4.1  Nya byggnader (artikel 7, bilaga I och III)

Kommissionen föreslår ändringar i det gällande direktivet när det gäller kraven på nya byggnaders energiprestanda så att nya byggnader som utnyttjas eller ägs av offentliga myndigheter ska vara nollutsläppsbyggnader från ingången av 2027 och alla nya byggnader från ingången av 2030. Fram till dess att dessa krav blir tillämpliga ska medlemsstaterna säkerställa att alla nya byggnader är åtminstone nära-nollenergibyggnader. Kraven som gäller nära-nollenergibyggnader bör vara lägre än den kostnadsoptimala nivå som medlemsstaterna rapporterar för 2023. 

Enligt förslaget avses med nollutsläppsbyggnad en byggnad med mycket hög energiprestanda där den mycket låga mängd energi som ändå krävs helt täcks av energi från förnybara energikällor som produceras på plats, eller levereras från en gemenskap för förnybar energi eller från ett fjärrvärme- och fjärrkylsystem.  

I förslaget ges det maximivärden för nollutsläppsbyggnaders primärenergianvändning. Kommissionen kan ändra dessa maximivärden genom en delegerad akt. Maximivärdena fastställs som numeriska värden för bostadshus och kontorsbyggnader så att unionens område indelas i fyra klimatzoner: nordiskt, mediterrant, oceaniskt och kontinentalt klimat. Till samma nordiska klimatzon med Finland hör Estland, Lettland, Litauen och Sverige.  

I bostadshus bör maximivärdet för primärenergianvändning inom den nordiska klimatzonen vara mindre än 75 kilowattimmar om året per kvadratmeter golvyta. I kontorsbyggnader bör maximivärdet för primärenergianvändning analogt vara mindre än 90 kilowattimmar om året per kvadratmeter golvyta. Inom de övriga klimatzonerna är maximivärdena något lägre. Som maximivärde för övriga byggnader ska i de nationella kraven för nära-nollenergibyggnader minst de gränsvärden för primärenergianvändning tillämpas som ska fastställas på kostnadsoptimal nivå. 

I bilaga III till förslaget anges utöver maximivärdena också andra villkor som kompletterar definitionen av nollutsläppsbyggnader. En nollutsläppsbyggnad får inte orsaka några koldioxidutsläpp på plats från fossila bränslen. Dessutom ska den totala årliga primärenergianvändningen i en ny eller renoverad nollutsläppsbyggnad på årsbasis helt täckas av energi från förnybara energikällor som produceras på plats, av förnybar energi från en gemenskap för förnybar energi eller av förnybar energi och spillvärme från ett effektivt system för fjärrvärme och fjärrkyla. Avsikten är att kriterierna och definitionerna för dessa energikällor och denna energiproduktion ska regleras i direktiv (EU) 2018/2001 [ändrat direktiv om förnybar energi] och i direktiv (EU) .../... [omarbetning av energieffektivitetsdirektivet] som för närvarande behandlas av Europaparlamentet och rådet. 

Endast om det på grund av byggnadens art eller brist på tillgång till gemenskaper för förnybar energi eller godtagbara system för fjärrvärme och fjärrkyla inte är tekniskt möjligt att uppfylla de nämnda kraven får enligt kommissionens förslag den totala årliga primärenergianvändningen också täckas av energi från nätet som uppfyller kriterier fastställda på nationell nivå. 

De val av primärenergi- eller viktningsfaktorer som gjorts och datakällorna ska rapporteras till kommissionen i enlighet med standarden EN 17423. Enligt förslaget får medlemsstaterna alternativt välja att använda en primärenergifaktor för el som är anpassad till EU-genomsnittet i linje med omarbetningen av energieffektivitetsdirektivet.  

Kommissionen föreslår att en ny byggnads bidrag till den globala uppvärmningspotentialen (Global Warming Potential, GWP) under hela dess livscykel ska beräknas. Uppvärmningspotentialen ska anges i energicertifikaten från ingången av 2027 för nya byggnader med en golvyta som är större än 2000 kvadratmeter och från ingången av 2030 för alla nya byggnader.  

Enligt förslaget ska medlemsstaterna för nya byggnader beakta frågor om hälsosamma inomhusklimatförhållanden, klimatanpassning, brandsäkerhet, risker kopplade till intensiv seismisk aktivitet och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Medlemsstaterna ska också beakta koldioxidupptag i samband med koldioxidlagring i eller på byggnader. 

4.2  Befintliga byggnader

Nationell byggnadsrenoveringsplan (artikel 3)  

Enligt förslaget ska varje medlemsstat fastställa en nationell byggnadsrenoveringsplan för att säkerställa renovering av byggnadsbeståndet till ett byggnadsbestånd med en hög grad av energieffektivitet där fossila bränslen fasas ut senast 2050 i syfte att ändra de befintliga byggnaderna till nollutsläppsbyggnader. Planen ska ersätta de i enlighet med det gällande direktivet upprättade långsiktiga nationella renoveringsstrategierna från 2020 som sträcker sig till 2050. Denna plan ska bland annat ha nationellt fastställda mål och mätbara framstegsindikatorer med avseende på klimatneutralitetsmålet för 2050 och innehålla nationella mål för 2030, 2040 och 2050 avseende den årliga energirenoveringstakten, den primära och slutliga energianvändningen och minskningar av de driftsrelaterade växthusgasutsläppen. I planen ska också ingå en översikt över genomförda och planerade politiska strategier och åtgärder till stöd för genomförandet av färdplanen, en översikt över investeringsbehoven för genomförandet av byggnadsrenoveringsplanen, finansieringskällor och ekonomiska åtgärder samt de administrativa resurserna för byggnadsrenovering. 

Vart femte år ska varje medlemsstat till kommissionen överlämna ett utkast till sin byggnadsrenoveringsplan, med användning av mallen i bilaga II. I mallen ingår det rikligt med detaljerade obligatoriska och frivilliga element. Enligt förslaget ska medlemsstaterna lämna in det första utkastet till byggnadsrenoveringsplan till kommissionen senast den 30 juni 2024 och den slutliga planen senast den 30 juni 2025 som en del av sitt utkast till integrerad nationell energi- och klimatplan enligt styrningsförordningen (EU) 2018/1999. Efter samråd med den kommitté som inrättats genom artikel 30 får kommissionen utfärda landsspecifika rekommendationer till medlemsstaterna. När det gäller det första utkastet har kommissionen sex månader på sig att utfärda rekommendationer. Varje medlemsstat ska ta vederbörlig hänsyn till eventuella rekommendationer från kommissionen i sin nationella byggnadsrenoveringsplan eller offentliggöra sina skäl till att inte följa dem. Medlemsstaterna ska som en del av rapporteringen enligt styrningsförordningen vartannat år rapportera om framstegen i genomförandet av de nationella målen och byggnadsrenoveringsplanens andel av de nationella målen och unionens mål. 

Fastställande av minimikrav avseende energiprestanda och beräkning av kostnadsoptimala nivåer för dessa (artikel 5 och 6) 

Enligt förslaget ska de kostnadsoptimala nivåerna för minimikrav avseende energiprestanda ses över med fem års mellanrum med iakttagande av kommissionens delegerade förordning, så som också i det gällande direktivet. Fastställandet av minimikraven har specificerats så att de framöver ska fastställas åtminstone på kostnadsoptimal nivå. Senast den 30 juni 2026 ska kommissionen se över metoderna för beräkning av kostnadsoptimala nivåer för minimikraven i befintliga byggnader som genomgår större renovering och för enskilda byggnadselement. Medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2028 till kommissionen lämna in den första beräkningen av kostnadsoptimala nivåer som bygger på den reviderade ramen för metoder.  

Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa eller tillämpa dessa minimikrav på energiprestanda på byggnader som redan ingår i förteckningen över undantag i det gällande direktivet. Sådana byggnader är bland annat industrianläggningar, verkstäder och jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder, byggnader som används för andakt och religiös verksamhet, byggnader på mindre än 50 kvadratmeter och sommarstugor som värms upp. Från undantagsförteckning avförs enligt förslaget byggnader med officiellt skydd och medlemsstaterna får i stället framöver anpassa de krav som gäller dessa byggnader i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende. 

Minimistandarder för energiprestanda (artiklarna 9 och 8) 

En nyhet som kommissionen föreslår är förpliktande EU-omfattande minimistandarder för energiprestanda. Enligt förslaget ska medlemsstaterna säkerställa att byggnader som ägs av offentliga aktörer, och byggnader och byggnadsenheter som inte är bostäder och som inte ägs av offentliga aktörer, senast vid ingången av 2027 uppnår minst energiklass F och senast vid ingången av 2030 minst energiklass E, då dessa energiklasser har förnyats i enlighet med förslaget. Bostadshus ska enligt förslaget senast vid ingången av 2030 uppnå minst energiklass F och vid ingången av 2033 minst energiklass E. Senast vid utgången av 2025 ska energiklassificeringen ses över och då överensstämmer de förpliktande minimistandarderna med den nya energiklassificeringen. Varje medlemsstat ska införa en klassificering från A till G, där den högsta klassen A motsvarar en nollutsläppsbyggnad, medan den lägsta klassen G ska omfatta de 15 procent byggnader som har sämst prestanda i det nationella byggnadsbeståndet. Medlemsstaterna bör utforma de återstående klasserna (B–F) så att de har en jämn bandbreddsfördelning av energiprestandaindikatorer bland energiklasserna.  

Enligt förslaget ska medlemsstaterna ytterligare fastställa de specifika tidsramarna för byggnader som omfattas av artikel 9 för att uppnå högre energiklasser senast 2040 och 2050 som en del av sina nationella byggnadsrenoveringsplaner (artikel 3) i syfte att omvandla byggnadsbeståndet till nollutsläppsbyggnader.  

I enlighet med artikel 15 ska medlemsstaterna stödja efterlevnaden av minimistandarder för energiprestanda genom samtliga följande åtgärder: a) tillhandahålla lämpliga ekonomiska åtgärder, särskilt sådana som riktar sig till sårbara hushåll, människor som drabbats av energifattigdom eller som bor i subventionerade bostäder, i enlighet med artikel 22 i direktivet (omarbetning av energieffektivitetsdirektivet, b) tillhandahålla tekniskt bistånd, bland annat genom gemensamma kontaktpunkter, c) utforma integrerade finansieringssystem, d) undanröja icke-ekonomiska hinder, inklusive delade incitament och e) övervaka sociala konsekvenser, särskilt för de mest sårbara. 

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa de minimistandarder för energiprestanda på byggnader som ingår i förteckningen över undantag i det gällande direktivet. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa genomförandet av minimistandarderna för energiprestanda, inbegripet lämpliga övervakningsmekanismer och effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.  

I förslaget kvarstår kraven för byggnader som genomgår en större renovering så som i det gällande direktivet. En nyhet är att kommissionen när det gäller större renoveringar förpliktar till att ta hänsyn till frågor som rör klimatanpassning samt avlägsnande av farliga ämnen, inklusive asbest, och tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.  

Renoveringspass (artikel 10) 

Kommissionen föreslår ett nytt renoveringspassystem. Senast vid utgången av 2023 ska kommissionen anta delegerade akter genom att inrätta en gemensam europeisk ram för renoveringspass, på grundval av de kriterier som anges i artikeln. Enligt dessa kriterier ska renoveringspasset utfärdas av en kvalificerad och certifierad expert efter ett besök på plats. Passet ska omfatta en renoveringsfärdplan som anger en rad renoveringssteg som bygger på varandra, med målet att omvandla byggnaden till en nollutsläppsbyggnad senast 2050. Ytterligare ska det ange de förväntade fördelarna i form av energibesparingar, minskade energikostnader och minskning av driftsrelaterade växthusgasutsläpp samt fördelar i vidare bemärkelse avseende hälsa och komfort samt byggnadens förbättrade klimatanpassningsförmåga, samt information om eventuellt ekonomiskt och tekniskt stöd. Senast vid utgången av 2024 ska medlemsstaterna införa ett system med renoveringspass för etappvis fortskridande renoveringar. Enligt förslaget ska renoveringspassen vara frivilliga verktyg för byggnadsägare. 

I villkoren för offentliga ekonomiska incitament bör innehållet i renoveringspasset beaktas. Medlemsstaterna ska kräva att renoveringspassen på begäran görs tillgängliga för behöriga myndigheter eller aktörer. Medlemsstaterna ska tillgängliggöra förenklade förfaranden för uppdatering av ett energicertifikat om åtgärder som anges i ett renoveringspass införs.  

I nya artikel 19 föreslås att varje medlemsstat ska inrätta en nationell databas för byggnaders energiprestanda som ska göra det möjligt att samla in data om renoveringspasset för byggnader och att överföra denna information till kommissionens observatorium för byggnadsbeståndet. 

4.3  Ekonomiska incitament och marknadshinder (artikel 15)

Medlemsstaterna ska enligt förslaget tillhandahålla lämplig finansiering, stödåtgärder och andra instrument som kan ta itu med marknadshinder och stimulera nödvändiga investeringar i energirenoveringar i enlighet med deras nationella byggnadsrenoveringsplan och i syfte att omvandla deras byggnadsbestånd till nollutsläppsbyggnader senast 2050. 

Enligt förslaget ska medlemsstaterna vidta lämpliga regleringsåtgärder för att undanröja icke-ekonomiska hinder för byggnadsrenovering. När det gäller byggnader med mer än en bostad kan sådana åtgärder inbegripa att avskaffa enhällighetskrav i samägandestrukturer eller tillåta att samägandestrukturer blir direkta mottagare av ekonomiskt stöd. 

Medlemsstaterna ska på bästa kostnadseffektiva sätt använda tillgänglig nationell finansiering och finansiering som inrättats på unionsnivå, särskilt faciliteten för återhämtning och resiliens, den sociala klimatfonden, sammanhållningspolitiska fonder, InvestEU, auktionsinkomster från handel med utsläppsrätter och andra offentliga finansieringskällor.  

Enligt förslaget ska medlemsstaterna för att stödja mobiliseringen av investeringar främja införandet av stödjande finansieringsverktyg och finansiella verktyg, till exempel energieffektivitetslån och hypotekslån för renovering av byggnader, avtal om energiprestanda, skatteincitament, skattebaserade system, fakturabaserade system, garantifonder, fonder inriktade på totalrenoveringar, fonder inriktade på renoveringar med en betydande minimitröskel för riktade energibesparingar och standarder för hypoteksportföljer. Investeringar ska vägledas till ett energieffektivt offentligt byggnadsbestånd, i enlighet med Eurostats vägledning om redovisning av avtal om energiprestanda i den offentliga sektorns räkenskaper.  

Medlemsstaterna ska underlätta sammanslagning av projekt för att möjliggöra tillgång för investerare och paketlösningar för potentiella kunder. 

Enligt förslaget ska medlemsstaterna anta åtgärder för att säkerställa att låneprodukter för energieffektivitet för byggnadsrenoveringar erbjuds brett och på ett icke-diskriminerande sätt av finansinstitut och att de är synliga och tillgängliga för konsumenterna. Medlemsstaterna ska säkerställa att banker och andra finansinstitut och investerare får information om möjligheterna att delta i finansieringen av förbättring av byggnaders energiprestanda. 

Medlemsstaterna ska säkerställa att det inrättas faciliteter för tekniskt bistånd, bland annat genom gemensamma kontaktpunkter, som riktar sig till alla aktörer som deltar i byggnadsrenoveringar, inbegripet bostadsägare och administrativa, finansiella och ekonomiska aktörer, inbegripet små och medelstora företag. 

Medlemsstaterna ska införa åtgärder och finansiering för att främja utbildning för att säkerställa att det finns tillräckligt med arbetskraft med lämplig kompetens som motsvarar behoven inom byggnadssektorn. 

Enligt förslaget får medlemsstaterna senast från ingången av 2027 inte tillhandahålla några ekonomiska incitament för installation av värmepannor som drivs med fossila bränslen frånsett några få undantag. Medlemsstaterna ska genom högre ekonomiskt, skattemässigt, administrativt och tekniskt stöd ge incitament till totalrenovering och omfattande program som riktar sig till ett stort antal byggnader och leder till en total minskning på minst 30 procent av det primära energibehovet. Medlemsstaterna ska säkerställa att en etappvis totalrenovering som får offentliga ekonomiska incitament följer de steg som anges i ett renoveringspass. 

Ekonomiska incitament ska i första hand inriktas på sårbara hushåll, människor som drabbats av energifattigdom och personer som bor i subventionerade bostäder, i enlighet med artikel 22 i direktiv (EU) .../.... [omarbetning av energieffektivitetsdirektivet]. När medlemsstaterna tillhandahåller ekonomiska incitament till ägare av byggnader eller byggnadsenheter för renovering av uthyrda byggnader eller byggnadsenheter ska de säkerställa att de ekonomiska incitamenten gynnar både ägarna och hyresgästerna, särskilt genom att tillhandahålla hyresstöd eller genom att införa tak för hyreshöjningar. 

4.4  Energicertifikat (artiklarna 16–19, bilagorna V–VI)

Innehållet i energicertifikaten (artikel 16) 

Kommissionen föreslår att energicertifikatet ska överensstämma med mallen i bilaga V senast vid utgången av 2025. Energicertifikatet ska på sin framsida innehålla bland annat uppgifter om energiklass, årlig primärenergianvändning och beräknad årlig slutlig energianvändning. Den beräknade årliga primärenergianvändningen per enhet golvyta (kWh/m2, år) förblir oförändrad som den indikator för energiprestanda som ligger till grund för klassningen av byggnader. Energicertifikatet får dessutom innehålla frivilliga indikatorer som räknas upp i bilaga V. Liksom i gällande direktiv gäller skyldigheterna i direktivet, också energicertifikatet, byggnader där det används energi för att upprätthålla inomhusklimatet.  

Det föreslagna nya sättet att utforma energiklassningen behandlas i artikel 9. Giltighetstiden för energicertifikaten får inte överskrida fem år, frånsett för energiklass A, B eller C där giltighetstiden för certifikaten enligt den nya klassningen inte får överskrida tio år. 

Framöver ska energicertifikatet innehålla rekommendationer också för en minskning av driftsrelaterade växthusgasutsläpp och en uppskattning av effekterna av genomförandet av rekommendationen. Dessutom ska rekommendationerna omfatta en bedömning av om värme- eller luftkonditioneringssystemet kan anpassas för drift vid effektivare temperaturinställningar, till exempel lågtemperaturtillämpningar för vattenbaserade värmesystem.  

Utfärdande och uppvisande av energicertifikat (artiklarna 16–18) 

Skyldigheten att utfärda energicertifikat utvidgas till byggnader som genomgår större renoveringar och byggnader för vilka ett hyresavtal förnyas. Denna skyldighet gäller redan nya byggnader, byggnader som bjuds ut till försäljning eller uthyrning till en ny hyresgäst. Alla byggnader som ägs eller utnyttjas av offentliga aktörer, oavsett storlek, ska ha energicertifikat, medan skyldigheten i nuläget hänför sig till byggnader som ägs av myndigheter och är större än 250 kvadratmeter. Med offentliga aktörer avses upphandlande myndigheter, alltså statliga, regionala eller lokala myndigheter, offentligrättsliga organ eller sammanslutningar av sådana.  

I förslaget stryks hänvisningen till en förteckning över byggnader som kan lämnas utanför tillämpningsområdet för skyldigheter som gäller energicertifikat. Framöver ska energicertifikat utfärdas också bland annat för industrianläggningar, verkstäder och jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder, byggnader som används för andakt och religiös verksamhet, byggnader på mindre än 50 kvadratmeter och sommarstugor som värms upp.  

Medlemsstaterna ska säkerställa energicertifikatens kvalitet, tillförlitlighet och överkomlighet. Energicertifikat ska utfärdas av oberoende experter efter ett besök på plats. Medlemsstaterna ska tillgängliggöra förenklade förfaranden för uppdatering av ett energicertifikat om åtgärder som anges i ett renoveringspass införs.  

Certifikatet ska vara digitalt. Medlemsstaterna ska säkerställa att alla utfärdade energicertifikat laddas upp i databasen för byggnaders energiprestanda. Certifikatet ska laddas upp i databasen i fullständig form, medräknat all information som behövs för att beräkna byggnadens energiprestanda.  

Medlemsstaterna ska kräva att byggnader eller byggnadsenheter som bjuds ut till försäljning eller uthyrning har ett energicertifikat. Energiprestandaindikatorn och energiklassen ska anges i annonsering online och offline, inbegripet på webbportaler för fastighetssökning. Medlemsstaterna ska utföra stickprovskontroller eller andra kontroller för att säkerställa att dessa krav uppfylls vid försäljning, uthyrning och annonsering.  

Databaser för byggnaders energiprestanda (artikel 19) 

Nytt är att medlemsstaterna ska inrätta nationella databaser för energicertifikat för byggnader. Databasen ska göra det möjligt att samla in data om energicertifikat, inspektioner av värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystem, renoveringspasset för byggnader, indikatorn för smart beredskap och den beräknade eller uppmätta energianvändningen i de byggnader som omfattas.  

Databasen ska vara tillgänglig för allmänheten, i enlighet med unionens och medlemsstaternas dataskyddsregler. Medlemsstaterna ska säkerställa tillgång till det fullständiga energicertifikatet för fastighetsägare, hyresgäster och förvaltare samt för finansinstitut när det gäller byggnaderna i deras investeringsportfölj. Potentiella hyresgäster eller köpare ska ha tillgång till det fullständiga energicertifikatet.  

Medlemsstaterna ska offentliggöra information om andelen byggnader i det nationella byggnadsbeståndet som omfattas av energicertifikat och aggregerade eller anonymiserade uppgifter om energiprestanda för de byggnader som omfattas. Informationen till allmänheten ska uppdateras minst två gånger per år. Medlemsstaterna ska på begäran göra anonymiserad eller aggregerad information tillgänglig för offentliga institutioner och forskningsinstitut såsom nationella statistikinstitut. 

Medlemsstaterna ska säkerställa att informationen i den nationella databasen överförs till observatoriet för byggnadsbeståndet minst en gång per år. Enligt förslaget ska kommissionen senast den 30 juni 2024 anta en genomförandeakt med en gemensam mall för överföring av information till observatoriet för byggnadsbeståndet. Databasen för byggnaders energiprestanda ska vara driftskompatibel och integrerad med andra administrativa databaser som innehåller information om byggnader, såsom nationella fastighetsregister och digitala byggnadsloggböcker.  

Kontroll av certifikat (bilaga V) 

Kommissionen föreslår flera tilläggsåtgärder till kontrollen av energicertifikaten. Medlemsstaterna ska tydligt definiera giltiga energicertifikat. Kommissionen för fram vilka detaljer som ska säkerställas i giltiga certifikat.  

Medlemsstaterna ska tillhandahålla en tydlig definition av kvalitetsmålen och den statistiska konfidensnivå som ramen för energicertifikat bör uppnå. Förslaget innehåller flera detaljerade krav på kontrollen. Medlemsstaterna ska också vidta förebyggande och reaktiva åtgärder för att säkerställa kvaliteten på den övergripande ramen för energicertifikat, såsom ytterligare utbildning för oberoende experter, skyldighet att på nytt lämna in energicertifikat, proportionella böter och tillfälliga eller permanenta förbud för experter.  

4.5  Infrastruktur för hållbar mobilitet (artikel 12)

Skyldigheter avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder 

Avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder, både nya sådana och sådana som genomgår större renoveringar, med mer än fem parkeringsplatser, ska installeras minst en laddningspunkt. Dessutom ska förinstallerad kabeldragning säkerställas för varje parkeringsplats för att i ett senare skede möjliggöra installation av en laddningspunkt. För kontorsbyggnader föreslås ett undantag från antalet laddningspunkter så att det installeras minst en laddningspunkt per två parkeringsplatser. I det gällande direktivet hänför sig skyldigheterna (laddningspunkt och ledningsinfrastruktur) för byggnader som inte är avsedda för bostäder till byggnader med mer än tio parkeringsplatser medan kravet på ledningsinfrastruktur gäller minst var femte plats. Direktivet har inte krävt förinstallerad kabeldragning, endast kanaler för elkablar. 

När det gäller alla byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än tjugo parkeringsplatser ska minst en laddningspunkt per tio parkeringsplatser installeras senast till ingången av 2027. När det gäller byggnader som ägs eller utnyttjas av offentliga myndigheter ska dessutom kabeldragning förinstalleras för minst varannan parkeringsplats senast till ingången av 2033.  

Skyldigheter avseende bostadshus 

När det gäller nya bostadshus och bostadshus som genomgår större renoveringar ska kabeldragning förinstalleras för varje parkeringsplats för att i ett senare skede möjliggöra installation av laddningspunkter. Skyldigheten gäller byggnader med mer än tre parkeringsplatser. I det gällande direktivet är tröskelvärdet mer än 10 parkeringsplatser.  

Egenskaper och andra bestämmelser avseende laddningspunkter och förinstallerad kabeldragning 

Laddningspunkterna ska kunna använda smart laddning och, om så är lämpligt, dubbelriktad laddning. Den förinstallerade kabeldragningen ska dimensioneras för att möjliggöra samtidig användning av laddningspunkter på alla parkeringsplatser.  

Enligt förslaget ska medlemsstaterna undanröja hinder för installation av laddningspunkter i bostadshus med parkeringsplatser, särskilt kravet på att få tillstånd från hyresvärden eller samägare för en privat laddningspunkt för eget bruk. 

Liksom i det gällande direktivet tillämpas bestämmelserna om laddningspunkter och skyldigheterna om förinstallerad kabeldragning när bilparkeringen angränsar fysiskt till byggnaden, och renoveringsåtgärderna innefattar, vid större renoveringar, bilparkeringen eller bilparkeringens elektriska infrastruktur. I förslaget har man strukit omnämnandet av att bilparkeringen är belägen inne i byggnaden och att kraven ska anknyta till renoveringar av byggnadens elektriska infrastruktur. 

Kraven behöver inte tillämpas, om den nödvändiga förinstallerade kabeldragningen bygger på enskilda mikrosystem eller byggnaderna är belägna i de yttersta randområdena i den mening som avses i artikel 349 i EUF-fördraget, om detta skulle leda till väsentliga problem för driften av det lokala energisystemet och äventyra det lokala nätets stabilitet. De övriga lättnader som har ingått i det gällande direktivet har strukits.  

Cykelparkeringsplatser 

En nyhet är förslaget om obligatoriska cykelparkeringsplatser i nya byggnader och byggnader som genomgår större renoveringar. När det gäller bostadshus ska det finnas minst två cykelparkeringsplatser för varje bostad. Om detta vid renoveringar inte är möjligt att säkerställa ska så många cykelparkeringsplatser som är ändamålsenligt säkerställas. Avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder ska det finnas minst en cykelparkeringsplats för varje bilparkeringsplats. 

När det gäller alla byggnader som inte är avsedda för bostäder och som har mer än tjugo parkeringsplatser ska minst en cykelparkeringsplats för varje bilparkeringsplats säkerställas, senast till ingången av 2027. Medlemsstaterna får anpassa kraven för antalet cykelparkeringsplatser för särskilda kategorier av byggnader som inte är bostäder där cyklar vanligtvis används mindre som transportmedel. 

4.6  Automationsförpliktelser, inspektioner och indikatorer för smart beredskap (artiklarna 20–21 och 13)

System för fastighetsautomation och fastighetsstyrning (artikel 20) 

Enligt förslaget ska tröskeln för krav på installation av system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning som gäller den nominella effekten hos uppvärmningssystem eller kombinerade rumsuppvärmnings- och ventilationssystem sänkas från 290 kW till 70 kW senast till utgången av 2029 avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder. I övrigt kvarstår kravet på installation av system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning avseende byggnader som inte är avsedda för bostäder oförändrat som i gällande direktiv.  

Enligt förslaget ska bostadshus utrustas med en funktion för kontinuerlig elektronisk övervakning som mäter systemets effektivitet och informerar byggnadens ägare samt med effektiva regleringsfunktioner för att säkerställa optimal produktion, distribution, lagring och användning av energi. Dessa krav ska vara obligatoriska från ingången av 2025 i nya bostadshus och bostadshus som genomgår större renoveringar. I artikeln anges ingen nedre gräns för systemens nominella effekt i bostadshus. Kravet gäller följaktligen alla slag av bostadshus, även småhus.  

Inspektioner (artiklarna 20 och 21)  

De obligatoriska regelbundna inspektionerna ska framöver utöver uppvärmnings- och luftkonditioneringssystem också hänföra sig till ventilationssystem. Inspektionerna ska gälla system med en nominell effekt på över 70 kW, liksom nu, medan systemets nominella effekt ska baseras på summan av värme- och kylgeneratorernas nominella effekt. En ny skyldighet är att systemen generellt ska inspekteras med fem års tidsintervall och med två års tidsintervall för generatorer som har en nominell effekt på över 290 kW. Byggnader som har ovan beskrivna system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning omfattas inte av inspektionsskyldigheten, liksom nu.  

Medlemsstaterna ska inrätta separata inspektionssystem för inspektionerna av system för bostäder och system för andra byggnader. Förslaget definierar ytterligare hurdana bedömningar av systemen och vissa av deras delar inspektionen ska omfatta. Förutom att inspektionsrapporterna ska överlämnas till ägaren eller hyresgästen ska de laddas upp i den nationella databasen för byggnaders energiprestanda.  

Enligt förslaget kvarstår ett alternativ till obligatoriska inspektioner som medlemsstaten kan välja, förutsatt att effekterna av ett sådant tillvägagångssätt motsvarar effekterna av obligatoriska inspektionerna. Medlemsstaterna får i alternativet välja att vidta åtgärder för att säkerställa att användarna ges råd om utbyte av värmegeneratorer och andra ändringar av systemet. 

Nytt är att kommissionen föreslår att medlemsstaterna ska införa inspektionssystem eller alternativa åtgärder, inklusive digitala verktyg, för att certifiera att de utförda byggnads- och renoveringsarbetena motsvarar den planerade energiprestandan och uppfyller de minimikrav avseende energiprestanda som fastställs i byggreglerna. 

En sammanfattande analys av inspektionssystemen och resultaten av dessa ska ingå som en bilaga till den byggnadsrenoveringsplan som avses i artikel 3. Medlemsstater som har valt alternativa åtgärder ska inkludera en sammanfattande analys över dessa och resultaten av de alternativa åtgärderna. 

Smart beredskap (Smart Readiness Indicator, SRI) (artikel 13) 

Med stöd av gällande direktiv har kommissionen antagit delegerad förordning (EU) 2020/2155) om ett frivilligt gemensamt unionssystem för betygsättning av byggnaders smarta beredskap. Betygsättningen innehåller en definition av en indikator för smart beredskap och en gemensam metod för hur denna indikator ska beräknas. Vidare har kommissionen antagit genomförandeförordning (EU) 2020/2156 som anger de tekniska villkoren för ett effektivt genomförande av systemet inbegripet en icke-bindande testningsfas på nationell nivå.  

Enligt förslaget ska kommissionen senast till utgången av 2025 anta en delegerad akt som förutsätter tillämpning av smart beredskap i byggnader som inte är bostäder och som har en nominell effekt för värmesystem eller system för kombinerad uppvärmning och ventilation på över 290 kW. Kommissionen ska också anta en genomförandeakt med närmare uppgifter om de tekniska villkoren för ett effektivt genomförande av tillämpningen av systemet i sådana byggnader.  

Syftet med smarta indikatorer är att förbättra flexibiliteten i användningen av byggnader i riktning mot användaren och energinätet samt att öka användarnas medvetenhet om det mervärde byggnadernas tekniska system medför. 

4.7  Byggnadens installationssystem (artikel 11)

Systemkrav ska fastställas avseende total energiprestanda, korrekt installation samt lämplig dimensionering, justering och kontroll också för installationssystem som är installerade i nya byggnader. Nuvarande skyldigheter gäller endast system som installeras i befintliga byggnader. När medlemsstaterna fastställer kraven ska de ta hänsyn till konstruktionsförhållanden och normala eller genomsnittliga driftsförhållanden. De krav som fastställs för byggnadens installationssystem ska minst motsvara de senaste kostnadsoptimala nivåerna. 

Vidare föreslår kommissionen att medlemsstaterna får fastställa krav avseende växthusgasutsläpp från värmegeneratorer eller avseende typen av bränsle som de använder, förutsatt att kraven inte utgör ett omotiverat marknadshinder.  

Nollutsläppsbyggnader ska förses med mät- och kontrollanordningar för övervakning och reglering av inomhusluftens kvalitet. I befintliga byggnader ska installation av sådana anordningar krävas, där det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, när en byggnad genomgår en större renovering.  

4.8  Datautbyte (artikel 14)

Enligt den nya artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att fastighetsägare, hyresgäster och förvaltare kan få direkt tillträde till sina byggnadssystems data. På deras begäran ska tillträdet eller data göras tillgängliga för tredje part. Med data om byggnadssystem avses minst alla data som rör byggnadselementens energiprestanda, energiprestanda för byggnadstjänster, system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning, mätare och laddningspunkter för e-mobilitet.  

Medlemsstaterna ska underlätta fullständig interoperabilitet för tjänster och datautbyte inom unionen. Vid fastställandet av regler om hantering och utbyte av uppgifter ska de regler anges som ger berättigade parter tillgång till data om byggnadssystem. Medlemsstaterna ska ansvara för att fastställa relevanta avgifter för tillgången till data. Inga ytterligare kostnader ska debiteras fastighetsägaren, hyresgästen eller förvaltaren för tillgång till deras data eller för en begäran om att deras data ska göras tillgängliga för tredje part. 

Kommissionen ska anta genomförandeakter med detaljerade krav på interoperabilitet och icke-diskriminerande och transparenta förfaranden för tillgång till data.  

4.9  Oberoende experter och certifiering av yrkesverksamma inom byggbranschen (artiklarna 22 och 23)

Medlemsstaterna ska se till att inrättandet av renoveringspass och bedömningen av smart beredskap utförs på ett oberoende sätt av kvalificerade eller certifierade auktoriserade experter. Experter ska certifieras i enlighet med artikel 26 i det omarbetade energieffektivitetsdirektivet med beaktande av deras kompetens.  

Nytt är att kommissionen föreslår certifiering av yrkesverksamma inom byggbranschen. Medlemsstaterna ska säkerställa lämplig kompetensnivå för yrkesverksamma inom byggbranschen som utför integrerade renoveringsarbeten i enlighet med artikel 26 i det omarbetade energieffektivitetsdirektivet. När så är lämpligt och genomförbart ska medlemsstaterna säkerställa att certifieringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem finns tillgängliga för leverantörer av integrerade renoveringsarbeten om detta inte omfattas av artikel 18.3 i direktiv (EU) 2018/2001 [det ändrade direktivet om förnybar energi] eller artikel 26 i direktiv (EU) .../... [omarbetning av energieffektivitetsdirektivet]. 

4.10  Oberoende kontrollsystem (artikel 24)

Medlemsstaterna ska se till att det inrättas oberoende kontrollsystem för renoveringspass och indikatorer för smart beredskap. Medlemsstaterna får införa separata system för dessa kontrollsystem. Specialkraven för systemen för kontroll av energicertifikat anges i bilaga V till förslaget till direktiv. 

4.11  Information (artikel 26)

I gällande direktiv förutsätts att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att informera ägare av eller hyresgäster i byggnader om de olika metoder som bidrar till förbättrad energiprestanda. I förslaget föreslås ytterligare att åtgärderna vidtas för att tillhandahålla skräddarsydd information till sårbara hushåll. Medlemsstaterna ska se till att lämplig vägledning och utbildning görs tillgänglig för dem som ansvarar för att genomföra direktivet, inte endast om det som ingår i det nuvarande direktivet utan också om minskning av växthusgasutsläpp. 

6.1  Kommissionens konsekvensbedömning

Till förslaget ansluter sig kommissionens konsekvensbedömning (SWD(2021) 453 final) samt en sammanfattning av konsekvensbedömningen (SWD(2021) 454 final). 

I konsekvensbedömningen undersökte kommissionen olika åtgärder utifrån tre alternativ med låg, måttlig respektive hög ambitionsnivå. Kommissionens slutliga förslag har formulerats så att det ligger på en måttlig målnivå när det gäller renovering av befintliga byggnader. Den höga ambitionsnivån har förbehållits nya byggnader.  

Alternativet med hög målnivå skulle ge den största nyttan jämfört med den nuvarande renoveringsutvecklingen. Jämfört med basscenariot beräknas renoveringarna öka med i genomsnitt 1,35 procentenheter fram till 2030 och energianvändningen för uppvärmning, kylning och tappvarmvatten minska med 11,7 procent fram till 2030 och med 34 procent fram till 2050. Växthusgasutsläppen beräknas vara 23 procent lägre respektive 53,5 procent lägre 2030 och 2050, och likaså minskar luftföroreningarna och vattenanvändningen. Jämfört med basscenariot beräknas energikostnaderna för konsumenterna vara 8 procent lägre 2030 och 27,6 procent lägre 2050. 

Den måttliga ambitionsnivån beräknas ge en renoveringsgrad som i genomsnitt är 0,2 procentenheter högre än i basscenariot. Slutförbrukningen av energi minskar då med 3,6 procent respektive 16 procent åren 2030 och 2050 samt växthusgasutsläppen från uppvärmning, kylning och tappvarmvatten med 4,2 procent respektive 21 procent åren 2030 och 2050. Konsumenternas energikostnader beräknas i det måttliga målscenariot bli 2 procent lägre respektive 12 procent lägre fram till 2030 och 2050 jämfört med basscenariot. 

Enligt kommissionen hänför sig de huvudsakliga kostnaderna till energirenoveringar som inletts på grund av obligatoriska renoveringskrav, till investeringar i samband med dem och till uppfyllandet av kraven på nollutsläpp för nya byggnader. I alternativet med hög ambitionsnivå är investeringarnas relativa ökning fram till 2030 80 procent högre än i basscenariot. Om man utgår från en måttlig ambitionsnivå för renoveringarna av befintliga byggnader, ökar investeringarna relativt sett med 22,4 procent fram till 2030 jämfört med basscenariot. 

Över 90 procent av byggnads-, arkitekt- och anläggningsföretagen är små och medelstora företag. I alternativet med hög ambitionsnivå förutspås verksamheten öka betydligt fram till 2030, då mervärdet uppgår till 104 miljarder euro per år jämfört med 2020. Det måttliga alternativet beräknas ge ett mervärde på cirka 29 miljarder euro per år 2030. 

Enligt kommissionen stöder sig förslaget i stor utsträckning på befintliga strukturer och regler. Myndigheterna orsakas dock kostnader som hänför sig till det nationella genomförandet, tillsynen och verkställigheten samt vissa administrativa kostnader som följer av skyldigheten att lämna uppgifter. När det gäller det senare förväntas digitaliseringen av energicertifikat samt de nya bestämmelserna om informationsutbyte och databaser minska kostnaderna för att följa regelverket och underlätta de administrativa förfarandena i samband med renoveringar.  

Lägre energiräkningar kan minska energifattigdomen. Den beräknade relativa minskningen av energifattigdomen i EU:s medlemsstater kommer att beröra mellan 2,3 och 3,5 miljoner hushåll fram till 2030, beroende på om man utgår från alternativen med måttlig eller hög ambition. Dessutom medför minskad energianvändning betydande miljö- och hälsofördelar och minskar också EU:s beroende av importerad energi. 

6.2  Konsekvenser för lagstiftningen och förvaltningen

Det gällande direktivet om byggnaders energiprestanda har huvudsakligen genomförts genom lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013), lagen om informationssystemet för byggnaders energicertifikat (147/2015), lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning (733/2020) och markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Nationell reglering om direktivet finns också i åtskilliga författningar på lägre nivå, såsom följande förordningar: statsrådets förordning om de numeriska värdena på energiformsfaktorerna för byggnader (788/2017), miljöministeriets förordning om energicertifikat för byggnader (1048/2017), miljöministeriets förordning om krav på energiprestanda för vissa installationssystem i byggnader (718/2020), miljöministeriets förordning om nya byggnaders energiprestanda (1010/2017), miljöministeriets förordning om förbättring av byggnaders energiprestanda vid reparations- och ändringsarbeten (miljöministeriets föreskriftssamling 4/13). De inspektioner av värme- och luftkonditioneringssystem som avses i de nuvarande artiklarna 14 och 15 i direktivet om byggnaders energiprestanda har i Finland genomförts genom alternativa rådgivningsåtgärder. 

Direktivförslaget har konsekvenser för lagstiftningen i Finland. Den nationella lagstiftningen om genomförande av det gällande direktivet om byggnaders energiprestanda ska uppdateras så att den motsvarar det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda. Direktivförslagets bestämmelser förutsätter många ändringar i den gällande lagstiftningen och även nya bestämmelser på lagnivå och lägre nivå. Nya krav, tidsplaner, sanktionssystem och tillsynsmetoder som kräver nationella bestämmelser föreslås för nya byggnader, renoveringar och befintliga byggnader. Obligatorisk renovering av befintliga byggnader för att förbättra energieffektiviteten kräver bestämmelser på lagnivå. 

De ändringar som gäller laddningspunkter och beredskap för laddningspunkter samt automatisering förutsätter också ändringar i lagen om utrustande av byggnader med laddningspunkter för elfordon och beredskap för sådana laddningspunkter samt system för automation och styrning. Direktivförslagets artikel 12.8 om främjande av laddningspunkter är problematisk med tanke på det nationella genomförandet. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter att Finland, i syfte att främja installeringen av laddningspunkter, avviker från den nationella egendoms- och hyreslagstiftningens krav på ägarens eller hyresvärdens samtycke. Skyldigheten att installera laddningspunkter bör vara förenlig med de gällande nationella allmänna principerna för ägares och hyresvärdars rättigheter. Bestämmelsen om främjande av laddningspunkter är i den föreslagna formen på motsvarande sätt problematisk också med tanke på reglerna för beslut om ändringsarbeten och renoveringar i lagen om bostadsaktiebolag. En nyhet som direktivförslaget medför för den nationella lagstiftningen är bestämmelserna om cykelparkeringsplatser. Skärpningen av den nationella lagstiftningen inverkar också på förutsättningarna för beviljande av understöd för byggande av laddningsinfrastruktur i bostads- och arbetsplatsfastigheter. Enligt förslaget blir dessutom indikatorn för smart beredskap obligatorisk i stora byggnader som inte är bostadshus. Det finns ingen gällande lagstiftning om detta, eftersom det enligt det gällande direktivet har varit frivilligt att använda indikatorn för alla byggnader. Förslaget om en obligatorisk indikator för smart beredskap i stora byggnader som inte är bostadshus förutsätter således nya bestämmelser på lagnivå.  

Förslaget medför en administrativ börda eftersom man blir tvungen att utarbeta en renoveringsplan och rapportera om den till kommissionen (artikel 3). Enligt förslaget ska medlemsstaterna inrätta en nationell databas för byggnaders energiprestanda (artikel 19). Inrättandet och upprätthållandet av databasen samt insamlingen av uppgifter kräver lagstiftningsåtgärder och medför en administrativ börda. Dessutom förutsätts det i artikel 22 att ett renoveringspass ska inrättas och byggnadens smarta beredskap bedömas på ett oberoende sätt av kvalificerade eller certifierade experter. Enligt förslaget ska medlemsstaterna offentliggöra information om utbildning och certifiering av experter samt regelbundet uppdaterade förteckningar över kvalificerade eller certifierade experter eller företag som erbjuder sådana experters tjänster. De krav som ställs i anknytning till experterna kräver ny lagstiftning. Samma krav angående experter finns också i det gällande direktivets bestämmelser om upprättande av energicertifikat och inspektion av värme- eller luftkonditioneringssystem. Även de stödåtgärder som nämns i förslaget (artikel 15) kan medföra behov av lagstiftning och en administrativ börda. 

Att beräkningen av koldioxidfotavtrycket ska gälla hela livscykeln ligger i linje med regeringsprogrammets mål att författningsstyrningen ska utgå från koldioxidfotavtrycket under byggnadens hela livscykel. Kommissionens förslag medför därför inget nytt i den utveckling av lagstiftningen som redan är under beredning i Finland. I den plan- och bygglag som är under beredning finns redan en bedömning av klimatkonsekvenserna under byggnadens livscykel, så uppgifter om byggnaders koldioxidfotavtryck kommer att förutsättas redan innan direktivet träder i kraft. Det kan därför konstateras att de ändringar som hänför sig till beräkningen av koldioxidfotavtrycket inte medför några nya konsekvenser.  

6.3  Ekonomiska konsekvenser

Det behov av statlig tilläggsfinansiering som nämns nedan i detta avsnitt kommer upp för behandling på normalt sätt i förfarandet för planen för de offentliga finanserna och budgetförfarandet, när behandlingen av direktivförslaget i Europeiska unionen framskrider och kostnadskalkylerna preciseras.  

Nya byggnader 

Enligt rapporten om den byggda egendomens tillstånd 2021 (Rakennetun omaisuuden tila: ROTI) byggs det årligen cirka åtta miljoner kvadratmeter ny våningsyta i Finland, varav cirka 45 procent är bostadsbyggnader. Den årliga nybyggnadsvolymen är cirka 1–1,5 procent av hela byggnadsbeståndet. På grund av den långa livslängden är det nödvändigt att redan i planerings- och byggfasen fästa särskild uppmärksamhet vid byggnadernas energieffektivitet, råvaruförbrukning och utsläppsminimering under hela livscykeln. Enligt kommissionens förslag ska nya byggnader som används eller ägs av myndigheter från ingången av 2027 uppfylla kraven på nollutsläppsbyggnader och från ingången av 2030 ska alla nya byggnader vara nollutsläppsbyggnader. Före det ska nya byggnader åtminstone uppfylla kraven för nära-nollenergibyggnader. Kraven på nära-nollenergibyggnader får inte får vara lägre än den kostnadsoptimala nivå för 2023 som rapporteras av medlemsstaterna. 

Före 2027 bör kraven på nära-nollenergibyggnader ligga nära den kostnadsoptimala nivån, vilket också det gällande direktivet förutsätter. På kostnadsoptimal nivå kan en investering i byggnadens energiprestanda återfås som en besparing till följd av minskad energiförbrukning under den tid byggnaden används. Med undantag för bostads- och kontorsbyggnader kan i praktiken samma kostnadsoptimala kravnivå ställas så att den gäller andra byggnader också efter 2027 och 2030. Det går ännu inte att uppskatta hur mycket byggnadskostnaderna kommer att öka, eftersom rapporteringen för 2023 ännu inte har gjorts. Enligt den rapport om kostnadsoptimala nivåer som Finland lämnade till kommissionen 2018 var den kostnadsoptimala nivån för nya byggnader i genomsnitt 12 procent mer energieffektiv än den tillämpade kravnivån för energiprestanda för nya byggnader. Direktivet tillåter en avvikelse på 15 procent från den kostnadsoptimala nivån, så det är sannolikt att kravnivån måste höjas och att byggkostnaderna kommer att stiga. 

För bostads- och kontorsbyggnader gäller efter 2027 och för andra byggnader efter 2030 de maximigränser för primärenergianvändningen i nollutsläppsbyggnader som i direktivförslaget anges för myndighetsbyggnader. Direktivförslagets definition av nollutsläppsbyggnad och fastställandet av de primärenergifaktorer eller viktade värden som används i den är förenade med så stor osäkerhet att det ännu inte är möjligt att bedöma konsekvenserna. Enligt direktivförslaget ska kravnivån för nollutsläppsbyggnader inte längre omfattas av kostnadsoptimal granskning. Det kan leda till att investeringar i byggnaden inte längre betalar tillbaka sig genom den energibesparing som uppnås.  

Det är av betydelse att kommissionen i direktivförslaget också föreslår att koldioxidlagring i byggnadsbeståndet ska beaktas. Den författningsstyrning som bereds i Finland avseende klimatkonsekvenserna av byggande omfattar också möjliga positiva klimatkonsekvenser (det så kallade koldioxidhandavtrycket). Som ett led i detta har man i Finland förberett sig på att rapportera också om kollager i byggnadsbeståndet, av vilka största delen är träbaserade byggprodukter som producerats på ett hållbart sätt. Kommissionens förslag om koldioxidlagring kan ha indirekta verkningar som främjar träbyggande och som kan höja efterfrågan på finländska företags produkter på EU:s inre marknad. 

Befintliga byggnader och renoveringar 

Av minimistandarderna avseende energiprestanda följer en skyldighet att renovera en byggnad enbart för att förbättra dess energiprestanda. Denna skyldighet berör enligt Teknologiska forskningscentralen VTT:s uppskattning 35 procent av byggnadsbeståndet, det vill säga 515 600 byggnader. Av dessa byggnader är 445 600 egnahemshus, 24 100 radhus, 24 300 våningshus, 5 200 offentliga byggnader och 16 400 andra byggnader.  

Kostnaderna för renovering av byggnader till följd av skyldigheten uppgår enligt VTT:s uppskattning till 13,7 miljarder euro, det vill säga cirka 1–1,5 miljarder euro per år. Vid bedömningen av kostnaderna har det antagits att Finlands mål för utsläppsminskningen och energisparandet enligt den långsiktiga strategin för renovering av byggnader förblir åtminstone oförändrade redan av den anledningen att Finlands ambitiösa mål är att vara klimatneutralt 2035. Som underlag har använts 2020 och 2021 års kostnadsuppgifter för projekt som fått energistöd för bostadsbyggnader. I kalkylen beaktas inte kostnaderna för att i enlighet med artikel 9 uppnå högre energiklasser senast 2040 och 2050, då målet är att byggnadsbeståndet ska vara utsläppsfritt. 

Byggnadernas ägare orsakas också kostnader för upprättande av energicertifikat för byggnader som omfattas av renoveringsskyldigheten. Exempelvis kostar ett energicertifikat för småhus cirka 350 euro, för radhus i genomsnitt 510 euro och för flervåningshus i genomsnitt 650 euro. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om priserna på energicertifikat för andra typer av byggnader, men enligt några certifierare har priset kunnat vara 500–9 000 euro beroende på objektets storlek och komplexitet.  

Vid förtida renovering av oskadade byggnadsdelar och system måste restvärdet läggas till renoveringskostnaden. Detta har inte kunnat beaktas vid uppskattningen av renoveringskostnaderna. Den återstående livslängden kan vara tiotals år. 

För ägarna finns dessutom den risken att värdet på byggnader med svagare energiprestanda sjunker. Möjligheten att rikta understöd också till byggnader som ägs av andra än privata bör övervägas, eftersom skyldigheten att förbättra energieffektiviteten också gäller dem. Särskilt i regioner på tillbakagång har fastighetsägarna inte nödvändigtvis tillräckligt med pengar ens för behövliga reparationer, och det är inte säkert att det på lång sikt finns bruk för alla fastigheter. När också byggnadernas värde är lågt blir det svårare att få kredit hos banken, vilket i praktiken kan försvaga ekonomin för låginkomsttagare. Det kan för vissa kommuner också innebära en stor ekonomisk belastning att fullgöra skyldigheterna.  

Förvaltningen orsakas kostnader av systemet för kontroll av att miniminivån för energiprestanda följs och av sanktioner samt av verkställigheten av dem och behandlingen av begäranden om omprövning. Kostnadseffekterna kan vara stora, eftersom det för närvarande inte finns något sådant kontrollsystem. Behandlingen av eventuella begäranden om omprövning kräver också mycket resurser. 

Utarbetandet, genomförandet, uppföljningen och rapporteringen av den nationella byggnadsrenoveringsplanen bedöms medföra kostnader vars storlek kan uppskattas först när det blir klart vad planen ska innehålla. Kostnaderna kan vara mycket stora om det måste inrättas nya datasystem och samlas in ny, detaljerad information för varje byggnad. 

När ett renoveringspass skapas kan befintliga liknande nationella verktyg användas, om renoveringspasset kan genomföras utan en delegerad förordning eller om innehållet i den delegerade förordningen möjliggör åtgärder av det nuvarande slaget. Innehållet i renoveringspasset bör sannolikt vara mer omfattande än i de nuvarande verktygen, och därför behövs det forsknings- och utvecklingsprojekt som ger en bild av byggnadsrenoveringarna och förbättringarna av energiprestandan flera årtionden framåt. Förutom FoU-kostnader orsakas administrativa kostnader också av förvaltningsförfarandena för renoveringspasset, upprätthållandet av systemet och utbildningarna för dem som upprättar passet. Renoveringspasset ska vara frivilligt för byggnadernas ägare, så de kostnader eller energibesparingar som de kan få har ännu inte bedömts.  

Om kraven avseende energiprestanda i byggbestämmelserna om renoveringar fastställs till minst den kostnadsoptimala nivån skärps den nuvarande kravnivån i praktiken med i genomsnitt 4 procent, eftersom de gällande bestämmelserna i genomsnitt är 4 procent lägre än den kostnadsoptimala nivån. De kostnadsoptimala nivåerna ska enligt det gällande direktivet ses över vart femte år. Nästa rapport om kostnadsoptimala nivåer ska lämnas till kommissionen 2023. Beräkningen av nivåerna pågår, och arbetet leder antagligen till att kravnivåerna måste skärpas i vilket fall. Skärpningen av kravnivån medför kostnader för förbättring av energiprestandan i samband med byggnadsrenoveringar. I nuläget går det inte att på förhand bedöma kostnadseffekten för byggnadernas ägare. Kostnadseffekten blir dock inte oskälig, eftersom man kan avvika från kraven angående energiprestanda om det inte är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt möjligt att nå upp till dem.  

Energicertifikat 

Antalet energicertifikat som måste upprättas ökar, eftersom giltighetstiden för en del av dem förkortas och certifikat i fortsättningen dessutom ska upprättas för alla byggnader som ägs av offentliga upphandlande enheter. Enligt VTT:s uppskattning finns det cirka 30 000 byggnader som ägs av offentliga upphandlingsenheter, och i cirka 5 200 byggnader måste energicertifikat upprättas också med anledning av artikel 9. Antalet certifikat skulle också öka om skyldigheterna gällde byggnader som tidigare inte omfattades av tillämpningsområdet. Prisuppgifter för energicertifikat presenteras ovan i samband med beskrivningen av konsekvenserna av artikel 9. Det förväntas inte att priset på energicertifikat skulle förändras i någon högre grad. Breddningen av energicertifikatets tillämpningsområde innebär en ny kostnadspost för många ägare. Det finns i nuläget inga närmare uppskattningar av kostnadseffekterna.  

Den av kommissionen föreslagna utvidgningen av informationssystemet för energicertifikat till en databas för energiprestanda skulle kräva mycket stora ändringar. I informationssystemet skulle det också föras in uppgifter om renoveringspass, indikatorn för smart beredskap, eventuella inspektionsrapporter samt kvalificerade eller certifierade experter. Också de ökade skyldigheterna angående övervakning och informationstjänster medför ändringar i informationssystemet. Utvecklingen av en certifikatdatabas förutsätter tilläggsfinansiering utöver det som redan nu samlas in i form av avgifter för certifikaten. Kostnaderna för ändringar i informationssystemet kan inte uppskattas i nuläget. Storleksordningen beskrivs av kostnaderna för utvecklingen av det nuvarande informationssystemet för energicertifikat, som uppgick till cirka 1 miljon euro. Det ökade arbetet med att kontrollera certifikaten kräver mer personalresurser. 

Infrastruktur för hållbar mobilitet (laddningspunkter, förinstallerad kabeldragning och cykelparkeringsplatser) 

Det förutsätts i Finland redan i dag förinstallerad kabeldragning eller rördragning för laddningspunkter i nya bostadsbyggnader och vid större renoveringar, om byggnaden har fler än fyra parkeringsplatser. Eftersom tröskelvärdet för parkeringsplatser i kommissionens förslag sjunker till tre, kommer tillämpningsområdet närmast att kompletteras med nya parhus. I dessa fall är det lätt att förinstallera kabeldragningen. Förslaget bedöms inte medföra några extra kostnader för bostadsbyggnader. 

Installation av en laddningspunkt i nya byggnader som inte är bostadshus och vid större renoveringar av sådana i de fall där byggnaden har fler än fem parkeringsplatser kan i någon mån öka antalet byggnader som omfattas av tillämpningsområdet och på så sätt öka antalet laddningspunkter i Finland. Installation av minst en laddningspunkt per två parkeringsplatser i kontorsbyggnader ökar antalet laddningspunkter som ska installeras. Den nuvarande lagstiftningen kräver installering av en till tre laddningspunkter beroende på antalet parkeringsplatser, förutsatt att antalet parkeringsplatser är fler än tio.  

Installation av laddningspunkter på 10 procent av alla parkeringsplatser i byggnader som inte är bostadshus (och har fler än 20 parkeringsplatser) före utgången av 2027 är ett betydligt strängare krav än i det gällande direktivet och den nationella lagstiftningen. För närvarande krävs det i Finland endast en laddningspunkt på parkeringsområdet. Vid utarbetandet av den nationella lagstiftningen bedömdes ett alternativ där kravet på befintliga byggnader var detsamma som kommissionens nu aktuella förslag om 10 procent. Då bedömdes lagförslaget i sin helhet (inklusive nya byggnader och större renoveringar) resultera i cirka 171 000 laddningspunkter fram till 2030. Den lag som trädde i kraft bedömdes leda till installation av cirka 73 000–97 000 laddningspunkter, vilket innebär att det föreslagna kravet på 10 procent enligt den dåvarande bedömningen skulle ha gett en avsevärd ökning av antalet laddningspunkter.  

I sin helhet medför kraven på laddningspunkter i byggnader som inte är avsedda för bostäder, både nya sådana och sådana som genomgår större renoveringar, inga betydande merkostnader jämfört med den tidigare nationella lagstiftningen, eftersom merkostnaderna i samband med nya byggnader inte är betydande och de större renoveringarna är mycket få. Kraven på befintliga byggnader som inte är bostadshus (med fler än 20 parkeringsplatser) kommer däremot att leda till betydande kostnadsökningar.  

Kraven på förinstallerad kabeldragning för laddningspunkter i byggnader som inte är bostadshus skärps i den nationella lagstiftningen, men kostnaderna för förinstallerad kabeldragning i nya byggnader är inte betydande. Däremot kan de krav på förinstallerad kabeldragning som ställs på parkeringsplatser för befintliga byggnader som ägs och används av offentliga myndigheter medföra kostnader. Det finns inga tillgängliga uppgifter om parkeringsplatserna i byggnader som ägs av offentliga myndigheter, så kostnaderna kan inte uppskattas i nuläget.  

Konsekvenserna av kraven på antalet cykelparkeringsplatser beror på vilka egenskaper som fastställs för parkeringsplatserna. Om en cykelparkeringsplats måste placeras inne i byggnaden eller under ett separat skyddstak, är kostnadseffekterna naturligtvis större än om parkeringsplatsen placeras utomhus.  

Automatiseringsskyldigheter, inspektioner och indikator för smart beredskap  

När tröskeln för byggnader som inte är bostadshus sänks från 290 kilowatt till 70 kilowatt kommer fler byggnader än tidigare att omfattas av skyldigheten att installera system för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Tröskelvärdet, det vill säga den nominella effekten hos värmesystem eller kombinerade värme- och ventilationssystem, skulle överskridas redan i mindre byggnader, exempelvis i mindre kontorsbyggnader, daghem och skolor. I nya byggnader och vid större renoveringar kommer kraven på installation av automations- och styrsystem och de krav som gäller systemens egenskaper sannolikt redan till stor del att uppfyllas. I fråga om befintliga mindre byggnader som kommer att omfattas av tillämpningsområdet kan det vara utmanande att uppfylla skyldigheten. Ekonomiska konsekvenser bedöms främst uppstå vid installation av automations- och styrsystem i befintliga byggnader.  

Installation av automatiserade system i bostadshus på det sätt som direktivet förutsätter har bedömts i en rapport som Finlands miljöcentral lade fram 2019 med tanke på beredningen av en proposition (RP 23/2020 rd). Enligt bedömningen gäller utvidgningen av skyldigheterna närmast nya småhus, eftersom det på 2020-talet i vilket fall kommer att installeras automations- och styrsystem i nya byggnader. Konsekvenserna skulle enligt Finlands miljöcentrals uppskattning beröra cirka 50–70 procent av de nya fristående småhusen. I Finlands miljöcentrals rapport uppskattades det årliga antalet till 5 800 fristående hus, vilket innebär att skyldigheten gäller 3 000–4 000 byggnader per år. Enligt Finlands miljöcentrals uppskattning uppgår nettokostnaden för skyldigheterna, det vill säga skillnaden mellan de förväntade kostnaderna och besparingarna, till 1–2 miljoner euro 2021 och 10–20 miljoner euro 2030. Nettokostnaden i förhållande till utsläppsminskningarna är dock hög, nämligen cirka 21 500 euro/t CO2 under båda kontrollåren. Investeringskostnaderna för automatiseringssystem antogs variera mellan 4 000 och 6 000 euro. Småhus är i regel så energieffektiva att energispareffekten av ett automations- och styrsystem blir liten. Å andra sidan ställer elbilarna och den ökande egenproduktionen av solenergi nya krav på automationssystemen i småhus. Enligt en sakkunnigbedömning från början av 2022 kommer det att byggas cirka 8 000–10 000 småhus per år under de närmaste åren. Utifrån utgångsdata från Finlands miljöcentrals bedömning riktar sig skyldigheten i fortsättningen således till cirka 4 000–7 000 småhus och leder till årliga investeringskostnader på cirka 16–28 miljoner euro. Kostnaderna kommer sannolikt att bli betydligt lägre, eftersom de nya uppvärmnings- och ventilationssystemen redan innehåller många automations- och styrfunktioner och därmed kan uppfylla kraven i direktivet.  

I Finland har inga inspektioner av värme- och luftkonditioneringssystem införts, utan i stället tillämpas ett så kallat alternativt förfarande som baserar sig på rådgivning och kommunikation. Med tanke på beredningen av regeringens proposition (RP 23/2020 rd) bedömde Finlands miljöcentral inspektionernas konsekvenser och Motiva hur väl inspektionerna och det alternativa förfarandet motsvarar varandra samt deras konsekvenser. Kommissionens nu aktuella förslag avviker till sitt innehåll inte nämnvärt från utgångspunkterna för bedömningarna 2019. Därför bedöms förslaget inte medföra några nya kostnader, i det fall att det alternativa förfarande som baserar sig på rådgivning tillämpas också i fortsättningen. Om man går in för ett inspektionsförfarande, föranleds staten enligt Finlands miljöcentrals uppskattning kostnader på cirka 185 000 euro per år och byggnadernas ägare kostnader på cirka 12 miljoner euro per år. Allmänt taget uppskattades det att cirka 867 000 euro kommer att användas för rådgivning om värme- och luftkonditioneringssystem i Finland 2017. Av detta uppgick statens finansieringsandel till cirka 365 000 euro, i vilket också ingår kostnaderna för det tidigare förfarandet enligt EPBD 2010-direktivet, cirka 93 000 euro. När skyldigheterna enligt direktivet år 2020 utvidgades till att omfatta fler värme- och luftkonditioneringssystem bedömdes det att det behövs mer statlig finansiering för samordningen av rådgivningsförfarandet.  

Det obligatoriska ibruktagandet av indikatorn för smart beredskap för byggnader (SRI) berör enligt en sakkunnigbedömning cirka 8 500 befintliga byggnader i Finland. I normala fall tar det en arbetsdag för en expert att upprätta indikatorn, men i krävande fall kan det ta två arbetsdagar. Arbetsmängden beror bland annat på objekttypen, kvaliteten på befintlig dokumentation och omfattningen av de förbättringsförslag som ges i samband med bedömningen. Upprättandet av indikatorn beräknas kosta byggnadens ägare cirka 1 000–2 000 euro. Kostnaderna för hela byggnadsbeståndet uppskattas till cirka 10 miljoner euro. För nya byggnader kan indikatorn för smart beredskap utarbetas i samband med annan planering, vilket innebär att den inte beräknas medföra några extra kostnader.  

Datautbyte 

Det nya förslaget om datautbyte bedöms bli genomfört med hjälp av datasystemet för den byggda miljön (RYTJ), som utvecklas inom miljöministeriets projekt Ryhti. Således beräknas inga merkostnader uppstå. Syftet med RYTJ är att samla in uppgifter ur olika register, informationsresurser och informationssystem och att lämna olika myndigheter de uppgifter de behöver. RYTJ kommer att göra det möjligt för medborgarna att i enlighet med direktivet söka aktuell information om sin byggnad. Eftersom datasystemets data i princip är öppna, kommer systemet att göra det möjligt att bygga upp nya innovativa tjänster. Genom sina gränssnitt kommer det också att vara kompatibelt med andra europeiska system. Uppgifterna i RYTJ är i princip avgiftsfria, men om avgifter måste tas ut, ska de tas ut i rätt proportion på de grunder som anges i lagen om grunderna för avgifter till staten. RYTJ är en del av digitaliseringspaketet i den under beredning varande plan- och bygglagen och avsikten är att det ska stiftas en separat lag om datasystemet. I kommissionens förslag ska med mätare avses mätare som hänför sig till husautomationssystem. Det finns redan heltäckande bestämmelser om energimätning och en motsvarande bestämmelse om öppenhet.  

6.4  Miljökonsekvenser

Nya byggnader 

I enlighet med kraven i direktivet ska nya byggnader uppföras som nollutsläppsbyggnader senast 2030. I fråga om byggnader som används eller ägs av myndigheter gäller kravet från och med 2027. Det ska för nya byggnader inte längre vara möjligt att använda fossila bränslen på plats som en del av energiförsörjningssystemet.  

Kommissionens utkast till direktiv innehåller inga förslag till gränsvärden för byggnaders koldioxidfotavtryck. Sådana bereds dock i Finland, Sverige och Danmark. Motsvarande författningsstyrning finns redan i Holland, Frankrike och delar av Belgien. I finländska förhållanden har det bedömts att man genom gränsvärden som hänför sig till byggnaders koldioxidfotavtryck, beroende på nivån på dem, kan minska utsläppen med 0,5–1 MtCO2 euro per år. 

Befintliga byggnader, renoveringar 

När renoveringarna enligt de nya miniminivåerna för energiprestanda är slutförda 2033 är utsläppsbesparingen i Finland 6,7 MtCO2/år och energibesparingen 25 000 GWh/år fram till slutet av renoveringarnas livslängd, inklusive de pågående åtgärderna för förbättring av byggnaders energiprestanda och förändrad energiproduktion enligt den långsiktiga renoveringsstrategin 2020–2050. Livslängden varierar vanligen mellan 15 och 50 år. Enligt basscenariot i den långsiktiga renoveringsstrategin skulle motsvarande nivå uppnås cirka 2045. Bedömningen beaktar inte onödiga renoveringar som reducerar utsläppsminskningen och som föranleds av en schemalagd renovering av stora byggnadsmassor. Det är inte nödvändigtvis klimatvänligt att i förtid förnya intakta och funktionsdugliga byggnadsdelar eller system enbart med tanke på energiprestandan, eftersom det uppstår utsläpp bland annat vid rivning, avfallshantering och tillverkning av nytt material. Samtidigt kan tiotals år av byggnadsdelarnas och systemens återstående livslängd gå förlorad. Därigenom blir också klimatnyttan mindre än när byggnaden renoveras i rätt tid. 

Den nationella byggnadsrenoveringsplanens konsekvenser för utsläppsminskningen och energianvändningen kan bedömas först när planen har utarbetats. Målet med den nuvarande långsiktiga strategin för renoveringar är att minska koldioxidutsläppen från byggnader med 90 procent och användningen av uppvärmningsenergi (brutto) med cirka 50 procent från ingången av 2020 till 2050. Den förväntade användningen av köpt energi minskar under samma period med cirka 60 procent tack vare att energi som används i byggnaden produceras på plats. Effekterna av byggnadsrenoveringsplanen antas vara större, eftersom den är mer långtgående och omfattar fler åtgärder. 

Renoveringspasset kan ha en positiv inverkan på ökningen av antalet nära-nollenergibyggnader och nollutsläppsbyggnader, eftersom avsikten med passet är en stegvis styrning mot renoveringar som uppnår dessa nivåer. Till de positiva miljökonsekvenserna hör att utsläppen och energianvändningen minskar. En närmare bedömning av konsekvenserna kan göras först när det finns närmare uppgifter om innehållet i renoveringspasset och om i vilken omfattning passet börjar användas. 

Fastställandet av minimikrav för energiprestanda har positiva miljökonsekvenser genom minskade utsläpp och minskad energianvändning. En närmare bedömning av konsekvenserna är möjlig först när de nya kraven för energiprestanda är kända. 

Energicertifikat  

Energicertifikat för byggnader är ett verktyg för jämförelse och förbättring av byggnaders energiprestanda. Energicertifikatet förpliktar inte byggnadens ägare att förbättra byggnadens energiprestanda, men det innehåller rekommendationer om energibesparingar för den byggnad certifikatet gäller. Den effektivisering av kontrollförfarandena som kommissionen föreslår kan säkerställa att upprättandet av certifikat håller hög kvalitet. Därigenom kan informationen i certifikatet och bland annat de besparingsåtgärder som rekommenderas utnyttjas i högre grad än tidigare. En utvidgning av skyldigheten att upprätta energicertifikat för fler byggnadstyper och situationer kan öka certifikatets genomslagskraft. Energicertifikatets direkta konsekvenser för energisparandet och miljön kan dock inte bedömas. 

Laddningspunkter och förinstallerad kabeldragning 

Det går inte att direkt bedöma i vilken utsträckning förinstallerad kabeldragning och installering av laddningspunkter bidrar till att antalet elbilar ökar eller vilka miljökonsekvenser det eventuella bidraget kan ge. I Finland har det dock i åtskilliga utredningar konstaterats att en fungerande laddningsinfrastruktur har en central betydelse för den gröna omställningen i trafiken. Bristande laddningsmöjligheter inverkar negativt både på köpbeslut som gäller fordon med alternativa drivkrafter och på användningen av sådana fordon. I synnerhet avsaknaden av hemmaladdning har i Finland identifierats som en av de värsta flaskhalsarna i utvecklingen mot eldrift i transportsektorn. Om det inte går att ladda bilen hemma låter man hellre bli att skaffa elbil.  

System för fastighetsautomation och inspektioner 

De obligatoriska systemen för fastighetsautomation skulle ge miljökonsekvenser närmast för nya småhus, eftersom det på 2020-talet i vilket fall kommer att installeras automations- och styrsystem i andra typer av nya byggnader. I Finlands miljöcentrals bedömningar i anknytning till beredningen av RP 23/2020 rd uppskattades energibesparingen 2021 vara cirka 0,4–0,5 gigawattimmar och utsläppen minska med cirka 60–80 ton koldioxid. År 2030 skulle energibesparingen vara 3,6–6 gigawattimmar och utsläppen minska med cirka 600–800 ton koldioxid. Nettokostnaden i förhållande till utsläppsminskningarna skulle dock bli hög, cirka 21 500 euro per ton koldioxid. Miljökonsekvenserna blir små och kostnaderna höga, eftersom nya småhus redan i princip är energieffektiva, vilket innebär att automations- och styrsystemets energispareffekt blir liten. Å andra sidan ställer elbilarna och den ökande egenproduktionen av solenergi samt förändringarna på energimarknaden nya krav på automationssystemen i småhus.  

Med tanke på beredningen av regeringens proposition (RP 23/2020 rd) bedömde Finlands miljöcentral de obligatoriska inspektionernas konsekvenser och Motiva hur väl inspektionerna och det alternativa förfarandet motsvarar varandra samt deras konsekvenser. Kommissionens förslag avviker till sitt innehåll inte nämnvärt från utgångspunkterna för bedömningarna 2019, och därför kan dessa bedömningar av miljökonsekvenserna tillämpas på kommissionens förslag. Inspektionerna av värmesystem och luftkonditioneringssystem skulle enligt Finlands miljöcentrals uppskattning medföra en energibesparing på 26–155 gigawattimmar per år och därmed en utsläppsminskning på 5 500–27 550 ton koldioxid. Motiva bedömer vid en granskning av samma objektgrupp som bedömdes av Finlands miljöcentral att besparingseffekten av alternativa åtgärder, det vill säga det alternativa rådgivningsförfarandet, skulle bli 65–333 gigawattimmar per år och att utsläppen minskar med 14 000–68 000 ton koldioxid per år för värmesystemens del. För luftkonditioneringssystemen del beräknas besparingseffekten av de alternativa åtgärderna vara 0,3–3,8 gigawattimmar per år och utsläppen minska med 400–600 ton koldioxid per år.