Allmän motivering

Allmänt

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Propositionen bygger på regeringens principbeslut av den 11 april 2002 om tryggande av hälso- och sjukvården i framtiden, och enligt den arrangeras det i genomsnitt 3—10 dagar fortbildning per år för personalen, beroende på grundutbildningens längd, hur krävande arbetet är och hur befattningsbeskrivningen ändras. Det är positivt att det nationella hälsovårdsprojektet framskrider i detta avseende. Det kan anses vara motiverat med styrning på lagnivå eftersom det rör sig om en så pass viktig sak som att se till att kunskaperna ligger på en hög nivå inom hälsovården, som är av central betydelse för medborgarnas välfärd. De nya bestämmelserna ger en möjlighet att mer systematiskt än tidigare uppskatta behovet av fortbildning samt att svara mot utbildningsbehovet. Det finns redan nu ett stort utbud av fortbildning, men det är brokigt och har inte till alla delar ansetts motsvara de anställdas fortbildningsbehov. Det finns inte heller någon systematik när det gäller att söka och bli antagen till fortbildning. Att genom lag påföra arbetsgivaren en skyldighet att ansvara för de anställdas fortbildning är ett lämpligt sätt att systematisera och trygga hälsovårdspersonalens fortbildning och att se till att utbildning erbjuds beroende på befolkningens hälso- och sjukvårdsbehov.

Fortbildningens innehåll

Avsikten med fortbildning är att öka och upprätthålla tjänsteinnehavarnas och arbetstagarnas yrkesskicklighet och kompetens. Fortbildningen har en nära koppling till arbetsuppgifterna och utvecklingen av dem. Det behövs fortbildning för att upprätthålla yrkesskickligheten och utveckla sitt kunnande, men även för stresshantering i arbetet och för genomförande av ändringarna inom hälso- och sjukvården.

Enligt de föreslagna lagändringarna kan social- och hälsovårdsministeriet meddela närmare föreskrifter om fortbildning, vilket är motiverat med tanke på harmoniseringen och utvecklingen av utbildningspraxis. Det som måste prioriteras är långsiktig och välplanerad fortbildning som skapar ny praxis, menar utskottet. Fortbildningen måste vara nära knuten till nationella utvecklingsprogram inom social- samt hälso- och sjukvården och den strategiska utvecklingen av organisationerna. Fortbildningen ska ordnas utifrån organisationernas behov, men den ska också stödja arbetstagarens individuella yrkesutveckling.

Lagförslagen är så formulerade att de betonar sådan fortbildning som ordnas för personalen. Utbildning på eget initiativ bör också stödjas som en del av personalens fortbildning förutsatt att utbildningen är systematisk och ändamålsenlig med tanke på arbetsplatsens strategiska riktlinjer och utvecklingen av individens yrkesskicklighet. Däremot får delar av grundutbildningen inte heller i framtiden överföras på fortbildningen, utan grundutbildningen måste även i fortsättningen vara av tillräckligt hög kvalitet och tillräckligt enhetlig. Utskottet påpekar att det i den personalutveckling som siktar på att öka och upprätthålla yrkesskickligheten dessutom ingår rekrytering, inskolning, handledning och arbetsrelaterade insatser.

Fortbildningens kvantitet

Enligt regeringens principbeslut ska det ordnas i genomsnitt 3—10 dagar fortbildning per år för hälso- och sjukvårdspersonalen. I motiveringen till propositionen sägs det att den kvantitativa utgångspunkten ska vara den riktlinje som ingår i regeringens principbeslut. Däremot föreslås det inte att bestämmelser om kvantiteten på fortbildningen ska införas i lag eller förordning. Detta anser utskottet vara motiverat eftersom det kan förekomma mycket stora variationer på årsnivå när det gäller enskilda tjänsteinnehavares eller befattningshavares fortbildningsbehov. Dessutom kan det hända att utbildningens innehåll blir lidande om strävan att uppnå de kvantitativa målen blir viktigare. Utskottet påpekar likväl att det högsta antal utbildningsdagar enligt det genomsnittliga målet som anges i motiveringen inte får utgöra någon övre gräns.

Det är bra att målgrupp för fortbildningen är hela den personal som deltar i hälso- och sjukvården inom hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter. En sådan fortbildningsskyldighet är väl anpassad att garantera patienterna en friktionsfri samlad vård. En framgångsrik vård kräver att både de som direkt deltar i vården och dessutom de som tillhandahåller stödtjänster för vården omfattas av fortbildningen.

Att ordna fortbildning

Om fortbildning ska erbjudas i den omfattning som föreslagits krävs det fler vikarier. Bristen på vikarier samt de knappa resurserna för anställning kommer sannolikt att i praktiken försvåra genomförandet av fortbildningen. Fortbildningen kommer även att kräva betydande ekonomiska insatser av den kommunala arbetsgivaren. På lång sikt kan en ändamålsenlig fortbildning å andra sidan göra det lättare att få personal och att få de anställda att stanna kvar inom den offentliga hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter.

Strategierna för organisationerna inom den berörda tjänstesektorn innefattar planering och genomförande av fortbildning som utvecklar tjänsterna och yrkesskickligheten. Det rör sig om en krävande process. En förutsättning för att utbildningen ska ha rätt inriktning och avsedd verkan är att samarbetet löper smidigt mellan den som upphandlar utbildningen och den som tillhandahåller utbildningstjänsterna. Utöver utbildningsorganisationerna och organisationerna inom arbetslivet bör även länsstyrelserna, landskapsförbunden, kompetenscentren och arbetskraftsmyndigheterna delta i planeringssamarbetet. Samarbetet gör det möjligt att testa bra lösningar och att beakta i synnerhet små verksamhetsenheters behov. De universitet, högskolor och organisationer som traditionellt ordnat fortbildning har samlat på sig kompetens och expertis. Efterfrågan på deras utbildning har dock minskat till följd av de knappa anslagen. Den ackumulerade kompetensen och den ackumulerade expertisen bör likväl utnyttjas när fortbildningen organiseras.

Uppföljning och utvärdering

För närvarande finns ingen systematisk uppföljning av fortbildningen och utvärderingen är obetydlig. Den föreslagna reformen innebär att utbildningen måste bli mer systematisk och att uppföljningen måste utvecklas. Hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter måste följa upp fortbildningen med hjälp av personalbokslut, och den landsomfattande uppföljningen ska enligt planerna ske med hjälp av statistiska uppgifter. De statistiska uppgifterna kommer att samlas ihop med hjälp av verksamhetsenheternas uppföljningsuppgifter. Enbart uppföljning är emellertid inte i sig nog för en utvärdering av hur fortbildningens mål har uppnåtts. Därför bör även fortbildningens verkningar utvärderas. Resultatet av utvecklingen och utbildningen av personalen samt av de anställdas inlärning bör i förtsta hand utvärderas efter hur de nya kunskapernas syns i arbetet och i de hälso- och sjukvårdstjänster som medborgarna erbjuds.

Utvidgning av fortbildningen

Enligt propositionen bereder social- och hälsovårdsministeriet ändringar i lagen om privat hälso- och sjukvård. På ministeriet pågår dessutom separat lagberedningsarbete som gäller tryggande av fortbildningen för de anställda inom den sociala sektorn. Utskottet anser att också den privat anställda hälso- och sjukvårdspersonalens fortbildningsbehov måste beaktas i reformarbetet. Den privata sektorn skulle ha nytta av regionalt samarbete över organisations- och sektorsgränserna. En fördel med ett sådant samarbete vore till exempel enhetliga riktlinjer när det gäller vårdpraxis och arbetssätt. Det är dessutom särskilt brådskande med att utsträcka fortbildningsskyldigheten så att även de anställda inom socialvården kan dra nytta av den, menar utskottet.