna om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter kompletterades med beaktande av att administrativa sanktioner kommer i sista hand. Även bestämmelserna om ändringssökande och verkställighet preciserades på grund av responsen. Särskild uppmärksamhet fästes vid tillsyns- och påföljdsbestämmelsernas grundlagsenlighet och specialmotiveringen, och motiveringen till lagstiftningsordningen kompletterades till denna del. Dessutom kompletterades bestämmelserna om befogenhetsfördelningen mellan marknadskontrollmyndigheterna såväl på bestämmelsenivå som i specialmotiveringen. Motiveringen som gäller tillämpningsområdet kompletterades men tillämpningsområdet ändrades inte; det föreslagna tillämpningsområdet motsvarar tillämpningsområdet för EU:s förordning. Specialmotiveringen och motiveringen till lagstiftningsordningen kompletterades även i övrigt. Bestämmelserna i lagförslag nr 3 i propositionen och deras förhållande till bestämmelserna i lagförslag nr 1 preciserades utifrån de detaljerade ändringsförslagen i remissvaren. Propositionen utökades med lagförslag nr 14. 

På grund av responsen i remissvaren ändrades påföljdsbestämmelserna i lagförslag nr 2 särskilt i fråga om det gärningar som ska beröras av sanktioner och deras imputabilitet, och dessutom krymptes kretsen av gärningar som kriminaliseras och berörs av sanktioner överlag, så att även överlappningar med administrativa sanktioner och kriminaliseringar slopades. Bestämmelserna om tillsynsmyndigheternas befogenheter omformulerades med beaktade av responsen som gällde den allmänna förvaltningsrättsliga lagstiftningen, inklusive offentlighet- och dataskyddsbestämmelserna. Även bestämmelserna om ändringssökande och verkställighet kompletterades på grund av remissvaren. Särskild uppmärksamhet fästes vid tillsyns- och påföljdsbestämmelserna grundlagsenlighet, och specialmotiveringen och motiveringen till lagstiftningsordningen kompletterades till denna del. Tillämpningsområdet ändrades inte men motiveringen som gäller det kompletterades. Specialmotiveringen och motiveringen till lagstiftningsordningen kompletterades även i övrigt. Dessutom ändrades bestämmelsen som gäller riskbedömning i fråga om konsumtionstjänster på grund av responsen i remissvaren. Propositionen utökades med lagförslag nr 14. 

7.1  Lagen om konsumentprodukters säkerhet

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I 1 mom. föreskrivs att lagen tillämpas på konsumentprodukter. Begreppet konsumentprodukt definieras i 2 mom. Med konsumentprodukter avses produkter som omfattas av det faktiska tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet. Lagen ska alltså tillämpas när förordningen om allmän produktsäkerhet tillämpas. Begreppet konsumentprodukt avviker från begreppet produkt enligt artikel 3.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet, men tillämpningsområdet för den nationella lagen och förordningen om allmän produktsäkerhet sammanfaller ändå när man beaktar avgränsningarna av tillämpningsområdet i artikel 2 i förordningen om allmän produktsäkerhet.  

Genom förordningen om allmän produktsäkerhet förenhetligas tillsynsramen för konsumentprodukter så att tillsynen är sådan marknadskontroll som avses i marknadskontrollförordningen oberoende av nivån på harmoniseringen av produkten. I enlighet med artikel 2.1 tredje stycket i förordningen om allmän produktsäkerhet är bestämmelserna i kapitel I, kapitel III avsnitt 2 samt kapitlen IV, VI och VIII tillämpliga på produkter som omfattas av harmoniseringslagstiftningen också när det är fråga om de risker eller riskkategorier som omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning, i den mån det inte finns särskilda bestämmelser med samma syfte i harmoniseringslagstiftningen. I dessa situationer tillämpas också den föreslagna lagens bestämmelser, t.ex. de språkkrav som gäller distansförsäljning och de befogenheter som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser, till den del som genom dem genomförs eller de annars gäller ovannämnda bestämmelser i förordningen om allmän produktsäkerhet. När det gäller produkter som omfattas av särskilda krav som införts genom unionens harmoniseringslagstiftning är kapitel III avsnitt 1, kapitlen V och VII samt kapitlen IX–XI inte tillämpliga. I dessa situationer är kapitel II i förordningen tillämpligt i fråga om andra risker eller riskkategorier än de som omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning. 

Den gällande lagen innehåller inga produktspecifika avgränsningar av tillämpningsområdet, och den har inga särskilda bestämmelser om tillämpningsområde. Den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområde, vars innehåll i sak de facto överensstämmer med bestämmelserna om tillämpningsområde i förordningen om allmän produktsäkerhet, krymper tillämpningsområdet för de allmänna säkerhetskraven på konsumentprodukter. Utanför begreppet konsumentprodukt ställs i enlighet med artikel 2.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet läkemedel, livsmedel och foder, levande växter och djur, genetiskt modifierade organismer och genetiskt modifierade mikroorganismer i innesluten användning, samt produkter av växter och djur med koppling till deras framtida fortplantning, animaliska biprodukter och framställda produkter, växtskyddsmedel, utrustning som konsumenter använder för att förflytta sig eller resa, om den utrustningen manövreras direkt av en tjänsteleverantör i samband med en transporttjänst som tillhandahålls till konsumenter och inte manövreras av konsumenterna själva, vissa luftfartyg, antikviteter samt under vissa förutsättningar produkter som ska repareras eller renoveras innan de tas i bruk. 

Enligt 3 mom. ska maskiner som är avsedda att användas av konsumenter omfattas av lagens tillämpningsområde. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG om maskiner och om ändring av direktiv 2006/42/EG, nedan maskindirektivet , omfattas av marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Som stöd för tillämpningen av marknadskontrollförordningen behövs nationella, kompletterande bestämmelser om marknadskontrollmyndigheternas befogenheter. Maskindirektivet har genomförts i den gällande lagstiftningen genom statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008), som har utfärdats med stöd av lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav (1016/2004) och lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004) och sedan förblivit i kraft med stöd av konsumentsäkerhetslagen när lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet upphävdes. På marknadskontrollen av maskiner tillämpas nationellt två lagar: på marknadskontrollen av maskiner som är avsedda för yrkesmässig användning tillämpas lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav och på marknadskontrollen av maskiner som är avsedda att användas av konsumenter tillämpas konsumentsäkerhetslagen. De ändringar som marknadskontrollförordningen förutsätter i fråga om maskiner som används yrkesmässigt har genomförts redan tidigare, och behövliga nationella kompletterande bestämmelser har tagits in i lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav.  

Marknadskontrollförordningen förutsätter att marknadskontrollmyndighetens befogenheter kan utövas vid kontrollen av alla produkter som omfattas av maskindirektivets tillämpningsområde. I den föreslagna lagen föreskrivs det därför om den myndighet som svarar för marknadskontrollen av maskiner som är avsedda att användas av konsumenter (4 §). På marknadskontrollen av dessa produkter ska marknadskontrollagen tillämpas. Bestämmelser om myndighetens rätt att utföra inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur och om påföljder ingår inte i marknadskontrollagen utan i sektorlagstiftning. I den föreslagna lagen ingår bestämmelser om rätt att utföra inspektioner i 6 §, och den ska tillämpas även på marknadskontroll av maskiner som omfattas av maskindirektivet och som är avsedda att användas av konsumenter. Bestämmelser om de straffpåföljder som ska tillämpas i fråga om dessa maskiner ingår i lagens 22 §, som tillämpas endast på dessa maskiner. 

Enligt 4 mom. föreskrivs i lagen också om konsumentsäkerhetsdelegationen. Bestämmelser om delegationen ingår i 23 och 24 §.  

2 §. Allmänna krav på konsumentprodukter. I 1 mom. föreskrivs att bestämmelser om allmänna krav på konsumentprodukter och om skyldigheten att uppfylla dessa krav finns i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen är informativ. De allmänna kraven på konsumentprodukters säkerhet och skyldigheterna för ekonomiska aktörer har förenhetligats genom förordningen om allmän produktsäkerhet, som är direkt tillämplig rätt. I fortsättningen föreskrivs det alltså inte om dessa krav och skyldigheter i den nationella lagstiftningen. Saken behandlas i den allmänna motiveringen. Lagen om konsumentprodukters säkerhet innehåller endast en bestämmelse som är direkt förpliktande för aktörer som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet, 3 §, som gäller det språk på vilken viss information ska ges.  

I 2 mom. ingår ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning, med stöd av vilket närmare bestämmelser om de krav som ställs på konsumentprodukter för att skydda hälsan får utfärdas. Dessa bestämmelser kan gälla hälso- och säkerhetskrav på en viss produktgrupp, t.ex. i fråga om någon viss risk eller riskkategori när det inte finns några sådana europeiska standarder om saken som avses i artikel 7.1 a i förordningen om allmän produktsäkerhet. Det kan bli aktuellt att utfärda en förordning särskilt i fråga om sådana produkter beträffande vilkas säkerhet unionen inte har någon harmoniseringslagstiftning. Dessa krav som det utfärdas bestämmelser om genom förordning av statsrådet ska vara förenliga med Europeiska unionens lagstiftning.  

3 §. Språkkrav som gäller konsumentprodukter . I paragrafen föreslås bestämmelser om det språk på vilket viss information som anges i förordningen om allmän produktsäkerhet ska lämnas. I förordningen om allmän produktsäkerhet åläggs medlemsstaterna skyldighet att bestämma på vilket språk denna information ska ges. I bestämmelsen hänvisas till 34 § i språklagen (423/2003), där det föreskrivs om det språk på vilken information om konsumtionsvaror ska ges. Så är fallet också i den gällande lagstiftningen (9 § i statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas om konsumtionsvaror och konsumenttjänster (613/2004)).  

Enligt 1 mom. ska vissa bruksanvisningar och säkerhetsinformation som avses i förordningen om allmän produktsäkerhet ges på finska, svenska eller båda språken på det sätt som föreskrivs i 34 § i språklagen, om inte informationen getts genom allmänt kända anvisnings- och varningsanteckningar. När denna information ska ges föreskrivs i förordningen om allmän produktsäkerhet: enligt artiklarna 9.7 och 11.4 i förordningen ska kraven enligt dem inte gälla om produkten kan användas på ett säkert sätt och på det sätt som tillverkaren avsett utan sådana bruksanvisningar och sådan säkerhetsinformation.  

Tillämpningen av artiklarna 19 d och 22.9 d är beroende av om förutsättningarna för tillämpning av de bestämmelser om information som avses i dem, till vilka artiklarna 9.7 och 11.4 hör, uppfylls. Artikel 19.7 i förordningen gäller information som lämnas vid online- och annan distansförsäljning och artikel 22.9 gäller information som lämnas i onlinegränssnitt. Eftersom marknadsområdet för distansförsäljning i princip är hela landet, ska informationen lämnas på både finska och svenska. 

Enligt artikel 9.7 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska tillverkare säkerställa att produkten åtföljs av tydliga bruksanvisningar och säkerhetsinformation på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och som bestämts av den medlemsstat där produkten tillhandahålls på marknaden. Detta krav ska inte gälla om produkten kan användas på ett säkert sätt och på det sätt som tillverkaren avsett utan sådana bruksanvisningar och sådan säkerhetsinformation. En motsvarande bestämmelse som gäller importörer ingår i artikel 11.4. 

Enligt artikel 19 d i förordningen om allmän produktsäkerhet, som gäller ekonomiska aktörers skyldigheter vid distansförsäljning, bestämmer den medlemsstat där produkten tillhandahålls på marknaden språket för varnings- eller säkerhetsinformation. 

Artikel 22.9 d i förordningen om allmän produktsäkerhet gäller varnings- eller säkerhetsinformation som ska anbringas på produkten eller åtfölja den. Dessa varningar och denna information ska vara på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och som bestämts av den medlemsstat där produkten tillhandahålls på marknaden. 

I 2 mom. föreskrivs om det språk på vilket den information som avses i 1 mom. ska ges när den ges i ett digitalt format genom elektroniska tekniska lösningar på det sätt som avses i artikel 21 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att de bruksanvisningar och den säkerhetsinformation som avses i 1 mom. ges på finska, svenska eller båda språken på det sätt som föreskrivs i 34 § i språklagen oberoende av i vilket format denna information ges.  

Enligt artikel 21 om information i elektroniskt format bestämmer den medlemsstat där produkten tillhandahålls på marknaden språket för information i elektroniskt format. I bestämmelsen uppräknas de bestämmelser som handlar om information som kan ges i ett digitalt format genom elektroniska tekniska lösningar. Dessa bestämmelser är inte desamma som de bestämmelser som avses i paragrafens 1 mom.  

I 3 mom. föreskrivs om det språk på vilken annan information än den som avses i 1 mom. ska ges när den ges på det sätt som avses i artikel 21 i förordningen om allmän produktsäkerhet i ett digitalt format genom elektroniska tekniska lösningar. Den information som avses i bestämmelsen är bl.a. produktens typ-, tillverkningssats- och serienummer, tillverkarens namn, registrerade firmanamn och registrerade varumärke samt tillverkarens postadress och elektroniska adress. Sådan information ska i enlighet med 34 § i språklagen ges på finska, svenska eller båda språken endast till den del det behövs för att identifiera och förstå informationen. Det är klart att t.ex. tillverkarens namn på ett främmande språk inte behöver översättas till finska eller svenska. Även t.ex. e-postadressen och adressen kan innehålla egennamn eller sådana element på ett främmande språk som inte ska översättas. Däremot kan det bli aktuellt att i enlighet med kraven i 34 § i språklagen uppge t.ex. att e-postadressen tillhör uttryckligen tillverkaren. Informationen kan också specificeras med hjälp av allmänt kända anteckningar.  

4 §. Marknadskontrollmyndigheter . Paragrafen innehåller bestämmelser om den myndighet som ansvarar för marknadskontrollen av produkter som omfattas av lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen behövs för att genomföra artikel 23 i förordningen om allmän produktsäkerhet.  

Enligt 1 mom. är Säkerhets- och kemikalieverket marknadskontrollmyndighet för det första för sådana konsumentprodukter beträffande vilka tillsynen inte någon annanstans föreskrivs för någon annan myndighet. Typiska sådana produkter är vanliga konsumtionsvaror, beträffande vilkas säkerhet det inte finns produkt- eller sektorspecifika specialbestämmelser, t.ex. många föremål i hemmet. Säkerhets- och kemikalieverkets befogenheter omfattar dessutom marknadskontrollen av andra konsumentprodukter i den mån de inte övervakas av någon annan myndighet på det sätt som avses i 3 mom. Bestämmelserna motsvarar nuläget.  

I 2 mom. föreskrivs det om Tullens uppgifter som marknadskontrollmyndighet enligt denna lag och förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsens innehåll motsvarar nuläget så att Tullen vid sidan av Säkerhets- och kemikalieverket övervakar vanliga konsumentprodukters säkerhet endast i de situationer som avses i bestämmelsen. Arbetsfördelningen mellan Tullen och Säkerhets- och kemikalieverket är etablerad till denna del.  

I 3 mom. ingår bestämmelser om andra myndigheters roll som marknadskontrollmyndigheter enligt förordningen om allmän produktsäkerhet och den föreslagna lagen.  

Lagens tillämpningsområde och förenhetligandet av tillsynsramen som gäller konsumentprodukter behandlas i specialmotiveringen till 1 §. Att bestämmelser om marknadskontrollmyndigheternas uppgifter och befogenheter när det gäller konsumentprodukters säkerhet ingår i förordningen om allmän produktsäkerhet och den föreslagna lagen utöver i harmoniseringslagstiftningen och marknadskontrollförordningen inverkar inte på den sektorspecifika befogenhetsfördelningen mellan Säkerhets- och kemikalieverket och andra myndigheter, eftersom den på nuvarande sätt ska basera sig på bestämmelser i den sektorspecifika speciallagstiftningen. Detta betyder emellertid att andra myndigheter ska inom sina sektorer t.ex. göra anmälningar genom systemet för snabb varning Safety Gate i enlighet med artikel 26 i förordningen om allmän produktsäkerhet samt övervaka att ekonomiska aktörer enligt kapitel III avsnitt 2 och kapitel VIII och leverantörer av onlinemarknadsaktörer enligt kapitel IV fullgör sina skyldigheter. Andra aktörer förfogar inom sina sektorer även över befogenheter som kan riktas mot t.ex. leverantörer av onlinemarknadsplatser när det gäller tillsynen över konsumentprodukters säkerhet. Detta betyder också att när en annan myndighet tillämpar förordningen om allmän produktsäkerhet är den i fortsättningen den marknadskontrollmyndighet som avses i förordningen. Sådana andra myndigheter och de författningar som omfattas av deras tillsynsbefogenheter uppräknas t.ex. i 4 § 3–8 mom. i marknadskontrollagen. 

Genom bestämmelsen ändras inte heller i övrigt befogenhetsfördelningen mellan myndigheterna jämfört med nuläget. Bestämmelsen motsvarar 18 § i den gällande konsumentsäkerhetslagen så att skyldigheten att tillämpa lagstiftningen om allmän produktsäkerhet som gäller verksamhetsutövarnas – i detta fall ekonomiska aktörer och leverantörer av onlinemarknadsplatser – skyldigheter ska på nuvarande sätt gälla även andra myndigheter som övervakar konsumentprodukters säkerhet inom de egna produktsektorerna när annan lagstiftning inte innehåller bestämmelser genom vilka minst samma säkerhetsnivå uppnås med beaktande av omständigheter som hänför sig till de aktuella konsumentprodukternas säkerhet. Till denna del är det skäl att beakta att av bestämmelserna i artikel 2.1 tredje stycket b i förordningen om allmän produktsäkerhet följer att en stor del av de ekonomiska aktörernas skyldigheter, dvs. bestämmelserna i kapitel III avsnitt 1 i förordningen tillämpas inte alls på produkter som omfattas av harmoniseringslagstiftningen och tillsynen över att de iakttas hör alltså inte till marknadskontrollmyndigheten enligt harmoniseringslagstiftningen. Detta är också fallet i fråga om kapitlen V, VII och IX–XI i förordningen. Kapitel II i förordningen är tillämpligt på produkter som omfattas av harmoniseringslagstiftningen i den mån det är fråga om andra risker eller riskkategorier än de som omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning. Eftersom bestämmelser om att bestämmelserna om allmän produktsäkerhet är av sekundär och kompletterande karaktär och om deras förhållande till sektorspecifik speciallagstiftning ingår i artikel 2 i förordningen om allmän produktsäkerhet, behöver det inte föreskrivas om detta i nationell lagstiftning i detta sammanhang. 

Befogenhetsfördelningen som gäller konsumentprodukters säkerhet är i huvudsak etablerad men förutsätter ibland fallspecifik bedömning särskilt när samma konsumentprodukt övervakas av flera myndigheter med stöd av sektorlagstiftning. Marknadskontrollmyndigheterna ska till denna del samarbeta på ändamålsenligt sätt. Det centrala samordningskontor för marknadskontroll som avses i 4 a § i marknadskontrollagen samordnar myndigheternas samarbete i anslutning till marknadskontrollen och hjälper marknadskontrollmyndigheterna med det nationella samarbetet. För att underlätta detta samarbete vore det skäl att föreskriva på motsvarande sätt som i nuläget att den andra myndighetens marknadskontrolluppgifter inte omfattar övervakning av efterlevnaden av säkerhetskraven i kapitel II i förordningen om allmän produktsäkerhet när myndighetens marknadskontrollroll enligt den föreslagna lagen baserar sig på övervakning av enstaka säkerhetsaspekter som den utför med stöd av annan lagstiftning. I dessa situationer är det fråga om att marknadskontrollen av en konsumentprodukt inte har anvisats den myndigheten i annan lagstiftning utom i fråga om t.ex. cybersäkerhet, halterna av vissa kemikalier, AI-egenskaper eller någon annan alldeles specifik säkerhetsegenskap eller fara. Utmärkande för sådan reglering är att den är horisontell så att den täcker flera produktgrupper men bara i fråga om en viss omständighet. Om tillsynen över en konsumentprodukts säkerhet åter har föreskrivits produktgruppspecifikt för någon sektormyndighet, vilket måste avgöras med stöd av sektorlagstiftning, omfattar denna marknadskontrollbefogenhet också tillsyn över efterlevnaden av kapitel II i förordningen om allmän produktsäkerhet. Befogenheten bestäms i enlighet med paragrafens 1 och 2 mom., om den andra myndigheten inte har befogenhet med stöd av 3 mom. att övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i kapitel II. 

Enligt 4 mom. är Säkerhets- och kemikalieverket marknadskontrollmyndighet när det gäller maskiner som är avsedda att användas av konsumenter. I den gällande konsumentsäkerhetslagen finns bestämmelser om detta i 26 § 2 mom., och den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuläget. Eftersom maskindirektivet nämns i bilaga I till marknadskontrollförordningen, tillämpas den förordningen redan på produkter som omfattas av maskinförordningens tillämpningsområde. Marknadskontrollförordningen tillämpas på produkter som omfattas av maskinförordningens tillämpningsområde i den mån det inte finns särskilda bestämmelser med samma syfte som noggrannare reglerar särskilda aspekter som hänför sig till marknadskontroll och tillsyn över genomförandet. Säkerhets- och kemikalieverket är således med stöd av den föreslagna bestämmelsen även marknadskontrollmyndighet enligt maskinförordningen när det gäller produkter som är avsedda att användas och som i väsentlig grad också används för privat konsumtion.  

I 5 mom. föreskrivs det att bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens uppgifter och befogenheter finns förutom i denna lag även i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter och i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen är informativ.  

I 6 mom. föreskrivs det att bestämmelser om den myndighet som svarar för de yttre gränskontrollerna finns i 4 § 2 mom. i marknadskontrollagen. Bestämmelsen är informativ. Tullen är den myndighet som svarar för de yttre gränskontrollerna enligt artikel 25.1 i marknadskontrollförordningen och som övervakar att exportförbudet enligt 23 § i marknadskontrollagen och föreläggandet om förstöring enligt 25 § i den lagen iakttas vid den yttre gränsen.  

5 §. Marknadskontroll. Paragrafen innehåller bestämmelser om marknadskontrollen av de konsumentprodukter som omfattas av lagens tillämpningsområde. Enligt paragrafen övervakar marknadskontrollmyndigheten att de ekonomiska aktörerna och leverantörerna av onlinemarknadsplatser iakttar sina skyldigheter enligt denna lag och förordningen om allmän produktsäkerhet i fråga om konsumentprodukter. Med ekonomisk aktör avses i enlighet med artikel 3.13 i förordningen om allmän produktsäkerhet tillverkaren, tillverkarens representant, importören, distributören, leverantören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter eller tillhandahållande av dem på marknaden i enlighet med denna förordning. Leverantörer av onlinemarknadsplatser är inte ekonomiska aktörer.  

6 §. Rätt att utföra inspektioner. I paragrafen föreslås bestämmelser om myndighetens rätt att utföra inspektioner.  

På tillsynen över konsumentprodukters säkerhet tillämpas marknadskontrollagens bestämmelser om inspektioner, och därför föreslås i 1 mom. en informativ hänvisning till marknadskontrollagen.  

Marknadskontrollagen innehåller dock inga bestämmelser om inspektion av utrymmen som används för boende av permanent natur. Dylika inspektioner har ställts utanför inspektionsrätten enligt 9 § i marknadskontrollagen och det bestäms om dylika inspektioner i produkt- eller sektorspecifika speciallagar. Detta är också fallet i fråga om konsumentprodukter och maskiner som är avsedda att användas av konsumenter i den föreslagna lagen. 

Därför föreslås det i 2 mom. bestämmelser om rätt för marknadskontrollmyndigheten att utsträcka en inspektion till utrymmen som används för boende av permanent natur. Enligt 10 § i grundlagen kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden endast om de är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Sålunda kan en sådan inspektion utföras endast om det finns orsak att misstänka ett hälsobrott, och endast i den utsträckning som är nödvändig för att utreda omständigheter i anslutning till den misstanken. Bestämmelsen behövs för att genomföra artikel 14.4 e i marknadskontrollförordningen. Enligt den bestämmelsen ska marknadskontrollmyndigheten tilldelas befogenheter att få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel som den berörda ekonomiska aktören använder för ändamål som har samband med den ekonomiska aktörens näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke, i syfte att identifiera bristande överensstämmelse och erhålla bevis. Inspektionsrätten kan gälla t.ex. dokumentation om försäljningen av en konsumentprodukt eller produktens egenskaper, som förvaras i ett utrymme som den ekonomiska aktören också används för boende av permanent natur. Bestämmelser om inspektionsrätt behövs också med tanke på situationer där en ekonomisk aktör som arbetar hemifrån inte har någon fysisk affär utan produkten tillhandahålls endast via distansförsäljning.  

7 §. Rätt att få information av leverantörer av onlinemarknadsplatser. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätt för myndigheten att av leverantörer av onlinemarknadsplatser få sådan information som är nödvändig med tanke på tillsynen över dem.  

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning bestämmelsen enligt marknadskontrollagen om information som fås av ekonomiska aktörer. Rätten att få information spelar en central roll i marknadskontrollmyndighetens verksamhet, och en effektiv tillsyn förutsätter att rätten att få sådan information som är nödvändig med tanke på tillsynen är tryggad i lag. Marknadskontrollmyndighetens behov att få information kan gälla t.ex. dokumentation om de produktsäkerhetsrutiner som leverantören av onlinemarknadsplatsen tillämpar, mängden produkter som leverantören sålt via onlinegränssnittet samt identiteten hos parterna i leveranskedjan. 

8 §. Föreläggande som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser. I paragrafen föreslås bestämmelser om förelägganden som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser. Bestämmelsen är nödvändig för att genomföra artikel 22.4 första stycket i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen behövs också för att genomföra artikel 14.1 i marknadskontrollförordningen och artikel 23 i förordningen om allmän produktsäkerhet.  

I 1 mom. föreskrivs det om befogenhet för marknadskontrollmyndigheten att ålägga en leverantör av en onlinemarknadsplats att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen om allmän produktsäkerhet. Leverantörer av onlinemarknadsplatser åläggs i artikel 22 i förordningen om allmän produktsäkerhet skyldigheter vilkas efterlevnad övervakas av marknadskontrollmyndigheterna och de behöriga myndigheterna enligt förordningen om digitala tjänster. För att genomföra effektiv tillsyn över leverantörer av onlinemarknadsplatser bör marknadskontrollmyndigheterna ha befogenhet att utfärda förelägganden som är förpliktande för leverantörer av onlinemarknadsplatser till den del som myndighetens befogenheter omfattar tillsyn över dem. I enlighet med bestämmelsen har marknadskontrollmyndigheten ingen befogenhet i ärenden som hör till befogenheterna för myndigheterna enligt förordningen om digitala tjänster.  

I 2 mom. föreskrivs det om marknadskontrollmyndighetens befogenheter när det gäller onlinegränssnitt. Bestämmelsen motsvarar i många avseenden befogenheten enligt 22 a § i marknadskontrollagen, och genom den genomförs artikel 22.4 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Föreläggandet kan utöver innehåll som avses i 1 mom. gälla även annat liknande innehåll. Bestämmelser om detta ingår i artikel 22.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet, som preciserar och kompletterar bestämmelsen om föreläggande i artikel 22.4. Ett föreläggande som avses i 2 mom. ska i enlighet med bestämmelsens ordalydelse utfärdas för den tid som anges i föreläggandet.  

När ett föreläggande utfärdas ska det som i artikel 22.4 första stycket och artikel 22.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet föreskrivs om utfärdande av föreläggandet och innehållet i det iakttas. Föreläggandet ska för det första utfärdas i enlighet med de minimivillkor som anges i artikel 9.2 i förordning (EU) 2022/2065. Eftersom det föreskrivs om detta villkor i artikel 22.4 första stycket i förordningen om allmän produktsäkerhet, finns det inget skäl att föreskriva om det nationellt. Det är inte heller skäl att föreskriva nationellt om den omständigheten enligt artikel 22.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet att förelägganden som utfärdats med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan utöver det innehåll som avses i bestämmelsen gälla även annat identiskt innehåll, förutsatt att sökningen efter det berörda innehållet är begränsad till den information som anges i föreläggandet och inte kräver att leverantören av en onlinemarknadsplats gör en oberoende bedömning av innehållet, samt att sökningen och avlägsnandet kan utföras på ett proportionellt sätt med hjälp av tillförlitliga automatiserade verktyg. 

Enligt 3 mom. kan marknadskontrollmyndigheten även interimistiskt utfärda ett föreläggande enligt 1 och 2 mom. Det interimistiska föreläggandet gäller till marknadskontrolmyndigheten avgör saken slutgiltigt. Marknadskontrollmyndigheten ska avgöra saken skyndsamt.  

Enligt 4 mom. får marknadskontrollmyndigheten förena ett föreläggande som den utfärdat med stöd av denna paragraf med vite eller hot om att den försummade åtgärder utförs på den försumliges bekostnad. Bestämmelser om dessa administrativa tvångsmedel finns i viteslagen (1113/1990). Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att leverantören av onlinemarknadsplatsen vidtar de åtgärder som myndigheten förelagt. Om det är fråga om en produkt med hög risk kan skadorna vara betydande. Marknadskontrollmyndigheten ska i sista hand säkerställa att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att undanröja risken. Kostnaderna för en åtgärd som myndigheten låter utföra betalas i förskott av statens medel, men de kan återkrävas av den försumlige utan dom eller beslut. Det ska alltid fattas ett separat beslut om en åtgärd som myndigheten låter utföra, men det behöver inte fattas något beslut om återkrav av kostnaderna för utförandet av åtgärden.  

9 §. Information till Europeiska kommissionen. I paragrafen föreslås bestämmelser om uppgifter enligt artikel 26 i förordningen om allmän produktsäkerhet som ankommer på marknadskontrollmyndigheterna. Till den del som dessa uppgifter åläggs medlemsstaterna i förordningen om allmän produktsäkerhet föreskrivs det i den föreslagna bestämmelsen att de ankommer på den marknadskontrollmyndighet som i respektive fall tillämpar den föreslagna lagen.  

10 §. Påföljdsavgift för brott mot tillverkares skyldigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om de skyldigheter för tillverkare enligt förordningen om allmän produktsäkerhet beträffande vilka en administrativ påföljdsavgift kan påföras för överträdelser. Med tillverkare avses en fysisk eller juridisk person enligt artikel 3.8 i förordningen om allmän produktsäkerhet som tillverkar en produkt eller som låter utforma eller tillverka en produkt och saluför den produkten i eget namn eller under eget varumärke, och dessutom anses som tillverkare i enlighet med artikel 13.1 en fysisk eller juridisk person som släpper ut en produkt på marknaden i eget namn. I enlighet med artikel 13.2 i förordningen ska en annan fysisk eller juridisk person än tillverkaren, som väsentligt ändrar produkten anses vara tillverkare för den del av produkten som påverkas av ändringen, eller för hela produkten om den väsentliga ändringen påverkar dess säkerhet.  

Syftet med sanktioner är att förebygga överträdelse av tillverkarens skyldigheter och således att garantera konsumenternas säkerhet. Trots att man kan ingripa i förekomsten av en produkt som strider mot kraven på marknaden och en ekonomisk aktörs förfarande med andra administrativa metoder, kan dessa metoder oftast användas endast i efterhand, och med deras hjälp kan man inte säkerställa att alla produkter som strider mot kraven och som redan förekommer på marknaden bringas i överensstämmelse med kraven eller dras bort från marknaden. Effekten av dessa metoder kan försvagas av att tillverkaren har försummat sådana märknings- och informationsskyldigheter som säkerställer marknadskontrollsystemets effektivitet. Användningen eller valet av andra administrativa metoder påverkas inte av marknadskontrollmyndigheten har fått kännedom om en produkt som strider mot kraven av den ekonomiska aktören, en konsument eller någon annanstans ifrån, så bestämmelserna om de metoderna fungerar varken som avskräckning eller som incitament, så att de ekonomiska aktörerna lättare skulle anmäla produkter som strider mot kraven eller olyckor. Det är vanligtvis inte möjligt att ingripa i försummelser av anmälningsskyldigheter med andra administrativa metoder, eftersom fullgörande av skyldigheterna förutsätter att den ekonomiska aktörer agerar omedelbart eller utan dröjsmål på eget initiativ, medan marknadskontrollmyndighetens befogenheter är inriktade på framtiden. Myndigheten kan alltså inte i praktiken ålägga en ekonomisk aktör att göra anmälan vid rätt tidpunkt, eftersom den tidpunkten redan är förbi när saken kommer till myndighetens kännedom. 

Den ekonomiska aktören ansvarar för att säkerställa att produkten är säker och i övrigt överensstämmer med kraven. Eftersom det är fråga om tillverkarens produkt har denne också bäst information om produkten och möjligheter att i föregripande syfte påverka produktens säkerhet och övrig överensstämmelse med kraven. Överträdelser av tillverkarens skyldigheter äventyrar marknadskontrollsystemets funktion, och kan hindra andra ekonomiska aktörer från att fullgöra sina skyldigheter och orsaka även allvarlig skada för konsumenternas hälsa. Av dessa orsaker omfattar imputabilitet enligt bestämmelsen uppsåtlighet och oaktsamhet. Strävan har varit att sätta skyldigheterna enligt förordningen om allmän produktsäkerhet i relation till den ekonomiska aktörens roll i produktens leveranskedja. 

I 1 punkten föreslås sanktioner för överträdelse av skyldigheterna enligt artikel 9.2 och 9.3 i förordningen om allmän produktsäkerhet till den del det är fråga om att göra en intern riskanalys samt säkerställa att teknisk dokumentation utarbetas och att den är aktuell. I artikel 9.2 i förordningen ingår närmare bestämmelser om de krav som den tekniska dokumentationen ska uppfylla. Enligt artikel 9.3 ska tillverkare säkerställa att den tekniska dokumentation som avses i punkt 2 är aktuell, hålla denna dokumentation tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna under en period av tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden och på begäran göra dokumentationen tillgänglig för dessa myndigheter. En riskanalys som görs innan produkten släpps ut på marknaden är en förutsättning för att tillverkaren ska kunna försäkra sig om att dennes produkter är säkra. Aktuell teknisk dokumentation är i sin tur en förutsättning för att importören ska kunna fullgöra sina skyldigheter i syfte att garantera att produkten är säker.  

I 2 och 3 punkten föreslås att en tillverkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter enligt artikel 9.5 eller 9.6 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska kunna påföras en administrativ påföljdsavgift. I artikel 9.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet föreskrivs om skyldighet för tillverkare att säkerställa att deras produkter bär ett typ-, tillverkningssats- eller serienummer eller en annan beteckning som gör det möjligt att identifiera produkten och som är väl synlig och lättläst för konsumenter, eller, om produktens storlek eller beskaffenhet inte tillåter detta, att de erforderliga uppgifterna tillhandahålls på förpackningen eller i ett dokument som åtföljer produkten. Enligt artikel 9.6 ska tillverkare ange namn, registrerat firmanamn eller registrerat varumärke samt postadress och elektronisk adress och, om de inte är desamma, postadress eller elektronisk adress till den gemensamma kontaktpunkt där tillverkarna kan kontaktas. Denna information ska placeras på produkten eller, om detta inte är möjligt, på förpackningen eller i ett dokument som åtföljer produkten. Marknadskontrollsystemet skyddar konsumenternas säkerhet, och för att det ska fungera effektivt förutsätts också sådan förpliktande reglering för ekonomiska aktörer beträffande vilken överträdelser inte kan anses äventyra konsumenternas hälsa eller liv omedelbart och konkret utan snarare försämra marknadskontrollsystemets effektivitet och därigenom konsumentsäkerheten. Detta kan anses vara fallet när det gäller t.ex. skyldigheterna att lämna identifieringsuppgifter i samband med produkten och kontaktuppgifter till den ekonomiska aktören. För tillverkarens del finns bestämmelser om dessa i artikel 9.5 och 9.6 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Det är emellertid så att vissa åtgärder som är av största vikt med tanke på konsumenternas säkerhet, såsom säkerhetsvarning enligt artikel 35 i förordningen om allmän produktsäkerhet eller återkallelse enligt artiklarna 36 och 37, kan bli ineffektiva om vissa informationsskyldigheter inte har fullgjorts. Om konsumenten t.ex. inte har fått identifieringsuppgifter som gäller tillverkaren och produkten, förstår konsumenten inte nödvändigtvis att korrigerande åtgärder riktas mot en produkt som konsumenten själv har. I skäl 42 i förordningen om allmän produktsäkerhet sägs att genom att säkerställa produktidentifikation och tillhandahållande av information om tillverkaren och andra relevanta ekonomiska aktörer genom hela leveranskedjan blir det lättare att identifiera ekonomiska aktörer och, i tillämpliga fall, att vidta effektiva och proportionella korrigerande åtgärder för farliga produkter, såsom riktade återkallelser. Produktidentifikation och tillhandahållande av information om tillverkaren och andra relevanta ekonomiska aktörer säkerställer således att konsumenterna, inbegripet personer med funktionsnedsättning, och marknadskontrollmyndigheterna erhåller korrekta uppgifter om farliga produkter, vilket ger ökat förtroende för marknaden och gör att onödiga avbrott i handeln undviks. Produkterna bör därför bära information som gör det möjligt att identifiera produkten och tillverkaren samt, i tillämpliga fall, importören och andra relevanta ekonomiska aktörer.  

I 4 punkten föreslås att den administrativa påföljdsavgiften ska omfatta tillverkares skyldighet enligt artikel 9.7 i förordningen om allmän produktsäkerhet att säkerställa att produkten åtföljs av tydliga bruksanvisningar och säkerhetsinformation. Denna information ska ges på de språk som anges i 3 §. Detta krav ska inte gälla om produkten kan användas på ett säkert sätt och på det sätt som tillverkaren avsett utan sådana bruksanvisningar och sådan säkerhetsinformation. Enligt skäl 22 i förordningen om allmän produktsäkerhet bör en hög säkerhetsnivå i första hand uppnås genom produktens utformning och särdrag med beaktande av den avsedda och förutsebara användningen av och användarvillkoren för produkten. Eventuella kvarstående risker bör begränsas genom vissa skyddsåtgärder, såsom varningar och bruksanvisningar. De anvisningar och den säkerhetsinformation som avses i bestämmelsen kan beroende på produkten ha väsentlig inverkan på dess säkerhet, och försummelser av skyldigheten som gäller dem äventyrar i enlighet med vad som konstateras ovan konsumenternas säkerhet på ett omedelbart och konkret sätt.  

I 5 punkten föreslås bestämmelser om administrativ påföljdsavgift som påförs för försummelse av vissa anmälningsskyldigheter för tillverkare enligt artikel 9.8 i förordningen om allmän produktsäkerhet. I de situationer där en tillverkare, på grundval av den information som den tillverkaren förfogar över, anser eller har skäl att tro att en produkt som tillverkaren har släppt ut på marknaden är en farlig produkt, ska tillverkaren omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att på ett verkningsfullt sätt få produkten att överensstämma med kraven, inbegripet tillbakadragande eller återkallelse, beroende på vad som är lämpligt, informera konsumenterna om detta, i enlighet med artikel 35 eller 36, eller båda, och via Safety Business Gateway informera marknadskontrollmyndigheterna i de medlemsstater där produkten har tillhandahållits på marknaden om detta. Tillverkaren ska lämna närmare uppgifter, särskilt om risken för konsumenters hälsa och säkerhet och om eventuella korrigerande åtgärder som redan har vidtagits samt, om sådana uppgifter finns tillgängliga, om den mängd produkter som fortfarande finns på marknaden, per medlemsstat. I artiklarna 35 och 36 finns bestämmelser om bl.a. på vilket sätt och i vilken form informationen ska lämnas.  

I 6 punkten föreslås bestämmelser om sanktioner för överträdelse av tillverkares skyldighet att anmäla olyckor enligt artikel 20 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Enligt artikel 20.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet ska tillverkaren vid en olycka orsakad av en produkt som släpps ut eller tillhandahålls på marknaden säkerställa att olyckan, utan onödigt dröjsmål från det att tillverkaren får kännedom om olyckan, via Safety Business Gateway anmäls till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där olyckan inträffade. Anmälan ska innehålla produktens typ och identifikationsnummer samt omständigheterna kring olyckan, om dessa är kända. Enligt artikel 20.2 ska tillverkaren vid tillämpning av punkt 1 underrätta de behöriga myndigheterna om händelser i samband med användningen av en produkt som lett till en persons död eller till allvarliga negativa effekter – permanenta eller övergående – för den personens hälsa och säkerhet, inbegripet skador, annan kroppsskada, sjukdomar och kroniska hälsoeffekter. Enligt artikel 20.3 ska importörer och distributörer som känner till en olycka orsakad av en produkt som de släppt ut eller tillhandahållit på marknaden utan onödigt dröjsmål informera tillverkaren om detta. Tillverkaren ska göra anmälan i enlighet med punkt 1 eller instruera importören eller en av distributörerna att göra anmälan.  

11 §.Påföljdsavgift för brott mot importörers skyldigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om de skyldigheter för importörer enligt förordningen om allmän produktsäkerhet beträffande vilka en administrativ påföljdsavgift kan påföras för överträdelser. De skyldigheter som föreslås beröras av sanktioner gäller samma omständigheter som tillverkares skyldigheter enligt 10 §, och därför hänvisas det för motiveringens del till motiveringen till den bestämmelsen om påföljdsavgift som påförs för brott mot tillverkares skyldigheter.  

När det gäller graden av imputabilitet kan det påpekas att redan i förordningen om allmän produktsäkerhet har strävan varit att sätta skyldigheterna enligt den förordningen i relation till den ekonomiska aktörens roll i produktens leveranskedja så att den ekonomiska aktör som ansvarar för att skyldigheterna enligt förordningen om allmän produktsäkerhet fullgörs har också möjligheter att i den fasen i leveranskedjan påverka produktens säkerhet eller annan överensstämmelse med kraven eller avhålla sig från att släppa ut produkten på marknaden. Importörens föregripande skyldighet är sålunda i vissa fall endast att säkerställa eller kontrollera att tillverkaren har fullgjort sina skyldigheter. Tillverkaren och importören ska antas ha bästa kunskaper om produkten. Med hänvisning till motiveringen till 10 § föreslås således att imputabiliteten omfattar uppsåt och oaktsamhet. 

Enligt 1 punkten ska påföljdsavgift kunna påföras för överträdelse av kraven enligt artikel 11.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Enligt den bestämmelsen ska importören innan en produkt släpps ut på marknaden säkerställa att tillverkaren har uppfyllt kraven i artikel 9.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet, dvs. sin skyldighet att göra en intern riskanalys och utarbeta teknisk dokumentation. Dessutom är importören enligt artikel 11.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet skyldig att innan produkten släpps ut på marknaden säkerställa att tillverkaren har uppfyllt kraven i artikel 9.5 och 9.6 i förordningen. Skyldigheten gäller samma omständigheter som 10 § 1–3 punkten.  

I 2 punkten föreslås sanktioner för överträdelse av kravet i artikel 11.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen gäller skyldighet för importören att informera tillverkaren om en farlig produkt och säkerställa att marknadskontrollmyndigheten informeras om saken. Skyldigheten är i någon mån jämförbar med tillverkarens skyldighet enligt artikel 9.8.  

Sanktionerna enligt 3 punkten gäller skyldighet för importören att meddela uppgifter om sig själv i enlighet med artikel 11.3 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Skyldigheten motsvarar tillverkarens skyldighet enligt artikel 9.6, och dessutom ska importören säkerställa att dennes tilläggsmärkning inte skymmer tillverkarens märkning.  

Sanktionerna enligt 4 punkten gäller skyldighet för importören att säkerställa att produkten åtföljs av tydliga bruksanvisningar och säkerhetsinformation. Bestämmelser om detta finns i artikel 11.4 i förordningen om allmän produktsäkerhet, som har samma innehåll som artikel 9.7 om tillverkare.  

I 5 punkten föreslås sanktioner i fråga om importörens skyldigheter att säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet i artikel 9.5 eller 9.6. Bestämmelser om skyldigheten finns i artikel 11.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet.  

I 6 punkten föreslås bestämmelser om påföljdsavgift för att importören har brutit mot skyldigheten i artikel 11.8 första stycket c att underrätta tillverkaren och marknadskontrollmyndigheten om en farlig produkt när importen själv har släppt ut den på marknaden. Bestämmelser om innehållet i underrättelsen finns dessutom i artikel 11.8 andra stycket. Skyldigheten jämställs med tillverkarens skyldighet enligt artikel 9.8.  

I 7 punkten föreslås sanktioner för överträdelse av kraven i artikel 20.3 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Det kravet på att informera tillverkaren om en olycka eller göra en anmälan utifrån tillverkarens instruktioner jämställs med tillverkarens skyldighet enligt 10 § 6 punkten, men har satts i relation till importörens roll i produktens leveranskedja enligt förordningen om allmän produktsäkerhet.  

12 §.Påföljdsavgift för brott mot distributörers skyldigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om de skyldigheter för distributörer beträffande vilka en administrativ påföljdsavgift kan påföras för överträdelser. De skyldigheter som föreslås beröras av sanktioner gäller samma omständigheter som tillverkares och importörers skyldigheter enligt 10 och 11 §, och därför hänvisas det för motiveringens del till motiveringen till de bestämmelserna.  

På samma sätt som i fråga om andra ekonomiska aktörers skyldigheter har strävan i förordningen om allmän produktsäkerhet varit att sätta distributörers skyldigheter i relation till deras roll i produktens leveranskedja. Även överträdelse av distributörers skyldigheter kan orsaka allvarlig skada för konsumenters hälsa, och distributören spelar en viktig roll för konsumenternas säkerhet när distributören levererar en produkt för konsumtion eller användning. Distributören kan dock inte antas ha motsvarande information om produkten och omständigheter som påverkar dess säkerhet som tillverkaren och importören, och distributören har inte heller direkta möjligheter att påverka produktens säkerhet på annat sätt än genom att säkerställa att leveranskedjans tidigare steg har fullgjort sina skyldigheter och att distributörens egen verksamhet inte gör att produkten blir farlig eller annars inte överensstämmer med kraven. Därför föreslås imputabiliteten till skillnad från tillverkare och importörer omfatta uppsåt och grov oaktsamhet. 

I 1 punkten föreslås sanktioner för överträdelse av skyldigheten för distributörer att säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överenstämmelse med kraven i artiklarna 9.5, 9.6, 9.7, 11.3 och 11.4 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Det är fråga om identifierings- och kontaktuppgifter för produkten och den ekonomiska aktören samt om bruksanvisningar och säkerhetsinformation.  

Enligt 2 punkten ska en administrativ påföljdsavgift kunna påföras en distributör som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 12.3 i förordningen om allmän produktsäkerhet att tillhandahålla produkten på marknaden om distributören, om distributören, på grundval av den information som distributören förfogar över, anser eller har skäl att tro att en produkt inte överensstämmer med ovannämnda krav som gäller identifierings- och kontaktuppgifter samt bruksanvisningar och säkerhetsinformation.  

I 3 punkten föreslås bestämmelser om påföljder för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot artikel 12.4 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Skyldigheten kan i stor utsträckning jämställas med tillverkares skyldighet enligt artikel 9.8 och importörers skyldighet enligt artikel 11.8.  

Enligt 4 punkten ska en administrativ påföljdsavgift kunna påföras en distributör som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte iakttar kravet i artikel 20.3 i förordningen om allmän produktsäkerhet att informera tillverkaren om en olycka eller göra en anmälan utifrån tillverkarens instruktioner enligt artikel 20.1. Skyldigheten motsvarar importörers skyldighet enligt 11 § 7 punkten.  

13 §. Påföljdsavgift för brott mot tillverkares representanters skyldigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om påföljdsavgift som påförs en tillverkares representant. En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant, och tillverkarens representant ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten från tillverkaren. I artikel 10.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet finns bestämmelser om fullmaktens minimiinnehåll.  

Påföljdsavgift enligt 1 mom. får påföras när en tillverkares representant som utsetts genom skriftlig fullmakt inte fullgör sin skyldighet enligt artikel 10.2 b i förordningen om allmän produktsäkerhet att informera tillverkaren om att en produkt är farlig, om tillverkarens representant anser eller har skäl att tro detta. Skyldigheten kan i stor utsträckning jämställas med importörers anmälningsskyldighet enligt artikel 11.2.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om den påföljdsavgift som ska påföras en tillverkares representant när denna ansvarar för tillverkares skyldigheter enligt 10 §. En tillverkares representant är en fysisk eller juridisk person som är etablerad i unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i tillverkarens ställe utföra särskilda uppgifter med avseende på tillverkarens skyldigheter. En tillverkare får således utse en representant genom skriftlig fullmakt, och tillverkarens representant ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten från tillverkaren. I artikel 10.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet finns bestämmelser om fullmaktens minimiinnehåll, men tillverkaren kan också ha representanten att utföra uppgifter som omfattas av tillverkarens ansvar. Tillverkarens representant ska då jämställas med tillverkaren i fråga om de uppgifter som har anförtrotts representanten.  

14 §. Påföljdsavgift för brott mot ekonomiska aktörers vissa skyldigheter. I förordningen om allmän produktsäkerhet finns vissa skyldigheter och förbud som allmänt berör den ekonomiska aktör som har en viss ställning eller utför vissa åtgärder. Bestämmelserna om påföljdsavgift för överträdelse av dessa skyldigheter föreslås ingå i en separat paragraf.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om sådana skyldigheter för ekonomiska aktörer beträffande vilka administrativ påföljdsavgift kan påföras för överträdelser som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Enligt artikel 16.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet får en produkt som omfattas av förordningen inte släppas ut på marknaden såvida inte en ekonomisk aktör som är etablerad i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen med avseende på den produkten. Artikel 4.2 och 4.3 i den förordningen ska vara tillämplig på produkter som omfattas av den här förordningen. Med ansvarig person avses enligt artikel 4.2 i marknadskontrollförordningen en tillverkare som är etablerad i unionen, en importör, om tillverkaren inte är etablerad i unionen, en tillverkares representant med skriftlig fullmakt från den tillverkare som utser representanten att utföra de uppgifter som anges i punkt 3 för tillverkarens räkning, eller en leverantör av distributionstjänster som är etablerad i unionen med avseende på produkter som hanteras av denne, om ingen annan ovannämnd ekonomisk aktör är etablerad i unionen. Denna ansvariga person åläggs dessutom skyldigheter i artikel 16 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Dessa skyldigheter gäller delvis omständigheter enligt artikel 9.2, 9.7 och 9.8 i förordningen om allmän produktsäkerhet, dvs. omständigheter som direkt berör en produkts säkerhet, och delvis omständigheter som mer indirekt berör en produkts säkerhet i den mån de gäller t.ex. sådant som anges i artikel 9.5 och 9.6 i förordningen om allmän produktsäkerhet. För motiveringens del hänvisas till specialmotiveringen till 10 §.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de skyldigheter beträffande vilka en ekonomisk aktör kan påföras påföljdsavgift för uppsåtlig överträdelse. Artikel 19 i förordningen om allmän produktsäkerhet innehåller bestämmelser om ekonomiska aktörers skyldigheter vid distansförsäljning. Dessa skyldigheter gäller de minimiuppgifter som erbjudandet om produkten ska innehålla och gäller den ekonomiska aktör som tillhandahåller produkten på marknaden online eller genom andra former av distansförsäljning. Dessa skyldigheter kan i stor utsträckning jämställas med motsvarande skyldigheter i artiklarna 9, 10 och 12 och därför bör påföljderna för försummelse av dem i princip vara likadana. För motiveringens del hänvisas till motiveringen till de påföljder som ska tillämpas på brott mot ovannämnda bestämmelser. Det bör dock påpekas att i artikel 19 är det inte fråga om information som ska anbringas på produkten eller åtfölja den, utan om förhandsinformation om produkten som ska lämnas innan avtal ingås. Dessutom bör det konstateras att dessa skyldigheter torde oftast gälla den ekonomiska aktör som har rollen som distributör. Dessa omständigheter måste beaktas i graden av imputabilitet så att den är snävare i fråga om skyldigheter enligt artikel 19 än motsvarande skyldigheter enligt artiklarna 9, 10 och 12.  

15 §. Påföljdsavgift för brott mot skyldigheter som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser. Förhållandet mellan förordningen om allmän produktsäkerhet och förordningen om digitala tjänster behandlas i den allmänna motiveringen. Denna lag innehåller inga bestämmelser om påföljder för sådana överträdelser som det föreskrivs om i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet (18/2024). Leverantörer av onlinemarknadsplatser spelar en central roll i leveranskedjan och således också i produktsäkerhetssystemet, för via dem kan ekonomiska aktörer nå ett större antal konsumenter. I förordningen om allmän produktsäkerhet åläggs de proportionerliga skyldigheter som kan jämställas med ekonomiska aktörers skyldigheter, dock så att skyldigheterna gäller endast information om produkter och ekonomiska aktörer, inte själva produkterna. Leverantörer av onlinemarknadsplatser kan inte förväntas ha information om produkten och omständigheter som gäller dess säkerhet på samma sätt som de ekonomiska aktörerna, vilket måste beaktas i graden av imputabilitet.  

I paragrafen föreslås bestämmelser om de skyldigheter för leverantörer av onlinemarknadsplatser beträffande vilka administrativ påföljdsavgift kan påföras för överträdelser som begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Dessa skyldigheter gäller information om farliga produkter och olyckor, som det är väsentligt att lämnas för konsumenternas säkerhet och om den inte lämnas kan det bidra till att orsaka allvarlig skada. 

I 1–3 punkten föreslås bestämmelser om anmälningsskyldigheter för leverantörer av onlinemarknadsplatser som gäller farliga produkter samt olyckor och säkerhetsproblem. Skyldigheterna gäller information som eventuellt endast leverantörer av onlinemarknadsplatser har. I situationer där en leverantör av en onlinemarknadsplatser försummar sin anmälningsskyldighet och information om en farlig produkt inte når de ekonomiska aktörerna och marknadskontrollmyndigheterna, äventyras konsumenternas säkerhet. Marknadskontrollmyndigheten kan inte i efterhand ålägga en leverantör av en onlinemarknadsplats att göra anmälan eller vidta åtgärder vid rätt tidpunkt, eftersom den tidpunkten redan är förbi. För att garantera konsumenternas säkerhet är det viktigt att anmälan görs och åtgärderna vidtas genast, så att den risk som den farliga produkten orsakar kan minimeras.  

I 4 punkten föreslås bestämmelser om den påföljdsavgift som ska påföras för försummelse att iaktta skyldigheter som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser. Enligt artikel 22.12 andra stycket c i förordningen om allmän produktsäkerhet ska leverantörer av onlinemarknadsplatser avstå från att hindra produktåterkallelser. Den ansvariga ekonomiska aktören ansvarar för återkallelse. Återkallelse är en åtgärd av största vikt med tanke på konsumenternas säkerhet och hinder för att hindra den kan inte tillåtas.  

16 §. Påföljdsavgiftens storlek. Paragrafen innehåller bestämmelser om påföljdsavgiftens storlek. Påföljdsavgiftens storlek baseras alltid på en samlad bedömning, där hänsyn tas till överträdelsens art, omfattning och varaktighet samt hur allvarlig överträdelsen är, den vinning som erhållits genom överträdelsen, de åtgärder som den som berörs av påföljdsavgiften har vidtagit för att avhjälpa överträdelsen, påföljder som påförts i en annan medlemsstat för samma gränsöverskridande överträdelse samt eventuellt andra faktorer som kan ha påverkat omständigheterna.  

Vid bedömningen av överträdelsens art kan uppmärksamhet åtminstone fästas vid vilken skyldighet som har överträtts och hur väsentlig betydelse har efterlevnaden av den skyldigheten för konsumenternas säkerhet. Med omfattning avses särskilt antalet människor men t.ex. också gruppen av ekonomiska aktörer som överträdelsen kan påverka. Med allvarlighet hänvisas till överträdelsens negativa följder, som förutom konkreta olägenheter också kan vara äventyrande av säkerheten och störande av produktsäkerhetssystemet. Varaktigheten ska också beaktas i bedömningen så att en långvarig överträdelse leder till en större påföljdsavgift. En kortvarig överträdelse av engångsnatur kan emellertid leda till en större påföljdsavgift, om detta är motiverat t.ex. på grund av överträdelsens omfattning eller allvarlighet. Den erhållna vinningen är i första hand ekonomisk vinning, som också är förlust som undvikits genom överträdelsen. Det är inte en förutsättning för påförande av påföljdsavgift att utreda vinningen, men om denna omständighet är känd kan den påverka storleken på den påföljdsavgift som påförs. De åtgärder som den aktör som påföljdsavgiften gäller har vidtagit för att lindra eller avhjälpa skadan samt andra påföljder som påförts denne, om de är kända, ska beaktas som omständigheter som minskar påföljdsavgiften. Andra överträdelser av bestämmelser i förordningen om allmän produktsäkerhet eller lagen om konsumentprodukters säkerhet som samma aktör begått kan åter leda till en större påföljdsavgift. 

Den påföljdsavgift som påförs en juridisk person får utgöra högst en procent av den juridiska personens omsättning, dock högst 100 000 euro. I paragrafen föreskrivs det med avseende på den omsättning som ska beaktas också om situationer där affärsverksamheten har inletts nyligen. Den påföljdsavgift som påförs en fysisk person får vara högst en procent av dennes inkomster enligt den verkställda beskattningen, dock högst 10 000 euro. Om inkomsterna inte kan utredas på ett tillförlitligt sätt, kan de uppskattas utifrån annan tillgänglig utredning. 

Påföljdsavgiftens storlek behandlas i den allmänna motiveringen. 

17 §. Påförande av påföljdsavgift. I 1 mom. föreskrivs det om den myndighet som påför påföljdsavgiften. Påföljdsavgiften är en administrativ påföljd av straffkaraktär, och enligt propositionen ska den påföras av marknadskontrollmyndigheten. Efterlevnaden av bestämmelser i förordningen om allmän produktsäkerhet övervakas av flera olika myndigheter, var och en inom sin egen sektor. I ett påföljdsavgiftsärende är det fråga om att tillämpa samma materialrättsliga bestämmelser som i ärenden som gäller förelägganden som utfärdas med stöd av marknadskontrollagen. De mest centrala marknadskontrollmyndigheterna för förordningen om allmän produktsäkerhet, Säkerhets- och kemikalieverket och Tullen, använder sig redan av möjligheten att påföra påföljdsavgifter med stöd av annan lagstiftning. Även Transport- och kommunikationsverket, som i någon mån kan betraktas som en central marknadskontrollmyndighet, har med stöd av annan lagstiftning möjlighet att påföra påföljdsavgifter. Denna befogenhet är alltså inte ny för dessa myndigheter.  

Enligt 2 mom. får påföljdsavgift inte påföras, om det har förflutit mer än två år sedan handlingen.  

Enligt 3 mom. får det i ett ärende som gäller påföljdsavgift i syfte att påföra en fysisk person en påföljdsavgift inte användas uppgifter som personen har lämnat med stöd av skyldigheten att lämna uppgifter enligt 8 § i marknadskontrollagen och som har fåtts genom att personen med stöd av 28 § i den lagen har förelagts vite för att fullgöra skyldigheten. Bestämmelsen genomför skyddet mot självinkriminering.  

18 §. Avstående från att påföra påföljdsavgift. Paragrafen innehåller bestämmelser om de grunder på vilka påföljdsavgift inte påförs eller inte behöver påföras.  

1 mom. innehåller bestämmelser om de grunder som ska föreligga för att ingen påföljdsavgift alls ska påföras. Enligt momentet påförs påföljdsavgift inte om överträdelsen är ringa. En överträdelse av bestämmelserna kan vara ringa, om det är fråga om en överträdelse av engångsnatur, även om den berör flera konsumenter. Det är fråga om huruvida det konkreta enskilda fallet är ringa. Påföljdsavgift påförs inte heller, om påförande av påföljdsavgift ska anses uppenbart oskäligt. Det är fråga om en samlad bedömning, där det är möjligt att beakta exempelvis orsakerna till och följderna av ett felaktigt förfarande samt gärningsmannens individuella förhållanden.  

Enligt 2 mom. påförs påföljdsavgift inte om personen för samma handling har ett ärende som gäller påföljdsavgift anhängigt eller om ärendet är avgjort och har vunnit laga kraft. Bestämmelsens syfte är att genomföra förbudet mot dubbel straffbarhet.  

Enligt 3 mom. behöver påföljdsavgift inte påföras om tillverkaren, tillverkarens representant, importören, distributören eller leverantören av onlinemarknadsplatsen har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att överträdelsen upptäcktes. Dessutom förutsätts att det inte är fråga om en allvarlig eller återkommande överträdelse. Även om överträdelsen alltså är större än ringa, är det möjligt att låta bli att påföra påföljdsavgift, om de förutsättningar som anges i momentet uppfylls.  

Enligt 4 mom. behöver påföljdsavgift inte påföras om ett vite har dömts ut på grund av samma överträdelse.  

19 §. Påföljdsavgiftens förhållande till straffrättsliga bestämmelser. I paragrafen föreskrivs om påföljdsavgiftens förhållande till straffrättsliga bestämmelser, och genom bestämmelsen genomförs förbudet mot dubbel straffbarhet ( ne bis in idem ). Enligt det är det förbjudet att åtala och döma någon två gånger för samma handling. Förbudet mot dubbel straffbarhet hindrar inte påförande av en administrativ påföljdsavgift utöver administrativa tvångsmedel.  

Enligt det föreslagna 1 mom. får påföljdsavgift inte påföras någon som är misstänkt för samma handling i en förundersökning, någon i fråga om vilken det pågår en åtalsprövning avseende samma handling eller någon som är svarande i domstol i ett brottmål som gäller samma handling. Påföljdsavgift får inte heller påföras någon som har dömts genom en lagakraftvunnen dom för samma handling i ett brottmål.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om påföljdsavgiftens inverkan på straffprocessen i syfte att genomföra förbudet mot dubbel straffbarhet. Om påföljdsavgift har påförts för samma överträdelse, får åtal inte väckas och straff inte dömas ut för samma handling. Bestämmelsen gäller fysiska personer.  

I 3 mom. hänvisas till strafflagens bestämmelse om hälsobrott, där det föreskrivs om den straffrättsliga påföljd som är tillämplig på brott mot förordningen om allmän produktsäkerhet.  

20 §. Ändringssökande. I 1 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i marknadskontrollmyndighetens beslut. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).  

I 2 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite samt föreläggande och verkställighet av hot om tvångsutförande. Med avvikelse från 1 mom. finns bestämmelser om detta i viteslagen (1113/1990).  

Enligt 3 mom. kan ett beslut av marknadskontrollmyndigheten verkställas även om besvär anförs. Eftersom strävan med marknadskontrollmyndighetens beslut är att trygga säkerheten och allmänintresset, är det nödvändigt att föreskriva att marknadskontrollmyndighetens beslut ska iakttas även om besvär anförs, om besvärsmyndigheten inte bestämmer något annat. Ett beslut om påförande av påföljdsavgift ska dock inte få verkställas innan det har vunnit laga kraft.  

Enligt 4 mom. får ändring inte separat sökas genom besvär i ett interimistiskt förordnande som marknadskontrollmyndigheten med stöd av 8 § i denna lag. Besvärsförbud är vanligt i tillsynssituationer av typen interimistiskt förbud, och det är motiverat att bevilja besvärsförbud först när myndigheten fattat sitt slutliga beslut i ärendet i enlighet med 1 mom. i denna paragraf. Marknadskontrollmyndigheten ska i enlighet med vad som sägs i 8 § 3 mom. avgöra ett interimistiskt föreläggande slutgiltigt utan obefogat dröjsmål.  

21 §. Verkställighet av påföljdsavgift. En påföljdsavgift ska verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Den föreslagna paragrafen innehåller en informativ hänvisning till detta. För verkställigheten av påföljdsavgift svarar Rättsregistercentralen, som har motsvarande verkställighetsuppdrag. Ingen ränta tas ut på påföljdsavgiften. I paragrafen föreslås dessutom bestämmelser om preskription av påföljdsavgift, eftersom varken lagen om verkställighet av böter eller lagen om preskription av skulder (728/2003) innehåller bestämmelser som lämpar sig för ändamålet. Preskriptionstiden är enligt förslaget fem år efter det att det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades, vilket motsvarar den föreskrivna preskriptionstiden för bötesstraff. Påföljdsavgiften avskrivs när den avgiftsskyldiga fysiska personen avlider.  

22 §. Straffbestämmelser som gäller maskiner som är avsedda att användas av konsumenter. Paragrafen innehåller straffbestämmelser som gäller maskiner som är avsedda att användas av konsumenter. Bestämmelsens huvudsakliga innehåll liknar bestämmelsen i den gällande konsumentsäkerhetslagen.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om konsumentsäkerhetsförseelse. Enligt det ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett föreläggande som utfärdats med stöd av marknadskontrollagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för konsumentsäkerhetsförseelse dömas till böter.  

I 2 mom. sägs att om ett förbud eller föreläggande som avses i 1 mom. är förenat med vite, kan den som brutit mot förbudet eller föreläggandet lämnas obestraffad för samma gärning.  

Genomförandet av EU:s maskinförordning förutsätter nationella bestämmelser om påföljder för överträdelse av förordningen. På det sätt som konstateras i den allmänna motiveringen är det ändamålsenligt ett revidera påföljdssystemet som gäller maskiners säkerhet inom ramen för projektet STM094:00/2024, som syftar till att genomföra EU:s förordning, i stället för i detta förslag. 

23 §. Konsumentsäkerhetsdelegationen. I paragrafen föreslås bestämmelser om konsumentsäkerhetsdelegationen. I 53 § 1 mom. i den gällande konsumentsäkerhetslagen föreskrivs att i anslutning till arbets- och näringsministeriet finns en konsumentsäkerhetsdelegation. För att tillföra delegationsstrukturen större flexibilitet föreslås det att det ska vara valfritt att tillsätta en konsumentsäkerhetsdelegation. Delegationen tillsätts på nuvarande sätt av statsrådet på föredragning av arbets- och näringsministeriet och den finns i anslutning till arbets- och näringsministeriet. Dessutom ändras delegationens finska namn i modern form. Bestämmelsen motsvarar i övrigt regleringen enligt den gällande konsumentsäkerhetslagen.  

24 §. Konsumentsäkerhetsdelegationens sammansättning. I paragrafen föreslås bestämmelser om konsumentsäkerhetsdelegationens sammansättning och om ändringar i sammansättningen om en medlem eller en suppleant avgår eller avlider. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak regleringen i den gällande konsumentsäkerhetslagen.  

25 §. Ikraftträdande. I 1 mom. föreslås en bestämmelse om tidpunkten för lagens ikraftträdande.  

I 2 mom. sägs att genom lagen upphävs konsumentsäkerhetslagen och lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk.  

I 3 mom. anges de förordningar och beslut som förblir i kraft trots att konsumentsäkerhetslagen upphävs. Andra författningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av konsumentsäkerhetslagen upphävs. Enligt momentet ska handels- och industriministeriets beslut om tungmetaller som övergår från förnödenheter som kommer i beröring med livsmedel (268/1992), handels- och industriministeriets beslut om utlösning av N-nitrosamier och N-nitroserbara ämnen från dinappar och tröstnappar av elastomer eller gummi (930/1994), statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008) och statsrådets förordning om förbud mot utsläppande på marknaden (683/2013) förbli i kraft.  

I 4 mom. föreskrivs det att den konsumentsäkerhetsdelegation som tillsatts med stöd av konsumentsäkerhetslagen fortsätter med sin verksamhet till mandatperiodens utgång, dvs. den 31 mars 2025 som den konsumentsäkerhetsdelegation som avses i 23 §.  

7.2  Lagen om konsumtionstjänsters säkerhet

1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Paragrafen innehåller också definitioner av de viktigaste begreppen som används i lagen samt undantag från tillämpningsområdet.  

Enligt 1 mom. tillämpas lagen på konsumtionstjänster. Med konsumtionstjänster avses enligt bestämmelsen sådana tjänster som är avsedda att användas för eller som i väsentlig omfattning används för enskild konsumtion eller därmed jämförbar konsumtion. Sådan konsumtion som avses i lagbestämmelsen är t.ex. att köpa av en ridlektion, en tatueringstjänst, en motionskurs på webben eller en tur med hundspann, att använda en friluftsled, en lekplats eller en simhall samt att följa en konsert eller ett rallyevenemang i publiken. Det är dessutom fråga om sådan konsumtion t.ex. när en skolelev deltar i eftermiddagsverksamheten i en hobbyklubb utanför undervisningen. I enlighet med den gällande lagens tillämpningsområde är frivilligarbete inom en sådan tjänstesektor där samma eller liknande arbete utförs av arbetstagare vid sidan av frivilligarbetaren inte sådan konsumtion som avses i lagbestämmelsen. Frivilligarbete kan dock vara konsumtion som är jämförbar med enskild konsumtion när det utförs inom en sådan tjänst där frivilligarbetaren inte jämställs med arbetstagarna och där frivilligarbetaren deltar i tjänsten.  

Avsikten är att begreppet konsumtionstjänst ska uttrycka att lagen inte tillämpas endast på konsumenternas säkerhet och tjänster som tillhandahålls dem, utan på en bredare grupp tjänster som används av människor. Begreppet framhäver tjänstens användningsändamål i stället för den persons roll som använder eller tillhandahåller tjänsten. Samtidigt fastställs på begreppsnivå den omständigheten att de tjänster som omfattas av lagens tillämpningsområde tillhandahålls även i andra relationer än relationen konsument–näringsidkare, liksom även för närvarande. Å andra sidan behåller begreppet det språkliga sambandet med begreppet konsument, vilket uttrycker att lagen inte tillämpas på t.ex. arbetstagares, skolelevers eller studerandes eller patienters eller social- och hälsovårdsklienters säkerhet när dessa använder en tjänst i enlighet med sin roll. Detta är fallet t.ex. till den del en patient får specialiserad sjukvård eller en elev får grundläggande undervisning. 

I 2 mom. definieras begreppet tjänsteleverantör, som samtidigt definierar lagens personella tillämpningsområde. Med tjänsteleverantör avses en fysisk person eller enskild eller offentlig juridisk person som tillhandahåller konsumtionstjänster.  

Den gällande lagen tillämpas enligt dess ordalydelse på konsumenttjänster som tillhandahålls, utförs, saluförs, säljs eller på annat sätt överlåts. I denna proposition ska begreppet tillhandahållande förstås i vid bemärkelse så att det täcker den gällande lagens utförande, saluförande, säljande och annan överlåtelse. En sådan aktör som ger en fysisk person möjlighet att förvärva en konsumtionstjänst för att använda den eller att använda en tjänst ska vara en i propositionen avsedd tjänsteleverantör. Tjänsteleverantör kan vara t.ex. en skidanläggning, ett företag som upprätthåller en inomhuslekplats, en företagare i skönhetsbranschen, en lokal förening som ordnar paddlingstjänster, en kommun när den tillhandahåller simhallstjänster eller en fysisk person som ordnar skotersafarier. 

I 3 mom. föreslås ett undantag från lagens personella tillämpningsområde. Enligt det tillämpas lagens bestämmelser inte på en tjänsteleverantör som är en fysisk person till den del personen tillhandahåller konsumtionstjänster i annan verksamhet än näringsverksamhet. Som typiska exempel på sådan verksamhet som stannar utanför lagens tillämpningsområde kan nämnas att en boende i ett husbolag utför talkoarbete för de andra boende, att låta barnen i närområdet använda lekredskap på gården, att erbjuda bekanta flytthjälp, att göra konstnaglar åt en vän och att hjälpa släktningar med sysslor i hemmet. Det är inte skäl att utsträcka tjänsteleverantörens skyldigheter och tillsynen enligt lagen till dylik verksamhet, och avgränsningen motsvarar avgränsningen enligt den gällande lagen.  

I 4 mom. föreslås ett undantag från lagens personella tillämpningsområde. Enligt det tillämpas lagens bestämmelser inte på en tjänsteleverantör som är en förening eller annan sammanslutning till den del den tillhandahåller sina medlemmar konsumtionstjänster i annan verksamhet än näringsverksamhet. Typiska exempel på sådan verksamhet som stannar utanför lagens tillämpningsområde är en idrottsförenings träningar och en scoutkårs sammankomster. Det är inte skäl att utsträcka tjänsteleverantörernas skyldigheter och tillsynen enligt lagen till dylik verksamhet, och avgränsningen motsvarar avgränsningen enligt den gällande lagen.  

2 §. Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen föreslås en bestämmelse om lagens subsidiaritet och komplementaritet. Paragrafen motsvarar den gällande regleringen.  

Lagen ska tillämpas endast till den del som speciallagstiftning om en konsumenttjänsts säkerhet inte innehåller bestämmelser som innebär att om man följer dem uppnås samma säkerhetsnivå som genom att följa den aktuella lagen. Bestämmelserna i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet ger typiskt vika till den del som speciallagstiftning innehåller noggrannare bestämmelser om en konsumtionstjänsts säkerhet eller något visst delområde av säkerheten. 

Lagen ska också kunna tillämpas i situationer där en tjänsts säkerhet bedöms och övervakas även med stöd av annan allmän lagstiftning. Exempelvis vid publikevenemang blir ofta allmän lagstiftning om sammankomster, räddning och konstruktioner tillämplig samtidigt som den aktuella lagen. I sådana författningar är det på samma sätt som i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet fråga om reglering av allmän natur som reglerar en viss säkerhetsaspekt. Därför är det motiverat att dessa lagar kan tillämpas parallellt; på så vis kan säkerheten för personer som deltar i tjänsten och andra som berörs av den tryggas på ett övergripande sätt. Genom samarbete mellan myndigheterna kan man undvika oändamålsenliga överlappningar inom tillsynen. Ett centralt syfte med lagen om konsumtionstjänsters säkerhet är att säkerställa att det inte blir sådana luckor i lagstiftningen som gör att det inte är möjligt att ingripa i upptäckta säkerhetsbrister. 

3 §. Säker konsumtionstjänst och bedömning av säkerheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om när en konsumtionstjänst betraktas som säker. Dessutom föreskrivs det om de aspekter som ska beaktas vid bedömningen av en konsumtionstjänsts säkerhet.  

I 1 mom. anges de villkor som ska vara uppfyllda för att en konsumtionstjänst ska betraktas som säker.  

För att en konsumtionstjänst ska vara säker förutsätts för det första att konsumtionstjänsten inte medför oacceptabel risk för en hälsoskada hos den som använder konsumtionstjänsten eller för dem som direkt berörs av tjänsten. För att en konsumtionstjänst ska vara säker förutsätts för det andra att tjänsteleverantören har säkerställt ovannämnda omständighet genom att planera och genomföra konsumtionstjänsten i enlighet med kraven i den föreslagna lagen. För att en konsumtionstjänst ska vara säker förutsätts alltså att leverantören av konsumtionstjänsten har försäkrat sig om att de risker som hänför sig till konsumtionstjänsten är på acceptabel nivå och under kontroll. 

En hälsoskada kan vara en fysisk eller psykisk sjukdom, en skada eller någon annan olägenhet för hälsan som uppstår i en farlig situation. Det kan vara fråga om t.ex. en fraktur, en allergisk reaktion eller ett psykiskt trauma. Till skillnad från den gällande lagen är den föreslagna lagens syfte inte att skydda egendom. Detta betyder att tjänsteleverantörens skyldigheter enligt denna lag inte gäller förebyggande och bekämpning av skador på egendom. 

I 2 mom. föreskrivs det om de aspekter som ska beaktas vid bedömningen av en konsumtionstjänsts säkerhet. Bestämmelsens syfte är å enda sidan att visa tjänsteleverantören på väsentliga regler om konsumtionstjänsters säkerhet och å andra sidan att förbättra förutsägbarheten i säkerhetsbedömningen. Tillsynsmyndigheten ska beakta de aspekter som uppräknas i momentet vid bedömningen av konsumtionstjänsters säkerhet.  

4 §. Omsorgsplikt . I paragrafen föreslås bestämmelser om tjänsteleverantörens allmänna skyldighet att se till att dennes konsumtionstjänst är säker för användarna och andra som direkt berörs av tjänsten. Denna skyldighet preciseras av tjänsteleverantörens skyldigheter enligt 5—8 §, som måste följas för att omsorgsplikten ska uppfyllas. Bestämmelser om förutsättningarna för att en konsumtionstjänst ska vara säker ingår i 3 §.  

Omsorgsplikten avser säkerheten för dem som använder konsumtionstjänsten och andra som direkt berörs av tjänsten. En konsumtionstjänst kan orsaka en hälsoskada hos användare och andra som direkt berörs av tjänsten. Användare är de som deltar i konsumtionstjänsten. Andra som direkt berörs av tjänsten är sådana personer som inte deltar i den egentliga konsumtionstjänsten men som t.ex. rör sig eller vistas på det område där konsumtionstjänsten påverkar säkerheten. En person som berörs av tjänsten kan vara t.ex. en person som utan att delta i konsumtionstjänsten följer utförandet av den eller som rör sig eller vistas i närheten av den plats där tjänsten utförs så att tjänsten kan skada hans eller hennes hälsa. Sådana personer kan vara t.ex. personer som rör sig under en linebaneprogramtjänsts linbana, personer som bor i närheten av en tjänst för fotografering av stora rovdjur på åtel eller fotgängare som passerar ingången till ett området för ett publikevenemang. 

Eftersom omsorgsplikten får sitt detaljerade innehåll ur bestämmelserna enligt 3 § och 5—8 § bedöms uppfyllandet av omsorgsplikten i stor utsträckning i enlighet med dessa bestämmelser och med beaktande av vad som i 9 § föreskrivs om riskbaserade tillämpning av 7 och 8 §. Omsorgspliktens innehåll varierar alltså hos olika tjänsteleverantörer, eftersom vid bedömningen beaktas de aspekter som avses i 3 § 2 mom., resultatet av riskbedömningen enligt 6 § och andra aspekter enligt 9 §, dvs. konsumtionstjänstens typ, karaktär och omfattning och de förhållanden under vilka konsumtionstjänsten genomförs samt särdragen hos de persongrupper som använder konsumtionstjänsten och andra persongrupper som direkt berörs av tjänsten. Uppfyllande av omsorgsplikten förutsätter alltså tillräckliga åtgärder som skäligen kan krävas av tjänsteleverantören för att garantera säkerheten hos den konsumtionstjänst som är föremål för granskning. 

5 §. Uppgifter om konsumtionstjänsten. I paragrafen föreslås att tjänsteleverantören ska ha sådana korrekta uppgifter om konsumtionstjänsten som är tillräckliga för att följa bestämmelserna i lagen.  

I skyldigheten att inhämta information ingår att tjänsteleverantören inhämtar tillräcklig information och tillräckliga kunskaper om den tjänst som tillhandahålls samt om den lagstiftning och de myndighetsanvisningar som gäller tjänsten för att det ska vara möjligt att tillhandahålla tjänsten tryggt och att följa lagbestämmelserna. Informationen kan gälla t.ex. tjänstens funktionella innehåll, tekniska krav som hänför sig till tjänsten, särskilda säkerhetsbehov hos kunderna eller den kompetens som krävs av tjänsteleverantören. Tillräcklig information ska kunna fås skäligen. Skälighet betyder ändå inte att informationen ska finnas i offentliga källor, utan för att sätta sig in i väsentlig säkerhetsinformation om vissa tjänster kan det förutsätta t.ex. att man skaffar avgiftsbelagda standarder eller genomgår avgiftsbelagd utbildning. 

6 §. Identifiering av faror och bedömning av risker. I paragrafen föreslås bestämmelser om tjänsteleverantörens skyldighet att identifiera faror hos den tjänst denne tillhandahåller och bedöma de risker som är förknippade med dem. I paragrafen föreskrivs dessutom om skyldighet att föra bok över de omständigheter som anges i paragrafen.  

Paragrafens syfte är att bidra till att modernisera tjänsteleverantörens skyldigheter genom att skapa legislativa ramar för säkerhetsledning. Med säkerhetsledning avses i detta sammanhang systematisk och målinriktad verksamhet som syftar till att förebygga olyckor och fortlöpande förbättra säkerheten utifrån en planmässig och heltäckande identifiering av faror och bedömning av risker. Tjänsteleverantören ska identifiera de faror och risker som är förknippade med verksamheten, agera för att förebygga risker och fortlöpande sträva efter att förbättra säkerheten hos sin tjänst. Resultatet av riskbedömningen ska styra fullgörandet av de skyldigheter enligt 7 och 8 § som gäller tjänsteleverantörer. Det är fråga om ett minimikrav i lagstiftningen, och för att följa bestämmelsen förutsätts i princip inte att tjänsteleverantörerna inför säkerhetsledningssystem eller följer säkerhetsledningsstandarder. 

Enligt 1 mom. ska tjänsteleverantören identifiera de riskfaktorer och farliga situationer som anknyter till konsumtionstjänsten. Med fara avses en sådan omständighet som kan orsaka en hälsoskada hos dem som använder konsumtionstjänsten eller dem som direkt berörs av tjänsten. Riskfaktorer är sådana konkreta saker i en konsumtionstjänst som kan orsaka följder som är skadliga för hälsan. En riskfaktor kan vara t.ex. en fysikalisk eller kemisk riskfaktor, en fysisk eller psykosocial belastningsfaktor eller en risk för olycksfall. En riskfaktor kan vara t.ex. en isbelagd gårdsplan, en för grund skumgrop eller en skrämd häst. En i lagen avsedd farlig situation uppstår när en person utsätts för en riskfaktor, dvs. hamnar inom riskzonen och är utsatt för faran. En farlig situation kan uppstå t.ex. när en kund på en husdjursgård går över en osandad isig gårdsplan, ett barn hoppar från en trampolin ner i en för grund skumgrop eller en nybörjarryttare hänvisas att rida en skrämd häst. En riskfaktor leder inte nödvändigtvis till att en farlig situation uppstår, men i en farlig situation är alltid en eller flera riskfaktorer närvarande.  

Tjänsteleverantören ska utifrån identifieringen av farorna bedöma de risker som är förknippande med farorna. Det är fråga om en fas i beslutsfattandet där man går från de identifierade riskerna till behövliga åtgärder. Med riskbedömning avses i denna lag bedömning av huruvida riskerna vid bedömningstidpunkten och med de då vidtagna säkerhetsåtgärderna är på acceptabel nivå. Om riskerna inte är på acceptabel nivå ska tjänsteleverantören vidta nya eller korrigerande åtgärder enligt 7 §. Om riskerna enligt riskbedömningen är på acceptabel nivå, behöver inga ytterligare åtgärder vidtas. Det är alltså viktigt att tjänsteleverantören som ett led i riskbedömningen också identifierar tidigare säkerhetsåtgärder och bedömer om de är tillräcklig för att garantera att tjänsten är säker.  

Särskild uppmärksamhet ska fästas vid allvarliga faror. Typiska allvarliga faror som hänför sig till konsumtionstjänster är drunkningsfara, fara för att falla från hög höjd samt faror som orsakas av stora djur, invasiv förmåga hos en åtgärd eller behandling som riktas mot kroppen, stor rörelseenergi, tjänstemiljöns avlägsna läge och en stor mängd människor. Eftersom marknaden är stadd i snabb förändring och förändringarna är svårförutsägbara, är det inte motiverat att utarbeta en uttömmande förteckning, utan en tjänst kan också vara förenad med andra sådana faror som ska beaktas som allvarliga faror vid riskbedömningen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om skyldighet att dokumentera identifiering av faror och bedömning av risker. Det föreslås inget egentligt formkrav för dokumentationen, utan den kan vara t.ex. beskrivande eller numerisk. Dokumentationen kan också bestå av sådant material som tjänsteleverantören har, men som inte utarbetats eller sammanställts särskilt för efterlevnaden av bestämmelsen. Det väsentliga är att identifieringen av faror och bedömningen av risker framgår av materialet. Avsikten är att det skriftliga materialet ska fungera som ett verktyg som gagnar tjänsteleverantören.  

7 §. Planering och genomförande. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för tjänsteleverantören att planera och genomföra konsumtionstjänsten så att den är säker. I 2 mom. föreskrivs också om skyldighet för tjänsteleverantören att dokumentera efterlevnaden av sina skyldigheter enligt 1 mom. Bestämmelser om förutsättningarna för att en konsumtionstjänst ska vara säker ingår i 3 §. 7 § om planering och genomförande ska tillämpas riskbaserat på det sätt som avses i 9 §. Detta betyder att samma åtgärder för planering och genomförande inte kan vidtas i fråga om alla konsumtionstjänster som omfattas av lagens tillämpningsområde, utan de åtgärder som uppräknas i 7 § 1 mom. ska vidtas i den utsträckning som är behövlig och skälig med beaktande av regleringen enligt 3 och 9 §.  

I 1 mom. nämns de åtgärder som tjänsteleverantören åtminstone ska vidta när denne planerar och genomför en konsumtionstjänst. För att följa bestämmelsen förutsätts inte i princip att tjänsteleverantören inför ett säkerhetsledningssystem eller följer säkerhetsledningsstandarder.  

Enligt 1 punkten är en sådan åtgärd att se till att den personal som deltar i genomförandet av tjänsten är kunnig, är tillräckligt stor till antalet och har en tydlig ansvarsfördelning. När det gäller personalen bör man lägga märke till att begreppet personal täcker både tjänsteleverantörens egna arbetstagare och personer som annars deltar i genomförandet av tjänsten, såsom en underleverantörs personal samt frivilligarbetare.  

Enligt 2 punkten ska tjänsteleverantören använda metoder, produkter och en miljö som är lämpliga för att konsumtionstjänsten ska kunna genomföras säkert. Konsumtionstjänsten ska med andra ord genomföras på ett säkert sätt och med användning av ämnen, utrustning, redskap och andra produkter som lämpar sig för den. Ombesörjande av lämpliga produkter kan i många fall också betyda t.ex. periodisk besiktning och återkommande underhåll av dem. Man ska välja en miljö som är lämplig för att konsumtionstjänsten ska kunna genomföras säkert, vilket kan förutsätta t.ex. att en gymnastiksal har en viss minimihöjd, att en backe har en viss maximal lutning eller att skicket hos ett träd som används i tjänsten kontrolleras.  

Enligt 3 punkten ska tjänsteleverantören förbereda sig för exceptionella situationer, olyckor och nödsituationer. Tjänsteleverantören ska t.ex. planera arbetsfördelningen och fastställa ledningsansvaret i exceptionella situationer och nödsituationer samt vid olyckor: vem larmar hjälp, hur fås hjälpen till platsen, vem ger första hjälpen, vem återupplivar och vem instruerar personerna på platsen. Det ska finnas tillräcklig med första hjälpen- och räddningsutrustning med beaktande av tjänsten, och tjänsteleverantören ska ha behövlig evakueringsberedskap och sökberedskap i händelse av att någon går vilse. Tjänsteleverantören ska också planera vem som efter situationen gör anmälan enligt 10 § till tillsynsmyndigheten, och hur det inträffade beaktas i den kontinuerliga bevakningen och förbättringen av säkerheten enligt 8 §. Bestämmelser om exceptionella situationer, olyckor och nödsituationer finns även i räddningslagen (379/2011), som ska tillämpas parallellt med denna lag, liksom för närvarande.  

I 4 punkten föreskrivs om tjänsteleverantörens skyldighet att ge information. Tjänsteleverantören ska på förhand ge användare av konsumtionstjänsten information om tjänstens kravnivå och vid behov om krav och begränsningar som gäller användarens personliga egenskaper. Användarna ska ges information om nödvändiga förberedelser, förhandskunskaper, skicklighetsnivå samt dokument och tillstånd som förutsätts för deltagande. Användarna ska ges information om permanenta och andra väsentliga verkningar som tjänsten eventuellt orsakar. Det ska också ges information om sådan utrustning som användaren antas ha med sig till tjänsten, och om eventuella begränsningar som gäller användningen av egen utrustning. Användarna ska ges nödvändiga anvisningar om hur de ska agera och bete sig, som ska följas medan tjänstens genomförs, handledning i korrekt användning av nödvändig personlig skyddsutrustning samt anvisningar i händelse av att verksamheten avbryts, inklusive anvisningar för nödsituationer och olyckor. Dessutom ska användarna informeras om vem som ansvarar för tjänstens säkerhet, t.ex. ledaren, övervakaren eller tränaren. Tjänsteleverantören ska dessutom ge de personer som direkt berörs av tjänsten sådan information att de utifrån den kan agera på ett korrekt och säkert sätt. Den förhandsinformation som ges ska vara tydlig och förståelig.  

Enligt 5 punkten ska tjänsteleverantören försäkra sig om tillräcklig tillsyn under den tid konsumtionstjänsten används. Tillsynen under den tid tjänsten används kan beroende på fallet vara t.ex. att användarnas tillgång till tjänsten övervakas, att personalen rör sig på det område där tjänsten tillhandahålls i övervakningssyfte eller stickprovsliknande kontroll under den tid tjänsten används.  

I 6 punkten föreskrivs det om skyldighet för tjänsteleverantören att när tillhandahållet av konsumtionstjänsten upphör avlägsna de faror som anknyter till konsumtionstjänsten. Det kan vara fråga om att tillhandahållandet av hela eller en del av konsumtionstjänsten upphör. Att tjänsten upphör på ett säkert sätt kan innebära t.ex. att användningen av tjänsten förhindras, information om att tillhandahållandet av tjänsten upphör och avlägsnande av utrustningen i miljön. Tjänsteleverantörens skyldighet enligt punkten gäller naturligtvis inte sådana faror som t.ex. beror på miljön och som finns oberoende av om konsumtionstjänsten tillhandahålls, trots att tjänsteleverantören har varit skyldig att beakta sådana faror vid identifieringen av faror och bedömningen av risker.  

I 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 6 § 2 mom. om skyldighet för tjänsteleverantören att föra bok, varav framgår genomförandet av åtgärderna enligt 1 mom. Det finns inget formkrav för bokföringen, och det behöver inte utarbetas särskilt material för att uppfylla skyldigheten, om omständigheterna enligt 1 mom. framgår av annat material som tjänsteleverantören har, såsom kompetensintyg, varudeklarationer, evakueringsplanen eller introduktionsmaterial.  

I 3 mom. ingår bemyndigande för statsrådet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om de krav som ska ställas på konsumtionstjänster för att skydda hälsan. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 52 § i den gällande konsumentsäkerhetslagen, dock så att bemyndigandet gäller endast sådana krav på konsumtionstjänster som kan ställas för att skydda hälsan, inte egendom. Det kan i synnerhet vara fråga om särskilda säkerhetskrav som gäller en viss konsumtionstjänst och där det ställs sådana, eventuellt mycket tekniska, krav på tjänsteleverantören som preciserar den allmänna lagen i syfte att garantera att en sådan konsumtionstjänst är säker.  

8 §. Kontinuerlig bevakning och förbättring av säkerheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för tjänsteleverantören att kontinuerligt bevaka konsumtionstjänstens säkerhet, brister i säkerheten och olyckor som orsakas av konsumtionstjänsten, bedöma genomförandet och effekterna av säkerhetsåtgärder samt vid behov vidta korrigerande åtgärder. I paragrafen föreskrivs dessutom om skyldighet att föra bok över dessa omständigheter. 8 § om kontinuerlig bevakning och förbättring av säkerheten ska tillämpas riskbaserat på det sätt som avses i 9 §.  

Syftet med bestämmelsen är att styra tjänsteleverantörerna i riktning mot modernt säkerhetstänkande och säkerställa att tjänsteleverantören genomför tillräcklig egenkontroll. Som utmärkande drag för modernt säkerhetstänkande kan betraktas en planmässig och systematisk kontroll över säkerheten samt principen om kontinuerlig förbättring. Detta innebär att utvecklingen av konsumtionstjänstens säkerhet är på det sätt som avses i denna lag en planmässig och systematisk process, där tjänsteleverantören utifrån identifieringen av faror och bedömningen av risker enligt 6 § bevakar tjänstens säkerhet, vidtar åtgärder för att undanröja eller reducera identifierade risker och vid behov vidtar korrigerande åtgärder. Tjänsteleverantören ska följa säkerhetssituationen beträffande den tjänst som tillhandahålls och de faktorer som påverkar säkerheten och försöka förutse och förebygga farliga situationer. I detta syfte ska tjänsteleverantören föra bok över olyckor som orsakas av konsumtionstjänsten. 

Kontinuerlig bevakning och förbättring av säkerheten betyder inte att det skulle vara skäl att kontinuerligt skärpa säkerhetsmålen. Den föreslagna 8 § är i huvudsak en bestämmelse som reglerar tillvägagångssätten för att trygga säkerheten, vars syfte är att säkerställa att identifieringen av faror, bedömningen av risker och genomförandet av säkerhetsåtgärder inte är engångsåtgärder separata från det övriga tillhandahållandet av tjänsten.  

I 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 6 § 2 mom. och 7 § 2 mom. om skyldighet att föra bok, varav de omständigheter som avses i 1 mom. framgår. Det finns inget formkrav för bokföringen, och det behöver inte utarbetas särskilt material för att uppfylla skyldigheten, om omständigheterna enligt 1 mom. framgår av annat material som tjänsteleverantören har, inklusive den dokumentation som förutsätts för att följa andra bestämmelser.  

9 §. Riskbaserad tillämpning av vissa skyldigheter för tjänsteleverantörer. I paragrafen föreskrivs att skyldigheterna enligt 7 och 8 § ska sättas i relation till bedömningen av risker enligt 6 §. I paragrafen anges att tjänsteleverantör ska fullgöra sina skyldigheter enligt 7 och 8 § så att denne sätter sina åtgärder i relation till å ena sidan resultatet av bedömningen av risker enligt 6 § 1 mom. och å andra sidan till de omständigheter som uppräknas i 9 §. Även bokföringsskyldigheterna enligt 7 och 8 § hör till de skyldigheten som ska sättas i relation till bedömningen av risker.  

Bestämmelsen syfte är å ena sidan att styra tjänsteleverantörerna att vidta sådana åtgärder som är ändamålsenliga och tillräckliga för att försäkra sig om att den konsumtionstjänst just denna tjänsteleverantör tillhandahåller är säker. Å andra sidan är bestämmelsens syfte också att sätta en gräns för hur långt gående åtgärder som skäligen kan förväntas att tjänsteleverantören ska vidta för att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag. Strävan med bestämmelsen är att lagens krav ska riktas proportionerligt till de tjänsteleverantörer som omfattas av lagens tillämpningsområde och som sinsemellan är mycket olika och tillhandahåller mycket olika tjänster till olika slags användare. Bestämmelsen styr såväl tjänsteleverantörens egen verksamhet som tillsynsmyndighetens eller domstolens bedömning. 

I 1 punkten nämns konsumtionstjänstens typ och karaktär. Med konsumtionstjänstens typ avses dess egentliga innehåll: en konsumtionstjänst kan till sin typ vara t.ex. hudvård, yoga eller paintball-skjutning. En konsumtionstjänst kan på grund av typen vara oskiljaktigt förknippad med betydande faror, t.ex. fara för drunkning eller fall. Då kan det förutsättas mer långtgående åtgärder av tjänsteleverantören för att trygga säkerheten än i en sådan konsumtionstjänst där det inte finns dylika faror.  

Med konsumtionstjänstens karaktär avses särskilt sättet att tillhandahålla konsumtionstjänsten. En tjänst kan till sin karaktär vara t.ex. ett vårdbesök, en kurs, en träning, en tävling eller ett publikevenemang. I tjänster av olika karaktär kan det ställas olika stränga krav på riskernas godtagbarhet. Tjänstens karaktär kan inverka på t.ex. vilket sätt användaren deltar i utförandet av tjänsten. Exempelvis under ett vårdbesök kan användaren vara ett ganska passivt objekt för utförandet av tjänsten, medan under en tävling eller träning kan användaren själv stå för en betydande del av utförandet av tjänsten och t.ex. testa gränserna för sitt kunnande. Å ena sidan kan användarens eget deltagande i tjänsten öka de risker som hänför sig till den, och å andra sidan kan sådana risker i vissa fall just därför betraktas som mer godtagbara. Å andra sidan inverkar tjänstens karaktär också på förväntningarna hos dem som använder tjänsten. Den som använder en tjänst kan vanligtvis förvänta sig att på en kurs få handledning och instruktion på en annan nivå än t.ex. under en tävling. Under ett vårdbesök kan den som använder tjänsten vanligtvis lita på att det inte krävs att han eller hon besitter något särskilt kunnande om utförandet av tjänsten utan att tjänsteleverantören har det kunnande som krävs. 

Med konsumtionstjänstens omfattning enligt 2 punkten avses särskilt antalet användare och personer som direkt berörs av tjänsten. I vissa tjänster kan också omfattning av det område som används eller tjänstens omgivning beaktas. Detta kan bli aktuellt t.ex. i stora skidanläggningar eller när tjänsteleverantören ordnar en hundspannsafari som räcker flera dagar och omfattar en lång körsträcka.  

Enligt 3 punkten ska de förhållanden under vilka konsumtionstjänsten genomförs beaktas. De förhållanden under vilka konsumtionstjänsten genomförs täcker den fysiska, sociala och psykiska miljö där konsumtionstjänsten tillhandahålls. I bedömningen ska alltså beroende på fallet beaktas t.ex. väderförhållanden, terrängformer och utrymmets lämplighet för tjänstens behov. Beroende på fallet kan också sociala och psykiska omständigheter beaktas, såsom brådska, stress, grupptryck och rädsla, om sådana omständigheter kan påverka konsumtionstjänstens säkerhet.  

I 4 punkten nämns särdragen hos de persongrupper som använder konsumtionstjänsten och andra persongrupper som direkt påverkas av tjänsten. Sådana särdrag kan vara t.ex. låg eller hög ålder, psykisk eller fysisk funktionsnedsättning eller bristande språkkunskaper. Bestämmelsens syfte är å ena sidan att säkerställa att t.ex. sårbara persongrupper beaktas tillräckligt. Å andra sidan kan bestämmelsens syfte också vara att säkerställa att lagens krav inte är oskäliga när användarna har särskilt goda förhandskunskaper eller hög kompetensnivå t.ex. för att de är experter på området, utövare av grenen på hög nivå eller erfarna tävlande.  

10 §. Anmälan av olyckor till tillsynsmyndigheten. I paragrafen föreslås bestämmelser om skyldighet för tjänsteleverantören att anmäla allvarliga olyckor eller en med hänsyn till resultatet av bedömningen oförutsedd olycka eller nära ögat-situation till tillsynsmyndigheten. Tjänsteleverantören ska göra anmälan utan dröjsmål och samtidigt uppge vilka åtgärder denne har vidtagit på grund av det skedda.  

Tjänsteleverantören ska vara skyldig att anmäla olyckor och nära ögat-situationer, dvs. situationer som skulle ha kunnat leda till en olycka men som eventuellt bara på grund av slumpen inte gjorde det, som orsakats av tjänsten till tillsynsmyndigheten. Situationer som kommer i fråga är i första hand sådana där tjänsten har orsakat eller skulle ha kunnat orsaka ett dödsfall eller en allvarliga skada. För det andra ska anmälningsskyldigheten gälla med hänsyn till resultatet av bedömningen av risker oförutsedda olyckor och nära ögat-situationer. Härmed avses situationer som med hänsyn till tjänsteleverantörens bedömning av risker av en eller annan orsak är atypiska, oväntade eller oförutsägbara. Det kan t.ex. handla om en situation där det har förekommit en riskfaktor eller en farlig situation som är ny eller exceptionell för tjänstetypen i fråga. Anmälan ska göras i den omfattning som är skälig och ändamålsenlig med hänsyn till situationen som helhet. 

Som ett led i anmälningsskyldigheten ska tjänsteleverantören meddela tillsynsmyndigheten vilka åtgärder tjänsteleverantören har vidtagit på grund av det skedda. Härmed avses de åtgärder som tjänsteleverantören med anledning av det skedda har vidtagit för att förbättra tjänstens säkerhet och undanröja riskfaktorn eller den farliga situationen. Åtgärderna kan t.ex. handla om att förtydliga anvisningar, reparera en produkt som används i tjänsten eller utöka övervakningen under den tid tjänsten används. Det väsentliga är att av anmälan framgår tillräckliga uppgifter så att tillsynsmyndigheten kan bedöma om tjänsten är säker till följd av de åtgärder som tjänsteleverantören vidtagit eller förutsätts åtgärder från tillsynsmyndighetens sida för att garantera säkerheten. 

Syftet med anmälningsskyldigheten är att tillsynsmyndigheten ska få information om olyckor och nära ögat-situationer som är väsentliga med tanke på tillsynen över tjänsters säkerhet. Det är viktigt att tillsynsmyndigheten får information om sådana händelser utan dröjsmål efter att de inträffat för att vid behov kunna vidta tillsynsåtgärder för att garantera tjänstens säkerhet. I vissa situationer kan tillsynsmyndigheten bli tvungen att rikta tillsynsåtgärder även till andra liknande tjänster för att försäkra sig om att de är säkra. Med hjälp av den information som fås på grund av anmälningsskyldigheten kan man dessutom försöka förebygga liknande olyckor och nära ögat-situationer i fortsättningen. 

Enligt den gällande lagen ska tjänsteleverantören göra anmälan till tillsynsmyndigheten omedelbart. I paragrafen föreslås att anmälan ska göras utan dröjsmål. Ändringen är språklig. 

I 2 mom. ingår bemyndigande för statsrådet att utfärda närmare bestämmelser om innehållet i och formen av den anmälan som avses i 1 mom. genom förordning.  

11 §. Tillsyn. Enligt paragrafen utövas tillsynen över efterlevnaden av lagen av Säkerhets- och kemikalieverket, som också är tillsynsmyndighet enligt den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det om tillsynsmyndighetens, dvs. Säkerhets- och kemikalieverkets huvudsakliga uppgift, som är att övervaka att lagen och de bestämmelser och beslut som utfärdats med stöd av den iakttas.  

Tillsynsmyndigheten ska sköta sina uppgifter effektivt och på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt med tanke på riskerna. Om omständigheterna fordrar det ska en prioritering av uppgifterna göras. Tillsynsmyndigheten ska eftersträva bästa genomslag hos tillsynen så att den å ena sidan styr sina resurser till tillsyn över objekt som utifrån granskningen av konsumtionstjänsters risker identifierats orsaka den sannolikaste och allvarligaste faran, och å andra sidan så att den väljer att använda sådana tillsynsmetoder med vilkas hjälp man kan uppnå en omfattande och heltäckande effekt. 

I 2 mom. föreskrivs det om tillsynsmyndighetens skyldighet att utarbeta en tillsynsplan för sin tillsyn enligt denna lag. Planen ska utgå från riskerna samt beakta de olika formerna för utövning av tillsynen, så att tillsynen är så verkningsfull som möjligt. Tillsynsplanen ska ses över årligen och fullföljandet av planen ska utvärderas. Avsikten är att tillsynen ska fokuseras på övergripande granskning av säkerhetsledningssystemet i stället för inspektion av enskilda objekt och särskilt enskilda anordningar och tekniska detaljer. Utöver traditionell inspektionsbetonad tillsyn kan även andra påverkansmetoder komma i fråga, dock med beaktande av att det är fråga om myndighetstillsyn och t.ex. myndighetens skyldighet att i princip behandla anmälningar som gjorts till den om potentiella lagstridigheter.  

I 3 mom. föreskrivs det om bemyndigande för statsrådet att utfärda närmare bestämmelser om tillsynsplanen och om dess innehåll genom förordning.  

12 §.Styrning av tillsynen. I paragrafen föreslås bestämmelser om arbets- och näringsministeriets styrande uppgift. Den allmänna regleringen om konsumentsäkerhet hör till arbets- och näringsministeriets ansvarsområde.  

13 §. Rätt att utföra inspektioner. I paragrafen ingår bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att företa inspektioner samt att få tillträde till platser som det är behövligt att få tillträde till med tanke på tillsynen över efterlevnaden av lagen.  

I 1 mom. sägs att tillsynsmyndigheten har rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och att där utföra inspektioner. Förutsättningen är att åtgärderna behövs med tanke på tillsynen. Myndigheten ska få tillträde till de områden och lokaler där konsumtionstjänsten tillhandahållas, så att den kan övervaka att de lagstadgade skyldigheterna iakttas.  

I 2 mom. föreslås rätt att få göra inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur. Enligt 10 § i grundlagen kan det föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden bara om de är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Sålunda föreslås det att tillsynsmyndigheten ska få utföra inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur om det finns skäl att misstänka att ett hälsobrott som avses i 44 kap. 1 § i strafflagen har begåtts i konsumtionstjänsten. En sådan inspektion ska få utföras bara om det finns skäl att misstänka ett hälsobrott, och endast i den omfattning som är nödvändig för att utreda de omständigheter som hänför sig till den misstanken. Bestämmelser om inspektionsrätten behövs särskilt med tanke på situationer där tjänsteleverantören inte har något annat verksamhetsställe utan tjänsten tillhandahålls endast hemma hos leverantören.  

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen iakttas vid inspektionerna. Förvaltningslagens 39 § gäller enligt paragrafens förarbeten endast sådan inspektion som hör till myndighetens behörighet och som behövs för att ett visst förvaltningsärende ska kunna utredas eller förutsättningarna för ett beslut ska kunna konstateras. Däremot ska inspektioner som har karaktären av tillsyn som faller inom myndighetens behörighet stanna utanför paragrafens tillämpningsområde (RP 72/2002 rd, s. 100). Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att det i reglering som gäller inspektioner av tillsynskaraktär för klarhets skull bör hänvisas till den allmänna bestämmelsen om inspektioner i 39 § i förvaltningslagen (t.ex. GrUU 35/2014 rd).  

14 §.Utredning av olyckor. Enligt paragrafen ska tillsynsmyndigheten kunna utreda en olycka som den fått uppgift om och som orsakats av en konsumtionstjänst, om tillsynsmyndigheten bedömer att det behövs med tanke på utredningen av orsaken till olyckan eller förebyggandet av olyckor. När tillsynsmyndigheten utreder en olycka har den rätt enligt 17 § i denna lag att få information från andra myndigheter och tjänsteleverantörer.  

På det sätt som beskrivs närmare i de viktigaste förslagen är lagens huvudsakliga syfte att förebygga hälsoskador som orsakas av konsumtionstjänster. Sålunda ska även myndighetstillsynen inriktas på framtiden och på att förebygga olägenheter för hälsan som eventuellt orsakas av tjänsterna. Trots detta är det ändamålsenligt att föreskriva om rätt för tillsynsmyndigheten att utreda olyckor i efterhand, eftersom utredande av orsakssambanden i fråga om inträffande olyckor främjar på ett väsentligt sätt förebyggandet av risken för hälsoskador. Syftet med utredning av olyckor är att identifiera och analysera bl.a. de faktorer som lett till olyckan, säkerhetsåtgärdernas tillräcklighet och verksamheten hos olika parter som medverkat till olyckan. Tillsynsmyndigheten ska informera om resultaten av utredningar av olyckor. Dessutom kan tillsynsmyndigheten utifrån den information som erhållits från utredningar av olyckor meddela rekommendationer och anvisningar för att förbättra tjänsters säkerhet samt dela information om olyckor till tjänsteleverantörer, myndigheter och andra intressentgrupper. Med informationen från utredningarna om olyckor kan tillsynsmyndigheten stödja utvecklingen av konsumtionstjänsters säkerhet landsomfattande, enligt tjänstesektor samt på enskilda tillsynsobjekt. 

15 §. Prover och användning av tjänsten. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätt för myndigheten att ta prov på produkter som används i samband med en konsumtionstjänst och att använda konsumtionstjänsten för tillsynen. Dessutom ingår bestämmelser om skyldighet att ersätta provet och användningen av tjänsten enligt gängse pris.  

I 1 mom. föreslås rätt för tillsynsmyndigheten att ta prov och använda en konsumtionstjänst för tillsynen. Myndigheten ska kunna ta prov eller använda tjänsten bara om det behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Att ta prov och använda en tjänst ska ses som en sekundär metod att övervaka efterlevnaden av lagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Tillsynen ska i första hand genomföras med hjälp av information från tjänsteleverantören samt inspektioner. Prov och användning av en tjänst ska komma i fråga som tillsynsmetod först om den information och de dokument som fåtts från tjänsteleverantören samt inspektionerna inte är tillräckliga med tanke på tillsynen över efterlevnaden av lagen.  

Vid provtagning kan det vara fråga om att ta prov på de material som används vid genomförandet av tjänsten. Med användning av tjänsten avses åter att myndigheten i tillsynssyfte faktiskt använder tjänsten på samma sätt som användarna. Användning av tjänsten är t.ex. inte att tillsynsmyndigheten under inspektionen rör sig i tjänstens omgivning för att iaktta den. 

För provtagning och användning av en tjänst ska gälla samma begränsningar som vid en inspektion enligt 13 § när provtagningen eller användningen av tjänsten förutsätter att tillsynsmyndigheten får tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som det med tanke på den tillsyn som avses i denna lag är nödvändigt att få tillträde till. Tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur för att ta prov eller använda en tjänst ska fås endast om det finns skäl att misstänka att ett hälsobrott som avses i 44 kap. 1 § i strafflagen har begåtts. 

I 2 mom. föreskrivs det om ersättningar som betalas för prov och användning av konsumtionstjänster. Förutsättningen för ersättning är för det första att provtagningen eller användningen av tjänsten har orsakat tjänsteleverantören ekonomisk skada och att tjänsteleverantören kräver ersättning. Om provet kan återlämnas till tjänsteleverantören i oskadat skick eller om det är fråga om en avgiftsfri tjänst, uppstår ingen fråga om ersättning. Ersättning ska betalas enligt gängse pris, vilket i praktiken betyder det försäljningspris som tjänsteleverantören tar ut. Ersättning ska dock inte betalas om tillsynsmyndigheten upptäcker att konsumtionstjänsten inte uppfyller kraven i denna lag eller i bestämmelser som har utfärdats med stöd av den.  

I 3 mom. föreskrivs det att tillsynsmyndigheten kan ålägga tjänsteleverantören att ersätta kostnaderna för anskaffning, testning och undersökning av konsumtionstjänsten, om tjänsten inte uppfyller kraven i denna lag eller i bestämmelser som har utfärdats med stöd av den.  

16 §. Utomstående experter. I paragrafen föreslås bestämmelser om möjlighet för tillsynsmyndigheten att anlita utomstående experter som hjälp.  

Enligt 1 mom. ska utomstående experter ska på begäran av tillsynsmyndigheten kunna bistå denna vid inspektioner, undersökningar och utredningar som utförs för tillsynen, och för vilka de har den sakkunskap och kompetens som behövs. En utomstående experts uppgift ska vara att hjälpa myndigheten, och experten ska t.ex. inte självständigt kunna utföra tillsynsinspektioner utan endast bistå den myndighet som utför tillsynsinspektionen. Genom regleringen utökas den kompetens som tillsynsmyndigheten har tillgång till. Den föreslagna lagen har ett brett tillämpningsområde, vilket också innebär stor brokighet hos de tjänster som ska övervakas och hos tjänsteleverantörerna. Man kan behöva anlita en utomstående expert, om tillsynen över konsumtionstjänsten förutsätter sådan kompetens eller utrustning som tillsynsmyndigheten inte har. Man kan behöva anlita experthjälp även av andra resursskäl.  

Enligt 2 mom. ska på en utomstående expert tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när experten utför uppgifter som avses i denna paragraf. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). På en utomstående expert tillämpas de allmänna förvaltningslagarna direkt med stöd av deras bestämmelser om tillämpningsområde.  

17 §. Rätt till information. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller rätten att få information av tjänsteleverantörer samt av andra myndigheter få sådan information som är nödvändig för tillsynen.  

Tillsynsmyndigheten ska trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller rätten att få information ha rätt att få information av andra myndigheter, såsom polisen, räddningsväsendet och hälsoskyddsmyndigheten. Myndigheternas inbördes tillgång till information bör tryggas också när det gäller sekretessbelagda uppgifter. Tillsynsmyndigheten ska trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller rätten att få information ha rätt att få information även av tjänsteleverantörer. 

Tillsynsmyndighetens rätt att få information trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller rätten att få information ska vara begränsad endast till information som är nödvändig för tillsynen. Sådan sekretessbelagd information som det kan vara nödvändigt för tillsynsmyndigheten att få för dessa syften är sannolikt i praktiken oftast företagshemligheter eller information som gäller hälsotillståndet eller privatlivet, men i enskilda fall kan även annan slags sekretessbelagd information vara nödvändig. Situationer där bl.a. information om hälsotillståndet kan vara nödvändig för behandlingen av ett ärende är t.ex. drunkningsfall, problemfall i samband med skönhetsvårdstjänster samt olyckor som inträffat i programtjänster. Det kan vara nödvändigt för tillsynsmyndigheten att få information som innehåller företagshemligheter t.ex. för att den ska kunna bedöma till vilken slags kundkrets eller i vilken utsträckning konsumtionstjänsten tillhandahålls. När det gäller information om privatlivet kan det vara nödvändigt för tillsynsmyndigheten att få information som gäller t.ex. en persons medlemskap i en förening. Detta kan bli aktuellt t.ex. när tillsynsmyndigheten riktar tillsynsåtgärder mot en konsumtionstjänst som tillhandahålls av en förening eller om det har inträffat en olycka i konsumtionstjänsten, beträffande vilken det är nödvändigt för tillsynsmyndigheten att även få veta om den som drabbats av olyckan tidigare har utövat grenen för att kunna inrikta tillsynsåtgärderna och utreda olyckan. Tillsynsmyndighetens rätt till information ska inte vara mer omfattande än vad som är nödvändigt med tanke på tillsynen för att skydda människors hälsa och säkerhet. 

18 §. Rätt att lämna ut information på eget initiativ. I paragrafen föreslås rätt för tillsynsmyndigheten att trots sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller rätten att lämna ut information på eget initiativ lämna ut information som tillsynsmyndigheten erhållit då den utfört tillsynsuppgifter till förundersökningsmyndigheter samt till andra säkerhetsmyndigheter.  

I 47 § i den gällande konsumentsäkerhetslagen föreskrivs det om rätt för tillsynsmyndigheten att lämna ut uppgifter till en tillsynsmyndighet för fullgörande av en övervakningsuppgift och till åklagar- och polismyndigheterna för förebyggande eller utredning av brott. Utgångspunkten för sådant utlämnande av information är en begäran om information som framställs av en myndighet som har rätt att få den information som den begär. Det behöver inte föreskrivas särskilt om sådant utlämnande av information, eftersom rätten att lämna ut information i en sådan situation grundar sig på mottagarens rätt att få denna information. 

Däremot är det skäl att föreskriva särskilt om utlämnande av information på eget initiativ, som alltså inte grundar sig på en begäran om information. Strävan med bestämmelsen är att säkerställa att en myndighet som övervakar konsumtionstjänsters säkerhet kan informera en behörig myndighet om missförhållanden och försummelser som den upptäckt i sitt tillsynsarbete. I den mån det är skäl att misstänka ett brott, vanligtvis hälsobrott, ska tillsynsmyndigheten kunna lämna behövlig information till förundersökningsmyndigheterna på eget initiativ. Situationen ska vara densamma när tillsynsmyndigheten misstänker brott mot annan lagstiftning som införts för att skydda hälsa och liv. Sådan lagstiftning är t.ex. räddningslagen, hälsoskyddslagen och produktsäkerhetslagstiftningen. Regleringen syftar till att effektivisera det föregripande skyddet för människors liv och hälsa särskilt genom att underlätta samarbetet mellan de myndigheter som övervakar detta. 

Det ska vara möjligt att lämna ut information på eget initiativ endast till den del det är nödvändigt för de syften som nämns i paragrafen. Med stöd av bestämmelsen ska på eget initiativ alltså inte utlämnas t.ex. sådan information som bedöms vara nödvändig för en annan säkerhetsmyndighet för dennas bedömning av en misstänkt överträdelse, utan endast sådan information som är nödvändig för att myndigheten ska få kännedom om misstanken. Den myndighet som tar emot informationen ska med stöd av sin egen rätt till information begära annan information som den behöver av myndigheten enligt lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. 

19 §. Tillsynsbeslut. I paragrafen föreslås bestämmelser om förpliktande tillsynsbeslut, som tillsynsmyndigheten kan meddela om tjänsteleverantören inte har fullgjort sina lagstadgade skyldigheter. Tillsynsmyndigheten kan ålägga tjänsteleverantören att åtgärda det lagstridiga inom en av myndigheten utsatt tid och på det sätt som myndigheten bestämmer. Ett tillsynsbeslut kan meddelas i alla sådana situationer där tjänsteleverantören inte fullgör sina skyldigheter som föreskrivs i den föreslagna lagen.  

På samma sätt som i fråga om andra metoder i förslaget till 4 kap. ska också ett tillsynsbeslut kunna och ska i princip föregås av lindrigare tillsynsmetoder. Tjänsteleverantören ska kunna anvisas att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter på flera olika sätt, t.ex. genom att tjänsteleverantören anvisas att bekanta sig med tillsynsmyndighetens anvisningar, ges individuell skriftlig handledning, en rekommendation eller en uppmaning eller genom att det ordnas en diskussion med en företrädare för tjänsteleverantören. 

20 §. Beslut om förbud. I paragrafen föreslås bestämmelser om förpliktande beslut om förbud som kan meddelas av tillsynsmyndigheten.  

I 1 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att meddela beslut om förbud. Ett beslut får meddelas, om konsumtionstjänsten medför fara för liv eller hälsa för användaren av tjänsten eller för någon som direkt berörs av tjänsten och faran inte kan avvärjas på något annat sätt. För att garantera konsumenternas säkerhet är det viktigt att tillhandahållandet av en konsumtionstjänst som medför fara vid behov kan förbjudas i sådana situationer där säkerhetsbristerna är så väsentliga att tillhandahållande av tjänsten inte alls kan tillåtas innan bristerna har avhjälpts. Meddelande av beslut om förbud är således en sekundär metod i förhållande till ett tillsynsbeslut enligt 19 §. 

I 2 mom. föreskrivs det att beslut om förbud meddelas så att det gäller tills den lagstridighet som orsakar fara för liv eller hälsa har avlägsnat. Syftet med ett beslut om förbud är att säkerställa att en konsumtionstjänst som medför fara inte tillhandahålls. För att förbudet ska uppfylla sitt syfte men inte gå längre än vad som behövs, är det skäl att utsträcka förbudets varaktighet endast till den tid då säkerhetsbristerna förekommer. Tillsynsmyndigheten får också bestämma på vilket sätt lagstridigheten ska avlägsnas.  

21 §.Avbrytande av verksamhet . I paragrafen föreskrivs det om rätt för tillsynsmyndigheten att avbryta verksamheten, om det är uppenbart att konsumtionstjänsten medför omedelbar fara för liv eller hälsa och faran inte kan avvärjas på något annat sätt. Verksamheten får avbrytas endast till den del det är nödvändigt för att avvärja risken.  

Det ska vara möjligt att avbryta verksamheten med stöd av 21 § endast när faran inte kan avvärjas på något annat sätt. Faran ska vara uppenbar och omedelbar. Också i sådana situationer där en konsumtionstjänst medför omedelbar fara för liv eller hälsa ska tillsynsmyndigheten i första hand ingripa i situationen med ett tillsynsbeslut eller ett beslut om förbud och vid behov förena beslutet med hot om avbrytande av verksamheten. Det är fråga om en mycket kraftig administrativ metod som ska kunna komma i fråga endast i helt exceptionella och synnerligen brådskande situationer, där inte heller ett tillsynsbeslut eller beslut om förbud med hot om avbrytande kan betraktas som tillräckligt. Verksamheten ska kunna avbrytas endast i den utsträckning som är nödvändig med beaktade av de andra metoder som tillsynsmyndigheten förfogar över. 

Ett beslut om avbrytande av verksamheten är ett förvaltningsbeslut, på vilket tillämpas den allmänna förvaltningslagstiftningen och som alltså får överklagas hos förvaltningsdomstolen. 

22 §. Tvångsutförande. I paragrafen föreskrivs det om rätt för tillsynsmyndigheten att låta utföra en åtgärd på tjänsteleverantörens bekostnad, om det är uppenbart att en konsumtionstjänst medför omedelbar fara för liv eller hälsa och faran inte kan avvärjas på något annat sätt. Tillsynsmyndigheten kan låta utföra en åtgärd endast till den del som det är nödvändigt för att avvärja faran med beaktande av de övriga metoder som tillsynsmyndigheten förfogar över.  

Tillsynsmyndigheten kan låta utföra en åtgärd med stöd av 22 § bara om faran inte kan avvärjas på något annat sätt. Faran ska vara uppenbar och omedelbar. Också i sådana situationer där en konsumtionstjänst medför omedelbar fara för liv eller hälsa ska tillsynsmyndigheten i första hand ingripa i situationen genom ett tillsynsbeslut eller ett beslut om förbud och vid behov förena beslutet med hot om tvångsutförande. Det är fråga om en mycket kraftig administrativ metod som ska kunna komma i fråga endast i helt exceptionella och synnerligen brådskande situationer, där inte heller ett tillsynsbeslut eller ett beslut om förbud med hot om tvångsutförande kan anses tillräckligt. Tillsynsmyndigheten ska kunna låta utföra endast sådana åtgärder som är nödvändiga med beaktade av de andra metoder som tillsynsmyndigheten förfogar över. 

Ett beslut om tvångsutförande är ett förvaltningsbeslut, på vilket tillämpas den allmänna förvaltningslagstiftningen och som alltså får överklagas hos förvaltningsdomstolen. 

23 §. Åläggande att lämna information. I 1 mom. föreslås att tillsynsmyndigheten kan ålägga tjänsteleverantören att inom en utsatt tid och på det sätt som myndigheten bestämmer informera om det beslut eller förbud som myndigheten meddelat.  

Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheten på tjänsteleverantörens bekostnad kunna informera om de omständigheter som avses i 1 mom., om tjänsteleverantören inte har fullgjort det åläggande som myndigheten meddelat eller om det på grund av ärendets brådskande natur finns vägande skäl att informera på detta sätt.  

Regleringens innehåll motsvarar regleringen enligt 44 § i den gällande konsumentsäkerhetslagen. 

24 §. Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande. I paragrafen föreslås det bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenhet att förena tjänsteleverantörens skyldighet att lämna information enligt 17 § samt tillsynsmyndighetens tillsynsbeslut eller beslut om förbud eller åläggande att lämna information med hot om tvångsutförande och avbrytande. Till denna del iakttas viteslagens bestämmelser. Enligt den gällande konsumentsäkerhetslagen döms vite ut av förvaltningsdomstolen. Det föreslås att regleringen förenhetligas med annan motsvarande reglering så att vitet döms ut av tillsynsmyndigheten. Ändring i ett beslut om att vite ska dömas ut söks på samma sätt som i beslutet om huvudförpliktelsen, dvs. genom besvär hos förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om detta finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).  

25 §. Påföljdsavgift. I paragrafen föreslås bestämmelser om administrativ påföljdsavgift som ska påföras en tjänsteleverantör.  

De skyldigheter som åläggs tjänsteleverantören bildar en helhet som styr tjänsteleverantörens verksamhet och som syftar till att såväl på förhand som under användningen garantera att konsumtionstjänsten är säker för den som använder konsumtionstjänsten och för dem som direkt berörs av tjänsten. Tillsynspraxis har visat att man i merparten av fallen på ett effektivt sätt kan uppnå ett lagenligt tillstånd med andra administrativa metoder än sådana som är av straffrättslig karaktär i de situationer där brister i en konsumtionstjänst kommer till tillsynsmyndighetens kännedom. Huruvida brister i en konsumtionstjänst kommer till tillsynsmyndighetens kännedom kan dock i någon mån vara beroende av slumpen, och det vilar på tjänsteleverantörens ansvar att på eget initiativ säkerställa att tjänsten är säker. Man bör också lägga märke till att tillsynen över säkerheten hos en tjänst nästan alltid sker i efterhand så att när säkerhetsbrister uppdagas genomförs tjänsten redan eller så har tillhandahållandet av den upphört. Med tillsynsmetoder kan tillsynsmyndigheten ingripa endast i framtida tillhandahållande av tjänsten. Möjligheten att påföra påföljdsavgift ska fungera som avskräckning, vars syfte är att förebygga brott mot lagen. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om de skyldigheter beträffande vilka en påföljdsavgift kan påföras den tjänsteleverantör som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den. Graden av imputabilitet bör vara heltäckande eftersom tjänsteleverantören måste kunna antas ha den information och kunskap som behövs för att fullgöra dessa skyldigheter och eftersom överträdelse av dessa skyldigheter ska anses ge uttryck åt likgiltighet gentemot säkerheten för dem som använder tjänsten och dem som direkt berörs av tjänsten.  

Enligt 1 punkten ska en påföljdsavgift kunna påföras för försummelse av skyldighet enligt 6 § 1 och 2 mom. att identifiera faror och bedöma risker. Identifiering av risker och bedömning av risker som anknyter till konsumtionstjänsten måste betraktas som en åtgärd av största vikt med tanke på tjänstens säkerhet, och fullgörandet av lagens övriga skyldigheter baserar sig i stor utsträckning på resultatet av denna riskbedömning. Försummelse av skyldigheten innebär att tjänstens säkerhet överlämnas åt slumpen, något som inte kan godkännas.  

I 2 punkten föreslås en bestämmelse om sanktioner som gäller anmälningsskyldigheten enligt 10 §. På det sätt som konstateras i specialmotiveringen till 10 § är det viktigt att tillsynsmyndigheten efter en händelse utan dröjsmål får information om sådana händelser, så att den vid behov kan vidta tillsynsåtgärder för att säkerställa att tjänsten är säker. I vissa situationer kan tillsynsmyndigheten bli tvungen att rikta tillsynsåtgärder även till andra tjänster av samma typ för att försäkra sig om att de är säkra. Utifrån den information som erhålls med stöd av anmälningsskyldigheten kan man dessutom försöka förebygga liknande olyckor och nära ögat-situationer i fortsättningen. När tillsynsmyndigheten har information om en olycka eller en nära ögat-situation, kan tillsynsmyndigheten vid behov ingripa i tjänstens säkerhet med de administrativa metoder som den förfogar över. Användningen eller valet av dessa metoder påverkas inte av om tillsynsmyndigheten har fått informationen om säkerhetsbristen från tjänsteleverantören, en konsument eller någon annanstans ifrån, så bestämmelserna om dessa metoder fungerar varken som avskräckning eller som incitament, så att tjänsteleverantörerna lättare skulle göra anmälningar. Eftersom man inte kan ingripa i försummelser med andra administrativa metoder och möjlighet att använda dessa metoder inte kan anses ha avskräckande effekt och försummelse av skyldigheterna kan äventyra konsumenters säkerhet direkt och konkret, är det för att garantera konsumentsäkerheten nödvändigt att föreskriva om sanktioner för sådana försummelser.  

26 §. Påföljdsavgiftens storlek. I paragrafen föreslås bestämmelser om påföljdsavgiftens storlek.  

Enligt 1 mom. ska påföljdsavgiftens storlek alltid baseras på en helhetsbedömning, där hänsyn ska tas till de omständigheter som uppräknas i bestämmelsen.  

Vid bedömningen av överträdelsens art kan uppmärksamhet åtminstone fästas vid vilken skyldighet som har överträtts och hur väsentlig betydelse har efterlevnaden av den skyldigheten för människors säkerhet. Med omfattning avses särskilt antalet människor som överträdelsen kan påverka. Med allvarlighet hänvisas till överträdelsens negativa följder, särskilt äventyrande av säkerheten. Varaktigheten ska också beaktas i bedömningen så att en långvarig överträdelse i princip leder till en större påföljdsavgift. En kortvarig överträdelse av engångsnatur kan emellertid leda till en större påföljdsavgift, om detta är motiverat t.ex. på grund av överträdelsens omfattning eller allvarlighet. Den erhållna vinningen är i första hand ekonomisk vinning, som också är förlust som undvikits genom överträdelsen. Det är inte en förutsättning för påförande av påföljdsavgift att utreda vinningen, men om denna omständighet är känd kan den påverka storleken på den påföljdsavgift som påförs. De åtgärder som den tjänsteleverantör som påföljdsavgiften gäller har vidtagit för att avhjälpa överträdelsen ska beaktas som omständigheter som minskar påföljdsavgiften. Andra överträdelser av lagen om konsumtionstjänsters säkerhet som samma tjänsteleverantör begått kan åter leda till en större påföljdsavgift. Eftersom det är fråga om en helhetsbedömning kan också andra faktorer som påverkat händelsen beaktas. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om den högsta påföljdsavgift som får påföras en juridisk personer. Den påföljdsavgift som påförs en juridisk person får utgöra högst en procent av den juridiska personens omsättning, dock högst 100 000 euro. I paragrafen föreskrivs det med avseende på den omsättning som ska beaktas också om situationer där affärsverksamheten har inletts nyligen.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om den högsta påföljdsavgift som får påföras en fysisk person. Den påföljdsavgift som påförs en fysisk person får vara högst en procent av dennes inkomster enligt den verkställda beskattningen, dock högst 10 000 euro. Om inkomsterna inte kan utredas på ett tillförlitligt sätt, kan de uppskattas utifrån annan tillgänglig utredning.  

Påföljdsavgiftens storlek behandlas i den allmänna motiveringen. 

27 §. Påförande av påföljdsavgift. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den myndighet som påför påföljdsavgiften. Påföljdavgift är en administrativ påföljd av straffkaraktär och den ska enligt propositionen påföras av tillsynsmyndigheten enligt lagen, som är Säkerhets- och kemikalieverket. I ett påföljdsavgiftsärende är det fråga om att tillämpa samma materialrättsliga bestämmelser som i ärenden som gäller förelägganden som utfärdas med stöd av lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. Säkerhets- och kemikalieverket har redan med stöd av annan lagstiftning möjlighet att påföra påföljdsavgifter. Denna befogenhet är alltså inte ny för denna myndighet.  

I 2 mom. föreslås att påföljdsavgift inte får påföras, om det har förflutit mer än två år sedan handlingen.  

I 3 mom. föreskrivs det att i ett ärende som gäller påföljdsavgift får det i syfte att påföra en fysisk person en påföljdsavgift inte användas sådana uppgifter som personen har lämnat med stöd av skyldigheten att lämna information enligt 17 § och som har erhållits genom att personen med stöd av 24 § har förelagts vite för att fullgöra skyldigheten att lämna information. Genom bestämmelsen genomförs skyddet mot självinkriminering.  

28 §. Avstående från att påföra påföljdsavgift. I paragrafen föreslås bestämmelser om grunderna för att inte påföra påföljdsavgift.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om de grunder som ska föreligga för att ingen påföljdsavgift alls ska påföras. Enligt momentet påförs påföljdsavgift inte om överträdelsen är ringa. En överträdelse av bestämmelserna kan vara ringa, om det är fråga om en överträdelse av engångsnatur, även om den berör en tämligen stor grupp människor. Det är fråga om huruvida det konkreta enskilda fallet är ringa. Påföljdsavgift påförs inte heller, om påförande av påföljdsavgift ska anses uppenbart oskäligt. Det är fråga om en samlad bedömning, där det är möjligt att beakta exempelvis orsakerna till och följderna av ett felaktigt förfarande samt gärningsmannens individuella förhållanden.  

I 2 mom. föreskrivs det att påföljdsavgift inte påförs om personen för samma handling har ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift anhängigt eller om ärendet är avgjort och har vunnit laga kraft. Bestämmelsens syfte är att genomföra förbudet mot dubbel straffbarhet.  

Enligt 3 mom. behöver påföljdsavgift inte påföras, om tjänsteleverantören har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att överträdelsen upptäcktes och det inte är fråga om en allvarlig eller återkommande överträdelse.  

I 4 mom. sägs det att påföljdsavgift inte behöver påföras om tillsynsmyndigheten har fått uppgift om överträdelsen genom en anmälan som avses i 10 §, förutsatt att anmälan görs utan dröjsmål på det sätt som föreskrivs i den bestämmelsen och uppfyller de krav som nämns i den bestämmelsen och det inte är fråga om en allvarlig eller återkommande överträdelse. Bestämmelsens syfte är att uppmuntra tjänsteleverantörer att göra sådana anmälningar som avses i 10 §.  

I 5 mom. föreskrivs det att påföljdsavgift inte heller behöver påföras om ett vite har dömts ut på grund av samma överträdelse.  

29 §. Påföljdsavgiftens förhållande till straffrättsliga bestämmelser. I paragrafen föreslås bestämmelser om påföljdsavgiftens förhållande till straffrättsliga bestämmelser, och genom bestämmelsen genomförs förbudet mot dubbel straffbarhet ( ne bis in idem ). Enligt det är det förbjudet att åtala och döma någon två gånger för samma handling. Förbudet mot dubbel straffbarhet hindrar inte påförande av en administrativ påföljdsavgift utöver administrativa tvångsmedel.  

Enligt 1 mom. får påföljdsavgift inte påföras någon som är misstänkt för samma handling i en förundersökning, någon i fråga om vilken det pågår åtalsprövning avseende samma handling eller någon som är svarande i domstol i ett brottmål som gäller samma handling. Påföljdsavgift får inte heller påföras någon som har dömts genom en lagakraftvunnen dom för samma handling i ett brottmål.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om påföljdsavgiften inverkan på straffprocessen i syfte att genomföra förbudet mot dubbel straffbarhet. Om påföljdsavgift har påförts för samma överträdelse, får åtal inte väckas och straff inte dömas ut för samma handling. Bestämmelsen gäller fysiska personer.  

I 3 mom. hänvisas till strafflagens bestämmelse om hälsobrott, där det föreskrivs om de straffrättsliga påföljder som är tillämpliga på brott mot lagen om konsumtionstjänsters säkerhet.  

30 §. Verkställighet av påföljdsavgift. En påföljdsavgift ska verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Den föreslagna paragrafen innehåller en informativ hänvisning till detta. För verkställigheten av påföljdsavgift svarar Rättsregistercentralen, som har motsvarande verkställighetsuppdrag. Ingen ränta tas ut på påföljdsavgiften. I paragrafen föreskrivs det dessutom om preskription av påföljdsavgift, eftersom varken lagen om verkställighet av böter eller lagen om preskription av skulder (728/2003) innehåller bestämmelser som lämpar sig för ändamålet. Preskriptionstiden är enligt förslaget fem år efter det att det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades, vilket motsvarar den föreskrivna preskriptionstiden för bötesstraff. Påföljdsavgiften avskrivs när den avgiftsskyldiga fysiska personen avlider.  

31 §. Ändringssökande. Enligt paragrafen finns bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).  

32 §. Verkställighet. Enligt paragrafen ska där avsedda beslut som tillsynsmyndigheten meddelat iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet där ändring söks bestämmer något annat. Eftersom tillsynsmyndigheten genom sitt beslut försöker säkerställa att tjänsterna är säkra, är det nödvändigt att föreskriva att tillsynsmyndighetens beslut ska iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet där ändring söks bestämmer något annat. Ett beslut som gäller påförande av påföljdsavgift ska dock inte kunna verkställas innan det har vunnit laga kraft.  

33 §. Ikraftträdandebestämmelser. I 1 mom. bestäms om lagens ikraftträdande.  

I 2 mom. föreslås det att bestämmelserna om skyldighet att föra bok dock i princip ska börja tillämpas först sex månader efter lagens ikraftträdande. Det är fråga om nya skyldigheter, så tjänsteleverantörerna behöver ges tillräckligt med tid att förbereda sig på att iaktta dem. För tjänsteleverantörer som omfattas av den gällande lagens skyldighet att upprätta säkerhetsdokument är skyldigheten att föra bok emellertid inte ny på det sättet att denna övergångstid behöver tillämpas på dem.  

7.3  Lagen om marknadskontrollen av vissa produkter

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att paragrafens 1 mom. utökas med ett omnämnande av lagen om konsumentprodukters säkerhet. I bestämmelsen anges de författningar vilkas tillämpningsområde omfattar produkter på vilka lagen om marknadskontroll av vissa produkter ska tillämpas. Lagen ska i fortsättningen tillämpas på produkter som omfattas av tillämpningsområde för lagen om konsumentprodukters säkerhet. Ändringen behövs för att genomföra artikel 23 i förordningen om allmän produktsäkerhet. De bestämmelser i marknadskontrollförordningen som avses i artikel 23.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet tillämpas på marknadskontrollen av konsumentprodukter på det sätt som föreskrivs i artikel 23.2, vilket också måste beaktas när lagen om marknadskontrollen av vissa produkter, t.ex. dess 6 §, tillämpas.  

Det föreslås att paragrafens 3 mom. utökas med ett omnämnande av att lagen innehåller bestämmelser om den gemensamma nationella kontaktpunkt som avses i 25.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Tillägget är på samma sätt som momentets övriga innehåll informativt, och egentliga bestämmelser om den gemensamma nationella kontaktpunkten ingår i 4 d §. För närvarande anges i såväl 2 som 3 mom. att för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 används senare i lagen kortformen ”marknadskontrollförordningen”. Detta behöver anges endast en gång och i den bestämmelse där rättsakten nämns första gången. På andra ställen i lagen är det skäl att använda rättsaktens kortform, och ordalydelsen i 3 mom. korrigeras i enlighet med detta.  

4 d §. Gemensam nationell kontaktpunkt. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås det att Säkerhets- och kemikalieverket ska vara den gemensamma nationella kontaktpunkt som avses i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen behövs för att genomföra artikel 25.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet.  

Enligt kapitel 5.1 i del II i bilagan till kommissionens genomförandebeslut om Safety Gate-systemet (EU) ska varje medlemsstat ska inrätta en enda Safety Gate-kontaktpunkt (tidigare Rapexkontaktpunkt) som ska sköta Safety Gate (tidigare Rapex) på nationell nivå. Till denna uppgift som nu försvinner och som i stor utsträckning motsvarar den gemensamma nationella kontaktpunktens uppgift enligt förordningen om allmän produktsäkerhet, utses i den gällande lagstiftningen Säkerhets- och kemikaliverket (3 § i lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009)). Enligt 1 mom. ska Säkerhets- och kemikalieverket sköta den uppgift enligt förordningen om allmän produktsäkerhet som ersätter den uppgift som försvinner.  

I 2 mom. sägs att bestämmelser om den gemensamma nationella kontaktpunkten uppgifter finns i artikel 25.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen är informativ.  

7 §. Kontrollplan. Paragrafen utökas med en hänvisning till artikel 23 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Tillägget behövs för att i kontrollplanen ska beaktas de omständigheter som berör förordningen om allmän produktsäkerhet och som för närvarande beaktas i fråga om unionens harmoniseringslagstiftning. Enligt den gällande bestämmelsen ska bestämmelserna i artikel 13 i marknadskontrollförordningen beaktas i kontrollplanen. Den bestämmelsen tillämpas på produkter som omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om allmän produktsäkerhet med stöd av artikel 23.1 i förordningen om allmän produktsäkerhet och på det sätt som anges i punkt 2 i den artikeln.  

19 §. Föreläggande om återkallelse. I paragrafen ingår bestämmelser om rätt för marknadskontrollmyndigheten att förelägga en ekonomisk aktör att från marknaden återta en produkt som medför risk. Innehållet i 1 och 2 mom. motsvarar regleringen enligt gällande 19 § 1 och 2 mom. till den del den gäller förutsättningarna för att meddela föreläggande om återkallelse. Dessa förutsättningar är desamma för konsumentprodukter och andra produkter än konsumentprodukter. Eftersom det föreskrivs om förfarandet vid återkallelse av konsumentprodukter i förordningen om allmän produktsäkerhet och om förfarandet vid återkallelse av andra produkter än konsumentprodukter nationellt, är det skäl att föreskriva om förutsättningarna för föreläggande om återkallelse i en separat bestämmelse.  

19 a §. Återkallelse av konsumentprodukter. Paragrafen är ny. Enligt den finns bestämmelser om förfarandet vid återkallelse av konsumentprodukter i artiklarna 36 och 37 i förordningen om allmän produktsäkerhet. Bestämmelsen är informativ.  

19 b §. Återkallelse av andra produkter än konsumentprodukter. Paragrafen är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet vid återkallelse av andra produkter än konsumentprodukter. Bestämmelsens innehåll motsvarar regleringen enligt gällande 19 § 1 och 3 mom. till den del den gäller innehållet i förfarandet vid återkallelse.  

22 a §. Befogenheter i samband med onlinegränssnitt och domännamn. Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt 6 mom. , där det föreskrivs att bestämmelser om förelägganden som gäller leverantörer av onlinemarknadsplatser finns dessutom i lagen om konsumentprodukters säkerhet. Tillägget är informativt. Bestämmelser enligt förordningen om allmän produktsäkerhet som gäller föreläggande som riktas till leverantörer av onlinemarknadsplatser avser endast konsumentprodukter, och dessutom skiljer sig begreppet onlinegränssnitt enligt förordningen om allmän produktsäkerhet något från marknadskontrollförordningens begrepp onlinegränssnitt. Av denna orsak föreskrivs det om dylika förelägganden i lagen om konsumentprodukters säkerhet.  

Till leverantörer av onlinemarknadsplatser kan således riktas förelägganden som avses i såväl 22 a § i marknadskontrollagen som i lagen om konsumentprodukters säkerhet till den del leverantörerna av onlinemarknadsplatser är sådana tjänsteleverantörer som avses i 22 a § i marknadskontrollagen. Det är inte möjligt att rikta ett föreläggande som avses i lagen om konsumentprodukters säkerhet till andra tjänsteleverantörer än leverantörer av onlinemarknadsplatser, och föreläggande kan inte meddelas i andra ärenden än sådana som gäller konsumentprodukter. 

27 §. Skyddsklausulsanmälan. I bestämmelsen stryks den informativa hänvisningen i 2 mom. till artikel 20 i marknadskontrollförordningen, som inte gäller skyddsklausulanmälningar utan anmälningar inom systemet för snabb varning Safety Gate. Marknadskontrollagens bestämmelse ska i fortsättningen gälla endast anmälningar enligt förfarandet med skyddsklausul. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den börjar motsvara det föreslagna ändrade innehållet.  

Bestämmelser om de anmälningar som avses i bestämmelsen finns i unionens harmoniseringslagstiftning, och anmälningsförfarandet tillämpas på sådana produkter som omfattas av harmoniseringslagstiftningen. Marknadskontrollagen tillämpas emellertid också på produkter som inte omfattas av harmoniseringslagstiftningen, och på dem är anmälningsförfarandet inte tillämpligt. I den mån det inte föreskrivs om förfarandet i unionens direkt tillämpliga harmoniseringslagstiftning utan genom direktiv i enlighet med referensbestämmelserna i det NLF-beslut som avses i bestämmelsen, behöver det på nuvarande sätt föreskrivas nationellt om anmälningsskyldigheten. Anmälningsskyldigheten ska dock begränsas till endast sådana produkter beträffande vilka det föreskrivs om anmälningsförfarandet i enlighet med referensbestämmelsen i NLF-beslutet. 

Enligt den gällande bestämmelsens ordalydelse ska anmälningsförfarandet tillämpas även på produkter som inte omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning. Trots att bestämmelsen i första hand på grund av inflytande från tolkningen av EU-rätten inte skulle utgöra något praktiskt problem, är det ändå ändamålsenligt att ändra bestämmelsens ordalydelse så att den börjar motsvara det faktiska innehållet. Den föreslagna ändringen inverkar inte på myndigheternas skyldighet att göra de anmälningar som avses i bestämmelsen. 

7.4  Hälsoskyddslagen

3 §. Förhållande till vissa författningar. Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i den gällande paragrafen ersätts med en hänvisning till lagen om konsumtionstjänsters säkerhet.  

7.5  Miljöskyddslagen

19 §. Särskilda skyldigheter vid användning av kemikalier. I den gällande paragrafens 3 mom. finns en hänvisning till konsumentsäkerhetslagen. I denna proposition föreslås det att konsumentsäkerhetslagen upphävs, och i fortsättningen ingår allmänna bestämmelser om konsumentprodukters säkerhet i huvudsak i EU:s förordning om allmän produktsäkerhet. Hänvisningen enligt bestämmelsen är även i nuläget endast informativ, och det föreslås att den slopas helt och hållet särskilt därför att EU:s s förordning om allmän produktsäkerhet innehåller allmänna krav som gäller konsumentprodukters säkerhet. Det är mycket svårt att uppfatta dessa krav som särskilda skyldigheter som gäller uttryckligen användning av kemikalier.  

24 §. Övriga tillsynsmyndigheter. Enligt den gällande paragrafens 2 mom. övervakar de tillsynsmyndigheter som avses i konsumentsäkerhetslagen och arbetarskyddsmyndigheten var och en inom sitt behörighetsområde efterlevnaden av statsrådsförordningar som utfärdats med stöd av 217 § 2 mom. Enligt samma moment övervakar de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna, de i konsumentsäkerhetslagen avsedda tillsynsmyndigheterna och livsmedelstillsynsmyndigheterna var och en inom sitt behörighetsområde efterlevnaden av statsrådsförordningar som utfärdats med stöd av bestämmelserna i 17 kap.  

I 217 § i miljöskyddslagen bestäms det om miljöskyddskrav som användning av gäller motordrivna fordon, arbetsmaskiner och anordningar. I 17 kap. i miljöskyddslagen bestäms det om ämnen som bryter ned ozonskiktet samt fluorerade växthusgaser. 

Med stöd av den bestämmelse som föregick 217 § 2 mom. i miljöskyddslagen har det utfärdats statsrådets förordning om buller från utrustning som är avsedd att användas utomhus (621/2001). Enligt dess 8 § 1 mom. handhas tillsynen över att förordningen iakttas av de tillsynsmyndigheter som avses i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004) då utrustningen är avsedd att användas som konsumtionsvara. Enligt samma bestämmelse handhas tillsynen över att förordningen iakttas av arbetarskyddsmyndigheterna då utrustningen är avsedd att användas som arbetsredskap. 

Tillämpningsområdet för statsrådets förordning om buller från förordning som är avsedd att användas utomhus (621/2001) kan omfatta endast sådana anordningar som också omfattas av tillämpningsområdet för statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008). Förordning 400/2008 har utfärdats med stöd av lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (74/2004, upphävd), som hör till arbets- och ministeriets förvaltningsområde och som föregick konsumentsäkerhetslagen, och lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav (1016/2004), som hör till social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. 

Tillsynsbefogenhetsfördelningen motsvarar i sak arbetsfördelningen mellan arbetarskyddsmyndigheterna och Säkerhets- och kemikalieverket i fråga om efterlevnaden av statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008). I sin uppgift som gäller marknadskontroll av maskiner är Säkerhets- och kemikalieverket inte en tillsynsmyndighet som övervakar den allmänna konsumentsäkerheten utan snarare en sektormyndighet som övervakar maskiners överensstämmelse. Så bör fallet anses vara också när Säkerhets- och kemikalieverket övervakar efterlevnaden av förordning 621/2001. 

På ovannämnda grunder föreslås det att den tillsynsuppgift som avses i bestämmelsen ska föreskrivas för den myndighet som övervakar efterlevnaden av statsrådets förordning om maskinernas säkerhet. Tillsynsmyndigheternas arbetsfördelning, uppgift och behörighet förändras inte jämfört med nuläget. 

Med stöd av miljöskyddslagen har utfärdats statsrådets förordning om kompetenskrav för den som hanterar anordningar som innehåller fluorerade växthusgaser eller ämnen som bryter ned ozonskiktet (766/2016). Förordningen gäller omständigheter enligt 17 kap. i miljöskyddslagen. 

Enligt förarbetena till den gällande bestämmelsen (RP 214/2013 rd, s. 104) kan den kommunala tillsynsmyndigheten under en och samma kontroll granska alla omständigheter som hänför sig till dessa anordningar. Omständigheterna enligt förordning 766/2016 hör dock inte egentligen till behörighetsområdet för tillsynsmyndigheten enligt konsumentsäkerhetslagen. Dessutom har tillsynsuppgifterna enligt konsumentsäkerhetslagen genom lagändring 1510/2015 överförts från kommunerna till Säkerhets- och kemikalieverket. Bestämmelser om Säkerhets- och kemikalieverkets uppgifter enligt 17 kap. i miljöskyddslagen ingår i det kapitlet, och då är Säkerhets- och kemikalieverket inte tillsynsmyndighet enligt konsumentsäkerhetslagen. 

I vilket fall som helst tillämpas författningarna om konsumentprodukters och konsumtionstjänsters allmänna säkerhetskrav sekundärt och som komplement på tillsynen över de förnödenheter som hör till deras tillämpningsområde. Det behöver inte föreskrivas separat i sektorlagstiftning om behörigheten för myndighetens enligt dessa författningar, utan behörigheten grundar sig på lagen om konsumentprodukters säkerhet och lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. Detta skyddsnät för tillsynen över konsumentsäkerheten existerar oberoende av regleringen enligt 24 § i miljöskyddslagen, och ändringar i denna bestämmelse inverkar inte på säkerhetsnivån hos konsumentprodukter eller konsumtionstjänster. 

På ovannämnda grunder föreslås det att omnämnandet av konsumentsäkerhetslagen i bestämmelsen om tillsynen över efterlevnaden av den statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 17 kap. i miljöskyddslagen, dvs. den andra meningen i 24 § 2 mom., stryks i bestämmelsen. 

7.6  Konsumentskyddslagen

5 kap. Köp av varor 

16 a §. Reklamation. Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i 2 mom. 2 punkten i den gällande paragrafen stryks. Det föreslås att bestämmelsen förenhetligas med 8 kap. 16 § 2 mom. 2 punkten i konsumentskyddslagen, så att det hänvisas allmänt till bestämmelser och föreskrifter som har meddelats till skydd för hälsan eller egendom. Flera olika författningar gäller konsumentprodukters säkerhet. Den nuvarande konsumentsäkerhetslagen och i fortsättningen EU:s förordning om allmän produktsäkerhet är sekundära och kompletterande i förhållande till dessa andra författningar om konsumentprodukters säkerhet.  

9 kap. Köp av huselement samt byggnadsentreprenader 

16 §. Reklamation . Det föreslås att hänvisningen till produktsäkerhetslagen i 2 mom. 2 punkten i den gällande paragrafen stryks. Produktsäkerhetslagen (914/1986) har tidigare upphävts genom lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004), som sedermera har upphävts genom den nuvarande konsumentsäkerhetslagen. Det föreslås att bestämmelsen förenhetligas med 8 kap. 16 § 2 mom. 2 punkten i konsumentskyddslagen, så att det hänvisas allmänt till bestämmelser och föreskrifter som har meddelats till skydd för hälsan eller egendom. Flera olika författningar gäller konsumentprodukters säkerhet. Den nuvarande konsumentsäkerhetslagen och i fortsättningen EU:s förordning om allmän produktsäkerhet är sekundära och kompletterande i förhållande till dessa andra författningar om konsumentprodukters säkerhet. Bestämmelser om konsumtionstjänsters allmänna säkerhet finns i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet, som även den är sekundär och kompletterande i förhållande till annan lagstiftning.  

7.7  Lagen om kosmetiska produkter

2 §. Förhållande till andra författningar. Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i 3 mom. i den gällande lagen ersätts med en hänvisning till lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. Det föreslås att begreppet konsumenttjänst ersätts med begreppet konsumtionstjänst.  

7.8  Tobakslagen

74 §.Allmänna rökförbud. På grund av att konsumentsäkerhetslagen upphävs föreslås det att 1 mom. 4 punkten i paragrafen ändras så att där inte längre hänvisas till konsumentsäkerhetslagen. Däremot förbjuds tobaksrökning på allmänna utomhuslekplatser och på andra lekplatser som till storleken, funktionerna och användningsgraden är jämförbara med dem. I praktiken motsvarar dessa lekplatser de lekplatser för vilka det för närvarande ska upprättas säkerhetsdokument enligt 7 § i konsumentsäkerhetslagen. Saken har behandlats mer ingående i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av tobakslagen (RP 141/2021 rd, s. 36–37).  

Dessutom föreslås det att paragrafens 3 mom., som gäller förbud mot användning av rökfria tobaksprodukter i vissa lokaler och på vissa utomhusområden preciseras. Enligt det gällande 3 mom. får rökfria tobaksprodukter inte användas i lokaler eller på utomhusområden som används av daghem eller läroanstalter som ger förskoleundervisning, grundläggande utbildning, yrkesutbildning eller gymnasieutbildning och inte heller på utomhuslekplatser. Det föreslås att bestämmelsen preciseras så att där avses uttryckligen sådana utomhuslekplatser eller andra lekplatser som avses i 1 mom. 4 punkten i paragrafen, dvs. samma lekplatser där man inte får röka. 

7.9  Jaktlagen

34 a §. Lockbeten som har samband med föda . Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i den gällande paragrafens 3 mom. ersätts med en hänvisning till lagen om konsumtionstjänsters säkerhet.  

Det föreslås att bestämmelsen om att på den plats där ett lockbete som har samband med föda ska det finnas uppgifter om var det i konsumentsäkerhetslagen avsedda säkerhetsdokumentet finns till påseende i den gällande paragrafens 4 mom. stryks. I denna proposition föreslås det att skyldigheten att upprätta säkerhetsdokument slopas. I vilket fall som helst är säkerhetsdokumentet även i enlighet med den gällande lagen ett verktyg som är avsett för tjänsteleverantörens egen användning. Säkerhetsdokumentet behöver inte finnas tillgängligt för kunderna. Dessutom kan säkerhetsdokumentet innehålla material som det inte är ändamålsenligt att utlämna till utomståendes kännedom. Sådan information kan vara t.ex. information om möjligheter att missbruka tjänsten eller objekt som är känsliga för skadegörelse. Bestämmelser om information som ska lämnas dem som använder konsumtionstjänsten och dem som direkt berörs av tjänsten finns i den allmänna lagstiftningen om konsumtionstjänsters säkerhet. 

7.10  Kemikalielagen

5 §. Förhållande till annan lagstiftning. Det föreslås att paragrafens 1 mom. utökas med en ny 16 punkt, där det hänvisas till lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. Lagen om konsumtionstjänsters säkerhet kan till stora delar jämföras med de författningar som nämns i 1, 5 och 6 punkten, och som var och en granskar säkerheten ur sitt eget perspektiv. Lagen om konsumtionstjänsters säkerhet är sekundär och kompletterande i förhållande till kemikalielagens bestämmelser.  

Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att det gäller endast konsumentprodukter. I momentet föreskrivs att bestämmelser om konsumentprodukters säkerhet finns i förordningen om allmän produktsäkerhet och i lagen om konsumentprodukters säkerhet. Bestämmelser om förhållandet mellan förordningen om allmän produktsäkerhet, och samtidigt lagen om konsumentprodukters säkerhet, och annan lagstiftning finns i förordningen om allmän produktsäkerhet, och det är inte skäl att föreskriva särskilt om det i kemikalielagen. Därför föreslås det att den del av bestämmelsen som gäller förhållandet mellan författningarna stryks. 

7.11  Hissäkerhetslagen

5 §. Lagens förhållande till annan lagstiftning. Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i den gällande paragrafens 8 mom. ersätts med en hänvisning till lagen om konsumentprodukters säkerhet. Enligt denna proposition tillämpas på marknadskontrollen av maskiner som är avsedda att användas av konsumenter, som omfattas av maskindirektivets tillämpningsområde, i huvudsak bestämmelserna i lagen om marknadskontroll av vissa produkter men också vissa bestämmelser i lagen om konsumentprodukters säkerhet. I den mån som maskiner som är avsedda att användas av konsumenter är sådana konsumentprodukter som avses i lagen om konsumentprodukters säkerhet, tillämpas på dem även bestämmelser i förordningen om allmän produktsäkerhet på det sätt som anges närmare i förordningen. Eftersom det hänvisas till förordningen om allmän produktsäkerhet i förslaget till 2 § i lagen om konsumentprodukters säkerhet och lagens 4 och 5 § innehåller bestämmelser om marknadskontroll, behöver inte motsvarande hänvisningar ingå i hissäkerhetslagen. Regleringen motsvarar till denna del det regleringssätt som omfattats i momentet när det gäller lagen om vissa tekniska anordningars överstämmelse med gällande krav (1016/2004) och maskiner som är avsedda att användas i arbete.  

7.12  Strafflagen

44 kap. Om brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet 

1 §. Hälsobrott. Det föreslås att hänvisningen till konsumentsäkerhetslagen i 1 mom. 2 punkten i paragrafen ersätts med en hänvisning till vissa skyldigheter som berör ekonomiska aktörer enligt EU:s förordning om allmän produktsäkerhet.  

En sådan skyldighet är tillverkares skyldighet enligt artikel 9.1 att när de släpper ut sina produkter på marknaden, säkerställa att de har utformats och tillverkats i enlighet med det allmänna säkerhetskravet i artikel 5, dvs. att de är säkra. Också importörer ska enligt artikel 11.1 innan en produkt släpps ut på marknaden säkerställa att produkten uppfyller det allmänna säkerhetskravet i artikel 5, och importören får inte släppa ut produkten på marknaden om denne anser eller har skäl att tro att produkten inte överensstämmer med kraven i artikel 5. Enligt artikel 11.5 i förordningen ska importörer och enligt artikel 12.2 distributörer, så länge de har ansvar för en produkt, säkerställa att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar produktens överensstämmelse med det allmänna säkerhetskravet i artikel 5. I artikel 12.3 sägs att om en distributör, på grundval av den information som den distributören förfogar över, anser eller har skäl att tro att en produkt inte överensstämmer med kraven i artikel 5, får distributören inte tillhandahålla produkten på marknaden om inte produkten har bringats i överensstämmelse med kraven. 

Skyldigheterna handlar om förbud mot att tillhandahålla farliga produkter på marknaden samt om krav på att säkerställa att inte heller lagring eller transport av produkten innan den når kunden äventyrar produktens säkerhet. Med tillhandahållande av en produkt på marknaden avses leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis, dvs. i bestämmelsen om hälsobrott avsedd införsel, hållande till salu, förmedling eller överlåtelse. Importören och distributören ska vid lagring och transport av en produkt även efter det att produkten har börjat tillhandahållas på marknaden t.ex. genom distansförsäljning säkerställa att lagrings- och transportförhållandena inte äventyra produktens säkerhet före den egentliga vidareöverlåtelsen. 

Säker produkt definieras i artikel 3.2 i förordningen om allmän produktsäkerhet, och detaljerade bestämmelser om bedömning av produktsäkerhet finns i artiklarna 6–8. Med säker produkt avses en produkt som vid normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden, inbegripet den faktiska användningstiden, inte medför någon risk eller endast en minimal risk som är förenlig med produktens användning och som anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå för konsumenters hälsa och säkerhet. 

Att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet tillhandahålla en farlig produkt på marknaden måste betraktas som särskilt klandervärt. En farlig produkt som tillhandahålls på marknaden och hamnar hos konsumenter äventyrar konsumenternas hälsa eller liv på ett omedelbart och konkret sätt. Trots att man kan ingripa i förekomsten av en produkt som strider mot kraven på marknaden med administrativa metoder, kan dessa metoder oftast användas endast i efterhand, och med deras hjälp kan man inte säkerställa att alla produkter som strider mot kraven och som redan förekommer på marknaden bringas i överensstämmelse med kraven eller dras bort från marknaden. För att effektivt förebygga att farliga produkter kommer ut på marknaden, är det nödvändigt att kriminalisera överträdelse av denna skyldighet. Strävan med kriminaliseringen är alltså att förebygga verksamhet som är skadlig med tanke på konsumentskyddet. 

Området för handlande som omfattas av 1 mom. 2 punkten i paragrafen om hälsobrott och området för påföljdsavgift enligt lagen om konsumentprodukters säkerhet är i princip åtskilda. De skyldigheter som hör till området för administrativ påföljdsavgift gäller i huvudsak tiden innan produkten tillhandahålls på marknaden, information som ska lämnas i samband med tillhandahållet eller sådana åtgärder som den ekonomiska aktören ska vidta när produkten redan finns på marknaden. Exempelvis det att tillverkaren inte på det sätt som förordningen om allmän produktsäkerhet förutsätter har säkerställt att produkten har utformats och tillverkats i enlighet med det allmänna säkerhetskravet i artikel 5, kan inte i sig bli straffbart som hälsobrott, utan den straffbara gärningen ska vara själva tillhandahållet av en farlig produkt på marknaden. Skyldigheten enligt artikel 5 har trots avsaknaden av föregripande skyddsåtgärder inte överträtts på det sätt som rekvisitet för hälsobrott förutsätter, om produkten är säker, dvs. vid normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden inte medför någon risk eller endast en minimal risk som är förenlig med produktens användning och som anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå för konsumenters hälsa och säkerhet. Det kan dock vara möjligt att någon enstaka handling betraktas som ett straffbart hälsobrott och anses höra även till området för administrativ påföljdsavgift, t.ex. när produktens farlighet beror på avsaknaden av säkerhetsinformation. För att genomföra förbudet mot dubbel straffbarhet i dessa situationer ingår bestämmelser om förhållandet mellan administrativ påföljdsavgift och straffrättsligt straff i 19 § i lagen om konsumentprodukters säkerhet.  

Ändringen bedöms minska mängden kriminaliserade gärningar något, när kriminaliseringen knyts till överträdelse av vissa skyldigheter enligt förordningen om allmän produktsäkerhet. Dessutom innebär ändringen att överträdelse av de bestämmelser om säkerheten hos maskiner som är avsedda att användas av konsumenter som förblir i kraft genom 25 § i lagen om konsumentprodukters säkerhet inte är kriminaliserade i strafflagen utan på dessa överträdelser tillämpas straffregleringen i 22 § i lagen om konsumentprodukters säkerhet.  

Det föreslås att till 44 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen fogas en ny 11 punkt , där det hänvisas till statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008). Förslaget ändrar inte nuläget. Förordningen har utfärdats med stöd av konsumentsäkerhetslagen, som nämns i den gällande 1 § 1 mom. 2 punkten, och handlingar som strider mot den och som även i övrigt uppfyller rekvisitet för hälsobrott har kriminaliserats i strafflagen.  

Genomförandet av EU:s maskinförordning förutsätter nationella bestämmelser om påföljder som är tillämpliga på brott mot den. På det sätt som konstateras i den allmänna motiveringen är det ändamålsenligt att revidera påföljdssystemet som gäller maskiners säkerhet inom ramen för projektet STM094:00/2024, som syftar till att genomföra EU:s förordning, i stället för i detta förslag. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att det blir straffbart som hälsobrott att tillhandahålla en konsumtionstjänst som strider mot 7 § 1 mom. i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av 7 § 3 mom. i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet så att gärningen är ägnad att orsaka fara för någon annans liv eller hälsa. Jämfört med den gällande lagen föreslås det att villkoret att konsumtionstjänsten ska tillhandahållas i samband med näringsverksamhet stryks i rekvisitet. Kravet i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet, liksom i den gällande konsumentsäkerhetslagen, gäller även annat tillhandahållande av konsumtionstjänster än sådant som äger rum i samband med näringsverksamhet.  

Tillsynspraxis har visat att man i merparten av fallen på ett effektivt sätt kan uppnå ett lagenligt tillstånd med andra administrativa metoder än sådana som är av straffrättslig karaktär i de situationer där brister i en konsumtionstjänst kommer till tillsynsmyndighetens kännedom. Huruvida brister i en konsumtionstjänst kommer till tillsynsmyndighetens kännedom kan dock i någon mån vara beroende av slumpen, och det vilar på tjänsteleverantörens ansvar att på eget initiativ säkerställa att tjänsten är säker. Man bör också lägga märke till att tillsynen över säkerheten hos en tjänst nästan alltid sker i efterhand så att när säkerhetsbrister uppdagas genomförs tjänsten redan eller så har tillhandahållandet av den upphört. Med tillsynsmetoder kan tillsynsmyndigheten ingripa endast i framtida tillhandahållande av tjänsten, och det är av största vikt att på förhand säkerställa att tjänsten är säker. Därför föreslås det i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet bestämmelser om administrativ påföljdsavgift som ska påföras för överträdelse av vissa skyldigheter. 

Man måste emellertid beakta att det som ska skyddas är ett synnerligen vägande intresse, människors hälsa och liv, och därför måste man försäkra sig om att påföljdssystemet utgör en tillräcklig avskräckning som förebygger faror för människors hälsa och liv. Det bör vidare beaktas att överträdelse av skyldigheter som införts för att skydda människors hälsa och liv har kriminaliserats i konsument- och annan produktsäkerhetslagstiftning samt i hälsoskydds- och räddningslagstiftning, som i hög grad kan jämställas med lagstiftningen om konsumtionstjänster. På dessa grunder föreslås det att tillhandahållandet av en konsumtionstjänst så att den är ägnad att orsaka fara för någon annans liv eller hälsa ska kriminaliseras. 

De skyldigheter som åläggs tjänsteleverantören i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet utgör en helhet som styr tjänsteleverantörens verksamhet och vars syfte är att såväl på förhand som under användningen säkerställa att konsumtionstjänsten är säker för dem som använder tjänsten och för dem som direkt berörs av tjänsten. Alla skyldigheter som åläggs tjänsteleverantören är av betydelse för att säkerställa att tjänsten är säker. För att säkerställa noggrann avgränsning och avvärja den mest konkreta och omedelbara faran knyts dock rekvisitet för hälsobrott till bestämmelserna om tjänsteleverantörens genomförandeskyldigheter i 7 § 1 mom. i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. Området för handlande som omfattas av 2 mom. i bestämmelsen om hälsobrott och området för påföljdsavgift enligt lagen om konsumtionstjänsters säkerhet överlappar i princip inte varandra, eftersom området för påföljdsavgift omfattar skyldigheterna enligt 6 § 1 och 2 mom. samt 10 § i lagen om konsumtionstjänsters. För att förbudet mot dubbel straffbarhet säkert ska uppfyllas, ingår bestämmelser om förhållandet mellan administrativ påföljdsavgift och straffrättsligt straff i 29 § i lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. 

Ändringen bedöms minska mängden kriminaliserade gärningar något, när kriminaliseringen knyts till överträdelse av vissa skyldigheter enligt lagen om konsumtionstjänsters säkerhet så att t.ex. skyldigheten att identifiera faror och bedöma risker inte är sådana skyldigheter som avses i bestämmelsen. 

7.13  Lagen om vissa brandskyddsanordningar

2 §. Förhållande till annan lagstiftning. Lagen om vissa brandskyddsanordningar trädde i kraft den 1 januari 2025. Det föreslås att hänvisningen i lagens 2 § 5 mom. ersätts med en hänvisning till EU:s förordning om allmän produktsäkerhet och lagen om konsumentprodukters säkerhet. För konsumtionstjänsters del hänvisas det till lagen om konsumtionstjänsters säkerhet.  

7.14  Lagen om verkställighet av böter

1 §. Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att 2 mom. utökas med nya 34 och 35 punkter . Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av försummelse- och påföljdsavgifter som påförs med stöd av olika lagar med iakttagande av förfarande för verkställighet av böter. Det föreslås att 2 mom. utökas med bestämmelser med stöd av vilka även de påföljdsavgifter enligt lagen om konsumentprodukters säkerhet och lagen om konsumtionstjänsters säkerhet som avses i denna proposition verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter.  

8.1  Bestämmelser om upphävs

I denna proposition föreslås det att konsumentsäkerhetslagen (920/2011) upphävs. 

Med stöd av 7 § i konsumentsäkerhetslagen har utfärdats statsrådets förordning om säkerhetsdokument för vissa konsumenttjänster (1110/2011), som i enlighet med denna proposition upphävs när konsumentsäkerhetslagen upphävs. 

Med stöd av 52 § i konsumentsäkerhetslagen har utfärdats statsrådets förordning om de högsta tillåtna mängderna formaldehyd i vissa textilprodukter (233/2012), som i enlighet med denna proposition upphävs när konsumentsäkerhetslagen upphävs. 

Med stöd av 5 och 16 § i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet (75/2004, upphävd) har utfärdats statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas om konsumtionsvaror och konsumenttjänster (613/2004), som har förblivit i kraft med stöd av 55 § 5 mom. i konsumentsäkerhetslagen. Förordningen upphävs i enlighet med denna proposition när konsumentsäkerhetslagen upphävs. 

Med stöd av 24 § 1 mom. i produktsäkerhetslagen (913/1986, upphävd) har utfärdats förordningen om provtagning i vissa fall (98/1987), och med stöd av 24 § 2 och 3 mom. i produktsäkerhetslagen har utfärdats förordningen om brandsäkerhetskrav för stoppade sittmöbler (743/1990) och förordningen om brandsäkerhetskrav för madrasser (57/1991). Förordningarna har förblivit i kraft med stöd av 41 § 5 mom. i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet och senare 55 § 5 mom. i konsumentsäkerhetslagen. Förordningarna upphävs i enlighet med denna proposition när konsumentsäkerhetslagen upphävs. 

Med stöd av 24 § 2 och 3 mom. i produktsäkerhetslagen har utfärdats förordningen om farliga livsmedelsimitationer. Förordningen har förblivit i kraft med stöd av 41 § 5 mom. i lagen om konsumtionsvaror och konsumenttjänsters säkerhet och senare med stöd av 55 § 5 mom. i konsumentsäkerhetslagen. Genom förordningen har genomförts direktiv 87/357/EEG, som upphävs genom förordningen om allmän produktsäkerhet. Förordningen upphävs i enlighet med denna proposition när konsumentsäkerhetslagen upphävs. 

8.2  Bestämmelser som förblir i kraft

I denna proposition föreslås det att konsumentsäkerhetslagen (920/2011) upphävs. 

Med stöd av 24 § i produktsäkerhetslagen och 1 och 11 § i livsmedelslagen (526/1941, upphävd) har utfärdats förordningen om förnödenheter som kommer i beröring med livsmedel (539/1991). Med stöd av dess 5 § har utfärdats handels- och industriministeriets beslut om tungmetaller som övergår från förnödenheter som kommer i beröring med livsmedel (268/1992). Med stöd av förordningens 2 och 5 § har utfärdats handels- och industriministeriets beslut om utlösning av N-nitrosaminer och N-nitroserbara ämnen från dinappar och tröstnappar av elastomer eller gummi (903/1994). Förordningen har upphävts genom förordningen om upphävande av förordningen om förnödenheter som kommer i beröring med livsmedel (399/1996). Handels- och industriministeriets beslut har förblivit i kraft med stöd av 2 § 2 mom. i upphävandeförordningen samt senare med stöd av 41 § 5 mom. i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet och 55 § 5 mom. i konsumentsäkerhetslagen. I denna proposition föreslås det att besluten förblir i kraft. 

Med stöd av 4 § 2 mom. och 5 § 2 mom. i lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav (1016/2004) samt 40 § i lagen om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet har utfärdats statsrådets förordning om maskiners säkerhet (400/2008). Förordningen har förblivit i kraft med stöd av 55 § 5 mom. i konsumentsäkerhetslagen, och i denna förordning föreslås det att förordningen förblir i kraft. 

Med stöd av 8 § 3 mom. (272/2013) i lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav och 52 § i konsumentsäkerhetslagen har utfärdats statsrådets förordning om förbud mot utsläppande på marknaden av vissa skärverktyg (683/2013), som i denna proposition föreslås förbli i kraft. 

10.1  Tobakslagen

I lagförslag nr 8 i denna proposition föreslås det att 74 § 3 mom. i tobakslagen ändras. 

Vid social- och hälsovårdsministeriet bereds en regeringsproposition som gäller ändring av tobakslagen. Även i den är avsikten att föreslå ändringar i 74 § 3 mom. i tobakslagen, vilket bör beaktas i riksdagsbehandlingen av propositionen. 

10.2  Lagen om verkställighet av böter

I lagförslag nr 14 i denna proposition föreslås det att 1 § 2 mom. 33 punkten i lagen om verkställighet av böter ändras och att nya 34 och 35 punkter fogas till momentet. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om genomförande av cybersäkerhetsdirektivet (NIS 2-direktivet) RP 57/2024 rd föreslås det att en ny 31 punkt fogas till 1 § 2 mom. i lagen om verkställighet av böter. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om karens i anslutning till uppdraget som medlem av statsrådet och lag om ändring av 1 § i lagen om verkställighet av böter RP 90/2024 rd föreslås det att 1 § 2 mom. 30 punkten i lagen om verkställighet av böter ändras och att en ny 31 punkt fogas till momentet. 

Enligt lagstiftningsplanen är avsikten att till riksdagen överlämna en proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om verkställighet av böter och av vissa lagar som har samband med den (OM032:00/2021) i februari 2025. Den propositionen innehåller ändringar som behöver samordnas med denna proposition. 

Det som sägs ovan bör beaktas i riksdagsbehandlingen av propositionen. 

11.1  Påföljder

11.2  Rätt att få och lämna ut information

I 7 § i lagförslag nr 1 föreslås bestämmelser om rätt för marknadskontrollmyndigheten att av leverantörer av onlinemarknadsplatser få sådan information som är nödvändig med tanke på tillsynen. 

I 17 § i lagförslag nr 2 föreslås bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att av tjänsteleverantörer och av andra myndigheter få sådan information som är nödvändig för tillsynen. I lagförslaget ingår också bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att på eget initiativ lämna ut information till vissa myndigheter (18 § i lagförslag nr 2). 

Bestämmelserna om rätt att få och lämna ut information är av betydelse med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter, som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bl.a. vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Grundlagsutskottet har ansett att om den information som rätten att få och lämna ut gäller inte anges i form av en förteckning i lagen, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att informationen är nödvändig för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 36/2016 rd s. 4 och. GrUU 17/2016 rd, s. 5–6 och de utlåtanden som nämns där). Grundlagsutskottet har dock ansett att grundlagen inte tillåter en mycket vag och ospecificerad rätt att få uppgifter, inte ens om den är knuten till nödvändighetskriteriet (GrUU 48/2018 rd, s. 4–5 och GrUU 19/ 2012 rd, s. 4/I och de utlåtanden som nämns där). Inskränkningar i skyddet för privatlivet måste bedömas utifrån de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 42/2016 rd, s. 2). Lagstiftaren ska garantera skyddet för privatlivet och personuppgifter på ett sätt som är godtagbart med avseende på de samlade grundläggande fri- och rättigheterna. (GrUU 14/2018 rd, s. 2 och 7).  

När det gäller lagförslag nr 1 kan det konstateras att det inte finns andra detaljerade minimibestämmelser om befogenheter som riktas mot leverantörer av onlinemarknadsplatser än artikel 22.4 och 22.5 i förordningen om allmän produktsäkerhet. I artikel 14.1 i marknadskontrollförordningen förutsätts dock att medlemsstaterna ska tilldela sina marknadskontrollmyndigheter de befogenheter för marknadskontroll, utredning och tillsyn som behövs för att tillämpa förordningen om allmän produktsäkerhet. Befogenheter ska tilldelas och utövas i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, inbegripet principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i enlighet med principerna i nationell rätt i fråga om yttrandefrihet och mediernas frihet och mångfald, med tillämpliga rättssäkerhetsgarantier samt med unionens bestämmelser om dataskydd, särskilt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679. 

Leverantörer av onlinemarknadsplatser åläggs i förordningen om allmän produktsäkerhet skyldigheter, vilkas egentliga syfte är att säkerställa att konsumentprodukter som finns på marknaden är säkra och beträffande vissa en administrativ påföljd kan påföras för överträdelse i enlighet med denna proposition. På samma sätt som vid marknadskontroll överlag är rätten till information central för marknadskontrollmyndighetens verksamhet, och effektiv tillsyn förutsätter lagstadgad rätt att få sådan information som är nödvändig för tillsynen. Genom effektiva tillsynsåtgärder upprätthålls säkerheten och förhindras personskador till följd av produkter som inte överensstämmer med kraven eller som annars är farliga. Strävan att endast produkter som överensstämmer med kraven ska finnas på marknaden syftar också till att garantera en hög nivå av konsumentskydd, som tryggas i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se marknadskontrollagens förarbeten, RP 139/2021 rd, s. 110–111). Tillsyn över skyldigheterna för leverantörer av onlinemarknadsplatser enligt förordningen om allmän produktsäkerhet förutsätter att marknadskontrollmyndigheten har rätt att för denna tillsyn få även sådan information som gäller privat affärs- eller yrkesverksamhet, privatpersoners ekonomiska ställning eller personers hälsotillstånd. Eftersom tillsynssituationerna är mångahanda, är det inte möjligt att i lagen räkna upp det informationsinnehåll som tillsynen över leverantörer av onlinemarknadsplatser förutsätter. Därför knyts rätten att få information till information som är nödvändig för tillsynen. 

Effektiv tillsyn enligt lagförslag nr 2 över konsumtionstjänsters säkerhet förutsätter lagstadgad rätt att trots sekretessbestämmelser få sådan information som är nödvändig för tillsynen. Tillsynsmyndigheten måste få information om planeringen och genomförandet av de tjänster som avses i lagen samt om brister i dem och om olyckor som inträffat i dem, så att den kan övervaka dessa tjänsters säkerhet. Strävan med tillsynen är att trygga rätten till liv och rätten till personlig trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen samt att genomföra det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att främja befolkningens hälsa. Eftersom mångfalden av konsumtionstjänster är stor och tillsynssituationerna kan avvika avsevärt från varandra, är det inte möjligt att i lagen räkna upp det informationsinnehåll som tillsynen över en konsumtionstjänsts säkerhet förutsätter. Dessutom kan flera olika myndighetsaktörer antas ha information som är nödvändig för tillsynen och undersökningen av olyckor. Därför knyts rätten att få information i 17 § i lagförslag nr 2 till information som är nödvändig för tillsynen. Denna information kan också innehålla känsliga uppgifter, t.ex. till den del det är fråga om sådan information om orsakerna till och följderna av en olycka som inträffat i en konsumtionstjänst som innehåller uppgifter om en persons hälsa. 

I 18 § i lagförslag nr 2 föreslås bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att på eget initiativ lämna ut information till förundersökningsmyndigheten till den del det är nödvändigt för att förebygga och utreda brott samt till en behörig myndighet vid misstanke om en försummelse att följa en lag som stiftats för att skydda hälsa och liv, till den del det är nödvändigt för att myndigheten ska få kännedom om misstanken. Dessa myndigheter, dvs. polisen och t.ex. hälsoskydds-, räddnings- och marknadskontrollmyndigheterna, har rätt att få information med stöd av den lagstiftning som gäller dem, som de kan utöva genom att begära information. Tillsynsmyndigheten enligt lagen om konsumtionstjänsters säkerhet kan dock inte med stöd av denna rätt att få information på eget initiativ lämna ut information som den erhållit i sitt tillsynsarbete till behöriga myndigheter, vilket är ägnat att förhindra att försummelser som äventyrar människors liv och hälsa kommer till de behöriga myndigheternas kännedom. Strävan med bestämmelserna om utlämnande av information på eget initiativ är att trygga rätten till liv och rätten till personlig trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen samt att genomföra det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att främja befolkningens hälsa. Den information som lämnas ut är i bestämmelsen begränsad till vad som är nödvändigt å ena sidan för att förebygga eller utreda brott och å andra sidan för att en behörig myndighet ska få kännedom om en misstanke om en försummelse av att följa en lag som stiftats för att skydda hälsa och liv. Informationen i det senare fall bedöms vara tämligen snäv så att den i första hand omfattar grundläggande information om försummelsen, såsom identiteten hos den tjänsteleverantör som är föremål för tillsynen och allmän information om försummelsens innehåll så att den behöriga myndighet som får informationen vid behov har möjlighet att framställa en tillräckligt specificerad begäran om information till tillsynsmyndigheten enligt lagen om konsumtionstjänsters säkerhet. 

I detta fall är den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter en sådan rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige som avses i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Skyddet för personuppgifter tryggas med stöd av de allmänna författningar som är förpliktande för tillsynsmyndigheten. När personuppgifter som berör en identifierad eller identifierbar fysisk person behandlas i samband med en befogenhet som berör rätt att få information ska behandlingen överensstämma med principerna om behandling av personuppgifter, och det bör ses till att de registrerades rättigheter fullgörs i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen (EU) 2016/679 och dataskyddslagen (1050/2018). På behandlingen av särskilda kategorier av personuppgifter tillämpas sådana särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter som avses i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen.  

Bestämmelserna om rätt att få och lämna ut information bedöms vara nödvändiga och proportionerliga för att trygga människors liv och hälsa. De bedöms inte ingripa i skyddet för privatlivet och personuppgifter mera än vad som är nödvändigt för att genomföra 7 § 1 mom. och 19 § 3 mom. i grundlagen. Skyddet för personuppgifter anses vara tryggat med stöd av den allmänna lagstiftning som är förpliktande för myndigheterna. 

11.3  Myndigheternas övriga befogenheter

I lagarna enligt lagförslag nr 1, lagförslag nr 2 och lagförslag nr 3 i propositionen ingår bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter. 

De föreslagna bestämmelserna är av betydelse med avseende på rättsstatsprincipen, som fastställs i 2 § 3 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har när det bedömt bestämmelserna om myndigheternas befogenheter utgått från att regleringen av myndigheters befogenheter är betydelsefull med tanke på rättsstatsprincipen i grundlagens 2 § 3 mom. (GrUU 21/2024 rd, s. 2 och GrUU 51/2006 rd, s. 2/I). Enligt momentet ska all utövning av offentlig makt bygga på lag, och lag ska noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Utgångspunkten är att all utövning av offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag (GrUU 21/2024 rd, s. 2 och RP 1/1998 rd, s. 75). För lagar gäller det allmänna kravet på att en lag ska vara exakt och noga avgränsad. Regleringen av befogenheterna är enligt utskottets uppfattning i allmänhet av betydelse också med avseende på de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen (GrUU 21/2024 rd, s. 2 och GrUU 51/2006 rd, s. 2/I). 

Bestämmelserna om inspektioner är av betydelse med avseende på skyddet för privatlivet som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Hemfriden omfattar i princip alla slag av lokaler som används för permanent boende (GrUU 6/2019 rd, s. 3 och de utlåtanden som nämns där). Själva kärnan i hemfriden kommer dock inte nödvändigtvis i riskzonen när man inspekterar lokaler där det utövas närings- eller yrkesverksamhet (GrUU 6/2019 rd, s. 3 och de utlåtanden som nämns där). Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att åtgärder som går in på hemfridsskyddade områden är godtagbara "för att utreda brott", om åtgärden hänger samman med en konkret och specificerad anledning att misstänka att en lagöverträdelse har skett eller kommer att ske. Med tanke på principen om regleringens proportionalitet har grundlagsutskottet utgått från att man inte bör ingripa i skyddet för hemfriden för att utreda föga klandervärda förseelser som allra högst bestraffas med böter (se GrUU 6/2019 rd, s. 3 och GrUU 40/2002 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har förutsatt att det i befogenhetsbestämmelserna skrivs in att inspektioner i bostäder bara får förrättas om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen avser (se t.ex. GrUU 6/2019 rd, s. 3 och GrUU 54/2014 rd, s. 3 och de utlåtanden som nämns där). 

11.4  Anlitande av utomstående experter

I lagförslag nr 2 föreslås det att tillsynsmyndigheten kan anlita utomstående experter som hjälp i tillsynen (16 § i lagförslag nr 2). Utomstående experter kan på begäran av tillsynsmyndigheten bistå myndigheten vid inspektioner, undersökningar och utredningar som utförs för tillsynen. En utomstående expert ska ha den sakkunskap och kompetens som inspektionerna, undersökningarna och utredningarna förutsätter. En utomstående expert ska påvisa sin kompetens och att de inspektions- och undersökningsmetoder som denne tillämpar är tillförlitliga för den myndighet som beställer tjänsterna. Regleringen är av betydelse med avseende på 124 § i grundlagen. 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Avsikten med bestämmelsen i 124 § i grundlagen är enligt grundlagens förarbeten att begränsa överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter utanför det egentliga myndighetsmaskineriet. Genom bestämmelsens ordalydelse betonas att offentliga förvaltningsuppgifter i regel ska skötas av myndigheter och att uppgifter av detta slag endast i begränsad utsträckning kan anförtros andra än myndigheter (RP 1/1998 rd, s. 178–179). 

I vissa fall kan det vara motiverat att inspektioner utförs av utomstående experter på grund av särskilda yrkesmässiga och tekniska aspekter på de omständigheter som tillsynen gäller (GrUU 42/2005 rd, s. 2/II och GrUU 40/2002 rd, s. 3/I). 

Det har inte handlat om offentliga förvaltningsuppgifter vid sådan opartisk provning eller certifiering som utförts i kraft av tekniska expertis och den verksamheten har inte påverkat myndighetens befogenhet att bestämma om metoder och personal som används vid återkommande besiktningar av mekaniska anordningar och konstruktioner (GrUU 4/2012 rd, s. 2/II). 

För att trygga kraven på rättssäkerhet och god förvaltning på det sätt som avses i 124 § i grundlagen krävs det enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis bland annat att de som hand lägger ärenden handlar under straffrättsligt tjänsteansvar (se t.ex. GrUU 49/2022 rd, s. 4, GrUU 17/2021 rd, s. 20 och GrUU 26/2017 rd, s. 50). Enligt grundlagens 124 § är det i allmänhet inte nödvändigt att i lag hänvisa till de allmänna förvaltningslagarna, eftersom dessa med stöd av sina bestämmelser om tillämpningsområde, definition på myndighet eller enskildas skyldighet att ge språklig service också tillämpas på enskilda när de utför ett offentligt förvaltningsuppdrag (Gruu 92/2022 rd, s. 4 och GrUU 42/2005 rd, s. 3/II). Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar för personer som utövar offentlig makt finns i 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen (se GrUU 42/2005 rd, s. 3/II och GrUU 16/2004 rd, s. 7/I). 

Befogenhet för en utomstående expert att inspektera en bostad har enligt utskottets uppfattning inneburit rätt att på ett betydande sätt ingripa i det hemfridsskydd som grundlagen garanterar var och en. Däremot har utskottet inte sett något hinder för att ett organ utanför myndighetsapparaten ges rätt att bistå vid inspektionen (GrUU 42/2005 rd, s. 3/I och GrUU 46/2001 rd, s. 5/I). 

Genom den föreslagna bestämmelsen anförtros en offentlig förvaltningsuppgift någon annan än en myndighet. Uppgiften innebär enligt bestämmelsens ordalydelse att bistå myndigheten, och den utomstående experten utövar alltså inte självständigt offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen. Förslaget äventyrar inte de grundläggande fri- och rättigheterna, rättsskyddet eller andra krav på god förvaltning. De föreslagna bestämmelserna är inte problematiska med avseende på 124 § i grundlagen. 

11.5  Bemyndiganden att utfärda förordning

I lagförslag nr 1 som gäller konsumentprodukters säkerhet ingår två bestämmelser med bemyndiganden att utfärda förordning (2 och 23 §). Enligt förslaget till 2 § 2 mom. får närmare bestämmelser om de krav som ställs på konsumentprodukter utfärdas genom förordning av statsrådet. Regleringen motsvarar till denna del den gällande konsumentsäkerhetslagen när det gäller skyddande av hälsan. Till skillnad från den gällande lagen kan närmare bestämmelser inte utfärdas för att skydda egendom. Enligt förslaget till 23 § 3 mom. får närmare bestämmelser om konsumentsäkerhetsdelegationen utfärdas genom förordning av statsrådet. Regleringen motsvarar till denna del den gällande konsumentsäkerhetslagen. 

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag. När det gäller bemyndiganden att utfärda förordning har det i grundlagsutskottets praxis ställts krav på att bestämmelserna ska vara exakta och noggrant avgränsade (GrUU 106/2022 rd, s. 6, se t.ex. GrUU 38/2013 rd, s. 3/II). Utifrån 80 § i grundlagen är det väsentligt att det finns tillräckligt uttömmande grundläggande bestämmelser i lag om det som ska regleras och att ett bemyndigande i regel bör placeras i samband med den grundläggande bestämmelsen (GrUU 74/2022 rd, s. 2–3 och de utlåtanden som nämns där). 

Lagförslag nr 1 om konsumentprodukters säkerhet har ett brett tillämpningsområde så att avsikten är att lagen i princip ska omfatta alla konsumentprodukter. Med stöd av förslaget till 2 § 2 mom. får närmare bestämmelser utfärdas om de krav som ställs på konsumentprodukter, och som vanligtvis är detaljerade och av mycket teknisk karaktär och kan gälla endast en viss produktgrupp. Det kan anses motiverat att sådana omständigheter ingår i förordningar (GrUU 106/2022 rd, s. 6 och de utlåtanden som nämns där). Lagen om konsumentprodukters säkerhet är en allmän lag och det är inte motiverat att den innehåller bestämmelser om krav som gäller en viss produktgrupp. 

Lagförslag nr 2 om konsumtionstjänsters säkerhet innehåller tre bestämmelser med bemyndiganden att utfärda förordning (7, 10 och 11 §). Enligt förslaget till 7 § 3 mom. får närmare bestämmelser om de krav som ställs på planeringen och genomförandet av konsumtionstjänster för att skydda hälsan utfärdas genom förordning av statsrådet. Regleringen motsvarar till denna del i stor utsträckning den gällande konsumentsäkerhetslagen när det gäller skyddande av hälsan. Till skillnad från den gällande lagen kan närmare bestämmelser inte utfärdas för att skydda egendom. Enligt förslaget till 10 § 2 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och formen av den anmälan som avses i 1 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Enligt förslaget till 11 § 3 mom. får närmare bestämmelser om tillsynsplanen och om dess innehåll utfärdas genom förordning av statsrådet. De ovannämnda paragraferna innehåller grundläggande bestämmelser om planering och genomförande av konsumtionstjänster, om anmälan av olyckor till tillsynsmyndigheten och om tillsynsmyndighetens tillsynsplan, och bestämmelserna om bemyndigande att utfärda förordning placeras i samband med dessa grundläggande bestämmelser. 

Lagförslag nr 2 om konsumtionstjänsters säkerhet har ett brett tillämpningsområde så att avsikten är att lagen i princip ska omfatta alla konsumtionstjänster. Med stöd av förslaget till 7 § 3 mom. får närmare bestämmelser utfärdas om de krav som ställs på konsumtionstjänster, och som vanligtvis är detaljerade och av mycket teknisk karaktär och kan gälla endast en viss grupp av tjänster. Det kan anses motiverat att sådana omständigheter ingår i förordningar (GrUU 106/2022 rd, s. 6 och de utlåtanden som nämns där). Lagen om konsumtionstjänsters säkerhet är en allmän lag och det är inte motiverat att den innehåller bestämmelser om krav som gäller en viss grupp av tjänster. Bemyndigandena att utfärda förordning i förslagen till 10 § 2 mom. och 11 § 3 mom. gäller formen av och innehållet i anmälan av olyckor samt tillsynsplanen och dess innehåll, och de bestämmelser som utfärdas med stöd av dessa bemyndiganden är sannolikt detaljerade och delvis tekniska. 

Med stöd av vad som anförts ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.