1.1  Bakgrund

I regeringspropositionen föreslås det att vissa nationella bestämmelser i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) som gäller för viss tid och som upphör att gälla sommaren 2024, ska bevaras. Bestämmelserna gäller radiokommunikationens konfidentialitet (3 § 40 punkten och 136 § 5 och 6 mom.) samt partiellt förbud mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon (201 §).  

Dessutom fogas ett tillägg i anslutning till genomförandet av den gällande lagstiftningen till Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter när det gäller övervakningen av Europaparlamentets och rådets nya förordning (EU) 2022/612 om roaming i allmänna mobilnät i unionen, nedan roamingförordningen , samt förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation.  

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid kommunikationsministeriet. Beredningen av propositionen har inletts i enlighet med lagstiftningsprojektet i januari 2024 som en del av ett något mer omfattande reformprojekt av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Beredningsunderlaget finns i den offentliga tjänsten på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden LVM002:00/2024 .  

Utkastet till denna mer omfattande regeringsproposition skickades på remiss via tjänsten utlåtande.fi den 21 februari 2024. Remissutlåtandena begärdes senast den 15 mars 2024. Remisstiden begränsades för att propositionen skulle kunna lämnas till riksdagen inom tidsfristen för brådskande propositioner våren 2024 den 18 april 2024. Remisstiden på 3,5 veckor ansågs tillräcklig eftersom en betydande del av förslagen varit på remiss redan hösten 2022 och det inte gjorts ändringar i sak i de föreslagna bestämmelserna. Till övriga delar är det i stor utsträckning fråga om att bestämmelser som är bekanta för intressentgrupperna ska fortsätta att gälla.  

Vid den fortsatta beredningen beslöt man att dela upp den regeringsproposition som var på remiss i två olika regeringspropositioner för att göra riksdagsbehandlingen smidigare. I den proposition som nu behandlas togs endast de mest brådskande ändringsförslagen med. Avsikten är att också den andra regeringspropositionen med de övriga bestämmelserna som ingick i remissen ska lämnas till riksdagen under våren 2024. 

Kommunikationsministeriet ordnade i december 2023, innan beslutet om lagstiftningsprojektet, ett diskussionsmöte om behovet av förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon och om förlängningen av giltighetstiden av 201 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I mötet deltog representanter för Transport- och kommunikationsverket, Konkurrens- och konsumentverket, Elisa Abp, Telia Finland Oyj, DNA Abp, FiCom ry samt Suomen Asiakkuusmarkkinointiliitto ry. Vid mötet redogjorde man också för tidtabellen och tidpunkten för remissen vid en eventuell regeringsproposition. 

Beredningsunderlaget till denna brådskande regeringsproposition från remissen och tiden före den finns i den offentliga tjänsten på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden LVM002:00/2024 och för tiden därefter med identifieringskoden LVM010:00/2024 .  

2.1  Radiokommunikationens konfidentialitet

Bestämmelserna i 3 § 40 punkten och 136 § 5 och 6 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrevs genom lagen om ändring och temporär ändring av informationssamhällsbalken (456/2016) och har senare överförts med motsvarande innehåll till en del av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessa bestämmelser trädde första gången i kraft för viss tid för perioden 20 juni 2016–20 juni 2021. Giltighetstiden för dem förlängdes genom lagen om ändring av ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring och temporär ändring av informationssamhällsbalken (486/2021) till perioden 21 juni 2021–21 juni 2024.  

Enligt definitionen i 3 § 40 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avses med förmedlingsuppgifter information som kan kopplas till en juridisk eller fysisk person och som behandlas för att överföra meddelanden, samt uppgifter om en radiostations identifieringssignal och radiosändarens användare samt om radiosändningens starttid, varaktighet och utsändningsplats. Enligt 136 § 5 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation får radiokommunikation eller dess förmedlingsuppgifter behandlas statistiskt med hjälp av automatisk databehandling om det är fråga om 1) radiokommunikation i anslutning till fjärrstyrning av en miniatyrmodell eller en obemannad farkost eller 2) upprättande eller upprätthållande av en förbindelse för radiokommunikation mellan terminalutrustning och ett trådlöst lokalt nätverk eller ett mobilnät. Bestämmelserna i 6 mom. begränsar den behandlingsrätt som anges i 5 mom. Enligt momentet får radiokommunikation eller dess förmedlingsuppgifter behandlas endast om enskilda fysiska personer inte kan identifieras i behandlingen eller resultatet av behandlingen. 

Genom de ovan beskrivna temporära bestämmelserna utvidgades rätten att behandla och utnyttja anonymiserade förmedlingsuppgifter inom radiokommunikation. Syftet har varit att på ett kontrollerat och försöksbaserat sätt göra det möjligt att bedriva ny slags affärsverksamhet utan att integritetsskyddet äventyras. Under de åtta år som bestämmelserna har varit i kraft har affärsverksamhet som grundar sig på de temporära bestämmelserna sannolikt ändrat form från försöksbaserad till etablerad verksamhet och den har krävt bland annat investeringar av aktörerna.  

Att det finns ett behov av att behandla förmedlingsuppgifter från radiokommunikation har konstaterats till exempel i köpcentrum och på flyg- eller järnvägsstationer, där det för att utveckla affärsverksamhet kan löna sig att följa med hur kundströmmarna rör sig på området. För köpcentrum kan det finnas behov att utreda till exempel hur långa tider kundströmmarna uppehåller sig i lokalerna. I butikernas verksamhet kan informationen användas för placeringen av produkter eller för planering av arbetsskiften. Ett annat behov som har identifierats är behovet att observera olika fjärrstyrda anordningar i vissa typer av områden samt kommersiella tjänster för sådan observation. Exempel på sådana tjänster är tjänster som kan upptäcka obemannade luftfartyg och andra fjärrstyrda anordningar som flygs i fängelseområden eller andra områden med hög säkerhetsnivå. Enligt Transport- och kommunikationsverket har 136 § 5 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation tillämpats åtminstone på Helsingfors-Vanda flygplats. Med hjälp av det har man kunnat främja säkerheten inom flygtrafiken genom att observera obemannade luftfartyg som kommer in på området. 

Regleringen som gäller kommunikationens konfidentialitet grundar sig på direktivet om integritet och elektronisk kommunikation. En reform av direktivet har beretts på EU-nivå. Målet är att direktivet ersätts med en direkt tillämplig förordning (nedan ePrivacy-förordningen ). Förhandlingarna om förslaget till förordning har framskridit mycket långsamt och ikraftträdandet av det ursprungliga förslaget har avsevärt fördröjts jämfört med tidtabellen enligt vilken förordningen borde ha trätt i kraft samtidigt som den allmänna dataskyddsförordningen våren 2018. Att bestämmelserna om radiokommunikationens konfidentialitet har varit temporära har motiverats med att bevarandet av de nationella bestämmelserna kan bedömas när den direkt tillämpliga ePrivacy-förordningen är klar. Om förordningen antas, baserar sig kraven på konfidentialitet vid elektronisk kommunikation på en direkt tillämplig EU-förordning och merparten av den nationella lagstiftningen kräver sannolikt ändringar eller upphävs.  

2.2  Partiellt förbud mot telefonmarknadsföring av mobiltelefonabonnemang

I 201 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs om ett partiellt förbud mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon. 

I 201 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation förbjuds marknadsföring av telefonabonnemang till mobilnät till konsumenter per telefon, om inte konsumenten uttryckligen ber om det. Enligt förarbetena gäller konsumentens uttryckliga begäran varje enskilt kontakttagande i marknadsföringssyfte. Mobiltelefonabonnemang får inte marknadsföras per telefon som en självständig produkt eller som en del av ett teleföretags mer omfattande produktpaket. 

Enligt 2 mom. i paragrafen gäller förbudet mot telefonmarknadsföring inte teleföretagens egna mobiltelefonkunder. Således får teleföretagen till sina egna mobiltelefonkunder också per telefon marknadsföra exempelvis nya mobiltelefonabonnemang eller förnyande av tidsbundna mobiltelefonabonnemangsavtal. Enligt förarbetena upphör kunden att vara ett teleföretags egen mobiltelefonkund när begäran om nummeröverföring till en konkurrent har gjorts. I praktiken förutsätter detta att kunden först har ingått ett abonnemangsavtal med det konkurrerande teleföretaget och begäran om nummeröverföring grundar sig på det.  

Transport- och kommunikationsverket utövar allmän tillsyn över efterlevnaden av regleringen i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom har konsumentombudsmannen enligt 306 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation parallell behörighet att med stöd av konsumentskyddslagen utöva tillsyn över att avtalsvillkor, marknadsföring och förfaranden i kundrelationer är förenliga med lag med avseende på konsumentskyddet. Om Transport- och kommunikationsverkets behörighet att ingripa vid eventuella överträdelser av de bestämmelser som avses här föreskrivs i huvudsak i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation medan det föreskrivs om konsumentombudsmannens behörighet i konsumentskyddslagen (38/1978) eller i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2020). Det finns skillnader i myndigheternas befogenheter exempelvis när det gäller påföljdsavgifter i samband med överträdelser. 

Om elektronisk direktmarknadsföring, inklusive telefonmarknadsföring, föreskrivs för närvarande allmänt i huvudsak i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och inte i konsumentskyddslagen. Enligt 200 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation får direktmarknadsföring som bedrivs med hjälp av automatiska uppringningssystem, telefax, e-postmeddelanden, textmeddelanden, talmeddelanden, röstmeddelanden eller bildmeddelanden riktas endast till sådana fysiska personer som på förhand har gett sitt samtycke till det. Annan direktmarknadsföring, såsom telefonmarknadsföring, får riktas till fysiska personer om inte dessa uttryckligen har förbjudit det. Bestämmelsen grundar sig på direktivet om integritet och elektronisk kommunikation (Europaparlamentets och rådets direktiv om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (2002/58/EG)).  

I konsumentskyddslagen finns inga bestämmelser om begränsning av telefonförsäljning som överlappar lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, men i konsumentskyddslagen ingår allmänt tillämpliga förpliktelser om information som ska ges vid telefonförsäljning. En striktare begränsning av telefonförsäljningen i Finland behandlades i samband med ändringen av konsumentskyddslagen 2022 (RP 14/2022 rd). Ett alternativ som presenterades var exempelvis förbud mot telefonförsäljning utan kundens förhandssamtycke. I stället för att begränsa telefonförsäljningen stärktes konsumentens ställning genom att till 6 kap. 12 a § i konsumentskyddslagen foga bestämmelser enligt vilka ett avtal som grundar sig på telefonförsäljning binder konsumenten först efter att konsumenten godkänt avtalet i skriftlig eller någon annan varaktig form efter samtalet. Modellen för skriftligt godkännande grundar sig på en nationell option som konsumenträttsdirektivet medger. Den här bestämmelsen i konsumentskyddslagen trädde i kraft vid ingången av 2023. De kommunikationstjänster som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation omfattas dock uttryckligen enligt 6 kap. 4 § i konsumentskyddslagen inte av tillämpningsområdet för 6 kap. 12 a § i konsumentskyddslagen. 

Förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon i 201 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är fullständigt nationell sektorsspecifik specialreglering. Förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon har sin grund i de marknadsföringsmässiga övertramp som skedde under de första åren av 2010-talet. Det fanns en allmän oklarhet när det gällde abonnemangsavtal och överföring av kunder. Det här ledde till många konsumentklagomål. Den största delen av problemen har beskrivits vara en följd av den telefonförsäljning genom vilken teleföretagen försökte få tillbaka sina kunder efter att ett annat teleföretag begärt om nummeröverföring. Särskilt fanns det problem i fråga om nummeröverföringsprocessen eftersom nummeröverföringen inte kunde genomföras i realtid. Nummeröverföringsprocessen i anslutning till mobiltelefonabonnemang har i tidigare regeringspropositioner ansetts göra mobiltelefonabonnemang till tjänster som avviker från andra typer av abonnemang och en begränsning av telefonmarknadsföring som gäller dessa har ansetts behövlig. Problemen med telefonmarknadsföring gällde i synnerhet äldre konsumenter som hade svårt att uppfatta de juridiska konsekvenserna av ett telefonsamtal i försäljningssyfte. Telefonmarknadsföringen kunde på grund av överlappande begäranden om nummeröverföring, förvirring i samband med uppsägning av avtal och praktiska utmaningar när det gällde att byta simkort leda till situationer där en kund i värsta fall var utan ett fungerande mobiltelefonabonnemang i flera dagar. En del kunder upplevde också att de ingått avtal vid telefonförsäljningen som var ekonomiskt ofördelaktiga för dem. 

Förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har varit i kraft redan sedan 2012. En motsvarande bestämmelse togs första gången in i kommunikationsmarknadslagen (393/2003). Vid upphävandet av den lagen överfördes bestämmelsen till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation 2014. Då det sektorspecifika telefonmarknadsföringsförbudet var exceptionellt föreskrevs det först temporärt för att man skulle kunna granska förbudets konsekvenser på nytt efter en på förhand fastställd relativt kort tid. Det ansågs att en begränsning av telefonmarknadsföringen bland annat skulle kunna begränsa konkurrensen mellan teleföretagen och göra det svårare för nya aktörer att komma in på marknaden. Giltighetstiden för bestämmelsen har därefter förlängts med en ny tidsfrist 2015, 2018 och 2021 (RP 55/2021 rd).  

Regleringen när det gäller tjänster inom elektronisk kommunikation har under drygt tio år utvecklats. Förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon kompletterar andra nuvarande bestämmelser i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation som skyddar konsumenten vid ingående av avtal om kommunikationstjänster. Förbudet anknyter särskilt till teleföretagens skyldighet att på abonnentens begäran överlämna telefonnumret i samband med byte av tjänsteleverantör (102 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation), skyldigheten att ge viss information innan avtalet ingås (106 b § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation) och skyldigheten att ingå avtal om kommunikationstjänster skriftligen (108 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation). För närvarande tillämpas dessa bestämmelser om ingående av avtal i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation exempelvis på telefonförsäljning till teleföretagens egna abonnenter och vid annan abonnemangsförsäljning än sådan som sker per telefon, eftersom telefonförsäljning på eget initiativ är förbjuden till andra än de egna mobiltelefonkunderna.  

Ett teleföretag är enligt 102 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation skyldigt att utan dröjsmål se till att en abonnent som ingått avtal med företaget kan överföra sitt telefonnummer till ett annat teleföretag vid byte av tjänsteleverantör, om abonnenten så önskar. Detta gäller även situationer där abonnenten har ett tidsbegränsat avtal. Enligt Transport- och kommunikationsverkets gällande tekniska föreskrift Föreskrift om telefonnummerportabilitet 46 L/2023 M, ikraftträdandedag den 5 september 2023) får nummerporteringen inte ta mer än fem arbetsdagar om inte det mottagande teleföretaget på abonnentens begäran ber att numret porteras vid en viss senare tidpunkt. Vid mobiltelefonabonnemang får tiden mellan den tekniska stängningen av den gamla tjänsten och det tekniska öppnandet av den nya tjänsten vara högst 10 minuter. Transport- och kommunikationsverket har fastställt tidsfristerna i samarbete med teleföretagen.  

I samband med det nationella genomförandet av teledirektivet vid ingången av 2021 fogades en ny 106 b § till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Paragrafen gäller den information som ska ges innan avtal ingås och sammanfattningen av avtalet. Även en preciserande förordning av statsrådet utfärdades om detta Statsrådets förordning om uppgifter som ska lämnas innan avtal om kommunikationstjänster ingås (96/2021) . Teleföretaget ska innan ett avtal ingås ge konsumenten bland annat den information som avses i 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen som gäller hem- och distansförsäljning. Informationen ska ges på ett klart och begripligt sätt och i varaktig form. Om det inte är möjligt att lämna information i varaktig form, ska teleföretaget lämna informationen i ett dokument som tillgängliggörs för konsumenten och som är lätt att ladda ned. Teleföretaget ska informera konsumenten om dokumentet. Enligt 106 b § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska teleföretaget innan ett avtal ingås avgiftsfritt ge konsumenten också en lättläst sammanfattning av avtalet med hjälp av en fastställd mall. Om det är tekniskt omöjligt att ge en sammanfattning innan avtalet ingås (till exempel vid telefonmarknadsföring), ska den ges utan dröjsmål efter det att avtalet ingåtts. Då träder avtalet i kraft först när konsumenten efter att ha fått sammanfattningen har bekräftat att denne godkänner avtalet. Teleföretags informationsskyldighet i samband med kommunikationstjänster enligt 106 b § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ansågs ur konsumentens synvinkel som tillräcklig då man till konsumentskyddslagen fogade en skärpt nationell bestämmelse om konsumentens godkännande av avtal skriftligen eller i någon annan varaktig form vid telefonförsäljning. Bestämmelsen trädde i kraft vid ingången av 2023 (ovannämnda 6 kap. 12 a § i konsumentskyddslagen).  

Enligt uppgifter från Transport- och kommunikationsverket kartlade tillsynsmyndigheterna under 2021 efterlevnaden av bestämmelserna om teleföretags konsumentavtal i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Brister konstaterades särskilt i situationer där det är tekniskt utmanande att ge en sammanfattning av avtalet innan avtalet ingås, det vill säga vanligen i samband med telefonförsäljning. Då betonade myndigheterna för teleföretagen att konsumenten ska ge sitt godkännande till avtalet genom en uttrycklig och aktiv åtgärd efter att sammanfattningen av avtalet har lämnats. Ett så kallat konkludent förfarande räcker inte för att ett avtal som är bindande för konsumenten ska träda i kraft.  

Enligt uppgifter från Transport- och kommunikationsverket har teleföretagen för närvarande olika verksamhetsmodeller i användning vid telefonförsäljning (i fråga om mobiltelefonabonnemang gäller det marknadsföring till egna kunder). Transport- och kommunikationsverket anser att förfarandet att ingå avtal i två steg är bra, då konsumenten och försäljaren först diskuterar om tjänsternas egenskaper och villkor per telefon och därefter får konsumenten all förhandsinformation som lagen kräver i varaktig form som en del av avtalshandlingarna (till exempel per post eller e-post). Ett bindande avtal uppstår först om konsumenten godkänner avtalet genom en separat åtgärd, exempelvis genom att lämna ett undertecknat avtal till teleföretaget. Transport- och kommunikationsverket har ansett att den verksamhetsmodell där konsumenten under försäljningssamtalet får en länk per sms via vilken man kommer till en sammanfattning av avtalet som uppfyller lagens formkrav och därefter bekräftar att man godkänner avtalet, är osäkrare ur konsumentens synvinkel. Verksamhetsmodellen anses ändå uppfylla kraven i 106 b § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Ingående av ett för konsumenten bindande avtal som grundar sig på telefonförsäljning kräver alltså inte enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation nödvändigtvis ett godkännande av avtalet skriftligen eller i någon annan varaktig form. Detta krävs i konsumentskyddslagen. Konsumentens godkännande ska dock också med stöd av lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation såsom konstaterats ovan grunda sig på en uttrycklig och aktiv åtgärd som har gjorts efter att konsumenten har tagit del av sammanfattningen av avtalet.  

Vid ett diskussionsmöte som kommunikationsministeriet ordnade i december 2023 för myndigheter och aktörer inom branschen framförde företrädare för myndigheterna att det förbud mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon som länge varit i kraft har fungerat bra och att det ut myndigheternas synvinkel har förekommit mycket få tolkningsproblem. Eftersom förbudet har varit i kraft oförändrat redan i över 10 år har också myndigheterna svårt att bedöma dess inverkan på mobiltelefonmarknadens utveckling eller konsumenternas ställning jämfört med en situation där inget förbud skulle ha funnits. Tillsynsmyndigheterna lyfte fram att det för dem ändå kunde vara klarare om man i något skede skulle övergå från den snäva sektorsspecifika specialregleringen till en allmän konsumentreglering som gäller telefonmarknadsföring. Ur konsumentens synvinkel konstaterades det att det nuvarande förbudet mot telefonmarknadsföring i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation å sin sida tryggar ett välgrundat beslut för konsumenten när det gäller anskaffning av en komplicerad tjänst såsom ett mobiltelefonabonnemang. Det framkom särskilt att ordalydelsen i 106 b § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation möjliggör att den sammanfattning av avtalet som krävs innan avtalet ingås skickas till konsumenten redan under försäljningssamtalet. Då kan de omständigheter som lyfts fram i sammanfattningen de facto förbises innan ett godkännande ges under samtalet och avtalet träder i kraft.  

Mobiloperatörerna framförde under diskussionen att mobiltelefonabonnemang skiljer sig från andra kommunikationstjänster särskilt på grund av processen kring nummeröverföringen och risken för avbrott i driften i samband med leverans och byte av simkort. Överföringen av ett mobiltelefonabonnemang kan också omfatta avtalsrättsliga frågor. Att kommunicera dessa per telefon är mer utmanande än då man sköter ärendet på nätet eller vid ett teleföretags serviceställe. De teleföretag som erbjuder mobiltelefonabonnemang och de branschorganisationer som hörts ansåg vid diskussionsmötet att det nuvarande sektorsspecifika förbudet mot telefonmarknadsföring är noga avgränsat och en utvidgning av förbudets tillämpningsområde till andra kommunikationstjänster eller till teleföretagens egna abonnenter understöddes inte. 

Överföringen av telefonnummer mellan teleföretagen utförs tekniskt av Suomen Numerot NUMPAC Oy som ägs gemensamt av Telia, Elisa och DNA. I den tekniska överföringsprocessen har inga väsentliga förändringar skett efter att förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon ursprungligen föreskrevs. På marknaden finns dock ett digitalt e-simkort som är inbyggt i nya enheter och som kan omprogrammeras och som inte kräver att man postar ett nytt simkort vid byte av tjänsteleverantör. För att ta i bruk det digitala e-simkortet krävs stark autentisering av konsumenten. Användaren aktiverar själv det mottagande teleföretagets parametrar på den enhet som har möjlighet till e-sim med de uppgifter som teleföretaget tillhandahållit användaren. Det här påbörjar nummeröverföringsprocessen. Ibruktagandet av det digitala e-simkortet i större utsträckning har dock skett långsamt. I allmänhet måste kunden fortfarande få det nya simkortet levererat per post vid byte av teleföretag. Det här är förenat med ovan beskrivna praktiska risker som hänför sig till leveransen och bytet av kort.  

Enligt teleföretagens bedömning har förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation inte påverkar konkurrensen eller konsumenterna negativt.  

Vid sidan av telefonmarknadsföring har det kommit nya elektroniska marknadsföringsmetoder, exempelvis nätreklam, som har minskat betydelsen av telefonmarknadsföring som konkurrensmedel. Annan elektronisk direktmarknadsföring än telefonförsäljning regleras separat och den förutsätter i regel kunden samtycke. 

Trots de bestämmelser om ingående av avtal som fogades till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation 2021 är både aktörerna inom branschen och myndigheterna för att behålla förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon. Det bedöms att ett bibehållande av förbudet i nuläget medför större nytta än skada. Teleföretagen har dock önskat att förbudet även i fortsättningen är i kraft för viss tid. Det har inte lagts fram någon annan motivering för tidsbundenheten än ett eventuellt behov att i framtiden ompröva behovet av förbudet. 

2.3  Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter

Fram till den 30 juni 2022 ingick i 304 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ett 2 mom. enligt vilket vad som föreskrivs i 302, 303, 308, 309, 311–315, 325, 330–332, 336, 340, 344 och 345 § i lagen också gällde tillsynen över efterlevnaden av, påföljder vid brott mot och avgörande av tvister med anledning av EU:s roamingförordning och EU:s förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Tillsynen över sådan behandling av personuppgifter i anslutning till trafikstyrningsåtgärder som avses i artikel 3.4 i EU:s förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation utövas dock av dataombudsmannen.  

I den gällande lagen ingår ingen bestämmelse om en särskild uppgift för Transport- och kommunikationsverket när det gäller tillsynen över efterlevnaden av EU:s roamingförordning och förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Det tidigare 2 mom. i 304 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation upphävdes när den tidigare roamingförordningen som det hänvisas till i momentet upphörde att gälla den 30 juni 2022.  

Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen där man hänvisar till roamingförordningen som trädde i kraft den 1 juli 2022 samt förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Roamingförordningen gäller till 2032. 

4.1  De viktigaste förslagen

I regeringspropositionen föreslås det att lagen om ändring av ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring och temporär ändring av informationssamhällsbalken (486/2021) ändras så att bestämmelserna i 3 § 40 punkten och 136 § 5 och 6 mom. som föreskrivits att gälla temporärt ändras till att gälla tills vidare.  

Dessutom föreslås det att momentet i ikraftträdandebestämmelsen i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation som gäller tidsbegränsningen av förbudet mot telefonmarknadsföring som avses i 201 § upphävs. På detta sätt förblir förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon i sin nuvarande form i kraft tills vidare. 

Till lagen fogas dessutom en uppdaterad bestämmelse om Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter när det gäller övervakningen av roamingförordningen och förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Lagstiftning i utlandet har utretts med avseende på telefonmarknadsföring. Bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation om konsumenternas och delvis även mikroföretagens rättigheter i samband med ingående av avtal om kommunikationstjänster grundar sig på teledirektivet (EU 2018/1972). Kommunikationsministeriet känner inte till andra länder där det i nationell speciallagstiftning föreskrivs om förbud mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon. 

Den internationella reglering som gäller allmänt konsumentskydd i anslutning till telefonförsäljning har granskats bland annat i samband med reformen av konsumentskyddslagen (RP 14/2022 rd). Även Konkurrens- och konsumentverket utförde 2020 i samband med beredningen av ändringar i konsumentskyddslagstiftningen en förhandsutredning om begränsning av telefonmarknadsföring. , Esiselvitys kuluttajille suunnatun puhelinmarkkinoinnin rajoittamisen vaikutuksista markkinoihin (Förhandsutredning om hur begränsningen av telefonmarknadsföring till konsumenter påverkar marknaden), på finska Konkurrens- och konsumentverkets utredningar 3/2020 Som en del av den kartlades reglering som gäller telefonmarknadsföring i olika länder.  

Av de här framgår det att regleringen som gäller konsumenträttigheter i samband med telefonförsäljning är olika i olika länder. Det har också kunnat göras branschvisa undantag som skiljer sig från land till land. I många länder finns ett förbudsregister för telefonförsäljning.  

I Sverige och Norge tillämpas i den allmänna konsumentlagstiftningen den internationellt allmänna modellen där telefonmarknadsföring i allmänhet är tillåten, om kunden inte har förbjudit det (opt-out). I Danmark och exempelvis i Tyskland är däremot telefonmarknadsföring i allmänhet möjlig endast med konsumentens samtycke. I Sverige och Norge används i den allmänna konsumentlagstiftningen den modell som trädde i kraft också i Finland 2023, där kunden i efterhand ska ge ett skriftligt godkännande av ett avtal som grundar sig på telefonmarknadsföring för att avtalet ska binda kunden. Det skriftliga godkännandet ska ges till exempel per e-post eller textmeddelande. I Norge eller Sverige finns inget undantag som gäller kommunikationstjänster om skriftligt godkännande i efterhand av ett erbjudande som grundar sig på telefonförsäljning. 

7.1  Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

304 §.Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter . Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. som gäller Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter om tillsynen av regleringen om roaming. I momentet hänvisas det till Europaparlamentets och rådets förordning om roaming i allmänna mobilnät i unionen som trädde i kraft den 1 juli 2022 och till EU:s förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Tillägget görs för att Transport- och kommunikationsverket också i fortsättningen ska ha behörighet att utöva tillsyn över roamingförordningen och förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Förutom de uppdaterade hänvisningarna till EU-regleringen motsvarar momentet till sin formulering det 2 mom. som gällde fram till den 30 juni 2022.  

351 §. Ikraftträdande. Det föreslås att 5 mom. upphävs. I momentet föreskrivs att 201 § (telefonmarknadsföring) är i kraft för viss tid.  

Liksom i den upphävda bestämmelsen föreslås det att 304 § 2 mom. om Transport- och kommunikationsverkets särskilda uppgifter i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ska gälla för viss tid eftersom EU:s roamingförordning är i kraft den 1 juli 2022–30 juni 2032. 

7.2  Lagen om ändring och temporär ändring av informationssamhällsbalken

Enligt förslaget ska ikraftträdandebestämmelsen i lagen ändras så att 3 § 40 punkten och 136 § 5 och 6 mom. gäller tills vidare.  

Bestämmelserna var ursprungligen temporära för att man skulle kunna följa med deras eventuella inverkan bland annat på integritetsskydd och kommunikationens konfidentialitet med beaktande av försök och eventuell ny affärsverksamhet. Enligt uppgifter från Transport- och kommunikationsverket har det inte observerats att försöken skulle ha äventyrat tillgodoseendet av de grundläggande rättigheterna i fråga eller annars skulle ha varit skadliga. Således är det ändamålsenligt om de aktörer som utnyttjat de temporära bestämmelserna kan fortsätta med den verksamhet de inlett. 

9.1  Radiokommunikationens konfidentialitet

Bestämmelserna i 136 § och 3 § 1 mom. 40 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är av betydelse med tanke på skyddet för privatlivet enligt grundlagen. Enligt 10 § i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 10 § 2 mom. är dessutom brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. Utgångspunkten är individens rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Bestämmelserna i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har också anknytning till rörelsefriheten som tryggas i 9 § i grundlagen.  

Vid behandlingen av förmedlingsuppgifter är det väsentligt att beakta grundlagsutskottets tolkning, enligt vilken förmedlingsuppgifter inte kategoriskt kan särskiljas så att de skulle höra till randområdet för skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Med tanke på integritetsskyddet kan det vara problematiskt att samla in och sammanställa förmedlingsuppgifter (GrUU 18/2014 rd).  

De gällande bestämmelserna om radiokommunikationens konfidentialitet har genomförts så att deras konsekvenser för skyddet för privatlivet, personuppgifter och hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden blir så små som möjligt. Enligt 136 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är det endast möjligt att behandla anonymiserade förmedlingsuppgifter, vilket innebär att enskilda fysiska personer inte kan identifieras genom insamling och samkörning av uppgifter. I 136 § 6 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs att sådan radiokommunikation som avses i 5 mom. i samma paragraf eller dess förmedlingsuppgifter får behandlas endast om enskilda fysiska personer inte kan identifieras i behandlingen eller resultatet av behandlingen. Således skyddar villkoret i 6 mom. uttryckligen personuppgifter. Motsvarande rätt för teleföretag och andra kommunikationsförmedlare att behandla förmedlingsuppgifter föreskrivs i 142 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Syftet med detta har varit att säkerställa att ingen får rätt att till exempel följa enskilda identifierbara personers rörelser eller kommunikation. Dessutom föreskrevs bestämmelsen i försökssyfte för en viss tid, för att eventuella oförutsedda konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna granskas under försöket. Under den tid de temporära bestämmelserna har varit i kraft har inga negativa konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna observerats.  

Definitionen av förmedlingsuppgifter inom radiokommunikation enligt 3 § 1 mom. 40 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har i princip mycket liten inverkan på skyddet för privatlivet, personuppgifterna och hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden, eftersom den typ av information som i samband med de temporära ändringarna av definitionen av förmedlingsuppgifter strukits, i dagens värld nästan aldrig kan kopplas till en enskild fysisk person. 

9.2  Partiellt förbud mot telefonmarknadsföring av mobiltelefonabonnemang

I regeringspropositionen föreslås det att det partiella förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon bevaras. Förbudet gäller telefonmarknadsföring av mobiltelefonabonnemang på teleföretagens initiativ till konsumenter som inte är teleföretagets mobiltelefonabonnemangskund. Genom propositionen upphävs 351 § 5 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation om ikraftträdande. I momentet föreskrivs att telefonmarknadsföringsförbudet i 201 § är i kraft en viss tid. Innehållet i förbudet mot telefonmarknadsföring förblir oförändrat och bestämmelsen ska gälla tills vidare. Förbudet mot telefonmarknadsföring är sektorspecifik specialreglering. 

Det partiella förbudet mot telefonmarknadsföring begränsar i någon mån den yttrandefrihet som är av betydelse för 12 § i grundlagen i anknytning till marknadsföringskommunikationen i de företag som marknadsför mobiltelefonabonnemang. Telefonmarknadsföringsförbudet kan för exempelvis telefonmarknadsföringsföretagen också ha indirekt betydelse på den näringsfrihet som tryggas i 18 § i grundlagen.  

Grundlagsutskottet brukar anse att skyddet för yttrandefriheten i princip också täcker in reklam och marknadsföring, även om den typen av kommunikation inte hör till yttrandefrihetens kärnområde (t.ex. GrUU 46/2021 rd). Det går alltså att begränsa reklam och marknadsföring mer än vad som annars är möjligt. Bestämmelserna ska ändå uppfylla de allmänna kraven på lagar som inskränker någon grundläggande fri- eller rättighet. Syftet med förbudet mot telefonmarknadsföring är att skydda konsumenterna från de problem som tidigare förekommit i samband med telefonmarknadsföring av mobiltelefonabonnemang och att trygga baskommunikationsförbindelserna. Mobiltelefonabonnemanget kan vara det enda telefonabonnemanget i hushållet eftersom abonnemang i fasta nätet numera endast finns i mycket få hushåll. 

Ursprungligen föreskrevs det om det partiella förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon i kommunikationsmarknadslagen med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 6/2012 rd). Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande att det att man vill skydda konsumenterna från olika slag av problem med marknadsföring per telefon kan ses som ett acceptabelt argument för marknadsföringsförbudet. Enligt utskottet var det föreslagna förbudet inte helt problemfritt, men det ansågs inte finnas ett grundlagsenligt hinder med avseende på proportionaliteten. Grundlagsutskottet bedömde att det handlar om en mycket snäv begränsning i den kommersiella kommunikationen och att andra marknadsföringskanaler fortsatt är tillgängliga och att marknadsföring per telefon är tillåten om konsumenten uttryckligen begär det.  

Det har inte ansetts nödvändigt att behandla senare regeringspropositioner genom vilka bestämmelsens giltighet har förlängts med en ny tidsfrist på nytt i grundlagsutskottet.  

En ändring av bestämmelsens giltighetstid har enligt regeringens uppfattning inte en väsentlig betydelse för bestämmelsens författningsrättsliga godtagbarhet. Det finns inte längre någon särskild grund för att bestämmelsen sak vara temporär. Det finns fortfarande med tanke på begränsande av de grundläggande fri- och rättigheterna en godtagbar orsak till förbudet mot marknadsföring av mobiltelefonabonnemang per telefon. Bestämmelsen är till sitt innehåll noggrant avgränsad och begränsningen av de grundläggande fri- och rättigheterna gäller endast sådant som är nödvändigt för att trygga kommunikationsmöjligheterna. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.