Tobaksrökning är en av de största folkhälsoriskerna i de utvecklade länderna och en snabbt växande riskfaktor för folkhälsan i utvecklingsländerna. Den globala ekonomiska integrationen har skapat gynnsamma förutsättningar för marknadsföringen av tobak överallt i världen. Nationella hälsovårdspolitiska åtgärder räcker inte till för att avvärja tobakens skadeverkningar.

År 1999 inleddes konventionsförhandling-arna genom att Världshälsoorganisationens (WHO) 52:a generalförsamling lade fram en resolution om upprättande av en ramkonvention om tobakskontroll, nedan konventionen (Framework Convention on Tobacco Control, FCTC). Förhandlingarna inleddes i oktober 2000 i Genève vid det internationella förhandlingsorganets (International Negotiating Body, INB) första sammanträde. I förhandlingarna deltog nästan alla medlemsstater i Världshälsoorganisationen samt Europeiska gemenskapernas kommission. Finland har under hela processen aktivt agerat för att en stark konvention om tobakskontroll ska upprättas.

Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll antogs enhälligt vid WHO:s generalförsamling i Genève den 21 maj 2003. I Europeiska gemenskapens inlägg i generalförsamlingen konstaterades att gemenskapen avser att snarast möjligt börja förbereda en ratificering av konventionen. Tobakskonventionen har varit öppen för undertecknande i Genève den 16—22 juni 2003 och i New York under tiden den 30 juni 2003 till den 29 juni 2004. Efter undertecknandet följer en ratifikationsprocess. Konventionen träder i kraft 90 dagar efter det att 40 länder har ratificerat den. Hittills har 118 länder undertecknat konventionen, men än så länge har bara 16 ratificerat den.

Bekämpningen av tobakens skadliga hälsoeffekter grundar sig på den nationella lagstiftningen, men det finns också gemenskapslagstiftning på detta område. Konventionen är ett folkhälsofokuserat multilateralt fördrag. Den förstärker det globala samarbetet för att minska tobaksrökning. Den är omfattande och innehåller artiklar om bland annat tobaksreklam, tobaksförsäljning, förpackningsmärkningar, olaglig handel, exponering för tobaksrök och beskattning. De länder som har begränsad eller ingen nationell tobakslagstiftning har störst nytta av konventionen.

Förpliktelserna i konventionen är dels rekommendationer och dels minimikrav som de länder som ratificerat konventionen bör iaktta. Konventionstexten uppmuntrar stater att genomföra ännu mer långtgående åtgärder. En allmän förpliktelse för alla länder är att regelbundet uppdatera och utvärdera sina övergripande nationella strategier, planer och program för tobakskontroll.

Gällande rätt i Finland uppfyller de krav som konventionen ställer för konventionsstaterna. Därför föreslås inga ändringar i gällande finländsk lagstiftning. I landskapet Åland tillämpas landskapets egen tobakslag (tobakslag för landskapet Åland ÅFS 64/1997).

Konventionen har som mål att minska tobaksrökning på sikt och att skydda människor mot exponering för tobaksrök. Avsikten med konventionen är att främja folkhälsa globalt och den tar upp ett brett spektrum av frågor kring tobakskontroll. Konventionen är en ramkonvention och på basis av den kan tilläggsprotokoll upprättas längre fram.

Målet med propositionen är att få riksdagens godkännande för den. I den ingår också ett förslag till en s.k. blankettlag genom vilken de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen ska ändras.