1.1  Lag om erkännande av yrkeskvalifikationer

1 kap. Allmänna bestämmelser

Kapitlet innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde, tillämpningsområdets avgränsning och definitioner. 

1 §.Tillämpningsområde. Enligt artikel 1 i yrkeskvalifikationsdirektivet utgår direktivet från sådana yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en eller flera andra medlemsstater i EU. Med yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en eller flera andra medlemsstater avses att om yrkeskvalifikationerna består av flera olika delar, ska alla delar som inverkar på behörigheten vara genomförda i en eller flera andra medlemsländer. 

Enligt 1 § 2 mom. i den gällande yrkeskvalifikationslagen tillämpas lagen på erkännande av yrkeskvalifikationer som en medborgare i en medlemsstat i EU huvudsakligen har förvärvat i en annan medlemsstat. Genom formuleringen i bestämmelsen har man velat visa att en del av yrkeskvalifikationerna också har kunnat förvärvas utanför EU. Med formuleringen har man däremot inte avsett situationer där en del av yrkeskvalifikationerna har förvärvats i Finland och en del någon annanstans i EU. Eftersom bestämmelsen till denna del är tvetydig, föreslås det att ordet "huvudsakligen" stryks. 

Enligt skäl 11 i ingressen till yrkeskvalifikationsdirektivet är syftet med direktivet inte att inkräkta på medlemsstaternas berättigade intresse att hindra att vissa medborgare försöker kringgå den nationella lagstiftning som gäller för olika yrken. Det krav som finns i tillämpningsparagrafen i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer om att yrkeskvalifikationerna ska ha förvärvats i en annan medlemsstat förhindrar att den nationella lagstiftningen för olika yrken kringgås. Om en medborgare i en medlemsstat till exempel avlägger högre högskoleexamen i Finland och söker sig till en annan medlemsstat för att genomföra pedagogiska studier för lärare och på så sätt får ämneslärarkompetens i den andra medlemsstaten, kan yrkeskvalifikationerna inte anses ha blivit förvärvade i en eller flera andra medlemsstater. 

Hänvisningen till unionens lagstiftning om tredjelandsmedborgares ställning i paragrafens 2 mom. syftar på att särskilt de skyldigheter som anges i direktiven 2004/38/EG, 2003/109/EG, 2004/83/EG, 2009/50/EG, 2005/71/EG och 2011/98/EU ska beaktas vid erkännandet av yrkeskvalifikationer. Tillämpligheten av de författningar som fastställer en tredjelandsmedborgares ställning när det gäller det förfarande för erkännande av yrkeskvalifikationer som avses i denna lag begränsas dock av artikel 1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, enligt vilken bestämmelserna om erkännande blir tillämpliga i sådana här fall endast om yrkeskvalifikationerna huvudsakligen har förvärvats i någon av unionens medlemsstater. Ett undantag till denna huvudregel är att en tredjelandsmedborgares ställning också kan granskas i en sådan situation som avses i artikel 3.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet, det vill säga när något medlemsland har erkänt en persons yrkeskvalifikationer utifrån bevis som har utfärdats i ett tredjeland och intygar att personen har tre års yrkeserfarenhet som har förvärvats på medlemsstatens territorium. 

Det föreslås att 1 § 3 mom. i den gällande yrkeskvalifikationslagen preciseras så att det krävs tre års yrkeserfarenhet i den medlemsstat som har erkänt ett bevis på kvalifikationer. Formuleringen motsvarar artikel 3.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. I övrigt motsvarar paragrafen till sitt innehåll 1 § i den gällande lagen. 

2 §.Avgränsning av tillämpningsområdet. Vid jämställandet av högskoleexamina som har avlagts utanför EU och EES tillämpas även i fortsättningen tjänstebehörighetslagen och tjänstebehörighetsförordningen oberoende av sökandens nationalitet. Också vid fastställandet av nivån på ett examensbevis som en medborgare i en medlemsstat har fått i en annan medlemsstat tillämpas tjänstebehörighetslagen, eftersom det i fråga om dessa beslut av Utbildningsstyrelsen inte handlar om sådant erkännande av yrkeskvalifikationer som avses i yrkeskvalifikationsdirektivet. 

Utgångspunkten för yrkeskvalifikationsdirektivet och den motsvarande nationella lagstiftningen är att bestämmelserna om erkännande ska tillämpas på sådana yrkesutbildade personer som vill utöva samma yrke i en annan medlemsstat. Å andra sidan omfattar inte begreppet reglerat yrke i direktivet all yrkesverksamhet, eftersom fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) till vissa delar gör det möjligt att nationellt avgränsa definitionen av reglerat yrke. Enligt artikel 53 i EUF-fördraget utfärdar Europaparlamentet och rådet direktiv som syftar till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis och till samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om inledande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare. Med stöd av bland annat denna artikel har man utfärdat yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt artikel 51 i EUF fördraget ska bestämmelserna i kapitlet om etableringsrätt, artikel 53 inbegripen, för den medlemsstat som berörs inte omfatta verksamhet som hos medlemsstaten, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt. På så sätt förpliktar EUF fördraget inte medlemsstaterna att tillämpa yrkeskvalifikationsdirektivet och den motsvarande nationella lagstiftningen på sådana yrken som är förenade med utövandet av offentlig makt. Därför föreslås det i den nya 2 paragrafen en bestämmelse om att lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer inte ska tillämpas på sådana yrken som är förenade med betydande utövning av offentlig makt. Avsikten är alltså att lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer inte ska tillämpas på till exempel poliser, gränsbevakare och sjöbevakare. 

Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer tillämpas för närvarande, bland annat i syfte att ge behörighet, på tjänster som har juris magisterexamen eller rättsnotarieexamen som behörighetskrav. Juridisk examen krävs till exempel för tjänst som domare eller åklagare och för vissa tjänster vid ministerierna. Juris magisterexamen krävs också till exempel för den som hos rättegångsbiträdesnämnden ansöker om tillstånd att få verka som rättegångsbiträde. 

Utformningen av besluten om erkännande av examina inom det juridiska området skiljer sig från de övriga besluten som meddelas med stöd av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, eftersom behörigheten i dessa fall inte ges för en särskild uppgift utan för vilken uppgift som helst som kräver juris magisterexamen eller rättsnotarieexamen. 

I samband med ändringen av yrkeskvalifikationsdirektivet har man under styrning av EU kommissionen och med utgångspunkt i artikel 59 i direktivet genomfört en omfattande kartläggning av regleringen av olika yrken i EU:s medlemsländer. I detta sammanhang kartlade man även de yrken som är reglerade i Finland på nytt. Med stöd av den genomförda kartläggningen och EU kommissionens riktlinjer i anslutning till den samt artikel 51 i EUF fördraget har man i samband med lagändringarna för avsikt att slopa tolkningen att sådana tjänster och uppgifter inom den offentliga sektorn som kräver juridisk examen är reglerade yrken som ska omfattas av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Det föreslås att en bestämmelse om även detta ska ingå i 2 §. 

Om en person som har avlagt juridisk examen utomlands önskar behörighet till en tjänst inom den offentliga sektorn som har examen inom det juridiska området som författningsbaserat behörighetskrav, kan han eller hon oberoende av i vilket land examen har avlagts i fortsättningen ansöka om ett beslut om jämställande av examen med stöd av tjänstebehörighetslagen. 

3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen av lämplighetsprov i 6 punkten i paragrafen kompletteras i enlighet med ändringen i direktivet. Med lämplighetsprov avses ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens och som har till syfte att bedöma sökandens förmåga att utöva ett reglerat yrke i Finland. 

Enligt direktivet ska de behöriga myndigheterna för genomförandet av ett lämplighetsprov upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån en jämförelse mellan den utbildning som krävs i Finland och den utbildning som sökanden har genomgått, inte omfattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som sökanden har. 

Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande av att sökanden är en behörig yrkesutövare i den medlemsstat som han eller hon kommer ifrån. Provet ska omfatta de ämnen i vilka kunskap är väsentlig för att sökanden ska kunna utöva yrket i Finland. Provet får också omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för verksamheten i fråga i Finland. 

Det föreslås att 9 punkten kompletteras så att man med unionens regler för erkännande avser såväl bestämmelserna i yrkeskvalifikationsdirektivet som de delegerade akter och genomförandeakter som kommissionen utfärdar med stöd av direktivet. 

Dessutom föreslås det att paragrafen kompletteras med definitioner av begreppen behörig myndighet och europeiskt yrkeskort. I övrigt motsvarar paragrafen till sitt innehåll 2 § i den gällande lagen. 

2 kap. Bestämmelser som ansluter till systemen för erkännande

Kapitlet innehåller bestämmelser om de instanser som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer och de behöriga myndigheternas uppgifter, den generella ordningen för erkännande och förfarandena i anslutning till den, partiell rätt att utöva yrke, erkännande av yrkeskvalifikationer utifrån gemensamma utbildningsprinciper, yrkeserfarenhetssystemet, bilagor till ansökningar om erkännande och tidsfrister för behandlingen av ansökningar. 

4 §. Aktörer som svarar för erkännande av yrkeskvalifikationer och de behöriga myndigheternas uppgifter. Bestämmelserna i 1 mom. om de aktörer som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationer motsvarar de nuvarande bestämmelserna. Utgångspunkten ska även i fortsättningen vara att det i speciallagstiftningen om ett visst yrke anges att det är den myndighet inom det förvaltningsområde som svarar för regleringen av yrket i fråga som har tillräcklig sakkunskap om innehållet i yrkesverksamheten som ska vara den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer. 

Enligt det gällande 2 mom. kan en instans som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationer vid behov be ett universitet, en högskola eller en annan läroanstalt om ett utlåtande om sökandens studiers likvärdighet och ämnesområden som saknas jämfört med studier i Finland samt om längden på den anpassningsperiod som sökanden eventuellt föreläggs, de uppgifter som ska ingå i den och innehållet i lämplighetsprovet. Den behöriga myndigheten kan också ha behov av att läroanstaltens utlåtande innehåller en bedömning av till exempel innehållet i sökandens yrkeserfarenhet och dess inverkan på kompensationsåtgärderna. Därför föreslås det att bestämmelsen ändras så att innehållet i en begäran om utlåtande inte definieras onödigt detaljerat i lagen. 

Enligt 3 mom. ska de nationella behöriga myndigheterna för erkännande av yrkeskvalifikationer bedriva ett nära samarbete med de behöriga myndigheterna i det land från vilket yrkesutövaren förflyttar sig och de ska ge varandra ömsesidigt bistånd. Bestämmelsen grundar sig på artikel 56 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Bestämmelsen om bistånd inom de tidsfrister som anges i unionens regler för erkännande ansluter sig i synnerhet till artikel 4d.2 och 4d.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet, enligt vilken den behöriga myndigheten ska svara på en annan medlemsstats begäran om uppgifter senast två veckor efter det att begäran har inlämnats. 

Införandet av det europeiska yrkeskortet ökar behovet av samarbete mellan de behöriga myndigheterna i olika länder. Informationsutbytet mellan medlemsstaterna sker i fortsättningen liksom nu i regel via IMI, som upprätthålls av kommissionen. Via IMI kan myndigheterna i de olika länderna sköta sina ärenden till varandra på sitt eget språk med hjälp av standardiserade fråge- och svarsalternativ samt fritextfält. Via systemet styrs begäran om uppgifter till den myndighet som är behörig i ärendet i den aktuella medlemsstaten. Användningen av IMI inom det administrativa samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 (nedan IMI-förordningen). IMI-förordningen befäster de regler som gäller användningen av IMI i det administrativa samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och kommissionen, vilket även inbegriper behandling av personuppgifter. IMI används med stöd av IMI-förordningen inom sådant administrativt samarbete mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och kommissionen som ansluter sig till artiklarna 4a–4e, 8, 21 a, 50, 56 och 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, det vill säga bestämmelserna om yrkeskortet, administrativt samarbete, informationsutbyte och varningsmekanismen. 

Vid utbyte av information ska de behöriga myndigheterna iaktta bestämmelserna om skydd av personuppgifter i personuppgiftsdirektivet och direktivet om integritet och elektronisk kommunikation. Dessa direktiv har genomförts i Finland genom bestämmelserna i personuppgiftslagen (523/1999) och lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004). 

Behandlingen av personuppgifter grundar sig i Finland på en uppgift som har föreskrivits för en behörig myndighet i en speciallag. I denna lag anges det till exempel att Utbildningsstyrelsen får fatta beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer och utföra andra uppgifter i anslutning till det. 

I artikel 57 i yrkeskvalifikationsdirektivet finns det bestämmelser om centraliserad tillgång till uppgifter på internet via sådana gemensamma kontaktpunkter som avses i artikel 6 i tjänstedirektivet. I Finland var utgångspunkten vid den nationella organiseringen av den gemensamma kontaktpunkten i samband med genomförandet av tjänstedirektivet att man skulle dra nytta av de rådgivningstjänster och projekt för elektronisk kommunikation som redan fanns eller som höll på att utarbetas och som var avsedda för företagen. Det praktiska genomförandet har kopplats till de rådgivningstjänster som tillhandahålls av Företagsfinland. Företagsfinlands webbplats på engelska har en inbyggd del som fungerar som gemensam kontaktpunkt för servicebranschen. Konkurrens- och konsumentverket är enligt 16 § i lagen om tillhandahållande av tjänster (1166/2009) en sådan administrativ kontaktpunkt som avses i tjänstedirektivet i Finland. Konkurrens- och konsumentverket samordnar också de uppgifter och funktioner gällande myndighetsförfaranden som ingår i den gemensamma kontaktpunkten. Det finns inget behov av bestämmelser om Konkurrens- och konsumentverkets uppgifter i samband med genomförandet av ändringarna av yrkeskvalifikationsdirektivet. 

5 §.Kvalifikationsnivåer i den generella ordningen för erkännande. Paragrafen innehåller bestämmelser om kvalifikationsnivåerna i den generella ordningen för erkännande. Viktiga kriterier i den indelning av kvalifikationsnivåerna som anges i artikel 11 i yrkeskvalifikationsdirektivet är utbildningens nivå, karaktär och längd. Nivåindelningen har skapats enbart med tanke på den generella ordningens funktionalitet, och den har ingen betydelse för till exempel de nationella utbildningsstrukturerna eller utbildningsfrågor som hör till de andra medlemsstaternas behörighet. Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten har till uppgift att utreda på vilken nivå enligt punkterna 1—5 i bestämmelsen, eller punkterna a–e i yrkeskvalifikationsdirektivet, som sökandens utbildning placerar sig. 

När den behöriga myndigheten motiverar sitt beslut ska den bland annat ge sökanden information om vilken nivå som krävs för att man ska få utöva yrket i fråga i den mottagande medlemsstaten och på vilken nivå sökandens utbildning placerar sig. För att myndigheterna i de mottagande länderna ska kunna fatta beslut behöver de information om på vilken nivå utgångslandet placerar sina egna examina. 

Undervisningsministeriet gav i augusti 2008 Utbildningsstyrelsen och Rättsskyddscentralen för hälsovården anvisningar om hur finländska examina ska fördelas enligt nivåerna i yrkeskvalifikationsdirektivet. I anvisningen rekommenderas det att examina fördelas enligt följande: nivå a) avgångsbetyg från grundskola och gymnasium samt sådana behörighetsintyg som krävs för vissa uppgifter (t.ex. hygienpass, väktarkort), nivå b) yrkesinriktad grundexamen och yrkesexamen, nivå c) specialyrkesexamen, examen på institutnivå och examen inom yrkesutbildning på högre nivå, nivå d) lägre högskoleexamen, yrkeshögskoleexamen och nivå e) högre högskoleexamen, högre yrkeshögskoleexamen samt licentiatexamen och doktorsexamen som påbyggnadsexamen. 

Det föreslås att definitionerna för nivå 3 i 1 mom. ändras så att de motsvarar ändringarna i direktivet. I övrigt motsvarar paragrafen till sitt innehåll 6 § i den. 

I skäl 11 i ingressen till ändringsdirektivet beskrivs Bolognaprocessen, inom ramen för vilken högskolorna har anpassat sina studieprogram till ett examenssystem i två steg, där man kan avlägga en högskoleexamen i en första fas (Bachelor) och en andra fas (Master). För att garantera att de fem nivåer som anges i direktiv 2005/36/EG är förenliga med denna examensstruktur, bör en högskoleexamen i den första fasen även i fortsättningen klassificeras enligt nivå 4 i paragrafens 1 mom. och en högskoleexamen i den andra fasen enligt nivå 5. 

6 §. Förutsättningar för erkännande i den generella ordningen. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen ska bevisen på formella kvalifikationer motsvara minst den nivå som ligger omedelbart före den som krävs nationellt för samma yrkeskvalifikationer i enlighet med indelningen i 6 §. Den här bestämmelsen har slopats i artikel 13.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet i samband med ändringen av direktivet, så det föreslås att den också slopas i den nationella lagstiftningen. 

Erkännande i den generella ordningen grundar sig även i fortsättningen på en jämförelse av de yrkeskvalifikationer som sökanden har förvärvat i ursprungsmedlemsstaten och de yrkeskvalifikationer och den utbildning som den mottagande medlemsstaten kräver för det reglerade yrket i fråga. Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats av en behörig myndighet i medlemsstaten. 

Utgångspunkten för erkännande är att sökanden innehar ett sådant bevis på kvalifikationer som en annan medlemsstat kräver för att samma yrke ska få utövas och att han eller hon i ursprungsmedlemsstaten har rätt att utöva det yrke för vilket han eller hon ansöker om erkännande av yrkeskvalifikationerna. I vissa medlemsländer kräver till exempel utövande av läraryrket legitimering eller registrering. I så fall hör ett särskilt intyg över registrering till de handlingar som ligger till grund för erkännandet av yrkeskvalifikationerna. Till exempel i Sverige har man från den 1 juli 2011 stegvis börjat införa legitimation för lärare. Enligt lagstiftningen (skollagen, SFS 2010:800) ska lärarna med vissa undantag som anges särskilt vara legitimerade för att stadigvarande få arbeta med undervisning och för att självständigt få besluta om betyg. Legitimation beviljas av Statens skolverk och i intyget om legitimation anges de skolformer, klassnivåer och undervisningsämnen eller ämnesområden som personen är behörig att undervisa i. I Storbritannien använder man sig av ett system med registrering som lärare i två faser, vilket innebär att en person som har fått lämplig utbildning på högre nivå på ansökan först beviljas en preliminär registrering som lärare (Qualified Teacher Status, provisional registration), efter vilket han eller hon ska genomföra en lagstadgad praktikperiod (Induction period). Registreringen som lärare är komplett och slutlig först när praktiken är slutförd. Den behöriga myndigheten (i England The Teaching Agency) utfärdar bevis på formella kvalifikationer, eller Qualified Teacher Status-intyg, samt de intyg över slutförd praktik som också krävs. 

Paragrafens 2 mom. innehåller en ny bestämmelse om de situationer där ett yrke inte är reglerat i sökandens utgångsland. Förutsättningen för ett beslut om erkännande är då att sökanden har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som har utfärdats av en behörig myndighet och som visar att innehavaren har förberetts för att utöva yrket i fråga. Yrkesutövande ska i sådana situationer göras möjligt för personer som på heltid i minst ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat sitt yrke i en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke. Yrkeserfarenheten på ett år krävs dock inte när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbildning. Enligt artikel 3.1 e i direktivet avses med reglerad utbildning utbildning som är särskilt inriktad på utövandet av ett visst yrke, och den inbegriper utbildning som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning. Strukturen och nivån på den reglerade utbildningen fastställs då i medlemsstatens lagar, förordningar eller administrativa bestämmelser, eller så övervakas eller godkänns de av en myndighet som har utsetts för denna uppgift. 

Paragrafens nya 3 mom. motsvarar artikel 13.4 i direktivet. Enligt bestämmelsen kan den behöriga myndigheten fatta ett negativt beslut om erkännande, om sökandens yrkeskvalifikationer är på den nivå som avses i 5 § 1 mom. 1 punkten och den nationella lagstiftningen kräver den nivå som avses i 5 § 1 mom. 5 punkten för att yrket ska få utövas. Syftet med bestämmelsen är att utgöra en säkerhet ifall det uppstår situationer där sökandens yrkeskvalifikationer ligger på den lägsta nivån i yrkeskvalifikationsdirektivets klassificering av kvalifikationsnivåer medan en högre högskoleexamen krävs för uppgiften i Finland. 

Paragrafens 4 och 5 mom. motsvarar 7 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. 

7 §.Kompensationsåtgärder. Enligt 1 mom. 1 punkten i den gällande 8 § om kompensationsåtgärder kan det krävas kompensationsåtgärder av sökanden om omfattningen av den utbildning som sökanden har genomgått är minst ett år kortare än den som krävs nationellt. Denna bestämmelse har slopats i artikel 14.1 i direktivet och därför föreslås det att den även slopas i den nationella lagstiftningen. 

Kravet på att sökanden genomgår kompensationsåtgärder ska i fortsättningen grunda sig på väsentliga skillnader mellan den utländska och den nationella utbildningen. Vid granskningen av skillnaderna beaktas de kunskaper, färdigheter och den kompetens som sökanden har tillägnat sig och som är centrala med tanke på utövandet av yrket i fråga ur ett helhetsperspektiv och de jämförs med vad som krävs för att yrket ska få utövas i Finland. Skillnaderna är väsentliga om innehållet skiljer sig i betydande grad. 

När den behöriga myndigheten fastställer kompensationsåtgärder och bedömer behovet av dem ska den enligt 2 mom. kontrollera om de kunskaper, färdigheter och den kompetens som sökanden har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller livslångt lärande är sådana att de helt eller delvis täcker den väsentliga avvikelse som gör att kompensationsåtgärder kan krävas. Enligt definitionen i artikel 3.1 l i direktivet avses med livslångt lärande all allmän utbildning, yrkesutbildning, icke-formell utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens, som kan innehålla yrkesetik. Om sökanden efter att ha förvärvat yrkeskvalifikationer och efter att bevis på formella kvalifikationer har utfärdats skaffar sig yrkeserfarenhet i något land som inte ingår i EU-området, ska denna yrkeserfarenhet beaktas vid fastställandet av kompensationsåtgärder. Likaså ska livslångt lärande som har skett utanför unionen beaktas. 

Ett intyg av ett relevant organ över kunskap som sökanden har tillägnat sig genom såväl yrkeserfarenhet som livslångt lärande ska uppvisas. I fråga om yrkeserfarenhet är det relevanta organet främst arbetsgivaren. Ett intyg om livslångt lärande ska vara utfärdat av ett sådant organ som har möjlighet att bedöma sådana kunskaper, färdigheter och kompetenser. En meritförteckning eller något annat dokument som har sammanställts av sökanden eller en privatperson kan således inte anses vara ett intyg av ett relevant organ. 

I 3 mom. finns det bestämmelser som motsvarar det gällande 8 § 3 mom. och som gäller situationer där sökanden inte själv får välja om han eller hon vill delta i ett lämplighetsprov eller en anpassningsperiod som kompensationsåtgärd. Det föreslås att bestämmelsen kompletteras med nya 4 och 5 punkter i enlighet med ändringen i artikel 14.3. Med stöd av samma ändring i direktivet föreslås det också ett nytt 4 mom. i paragrafen, där det föreskrivs att det, om villkoren uppfylls, kan bestämmas att sökanden ska delta i såväl en anpassningsperiod som ett lämplighetsprov. 

Enligt artikel 14.6 i direktivet ska beslutet om kompensationsåtgärder motiveras. Kravet på att beslut ska motiveras finns i 44 och 45 § i förvaltningslagen (434/2003), så inga särskilda bestämmelser om saken behöver tas med i detta sammanhang. Av motiveringen för beslutet om erkännande ska det framgå vilken nivå enligt 5 § i yrkeskvalifikationslagen som krävs för behörighet i det mottagande landet och vilken nivå enligt samma bestämmelse som sökanden befinner sig på. Av motiveringen ska det också framgå vad som är de väsentliga skillnaderna mellan den utbildning som sökanden har genomgått och den som krävs i Finland eller de väsentliga skillnaderna i yrkesverksamhetens innehåll, samt orsakerna till att skillnaderna inte kan kompenseras genom sökandens yrkeserfarenhet eller de kunskaper, färdigheter och den kompetens som sökanden har tillägnat sig genom livslångt lärande.  

I det gällande 8 § 4 mom. finns det bestämmelser om högskolornas och andra läroanstalters skyldighet att anordna lämplighetsprov. Bestämmelsen ingår i preciserad form i 7 § 5 mom. i den föreslagna lagen. Skyldigheten att anordna lämplighetsprov gäller inte bara de aktörer som utfärdar examina enligt Finlands officiella utbildningssystem, det vill säga universitet, yrkeshögskolor, anordnare av yrkesutbildning och andra läroanstalter, utan också dem som ordnar fristående examina. Enligt 8 § 4 mom. i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998) ska möjlighet att avlägga fristående examen eller del av fristående examen ordnas för personer som av en myndighet som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationer har fått ett beslut om erkännande i vilket det krävs kompensationsåtgärder av sökanden. Förutom preciseringen av denna bestämmelse föreslås det också att 5 mom. kompletteras genom en bestämmelse i enlighet med artikel 14.7 i direktivet om att sökanden ska ha möjlighet att genomgå lämplighetsprovet inom sex månader efter det att beslut har fattats om att han eller hon ska delta i ett lämplighetsprov. 

Utgångspunkten är att en högskola eller annan aktör ska ordna lämplighetsprov på sitt undervisnings- eller examensspråk. Om yrkeskvalifikationen i fråga också kan förvärvas på ett främmande språk i Finland, kan det anses motiverat att det erbjuds möjlighet att avlägga lämplighetsprovet på det språket. I så fall är det den aktör som erbjuder sådan utbildning eller examen på ett främmande språk som leder till kvalifikationen som ska anordna lämplighetsprovet. 

Paragrafens 6 mom. innehåller ett bemyndigande som gäller kompensationsåtgärder och som motsvarar 8 § 5 mom. i den nuvarande lagen. 

8 §.Partiell rätt att utöva yrke. Det föreslås att det tas in en ny paragraf i lagen, som gäller partiell rätt att utöva yrke och som ansluter sig till artikel 4f, som har fogats till direktivet. Införandet av bestämmelsen i yrkeskvalifikationsdirektivet grundar sig på ett avgörande av EU-domstolen. 

Paragrafen innehåller bestämmelser om sådana beslut av den behöriga myndigheten som avgörs genom prövning från fall till fall och som gäller utövandet av ett yrke som någon har skaffat sig i en annan medlemsstat och som bara delvis motsvarar ett reglerat yrke i Finland. Partiell rätt att utöva yrke innebär att en person inte får rätt att utöva all verksamhet som förknippas med yrket i fråga, utan att han eller hon får en begränsad rätt att arbeta med vissa uppgifter. 

För ett beslut om att partiell rätt att utöva yrke ska beviljas krävs det att alla villkor i 1 mom. uppfylls. Enligt 1 punkten ska sökanden vara fullt kvalificerad att i ursprungsmedlemsstaten utöva den yrkesverksamhet för vilken partiell rätt att utöva yrke söks. Enligt 2 punkten krävs det att det görs en jämförelse mellan den yrkesverksamhet som utövas i ursprungsmedlemsstaten och den yrkesverksamhet som ingår i det reglerade yrket i Finland. Skillnaderna kan vara så stora att man i beslutet om erkännande måste kräva att sökanden som ett sådant lämplighetsprov som avses i 8 § måste fullfölja hela det utbildningsprogram som föreskrivs i Finland för att få tillträde till hela det reglerade yrket. I så fall ska den behöriga myndigheten överväga möjligheten att bevilja sökanden partiell rätt att utöva yrke. Det väsentliga här är att yrkesverksamheten i enlighet med 3 punkten faktiskt kan särskiljas från andra verksamheter som ingår i det reglerade yrket i Finland. I detta sammanhang ska den behöriga myndigheten beakta huruvida man självständigt kan bedriva yrkesverksamheten i fråga i ursprungsmedlemsstaten. 

Enligt 2 mom. ska möjligheten att bevilja partiell rätt att utöva yrke inte tillämpas i fråga om yrkesutbildade personer som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer, det vill säga personer för vilka man tillämpar det system för erkännande av yrkeserfarenhet som föreskrivs i avdelning III kapitel II i direktivet, det system för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning som föreskrivs i kapitel III eller det system för gemensamma utbildningsprinciper som föreskrivs i kapitel IIIa. Bestämmelsen om partiell rätt att utöva yrke blir emellertid tillämplig i fall där det är fråga om yrken som omfattas av systemet för automatiskt erkännande, men där sökandens utbildning inte uppfyller villkoren för automatiskt erkännande. 

Den behöriga myndigheten ska enligt 1 mom. överväga om man i fråga om ett enskilt reglerat yrke kan fastställa sådana särskilda uppgiftshelheter som klart kan definieras i ett beslut av den behöriga myndigheten och på basis av vilka en person kan beviljas begränsad rätt att utöva yrket i fråga. Om det inte är möjligt att specificera uppgifterna på detta sätt, ska den behöriga myndigheten fatta ett negativt beslut med stöd av 1 mom. eftersom de allmänna villkoren för beviljande av partiell rätt att utöva yrke inte uppfylls. Om den behöriga myndigheten däremot kommer fram till att de villkor för beviljande av partiell rätt att utöva yrke som anges i 1 och 2 mom. uppfylls, ska den ännu bedöma vilka konsekvenser ett beviljande av partiell rätt att utöva yrke har för den allmänna säkerheten, patientsäkerheten och klientsäkerheten. Enligt 3 mom. får den behöriga myndigheten fatta ett negativt beslut, om det är nödvändigt med tanke på omständigheter som gäller den allmänna säkerheten eller klient- eller patientsäkerheten. Enligt formuleringen i artikel 4f.2 i direktivet, som motsvarar bestämmelsen, får ett partiell rätt att utöva yrke nekas om detta motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet. En tillämpning av bestämmelsen förutsätter alltid prövning från fall till fall. För att ett negativt beslut ska få fattas krävs det att ett beviljande av partiell rätt att utöva yrke på ett väsentligt sätt kan anses äventyra den allmänna säkerheten, klientsäkerheten eller patientsäkerheten. I samband med beslutsfattandet ska den behöriga myndigheten överväga om det är möjligt att undanröja en säkerhetsrisk som är förknippad med beviljandet av partiell rätt att utöva yrke med andra metoder, eller om ett negativt beslut är nödvändigt på grund av säkerhetsaspekterna. Vid prövningen ska man då även beakta till exempel bestämmelsen i 5 mom. om att de som har fått ett beslut om partiell rätt att utöva yrke tydligt ska ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna. Som grund för ett negativt beslut kan det inte anföras till exempel att den behöriga myndigheten bedömer att sysselsättningsmöjligheterna för den som har beviljats partiell rätt att utöva yrke är svåra eller otänkbara. 

I praktiken kan en person ansöka om erkännande av sina yrkeskvalifikationer eller partiell rätt att utöva yrke. Om ett erkännande av yrkeskvalifikationerna utan begränsningar inte är möjligt, ska den behöriga myndigheten på eget initiativ undersöka om villkoren för partiell rätt att utöva yrke uppfylls. Beslutsfattandet ska enligt 4 mom. grunda sig på bestämmelserna om den generella ordningen för erkännande.  

Det föreslås att 5 mom. också ska innehålla en hänvisningsbestämmelse till 25 §, där det föreskrivs om användningen av yrkestitlar. Enligt den bestämmelsen ska yrkesverksamheten utövas under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel när en person har beviljats partiell rätt att utöva yrke. Den behöriga myndigheten får dock kräva att denna yrkestitel används på finska eller svenska. 

Den största delen av de reglerade yrkena i Finland faller inom hälso- och sjukvårdssektorn och prövningen i samband med beviljandet av partiell rätt att utöva yrke gäller också yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. En tillämpning av bestämmelsen kan bli aktuell till exempel om en talterapeut erbjuder talterapi på ett annat språk än något av Finlands nationalspråk eller om en psykolog arbetar som arbets- eller organisationspsykolog i ursprungsmedlemsstaten. 

9 §.Gemensamma utbildningsramar. En ny artikel 49a har fogats till yrkeskvalifikationsdirektivet och den gäller gemensamma utbildningsramar. Med begreppet avses en gemensam uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke. Direktivet förutsätter att bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en sådan gemensam utbildningsram ska ge tillträde till och rätt att utöva ett yrke i en medlemsstat på samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar. På så sätt ska den behöriga myndigheten erkänna bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram automatiskt och det får då inte krävas kompensationsåtgärder enligt 7 § av sökanden. 

Enligt 2 mom. ska en gemensam utbildningsram inte ersätta nationella utbildningsprogram, om inte något annat föreskrivs särskilt. 

Kommissionen har enligt artikel 49a.4 befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa en gemensam utbildningsram för ett visst yrke. För att delegerade akter ska kunna antas förutsätter det att den gemensamma utbildningsramen uppfyller villkoren enligt artikel 49 a.2 i direktivet. En medlemsstat kan enligt artikel 49 a.5 även undantas från skyldigheten att införa en gemensam utbildningsram och från skyldigheten att automatiskt bevilja erkännande av sådana yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram. Avsikten är att man i en genomförandeakt av kommissionen ska ange vilka nationella yrkeskvalifikationer och nationella yrkestitlar som omfattas av gemensamma utbildningsramar. Eftersom införandet av gemensamma utbildningsramar i praktiken kräver såväl delegerade akter som genomförandeakter av kommissionen och eftersom det ännu inte finns närmare uppgifter om innehållet i dessa akter, föreslås det att ett bemyndigande att utfärda förordning om utbildningsramarna tas med i 3 mom. Genom förordning av statsrådet får det alltså utfärdas närmare bestämmelser om de gemensamma utbildningsramarna, ifall kommissionens framtida akter kräver det. 

10 §.Gemensamma utbildningsprov. En ny artikel 49b har fogats till yrkeskvalifikationsdirektivet och den gäller gemensamma utbildningsprov. Med begreppet avses ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i alla deltagande medlemsstater och som är reserverat för innehavare av en särskild yrkeskvalifikation. Direktivet förutsätter att innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som har godkänts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att utöva yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma villkor som innehavarna av sådana yrkeskvalifikationer som har förvärvats i den medlemsstaten. På så sätt ska den behöriga myndigheten erkänna bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av ett gemensamt utbildningsprov automatiskt och det får då inte krävas kompensationsåtgärder enligt 7 § av sökanden.  

Kommissionen har i enlighet med artikel 49b.4 befogenhet att anta delegerade akter för att fastställa innehållet i ett gemensamt utbildningsprov och de krav som gäller för att göra och klara provet. För att delegerade akter ska kunna antas förutsätter det att det gemensamma utbildningsprovet uppfyller villkoren enligt artikel 49b.2 i direktivet. En medlemsstat kan i enlighet med artikel 49b.5 även undantas från skyldigheten att anordna ett gemensamt utbildningsprov och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationerna för yrkesutövare som har klarat det gemensamma utbildningsprovet. Avsikten är att man i en genomförandeakt av kommissionen ska ange de medlemsstater där det gemensamma utbildningsprovet ska anordnas, hur ofta det ska anordnas under ett kalenderår och övriga arrangemang som krävs för att anordna gemensamma utbildningsprov i medlemsstaterna. Eftersom införandet av gemensamma utbildningsprov i praktiken kräver såväl delegerade akter som genomförandeakter av kommissionen och eftersom det ännu inte finns närmare uppgifter om innehållet i dessa akter, föreslås det att ett bemyndigande att utfärda förordning om utbildningsprov tas med i 2 mom. Genom förordning av statsrådet får det alltså utfärdas närmare bestämmelser om de gemensamma utbildningsproven, ifall kommissionens framtida akter kräver det. 

11 §. Yrkeserfarenhet som förutsättning för yrkesutövning. Enligt 10 § 2 mom. i den gällande lagen ska en handelskammare enligt handelskammarlagen på ansökan utfärda intyg om arten av och varaktigheten i fråga om yrkesutövning som skett i Finland. I fortsättningen ska sådana intyg upprättas hos Utbildningsstyrelsen. I praktiken kommer intygen att upprättas på basis av till exempel arbetsintyg eller andra intyg av arbetsgivaren som sökanden visar upp. Om sökanden är en självständig yrkesutövare, kan till exempel ett handelsregisterutdrag eller intyg av bokföraren visas upp som intyg över verksamheten. Den handling som upprättas är inte ett beslut som kan överklagas med stöd av 24 § i den föreslagna lagen. 

12 §.Bilagor till ansökan. I denna paragraf finns det allmänna bestämmelser om bilagorna till en ansökan om erkännande av yrkeskvalifikationer, och närmare bestämmelser om de handlingar som ska bifogas finns i den förordning av statsrådet om erkännande av yrkeskvalifikationer som ska utfärdas.  

Enligt 2 mom. kan den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer vid behov kräva att det till ansökan fogas översättningar till finska eller svenska, utförda av en translator som har auktoriserats i Finland, av sådana handlingar som har avfattats på något annat språk än finska eller svenska. Konvention mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land (FördrS 11/1987) förutsätter att nordiska medborgare ska ha rätt att använda finska, svenska, danska, isländska eller norska när de sköter sina ärenden hos en myndighet eller ett offentligt organ i ett annat nordiskt land och att myndigheten då ska se till att det ordnas sådan tolk- eller översättningservice som behövs. 

Det föreslås att paragrafens bestämmelse om möjligheten att i normal ordning kräva att de handlingar som bifogas är officiellt bestyrkta kopior ska slopas. Enligt paragrafens nya 3 mom. kan den behöriga myndigheten i fortsättningen kräva officiellt bestyrkta kopior av handlingar, om det finns grund för tvivel i fråga om kopiornas äkthet och det inte finns något annat sätt att säkerställa äktheten. Bestämmelsen grundar sig på artikel 57 a.1 i direktivet, enligt vilken de behöriga myndigheterna får begära bestyrkta kopior av handlingar, om det finns skälig grund för tvivel och om det är absolut nödvändigt. I stället för att begära bestyrkta kopior kan den behöriga myndigheten i många fall begära information om handlingarnas äkthet hos den behöriga myndigheten i sökandens ursprungsmedlemsstat via det elektroniska informationssystemet för den inre marknaden, IMI. 

I 4 mom. föreslås det ett bemyndigande som motsvarar det som finns i det gällande 12 § 4 mom. 

13 §. Beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna, ska detta enligt artikel 4.1 i direktivet ge förmånstagaren möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som han eller hon är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare. 

Det föreslås att 13 § om beslut om erkännande i den gällande lagen preciseras i fråga om tidsfristerna för behandlingen av ansökningar. Enligt 1 mom. ska en ansökan som omfattas av den generella ordningen för erkännande och en ansökan som grundar sig på yrkeserfarenhet även i fortsättningen avgöras inom fyra månader efter det att alla de handlingar som är nödvändiga har lämnats in. Ansökningar som ansluter sig till automatiskt erkännande utifrån harmoniserade minimikrav för utbildning ska liksom nu avgöras inom tre månader efter det att alla de handlingar som är nödvändiga har lämnats in. Utöver detta ska samma tidsgräns på tre månader i fortsättningen också gälla eventuellt automatiskt erkännande utifrån gemensamma utbildningsprinciper. 

I 2 mom. har bestämmelserna om villkorliga och slutliga beslut om erkännande förtydligats jämfört med bestämmelserna i den gällande paragrafen. 

3 kap. Frihet att tillhandahålla tjänster

Kapitlet innehåller bestämmelser om principen om friheten att tillhandahålla tjänster och tjänsteleverantörens yrkestitel. 

14 §.Principen om friheten att tillhandahålla tjänster. I 1 mom. beaktas de ändringar som har gjorts i artikel 5.1 b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt bestämmelsen ska temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster tillåtas om yrket inte är reglerat i etableringsmedlemsstaten och tjänsteleverantören har utövat yrket i fråga i en eller flera medlemstater under minst ett år under de tio senaste åren. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska dock inte tillämpas om yrket eller den utbildning som leder till yrket är reglerade. Till övriga delar kvarstår bestämmelsen i 16 § i den gällande lagen som oförändrad. 

15 §.Tjänsteleverantörens yrkestitel. Det föreslås att 17 § i den gällande lagen med oförändrat innehåll ska bli 15 § i den nya lagen. 

4 kap. Europeiskt yrkeskort

Det föreslås att ett nytt kapitel om det europeiska yrkeskortet tas in i lagen. Kapitlet innehåller bestämmelser om förfarandet för ansökan om yrkeskort i allmänhet och om de behöriga myndigheternas skyldigheter i olika situationer som berör utfärdandet av yrkeskort. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om behandlingen av uppgifter i anslutning till yrkeskort. Ur den behöriga myndighetens perspektiv finns det tre olika situationer i anslutning till de olika faserna vid utfärdandet av yrkeskort. I 18 § finns det bestämmelser om utfärdandet av yrkeskort för personer som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Finland för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i ett annat EU- land, i 20 § föreskrivs det om förberedelse av yrkeskortet för personer som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Finland och som ska arbeta i ett annat EU land, och i 21 § föreskrivs det om utfärdande av yrkeskort för personer som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer någon annanstans än i Finland och som ska arbeta i Finland. 

Förutom i den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om det europeiska yrkeskortet i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/983 om förfarandet för utfärdande av det europeiska yrkeskortet och tillämpningen av varningsmekanismen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG. Beträffande det europeiska yrkeskortet innehåller förordningen artiklar om följande ämnen: behöriga myndigheter som deltar i förfarandet, inlämnande av ansökningar via internet, information som ska åtfölja ansökningar, uppgifter i ansökningar, överföring av ansökningar till den relevanta behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten, de behöriga myndigheternas roll i fördelningen av ansökningar, behandling av skriftliga ansökningar av behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten, betalningsförfaranden, handlingar som krävs för att utfärda yrkeskortet, hantering av dokument som har utfärdats av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten, hantering av dokument som inte har utfärdats av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten, handlingar som styrker språkkunskaper, kontrollen av äktheten och giltigheten hos de handlingar som krävs för utfärdande av det europeiska yrkeskortet, villkor för att begära bestyrkta kopior, hantering av bestyrkta kopior, begäran om översättning av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten eller den mottagande medlemsstaten, hantering av officiella översättningar av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, beslut om yrkeskort, resultatet av förfarandet för yrkeskort och kontroll av det europeiska yrkeskortet av berörda tredje parter. I bilaga I till genomförandeförordningen anges de yrken för vilka yrkeskort kan utfärdas. I bilaga II till förordningen finns det en lista över de handlingar som krävs för att ett yrkeskort ska kunna utfärdas. 

16 §.Ansökan om europeiskt yrkeskort. Utgångspunkten i kommissionens genomförandeförordning är att en ansökan om yrkeskort ska lämnas till den behöriga myndigheten i det land där sökanden är etablerad som yrkesutövare. Å andra sidan ska ursprungsmedlemsstaten enligt artikel 4b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet erbjuda innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation möjlighet att ansöka om europeiskt yrkeskort. Med ursprungsmedlemsstat avses enligt artikel 1 i direktivet den medlemsstat där yrkeskvalifikationerna har förvärvats. 

I praktiken är etableringsstaten och den stat där yrkeskvalifikationerna har förvärvats oftast densamma. Det finns emellertid också situationer där en person har studerat för sin examen i ett annat EU land och därefter ansökt om att få sina yrkeskvalifikationer erkända i Finland. Om en sådan person senare ansöker om yrkeskort med syfte att förflytta sig till en annan EU stat, styrs hans eller hennes ansökan till den stat där han eller hon yrkesmässigt är etablerad. Om sökanden däremot inte ännu har etablerat sig som yrkesutövare i någon medlemsstat efter det att yrkeskvalifikationerna förvärvades, ska ansökan om yrkeskort styras till den medlemsstat där yrkeskvalifikationerna förvärvades. Om yrkeskvalifikationerna har förvärvats i flera olika EU stater, får sökanden bestämma till vilken av staterna ansökan om yrkeskort ska sändas. 

Utifrån vad som konstaterats ovan föreslås det i 1 mom. att ansökan om europeiskt yrkeskort ska göras hos den behöriga myndigheten i Finland när sökanden är etablerad som yrkesutövare i Finland eller när yrkeskvalifikationerna har förvärvats i Finland. Den behöriga myndigheten föreslås vara samma instans som den som enligt 4 § ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer. Om ansökan om yrkeskort däremot gäller ett yrke som inte är reglerat i Finland, är det enligt bestämmelsen Utbildningsstyrelsen som ska sköta den behöriga myndighetens uppgifter i anslutning till utfärdandet av yrkeskort. 

Förutsättningen för att kunna ansöka om europeiskt yrkeskort är enligt 2 mom. att Europeiska kommissionen har antagit de relaterade genomförandeakter som behövs. För att ett yrkeskort ska kunna införas inom EU krävs det enligt artikel 4a.7 andra stycket i direktivet att det finns betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga, att de berörda aktörerna har uttryckt tillräckligt intresse och att det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke är reglerat i ett stort antal medlemsstater. 

I genomförandeförordningen finns det en förteckning över de yrken som en ansökan om yrkeskort kan gälla. Kommissionen planerar att införa det europeiska yrkeskortet stegvis. I den första fasen införs kortet för sjuksköterskor, apotekare, sjukgymnaster, bergsguider och fastighetsmäklare. I den andra fasen ska yrkeskortet eventuellt införas för läkare och ingenjörer. 

I skäl 4 i ingressen till ändringsdirektivet konstateras det att det är onödigt att införa ett europeiskt yrkeskort för jurister, eftersom de redan har försetts med yrkeskort enligt det system som föreskrivs i rådets direktiv 77/249/EEG om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster och i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls. 

Avsikten är att man genom genomförandeakter av kommissionen ska garantera en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om det europeiska yrkeskortet. Enligt artikel 4a.7 i direktivet ska kommissionens genomförandeakter innehålla bland annat bestämmelser om yrkeskortens utformning, behandlingen av ansökningar, översättningar av bilagorna till ansökan och bestyrkta kopior samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt yrkeskort ska göras och behandlas. Enligt artikel 4a.8 i direktivet ska de avgifter som tas ut av sökandena vid utfärdandet av europeiska yrkeskort vara rimliga och proportionella och överensstämma med ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens kostnader, och de får inte hindra aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Inom de ramar som anges i direktivet hör fastställandet av avgiftsnivån till medlemsstaternas behörighet. 

I 3 mom. anges det att ansökan om yrkeskort är ett alternativ till att en person använder sig av de förfaringssätt som redan finns för erkännandet av yrkeskvalifikationer. Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation kan på så sätt välja om han eller hon ansöker om ett europeiskt yrkeskort eller ett sådant skriftligt beslut av en behörig myndighet om erkännande av yrkeskvalifikationerna som avses i 13 §. Om en person yrkesmässigt är etablerad i Finland, men vill börja arbeta i en annan EU stat, ska ansökan om yrkeskort först behandlas av de finländska myndigheterna. Om personen i en sådan här situation inte vill ha ett yrkeskort, utan vill ansöka om ett traditionellt beslut om erkännande eller göra en förhandsunderrättelse enligt artikel 7 i direktivet, ska han eller hon rikta sin ansökan eller lämna in sin förhandsunderrättelse till den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten. 

Om en person som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer någon annanstans än i Finland och som är yrkesmässigt etablerad någon annanstans än i Finland temporärt och tillfälligt vill tillhandahålla sina tjänster i Finland, ersätter det europeiska yrkeskortet en sådan förhandsunderrättelse som avses i artikel 7 i direktivet. Även i en sådan här situation kan personen i fråga välja om han eller hon ansöker om yrkeskort eller gör en skriftlig förhandsunderrättelse. I Finland krävs förhandsunderrättelse för närvarande bara i fråga om yrken inom hälso- och sjukvården. 

Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation kan enligt 4 mom. ansöka om ett europeiskt yrkeskort enbart elektroniskt med hjälp av det online-verktyg som tillhandahålls av kommissionen. I praktiken ska ansökan om yrkeskort göras via ett program som är länkat till IMI. Enligt kommissionens genomförandeförordning ska en sökande skapa ett säkrat personkonto i det onlinesystem som avses i artikel 4b.1 i direktiv 2005/36/EG för inlämnande av ansökan om yrkeskort via internet. Detta nätbaserade verktyg ska tillhandahålla information om syftet med, tillämpningsområdet för och typ av behandling av uppgifter, inbegripet information om sökandes rättigheter som registrerade. Det nätbaserade verktyget ska begära ett uttryckligt medgivande från sökandena om behandlingen av deras personuppgifter i IMI. 

Online-verktyget kommer att skapa en egen IMI-akt för sökanden, och i den sparas de handlingar som lämnas in med ansökan. Närmare bestämmelser om de bilagor som behövs finns i kommissionens genomförandeförordning. När det är fråga om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer för etablering, det vill säga erkännande enligt avdelning III kapitel III i direktivet, krävs följande bilagor av sökanden: bevis på den sökandes nationalitet och intyg om tredjelandsmedborgares ställning, bevis på formella kvalifikationer och, om tillämpligt, ett intyg som medföljer bevis på formella kvalifikationer samt ett intyg på överensstämmelse eller något annat intyg som bevis på att villkoren för automatiskt erkännande uppfylls. Dessutom kan den behöriga myndigheten kräva att sådana handlingar som avses i bilaga VII punkt 1 d–g i yrkeskvalifikationsdirektivet ska fogas till ansökan, om motsvarande handlingar även krävs av dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Finland. Detta kan till exempel vara bevis på sökandens goda namn, hälsa, ekonomiska ställning och att sökanden inte har förbjudits att utöva yrket på grund av grav yrkesmässig försummelse eller brottslig handling. När det är fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer för etablering i enlighet med den generella ordningen för erkännande, det vill säga avdelning III kap. I i direktivet, krävs följande handlingar av sökanden: bevis på nationalitet och intyg om tredjelandsmedborgares ställning, bevis på yrkeskompetens eller bevis på formella kvalifikationer, dokument med kompletterande information om utbildningen, bevis på yrkeserfarenhet samt dokument med information som är relevant i samband med prövningen av huruvida det behövs kompensationsåtgärder. Dessutom kan den behöriga myndigheten kräva att sådana handlingar som avses i bilaga VII punkt 1 d–g i yrkeskvalifikationsdirektivet ska fogas till ansökan, om motsvarande handlingar även krävs av dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Finland. Detta kan till exempel vara bevis på sökandens goda namn, hälsa, ekonomiska ställning och att sökanden inte har förbjudits att utöva yrket på grund av grav yrkesmässig försummelse eller brottslig handling. 

Förutom de bilagor som anges i genomförandeförordningen kan den behöriga myndigheten med stöd av 4 mom. i paragrafen också kräva att det till ansökan om yrkeskort fogas bevis på att avgiften för utfärdande av yrkeskortet har betalats. I kommissionens genomförandeförordning finns följande bestämmelser om förfarandet för betalning: ”1. Om hemmedlemsstatens behöriga myndighet tar ut avgifter för handläggning av ansökningar om yrkeskort, ska den informera den sökande via det onlineverktyg som avses i artikel 4b.1 i direktiv 2005/36/EG inom en vecka efter att ansökan inkommit, om det belopp som ska betalas, betalningssätt, eventuella referenser som anges, bevis på betalning samt fastställa en rimlig betalningsfrist. 2. Om den behöriga myndigheten i den mottagande staten tar ut avgifter för handläggning av ansökningar ska den till sökanden lämna information som avses i punkt 1 i denna artikel via det onlineverktyg som avses i artikel 4b.1 i direktiv 2005/36/EG, så snart ansökan vidarebefordrats till den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten, samt fastställa en rimlig tidsfrist för betalning.” 

17 §.Den behöriga myndighetens skyldigheter i anslutning till ansökan om yrkeskort. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheterna för den behöriga myndigheten som motsvarar artikel 4b.3 i direktivet. Paragrafens bestämmelser om förfarandena för ansökan om yrkeskort ska tillämpas på såväl ansökan om temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster som ansökan om etablering. 

Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten inom en vecka efter det att ansökan har tagits emot bekräfta mottagandet av ansökan och informera sökanden om handlingar som eventuellt saknas. 

I 2 mom. föreskrivs det att den behöriga myndigheten ska utfärda kompletterande intyg för ansökan om yrkeskort i enlighet med kraven i unionens regler för erkännande. 

Enligt 3 mom. ska den behöriga myndigheten kontrollera om sökanden är lagligen etablerad som yrkesutövare. Detta innebär till exempel att myndigheten ska kontrollera att personen enligt registret över tillträde till ett visst yrke har rätt att utöva yrket i Finland eller att personen på basis av behörighet som grundar sig på examen har arbetat i Finland. Den behöriga myndigheten ska dessutom kontrollera om alla nödvändiga handlingar är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för tvivel i fråga om en handlings giltighet eller äkthet, ska den behöriga myndigheten kontakta det relevanta organet och den får begära officiellt bestyrkta kopior av handlingarna från sökanden. Om samma sökande senare lämnar nya ansökningar om yrkeskort, får de behöriga myndigheterna emellertid inte begära förnyad inlämning av handlingar som redan finns i akten i kommissionens informationssystem för den inre marknaden, IMI, och som fortfarande är giltiga. 

18 §.Europeiskt yrkeskort för personer som förvärvat yrkeskvalifikationer i Finland och som yrkesmässigt är etablerade i Finland för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Paragrafen innehåller bestämmelser om utfärdande av yrkeskort för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster som motsvarar artikel 4 c i direktivet. 

Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten inom tre veckor kontrollera ansökan och de kompletterande handlingarna samt besluta om ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster. Tidsfristen på tre veckor börjar vid mottagandet av de handlingar som saknas eller, om inga övriga handlingar har begärts, en vecka efter det att ansökan har mottagits. Efter att yrkeskortet har utfärdats ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål vidarebefordra kortet till den behöriga myndigheten i de medlemsstater dit sökanden har meddelat att han eller hon ska förflytta sig. Den behöriga myndigheten ska samtidigt informera även sökanden om hur långt handläggningen av ärendet har fortskridit. I samband med utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort ska sökanden dessutom enligt 23 § 2 mom. informeras om att innehavaren av ett yrkeskort när som helst har rätt att utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller radering eller blockering av den berörda IMI-akten. 

I 2 mom. finns det bestämmelser om ändring av uppgifterna om ett yrkeskort. Innehavaren av ett europeiskt yrkeskort kan senare vilja tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater än de som har angetts i den ursprungliga ansökningen. I så fall kan han eller hon ansöka om utökning av yrkeskortet. Om innehavaren av ett yrkeskort också vill tillhandahålla tjänster för en längre tid än 18 månader, ska han eller hon informera den behöriga myndigheten om detta. I bägge fallen ska innehavaren av yrkeskortet tillhandahålla all information om väsentliga förändringar i de uppgifter som finns i IMI-akten till den del de behöriga myndigheterna har rätt att begära informationen i enlighet med kommissionens genomförandeakter. Den behöriga myndigheten ska vidarebefordra det uppdaterade europeiska yrkeskortet till den berörda medlemsstaten. 

Det är enligt 3 mom. möjligt att överklaga beslut om såväl utfärdande som utökning av yrkeskort i enlighet med 24 §. 

Om ansökan om yrkeskort gäller tjänster där temporärt och tillfälligt tillhandahållande har konsekvenser för folkhälsan eller den allmänna säkerheten, är det enligt 4 mom. 20 § om etablering som ska tillämpas i fråga om den behöriga myndighetens förfarande. I sådana situationer tar den behöriga myndigheten emot ansökan och kontrollerar uppgifterna i den, men det är den behöriga myndigheten i den mottagande staten som fattar det slutliga beslutet om utfärdande av kortet. 

19 §.Europeiskt yrkeskort för den som förvärvat yrkeskvalifikationer någon annanstans än i Finland och som är yrkesmässigt etablerad någon annanstans än i Finland för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Finland. I 1 mom. bekräftas ur Finlands perspektiv principen enligt artikel 4 c.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet om att ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster på alla de mottagande medlemsstaternas hela territorium så länge som dess innehavare behåller rätten att utöva verksamhet på grundval av de handlingar och uppgifter som finns i IMI-akten. I 1 mom. föreskrivs det dessutom i enlighet med artikel 4a.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet att det europeiska yrkeskortet ska vara ett alternativ till den förhandsunderrättelse som avses i artikel 7 i direktivet. I enlighet med artikel 4c.1 i direktivet ska det inte vara möjligt att kräva någon ytterligare förhandsunderrättelse av den som innehar ett yrkeskort för de påföljande 18 månaderna. 

Om ansökan om yrkeskort gäller tjänster där temporärt och tillfälligt tillhandahållande har konsekvenser för folkhälsan eller den allmänna säkerheten och som inte omfattas av något system som grundar sig på automatiskt erkännande, är det enligt 2 mom. 21 § om etablering som ska tillämpas i fråga om den behöriga myndighetens förfarande. 

20 §. Europeiskt yrkeskort för etablering i ett annat EU-land för den som förvärvat yrkeskvalifikationer i Finland och som är yrkesmässigt etablerad i Finland. Paragrafen innehåller bestämmelser om de situationer där en person vill lämna Finland för att arbeta i en annan EU stat på något annat sätt än genom att tillhandahålla tjänster temporärt. Paragrafen ska dessutom med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 18 § tillämpas i situationer där ansökan om yrkeskort gäller sådant temporärt eller tillfälligt tillhandahållande av tjänster som har konsekvenser för folkhälsan eller den allmänna säkerheten. I det sistnämnda fallet förutsätter tillämpningen av paragrafen dock att det inte ska tillämpas något system som grundar sig på automatiskt erkännande på yrket i fråga. 

Den behöriga myndighet i Finland som har tagit emot ansökan ska inom en månad vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort för etablering kontrollera de inlämnade kompletterande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten. Tidsfristen börjar vid mottagandet av de handlingar som saknas eller, om inga övriga handlingar har begärts, en vecka efter det att ansökan har mottagits. Den behöriga myndigheten i Finland ska därefter utan dröjsmål vidarebefordra ansökan till den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten och samtidigt informera sökanden om hur långt handläggningen av ansökan har fortskridit. De åtgärder som avses i paragrafen utgör preliminär beredning i anslutning till utfärdandet av ett yrkeskort. På så sätt utgör inte uppgifter som gäller bekräftandet av handlingars äkthet och giltighet och som översänds tillsammans med en ansökan till ett annat EU land sådana beslut av en behörig myndighet som kan överklagas med stöd av finländsk lagstiftning. Möjligheten att söka ändring tryggas i dessa situationer i enlighet med lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten och i det skede då den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten fattar beslut om utfärdandet av ett yrkeskort. 

21 §.Europeiskt yrkeskort för etablering i Finland för den som förvärvat yrkeskvalifikationer någon annanstans än i Finland och som är yrkesmässigt etablerad någon annanstans än i Finland. Bestämmelserna i paragrafen grundar sig på artikel 4d i yrkeskvalifikationsdirektivet och de gäller utfärdandet av yrkeskort för annat arbete i Finland än temporärt tillhandahållande av tjänster. Paragrafen ska dessutom med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 19 § tillämpas i situationer där ansökan om yrkeskort gäller sådant temporärt eller tillfälligt tillhandahållande av tjänster som har konsekvenser för folkhälsan eller den allmänna säkerheten. I det sistnämnda fallet förutsätter tillämpningen av paragrafen dock att det inte ska tillämpas något system som grundar sig på automatiskt erkännande på yrket i fråga. 

Ett europeiskt yrkeskort som utfärdas med stöd av paragrafen motsvarar till sina rättsverkningar ett slutligt beslut om erkännande enligt 13 §. Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten i sådana fall som omfattas av de system som grundar sig på automatiskt erkännande inom en månad från mottagandet av den ansökan som har överförts av ursprungsmedlemsstaten besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort. Tidsfristen på en månad ska alltså tillämpas i fråga om beslutsfattande som grundar sig på systemet för erkännande av yrkeserfarenhet, systemet för erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning och systemet för gemensamma utbildningsprinciper. Däremot ska den behöriga myndigheten i sådana fall som omfattas av den generella ordningen för erkännande och i sådana fall som avses i 19 § 2 mom. inom två månader från mottagandet av den ansökan som har överförts av ursprungsmedlemsstaten besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. I samband med utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort ska sökanden enligt 23 § 2 mom. informeras om att innehavaren av ett yrkeskort när som helst har rätt att utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller radering eller blockering av den berörda IMI-akten. 

Om det finns skälig grund för tvivel till exempel i fråga om en handlings riktighet eller äkthet, får den behöriga myndigheten enligt 2 mom. begära ytterligare uppgifter eller en officiellt bestyrkt kopia av den misstänkta handlingen från ursprungsmedlemsstaten. Den behöriga myndigheten i ursprungsmedlemsstaten är enligt artikel 4 d.2 och 4 d.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet då skyldig att senast två veckor efter det att begäran inlämnades tillhandahålla de uppgifter som har begärts. Oberoende av en eventuell begäran om ytterligare uppgifter och kompletteringar är den behöriga myndigheten skyldig att fatta beslut inom de tidsfrister som anges i 1 mom. En tidsfrist kan dock förlängas med två veckor genom ett beslut av den behöriga myndigheten. En förlängning av tidsfristen måste motiveras och sökanden ska informeras om saken. En förlängd tidsfrist kan ännu förlängas med två veckor till, om det anses vara absolut nödvändigt och om skälen rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet. Förlängningen av tidsfristen ska alltid motiveras och sökanden ska också informeras om saken. 

Enligt 3 mom. får den behöriga myndigeten vägra att utfärda ett europeiskt yrkeskort om den inte får de nödvändiga uppgifter som den har rätt att kräva i enlighet med unionens regler för erkännande av ursprungsmedlemsstaten eller den sökande. Ett negativt beslut ska vara väl motiverat på det sätt som förutsätts i förvaltningslagen. 

I 4 mom. finns det en bestämmelse om så kallat tyst erkännande. Om den behöriga myndigheten av någon orsak inte fattar ett beslut inom de tidsfrister som angetts, skickas det europeiska yrkeskortet automatiskt via IMI till innehavaren av yrkeskvalifikationen. Enligt 5 mom. innebär utfärdandet av ett yrkeskort dock inte automatisk rätt för kortinnehavaren att utöva ett visst yrke, om det finns registreringskrav eller andra kontrollförfaranden för detta yrke. Detta betyder att rätten för en person att utöva ett visst yrke till exempel när det gäller yrkena inom hälso- och sjukvården även i fortsättningen är beroende av de anteckningar som har gjorts om rätten att utöva ett yrke i det centralregister över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som förs av Valvira. 

22 §.Behandling av uppgifter om ett europeiskt yrkeskort. Den gällande IMI-förordningen 1024/2012 befäster de regler som gäller användningen av IMI i det administrativa samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och kommissionen. Dessa bestämmelser har till den del det har behövts blivit kompletterade genom direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer och kommissionens genomförandeförordning. I genomförandeförordningen föreskrivs det bland annat att man i den inledande fasen av ansökan om yrkeskort ska begära sökandenas uttryckliga samtycke till att deras personuppgifter behandlas i IMI. 

Bestämmelserna i paragrafen grundar sig på artikel 4e i yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt 1 mom. ska de behöriga myndigheterna snarast möjligt uppdatera IMI-akten för en person i fråga om begränsningar och förbud som gäller rätten att utöva ett visst yrke. I direktivet hänvisas det i fråga om bestämmelserna om skyddet av personuppgifter till personuppgiftsdirektivet 95/46/EG och direktivet om integritet och elektronisk kommunikation 2002/58/EG. I Finland har dessa direktiv genomförts genom personuppgiftlagen och lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. 

I 1 mom. föreskrivs det också i fråga om uppdateringen av IMI akter att uppgifter som inte längre behövs ska raderas i samband med att en akt uppdateras. Innehavaren av det europeiska yrkeskortet och de behöriga myndigheter som har tillgång till den berörda IMI-akten ska också omedelbart informeras om alla uppdateringar. I 2 mom. finns det en förteckning över de uppgifter som en uppdatering av IMI filen kan gälla. 

I 3 mom. föreskrivs det att de uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet ska vara begränsade till de uppgifter som krävs för att fastställa kortinnehavarens rätt att utöva det yrke för vilket kortet har utfärdats. Sådana uppgifter är enligt artikel 4e.4 i direktivet innehavarens förnamn, efternamn, födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifikationer och den tillämpliga ordningen för erkännande, berörda behöriga myndigheter, kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter om giltig identitetshandling. Uppgifter om vilken yrkeserfarenhet innehavaren av yrkeskortet har eller vilka kompensationsåtgärder som har genomgåtts ska dessutom ingå i IMI-akten. 

Enligt 4 mom. är det möjligt att behandla personuppgifterna i IMI-akten så länge som det behövs för erkännandeförfarandet i sig och för erkännandet eller översändandet av en förhandsunderrättelse om temporärt tillhandahållande av tjänster. 

När det gäller behandling av personuppgifter på det europeiska yrkeskortet och i alla IMI-akter ska alla relevanta behöriga myndigheter enligt artikel 4 e.6 i direktivet betraktas som registeransvariga i den betydelse som avses i artikel 2 d i personuppgiftsdirektivet. I 5 mom. hänvisas det till den tillämpliga nationella lagstiftningen, det vill säga till personuppgiftslagen. Enligt 3 § 4 punkten i personuppgiftslagen avses med registeransvarig i den lagen en eller flera personer, sammanslutningar, inrättningar eller stiftelser för vilkas bruk ett personregister inrättas och vilka har rätt att förfoga över registret eller vilka enligt lag ålagts skyldighet att föra register. 

23 §.Granskning av uppgifter om ett europeiskt yrkeskort. IMI-förordningen nr 1024/2012, som ålägger skyldighet att använda IMI, innehåller bland annat bestämmelser om behandlingen av personuppgifter och om datasäkerhet samt om de registrerades rättigheter och om tillsyn. Dessutom föreskrivs det i artikel 4e.3 i direktivet att tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begränsad till ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med personuppgiftsdirektivet och att de behöriga myndigheterna ska informera innehavaren av ett europeiskt yrkeskort om innehållet i IMI-akten på begäran av denne. Enligt artikel 4e.7 i direktivet ska de mottagande medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3, föreskriva att arbetsgivare, kunder, patienter, myndigheter och andra berörda parter kan kontrollera äktheten och giltigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för dem. Dessa av direktivets bestämmelser finns i 1 mom. 

Kommissionens genomförandeförordning innehåller bland annat följande bestämmelser om resultatet av förfarandet för det europeiska yrkeskortet: ”Om beslut fattas om att utfärda det europeiska yrkeskortet ska det elektroniska dokumentet innehålla de uppgifter som anges i artikel 4 e.4 i direktiv 2005/36/EG och, när det gäller yrkeskortet för etablering, en reservation om att yrkeskortet inte innebär ett tillstånd att utöva yrket i den mottagande medlemsstaten.” De tredje parter som nämns i 1 mom., det vill säga arbetsgivare, klienter, patienter, myndigheter och andra berörda parter, kan kontrollera äktheten och giltigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren visar upp för dem via kommissionens online-verktyg. 

I 2 mom. finns det bestämmelser om att innehavaren av ett yrkeskort när som helst har rätt att utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller radering eller blockering av den berörda IMI-akten. Innehavaren ska informeras om denna rätt när det europeiska yrkeskortet utfärdas. Enligt artikel 4e.5 i direktivet ska innehavaren av yrkeskortet dessutom vartannat år påminnas om sin rätt att begära rättelse, radering eller blockering av uppgifterna i IMI akten. Enligt direktivet ska påminnelsen dock skickas automatiskt via IMI om den ursprungliga ansökan om europeiskt yrkeskort gjordes online, vilket betyder att det inte krävs några aktiva åtgärder från den behöriga myndighetens sida vad påminnelserna beträffar. Om innehavaren av ett yrkeskort begär radering av en IMI-akt som är kopplad till ett yrkeskort som har utfärdats av en behörig myndighet i Finland, ska de behöriga myndigheterna enligt 3 mom. förse innehavaren av yrkeskvalifikationen med bevis som styrker erkännandet av hans eller hennes yrkeskvalifikationer. 

5 kap. Särskilda bestämmelser

Kapitlet innehåller bestämmelser om överklagande, användningen av yrkestitlar och akademiska titlar, varningsmekanismen, samordningen av myndigheternas verksamhet och rådgivningen för medborgarna samt utlämnandet av uppgifter och sekretessen hos den behöriga myndigheten. 

24 §.Överklagande. I 1 mom. finns det bestämmelser om sökande av ändring i beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer som motsvarar gällande lagstiftning. Beslutet om erkännande av yrkeskvalifikationer är i enlighet med 13 § ett förfarande som sker i två faser i de fall där det krävs kompensationsåtgärder av sökanden. Detta betyder att såväl ett villkorligt som ett slutligt beslut om erkännande även i fortsättningen är överklagbart. Enligt 2 mom. är ändringssökande, lika som i den gällande lagstiftningen, möjligt även om den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer inte har fattat beslut inom den tidsfrist som anges i lagen. Denna möjlighet att anföra besvär ska inte påverka myndigheternas skyldighet att avgöra ett ärende inom utsatt tid. 

Vid beredningen av bestämmelsen om ändringssökande har man beaktat den regeringsproposition om en granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden som har beretts vid justitieministeriet (RP 230/2014 rd). Paragrafen innehåller inget förslag om att införa begäran om omprövning som den första fasen vid ändringssökande, eftersom det skulle vara samma instans som behandlade den ursprungliga ansökningen som skulle behandla en begäran om omprövning och eftersom det i fråga om beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer handlar om ärendekategorier där ett ärende utreds grundligt redan i den första fasen av förvaltningsförfarandet. I 3 mom. föreskrivs det att förvaltningsdomstolens beslut med anledning av besvär får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

25 §.Användning av en yrkestitel och akademisk titel. Bestämmelserna i 1 och 3 mom. grundar sig på artiklarna 52 och 54 i yrkeskvalifikationsdirektivet. De föreslagna bestämmelserna motsvarar den gällande nationella lagstiftningen. Paragrafens nya 2 mom. ansluter sig till bestämmelserna om partiellt tillträde i artikel 4f i direktivet och till punkt 5 i den artikeln. När en person har beviljats partiell rätt att utöva yrke enligt 8 § ska yrkesverksamheten enligt bestämmelsen utövas under ursprungsmedlemsstatens, det vill säga utgångsmedlemsstatens, yrkestitel. Den behöriga myndigheten får dock kräva att denna yrkestitel används på finska eller svenska.  

26 §.Varningsmekanism. I paragrafen finns det bestämmelser om situationer enligt artikel 56a.3 i direktivet som ansluter sig till sådana varningar som gäller personer som har använt sig av falska intyg i samband med processen för erkännande. Däremot har man för avsikt att införa bestämmelser om sådana situationer som avses i punkt 1 i samma artikel, det vill säga varningar som gäller yrkesverksamhet som har begränsats eller förbjudits, i speciallagstiftningen om veterinärer och yrkena inom hälso- och sjukvården. 

Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten underrätta de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater om den yrkesutövares identitet som har ansökt om erkännande av yrkeskvalifikationer och som senare, enligt domstol, har visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationerna. En varning ska meddelas via IMI inom tre dagar efter dagen för antagandet av ett domstolsbeslut. När den behöriga myndigheten behandlar personuppgifter ska den iaktta bestämmelserna i personuppgiftslagen och lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. 

Enligt 2 mom. ska den behöriga myndigheten skriftligen informera den person som avses i varningen om beslutet om varning vid samma tidpunkt som den skickar varningen till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna. Ett beslut om varning kan överklagas i enlighet med bestämmelserna i 24 §. 

I 3 mom. finns det bestämmelser om situationer då varningar tas emot. I praktiken blir bestämmelsen tillämplig i sådana situationer som avses i artikel 56a.1 led l i direktivet, det vill säga då det är fråga om varningar som gäller yrkesutövare som arbetar med undervisning av barn. Om Utbildningsstyrelsen tar emot en varning som gäller en person som har lämnat in en ansökan om erkännande eller fått ett beslut om erkännande, ska den begära en närmare utredning om orsakerna till varningen av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har utfärdat varningen. På basis av utredningen ska Utbildningsstyrelsen göra en bedömning av behovet av eventuella fortsatta åtgärder. 

I enlighet med artikel 56 a.7 i direktivet föreslås det i 4 mom. en bestämmelse om att uppgifter om varningar som gäller falska intyg får behandlas inom IMI så länge de är giltiga. Den behöriga myndigheten ska radera sin varning i IMI inom tre dygn från det att det inte längre finns grund för att hålla varningen i kraft. I praktiken kan en varning raderas ifall en fullföljdsdomstol ändrar den dom som har avgetts av en domstol på längre nivå och fastslår att de intyg som personen visar upp inte kan anses vara falska. 

Enligt skäl 29 i ingressen till ändringsdirektivet bör varningsförfarandet inte utformas för att ersätta eller anpassa arrangemang mellan medlemsstaterna om samarbete inom rättsliga och inrikes frågor. Behöriga myndigheter som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet bidrar inte heller till ett sådant samarbete genom varningar enligt det direktivet. 

27 §.Samordning av myndigheternas verksamhet och rådgivning för medborgarna. Enligt 1 mom. svarar undervisnings- och kulturministeriet även i fortsättningen för den nationella samordningen av de förfaranden som tillämpas vid erkännandet av yrkeskvalifikationer. Terminologin i 2 mom. ändras så att den motsvarar ändringen i yrkeskvalifikationsdirektivet, vilket betyder att Utbildningsstyrelsen ska vara ett sådant rådgivningscentrum som avses i direktivet. Bestämmelser om rådgivningscentrum finns i artikel 57 b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Rådgivningscentrumen har till uppgift att bland annat ge medborgarna och rådgivningscentrumen i de övriga medlemsstaterna information om den nationella lagstiftning som reglerar olika yrken och utövandet av dem. Rådgivningscentrumen i de mottagande medlemsstaterna ska hjälpa medborgarna vid behov i samarbete med rådgivningscentrumen i ursprungsmedlemsstaterna och med de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna i de mottagande medlemsstaterna. Enligt artikel 4a.6 i yrkeskvalifikationsdirektivet ska rådgivningscentrumen informera medborgarna och potentiella sökande om hur ett europeiskt yrkeskort fungerar och dess mervärde för de yrken för vilka det är tillgängligt. Ett rådgivningscentrum kan också vara behörig myndighet. 

28 §.Utlämnande av uppgifter och sekretessen hos behöriga myndigheter. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter och sekretessen hos behöriga myndigheter finns för närvarande i 4 § i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Det föreslås inga ändringar i paragrafens innehåll. 

6 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

29 §.Ikraftträdande. Det förslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2016. I samband med att lagen träder i kraft föreslås det att den gällande lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer upphävs. 

30 §.Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen med övergångsbestämmelser ska bestämmelserna i den nya lagen tillämpas på ansökningar som har blivit anhängiga före lagens ikraftträdande, om beslutet fattas efter lagens ikraftträdande. Enligt 2 mom. ska bestämmelserna i den yrkeskvalifikationslag som upphävs tillämpas vid ändringssökande, om överklagandet gäller ett förvaltningsbeslut som har meddelats före den föreslagna lagens ikraftträdande. 

I 3 mom. föreskrivs det om ställningen för en person som har avlagt juridisk examen i ett annat EU/EES land, om det enligt den gamla yrkeskvalifikationslagen krävs att han eller hon ska avlägga ett lämplighetsprov som kompensationsåtgärd och provet ännu inte har avlagts. I motiveringen till 21 § har processen med att kartlägga de yrken som är reglerade i Finland beskrivits och det har konstaterats utifrån kartläggningen att de tjänster och uppgifter inom den offentliga sektorn som kräver juridisk examen inte kommer att räknas som sådana reglerade yrken som omfattas av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer efter den nya lagens ikraftträdande. Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen är dock de universitet som utfärdar juridiska examina skyldiga att ordna sådana lämplighetsprov som krävs enligt den lag som ska upphävas fram till den 31 december 2018. Efter godkänt lämplighetsprov fattar Utbildningsstyrelsen i så fall på ansökan det slutliga beslutet om erkännande av yrkeskvalifikationer med stöd av 13 § i den gamla yrkeskvalifikationslagen. 

Enligt 4 mom. ska hänvisningar till den gamla yrkeskvalifikationslagen på andra ställen i lagstiftningen betraktas som hänvisningar till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer efter lagens ikraftträdande. 

1.2  Lag om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför

1 §. Tillämpningsområde. När behörighetskravet för en tjänst eller uppgift är examen på en viss nivå, såsom lägre eller högre högskoleexamen, licentiatexamen eller doktorsexamen, är det inte fråga om ett sådant reglerat yrke som avses i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Å andra sidan är den vedertagna nationella tolkningen att de examina som har föreskrivits som behörighetskrav för offentliga tjänster och uppgifter enbart är examina som har avlagts i Finland, om det inte finns särskilda bestämmelser om vilken behörighet en utländsk examen medför. Av den som söker en tjänst krävs då ett beslut av Utbildningsstyrelsen, där det fastställs vilken motsvarighet nivån på den examen som avlagts utomlands har i det finländska examenssystemet. 

Enligt 1 mom. om tillämpningsområdet innehåller lagen bestämmelser om den behörighet för en tjänst eller uppgift som högskolestudier utomlands medför då behörighetsvillkoret enligt lagstiftningen är examen på en viss nivå eller en viss högskoleexamen eller studieprestation vid en högskola. Med högskolestudier utomlands avses sådan högskoleexamen eller studieprestation som omfattas av det officiella systemet för högskoleexamina i något annat land än Finland. Ett beslut om tjänstebehörighet förutsätter att en utländsk examen vid tidpunkten för utfärdandet av den omfattades av det officiella examenssystemet i det andra landet. 

Enligt tillämpningsbestämmelserna i lagen är Utbildningsstyrelsen inte skyldig att fatta ett beslut enligt tjänstebehörighetslagen om behörighetskraven för en tjänst eller uppgift inte grundar sig på lagstiftning utan på till exempel en kommuns eget beslut. I så fall fattar den som ska utnämna någon till en tjänst eller uppgift själv beslut om vilken behörighet en utländsk examen medför. Utbildningsstyrelsen kan dock även i dessa situationer ge sökanden ett beslut om jämställande av nivån på en högskoleexamen. 

Om högskolestudier som har bedrivits utomlands utgör en del av ett utbildningsprogram som flera högskolor har utvecklat och ordnat tillsammans och som förutom att ha lett till en eller flera utländska högskoleexamina även har lett till en examen som omfattas av det finländska systemet för högskoleexamina, fattas beslutet om tjänstebehörighet inte med stöd av den föreslagna lagen. Personen i fråga kan då påvisa sin behörighet till en offentlig tjänst eller uppgift genom det examensbevis som har utfärdats för den examen som omfattas av det finländska systemet för högskoleexamina. 

I 2 mom. föreskrivs det om lagens subsidiaritet. Om det någon annanstans i lagstiftningen finns bestämmelser om den behörighet för en tjänst eller uppgift som högskolestudier utomlands medför, ska de tillämpas i stället för tjänstebehörighetslagen. I lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer finns det bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet. Däremot tillämpas tjänstebehörighetslagen även i fortsättningen vid fastställandet av nivån på ett examensbevis som en medborgare i en EU- eller EES-stat har fått i en annan medlemsstat, eftersom det i fråga om dessa beslut av Utbildningsstyrelsen inte handlar om sådant erkännande av yrkeskvalifikationer som avses i yrkeskvalifikationsdirektivet. När det gäller examina som har avlagts utanför EU- eller EES-området, ska besluten om tjänstebehörighet oberoende av sökandens nationalitet även i fortsättningen fattas med stöd av tjänstebehörighetslagen, om det inte finns bestämmelser i speciallagstiftning som gäller den tjänstebehörighet som utländska examina medför. 

I fortsättningen ska inte den lagstiftning om erkännande som grundar sig på yrkeskvalifikationsdirektivet tillämpas i fråga om personer som har avlagt juridisk examen i ett annat EU/EES land. Om en person som har avlagt juridisk examen utomlands önskar behörighet till en tjänst inom den offentliga sektorn som har examen inom det juridiska området som författningsbaserat behörighetskrav, kan han eller hon oberoende av i vilket land examen har avlagts i fortsättningen ansöka om ett beslut om jämställande av examen med stöd av tjänstebehörighetslagen.  

2 §.Jämställande. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 4 § i den gällande lagen. Högskolestudier utomlands jämställs även i fortsättningen med sådana högskolestudier i Finland som överensstämmer med de bestämmelser och föreskrifter som gäller då beslutet om jämställande fattas. 

3 §.Grunder för jämställande av examina. Paragrafen innehåller bestämmelser om grunderna för jämställande av examina och dess 1 och 2 mom. motsvarar 5 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen. Vid fastställandet av nivån på en examen avgör i regel den placering som examen har i utgångslandets examenssystem den nivå som examen jämställs med. Den motsvarighet examina emellan vad området beträffar som avses i 2 mom. bedöms med hänsyn till hur de överensstämmer med tanke på innehållet i de utbildningshelheter som ledde till examina. Det kan i regel inte anses att examina överensstämmer vad området beträffar om den examen som har avlagts i den första fasen i en utbildningshelhet som har genomförts enligt systemet med högskoleexamina i två steg gäller ett annat område än examen i den andra fasen. Med examinas omfång avses i 3 mom. den arbetsmängd och tid som i praktiken krävs för den utbildningshelhet som leder till en examen. Med examinas svårighetsgrad avses hur mångsidig och djupgående den utbildningshelhet som leder till examen är och hurudana teoretiska och metodologiska färdigheter utbildningen ger. Om inlärningsresultatet av en examen har definierats, kan detta beaktas när examinas omfång och svårighetsgrad ska fastställas. 

Med utbildningshelhet avses i detta sammanhang den helhet av studier som har lett till en examen. Om en ansökan om jämställande till exempel gäller en examen som har avlagts i den andra fasen i systemet med högskoleexamina i två steg, beaktas även de högskolestudier som har föregått examen i den andra fasen vid bedömningen av examens omfång, svårighetsgrad och innehåll. 

För tydlighetens skull föreslås det att det fogas en bestämmelse till 3 mom. om att examinas motsvarighet sinsemellan med avseende på nivån inte bara ska bedömas med hänsyn till deras omfång och svårighetsgrad, utan också med hänsyn till deras inriktning. Med examinas inriktning avses om examina är akademiskt inriktade eller yrkesinriktade, det vill säga om de ska anses vara jämförbara med examina som avläggs vid universitet eller vid yrkeshögskolor. 

4 §.Grunder för jämställande av studieprestationer. Enligt den gällande paragrafen om grunder för jämställande av studieprestationer utfärdas det genom förordning bestämmelser om det minsta omfång som ska krävas för en studieprestation som jämställs. Det har emellertid i praktiken inte utfärdats några bestämmelser om något sådant minsta omfång, och detta anses inte heller vara nödvändigt i fortsättningen. Därför föreslås det att bemyndigandet slopas såsom obehövligt. I övrigt innehåller paragrafen sådana bestämmelser om grunderna för jämställande av studieprestationer vid högskolor som motsvarar de nuvarande bestämmelserna, och paragrafen motsvarar till sitt innehåll 6 § i den gällande lagen. Paragrafen ska tillämpas till exempel vid jämställandet av studier inom ett undervisningsämne och pedagogiska studier för lärare. 

När studier utomlands ska jämställas med en studieprestation förutsätts det i regel att studierna i det land där examen har avlagts har varit förberedande för samma uppgifter som dem som det beslut som fattas efter att kompletterande studier har genomförts ger behörighet för. Till exempel vid jämställandet av studier med de studieprestationer som ger behörighet som ämneslärare i Finland förutsätts det att sökanden har genomgått en sådan lärarutbildning på högre högskoleexamensnivå i utgångslandet som i fråga om själva utbildningen ger behörighet att i utgångslandet söka sig till uppgifter som motsvarar ämnesläraruppgifter. Huvud- eller biämnesstudier i ett ämne som är undervisningsämne i Finland och som ingår i en utbildningshelhet som kan jämställas med högre högskoleexamen kan dock jämställas med studier i ett undervisningsämne som ingår i en ämneslärarutbildning även om de inte har genomförts i samband med en lärarutbildning, om sökanden behöver få ett sådant beslut för att kunna söka in till och genomföra pedagogiska studier för lärare i Finland. 

5 §.Kompletterande högskolestudier som förutsättning för jämställande. Paragrafen innehåller bestämmelser om kompletterande högskolestudier som motsvarar 7 § i den gällande lagen. På så sätt kan kompletterande högskolestudier fortfarande krävas, om det är fråga om att jämställa en utländsk examen med en viss examen eller vissa studier. Däremot kan nivån på en utländsk examen inte heller i fortsättningen höjas genom kompletterande studier. Med stöd av bemyndigandet i paragrafen kan närmare bestämmelser om kompletterande studier liksom nu utfärdas genom förordning av statsrådet. 

6 §.Ansökan och beslut om jämställande. I 1 mom. föreskrivs det att Utbildningsstyrelsen, liksom för närvarande, ska fatta beslut om jämställande enligt den föreslagna lagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om bilagor till ansökan. Utbildningsstyrelsen kan vid behov kräva att det till ansökan fogas officiellt bestyrkta kopior. I praktiken behövs officiellt bestyrkta kopior i fråga om examensbevis som har utfärdats utanför EU- och EES- området samt andra dokument som har upprättats där, eftersom det i fråga om dokument som har utfärdats i ett EU- eller EES-land är lättare att bekräfta dokumentens äkthet hos den som har utfärdat dem. Utbildningsstyrelsen kan kräva att även originaldokumentet visas upp, om det anses vara nödvändigt. Detta kan bli aktuellt till exempel om dokumentet har ett avvikande utseende eller innehåll, eller om det finns tvivel i fråga om de uppvisade dokumentens äkthet. 

Enligt 2 mom. kan Utbildningsstyrelsen dessutom vid behov kräva att det till ansökan fogas översättningar av sådana handlingar som har avfattats på något annat språk än finska eller svenska. Vid behov kan krav också ställas på att översättningarna ska vara på finska eller svenska och att de är utförda av en auktoriserad translator. Konvention mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land (FördrS 11/1987) förutsätter att nordiska medborgare ska ha rätt att använda finska, svenska, danska, isländska eller norska när de sköter sina ärenden hos en myndighet eller ett offentligt organ i ett annat nordiskt land och att myndigheten då ska se till att det ordnas sådan tolk- eller översättningservice som behövs. 

Enligt 3 mom. kan Utbildningsstyrelsen innan ett beslut fattas vid behov be ett universitet eller en högskola om ett utlåtande om likvärdigheten för de studier som sökanden har genomfört utomlands med studier i Finland samt om de kompletterande studier som eventuellt ska fordras av sökanden. Begäran om utlåtande ska grunda sig på behovsprövning hos Utbildningsstyrelsen. 

Enligt den gällande bestämmelsen ger ett beslut om jämställande av Utbildningsstyrelsen och ett intyg över genomförda kompletterande studier tillsammans behörighet för en tjänst eller uppgift. Det föreslås att Utbildningsstyrelsens beslutsprocess ska ändras till att ske i två steg i sådana här situationer, så att den motsvarar förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer. Om det fordras kompletterande högskolestudier av sökanden, ska Utbildningsstyrelsen enligt 4 mom. alltså fatta ett villkorligt beslut om jämställande. När de kompletterande studier som krävs senare har genomförts på godkänt sätt och högskolan har utfärdat ett intyg över genomförda kompletterande högskolestudier, fattar Utbildningsstyrelsen på ansökan ett slutligt beslut om jämställande. Enligt lagens övergångsbestämmelse får även en person som har fått ett beslut om jämställande med stöd av den nuvarande tjänstebehörighetslagen, om han eller hon så önskar, ansöka om ett sådant slutligt beslut om jämställande som avses i 6 § 4 mom. i denna lag. 

7 §.Ändringssökande. I 1 mom. finns det bestämmelser om sökande av ändring i beslut om jämställande av högskolestudier utomlands som motsvarar gällande lagstiftning. Vid beredningen av bestämmelsen om ändringssökande har man beaktat den regeringsproposition (RP 230/2014 rd) om en granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden som har beretts vid justitieministeriet. Paragrafen innehåller inget förslag om att införa begäran om omprövning som den första fasen vid ändringssökande, eftersom det skulle vara samma instans som behandlade den ursprungliga ansökningen som skulle behandla en begäran om omprövning och eftersom det i fråga om beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer handlar om ärendekategorier där ett ärende utreds grundligt redan i den första fasen av förvaltningsförfarandet. I 2 mom. föreskrivs det att förvaltningsdomstolens beslut med anledning av besvär får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

8 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2016. I samband med att lagen träder i kraft föreslås det att den gällande lagen om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför upphävs. 

9 § Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen med övergångsbestämmelser ska bestämmelserna i den nya lagen tillämpas på ansökningar som har blivit anhängiga före lagens ikraftträdande, om beslutet fattas efter lagens ikraftträdande. Dessutom föreskrivs det i 1 mom. att den som med stöd av den gällande tjänstebehörighetslagen har fått ett beslut om jämställande av Utbildningsstyrelsen får ansöka om ett sådant slutligt beslut om jämställande som avses i 6 § 4 mom. i den föreslagna lagen. Det finns emellertid inget krav på att ansöka om ett slutligt beslut i en sådan här situation, utan en person kan i enlighet med den gällande lagstiftningen även visa upp två separata handlingar, det vill säga Utbildningsstyrelsens beslut om jämställande och intyget över genomförda kompletterande studier, som bevis på sina kvalifikationer. 

Enligt 2 mom. ska bestämmelserna i den tjänstebehörighetslag som upphävs tillämpas vid ändringssökande, om överklagandet gäller ett förvaltningsbeslut som har meddelats före den föreslagna lagens ikraftträdande. Enligt 3 mom. ska hänvisningar till den gamla tjänstebehörighetslagen på andra ställen i lagstiftningen betraktas som hänvisningar till den nya lagen efter lagens ikraftträdande. 

1.3  Lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning

Det föreslås att lagens 7 b § 3 mom. ändras så att delar av en fristående examen kan användas som ett sådant lämplighetsprov som krävs enligt ett beslut om erkännande. Bestämmelsen täcker också in situationer där lämplighetsprovet enbart utgör en del av en del av en fristående examen. Dessutom ändras den hänvisningsbestämmelse som gäller lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. 

1.4  Lagen om fordonsbesiktningsverksamhet

I samband med kartläggningen av de yrken som är reglerade i Finland har man strävat efter att se till att det i speciallagstiftningen om ett visst yrke anges att det är den myndighet inom det förvaltningsområde som svarar för regleringen av yrket i fråga som har tillräcklig sakkunskap om innehållet i yrkesverksamheten som ska vara den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer. Utifrån de ändringar som har gjorts i till exempel författningar som hör till kommunikationsministeriets förvaltningsområde ska beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer för den utbildningsansvariga föreståndaren för en bilskola, trafiklärare och förarprövare från och med den 1 mars 2015 fattas av Trafiksäkerhetsverket. 

Det föreslås att det till lagen om fordonsbesiktningsverksamhet fogas en 21 a § om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utomlands. Med stöd av den förslagna bestämmelsen kommer även beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer för besiktare och personer som svarar för besiktningsverksamhet att i fortsättningen fattas av Trafiksäkerhetsverket. 

I 7 § 5 mom. i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, såsom momentet lyder i denna regeringsproposition, föreskrivs det att högskolor, utbildningsanordnare och andra läroanstalter samt de som ordnar fristående examina ska ordna lämplighetsprov i enlighet med vad som krävs i beslutet om erkännande av yrkeskvalifikationer och att sökanden ska ha möjlighet att genomgå lämplighetsprovet inom sex månader efter det att ett villkorligt beslut om erkännande har fattats. Det föreslås att den nya 21 a § i lagen om fordonsbesiktningsverksamhet också ska innehålla en bestämmelse om att lämplighetsprov i likhet med vad som föreskrivs i 33 § 1 mom. ska kunna ordnas av en utbildningsanordnare som har beviljats vidareutbildningstillstånd eller av Trafiksäkerhetsverket. Bestämmelsen behövs eftersom alla som har beviljats vidareutbildningstillstånd inte är sådana läroanstalter som avses i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Bestämmelsen om Trafiksäkerhetsverkets roll som anordnare av lämplighetsprov är i sin tur nödvändig eftersom verket ordnar prov för lätta och tunga fordon även för yrkesfolk i besiktningsbranschen som utbildas i Finland. 

1.5  Lagen om ordnande av enskilt godkännande av fordon

I samband med kartläggningen av de yrken som är reglerade i Finland har man strävat efter att se till att det i speciallagstiftningen om ett visst yrke anges att det är den myndighet inom det förvaltningsområde som svarar för regleringen av yrket i fråga som har tillräcklig sakkunskap om innehållet i yrkesverksamheten som ska vara den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer. Utifrån de ändringar som har gjorts i till exempel författningar som hör till kommunikationsministeriets förvaltningsområde ska beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer för den utbildningsansvariga föreståndaren för en bilskola, trafiklärare och förarprövare från och med den 1 mars 2015 fattas av Trafiksäkerhetsverket. 

Det föreslås att det till lagen om ordnande av enskilt godkännande av fordon fogas en 15 a § om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utomlands. Med stöd av den förslagna bestämmelsen kommer även beslut som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer för utförare av enskilt godkännande och personer som svarar för beviljandet av enskilda godkännanden att i fortsättningen fattas av Trafiksäkerhetsverket. 

I 7 § 5 mom. i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, såsom momentet lyder i denna regeringsproposition, föreskrivs det att högskolor, utbildningsanordnare och andra läroanstalter samt de som ordnar fristående examina ska ordna lämplighetsprov i enlighet med vad som krävs i beslutet om erkännande av yrkeskvalifikationer och att sökanden ska ha möjlighet att genomgå lämplighetsprovet inom sex månader efter det att ett villkorligt beslut om erkännande har fattats. Det föreslås att den nya 15 a § i lagen om ordnande av enskilt godkännande av fordon också ska innehålla en bestämmelse om att lämplighetsprov i likhet med vad som föreskrivs i 14 § 2 mom. ska kunna ordnas av Trafiksäkerhetverket. Bestämmelsen behövs eftersom Trafiksäkerhetsverket ordnar prov i anslutning till enskilt godkännande även för yrkesfolk inom enskilt godkännande som utbildas i Finland. 

1.6  Djurskyddslagen

I samband med kartläggningen av de yrken som är reglerade i Finland har man strävat efter att se till att det i speciallagstiftningen om ett visst yrke anges att det är den myndighet inom det förvaltningsområde som svarar för regleringen av yrket i fråga som har tillräcklig sakkunskap om innehållet i yrkesverksamheten som ska vara den myndighet som ansvarar för erkännandet av yrkeskvalifikationer. Därför föreslås det att det fogas en bestämmelse till 26 b § 2 mom. i djurskyddslagen, som gäller behörigheten för dem som håller broilrar och handledning av dem som hanterar broilrar, om att Livsmedelssäkerhetsverket ska fatta beslut om vilken rätt att hålla broilrar i Finland som yrkeskvalifikationer som har förvärvats närmast i ett annat EU/EES-land medför. Vid beslutsfattandet ska den lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som ingår i denna regeringsproposition tillämpas. Dessutom föreslås det att det i stället för den 30 § som upphävdes genom lag 1430/2006 fogas en ny paragraf till djurskyddslagen med bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer i anslutning till artificiell reproduktion av djur som har förvärvats utomlands. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska Livsmedelssäkerhetsverket fatta beslut om vilken rätt att arbeta med uppgifter som gäller seminering av djur eller embryoöverföring i Finland som yrkeskvalifikationer som har förvärvats närmast i ett annat EU/EES-land medför. Vid beslutsfattandet ska den lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som ingår i denna regeringsproposition tillämpas. 

1.7  Handelskammarlagen

Enligt 2 § 1 mom. 2 punkten i den gällande handelskammarlagen har en handelskammare till uppgift att utfärda intyg om utövande av verksamhet för erkännande av yrkeserfarenhet i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer. Det föreslås att denna bestämmelse stryks i handelskammarlagen, eftersom det föreslås att uppgiften att utfärda intyg om yrkesverksamhetens karaktär och varaktighet ska föras över till Utbildningsstyrelsen. 

1.8  Lagen om advokater

Enligt 3 § 1 mom. 2 punkten i den gällande lagen om advokater (496/1958) kan en person godkännas som advokat bland annat om han eller hon har avlagt en juridisk examen någon annanstans än i Finland och erhållit ett beslut från Utbildningsstyrelsen i enlighet med lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1093/2007) eller lagen om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför (531/1986) om behörighet för en uppgift som förutsätter annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt och fullgjort eventuella tilläggskrav som förutsatts i beslutet. 

I 2 § i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna proposition föreskrivs det att den lagen i fortsättningen inte ska tillämpas på erkännandet av yrkeskvalifikationer om utbildning inom det juridiska området har satts som behörighetskrav för en tjänst eller uppgift. Om en person som har avlagt en juridisk examen utomlands önskar behörighet till en tjänst inom den offentliga sektorn som har examen inom det juridiska området som författningsbaserat behörighetskrav, kan han eller hon i fortsättningen ansöka om ett beslut om jämställande av examen med stöd av tjänstebehörighetslagen. Följaktligen behöver hänvisningen till lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer strykas i 3 § 1 mom. 2 punkten i lagen om advokater. Genom lagens övergångsbestämmelse tryggas ställningen för dem som har genomgått de kompensationsåtgärder som förutsattes i Utbildningsstyrelsens beslut eller som kommer att genomgå dem senast den 31 december 2018. Genom övergångsbestämmelsen tryggas också ställningen för dem som från Utbildningsstyrelsen har fått ett beslut enligt lagen om den tjänstebehörighet som högskolestudier utomlands medför (531/1986) om jämställande av högskoleexamen med en juris magisterexamen som kan avläggas i Finland och som har genomfört de eventuella kompletterande högskolestudier som förutsattes i beslutet. Det är nödvändigt att införa bestämmelser om de sistnämnda personernas ställning, eftersom de som har fått ett beslut om jämställande med stöd av den gällande tjänstebehörighetslagen inte är skyldiga att ansöka om ett sådant slutligt beslut om jämställande som avses i 6 § 4 mom. i förslaget till ny tjänstebehörighetslag. 

1.9  Lagen om utnämning av domare

I 11 § i lagen om utnämning av domare (205/2000) finns det bestämmelser om de allmänna behörighetsvillkoren och grunderna för utnämning av domare. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen är villkoret för att en person ska kunna utnämnas till domare bland annat att han eller hon har avlagt juris kandidatexamen. Enligt 2 § 3 mom. i den gällande tjänstebehörighetslagen gäller den lagen inte sådana tjänster i fråga om vilka lagen om utnämning av domare tillämpas på behörighetsvillkoren och grunderna för utnämning. Den gällande lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer innehåller inte någon motsvarande bestämmelse om undantag. För tydlighetens skull föreslås det att det fogas en bestämmelse till lagen om utnämning av domare om att enbart en högre juridisk examen som har avlagts i Finland ger behörighet för en domartjänst. Däremot ger ett beslut av Utbildningsstyrelsen om erkännande av yrkeskvalifikationer eller om jämställande av högskolestudier utomlands inte behörighet för en domartjänst.