7.1
Lagen om föreläggande av böter och ordningsbot
1 §. Tillämpningsområde. Så som för närvarande innehåller paragrafen bestämmelser om tillämpningsområdet för bötesförfarandet.
På ett sätt som motsvarar nuläget innehåller paragrafens 1 mom. bestämmelser om att ett ärende kan behandlas i bötesförfarandet i enkla och klara ärenden. Så som konstaterats i de allmänna motiveringarna utvidgas tillämpningsområdet för förfarandet till gärningar för vilka man inte föreskrivit något strängare straff än böter eller fängelse i högst två år.
Till 1 punkten i momentet fogas även ett krav på att ett strängare straff än böter inte är att vänta enligt allmän straffpraxis i ärendet. Syftet med tillägget är att förtydliga hurudana ärenden som lämpar sig för bötesförfarandet, styra dem som tillämpar lagen och säkerställa att gärningar som omfattar en gränsdragning mellan ett bötesstraff och fängelsestraff inte överförs till bötesförfarandet då tillämpningsområdet utvidgas. När förundersökningsmyndigheterna bedömer om ett ärende lämpar sig för bötesförfarandet, ska man i bedömningen beakta att ärendet är av sådan art att det utifrån allmän straffpraxis utfärdas ett bötesstraff för det. Om det i ärendet ska göras en prövning som gäller ett val mellan ett bötesstraff och ett fängelsestraff, ska ärendet styras till straffprocessen. I bedömningen ska man beakta alla omständigheter som påverkar straffmätningen, såsom personens tidigare brottslighet. Det föreslås att samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren ökas genom den bestämmelse om konsultering som fogas utifrån denna proposition. Målet med myndighetssamarbetet med låg tröskel är å sin sida att göra det lättare att bedöma om ett ärende lämpar sig för bötesförfarandet. I 1 mom. 2 punkten i paragrafen regleras utfärdande av en ordningsbot på ett sätt som motsvarar nuläget.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs på ett sätt som motsvarar nuläget att ett ärende kan handläggas i bötesförfarandet också när brottet kan medföra någon annan påföljd än en sådan som avses i nya 3 a–3 c §, om den som misstänks för brottet inte ska föreläggas en sådan påföljd. I momentet görs således en ändring i fråga om paragrafhänvisningen. Begreppet den som begått en förseelse som använts i momentet ändras till misstänkt för brott.
Bestämmelserna om utfärdande av en förverkandepåföljd och en brottsofferavgift i bötesförfarandet i 1 mom. 3 punkten och 4 mom. i paragrafen överförs till nya 3 a §. Bestämmelserna om avgränsning av tillämpningsområdet i paragrafens 3 mom. och bestämmelserna om avgränsning av upprepade brott utanför bötesförfarandet i 5 mom. överförs till nya 1 a §.
En terminologisk ändring görs därtill i paragrafen då termen förseelse ersätts med termen brott. Ändringen är av betydelse då tillämpningsområdet utvidgas, eftersom brott för vilka det strängaste föreskrivna straff är över sex månaders fängelse på befogade grunder inte kan kallas för förseelser. En motsvarande ändring görs även i de andra paragraferna i lagen.
1 a §.Avgränsning av tillämpningsområdet. Nya 1 a § innehåller bestämmelser om avgränsningen av tillämpningsområdet för bötesförfarandet.
Det föreslås att paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om att hatbrott och ärenden enligt sjölagen och militära rättegångslagen avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet.
På grund av brottens karaktär, omständigheter som hänför sig till målsäganden, de rättsobjekt som ska skyddas och de offentliga intressen som gäller brotten avgränsas utanför tillämpningsområdet även brott mot liv, hälsa och frihet, sexualbrott, terroristbrott, krigsbrott, brott mot mänskligheten och brott som hänför sig till utövning av den lagstiftande, verkställande och dömande makten samt deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen. Syftet är dock inte att reducera tillämpningsområdet för bötesförfarandet från det nuvarande, det vill säga att ovan föreslagna avgränsningar gäller endast för det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet, med andra ord gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i över sex månader men högst två år. Även framöver är det i bötesförfarandet möjligt att handlägga brott som omfattas av tillämpningsområdet och som baserar sig på författningarna i landskapet Åland.
Strafflagens 16 kap. innehåller bestämmelser om brott mot myndigheter. Detta kapitel innehåller bestämmelser om sådana gärningar som på grund av brottens art och det offentliga intresse som är förknippat med ärendet ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Brott mot besöksförbud enligt 9 a § i strafflagen, överträdelse av myndighetsförbud som gäller egendom enligt 10 § och brott mot näringsförbud enligt 11 § är inte av sådan art att de kategoriskt ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. I dessa gärningar kan man identifiera ett typfall som vanligen är klart och enkelt och som kan sonas med en bot. Vid brott mot besöksförbud kan det till och med ligga i målsägandens intresse att få ärendet snabbt handlagt i bötesförfarandet. Om den som dömts till besöksförbud fortgående eller upprepade gånger bryter mot förbudet eller om förfarandet är förenat med påtryckningar eller hot, ska ärendet i regel inte längre vara lämpat att handläggas i bötesförfarandet. Även ovan nämnda gärningar hänför sig till sådan myndighetsverksamhet att avgränsningen av den utanför tillämpningsområdet inte är motiverad med hänsyn till det rättsobjekt som ska skyddas. Således ska dessa gärningar inkluderas i tillämpningsområdet för bötesförfarandet. De avgränsningar som görs i tillämpningsområdet har i paragrafen räknats upp punktvis enligt kapitlen i strafflagen och de brottsrekvisit som avgränsas utanför tillämpningsområdet har specificerats enligt rubricering och paragrafnummer i nya 1 a § 1 mom.
I informationssystemet för polisärenden kan avgränsningarna genomföras på så sätt att systemet inte möjliggör att ett bötesyrkande ges för de brottsrekvisit som avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Med ett sådant arrangemang som byggs in i informationssystemet styrs den som tillämpar lagen och således är det inte möjligt att göra något bötesyrkande i ett ärende för vilket ett sådant inte får göras enligt lag. Dessa informationstekniska arrangemang skulle underlätta polisens verksamhet, även om de inte undanröjer skyldigheten att säkerställa att ett ärende lämpar sig för bötesförfarandet. Säkerställande av förutsättningarna för bötesförfarandet är även en del av förundersökningen.
Enligt förslaget avgör åklagaren vilka gärningar som hör till det utvidgade tillämpningsområdet genom ett strafföreläggande. Även åklagaren har skyldighet att för egen del förvissa sig om att man i bötesförfarandet inte avgör brott som avgränsats utanför dess tillämpningsområde. I fråga om åklagaren förutsätter inte detta några ändringar i informationssystemen, eftersom det behövliga informationssystemgenomförandet görs i polisens informationssystem. På grund av genomförandet i polisens informationssystem borde sådana brottsrekvisit som en åklagare inte kan godkänna genom ett strafföreläggande i princip inte styras till åklagarna.
Paragrafens 2 mom. innehåller på ett sätt som motsvarar nuvarande 1 § 5 mom. bestämmelser om att upprepade brott avgränsas utanför bötesförfarandet. Bestämmelsens tillämpningsområde ändras inte jämfört med det nuvarande. Begreppet den som begått en förseelse som använts i momentet ändras till misstänkt för brott.
Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om avgränsningen av tillämpningsområdet för brottsmisstänkta som är minderåriga vid gärningstidpunkten. Ett brottmål som gäller en minderårig misstänkt för brott kan behandlas i bötesförfarandet endast om brottets maximistraff är böter eller fängelse i högst sex månader. Grövre brottsmisstankar än så ska så som för närvarande handläggas i den egentliga straffprocessen. Således avgörs ärenden som gäller minderåriga i allmänhet genom ett bötesföreläggande, men om straffets stränghet stiger till över 60 dagsböter, framställer polisen ett bötesyrkande och åklagaren avgör ärendet genom ett strafföreläggande.
2 §. Definitioner. På ett sätt som motsvarar nuläget innehåller paragrafen bestämmelser om de definitioner som avses i bötesförfarandelagen. Endast en terminologisk ändring görs i paragrafen då termen förseelse ersätts med termen brott.
3 §.Behöriga myndigheter. Paragrafen innehåller bestämmelser om de behöriga myndigheterna.
Enligt 1 mom. i paragrafen utfärdas ett bötesföreläggande av en polisman. I ett bötesföreläggande kan som påföljd föreläggas ett bötesstraff på högst 60 dagsböter för ett brott för vilket det inte har föreskrivits strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Genom bötesföreläggande avgörs således framöver en stor del av gärningarna enligt den gällande bötesförfarandelagen.
Polisens befogenheter utvidgas avsevärt, då polisen kan utfärda ett strafföreläggande för brott för vilka det strängaste föreskrivna straffet är en bot eller fängelse i högst sex månader. För närvarande har polisens befogenheter avgränsats till några brottsrekvisit, som kvantitativt sett avgörs i hög grad. Polisens befogenheter avgränsas framöver av gränsen på 60 dagsböter i stället för den nuvarande gränsen på 20 dagsböter. Genom denna avgränsning säkerställer man att man genom ändringen uppnår de mål som satts upp för att göra straffprocessen smidigare. Å andra sidan säkerställer avgränsningen att polisens befogenheter inte kommer för nära kärnområdet i domstolsverksamheten, det vill säga att polisen får till uppgift att göra en gränsdragning mellan böter och fängelse.
När en polisman utfärdar ett straff ska han eller hon först bedöma om gärningen är lämplig att avgöras genom ett bötesföreläggande, mäta straffet med beaktande av alla omständigheter som påverkar straffmätningen och först därefter granska om straffet hålls inom polismannens befogenheter, det vill säga under 60 dagsböter. Gränsen på 60 dagsböter är så som för närvarande brottsspecifik, det vill säga att polisen har befogenheter att utfärda ett bötesföreläggande på över 60 dagsböter, om flera rubriceringar bedöms på samma gång.
I handläggningen av bötesyrkanden och bötesförelägganden ska man även beakta bestämmelserna om jäv i förundersökningslagen. En polisman kan inte handlägga ett ärende, om han eller hon är jävig till exempel på grund av en ställning som part. Ett sådant ärende ska överföras för att handläggas av en ojävig polisman i enlighet med bestämmelserna i förundersökningslagen och polisens interna anvisningar.
Det föreslås att paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om utfärdande av ett bötesyrkande och ett strafföreläggande. Enligt momentet utfärdas ett bötesyrkande av en polisman. Det ovan nämnda yrkandet kan på begäran även ges av en åklagare. Ett strafföreläggande på grundval av ett bötesyrkande utfärdas av åklagaren.
I ett strafföreläggande kan som påföljd föreläggas ett bötesstraff för ett brott som inte kan handläggas genom ett bötesföreläggande. Det handlar således om brott vars maximistraff ligger mellan böter och fängelse i två år. Således omfattar tillämpningsområdet för strafföreläggande även sådana brott för vilka det inte är möjligt att utfärda något bötesföreläggande på grund av att bötesstraffet är strängt, om över 60 dagsböter ska utfärdas som straff. Således omfattar strafföreläggande även en del av de brott vars maximistraff är böter eller fängelse i högst sex månader. Tillämpningsområdet för strafföreläggande omfattar även sådana brott som handläggs genom ett bötesföreläggande, där den misstänkte framfört en begäran om att ändra grunden för att fastställa penningbeloppet av en dagsbot.
Inga ändringar föreslås för bötesyrkanden som utfärdas av polisen. Framöver kan ett bötesyrkande ges i allvarligare gärningar än tidigare. Inga ändringar föreslås för strafförelägganden som utfärdas av en åklagare.
På ett sätt som motsvarar nuläget innehåller paragrafens 3 mom. bestämmelser om att ett ordningsbotsföreläggande utfärdas av en polisman eller en åklagare med stöd av 29 § i denna lag.
På ett sätt som motsvarar nuläget innehåller paragrafens 4 mom. bestämmelser om att i fråga om en tullmans, gränsbevakningsmans och jakt- och fiskeövervakares behörighet att utfärda ett bötesyrkande, bötesföreläggande och ordningsbotsföreläggande föreskrivs särskilt. Till paragrafen föreslås dock att man fogar en materiell hänvisning om att vad som föreskrivs om polismän i denna lag även gäller för en tullman, gränsbevakningsman eller en jakt- och fiskeövervakare. Tillägget behövs så att en tullman, gränsbevakningsman och jakt- och fiskeövervakare framöver på samma sätt som en polisman kan ge ett föreläggande om kostnaderna för alkohol- och drogtestning och ett privaträttsligt ersättningsanspråk av målsägande.
3 a §. Föreläggande av förverkandepåföljder och påförande av brottsofferavgifter. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om föreläggande av förverkandepåföljder i bötesförfarandet. Med stöd av momentet är det möjligt att i bötesförfarandet utfärda en förverkandepåföljd på 5 000 euro, då maximibeloppet är 1 000 euro enligt 1 § 1 mom. 3 punkten i den nu gällande lagen. Det handlar således om en höjning av beloppet av förverkandepåföljden.
Det föreslås att paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om påförande av en brottsofferavgift i bötesförfarandet på ett sätt som motsvarar 1 § 4 mom. i den gällande lagen.
3 b §.Ersättning för kostnader för alkohol- och drogtestning. Paragrafen innehåller bestämmelser om påförandet av ersättning för kostnader för alkohol- och drogtestning.
Paragrafen iakttar i huvudsak 9 kap. 1 § i den nuvarande lagen om rättegång i brottmål, enligt vilken skyldigheten att betala en ersättning för kostnader för alkohol- och drogtestning för närvarande fastställs.
Enligt 1 mom. i paragrafen är det möjligt att i bötesförfarandet förelägga att kostnaderna för alkohol- och drogtestning ska betalas till staten, om en person bötfälls i bötesförfarandet. Således är det inte längre behövligt att handlägga till exempel ett ärende som gäller rattfylleri i domstol endast på grund av ett föreläggande som gäller kostnaderna för alkohol- och drogtestning, om förutsättningarna för att avgöra ärendet i bötesförfarandet i övrigt är uppfyllda. När kostnaderna för alkohol- och drogtestning föreläggs iakttas samma förfarande som i påförandet av den egentliga boten. Den myndighet som påför boten förelägger även att kostnaderna för alkohol- och drogtestning ska betalas. Myndigheterna kan även pröva om förutsättningarna uppfyllda för att påföra kostnaderna för alkohol- och drogtestning i bötesförfarandet. I samband med frågan om ett samtycke av den bötfällde ska han eller hon även underrättas om de kostnader för alkohol- och drogtestning som ska ersättas.
Eftersom storleken av kostnaderna för alkohol- och drogtestning är etablerad och kan variera främst enligt omfattningen av de åtgärder som vidtagits vid testning, föreskrivs inget maximibelopp för beloppet av kostnaderna.
Paragrafens 2 mom. innehåller även en liknande skyldighet som i 9 kap. 1 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål om sänkning av en ersättning eller avstående från att påföra en sådan, om ersättningen ska anses vara oskälig. Den myndighet som påför boten ska bedöma skälighetsfrågan då den fattar beslutet om att förelägga att kostnaderna för alkohol- och drogtestning ska ersättas.
I 9 kap. 1 § 3 mom. i den nuvarande lagen om rättegång i brottmål finns det också ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilken det är möjligt att föreskriva att svaranden inte ska åläggas att till staten betala sådan ersättning som understiger det belopp som föreskrivits i förordningen. Det föreslås dock inte att någon motsvarande bestämmelse fogas till den nu föreslagna bestämmelsen. Med stöd av 21 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002) har Rättsregistercentralen en möjlighet att avstå från att driva in en fordran som understiger ett visst belopp i euro. Lagstiftningen innehåller således tillräckliga möjligheter att avstå från att driva in en fordran i de fall som handlar om indrivning av en fordran som penningmässigt sett är väldigt liten.
3 c §. Avgörande av privaträttsliga anspråk. Paragrafen innehåller bestämmelser om avgörande av privaträttsliga anspråk som framställs av målsäganden i bötesförfarandet.
Med stöd av paragrafen är det möjligt att i bötesförfarandet avgöra ett privaträttsligt anspråk som framställs av målsäganden och som grundar sig på det brottmål som behandlas. Ett brottsbaserat privaträttsligt anspråk av målsäganden kan omfatta person- och föremålsskador, en ersättning för lidande och så kallade indirekta skador, såsom utrednings- och rättegångskostnaderna i ärendet. I bötesförfarandet är det således möjligt att handlägga även personskador och ersättningar för lidande, men sådana ersättningar, i synnerhet ersättningar för lidande, skulle väldigt sällan handläggas och utfärdas i bötesförfarandet, eftersom dessa ersättningar sällan ens i domstol är ostridiga i fråga om grund och belopp. I bötesförfarandet är det inte möjligt att handlägga ett annat ersättningsanspråk som beror på ett brott och ett ersättningsanspråk av tredjepart. Det är möjligt att yrka på ränta på ett privaträttsligt anspråk som handläggs i bötesförfarandet.
I typfallet handlar det om till exempel skadestånd som anknyter till snatteri, vilket gäller värdet på den stulna produkten och kostnaderna för att utreda ärendet. Ett sådant ersättningsanspråk kan således avgöras i samma förfarande som det egentliga brottmålet. Anspråket avgörs av samma myndighet som även avgör det egentliga brottmålet. Myndigheten kan pröva om förutsättningarna för att avgöra yrkandet i bötesförfarandet är uppfyllda. Om handläggningen av ett privaträttsligt anspråk är förknippad med rättsliga frågor som lämnar utrymme för tolkning, kan ärendet inte anses vara lämpligt för bötesförfarandet. På samma sätt som i behandlingen av ett brottmål förutsätter behandlingen av ett ersättningsärende ett samtycke av parterna och i utredningen av samtycken ska de känna till innehållet i ersättningsanspråket.
Ett privaträttsligt anspråk kan behandlas om det inte är tvistigt. Detta innebär att parterna godkänner anspråket i fråga om såväl belopp som grund. Parterna ska således godkänna såväl storleken av den krävda ersättningen som de omständigheter som ligger till grund för ersättningen. Godkännandet uttrycks genom att parterna ger samtycke till att ärendet avgörs i bötesförfarande. Den myndighet som tar emot ett samtycke ska förvissa sig om att parterna förstår att samtycket utsträcker sig även till ett privaträttsligt anspråk och godkännandet av det. Det är även motiverat att underrätta målsäganden om inhämtningen av den behövliga utredningen för att medge en brottsskadeersättning. I ett bötesföreläggande, bötesyrkande och strafföreläggande är det dessutom ändamålsenligt att de privaträttsliga yrkandena och besluten om dessa i mån av möjlighet är preciserade och specificerade enligt ersättningsslag med tanke på en eventuell senare handläggning enligt brottsskadelagen. Ett tvistigt ersättningsanspråk kan inte handläggas i bötesförfarandet, utan ett sådant förutsätter domstolsbehandling.
Paragrafen innehåller även bestämmelser om maximibeloppet av ett ersättningsärende som ska handläggas i bötesförfarandet. Endast ersättningsärenden vars kapital är högst 5 000 euro vid den tidpunkt då ett bötesföreläggande eller bötesyrkande utfärdas kan avgöras i bötesförfarandet. Ersättningsanspråk som är större än så förutsätter ett avgörande av en domstol. I praktiken är de ersättningar som i typfallet utfärdas i bötesförfarandet dock i allmänhet högst några hundra euro. Enligt förslaget innehåller lagen inte bestämmelser om förfarandet för att revidera intressegränsen med några års mellanrum till exempel utifrån en ändring i livskostnadsindex. Med ett privaträttsligt anspråk av målsäganden utifrån ett brottmål avses anspråket i huvudmålet och anspråket avseende rättegångskostnader. Om ett ärende omfattar flera yrkanden, är deras sammanräknade belopp det avgörande. Det avgörande är kapitalet i yrkandet, räntorna beaktas inte. Beloppet i euro granskas enligt den tidpunkt då bötesföreläggandet eller bötesyrkandet getts. Således är tillämpningsområdet för förfarandet avgränsat på ett entydigt sätt. Å andra sidan innebär det att det i förfarandet är möjligt att handlägga även yrkanden som överskrider 5 000 euro, så länge som kapitalet i yrkandet är högst 5 000 euro vid den tidpunkt då bötesföreläggandet eller bötesyrkandet utfärdas.
I paragrafens 2 mom. regleras de begränsningar som gäller för handläggningen av ett ersättningsärende. I bötesförfarandet är det inte möjligt att avgöra ett lagstridigt eller klart orimligt anspråk och inte heller ett sådant anspråk som kränker en utomstående rättighet. Bestämmelsen motsvarar 20 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken, vilket innehåller bestämmelser om hinder för att styrka en förlikning mellan parterna i en rättegång. Innehållet i lagstridighet, oskälighet och en utomståendes rätt har behandlats i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar (RP 114/2004 rd, s. 52–53). I praktiken är ärenden som behandlas i bötesförfarandet dock i typfallet sådana att de ersättningsanspråk som behandlas är av klar natur och bestämmelsen i 2 mom. blir väldigt sällan tillämplig.
Ett privaträttsligt anspråk får inte heller handläggas i ett förfarande enligt bötesförfarandelagen, om yrkandet hänför sig solidariskt till flera personer. Handläggning av solidariska ersättningar i bötesförfarandet är ägnat att göra förfarandet komplicerat och föra med sig element som lämnar utrymme för tolkning i det, bland annat i fråga om hur ansvaret ska hänföras.
Om ett privaträttsligt anspråk på grund av ovan nämnda begränsningar inte kan handläggas i bötesförfarandet, hindrar detta inte att det egentliga brottmålet handläggs i förfarandet, om parterna ger samtycke till detta och en part inte framställer något privaträttsligt anspråk i förfarandet. Avsaknad av samtycke av parterna behandlas i motiveringarna till 4 och 5 §. I så fall är det möjligt att anhängiggöra ett eventuellt privaträttsligt anspråk i domstol som ett separat tvistemål.
4 §.Den misstänktes samtycke. Paragrafens 1 mom. innehåller på ett sätt som motsvarar nuläget bestämmelser om samtycke till bötesförfarandet av den misstänkte. Fortfarande gäller samtycket att den misstänkte avstår från en muntlig förhandling och samtycker till att ärendet avgörs i bötesförfarandet. Samtycket gäller även att ett eventuellt privaträttsligt anspråk av målsäganden handläggs i bötesförfarandet. Samtycket ges för att avgöra ärendet som helhet. Samtycket gäller således såväl för påförandet av det egentliga straffet som för kostnaderna för alkohol- och drogtestning och privaträttsliga anspråk. Den misstänkte kan således inte ge ett samtycke endast till att straff utfärdas. Om den misstänkte till exempel inte samtycker till att ett privaträttsligt anspråk avgörs, kan ärendet inte handläggas i bötesförfarandet till någon del.
Man ska fortfarande referera samtyckets betydelse för målsäganden och underrätta honom eller henne om den påföljd som påförs, på samma sätt som i den gällande lagen. Eftersom även kostnaderna för alkohol- och drogtestning och ett privaträttsligt anspråk av målsäganden kan avgöras i bötesförfarandet, underrättas den misstänkte även om dessa uppgifter. Den tjänsteman som tar emot ett samtycke har till skyldighet att ge den misstänkte en heltäckande och detaljerad förklaring av betydelsen av samtycket. Ärendet ska gås igenom med den misstänkte i det skede då ärendet utreds. Den misstänkte underrättas i detta skede även om exakt hurudana konsekvenser som krävs för honom eller henne i ärendet. I fråga om minderåriga misstänkta ska även bestämmelserna i 14 och 15 § i 7 kap. i förundersökningslagen beaktas. Utifrån dessa uppgifter och denna utredning har den misstänkte tillräckliga uppgifter för att som helhet bedöma om han eller hon samtycker till bötesförfarandet och om han eller hon anser att det privaträttsliga anspråket är ostridigt.
Enligt 2 kap. 5 § i förundersökningslagen är en misstänkt för brott part i förundersökningen. Enligt 2 mom. i paragrafen tillämpas de bestämmelser som gäller för parter på en parts vårdnadshavare eller intressebevakare. I synnerhet 7 kap. 14 och 15 § i lagen innehåller bestämmelser om ställningen för en vårdnadshavare och en laglig företrädare under ett förhör och information om ett förhör till vårdnadshavaren eller en laglig företrädare.
Om den som misstänks för brott är minderårig, ska man då samtycket utreds beakta förundersökningslagens bestämmelser om ställningen för en vårdnadshavare eller en annan laglig företrädare och deras möjlighet att föra talan så som föreskrivs i 7 kap. 14 § i förundersökningslagen och i 12 kap. 1 och 2 § i rättegångsbalken, till vilka det hänvisas i ovan nämnda paragraf i förundersökningslagen.
Paragrafens 5 mom. innehåller inte längre bestämmelser om återtagande av ett samtycke, utan momentet hävs. Således ges samtycken en gång då förfarandet börjar, vilket innebär att den tjänsteman som tar emot samtycket särskilt omsorgsfullt ska förvissa sig om att den som gett samtycket förstår till vad han eller hon ger samtycke.
5 §.Målsägandens samtycke. Paragrafens 1 mom. innehåller på ett sätt som motsvarar nuläget bestämmelser om ett samtycke till bötesförfarandet av målsägande. Förfaringssätten för ett samtycke motsvarar i hög grad vad som konstaterats ovan om ett samtycke av en misstänkt. Vid utredningen av om målsäganden ger samtycke ska man även utreda om målsäganden samtycker till att brottmålet, men även hans eller hennes ostridiga privaträttsliga anspråk, avgörs i bötesförfarandet. Även ett samtycke av målsäganden gäller ärendet som helhet. Således ska ett samtycke ges såväl till att ett straff utfärdas som till att ett eventuellt privaträttsligt anspråk avgörs. Om målsäganden dock inte vill framställa sitt ersättningsanspråk i bötesförfarandet, har han eller hon möjlighet att framställa anspråken i en separat civilprocess, varvid det handlar om avgörande av ett privaträttsligt anspråk och varvid de samtycken som ges för det inte blir aktuella i bötesförfarandet.
Förande av talen av vårdnadshavarna eller en annan laglig företrädare till en minderårig målsägande i ett brott ska beaktas på motsvarande sätt som konstaterats ovan i fråga om en minderårig brottsmisstänkt. Detta gäller för ett samtycke till att såväl brottmålet som ett eventuellt privaträttsligt anspråk handläggs.
Paragrafens 2 mom. innehåller inte längre heller bestämmelser om återtagande av ett samtycke av målsäganden.
7 §.Förundersökning. Paragrafen innehåller bestämmelser om den förundersökning som ska göras i bötesförfarandet.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs att förundersökningslagen tillämpas på förundersökning av brott som avses i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot och att föra att utreda brottet görs en summarisk förundersökning enligt 11 kap. 2 § i förundersökningslagen, där endast de omständigheter utreds som är nödvändiga för att ett bötesyrkande, bötesföreläggande eller ordningsbotsföreläggande ska kunna utfärda Även i ärenden som omfattas av det föreslagna utvidgade tillämpningsområdet görs en summarisk förundersökning således i den omfattning som bötesförfarandet förutsätter. Paragrafens 1 mom. innehåller därtill bestämmelser om hörande av den som misstänks för brottet och målsäganden i förundersökningen.
Förfarandet är dock fortfarande förknippat med vissa undantagsbestämmelser, beroende på hur grovt brott som undersöks.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om det strängaste straff som föreskrivs för brottet är böter eller fängelse i högst sex månader, får förundersökning göras utan att 4 kap. 10 § 2 mom. och 13 och 16 § samt 7 kap. 16 § i förundersökningslagen iakttas.
Huvudregeln är således att det fortfarande är möjligt att i förundersökningen avvika från vissa skyldigheter i förundersökningslagen i fråga om brott för vilka det strängaste föreskrivna straffet är under sex månaders fängelse. Ändringen jämfört med tidigare är att man framöver vid summarisk förundersökning i bötesförfarandet ska fullgöra kraven i 7 kap. 14–15 § i förundersökningslagen. Således beaktar man i bötesförfarandet framöver bestämmelserna om närvaro av en laglig företrädare för en omyndig i förhöret och kontakten till en laglig företrädare för en omyndig. Således tillgodoses rättigheterna för minderåriga ännu bättre än tidigare. Däremot görs inte någon ändring i bestämmelsen om deltagande av en företrädare för socialmyndigheterna i förhöret i 7 kap. 16 § i förundersökningslagen. Om förutsättningarna för att göra en barnskyddsanmälan är uppfyllda, ska polisen även framöver göra en sådan anmälan.
I brott som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet, det vill säga i gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är över sex månaders fängelse, är det i en summarisk förundersökning inte möjligt att till någon del avvika från de nämnda skyldigheterna i förundersökningslagen. Således beaktas omständigheterna i EU-regleringen i undersökningen och parternas rättsskydd tillgodoses på behörigt sätt.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att om det för brottet har föreskrivits strängare straff än fängelse i sex månader, ska det i bötesyrkandet antecknas uppgifter om att den misstänkte har avstått från sin rätt att anlita ett biträde och om information enligt 4 kap. 10 § 2 mom. i förundersökningslagen och om underrättelser enligt 4 kap. 16 § i den lagen som getts den misstänkte i samband med detta samt de uppgifter som avses i 9 kap. 6 § 3 mom. i den lagen.
Genom regleringen i momentet genomförs även den registreringsskyldighet som beror på EU-regleringen, vilken i annat fall inte genomförs i bötesförfarandet, då förhörsberättelsen antecknas på bötesblanketten i stället för i förundersökningsprotokollet eller förhörsprotokollet och då inget pärm- eller anteckningsblad för ett protokoll bildas i ett ärende som handläggs i bötesförfarandet. Registreringsskyldigheterna gäller direkt bland annat för de i 4 kap. 10 § 2 mom. 13 § och 16 § i förundersökningslagen avsedda skyldigheterna för en myndighet och i sak motsvarar skyldigheterna de registreringsbestämmelser som utfärdats för att genomföra tolkningsdirektivet, direktivet om rätt till information och försvarardirektivet (se även 1 kap. 3 § 10 och 12 punkterna i förundersökningsförordningen och 9 kap. 6 § 3 mom. i förundersökningslagen). Innehållsmässigt görs anteckningar på samma sätt som i de nämnda bestämmelserna, men tekniskt sett kan de göras på ett sätt som övervägts vara ändamålsenligt, till exempel genom att lagra dem i informationssystemet för polisärenden eller på bötesblanketten.
På grund av tillgodoseendet av den rättighet som gäller översättningar är det nödvändigt att anteckningarna om tolkning och översättningar görs på så sätt att den åklagare som granskar bötesyrkandet enkelt kan upptäcka om den misstänkte har behov av översättningar på det sätt som föreskrivs i 4 kap. 13 § i förundersökningslagen eller i 6 a kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål. Även bestämmelserna i språklagen (423/2003) ska beaktas i bedömningen. Med tanke på översättning anses ett bötesyrkande vara en i 4 kap. 13 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd väsentlig handling som hör till förundersökningsmaterialet. Det ska översättas, om ett strängare straff än fängelse i sex månader har föreskrivits för ett eller flera brott som omfattas av yrkandet. Översättningen kan ges som ett muntligt sammandrag eller så kan den misstänkte avstå från rätten till en översättning om de förutsättningar som föreskrivs i 2 och 3 mom. i den nämnda paragrafen är uppfyllda (se RP 63/2013 rd, s. 30–31). I fråga om ett strafföreläggande och ett annat avgörande enligt denna lag (27–33 §) gäller i fråga om översättning svarandens rätt till en översättning av domen enligt 6 a kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål. Även bestämmelserna i språklagen ska beaktas. Det är fortfarande möjligt att inte översätta ett strafföreläggande till den del som uppgifterna i det är av betydelse för om den misstänkte känner till det ärende som gäller honom eller henne. En polisman kan till exempel göra anteckningen i fältet för fri text på yrkandeblanketten, varvid åklagaren ser översättningen direkt utan behov av att utreda ärendet på eget initiativ. Däremot är inte syftet att någon separat anteckning om hörande på finska behöver göras på den blankett som ska ifyllas i bötesförfarandet, även om det finns bestämmelser om en allmän skyldighet att anteckna det använda språket i den första meningen i 9 kap. 6 § 3 mom. i förundersökningslagen, till vilket det hänvisas i bestämmelsen. Det är inte behövligt att bedöma ett bötesföreläggande av en polisman med tanke på översättningen, eftersom ett bötesföreläggande utfärdas för ett brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i högst sex månader, varvid de grundläggande bestämmelserna om mindre förseelser blir tillämpliga.
Ett bötesyrkande som gäller brott med ett maximistraff på över sex månader kan framöver delges på händelseplatsen endast om bestämmelserna om översättning och tolkning i förundersökningslagen de facto kan iakttas. Vid behov ska den summariska förundersökningen fortsättas vid polisinrättningen, en fullskalig förundersökning göras eller så ska ärendet överföras till den normala handläggningsordningen för brottmål. I typfallet kan det bli behövligt att förfara på något av de ovan nämnda sätten till exempel om kunskaperna i ett gemensamt språk är otillräckliga med tanke på rättsskyddet.
På ett sätt som motsvarar nuläget föreskrivs i paragrafens 3 mom. att om parterna inte har samtyckt till att saken handläggs i ett förfarande enligt denna lag, ska en förundersökning för sakens fortsatta handläggning göras i den omfattning som förutsätts av åtalsprövningen. Ändringen av momentet gäller endast att man för tydlighetens skull i momentet beaktar även en situation där den som misstänks för ett brott inte gett samtycke till bötesförfarandet.
Enligt 4 mom. i den nya paragrafen kan förundersökningsmyndigheten vid behov diskutera med åklagaren om sakens lämplighet för ett förfarande som avses i denna lag eller den rättsliga bedömningen av saken i övrigt. Bestämmelsen är inte förpliktande, utan polisen har möjlighet att med låg tröskel göra en förfrågan till åklagaren om ärendets lämplighet för bötesförfarandet, den eventuellt rätta brottsrubriceringen och om omständigheter som gäller mätningen av gärningen. Syftet med bestämmelsen är att då tillämpningsområdet utvidgas trygga polisens möjlighet att be åklagaren om råd om ett ärende som eventuellt handläggs i bötesförfarandet utan att sådan konsultering belastar de strikta förfarandemodellerna. Detta regleringsalternativ får även stöd av åklagarens självständiga och oberoende beslutanderätt, varvid den åklagare som till slut avgör ärendet har möjlighet att i sista hand dra upp riktlinjerna i ärendet. Med beaktande av de allmänna förutsättningarna för bötesförfarandet, det vill säga kravet på att ärendet ska vara enkelt och klart, kan det konstateras att om ärendet är juridiskt oklart eller mångtydigt, ska ärendet i princip inte framställas för att avgöras i bötesförfarandet, utan ärendet ska styras till straffprocessen.
Konsulteringen av åklagaren kan genomföras till exempel via det nuvarande joursystemet för åklagarna, där jour har ordnats för varje åklagardistrikt under tjänstetid och där det finns en separat riksomfattande jour utanför tjänstetid. Den föreslagna ändringen kan leda till ett ändringsbehov av riksåklagarens anvisning om åklagarnas riksomfattande beredskap (RÅ 2024:2) och anvisningen om snabb handläggning av brottmål (RÅ 2023:2).
8 §. Innehållet i ett bötesyrkande, bötesföreläggande och ordningsbotsföreläggande.Paragrafens 5 mom. kompletteras med ett omnämnande om att man till ett bötesyrkande och bötesföreläggande ska foga information om beloppet av brottsofferavgiften och därtill beloppet av de kostnader för alkohol- och drogtestning för vilka ersättning krävs samt grunden för och beloppet av de privaträttsliga anspråk för vilka ersättning krävs. I samband med ett ordningsbotsföreläggande ska man ange grunden för och beloppet av de privaträttsliga anspråk för vilka ersättning krävs. På så sätt säkerställs att den som meddelats ett föreläggande får information om alla påföljder och avgifter som kommer att utfärdas för honom eller henne. Motsvarande omständigheter ska även med stöd av 24 § 2 mom. i lagen antecknas i ett strafföreläggande som utfärdas av en åklagare.
13 §.Överlämnande av ett bötesyrkande till åklagaren. Paragrafen kompletteras med ett omnämnande om att man utöver bötesyrkandet och uppgift om beloppet av brottsofferavgiften, för utfärdandet av ett strafföreläggande, även ska ge åklagaren uppgift om beloppet av de kostnader för alkohol- och drogtestning för vilka ersättning krävs och om grunden för och beloppet av de privaträttsliga anspråk för vilka ersättning krävs.
35 §.Besvär. Från paragrafens 1 mom. stryks bestämmelserna om besvärsgrunderna i fråga om målsäganden. Målsäganden kan söka ändring i ett föreläggande enligt 34 § 1 mom. på motsvarande grunder som ett avgörande av tingsrätten överklagas till hovrätten. I besvären är det möjligt att till exempel bestrida det händelseförlopp som ligger till grund för föreläggandet eller så kan besvären gälla en påföljd som påförts den misstänkte eller bevisvärderingen. Målsäganden kan naturligtvis motivera sina besvär även på grunder enligt den nuvarande lagen, det vill säga grunder för en klagan, tillämpning av fel lag eller att hans eller hennes samtycke är ogiltigt. I fråga om målsäganden motsvarar grunderna för besvären framöver besvärsgrunderna för den som meddelats ett föreläggande.
35 c §.Annan handläggning av besvärsärenden. Paragrafens rubrik ändras så att den nämner handläggningen av besvärsärenden. Från paragrafens 1 mom. stryks omnämnandet av den som meddelats ett föreläggande. Således tillämpas förfarandet enligt 35 c § i bötesförfarandelagen i handläggningen av besvär av såväl av den som meddelats ett föreläggande som av målsäganden. Åklagaren ska se till att förundersökning, med anledning av besvär av den som meddelats ett föreläggande, görs i en sådan omfattning som ändringssökandet förutsätter.
I fråga om den närmare tillämpningen av bestämmelsen gäller i tillämpliga delar vad som konstaterats i regeringens proposition RP 103/2017 rd, s. 60–62.
Ett skriftligt svar begärs även av den som meddelats ett föreläggande vid besvär av målsäganden. Eftersom besvär som anförs av målsäganden gäller bedömningen av det brott som avgjorts i bötesförfarandet, har åklagaren inte någon skyldighet att göra förundersökning i den omfattning som ändringssökande förutsätter, utan denna skyldighet för åklagaren gäller endast de besvär som anförs av den som meddelats ett föreläggande och den därpå följande förundersökningen. Åklagaren behöver inte nödvändigtvis vara närvarande, då huvudförhandling ordnas med anledning av målsägandens besvär. Däremot ska åklagaren alltid vara närvarande i huvudförhandlingen då besvär av den som meddelats ett föreläggande handläggs. Hänvisningsbestämmelsen till 26 kap. 24 § i rättegångsbalken lämnar utrymme för prövning om huvudförhandlingens förlopp.
I paragrafens 2 mom. görs endast en språklig ändring.
Till paragrafens 3 mom. fogas ett omnämnande om att den som meddelats ett föreläggande betraktas som motpart vid besvär av målsäganden. Syftet med ändringen är att förtydliga regleringen i en situation där man i tingsrätten handlägger ett ärende utifrån besvär av målsäganden. Åklagaren är inte motpart vid besvär av målsäganden, utan åklagaren kan då anses vara delaktig i ärendet.
35 d §.Handläggning av besvärsärenden som gäller endast privaträttsliga anspråk. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras. Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggningen av ett ärende, om ärendet gäller endast ett privaträttsligt anspråk som avgjorts i ett förfarande enligt bötesförfarandelagen. Då iakttas vid handläggning av besvär i tingsrätten vad som i 26 kap. 1, 3–6, 8, 17–24 och 28 § i rättegångsbalken föreskrivs om handläggning av besvär i hovrätten. Huvudförhandling ska förrättas om en part begär det eller om tingsrätten anser att en sådan behövs.
I fråga om den närmare tillämpningen av bestämmelsen gäller i tillämpliga delar vad som konstaterats i regeringens proposition RP 103/2017 rd, s. 60–62, med undantag för hänvisningarna till 26 kap. 2 § 2 mom. i rättegångsbalken och åklagarens skyldighet att se till att förundersökning görs i den omfattning som ändringssökande förutsätter.
Det föreslås att 2 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om att vad som föreskrivs om handläggning av brottmål i tingsrätt i övrigt iakttas vid förfarandet. I och med att dessa bestämmelser utfärdas är det inte behövligt att i tingsrätten avskilja ett tvistemål från ett brottmål. I fråga om tolkning och översättning iakttas således bestämmelserna i 4 kap. 2 § i rättegångsbalken.
I handläggningen av ett bötesförfarandeärende iakttas inte den så kallade preklusionsregleringen, eftersom de bestämmelser som gäller den inte blir tillämpliga. I tingsrätten är bötesförfarandet inte ett förberedande skede för en rättegång som hålls på grund av besvär (6 kap. 9 § i rättegångsbalken). I handläggningen av ett ärende i tingsrätten tillämpas inte heller 25 kap. 17 § i rättegångsbalken, vilken gäller för hovrätterna. Det är ändamålsenligt att handlägga och avgöra ärendet utifrån ett maximalt begränsat material i bötesförfarandet. Därför ska det inte anses vara motiverat att parterna inte kan lägga fram ny bevisning i handläggningen av ett besvärsärende som gäller ett privaträttsligt anspråk i tingsrätten.
I paragrafens 3 mom. definieras motparterna i handläggningen av ett besvärsärende som gäller ett privaträttsligt anspråk. Den som meddelats ett föreläggande och målsäganden anses vara motparter till varandra. Om ändringssökandet handlar endast om handläggning av privaträttsliga anspråk, är åklagaren delaktig i ärendet i ändringssökandet. Således begärs inget svar av åklagaren i besvärsärendet och åklagaren behöver inte delta i en eventuell huvudförhandling.
38 §.Verkställighet Till paragrafen fogas omnämnanden om verkställighet av ett beslut som gäller de kostnader för alkohol- och drogtestning och privaträttsliga anspråk vilka framöver bestäms i bötesförfarandet. Verkställigheten av kostnaderna för alkohol- och drogtestningen sker i enlighet med lagen om verkställighet av böter. I verkställigheten av ett beslut om privaträttsliga anspråk iakttas å sin sida bestämmelserna i utsökningsbalken. För tydlighetens skull fogas till 2 kap. 2 § i utsökningsbalken bestämmelser om verkställighet av en ersättning som påförts i bötesförfarandet.
Övergångsbestämmelse. En övergångsbestämmelse föreslås för lagen. Enligt den tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdande på handläggning av bötesyrkanden, bötesförelägganden och strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet av denna lag och vid sökande av ändring i ordningsbotsförelägganden, bötesförelägganden och strafförelägganden som utfärdats före ikraftträdandet av denna lag. Således handläggs anhängiga bötesförelägganden, bötesyrkanden och strafförelägganden till slut och besvär som gäller dessa anförs i samma förfarande som i det förfarande i vilket handläggningen av ärendet börjat.