2.1  Enkel, transparent och standardiserad syntetisk värdepapperisering

Allmänt 

I förslaget skapas ett särskilt ramverk för en enkel, transparent och standardiserad (simple, transparent and standardised, härefter STS) syntetisk värdepapperisering av balansräkningen. STS-kraven för syntetisk värdepapperisering motsvarar huvudsakligen STS-kraven för traditionell värdepapperisering, men kraven har anpassats och nya krav har lagts till som beaktar särdragen för syntetisk värdepapperisering, såsom motpartsrisken för originatorn och investeraren.  

Om den syntetiska värdepapperiseringen inte uppfyller dessa krav, gäller de allmänna kraven på värdepapperisering också fortsatt den syntetiska värdepapperiseringen i tillämplig utsträckning och den får inte det föreslagna, reducerade kapitalkravet.  

Det föreslås att definitioner i anknytning till syntetisk värdepapperisering läggs till i värdepapperiseringsförordningen kreditriskskyddsavtal och dessutom definitioner på de avgifter som originatorn och investeraren betalar.  

Krav gällande enkelhet 

Originatorn till STS-värdepapperisering ska vara en part som beviljats tillstånd i Europeiska unionen. De värdepapperiserade fordringarna ska finnas i balansräkningen hos originatorn eller ett företag som ingår i originatorns grupp. Fordringarna ska ingå i originatorns kärnverksamhet och krediten ska vara beviljad i enlighet med originatorns allmänna kreditgivningsprinciper. 

Originatorn får inte skydda sig dubbelt mot samma kreditrisk med ett skydd utöver den syntetiska värdepapperiseringen. Kreditskyddsavtalet ska följa de krav som ställs på reducering av kreditrisken i artikel 249 i tillsynsförordningen. Den värdepapperiserade tillgångsstocken ska vara enhetlig och bestå endast av en tillgångstyp och den får inte innehålla värdepapperiserade poster eller sådana krediter där gäldenären eller garanten är insolvent.  

Det föreslås en anpassning av kravet på enkelhet i den traditionella STS-värdepapperiseringen också bland annat gällande originatorns utfästelser och garantier samt portföljförvaltningen av tillgångsstocken. 

Krav gällande standardisering 

De ränte- och valutarisker som härrör från värdepapperiseringen ska beskrivas i dokumenten om transaktionerna och skydd mot dessa ska tas på lämpligt sätt. Kreditskyddsavtalet ska hänvisa till klart identifierade gäldenärers tydligt specificerade krediter och originatorn ska se till att informationen är aktuell i referensregistret. I registret ska dessutom den skyddade andelen av varje värdepapperiserad fordran specificeras.  

Det föreslås att standardiseringskraven för traditionell STS-värdepapperisering dessutom anpassas bland annat gällande åtgärder som följer på genomförandeanmälan, fördelning av förluster, förtida amortering av värdepapperiseringspositioner, avslutande av den rullande perioden och innehållskravet för dokument gällande affärstransaktionen.  

Krav gällande transparens 

Kraven på transparens motsvarar kraven på transparens för traditionell värdepapperisering. Originatorn ska bland annat ge potentiella investerare tillgång till statiska och dynamiska uppgifter om historiken vad gäller kreditförluster. 

Krav gällande specialdragen för syntetisk värdepapperisering 

Minimihändelserna för att betalningsskyldighet i enlighet med kredittillsynsavtalet ska utlösas definieras huvudsakligen i enlighet med definitionen på en gäldenärs fallisemang i artikel 178 i tillsynsförordningen. Den avgift som investeraren betalar till originatorn bör grunda sig på den verkliga förlust som originatorn lider. När fastställandet av förlusterna fördröjs strävar man efter att trygga uppfyllandet av betalningsskyldigheten genom minimikrav på förhandsbetalningar. Maximitiden för full utbetalning får vara två år. Den premie som originatorn betalar till investeraren för investerarens kreditskydd (kreditskyddspremie) ska vara beroende av penningflödena från de värdepapperiserade fordringarna och därmed anknutna risker, och grunderna för premierna ska beskrivas i värdepapperiseringsdokumenten. Den dokumentation som gäller värdepapperiseringen ska också fastställa huruvida originatorns kreditrisk också gäller investerare. I förslaget är originatorn dessutom skyldig att utse en oberoende tredje part för granskning av vissa innehållsmässiga frågorna i kreditskyddet i samband med händelser som utlöser betalningsskyldigheten.  

Övriga krav som endast gäller syntetisk värdepapperisering anknyter till förutsättningarna för förtida avslutande av värdepapperiseringsarrangemanget, användning av den syntetiska prisskillnaden (synthetic excess spread) och kriterierna för säkerheter. Det strävas efter att säkra kvaliteten på kreditskyddet bland annat genom att garanten eller motgaranten endast kan vara specifika offentliga aktörer (exempelvis stater, kommuner och offentligrättsliga anstalter), om dessa fått i riskvikten 0 procent för sina exponeringsförbindelser i tillsynsförordningen. Som säkerhet för andra metoder för minskning av kreditrisk (såsom kreditriskderivat) ska ställas antingen kortfristiga skuldebrev med 0 procent riskvikt, det vill säga i praktiken skuldebrev emitterade av offentliga samfund, eller kontanter i en bank med en viss kreditklassificering, som även kan vara originatorn.  

Tillsyn 

Medlemsstaterna ska fastställa den i förordningen avsedda behöriga myndigheten som utövar tillsyn över att STS-kraven uppfylls. Den behöriga myndigheten kan vara samma eller en annan än vid traditionell STS-värdepapperisering. 

Ändring i tillsynsförordningen 

I tillsynförordningen föreslås en ändring så att för de kreditinstitut som är originatorer till tillsynsbehandling av syntetisk värdepapperisering, som uppfyller de ovan beskrivna STS-kriterierna och kraven i artikel 243.2 i tillsynsförordningen, underlättas genom utvidgning av den särskilda behandlingen av tillsynen parallellt med den traditionella STS-värdepapperiseringen också för syntetisk värdepapperisering för den bästa tranchkategorin. Därmed skulle den bästa tranchen, som originatorn behåller, få minimiriskvikten 10 procent såsom för traditionell STS-värdepapperisering i stället för nuvarande 15 procent.  

Ikraftträdande och tillämpning 

STS-stämpeln och den därmed förknippade reducerade tillsynsbehandlingen får användas på för användning godkända och till Europeiska värdepappersmyndigheten (European Securities and Markets Authority, ESMA) i enlighet med förordningen anmälda syntetiska värdepapperiseringar genast efter ändringsförordningens ikraftträdande. 

2.2  Värdepapperisering av nödlidande skulder

Kommissionen föreslår att värdepapperiseringsförordningen ändras för att underlätta värdepapperisering av nödlidande exponeringar. Till värdepapperiseringsförordningen fogas en definition av värdepapperisering av nödlidande exponeringar. För nödlidande exponeringars del ändras kraven på bibehållande av risk med beaktande av dessa exponeringars specialegenskaper (såsom eventuell användning av ett separat indrivningsbolag). Därtill sker en reducering av den granskningsskyldighet som värdepapperiseringens originator har gällande kriterierna för beviljande av kredit för nödlidande exponeringar som köpts in av tredje part.  

Riskvikterna för nödlidande krediter vid traditionell värdepapperisering i tillsynsförordningen grundar sig i dag i hög grad på kreditriskuppgifter som grundar sig på bokföringsvärden för de värdepapperiserade krediterna, vilket enligt kommissionen kan leda till ytterst höga riskvikter i synnerhet med standardmetoden (SEC-SA) och modellen för intern bedömning (SEC-IRBA) jämfört med en värderingsmodell som grundar sig på externa klassificeringar (SEC-ERBA). Därför föreslår kommissionen ett förmildrande av behandlingen av de nödlidande exponeringarna jämfört med behandlingen av traditionell värdepapperisering så att den bästa tranchen i en värdepapperiseringsposition alltid skulle får 100 procents riskvikt, om de värdepapperiserade exponeringarna har sålts till ett specialbolag med rabatt, som inte gottgörs och som är minst 50 procent av det nominella exponeringsbeloppet. Behandlingen av övriga förmånsklasser förblir väsentligen oförändrade, men de får ett 100 procents riskviktsgolv. 

2.3  Övriga ändringar

Det föreslås att artikel 249 gällande minskning av kreditrisken i tillsynsförordningen ändras så att tilläggskravet för godkännande av kreditskyddet av garantinatur för värdepapperiserade positioner i de institutioner som använder standardmetoden, det vill säga en viss kreditklassificeringsnivå på det externa kreditskyddet, avlägsnas. Kravet på kreditklassificering gäller i fortsättningen endast andra företag än inrättningar som beviljats tillstånd och finansieringsinstitut. Därmed godkänns kreditskyddet för övriga garanter (exempelvis stater) oberoende av kreditvärdigheten.  

4.1  Konsekvenser för lagstiftningen

De föreslagna ändringarna i förordningen är direkt tillämpningsbara och förutsätter därmed inte nationellt genomförande. Beaktande av ändringarna i förordningen kan dock kräva ändringar i exempelvis lagen om Finansinspektionen (878/2008). Bestämmelser om värdepapperisering finns också i bland annat lagen om placeringsfonder (213/2019) och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014). 

4.2  Konsekvenser för ekonomin

Med hänvisning till att förslagen är brådskande har kommissionen inte gjort en full konsekvensbedömning av förslagen. Kommissionen har dock publicerat ett arbetsdokument med en allmän beskrivning av effekterna i anknytning till förslagen (SWD(2020) 120 slutlig) samt den rapport om syntetisk värdepapperisering som krävs enligt värdepapperiseringsförordningen (COM(2020) 284 slutlig). Kommissionen bygger dessa dokument på det informationsmaterial som samlats in i EBA:s ovannämnda rapport. 

Marknaden för syntetisk värdepapperisering har inte väsentligt återhämtat sig inom EU efter finanskrisen 2008 och kommissionen anser en av orsakerna till detta vara att ingen standardiserad STS-stämpel finns att tillgå för detta eller därmed förknippad förmånligare tillsynsbehandling. Till följd därav och till följd av att flera transaktioner är konfidentiella eller bilaterala finns det endast begränsat och kortsiktig med information att tillgå om syntetisk värdepapperisering efter finanskrisen och denna information täcker inte konjunkturväxlingarna. Eftersom förordningen endast har tillämpats från och med januari 2019 är även det tillgängliga datamaterialet för traditionell STS-värdepapperisering begränsat. 

Enligt kommissionen har syntetisk värdepapperisering huvudsakligen koncentrerats till några medlemsstater och de största bankerna. De vanligaste exponeringar som genomgår syntetisk värdepapperisering är företagskrediter med hög riskvikt. I transaktionerna behåller de banker som fungerar som originatorer de bästa trancherna för sig själva och det är huvudsakligen specialiserade, institutionella investerare, i synnerhet fonder, som placerar i de lägre trancherna. Under de senaste åren har även offentliga aktörer såsom Europeiska investeringsbanken och -fonden utökat sina placeringar i syntetisk värdepapperisering.  

Målet för den nya STS-stämpeln och den underlättade tillsynsbehandlingen är att stimulera den syntetiska värdepapperiseringsmarknaden. På detta sätt bär de olika aktörerna eventuellt kreditrisken jämnare när bankernas kreditrisk för fordringarna i högre grad än i dag kunde överföras till bland annat de institutionella investerarnas, det vill säga fondernas och försäkringsbolagens, balansräkningar. Detta kunde främja stabiliteten i banksystemet, dock så att risken överförs på andra sektorer inom finansieringssystemet. Ytterligare frigörs tillsynskapital ur balansräkningen när bankerna säljer ut sin risk, vilket möjliggör ny kreditgivning i ekonomin för finansiering av investeringar och konsumtion. Det typiska är att bankernas förmåga att ge krediter till ekonomin i hög grad är beroende av fritt tillsynskapital. Lättnader i tillsynskraven kunde öka kreditstocken i ekonomin och den ekonomiska tillväxten, men å sin sida kan riskerna i banksystemet också växa i synnerhet om mängden tillsynkrav är för liten. Bankerna kunde dessutom börja bevilja krediter med större riskbenägenhet och till kunder som är i sämre form när det är lättare att dela risken med övriga aktörer. 

Vid syntetisk värdepapperisering stannar de värdepapperiserade krediterna kvar i bankens balansräkning, vilket betyder att styrkan i kreditskyddet är den avgörande faktorn för hur risken de facto överförs. I sin rapport lyfter EBA fram sina farhågor kring detta specialdrag i synnerhet i anknytning till den reducerade tillsynsbehandlingen. Syntetisk värdepapperisering ökar användningen av hävstångseffekten i balansräkningen, vilket betyder att omfattande praxis skulle leda till ökad risk inom banksektorn. Om fördelningen av risken i enlighet med dessa förslag i allt högre grad skulle ligga på offentliga aktörer, vilket de kriterier för kreditskydd som kommissionen föreslår kan leda till, leder detta till att ett starkare band skapas mellan bankerna och de offentliga aktörerna, såsom staterna, och målsättningarna att fördela riskerna på den privata marknaden inte förverkligas. Till följd av COVID-19-pandemin har staterna i Europa redan i stor omfattning beviljat garantier för nya krediter. Kommissionens ståndpunkt är dock att det tillgängliga datamaterialet inte indikerar att syntetisk värdepapperisering som sådan skulle leda till högre förluster än traditionell värdepapperisering. Kommissionen anser det också vara nödvändigt med den reducerade tillsynsbehandlingen för att bankerna ska ta på sig kostnaderna för uppfyllande av STS-kraven.  

Värdepapperiseringen av nödlidande krediter har varit mest allmän i de medlemsstater där det fortfarande finns rikligt med nödlidande krediter efter föregående finanskris. I exempelvis Italien och Grekland har man skapat traditionella värdepapperiseringsarrangemang för nödlidande krediter där staten har varit med som garant för de bästa trancherna. Till följd av COVID-19-pandemin kan man räkna med att mängden nödlidande fordringar ökar i hela Europa. Genom att underlätta värdepapperiseringen av nödlidande krediter kan man eventuellt försnabba bankernas återhämtning och stabiliseringen av kreditstocken efter perioden med svag ekonomi, vilket för sin del kan bidra till snabbare tillgång till finansiering. Överdrivna lättnader i kraven också för de nödlidande exponeringarnas del kan dock leda till de problem som beskrivits här ovanför, inklusive uppmuntran till mera riskbärande kreditgivning. 

I slutet av juni 2020 uppgick de finländska bankernas finländska företagskreditstock, inklusive bostadssamfund, till 96,8 miljarder euro. Den finländska företagskreditstocken har följande fördelning: lån med bostads- eller fastighetssäkerhet 29,4 miljarder euro, övriga krediter med säkerhet 19,6 miljarder euro och kredit som saknar säkerhet 48,0 miljarder euro. Vid samma tidpunkt hade de finländska hushållen 100,7 miljarder euro i bostadslån, 3,8 miljarder euro i lån för fritidsbostäder och 16,7 miljarder euro i konsumtionskrediter. Med finländska och utländska gäldenärer inräknade hade de finländska bankerna den 31 mars 2020 krediter för sammanlagt 450,0 miljarder euro, av vilka 177,4 miljarder euro var företagskrediter och 223,2 miljarder euro krediter till hushåll. Vid samma tidpunkt hade de finländska bankerna sammanlagt 8,3 miljarder euro i nödlidande fordringar, av detta var 4,8 miljarder euro företagskrediter och 3,5 miljarder euro krediter till hushåll. I slutet av 2019 fanns det 37,7 miljarder euro i säkerställda obligationer i omlopp. 

De finländska bankerna har därmed kreditstock för tiotals miljarder som kunde värdepapperiseras på antingen syntetiskt eller traditionellt sätt. Med största sannolikhet skulle värdepapperiseringen hänföras till företagskrediterna och de säkerställda konsumtionskrediterna i och med att bostadskrediterna i Finland allmänt används som säkerhet för säkerställda obligationer.  

Åtminstone ett finländskt kreditinstitut har genomfört syntetisk värdepapperisering av sina företagskreditportföljer under de senaste åren för flera miljarder euro. Från Finland anmäldes 2019 en traditionell STS-värdepapperisering av fordonskrediter till Europeiska värdepappersmyndigheten.