Motivering
1. Allmänt
Riksdagens förhandskrav på redogörelsen
I sina uttalanden (RSk 18/2004 rd) i samband med den
förra redogörelsen förutsatte riksdagen att
regeringen genom egna insatser och genom riktade ekonomiska resurser
aktivt förverkligar målen i redogörelsen.
Vidare förutsatte riksdagen att nästa redogörelse
innehåller en samlad analys av den internationella människorättssituationen,
av Finlands insatser och resultatet av dessa insatser samt att det
görs en övergripande bedömning av hur
de grundläggande fri- och rättigheterna och de
mänskliga rättigheterna utfallit i Finland.
Den nya redogörelsen stämmer mycket väl överens
med riksdagens uttalanden i samband med den förra redogörelsen,
anser utrikesutskottet. Redogörelsen ger en bredare översikt över statsrådets
insatser och mål för Finlands politik för
de mänskliga rättigheterna. Sammantaget sett får
riksdagen en heltäckande bild av vår internationella
politik för de mänskliga rättigheterna
och läget i Finland för de mänskliga
rättigheterna. Behandlingen är ett ypperligt tillfälle för
riksdagen att påverka Finlands politik för de mänskliga
rättigheterna.
Däremot säger redogörelsen ingenting
om att avsätta resurser för vår politik
för de mänskliga rättigheterna. Större
satsningar på den biten skulle göra redogörelsen
mer konkret och ge riksdagen större påverkningsmöjligheter.
Redogörelsens uppläggning
I redogörelsen kopplar statsrådet ihop Finlands interna
och externa roll för de mänskliga rättigheterna
och det är rätt angreppssätt, menar utskottet.
skapar en grund för en trovärdig aktivitet på den
internationella arenan. I fortsättningen bör uppläggningen
ytterligare förbättras eftersom den internationella
och den nationella delen nu är två olika delar.
De bör således föras samman bättre.
Utrikesutskottet menar att målet bör vara
att nästa redogörelse ska ha både en
internationell och en nationell analys. Det görs redan
nu i den internationella delen, men den nationella delen är
mer bara en beskrivning.
Redogörelsen bör kompletteras med en nationell
handlingsplan
Utrikesutskottet påpekar att redogörelsen
inte innehåller några övergripande ställningstaganden
till prioriteringar eller angelägenhetsordning för åtgärder
och behov på det nationella planet. Det sägs heller
ingenting om nödvändiga eller till buds stående
medel. Redogörelsen föreslår ingen
nationell handlingsplan för att åtgärda
de uppdagade bristerna. Det är ett inadekvat angreppssätt
att koncentrera sig på att beskriva problem utan att föreslå lösningar.
En handlingsplan för hur de grundläggande fri-
och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
ska tillgodoses i Finland vore en naturlig uppföljare till
redogörelsen, enligt utskottet. Det skulle också stå i
samklang med ett flertal internationella rekommendationer. Den senaste
rekommendationen är från februari 2009 då Europarådets
MR-kommissarie talade för den här typen av handlingsplaner.
Redan 1993 rekommenderas detta av FN på en konferens om
mänskliga rättigheter.
Finland kunde sammanställa en nationell handlingsplan
i början av nästa regeringsperiod samtidigt med
regeringsprogrammet. Regeringsprogrammet kan ha en allmän
strategi för politiken för de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna,
medan de mer konkreta åtgärderna kan ingå i
ett handlingsprogram. I processen kan vissa delområden
ges högsta prioritet och klassas som skyndsamma utvecklingsinsatser.
Samtidigt är det viktigt att det avsätts tillräckligt
stora resurser för att samordna och genomföra
handlingsprogrammet. Efter att programmet har antagits bör
det genomföras systematiskt och övervakat.
Om ett nationellt handlingsprogram utarbetas, bör det
dels ta hänsyn till de brister som lyfts fram i redogörelsen,
dels beakta bland annat beslut och rekommendationer från
internationella övervakningsorgan, avgöranden
från domstolar och organen för den högsta
laglighetskontrollen och praxis i riksdagens grundlagsutskott.
Finlands rapporter till de internationella övervakningsorganen
och deras kritik gentemot Finland bör också få utrymme
i programmet.
En nationell MR-institution
I redogörelsen framförs tanken på en
nationell institution för de mänskliga rättigheterna
med uppgift att samla in och utvärdera information och
utbyta information, framför allt med avseende på internationellt
samarbete. Bakgrunden till detta är att den nationella övervakningen
hos oss i Finland är fördelad på många
olika myndigheter. Vid sidan av riksdagens grundlagsutskott, de högsta
organen för laglighetskontroll, fullmäktigeledamöter,
domstolar och andra myndigheter är det civila samhället
den aktör som bör ha en framträdande
roll i övervakningen.
Rekommendationen om nationella MR-institutioner ingår
i de så kallade Parisprinciperna. Institutionerna ska vara
självständiga och oberoende. Dessutom ska de ha
en bred sammansättning och ett uppdrag i vid bemärkelse
att arbeta för och skydda de mänskliga rättigheterna.
De kunde till exempel bevaka läget på nationell
nivå, lämna rekommendationer och lägga
fram förslag till hur de mänskliga rättigheterna
kan främjas och dessutom sprida information om frågorna.
Statsrådet talar för en nationell institution knuten
till riksdagens justitieombudsmans kansli. Precis som grundlagsutskottet
(GrUU 1/2010 rd) anser utrikesutskottet det viktigt att
frågan om en nationell MR-institution vidarebefordras snabbt
så snart arbetsgruppen vid justitieministeriet blir klar
med sin utredning av frågan.
Nästa redogörelse
Utrikesutskottet anser att statsrådet bör
lämna en redogörelse till riksdagen om sin politik
för de mänskliga rättigheterna en gång
per valperiod. Nästa redogörelse kunde komma i
slutet av nästa valperiod. Den kunde behandla Finlands
internationella verksamhet och målsättning och
utvärdera om målen med det nationella handlingsprogrammet
har nåtts.
Utskottet vill dessutom peka på att kommunerna har
en roll för att de mänskliga rättigheterna
ska tillgodoses i vårt land. Det vore viktigt att företrädare
för kommunerna aktivt kunde delta vid beredningen av det
föreslagna handlingsprogrammet och nästa redogörelse.
Precis som grundlagsutskottet (GrUU 1/2010 rd)
anser utrikesutskottet det nödvändigt att fundera över
hur den nationella MR-institutionen kunde delta i arbetet med nästa
redogörelse utan att sätta sitt oberoende på spel.
2. Internationell omvärld
Redogörelsen beskriver utvecklingen i den internationella
verksamhetsmiljön kring de mänskliga rättigheterna
sedan 2004, dels rent allmänt, dels geografiskt. Sett i
ett globalt perspektiv har läget för de mänskliga
rättigheterna förbättrats i vissa hänseenden.
Till exempel dödsstraff tilllämpas inte lika mycket
som förr. De internationella normerna har blivit starkare
och ett av de viktigaste exemplen på detta är
att FN:s generalförsamling 2006 antog en konvention om
rättigheter för personer med funktionsnedsättning
och en konvention om förbud mot påtvingat försvinnande.
Dessutom är folk mer medvetna om de mänskliga
rättigheterna och det civila samhället har fått
en viktigare roll för att hålla liv i debatten
och vara motor för reformer.
Sett i ett internationellt perspektiv fullföljs de mänskliga
rättigheterna relativt väl inom EU och i Nordamerika,
som inte alls behandlas i redogörelsen. Till de värsta
problemen i EU hör diskriminering av och våld
mot minoriteter, våld mot barn, våld i nära
relationer och människohandel. I Latinamerika och Karibien
har läget på det hela taget genomgått
en positiv utveckling. I de europeiska länderna utanför
EU har situationen förbättrats en aning, främst
i länder med siktet inställt på EU-medlemskap.
I Östeuropa bäddar dock de svaga statsstrukturerna
och de centraliserade politiska systemen fortfarande för
allvarliga överträdelser av de mänskliga
rättigheter och underblåser straffrihetstendensen.
Ett flertal länder i Afrika, Asien och Mellanöstern
har mycket allvarliga problem med de mänskliga rättigheterna
trots att det har skett en viss förbättring.
Debatten på de internationella arenorna har varit tillspetsad
i många frågor. Ett exempel är debatterna
om yttrandefrihet i relation till så kallat hattal och
metoderna för att bekämpa terrorism. Dessutom
har försöken att förbättra jämställdheten
och kvinnors och flickors rättigheter stött på överraskande
högljutt motstånd.
Enligt utskottet redovisas den internationella omvärlden
väldigt starkt genom debatten på internationella
arenor. Det är visserligen en värdefull beskrivning,
men på grund av prioriteringarna behandlas de verkliga
situationerna alltför lite. Så går redogörelsen
bara mycket ytligt och utan tydliga synpunkter in på läget
i Mellersta östern som är ett mycket intressant
område i det här hänseendet. Utskottet
understryker att den fortsatta konflikten i Israel och Palestina,
kriget i Irak och bekämpningen av terrorismen, som alla nämns
i redogörelsen, inte är någon anledning att
stillatigande acceptera att problemen med de mänskliga
rättigheterna fortsätter där. I stället gäller
det att sätta in större ansträngningar
för att lösa problemen och förbättra
de mänskliga rätttigheterna i Mellersta östern.
Det yttersta målet med Finlands politik och aktivitet
för de mänskliga rättigheterna bör
vara att verkliga människor måste få sina
mäskliga rättigheter bättre tillgodosedda.
3. Hur Finlands internationella politik för de mänskliga
rättigheterna fullföljs
Utgångspunkter
Politiken för de mänskliga rättigheterna är
en framträdande del av vår utrikes- och säkerhetspolitik.
Den och våra finländska experters insatser röner
stor uppskattning på det internationella planet, och det är
en viktig faktor för vårt rykte och vår
internationella roll.
Finland fokuserar på kvinnors, barns, funktionshindrades,
sexuella minoriteters och könsminoriteters och urfolkens
rättigheter. Dessutom värnar Finland
extra mycket om romer och andra minoriteter. Utskottet menar att
Finland koncentrerar sig på rätt frågor.
Satsningar på de prioriterade områdena medverkar
till att vår politik för de mänskliga
rättigheterna får större genomslag.
Möjligheter att påverka via multilaterala institutioner
Världsorganisationen FN är fortfarande ett
framträdande forum för att skapa normer för
de mänskliga rättigheterna. Rådet för
mänskliga rättigheter med säte i Genève är
naven i FN:s mekanism för de mänskliga rättigheterna.
Ett viktigt multilateralt normarbete och samarbete försiggår
också i bland annat Europarådet och OSSE. Det är
av största vikt att EU och Finland är aktiva i
multilaterala organisationer, organ och förhandlingsprocesser
och aktivt arbetar för att utveckla det multilaterala systemet.
Ett lägligt tillfälle för EU och Finland
att aktivera sig kommer 2011 när FN:s råd för
mänskliga rättigheter ska utvärderas.
En av de viktigare beröringspunkterna med det nationella
läget för mänskliga rättigheter är när
Finland tillträder nya internationella MR-konventioner
och genomför dem. Utrikesutskottet noterar att Finland
på senare tid har tillträtt konventionerna ganska
långsamt. Detta gäller också de prioriterade
områden i vår internationella politik för
de mänskliga rättigheterna som lyfts fram i redogörelsen.
I avsnitt 5 nedan nämns flera exempel.
Att påverka i EU
EU en av våra viktigaste påverkanskanaler
i den internationella politiken för de mänskliga
rättigheterna. EU är en viktig part i den multilaterala förhandlingsprocessen
och vill i sina internationella kontakter arbeta för mänskliga
rättigheter. Det är viktigt att Finland aktivt
arbetar för att EU ska ha större vilja och förmåga
att hantera de interna problemen med mänskliga rättigheter. Extra
angeläget vore det att i EU medverka till att alla medlemsstater
har en politik som bygger på icke- diskriminering i relation
till romer och andra minoriteter. Det är ohållbart
att den otillfredsställande situationen för romer,
som är direkt alarmerande i en del medlemsstater, får
fortsätta utan att EU lyckas ta tag i problemen.
Finland har goda chanser att fungera som väckarklocka
för romernas rättigheter i EU, samtidigt som vi
arbetar vidare med frågan i Europarådet och försöker
förbättra läget här hemma. Varje
medlemsstat har själv det primära ansvaret för
sina medborgare. Samtidigt är de 8—12 miljoner
romer som finns i Europa en europeisk minoritet. Trots det måste
man kunna förbättra deras ställning också på den
alleuropeiska arenan. EU har tagit några steg framåt
i arbetet att ge romerna bättre villkor. Ett exempel är
att medlemsstaterna har förbundit sig att vartannat år
arrangera ett toppmöte om romernas frågor under
ledning av EU-ordföranden. Framstegen är självfallet
positiva, men tyvärr fullkomligt otillräckliga
om man ser till problemets omfattning.
Det är viktigt att arbeta för att insatserna
för de mänskliga rättigheterna integreras
i all yttre verksamhet i unionen. Där är en aktuell
fråga att de yttre förbindelserna, som hör
till grundbultarna i EU, ska ge tjänstemännen
bättre kapacitet att hantera målen med politiken
för mänskliga rättigheter.
Avtalen med tredjeländer är ett väsentligt
instrument i EU:s yttre förbindesler. Precis som stora
utskottet (StoUU 2/2009 rd) anser utrikesutskottet
att klausuler om de mänskliga rättigheterna bör
bli ett starkare inslag i avtalen med tredjeländer genom
att avtalen får uppföljningsmekanismer för
utvecklingen i MR-frågor och konsultationsprocesser.
Lissabonfördraget har stärkt EU-dimensionen
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande rättigheterna. EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna är nu juridiskt bindande för
medlemsstaterna och unionen med vissa undantag. EU är
numera juridisk person och rätt att vara part i internationella
fördrag. I själva verket är Lissabonfördraget
förpliktande i det hänseendet i fråga
om Europakonventionen.
Utrikesutskottet håller med grundlagsutskottet (GrUU
1/2010 rd) om att det är viktigt att Finland i
EU aktivt arbetar för ett snabbt tillträde till
Europakonventionen. Målet bör vara att EU ska
tillträda Europakonventionen och bilagorna till dem så sammanhållet
som möjligt.
Precis som stora utskottet (StoUU 2/2009 rd) påpekar
också utrikesutskottet att pelarindelningen har försvunnit
i EU med Lissabonfördraget. Kommissionen, Europaparlamentet
och EG-domstolen har fått större befogenheter
och det är av stor betydelse för rättsliga
och inrikes frågor, som är känsliga med
avseende på de grundläggande och de mänskliga
rättigheterna. Dessutom är det välkommet
att EU:s byrå för grundläggande rättigheter
kan få sina befogenheter utvidgade till dessa frågor.
Utskottet framhåller att Finland bör arbeta
aktivt för att EU ska få en effektiv intern politik
för mänskliga rättigheter. Just nu,
när Lissabonfördraget nyligen har trätt
i kraft, vore det bra att sätta fokus på att EU
behöver få bättre instrument för
att kontrollera hur de grundläggande rättigheterna
efterlevs i EU. Till exempel rådet har ingen arbetsgrupp
för den frågan. Finland bör, som det
sägs i redogörelsen, aktivt föra fram tanken
på en ständig arbetsgrupp i EU som ska bevaka
hur mänskliga rättigheter tillgodoses internt
i EU. Vidare anser utrikesutskottet, precis som stora utskottet
(StoUU 2/2009 rd) och grundlagsutskottet
(GrUU 1/2010 rd, GrUU 8/2009
rd) att Finland bör ta initiativ för att kommissionen
ska utveckla den föregripande kontrollen av lagstiftningen
med tanke på de grundläggande rättigheterna
och även i rådet och Europaparlamentet i samband
med lagstiftningsprocessen.
Direkt nationell påverkan
Finland tillämpar direkt nationell påverkan
på mänskliga rättigheter internationellt
bland annat i det bilaterala utvecklingssamarbetet och genom att
lyfta fram de mänskliga rättigheterna i de bilaterala
relationerna. Det är viktigt att allvarliga människorättsproblem
uppmärksammas konsekvent i våra bilaterala relationer,
också i nationella frågor kring utrikeshandeln,
till exempel i exporten av försvarsmateriel och produkter med
dubbla användningsområden.
4. Mänskliga rättigheter i Finland
När man vill få en bild av problemen med de grundläggande
och mänskliga rättigheterna i Finland är
det ett naturligt val att titta på ställningstaganden
från internationella domstolar och övervakningsorgan,
men också på vad de högsta domstolarna
och organen för laglighetskontroll har sagt. Också grundlagsutskottets praxis är
av relevans. Internationella övervakningsorgan och de
högsta nationella organen för laglighetskontroll
har upprepade gånger pekat på en del betydande
problem med de grundläggande och mänskliga rättigheterna
i Finland. I likhet med grundlagsutskottet (GrUU 1/2010
rd, GrUB 10/2009 rd) anser
utrikesutskottet att detta ofta är ett tecken på allvarliga
strukturella problem som bör åtgärdas
genom lagstiftning och i förekommande fall med andra medel.
Merparten av domarna mot Finland från Europeiska domstolen
för mänskliga rättigheter har gällt
lång väntan på rättegång.
Grundlagsutskottet har krävt att regeringen sammanställer
en övergripande plan för hur förundersökningar, åtalsprövning
och rättegångar ska försnabbas. De högsta
nationella myndigheterna för laglighetskontroll har många
gånger påpekat att handläggningstiderna är
långa också inom förvaltningen. Yttrandefriheten
kontra skyddet för privatlivet har varit den återkommande
orsaken till fällande domar från Europadomstolen.
Det är som grundlagsutskottet säger (GrUU
1/2010 rd, GrUU 23/2004 rd) viktigt
att vi förbättrar uppföljningen av hur
domarna från Europadomstolen verkställs.
Bland de specifika problem som kommit upp i rekommendationerna
och slutsatserna från internationella övervakningsorgan
vill utskottet nämna de så kallade baljcellerna
som fortfarande finns i våra fängelser. Kommittén
till förhindrande av tortyr och omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) har
kritiserat Finland för detta hela fyra gånger.
Rekommendationerna och hur de genomförs måste
följas upp fortlöpande, aktivt och heltäckande,
påpekar utskottet. Det är som grundlagsutskottet säger
(GrUU 1/2010 rd, GrUU 23/2004
rd) en stor uppgift att behandla de rekommendationer som
Finland har fått på grundval av rapporteringen
så att hela regeringen står bakom dem.
5. Primära teman inom politiken för mänskliga
rättigheter
Demokrati och demokratiskt underskott
I sina internationella aktiviteter arbetar Finland för
mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen
och god förvaltning och mot korruption utifrån
ett brett demokratibegrepp, enligt redogörelsen. I demokratifrågarna
framhåller Finland vikten av en öppen och jämbördig
dialog mellan staterna. Samtidigt framhåller Finland också vikten
av samarbete mellan de som arbetar för demokrati, kvinnornas
roll och en demokratisyn som inte diskriminerar någon befolkningsgrupp.
Det är rätt förhållningssätt
och rätt prioriteringar, anser utskottet.
Yttrandefriheten hör till de nödvändiga grundbultarna
i ett demokratiskt samhälle. Utrikesutskottet anser därför
att redogörelsen kunde ha gått djupare in på frågor
kring yttrandefriheten. Å ena sidan fortsätter
många länder att begränsa yttrandefriheten.
Å andra sidan har yttrandefriheten på senare
tid aktualiserats i en helt annan skala, bland annat via utvecklingen
inom informations- och kommunikationstekniken.
Redogörelsen talar flera gånger om vikten
av att skydda de som står upp för mänskliga
rättigheter. De utsätts för mord, misshandel,
olaga hot, försvinnanden, ogrundade anhållanden
och internering i ett flertal länder, ofta av de makthavande
eller med deras tysta samtycke. Här vill utrikesutskottet
samtidigt påpeka att också många andra
riskerar att utsättas för samma behandling när
de lyfter fram människorättsfrågor. Detta
gäller bland annat journalister och fackföreningsaktiva.
Undervisning i grundläggande fri- och rättigheter
och mänskliga rättigheter
Ett tankesätt och principer som fokuserar på mänskliga
rättigheter kan slå rot i hela samhället endast
genom utbildning, fostran och information om rättigheterna.
I det hänseendet behövs det både nationell
utveckling och större resurser, även om vi i ett
internationellt perspektiv har det bra ställt med resurser
och verktyg. Vi har en barnombudsman, en delegation för
barnfrågor, ett politikprogram för barn och unga
och ett program för att utveckla barn- och ungdomspolitiken.
Enligt vad utskottet har erfarit hänger utbildningen
i mänskliga rättigheter fortfarande i hög grad
på frivilligorganisationerna och i skolorna alltför
mycket på enskilda lärares intresse för frågorna.
Precis som kulturutskottet (KuUU 20/2009 rd)
framhåller utrikesutskottet att det med tanke på FN:s
konvention om barnets rättigheter är en brist
i Finland att undervisning i mänskliga rättigheter
inte har någon framträdande plats i vare sig den
grundläggande undervisningen eller i utbildningen av yrkesmänniskor som
arbetar med barn.
Utskottet håller med kulturutskottet om att de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
absolut bör integreras i den grundläggande utbildningens
värdegrund. Undervisningen bör utökas
på alla utbildningsstadier. Det bör inbegripa
en sammanhållen undervisning också i läroanstalterna
på institutnivå.
Barn
Det är positivt att redogörelsen så synligt
lyfter fram barnen. Där sägs att Finland i sina
insatser för barnens rättigheter fokuserar extra
mycket på barnfattigdomen. Det är viktigt internationellt,
i EU och nationellt.
Redogörelsen betonar vikten av att förhindra våld
mot barn. Det är en bra prioritering både internationellt
och nationellt med tanke på hur vanligt det är
med våld mot barn i vårt eget land.
På den internationella arenan har Finland stött FN:s
högkommissarie för mänskliga rättigheter och
Europarådet i deras arbete för mänskliga rättigheter.
Enligt uppgifter till utskottet kunde Finland göra ännu
mer när det gäller våld mot barn. Vi
kunde till exempel utreda om vår humanitära hjälp
i större omfattning kunde gå till program för
att öka barnens säkerhet.
Utrikesutskottet anser det allvarligt att Finland dröjer
med att ratificera det fakultativa protokollet om försäljning
av barn, barnprostitution och barnpornografi till barnkonventionen.
Protokollet trädde i kraft i januari 2002 och har ratificerats
eller i övrigt satts i kraft av 135 länder. I en
värld där avancerad informations- och kommunikationsteknik
blir allt vanligare och det är lätt att resa bör
starka internationella instrument få en framträdande
roll för att man överallt ska ingripa vid sexuella övergrepp
mot barn eller när sådant förbereds.
Det är också aktuellt för Finland
att ratificera Europarådets konvention om skydd för
barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Frågan är
extra aktuell eftersom konventionen väntar på att
tillräckligt många ratificeringar för att
träda i kraft.
Ett tredje exempel på aktuella ratificeringar är Europarådets
konvention rörande barns rättigheter. Den trädde
i kraft 2000 och gäller för närvarande
i tretton länder.
Det är angeläget att de konventioner om barns mänskliga
rättigheter som behandlas i vår nationella process
ratificeras så snabbt som möjligt.
Som en av de första staterna i världen förbjöd Finland
kroppsaga 1984. Internationellt är kroppsaga fortfarande
tillåten, också i lagstiftningen i en del EU-länder Även
om aga som våldsform har minskat avsevärt i Finland, är
det enligt redogörelsen fortfarande mycket vanligt att
barn utsätts för våld.
Vi måste över hela linjen eftersträva
större respekt för barns rättigheter
och deras fysiska integritet. Samtidigt som vi förebygger
och bekämpar våld gäller det att bli
medveten om det psykiska våldet mot barn. Vidare finns
det en del problem som nationellt sett är nya. Man måste
se till att traditioner som riskerar barnens hälsa inte tillämpas,
bland annat omskärelse av flickor. Som det sägs
i redogörelsen är kvinnlig omskärelse
i alla dess former en straffbar gärning enligt strafflagen,
också när en flicka bosatt i Finland omskärs
utomlands. Vår strafflag och barnskyddslag ålägger
dessutom den som vet om att kvinnlig omskärelse planeras
skyldighet att underrätta myndigheterna. Det är
positivt att regeringen i redogörelsen för fram
tanken om en nationell handlingsplan mot kvinnlig omskärelse
och för stöd till flickor och kvinnor som könsstympats.
I detta sammanhang vill utskottet också belysa problemet
med mobbning i skolorna och på daghemmen. Mobbning kan
ha mycket stora och långvariga konsekvenser för
de mobbade barnens psykiska hälsa och välbefinnande.
Utskottet ser det som angeläget att man tar effektivare tag
i mobbningen.
Redogörelsen går in på barnens möjligheter att
delta och bli hörda, en fråga som enligt uppgifter
till utskottet fått lite uppmärksamhet i Finland.
FN:s kommitté för barns rättigheter har gett
Finland en erinran om detta. Utskottet menar att det inte räcker
med deltagande. I stället bör vi analysera barnens
medverkansmöjligheter i ett brett perspektiv. Medverkan
betyder bland annat att barnen blir hörda och att de får påverka
frågor och beslut som gäller dem själva. Vidare
bör det observeras att barn och unga har svårigheter
att få nödvändig samhällsservice.
Ett exempel är barn och unga med psykiska problem och deras
svårigheter att få vård.
Kvinnor
Överlag lyfter redogörelsen väl fram
kvinnors rättigheter, och regeringen anlägger
ett jämställdhetsperspektiv på frågorna
i redogörelsen. Det är positivt att jämställdhetsaspekten
har integrerats i redogörelsen och trenden bör
fortsätta i nästa redogörelse. Det är
viktigt att arbeta för större jämställdhet
och att beakta jämställdhetsperspektivet bland
annat när man ingriper i avsaknaden av straff, vill förebygga
och behandla våld, bekämpa multifaktoriell diskriminering, satsa
på undervisning i mänskliga rättigheter
och värna mänskliga rättigheter i trossamfund.
Lika viktigt är det i fångvården, anställningsfrågor, bekämpning
av fattigdom och marginalisering, social- och hälsovården
och i arbete för att förebygga och hantera människohandel
och prostitution.
Våld mot kvinnor är fortfarande ett allvarligt människorättsligt
problem i Finland. Internationella övervakningsorgan har
tilldelat Finland flera anmärkningar för att vi
inte har lyckats ta tillräckligt effektivt tag i våldet
mot kvinnor.
Begreppet våld mot kvinnor innefattar många olika
typer av våld. Partnervåld är vanligast. Men
redogörelsen går nästan inte alls in
på sexuellt våld mot kvinnor. Enligt utredningar
bör det sexuella våldet mot kvinnor uppmärksammas
mer i vårt land eftersom det finns en del brister i hjälpen
till kvinnorna. En annan anledning är att experter bedömer
att fallen i verkligheten är betydligt fler än
de få som går vidare till rätten.
Utrikesutskottet håller med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
(AjUB 25/2009 rd) om att förebyggande
insatser och utbildning spelar en stor roll när man vill
bekämpa våld. I redogörelsen nämns
kurser för domare som har ordnats för att de ska
lära sig upptäcka faktorer som hotar en rättvis
rättegång och reagera korrekt på dem.
Det är minst lika viktigt att åklagare och poliser
får utbildning i att identifiera våld i nära
relationer och i att upptäcka det våld som förövaren
utövar mot offret, påpekar utskottet. Också andra
yrkeskårer, som läkare och hälso- och
sjukvårdspersonal, bör få bättre
beredskap att ta upp våld eller hot om våld till
diskussion.
I Finland avser partnervåld nästan uteslutande
mäns våld mot kvinnor. Det är den vanligaste formen,
men alls inte den enda. Utrikesutskottet menar att arbetet för
att bekämpa våld måste analyseras i ett
samlat perspektiv. Då kan man väga in den negativa
effekten på barn av allt våld i hemmet, våld
i samkönade förhållanden och kvinnors
våld mot män.
Precis som arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
vill utrikesutskottet påpeka att Finland har alltför
få skyddshem för kvinnor. Regeringen uppger att
det finns knappa hundra platser i Finland och att vi bör
ha omkring 500 platser enligt EU:s rekommendationer. Platserna är ojämnt
fördelade över landet och störst är
bristen i Östra och Norra Finland och i Norra Österbotten.
Det är viktigt att vi får fler mödra-
och skyddshem, menar utskottet.
Som regeringen säger är invandrarkvinnor också i
Finland extra utsatta när de drabbas av våld.
Invandrarkvinnor löper ökad risk att utsättas
för våld eftersom de är mer beroende
av sina män och har större svårigheter
att hitta hjälp. Utskottet menar att frågan kräver
större uppmärksamhet. Andelen invandrarklienter
har årligen stigit på skyddshemmen i huvudstadsregionen från
9 procent i början av 1990-talet till ca 30 procent.
Vidare bör Finland snabbt satsa på att bättre förebygga,
identifiera och bekämpa de relativt nya problemen i Norden,
exempelvis så kallat hedersvåld. Vanligen betyder
hedersvåld att invandrarflickor och invandrarkvinnor tvingas foga
sig till pappans eller den övriga familjens vilja, till
exempel vid val av äkta man, sällskapande och
klädstil. Hedersvåld kan också rikta sig
mot partner som enligt pappan eller familjen inte är önskvärda.
Redogörelsen hade vunnit på att mer lyfta fram
FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor
(CEDAW). Den är rättsligt bindande i Finland
och innehåller en rapporteringsskyldighet. Utrikesutskottet
påpekar att Finland har fått en erinran från
CEDAW-kommittén om att finländarna måste
bli mer informerade om konventionen. För att sprida information
om den kan nästa redogörelse om de mänskliga
rättigheterna gärna ge CEDAW och handlingsprogrammet
från FN:s fjärde världskonferens om kvinnor
i Peking 1995 större utrymme och informera om hur de har
påverkat kvinnors ställning internationellt och
i Finland. Slutsatserna, rekommendationerna och anmärkningarna
från CEDAW-kommittén är viktiga instrument
när vi vill att mänskliga rättigheter
ska respekteras bättre. Också för att
planera och genomföra jämställdhetspolitiken
i Finland är det angeläget att de tillämpas.
Äldre personer
Att befolkningen blir äldre är en utvecklingstrend
som i allra högsta grad berör hela vårt
samhälle och frågan måste också behandlas
i ljuset av debatten om de grundläggande och mänskliga
rättigheterna. Samtidigt möts äldre
och åldringar av diskriminering i Finland och på annat håll
i Europa både i arbetslivet och i samhället i övrigt. Åldersdiskriminering är
delvis ett omedvetet beteende och det är därför
viktigt att vi i Finland försöker motarbeta de
rådande attityderna och traditionerna.
Riksdagens justitieombudsman och länsstyrelserna har
i sin övervakning uppdagat allvarliga brister i äldrevården
och i synnerhet i den slutna vården, till exempel i de äldres
självbestämmanderätt. Utskottet ser det
som angeläget att man tar effektivare tag i problemen inom äldrevården.
Utrikesutskottet håller med social- och hälsovårdsutskottet
(ShUU 22/2009 rd) om att det krävs
extra insatser för att bekämpa fattigdomen bland äldre.
Hjälpbehovet bland äldre och den bristande hjälpen
anhopas i den äldsta åldersgruppen som är
kvinnodominerad. Det är en grupp som ökar i Finland
och den består till betydande del av kvinnor med små inkomster
och som därför drabbas hårdast av serviceavgifter och
höjningar av dem.
Utrikesutskottet håller med social- och hälsovårdsutskottet
om att de äldres självbestämmanderätt
måste respekteras och deras behov beaktas. Valet mellan
boendeformer och service måste basera sig på personens
behov och önskemål. Den bristande servicen till äldre
som bor kvar hemma måste åtgärdas och
kompenseras betydligt effektivare.
Personer med funktionsnedsättning
Funktionshindrade personer utsätts för många slag
av direkt och indirekt diskriminering. I u-länderna är
funktionshindrade de fattigaste bland de fattiga och den multipla
diskrimineringen av dem förekommer världen över.
Det är positivt att regeringen vill integrera funktionshindrade
personers rätttigheter som ett genomgående
tema i vår utvecklingspolitik. Enligt vad utskottet har
fått veta har Finland arbetat för detta internationellt,
men det finns rum för aktivare insatser för att
till exempel Världsbankens resurser mer ska gå till
arbete för funktionshindrades rättigheter och
för att rätten till information och informationsförsörjning
i EU ska tillgodoses.
Utrikesutskottet påpekar att Finland inte har ratificerat
FN:s konvention om rättigheter för personer med
funktionsnedsättning och att det inte finns någon
officiell finsk översättning av den. Redogörelsen
tar inte ställning till när det är tänkt
att konventionen ska ratificeras. Utrikesutskottet håller
med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUU
25/2009 rd) om att redogörelsen borde ha gett
en förklaring till vad som hindrar att konventionen
ratificeras och när Finland kommer att göra det.
I dagsläget har den ratificerats av 79 länder.
Det är angeläget att Finland ratificerar FN:s konvention
om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
så snart som möjligt och att företrädare
för handikapporganisationerna får säga
sitt i processen.
Vidare anser utrikesutskottet det viktigt att Finland effektivt
tar tag i de problem som personer med funktionsnedsättning
utsätts för, bland annat med rättssäkerhet,
arbetsmöjligheter och likabehandling.
Minoriteter
Bekämpning av diskriminering är ett tema som går
som en röd tråd genom hela det internationella
avsnittet. Minoriteter har av tradition varit ett område
inom de mänskliga rättigheterna som Finland har
varit bra på. Därför är det
av största vikt att ansträngningarna fortsätter.
Redogörelsen har en sammanhållen, men främst
beskrivande redovisning av hur minoriteternas rättigheter
tillgodoses i Finland. Det är viktigt att romerna, sexuella
minoriteter och könsminoriteter får sina rättigheter
tillgodosedda. Internationella organ för övervakning
av konventionerna har upprepade gånger klandrat Finland
för brister i servicen till romer, diskriminering av dem
i boendefrågor och vid anställning och isolering
av romer i fängelse. Samtidigt uppskattar utskottet att
redogörelsen pekar på de problem som finns och
att vi får det första programmet någonsin
för en politik för romernas frågor.
Det gäller nu att engagera olika förvaltningsområden
och det civila samhället för att verkställa
programmet på bred bas och långsiktigt.
Sexuella minoriteter och könsminoriteter utsätts
för diskriminering inom samma områden som övriga
grupper som hotas av utanförskap: i utbildning, arbetslivet,
tjänsteutbudet och fritidsaktiviteter. Också frågor
som gäller likabehandling av dessa minoriteter måste
integreras i åtgärder och handlingsprogram för
likabehandling.
Asylsökande och flyktingar
Enligt redogörelsen är asyl en av de största
frågorna kring mänskliga rättigheter
i hela Europa. Det är positivt att redogörelsen
pekar på Finlands aktivitet bland annat inom ramen för
FN:s flyktingorganisation och EU:s asylsystem och utfäster
att Finland fortsatt kommer att ta emot kvotflyktingar. Det är
angeläget att Finland i valet av flyktingar betonar behovet
av skydd, situationen för vålds- och tortyrutsatta
personer, kvinnors ställning och presumtiva chanser att
integreras i det finländska samhället.
Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det fram att
situationen för asylsökande och flyktingar kan
vara mycket komplex. En fråga som kom upp särskilt
var ensamkommande underåriga asylsökande som utsätts
för allvarliga risker och brott mot de mänskliga
rättigheterna under resan.
Invandring
På senare år har invandringen och invandrarnas rättigheter
fått en framträdande roll på internationella
fora. Det är positivt att Finland, enligt redogörelsen,
har aktiverat sig och lyfter fram invandrarnas rättigheter.
Sedan 2005 ingår invandringsfrågorna i EU:s yttre
förbindelser. EU har förbättrat samarbetet med
de länder som invandrare kommer från och reser
igenom med målet att främja organiserad arbetsrelaterad
invandring och samtidigt förhindra okontrollerad
migration och anknytande negativa fenomen. Det är enligt
utskottet viktigt att man i detta arbete understryker en rättvis behandling
av invandrarna och kan identifiera personer med skyddsbehov. Samtidigt
påpekar utskottet att de som vistas illegalt i Finland
har ökat kraftigt de senaste åren och att det
har negativa konsekvenser för de mänskliga rättigheterna
i Finland. Det är A och O att ta tag i problematiken med
illegal invandring effektivt.
Beträffande det nationella läget understryker utskottet
behovet att fortsatt stödja invandrare i problem som de
ställs inför, till exempel genom att bekämpa
dålig utbildning, sysselsättningsproblem och integrationssvårigheter.
Det är positivt att regeringen inför nolltolerans
för rasism, rasistiska brott och olagliga anställningsvillkor.
Urfolk
Att arbeta för urfolkens rättigheter är
en av prioriteringarna i Finlands internationella politik för de
mänskliga rättigheterna. Vi är aktiva
i frågan bland annat i arbetet med FN:s förklaring
om urfolkens rättigheter, det arktiska samarbetet, internationellt
arbete i anpassningen till klimatförändringen.
Dessutom är urfolken ett genomgående tema i vår
utvecklingspolitik. Det är positivt att regeringen redogör
för Finlands internationella aktiviteter i frågan.
Redogörelsen lyfter fram samerna som det enda urfolket
i EU och regeringen påpekar att samerna har autonomi beträffande
språk och kultur i sitt hembygdsområde. Finland
erkänner dessutom samerna som urfolk i grundlagen.
Redogörelsen är mycket öppen visavi
problemen i vårt land. Ett konkret exempel är
samiska barn som bor utanför hembygdsområdet.
De utgör ungefär 70 procent av alla samiska barn
och går fullständigt miste om grundläggande
utbildning i och på sitt eget språk.
Det program för att stimulera samiskan som nämns
i redogörelsen är ett potentiellt viktigt initiativ,
påpekar utskottet. Programmet bör verkställas
med en gång. Det måste bli ett tillräckligt starkt
och målinriktat program för att det ska kunna
ha stora effekter när man vill bevara de utrotningshotade
samiska språken för framtiden. Utskottet påpekar
att Enaresamiska och skoltsamiska barn fortfarande inte
har läroböcker på sitt modersmål.
Vidare påpekar utskottet att Finland inte har ratificerat
Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nr 169 (1989)
om ursprungsfolk och stamfolk. Regeringen framhåller att
justitieombudsmannen och minoritetsombudsmannen har anfört
kritik mot Finland för att ratificeringen drar ut på tiden.
Statsrådet arbetar för närvarande
med krite-rier för hur man genom lagstiftning ska kunna
gå framåt med samernas rättigheter som
urfolk. Enligt redogörelsen är det regeringens
mål att förhandlingarna med samtinget ska starta
så snart som möjligt. Det är positivt,
anser utskottet.
Det är också aktuellt med att ta upp utkastet till
en nordisk samekonvention. I januari 2009 tillsatte justitieministeriet
en arbetsgrupp för att bedöma hur utkastet förhåller
sig till grundlagen, annan nationell lagstiftning och internationella
MR-förpliktelser som är bindande för
Finland. Det är angeläget att bedömningen
blir klar snabbt och att det sker framsteg i behandlingen av konventionen
dels mellan de nordiska länderna, dels nationellt.
Människohandel
Människohandeln är en fråga som berör
så gott som varje land i världen. Den vanligaste
formen av människohandel är kopplad till sexuellt
utnyttjande, men den sträcker också sina tentakler till
barnhandel, organhandel och exploatering av arbetskraft.
Redogörelsen beskriver hur Finland bekämpar
människohandel internationellt och nationellt inom ramen
för den handlingsplan mot människohandel som statrådet
antog i juni 2008. I arbetet mot människohandel är
det oerhört viktigt att effektivt samordna de internationella
och de nationella åtgärderna. Utskottet håller
med regeringen om att Finlands närområdessamarbete är
av största vikt för att förebygga människohandel.
Finland har inte ratificerat Europarådets konvention
mot människohandel. Av redogörelsen framgår
det att Finland kommer att ratificera konventionen och att en arbetsgrupp
tillsatt av utrikesministeriet i februari 2008 utreder vad som krävs
för en ratificering.
Det är enligt utrikesutskottet angeläget att
den nationella ratificeringsprocessen för Europarådets
konvention mot människohandel avancerar skyndsamt.
Krishantering
Enligt redogörelsen är Finland aktivt med
och integrerar mänskliga rättigheter, humanitär
rätt och genusaspekten i EU:s, FN:s och OSSE:s krishanteringsoperationer.
De insatser för att integrera mänskliga rättigheter
i krishanteringen som redogörelsen nämner är
positiva, anser utskottet, men påpekar att Finlands deltagande
i krishantering i dag mestadels är militär krishantering
i operationer ledda av Nato. Också de Nato-ledda skulle
ha nämnts i redogörelsen eftersom det bör
vara Finlands mål att integrera mänskliga rättigheter,
humanitär rätt och genusaspekten i alla operationer
där Finland deltar.
Utvecklingspolitiken
Vi har en bra situation nu när prioriteringarna i Finlands
utvecklingspolitik är väl förenliga med prioriteringarna
i politiken för mänskliga rättigheter
och mänskliga rättigheter är ett genomgående
tema i vår utvecklingspolitik. Kriterierna för
Finlands multilaterala utvecklingsarbete beskrivs väl i
redogörelsen. Däremot behandlas det bilaterala
utvecklingsarbetet mer ytligt. Man hade velat ha mer information
särskilt på den punkten om mänskliga
rättigheter och utvecklingen i dem på något
sätt inverkar på valet av målländer
eller om biståndet till målländerna minskar, ökar
eller omfördelas. Utrikesutskottet menar att frågan
bör påverka det bilaterala utvecklingssamarbetet
och anser att redogörelsen, och i förekommande
fall Finlands utvecklingspolitik, i fortsättningen bör
ses över i det hänseendet.
Klimatförändringen och miljön
På grund av klimatförändringen kan
läget för de mänskliga rättigheterna
försämras radikalt över hela världen.
I likhet med miljöutskottet (MiUU 32/2009 rd)
anser utrikesutskottet det positivt att de största konsekvenserna
av klimatförändringen, särskilt i de
fattigaste länderna och för de mest utsatta befolkningsdelarna
lyfts fram på önskat sätt. Klimatförändringen
understyrker vikten av att bland annat bekämpa fattigdomen, begränsa
befolkningstillväxten och få kontroll över
migrationen och MR-frågor som är involverade.
Kvinnorna spelar en framträdande roll för att
vi ska få bukt med dessa gigantiska frågor.
Vid utfrågningen av de sakkunniga kom också sambanden
mellan naturens mångfald och klimatförändringen
och frågan om rätten till naturens mångfald.
I vår grundlag tillhör rätten till naturens
mångfald oss alla och vi har alla ansvar för den.
Enligt 20 § i grundlagen har var och en ansvar för
naturen och dess mångfald samt för miljön
och kulturarvet. Det allmänna ska verka för att
alla tillförsäkras en sund miljö och
att var och en har möjlighet att påverka beslut
i frågor som gäller den egna livsmiljön.
Enligt uppgifter till utskottet har den finländska modellen
väckt internationellt intresse och det kan vara bra att lyfta
fram frågan i länder som reviderar sin grundlag.
Rättigheter i arbetslivet
I den internationella och den nationella delen av redogörelsen
lyckas regeringen på det hela taget hålla sig
till en övergripande syn. Däremot anser utskottet
att både avsnitten är bristfälliga i
sin behandling av rättigheterna i arbetslivet och hur mänskliga
rättigheter tillgodoses i arbetslivet.
De grundläggande rättigheterna i arbetslivet täcker
in de viktigaste mänskliga rättigheterna dels
medborgerliga och politiska rättigheter, dels ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Internationella arbetsorganisationen
ILO antog 1998 en deklaration om grundläggande principer
och rättigheter i arbetslivet. De grundläggande
principerna och rättigheterna i arbetslivet är
bindande för alla medlemsländer och de förbinder
sig att följa dem, även om något medlemsland
inte har ratificerat konventionen. ILO:s åtta konventioner
om grundläggande rätttigheter för arbetslivet
bildar ett viktigt regelverk för arbetslivet. Enligt vad
utskottet har erfarit kräver bland annat Förenta
staterna att regelverket följs i handelspolitiska avtal.
EU tilllämpar regelverket som underlag i sin handelspolitik.
De åtta konventionerna gäller bland annat tvångsarbete,
föreningsfrihet, diskriminering och barnarbete. Utskottet
menar att konventionerna borde ha uppmärksammats i redogörelsen
både i den internationella och i den nationella delen.
Den bristfälliga behandlingen av de grundläggande
rättigheterna i arbetslivet gör att de i redogörelsen
inte kopplas ihop med de övriga mänskliga rättigheterna.
Ett konkret exempel från de prioriterade områdena är
att risken för barnarbete är mindre om barnets
rättigheter tillgodoses. Ett annat exempel är
att organisationsrätten och rätten till kollektiv
förhandling som har en förebyggande effekt på flera
av de mänskliga rättigheterna, till exempel rätten
till en levnadsstandard som tryggar ett människovärdigt
liv och förbud mot barnarbete. De problem som nämns
i exemplen men har glömts bort i redogörelsen är mycket
vanliga i internationella sammanhang och har stora och förödande
konsekvenser för den enskildes rättigheter och
hela samhällsutvecklingen.
Också i Finland förekommer det fortfarande problem
med rättigheterna i arbetslivet, till exempel
att vissa utlänningsgrupper är underbetalda,
att romer och personer med partiell arbetsoförmåga
har svårt att få arbete och att det finns inresande
utan dokument.
Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Enligt redogörelsen arbetar Finland för att
de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna (ESK-rättigheterna)
ska vara rättsligt förpliktande och få större
politisk betydelse för att de också på det
praktiska planet ska var jämställda med de medborgerliga
och politiska rättigheterna. Samtidigt har varje stat det
primära ansvaret för att garantera rättigheterna
för befolkningen inom sitt territorium utan diskriminering.
Det är enligt utrikesutskottet positivt att ESK-rättigheterna
allt mer uppmärksammas internationellt och att detta noteras
i redogörelsen. Likaså är det positivt
att insatser för dessa rättigheter är
ett genomgående tema i redogörelsen. Vidare är
det bra att de sociala rättigheterna behandlas med avseende
på åtgärder för att förebygga
fattigdom och utslagning. Däremot går redogörelsen
nästan inte alls in på vilken praxis övervakningsorganen
tillämpar i sina beslut. Det sägs heller ingenting
om hur rättigheterna fullföljs i Finland i relation
till övervakningspraxis. Det är en punkt som kan
förbättras i kommande redogörelser.
Utrikesutskottet påpekar att det finns rum för förbättringar
i ESK-rättigheterna i Finland. Viktiga problem som redogörelsen
lyfter fram är de många tidsbegränsade
anställningarna, den ökande andelen låginkomsttagare
i befolkningen och kommunala och regionala skillnader i tillgången
till social- och hälsovård. Och enligt vad utskottet
har fått veta följer inte vårdtillgången
vid alla sjukdomar de gällande lagbestämmelserna.
Företagande och mänskliga rättigheter
Det är ett allmänt erkänt faktum
att mänskliga rättigheter i hög grad
påverkar relationerna mellan privata aktörer,
men det noteras knappt i redogörelsen. I den förra
redogörelsen från 2004 sägs det att regeringens
mål är att öka dialogen om företagens
samhällsansvar och att i samarbete med företagen
ge anvisningar om regelverken om mänskliga rättigheter.
Efter den förra redogörelsen har utrikesministeriet
gjort en studie av företagande och mänskliga rättigheter.
Med tanke på det hade redogörelsen kunnat gå närmare in
på företagens samhällsansvar. Nästa
redogörelse kan med fördel ha mer fördjupad
information om temat.
6. Slutsatser
Behandlingen har gett riksdagen ett ypperligt tillfälle
att påverka Finlands politik för de mänskliga
rättigheterna. Utrikesutskottet har sammanställt
resultaten i utlåtandena från utskotten.
Politiken för de mänskliga rättigheterna är
en central del av utrikes- och säkerhetspolitiken. Säkerhet,
utveckling och mänskliga rättigheter är
frågor som i mycket hög grad påverkar varandra.
För att vara effektiv kräver politiken för mänskliga
rättigheter stort stöd från samhället. Utan
insatser på alla nivåer från kommunerna
till Förenta nationerna kan rättigheterna inte
fullföljas.
Finland har lyckats bygga upp en aktiv politik för
de mänskliga rättigheterna. Det är en
stor bedrift dels för Finlands internationella roll, dels för
välfärden i vårt land. Men det krävs
fortlöpande utveckling. Följaktligen lägger
utrikesutskottet fram ett flertal förbättringsförslag.
Utskottet ser det som angeläget att Finland får ett
nationellt institut för mänskliga rättigheter med
självständig status. Det ska analysera, samla
in information om och bedriva internationellt samarbete kring mänskliga
rättigheter.
Utrikesutskottet föreslår att nästa
regering utarbetar en nationell handlingsplan för mänskliga
rätttigheter i Finland. Det kan lämpligen göras
i början av valperioden när regeringsprogrammet
utarbetas.
Utskottet föreslår att Finland arbetar aktivt för
att EU ska få en effektiv intern politik för mänskliga
rättigheter. I dagsläget är EU en stor aktör
globalt sett, men har ingen förmåga att ingripa
i interna människorättsproblem. EU bör
ingripa åtminstone för att få slut på diskrimineringen
av romer i medlemsstaterna.
Utrikesutskottet understryker vikten av de mest utsattas, bland
annat barns, rättigheter. Finland bör undersöka
möjligheterna att inte bara ge biståndsanslag
och värna de mänskliga rättigheterna,
utan att också ge humanitär hjälp mer
direkt till barn.
Utskottet påpekar att den åldrande befolkningen
i vårt land är en angelägen fråga.
Det är en utveckling som har stor inverkan på hela
samhället. Bristerna i omsorgen om och respekten för äldre
(åldersdiskriminering) är en allvarlig fråga
med avseende på finländarnas grundläggande
och mänskliga rättigheter och det krävs aktiva
insatser.
Utskottet vill också peka på minoriteternas ställning.
Det är viktigt att Finland internationellt står
upp för minoriteter och värnar om minoriteters
ställning och likabehandling av dem i Finland.
I fortsättningen vill utskottet ha närmare
information om de mänskliga rättigheterna i målländerna
och förändringar i dem påverkar vårt
bilaterala bistånd.