7
Specialmotivering
7.1
Strafflagen
2 c kap.Om fängelse, kombinationsstraff och säkerhetsförvaring
Det föreslås att ett omnämnande av säkerhetsförvaring fogas till kapitlets rubrik.
4 §.Sammanräkning av fängelsestraff. Det föreslås att till 2 mom. fogas ett omnämnande av att fängelse på livstid omfattar förutom de andra straffen dessutom säkerhetsförvaring som den dömde har meddelats innan fängelse på livstid dömts ut. Detta innebär att om den som meddelats säkerhetsförvaring får en ny dom som leder till fängelse på livstid, börjar han eller hon avtjäna fängelsestraffet på livstid efter att domen meddelats och på hans eller hennes frigivning tillämpas därefter bestämmelserna om frigivning av livstidsfångar.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket säkerhetsförvaring omfattar de fängelsestraff, kombinationsstraff, förvandlingsstraff för böter och arreststraff som verkställs på samma gång som säkerhetsförvaring. I 11 a § om säkerhetsförvaring föreskrivs samtidigt att de nämnda straffen kan dock beaktas när tidpunkten för villkorlig frihet för den som meddelats säkerhetsförvaring bestäms.
10 §. Villkorlig frigivning från fängelse på livstid. Det föreslås att paragrafens 2 mom. förtydligas för det första så att de omständigheter som nämns där och som ska beaktas vid frigivningsprövningen har formen av en förteckning. I det inledande stycket till förteckningen förtydligas att vid frigivningsprövningen är det på det sätt som även högsta domstolen linjerat (HD 2019:89, punkt 9) i princip fråga om livstidsfången ska ha ansetts avtjänat ett tillräcklig straff i fängelset för de brott för vilka fängelsestraffet på livstid har dömts ut samt för vilka de utdömda fängelsestraffen ingår i fängelsestraffet på livstid eller har avtjänats under fängelsetiden. Längden på verkställigheten av det avtjänade fängelsestraffet på livstid beaktas således som en central faktor vid frigivningsprövningen. Verkställighetens längd bedöms således i förhållande till arten av det eller de brott som lett till livstids fängelse samt till de andra straff som ska beaktas i prövningen. Avsikten är inte att ändra det rådande rättsläget genom denna ändring av bestämmelsen.
I punkterna 1–5 och 7 i momentet är det fråga om omständigheter som nämns i den gällande bestämmelsen. Förutom de ovannämnda prövningsgrunderna beaktas vid frigivningsprövningen redan nu i praktiken den bedömning av risken för våld som livstidsfångar genomgår före hovrättens frigivningsprövning. Detta framgår dock inte av den gällande bestämmelsen. Bedömningen av risken för våld görs vid Psykiatriska sjukhuset för fångar vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar. Bedömningen av risken för våld ska fogas till Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande till Helsingfors hovrätt. Bestämmelser om saken finns i 1 § 2 mom. i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. Eftersom bedömningen av risken för våld de facto är en av de omständigheter som ska beaktas vid prövningen är det motiverat att föreskriva även i strafflagen att den ska beaktas. Av denna orsak föreslås det att i 6 punkten nämns en eventuell bedömning av risken för att den dömde återfaller i brott som en omständighet som ska beaktas. Även till denna del är tillägget av sådan natur att det förtydligar lagstiftningen, och syftet är inte att ändra det gällande rättsläget.
I 6 punkten om riskbedömning hänvisar ordet ”eventuell” till att det inte i alla situationer är nödvändigt att en riskbedömning finns tillgänglig när frigivningen prövas. Enligt propositionen föreskrivs det noggrannare än nu och delvis på ett sätt som avviker från de gällande bestämmelserna om begäran om riskbedömning i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. På det sätt som föreslås i propositionen ska en riskbedömning inte behöva inhämtas till exempel om det ansöks om frigivning genast vid den tidigaste frigivningstidpunkten som anges i 1 mom. och hovrätten anser det klart att frigivning enbart på grund av arten av det brott som ledde till fängelse på livstid och längden på verkställigheten av fängelsestraffet ännu inte är motiverad. I sådana situationer ligger tyngdpunkten i frigivningsprövningen framför allt på den avtjänade fängelsetiden i förhållande till den gärning eller de gärningar som domen gäller, och vid prövningen läggs ingen egentlig vikt vid bedömningen av risken för våld. Livstids fängelse kan fortgå tiotals år särskilt om gärningarna är flera. Som ett extremt exempel kan nämnas ett allvarligt terroristdåd med flertalet offer för brott mot liv och fängelsestraffet på livstid enbart av den orsaken kan bli mycket långt. Närmare bestämmelser om inhämtande av riskbedömning föreslås ingå i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. Beslutet om inhämtande av riskbedömning fattas av Helsingfors hovrätt. En fånge får dock inte friges utan bedömning av återfallsrisken.
I 7 punkten, som gäller att fången ska förbinda sig att iaktta villkoren för sådan läkemedelsbehandling och eventuellt tillhörande annan behandling och stöd som avses i lagen om övervakad frihet på prov, görs en språklig ändring. Ordet ”fången” ändras till ”den dömde”, som i den gällande bestämmelsen används i fråga om andra omständigheter som ska beaktas vid prövningen. Dessutom föreslås det att formuleringen ändras så att i punkten nämns om den dömde förbinder sig till läkemedelsbehandling. Denna formulering är motiverad, för den lagstiftning som det hänvisas till i punkten gäller endast fångar som dömts för sexualbrott och den behandling som avses där kommer endast sällan i fråga för livstidsfångar. Förslaget innebär inte heller till denna del någon ändring i den gällande lagstiftningen eller praxis vid frigivningsprövningen.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., varvid den gällande bestämmelsens 3 och 4 mom. blir 4 och 5 mom. Enligt det nya 3 mom. kan fången inte friges villkorligt, om det på basis av de omständigheter som avses i 2 mom. finns en uppenbar fara för att den som dömts till fängelse på livstid efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Till ordalydelsen och även i sak motsvarar bestämmelsen i stor utsträckning den föreslagna bestämmelsen om meddelande av säkerhetsförvaring. I och med att säkerhetsförvaring införs är enhetliga bestämmelser motiverade även till denna del, eftersom förlängt frihetsberövande bör vara möjlig även för livstidsfångar på den grunden att risken för ett nytt allvarligt brott är uppenbar, oberoende av hur länge fången har varit frihetsberövad och för vilka gärningar fången ursprungligen har dömts till fängelse på livstid.
Prövning enligt 3 mom. handlar om en helhetsprövning, där alla omständigheter som nämns i 2 mom. ska beaktas. Exempelvis hög återfallsrisk som konstaterats i den bedömning av risken för våld som nämns i 2 mom. 6 punkten betyder inte i sig att fången inte kan friges. Att ansökan om frigivning av en livstidsfånge avslås med stöd av 3 mom. betyder att frihetsberövandet tydligare än nu får karaktären av säkerhetsåtgärd utöver påföljd för brott. Av denna orsak förutsätts det i momentet att återfallsrisken är uppenbar samt att risken gäller uttryckligen ett allvarligt brott. Om ett hinder enligt 3 mom. anses föreligga för frigivning, ska det inte ha någon betydelse hur mycket fången har avtjänat av sitt fängelsestraff.
Om den uppenbara fara för ett nytt allvarligt brott som avses i 3 mom. inte anses föreligga vid frigivningsprövningen, ska frigivningen av livstidsfången prövas på motsvarande sätt som enligt nuvarande praxis genom en helhetsprövning av de omständigheter som nämns i 2 mom.
11 §.Kombinationsstraff. I paragrafen föreslås vissa ändringar som framför allt beror på införandet av säkerhetsförvaring, för enligt den nya 11 a § ska meddelande av säkerhetsförvaring förutsätta att gärningsmannen dessförinnan har dömts till ett kombinationsstraff. Paragrafens uppbyggnad motsvarar i stora drag den gällande 11 §.
I 1 mom. konstateras för det första med avvikelse från den gällande bestämmelsen att ett kombinationsstraff består av minst det fängelse som mäts ut enligt bestämmelserna om bestämmande av straff och av en omedelbart därpå följande övervakningstid. Med ordet ”minst”, som fogas till bestämmelsen, avses att fängelsetiden för kombinationsstraffet kan fortsätta längre än det i domen utmätta straffet i en situation där ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring har gjorts och ärendet fortfarande är anhängigt i domstolen vid den aktuella tidpunkten. Fängelsetiden för kombinationsstraffet kan alltså med avvikelse från den gällande lagstiftningen fortsätta längre än den fängelsetid som domstolen mätt ut, om ansökan om säkerhetsförvaring har gjorts. Det föreskrivs närmare om denna situation i 11 a § samt i lagen om säkerhetsförvaring. Utgångspunkten för den nämnda regleringen är ändå att beslutet om meddelande av säkerhetsförvaring ska hinna fattas innan den fängelsetid för kombinationsstraffet som dömts ut tar slut eller åtminstone att den fängelsetid som dömts ut inte ska förlängas oskäligt på grund av ansökan.
I 1 mom. föreskrivs det dessutom att den som har dömts till ett kombinationsstraff friges på samma sätt som enligt den gällande bestämmelsen för att avtjäna övervakningstiden efter den fängelsetid som domstolen mätt ut, om ingen ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring har gjorts. En ändring jämfört med den gällande bestämmelsen är att det i momentet föreskrivs att övervakningstiden är ett år, om inte hovrätten på det sätt som avses i 7 § 2 mom. lagen om i säkerhetsförvaring har bestämt något annat om övervakningstiden. Enligt den gällande bestämmelsen är övervakningstiden alltid ett år. Syftet med ändringen är att, om den dömde har varit frihetsberövad avsevärt längre än den ursprungliga domen på grund av ett förfarande som orsakats av ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring, göra det möjligt att beakta den överskridande frihetsberövade tiden så att den förkortar övervakningstiden, om den dömde sist och slutligen inte meddelas säkerhetsförvaring. Övervakningstiden ska dock alltid vara minst sex månader. Härigenom säkerställs att den som dömts till ett kombinationsstraff får en tillräckligt lång stegvis och övervakad frigivning, vilket är övervakningstidens syfte.
I 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som den gällande regleringen om förutsättningarna för att döma ut kombinationsstraff. Förutsättningarna för att döma ut kombinationsstraff indelas i allvarligheten hos det tillräknade brott och brottsrubriceringen (1 punkten), gärningsmannens brottshistorik (2 punkten) och bedömning av gärningsmannens farlighet (3 punkten).
I 1 punkten förutsätts det att gärningsmannen döms till ett fängelsestraff på viss tid, minst tre år, för ett brott som nämns i punkten. Med tanke på den språkliga tydligheten vore det motiverat att ändra formuleringen i punkten jämfört med den gällande regleringen så att där sägs ”skulle dömas” och inte ”döms”. Ordet ”döms” antyder att domen gäller endast det brott som nämns i punkten. En dom som gäller ett kombinationsstraff kan dock omfatta flera brott, och i denna situation ska domstolen bedöma om den åtalade skulle dömas till fängelse i minst tre år för ett enstaka brott som avses i 1 punkten. Den föreslagna formuleringen ”skulle dömas” beskriver bättre denna bedömning, som domstolen ska göra innan kombinationsstraffet bestäms.
I 2 punkten om gärningsmannens brottshistorik föreslås två ändringar på grund av införandet av säkerhetsförvaring. Eftersom de föreslagna ändringarna innebär att också en sådan gärningsman som inte uppfyller punktens nuvarande förutsättningar beträffande tidigare brottslighet i fortsättningen ska kunna dömas till kombinationsstraff och därefter meddelas säkerhetsförvaring, föreskrivs det i 2 punkten tydligt om en situation där gärningsmannen tidigare har dömts för ett sådant brott som nämns i 1 punkten innan han eller hon gör sig skyldig till ett nytt brott. En gärningsman som inte tidigare har dömts för något av de nämnda brotten kan i stället dömas till kombinationsstraff med stöd av 3 mom.
Den andra ändringen är att till 2 punkten fogas ett omnämnande av säkerhetsförvaring som meddelats efter ett kombinationsstraff vid sidan av kombinationsstraff och fängelse på livstid. För dem som meddelats säkerhetsförvaring börjar den tid på tre år som avses i punkten räknas från det att den som dömts till säkerhetsförvaring friges i villkorlig frihet.
I 3 punkten föreslås en språklig ändring. Enligt den gällande 3 punkten förutsätter dömande till kombinationsstraff att gärningsmannen på basis av de omständigheter som framgår av brotten och en utredning enligt 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken ska anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet. Det föreslås att formuleringen ändras så att det i stället för gärningsmannens farlighet talas om gärningsmannens uppskattade återfallsrisk och om faran för att han eller hon ska göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott. Enligt punkten ska förutsättningen för att döma ut kombinationsstraff således utöver de förutsättningar som föreskrivs i 1 och 2 punkten vara att det på basis av de omständigheter som framgår av brottet och den risk för återfall i brott som bedömts i en utredning enligt den bestämmelse i rättegångsbalken som det hänvisas till finns en uppenbar fara för att gärningsmannen efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Avsikten med ändringen är inte att lindra eller å andra sidan skärpa förutsättningarna för att döma ut kombinationsstraff, utan det är fråga om att precisera bestämmelsen språkligt och att förenhetliga de begrepp som används i lagstiftningen. Domstolen ska fortfarande självständigt pröva om förutsättningen enligt 3 punkten uppfylls, och är inte bunden till Institutet för hälsa och välfärds sakkunnigutlåtande enligt rättegångsbalken. I enlighet med punktens ordalydelse ska de omständigheter som framgår av brottet vara av betydelse vid bedömningen av återfallsriskens uppenbarhet vid sidan av sakkunnigutlåtandet.
Med en utredning enligt 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken avses i praktiken en bedömning av risken för våld, vars syfte är att ge domstolen medicinsk och psykologisk information till stöd för beslutsfattandet. I riskbedömningen kan man utöver risken för att personen ska göra sig skyldig till egentliga brott mot liv och hälsa även utreda bland annat risken för att personen ska göra sig skyldig till ett sexualbrott. Evidensbaserad bedömning av risken för våld är en process där man samlar information om den person som ska undersökas på basis av bästa vetenskapliga och professionella kunskap. I riskbedömningen utnyttjas strukturerade professionella bedömningsmetoder, som innefattar empiriskt identifierade riskfaktorer, och som dessutom beaktar individuella faktorer hos den som undersöks. I praktiken försöker man bedöma personens risknivå på en tregradig skala (låg, måttlig, hög) utifrån anvisningarna om strukturerade professionella bedömningsmetoder och klinisk undersökning.
Den ändrade formulering som nu föreslås i 2 mom. 3 punkten i paragrafen om kombinationsstraff innebär på det sätt som konstateras ovan ingen förändring i tröskeln för att döma ut kombinationsstraff. Den gällande lagens formulering ”synnerligen farlig för någon annans…” eller den föreslagna formuleringen ”uppenbar fara för att ... kommer att göra sig skyldig till” placerar sig ingendera som sådan på den tregradiga skala som vanligtvis används vid rättspsykiatrisk eller rättspsykologisk bedömning. En hög risk som konstaterats vid riskbedömningen innebär således inte som sådan att det finns en uppenbar fara för att personen ska göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott, utan i denna bedömning ska domstolen på det sätt som också konstateras i bestämmelsen beakta även de omständigheter som framgår av brottet vid sidan av bedömningen av risken för våld. Domstolen ska i sin prövning också beakta de eventuella osäkerheter i bedömningen som förts fram i bedömningen av risken för våld.
I 3 mom. föreskrivs det om dömande av en sådan gärningsman till kombinationsstraff som inte uppfyller förutsättningarna i 2 mom. 2 punkten om gärningsmannens tidigare brottshistorik. Enligt den gällande lagstiftningen är det inte möjligt att döma den som första gången gör sig skyldig till ett brott till kombinationsstraff. Med stöd av den gällande regleringen är det inte heller möjligt att döma en sådan gärningsman till kombinationsstraff som tidigare eventuellt har dömts för flera brott, om inget av brott är ett sådant som nämns i 2 mom. 1 punkten eller om det har hunnit förflyta längre tid än vad som föreskrivs i 2 mom. 2 punkten från gärningsmannens tidigare brott. Genom den föreslagna ändringen utvidgas således kombinationsstraffets tillämpningsområde till förstagångsförbrytare samt sådana förbrytare som har tidigare brottshistorik, men den uppfyller inte förutsättningarna som gäller det tidigare brottets art eller den tid som förflutit sedan gärningen.
Dömande till kombinationsstraff i de situationer som avses i 3 mom. förutsätter att gärningsmannen skulle dömas till fängelse i minst åtta år för ett brott som nämns i 2 mom. 1 punkten. Kombinationsstraff och framför allt, i och med att säkerhetsförvaring införs, säkerhetsförvaring som meddelas som förlängning på kombinationsstraffet är stränga påföljder och bedömningen av risken för återfall i allvarliga brott är särskilt i fråga om förstagångsförbrytare förenad med osäkerhet. Av dessa orsaker ska dömande till kombinationsstraff för ett enstaka allvarligt brott i de situationer som avses i 3 mom. vara reserverat endast för extremt grova och allvarliga fall. Det tillräknade brott ska även i sitt slag vara särskilt grovt. Sålunda ska till exempel ett dråp som betraktas som sedvanligt i princip inte som sådant vara en tillräcklig grund för att döma till kombinationsstraff, trots att för dråp döms enligt straffskalan alltid till fängelse i minst åtta år, om det inte föreligger grunder enligt 6 kap. 8 § i strafflagen till en lindring av straffskalan.
I de situationer som avses i 3 mom. förutsätter dömande till kombinationsstraff dessutom på samma sätt som i 2 mom. att det på basis av de omständigheter som framgår av brott och den höga risk för återfall i brott som bedömts i en utredningen enligt 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken finns en uppenbar fara för att gärningsmannen efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet.
I 4 mom. föreskrivs det om situationer där flera brott tillräknas samtidigt. Momentet motsvarar i sak det gällande 3 mom. I den första meningen i den gällande bestämmelsen sägs att när något annat straff än fängelse på livstid döms ut för två eller flera brott och åtminstone ett av brotten är ett sådant brott som nämns i 2 mom. 1 punkten för vilket gärningsmannen enligt domstolens prövning ska dömas till kombinationsstraff, döms kombinationsstraff ut för brotten. Utifrån bestämmelsens ordalydelse är det i någon mån beroende av tolkning huruvida det gemensamma straffet omfattar enbart minst ett sådant brott som nämns i 2 mom. 1 punkten, eller förutsätts det också att enligt domstolens prövning skulle fängelse i minst tre år följa av brottet när det bedöms ensamt. Innan bestämmelserna om kombinationsstraff trädde i kraft konstaterades i strafflagens 2 c kap. 11 § 2 mom. (780/2005), som gällde avtjänande av hela straffet, som motsvarande förutsättning att ”åtminstone ett av brotten är ett brott som nämns -- och att straffet för detta brott skulle vara ett fängelsestraff på viss tid i minst tre år om straffet dömdes ut separat”. Uppenbarligen var avsikten inte att ändra på detta när det föreskrevs om kombinationsstraffet, trots att ordalydelsen ändrades så att blivit mera svårtolkad. Av denna orsak föreslås att ordalydelsen i den första meningen i momentet förtydligas så att den tankemässigt motsvarar den tidigare ordalydelsen.
På det sätt som konstateras ovan lyder formuleringen i den första meningen i det gällande momentet ”när något annat straff än fängelse på livstid döms ut för två eller flera brott”. Eftersom fängelse på livstid enligt 2 c kap. 4 § 2 mom. i strafflagen också omfattar kombinationsstraff, står det klart att dömande till kombinationsstraff inte kommer i fråga när fängelse på livstid borde dömas ut för gärningarna. Av denna orsak görs inte längre motsvarande avgränsning i den föreslagna formuleringen. Avsikten är ändå inte att ändra bestämmelsens innehåll till denna del, utan det är fråga om en språklig förenkling av bestämmelsen.
I den andra meningen i momentet föreskrivs det om bestämmande av ett gemensamt straff i situationer enligt 3 mom., det vill säga när gärningsmannen inte uppfyller förutsättningen enligt 2 mom. 2 punkten om tidigare brottslighet. När ett gemensamt straff bestäms i sådana situationer ska åtminstone ett av brotten vara sådant att när det bedöms separat ska fängelse i minst tre år dömas ut för det och det gemensamma straffet ska vara minst åtta år, för att kombinationsstraff ska kunna dömas ut. Åtta år som förutsättning för det gemensamma straffet kan för sin del säkerställa att det är möjligt att döma ut kombinationsstraff i situationer enligt 3 mom. endast i fråga om tillräckligt allvarliga brottshelheter. Eftersom det föreslås i 3 mom. att när domen gäller ett enskilt brott ska straffets längd på motsvarande sätt vara minst åtta år, kan tröskeln för att döma ut ett kombinationsstraff anses vara lägre i en situation där ett gemensamt straff bestäms än om det är fråga om ett enskilt brott. Detta kan betraktas som motiverat, för när ett gemensamt straff bestäms kan man annars stöta på en situation där gärningsmannen har gjort sig skyldig till flera grova brott som nämns i 2 mom. 1 punkten utan att straffet för ett enda av dem bedömt separat skulle överstiga åtta år. Gärningshelheten kan dock påvisa en uppenbar fara för att gärningsmannen efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. I en sådan situation förefaller det inte konsekvent att möjligheten att döma ut kombinationsstraff förhindras kategoriskt.
Enligt den sista meningen i momentet tillämpas 1 mom. på övervakningstidens längd även i de situationer som avses i momentet. På motsvarande sätt föreskrivs det i 5 mom., som gäller en situation där flera kombinationsstraff ska verkställas samtidigt. I bägge dessa situationer är övervakningstiden alltså ett år, om inte domstolen har bestämt något annat på det sätt som avses i 11 a § 3 mom. Regleringen motsvarar till dessa delar den gällande regleringen.
Den gällande regleringen i 6 mom. överförs som sådan till lagen om verkställighet av kombinationsstraff.
11 a §.Säkerhetsförvaring. Det föreslås att en ny paragraf om säkerhetsförvaring fogas till 2 c kap. i strafflagen. Enligt 1 mom. ska den som dömts till ett kombinationsstraff kunna meddelas säkerhetsförvaring, om det fortfarande finns en uppenbar fara för att den dömde efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet och förlängningen av fängelsetiden ska anses nödvändig för att trygga andra liv, hälsa eller frihet.
Helsingfors hovrätt ska besluta om meddelande av säkerhetsförvaring på ansökan av åklagaren. Åklagaren ska besluta om ansökan på basis av Brottspåföljdsmyndighetens utredning. Närmare bestämmelser om denna föreslås i lagen om säkerhetsförvaring. I den lagen föreskrivs det också att ändring i hovrättens beslut kan sökas hos högsta domstolen, om högsta domstolen beviljar besvärstillstånd.
I 1 mom. 1–4 punkten föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid prövningen av meddelande av säkerhetsförvaring. Dessa motsvarar delvis de omständigheter som ska beaktas vid prövningen av frigivning av livstidsfångar. 1 punkten gäller den riskbedömning ska göras i fråga om den dömde. I samband med behandlingen av en ansökan som gäller säkerhetsförvaring ska det bedömas om den dömde löper risk för att återfalla i brott, vilket är en förutsättning även när kombinationsstraff döms ut, och bedömningen ska inverka på domstolens prövning.
Enligt 2 punkten är den dömdes tidigare brottslighet en av de omständigheter som ska beaktas vid prövningen. Härmed hänvisas till de brott som fången har gjort sig skyldig till innan kombinationsstraffet började verkställas, men också till de eventuella brott som den dömde har gjort sig skyldig till under fängelsetiden. Vid prövningen kan förutom brott som lett till den lagakraftvunna domen även sådana gärningar beaktas beträffande vilka personen har konstaterats vara otillräknelig eller beträffande vilka straffprocessen fortfarande pågår. Dessutom kan man beakta brott som begåtts före åldern för straffrättsligt ansvar och som det finns uppgift om i polisens förundersökningsmaterial.
Enligt 3 punkten ska vid prövningen också fästas uppmärksamhet vid de omständigheter som avses i 2 c kap. 9 § 2 mom. i strafflagen. Bestämmelsen i fråga gäller uppskov med villkorlig frigivning i en situation där det på grund av fångens beteende eller hotelser finns en uppenbar fara för att fången efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett brott som grovt kränker någon annans liv, hälsa eller frihet och uppskov med frigivningen är nödvändigt för förhindrande av brottet. Till denna del ska bedömningen av uppenbar fara grunda sig på konkreta hotelser eller fångens uppträdande på det sätt som avses i 9 § 2 mom.
I 4 punkten föreskrivs det om beaktande av genomförandet av planen för strafftiden och uppförandet under fängelsetiden. Omständigheterna enligt 2–4 punkten blir också beaktande när den riskbedömning som avses i 1 punkten görs. Det är dock motiverat att föreskriva separat om de omständigheterna, eftersom prövning av meddelande av säkerhetsförvaring innebär att domstolen gör en helhetsprövning där samtliga omständigheter som anges i förteckningen kan tilldelas självständig betydelse. På det sätt som föreskrivs i fråga om dömande till kombinationsstraff ska domstolen inte heller vid prövningen av om säkerhetsförvaring ska meddelas vara bunden av riskbedömningen, utan den ska självständigt avgöra om säkerhetsförvaring ska meddelas.
Enligt 2 mom. ska i fråga om ansökan iakttas vad som föreskrivs i lagen om säkerhetsförvaring. Enligt den lagen ska ansökan i princip göras tidigast ett år och sex månader och senast nio månader innan övervakningstiden i kombinationsstraffet börjar. Tidpunkten bestäms alltså på basis av längden på det straff som domstolen mäter ut och målet är i princip att beslutet om meddelande av säkerhetsförvaring eller avslag på ansökan om den ska fattas innan den dömdes fängelsetid går ut. Eftersom grunder för en ansökan som gäller säkerhetsförvaring dock i exceptionella fall kan visa sig just innan fängelsetiden för kombinationsstraffet tar slut, ska åklagaren ha möjlighet att under de förutsättningar som anges i lagen ansöka om meddelande av säkerhetsförvaring även senare än ovannämnda tidpunkt. En sådan situation kan komma i fråga om fången har gjort sig skyldig till ett nytt brott mot någon annans liv, hälsa eller frihet just innan fängelsetiden tar slut eller hotat att begå ett sådant brott. I samtliga situationer ska ansökan dock göras innan fängelsetiden för kombinationsstraffet tar slut. Den dömde kan således i exceptionella situationer avtjäna ett kombinationsstraff i fängelse även efter det att det fängelsestraff som domstolen mätt ut gått ut, om ärendet som gäller meddelande av säkerhetsförvaring då pågår antingen i hovrätten eller i besvärsinstansen. Denna situation har också beaktats i den föreslagna formuleringen i 11 § 1 mom. om kombinationsstraff.
I 3 mom. föreskrivs det att Helsingfors hovrätt ska i sitt beslut bestämma att den dömde friges för övervakningstiden i kombinationsstraffet, om ansökan som gäller meddelande av säkerhetsförvaring avslås. Det föreskrivs närmare om saken i lagen om säkerhetsförvaring. Det som föreskrivs om hovrätten gäller på motsvarande sätt högsta domstolen, om den i egenskap av besvärsinstans beslutar att den dömde inte meddelas säkerhetsförvaring.
I 4 mom. föreskrivs det om bedömning av förutsättningarna för fortsatt säkerhetsförvaring. Närmare bestämmelser om förfarandet föreslås i lagen om säkerhetsförvaring. Saken kan anhängiggöras i Helsingfors hovrätt på ansökan av antingen den som meddelats säkerhetsförvaring eller Brottspåföljdsmyndigheten. Förutsättningarna för fortsatt säkerhetsförvaring ska prövas med stöd av samma omständigheter som föreskrivs i 1 mom. för meddelande av säkerhetsförvaring. Domstolen bedömer alltså i praktiken om det fortfarande finns förutsättningar för meddelande av säkerhetsförvaring. Om det inte längre finns förutsättningar för säkerhetsförvaring, ska den som meddelats säkerhetsförvaring friges villkorligt. I lagen om säkerhetsförvaring föreslås att ett frigivningsbeslut ska inte kunna fattas utan en ny riskbedömning. Trots att säkerhetsförvaring som en påföljd av säkerhetsåtgärdskaraktär inte är direkt jämförbar med ovillkorligt fängelse som ett straff, ska bestämmelserna om villkorlig frigivning tillämpas på frigivning från säkerhetsförvaring av de orsaker som motiveras i avsnitt 2.4.2.5.
När dagen för frigivningen bestäms ska ändå beaktas andra straff som säkerhetsförvaringen på det sätt som avses i 2 c kap. 4 § 3 mom. i strafflagen omfattar samt en eventuell oavtjänad del av fängelsetiden för det kombinationsstraff som föregick säkerhetsförvaringen. Regleringen gäller situationer där den som meddelats säkerhetsförvaring skulle friges tidigare än om han eller hon skulle ha avtjänat kombinationsstraffet eller eventuella andra straff utan säkerhetsförvaring. Trots att det inte längre skulle finnas förutsättningar för fortsatt säkerhetsförvaring, kan domstolen bestämma att frigivningsdagen ska infalla längre från beslutsfattandet, så att till exempel ett eventuellt annat straff som innehåller frihetsberövande som fåtts under fängelsetiden eller före den avtjänas i tillräcklig utsträckning. En sådan situation kan föreligga i första hand när det andra straffet har dömts ut för en sådan gärning som inte uttrycker fara för att den som meddelats säkerhetsförvaringen efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någons liv, hälsa eller frihet. Den återstående delen av ett kombinationsstraff beaktas också när frigivningsdagen bestäms. Fängelsetiden för kombinationsstraffet löper under säkerhetsförvaringen och närmare bestämmelser om detta föreslås i 7 § i lagen om säkerhetsförvaring. Till denna del är målet att säkerställa att fängelsetiden för kombinationsstraffet avtjänas i sin helhet också i de situationer där den dömde som ett undantag friges från säkerhetsförvaringen innan fängelsetiden för kombinationsstraffet annars skulle ha fullgjorts. Man kan dock anta att dessa situationer kommer att vara mycket sällsynta med beaktande av att säkerhetsförvaring meddelas alltid först mot slutet av kombinationsstraffet.
Enligt den sista meningen i momentet ska på villkorlig frigivning tillämpas det som i 2 c kap. 10 § i strafflagen föreskrivs i fråga om livstidsfångar. Till denna del föreskrivs det i 3 mom. (i fortsättningen 4 mom.) i den paragraf som det hänvisas till att innan en fånge friges villkorligt från fängelse på livstid, kan han eller hon placeras i övervakad frihet på prov. Om Brottspåföljdsmyndigheten anser att villkorlig frigivning måste omprövas på grund av ett brott som uppdagats före den villkorliga frigivningen, sådan återkallelse av samtycke som avses i 23 § 1 mom. i lagen om övervakad frihet på prov eller sådan återkallelse av frihet på prov som avses i 26 § 1 mom. i den lagen, ska myndigheten föra ärendet till Helsingfors hovrätt för ny behandling. Förfarandet är detsamma i ärenden som gäller inräkning i strafftiden enligt 28 § i lagen om övervakad frihet på prov och 3 kap. 7 § i fängelselagen. Den som meddelats säkerhetsförvaring ska alltså på motsvarande sätt kunna meddelas övervakad frihet på prov innan han eller hon friges villkorligt, och beslutet om villkorlig frigivning ska kunna föras till Helsingfors hovrätt för ny behandling till exempel om den som meddelats säkerhetsförvaring har gjort sig skyldig till ett nytt brott eller Brottspåföljdsmyndigheten har återkallat den övervakade friheten på prov därför att villkoren för den har överträtts.
Övervakad frihet på prov innebär att en fånge kan placeras i med tekniska anordningar och på annat sätt övervakad frihet på prov utanför fängelset tidigast sex månader före den villkorliga frigivningen (2 c kap. 8 § i strafflagen). I praktiken tar Helsingfors hovrätt i sitt beslut om frigivning ställning till om en fånge som ska friges villkorligt ska placeras i övervakad frihet på prov före den villkorliga frigivningen. Hovrätten beslutar ändå inte om placering i övervakad frihet på prov, men tar ställning till om övervakad frihet på prov ska anses motiverad och beaktar den tid det tar att ordna den när hovrätten bestämmer den dag då fången ska friges villkorligt. Därefter fattar Brottspåföljdsmyndigheten det egentliga beslutet om placering av fången i övervakad frihet på prov. I praktiken har livstidsfångar i regel frigetts via övervakad frihet på prov (se avsnitt 2.2.2.3). Eftersom syftet med övervakad frihet på prov är att genom planmässig och gradvis frigivning upprätthålla och främja fångens beredskap att anpassa sig i samhället, vore det motiverat att också dem som meddelats säkerhetsförvaring i princip friges villkorligt via övervakad frihet på prov och att den tid som behövs för att ordna den beaktas i dagen för frigivningen på samma sätt som för livstidsfångar.
12 §.Kombinationsstraff som straffskärpningsgrund. Det föreslås att paragrafen ändras så att den täcker även situationer där ett kombinationsstraff har förlängts i form av säkerhetsförvaring. Det tidigare kombinationsstraffet ska alltså vara en straffskärpningsgrund, om det nya brottet har begåtts inom tre år från slutet på fängelsetiden för kombinationsstraffet eller från frigivningen av säkerhetsförvaringen. Med frigivning avses det tidpunkt då den som meddelats säkerhetsförvaring har frigetts villkorligt.
12 a §.Hur ett tidigare utdömt straff inverkar på bestämmandet av kombinationsstraff. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny 12 a §, som gör det möjligt att döma ut ett kombinationsstraff i situationer där gärningsmannen döms genom olika domar för brott som han eller hon skulle ha kunnat dömas för på samma gång på det sätt som avses i 7 kap. 1 §. Utgångspunkten i 7 kap. 1 § i strafflagen är att om gärningsmannen ska dömas till fängelse för två eller flera brott på samma gång, döms han eller hon till ett gemensamt fängelsestraff för brotten. I de situationer där ett gemensamt fängelsestraff skulle kunna dömas ut för brotten, men brotten av en eller annan orsak berörs av olika domar, tillämpas 7 kap. 6 §. Enligt bestämmelsen kan det tidigare ovillkorliga fängelsestraffet eller kombinationsstraffet skäligen beaktas som en straffnedsättningsgrund eller strafflindringsgrund vid bestämmandet av det nya straffet. Syftet med regleringen är att det brott som följer av brotten ska vara detsamma för gärningsmannen oberoende om brotten berörs av en eller flera domar.
I en situation där ett gemensam straff bestäms kan ett kombinationsstraff dömas ut om förutsättningarna enligt förslaget till 11 § 4 mom. uppfylls. Den andra meningen i det momentet gäller gärningsmän som avses i 11 § 3 mom., det vill säga förstagångsförbrytare samt sådana gärningsmän som har tidigare brottshistorik, men den inte uppfyller förutsättningarna enligt 2 mom. 2 punkten om det tidigare brottets art eller den tid som förflutit sedan gärningen. När det gäller dess gärningsmän förutsätts för att ett kombinationsstraff ska dömas ut när det gemensamma straffet bestäms att minst ett av brotten är ett sådant brott som nämns i 2 mom. 1 punkten och att det straff som ska dömas ut för det vore minst tre år om det skulle dömas ut separat, och att det gemensamma straffet är fängelse i minst åtta år.
Syftet med den föreslagna 12 a § är att reglera situationer där förutsättningar att döma ut ett kombinationsstraff finns på det sätt som nämns ovan, om ett gemensamt straff skulle dömas ut för brotten, men brotten av en eller annan orsak berörs av separata domar. Utgångspunkten kan anses vara att slumpmässiga orsaker till den ordning i vilken straffen för brotten döms ut eller huruvida domarna för brotten meddelas tillsammans eller separat inte kategoriskt ska förhindra möjligheten att döma ut ett kombinationsstraff.
Paragrafen är avsedd att tillämpas särskilt i situationer där gärningsmannen har gjort sig skyldig till flera allvarliga brott mot liv, hälsa eller frihet, som tillsammans uttrycker att det finns en uppenbar fara för att gärningsmannen efter frigivningen kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Trots att det bland dem kan finnas också andra brott än de som nämns i 11 § 2 mom. 1 punkten, ska brottshelheten vara tillräckligt allvarlig och i sig uttrycka en sådan fara, för att det ska kunna blir aktuellt att pröva om ett kombinationsstraff ska dömas ut och att skicka den åtalade till en bedömning av risken för våld enligt 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör man dessutom beakta att kombinationsstraff över huvud är avsett att dömas ut för de gärningsmän som avses i bestämmelsen, det vill säga förstagångsförbrytare samt sådana som har tidigare brottshistorik, men som inte uppfyller förutsättningarna för kombinationsstraff enligt 2 mom. 2 punkten om det tidigare brottets art eller den tid som förflutit sedan gärningen, endast i fråga om exceptionellt allvarliga brott eller brottshelheter. Till denna del förklaras kombinationsstraffet mera ingående i specialmotiveringen till 11 § 3 och 4 mom. Vid tillämpningen av bestämmelser bör särskild prövning iakttas framför allt om det har förflutit lång tid mellan domarna, och gärningsmannen inte har gjort sig skyldig till nya brott.
Situationerna enligt 1 och 2 mom. avviker från varandra så att i de situationer som avses i 1 mom. ska det vara möjligt att det eller de brott för vilka dom meddelats tidigare är andra brott än sådana som avses i bestämmelsen om kombinationsstraff i 2 mom. 1 punkten eller att det straff som dömts ut tidigare är kortare än fängelse i tre år. I de situationer som avses i 2 mom. är det däremot möjligt att gärningsmannen genom en tidigare dom eller tidigare domar har dömts för ett sådant brott som avses i bestämmelsen om kombinationsstraff i 2 mom. 1 punkten och den nya domen, genom vilken ett kombinationsstraff kan dömas ut, omfattar andra brott än sådana som avses i punkten i fråga. Eller om den senare domen omfattar ett sådant brott som avses i 2 mom. 1 punkten, kan det straff som döms ut för det ensamt vara kortare än tre år, om den senare domens sammanlagda längd ändå är minst tre år. Förutsättningen i situationer enligt 2 mom. är dock alltid att den tidigare domen omfattar minst ett brott som nämns i bestämmelsen om kombinationsstraff, och för brottet i fråga skulle separat dömas ut fängelse i minst tre år.
Tillämpningen av paragrafen förutsätter att när den senare domen meddelas ska domstolen bestämma vilket gemensamt straff som skulle ha dömts ut, om dom för alla gärningar skulle ha meddelats på samma gång. Detta hypotetiska straff ska alltid vara minst åtta år, för att det ska vara möjligt att döma ut ett kombinationsstraff. När det hypotetiska straffet bestäms iakttas på normalt sätt bestämmelsen om utmätning av ett gemensamt straff i 7 kap. 5 §.
Med stöd av bestämmelsen ska kombinationsstraffet dömas ut endast för de gärningar som ingår i den senare domen, trots att de brott som ingår i den tidigare domen ska beaktas när förutsättningarna för att bestämma kombinationsstraff prövas. Den tidigare domen förblir alltså i kraft som sådan och den ska verkställas på normalt sätt. Kombinationsstraffet ska alltid, även när det döms ut med stöd av denna paragraf, vara minst tre år och på det sätt ska i övrigt tillämpas vad som föreskrivs om övervakningstid i 11 § och om eventuellt meddelande av säkerhetsförvaring i 11 a §. Att det i samtliga situationer bestäms att ett kombinationsstraff ska vara minst tre år säkerställer en ändamålsenlig verkställighet av kombinationsstraffet och att de föreslagna bestämmelserna om meddelande av säkerhetsförvaring i praktiken fungerar på eftersträvat sätt.
Det är inte nödvändigt att föreskriva i paragrafen på samma sätt som i 7 kap. 6 § 3 mom. i strafflagen att i domen ska uppges vilken tidigare dom eller vilka tidigare domar som har beaktas när straffet mäts ut enligt denna paragraf, och denna uppgift behöver inte införas i straffregistret. Vid en eventuell ny domstolsbehandling behöver åklagaren i vilket fall som helst alltid ta resa på innehållet i den åtalades tidigare domar när han eller hon prövar ett yrkande på kombinationsstraff på det sätt som avses i den aktuella paragrafen. En åklagare har med stöd av 22 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019) trots sekretessbestämmelserna möjlighet att för ett tjänsteuppdrag avgiftsfritt få en tidigare dom som gäller personen i fråga. Då framgår det också om tidigare domar redan har beaktats i eventuella föregående kombinationsstraffdomar på det sätt som avses i paragrafen. Dessutom kan en domstol till en annan domstol lämna ut sådana sekretessbelagda rättegångshandlingar som den andra domstolen behöver för att säkerställa rättskipningens enhetlighet vid prövningen av avgörandet i ett ärende som domstolen behandlar (34 a § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar).
13 §.Prövotid i villkorlig frihet. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att villkorlig frihet och reststraff på motsvarande sätt som vid fängelse på livstid ska vara tre år också när det är fråga om säkerhetsförvaring. Således kan också 14 § om verkställighet av reststraff tillämpas i fråga om den som frigetts från säkerhetsförvaring, trots att det inte är fråga om ett uttryckligt straff, utan om en påföljd av säkerhetsåtgärdskaraktär.
En prövotid på tre år innebär att den som meddelats säkerhetsförvaring alltid ställs under övervakning under den villkorliga friheten på basis av prövotidens längd på det sätt som avses i 70 § i lagen om verkställighet av samhällsföljder.
7.2
Lagen om säkerhetsförvaring
1 kap.Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens tillämpningsområde. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt den innehåller lagen bestämmelser om förfarandet vid meddelande av säkerhetsförvaring, om genomförandet av säkerhetsförvaring och om förfarandet vid frigivning från säkerhetsförvaring. Eftersom säkerhetsförvaring inte är ett egentligt straff utan mera en straffrättslig påföljd av säkerhetsåtgärdskaraktär, talas det i lagen om genomförande och inte om verkställighet, så som i exempelvis fängelselagen.
2 §. Säkerhetsförvaringens syfte och mål. Syftet med säkerhetsförvaring är att trygga andras liv, hälsa och frihet när det finns en uppenbar fara för att den dömde efter frigivningen skulle komma att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Genom att förlänga frihetsberövandet med säkerhetsförvaring försöker man således säkerställa att personen i fråga inte gör sig skyldig till ett nytt allvarligt brott. Målet för säkerhetsförvaring är att öka beredskapen för ett liv utan brott för dem som meddelats säkerhetsförvaring genom att främja deras livshantering och minska risken för att de gör sig skyldiga till ett nytt brott. Målet är att de som meddelas säkerhetsförvaring i framtiden ska kunna friges i samhället.
3 §.Innehållet för och genomförandet av säkerhetsförvaring. Enligt 1 mom. ska på innehållet för och genomförandet av säkerhetsförvaring tillämpas samma bestämmelser som tillämpas på verkställigheten av fängelse, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen. Säkerhetsförvaringens innehåll motsvarar alltså i praktiken i stor utsträckning avtjänandet av fängelse. I 9 § i den föreslagna lagen föreskrivs dock att det ska ordnas särskilda åtgärder som syftar till att minska risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott. Målet är att det med hjälp av sådana åtgärder ska bli onödigt att förlänga säkerhetsförvaringen. Den som meddelats säkerhetsförvaring ska placeras på en avdelning avsedd för fängelsefångar, dock så att i placeringen beaktas ovannämnda krav på att ordna särskilda stödåtgärder för den som är i säkerhetsförvaring. För den som meddelats säkerhetsförvaring ska det utarbetas en uppdaterad plan för strafftiden när säkerhetsförvaringen börjar genomföras och på den tillämpas 4 kap. 6 och 7 § i fängelselagen.
På dem som meddelats säkerhetsförvaring tillämpas också bland annat det som föreskrivs om permission i 14 kap. i fängelselagen. Förutsättningen för att bevilja permission ska således vara bland annat att det utifrån fångens uppförande under strafftiden samt uppgifter om fångens person och brottslighet kan anses sannolikt att villkoren för permissionen kommer att iakttas. Vid behov kan permission beviljas endast under ledsagning. Permission som beviljas på basis av strafftidens längd bestäms på basis av fängelsetiden för det kombinationsstraff som föregick säkerhetsförvaringen. Det föreslås att till fängelselagen fogas en bestämmelse om att den som meddelats säkerhetsförvaring ska på samma sätt som en livstidsfånge beviljas ledsagad permission minst en gång per år, om han eller hon inte beviljas permission på basis av fängelsetiden. Vid prövningen av om den som meddelats säkerhetsförvaring ska beviljas permission ska särskild uppmärksamhet fästas vid den nivå för återfallsrisk som fången bedöms befinna sig på.
På dem som meddelats säkerhetsförvaring ska enligt 2 mom. dessutom tillämpas det som annanstans i lagstiftningen föreskrivs om fångar och om verkställighet av fängelse. Sålunda blir till exempel 2 kap. 13 § i strafflagen tillämplig, där det sägs att om en fånge begår ett sådant brott i ett fängelse eller annars under övervakning av en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som inte kan förutses medföra ett strängare straff än böter, kan ett disciplinstraff påföras för gärningen så som bestäms i 15 kap. i fängelselagen. Om en fånge begår ett brott utanför fängelset eller om brottet kan förutses medföra ett strängare straff än böter, ska brottet anmälas till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet. På dem som meddelats säkerhetsförvaring ska dessutom tillämpas till exempel de bestämmelser om Folkpensionsanstaltens stöd som tillämpas på fångar. Exempelvis enligt 3 kap. 1 § 3 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa är en arbetssökande inte berättigad till arbetslöshetsförmåner då han eller hon avtjänar ett fängelsestraff och i enlighet med 25 § i lagen om handikappförmåner (570/2007) har en person inte rätt till en handikappförmån enligt den lagen under fängelsetid.
2 kap.Meddelande av säkerhetsförvaring
4 §. Initiativ till meddelande av säkerhetsförvaring. I paragrafen föreskrivs det om Brottspåföljdsmyndighetens initiativ till meddelande av säkerhetsförvaring. Enligt 1 mom. ska Brottspåföljdsmyndigheten lämna åklagaren en utredning, om den på basis av genomförandet av planen för strafftiden, den dömdes uppförande under fängelsetiden och andra omständigheter som myndigheten har kännedom om att en övergång till övervakningstid för eller frigivning efter övervakningstiden av den som dömts till kombinationsstraff skulle leda till en uppenbar fara för att den dömde kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Brottspåföljdsmyndigheten ska i sin egen prövning beakta det som i 2 c kap. 11 a § i strafflagen föreskrivs om de omständigheter som Helsingfors hovrätt ska beakta när den prövar om säkerhetsförvaring ska meddelas. I Brottspåföljdsmyndighetens prövning ska dock särskild vikt läggas vid genomförandet av planen för strafftiden och uppförandet i övrigt under fängelsetiden. Brottspåföljdsmyndigheten ska emellertid kunna lägga vikt vid även andra omständigheter som den känner till. Sådana kan vara till exempel information om att personen upprepade gånger har gjort sig skyldig till allvarliga brott mot någon annans liv, hälsa eller frihet innan han eller hon dömdes till kombinationsstraffet eller att det eller de brott som personen har dömts till kombinationsstraff för är exceptionellt allvarliga i sitt slag.
Enbart det att planen för strafftiden inte har genomförts är inte en tillräcklig grund för att göra en utredning, även om det kan beaktas i helhetsprövningen. Om en person bedöms löpa hög risk för att göra sig skyldig till ett nytt brott mot någon annans liv, hälsa eller frihet, kan risknivån öka om fången inte har deltagit i något slags påverkansarbete. Å andra sidan kan genomförandet av planen för strafftiden också hindras av orsaker som åtminstone delvis inte beror på fången, varvid man vid bedömningen också ska fästa uppmärksamhet vid de orsaker som lett till att planen inte genomförts. Å andra sidan ska inte heller skenbara framsteg enligt planen för strafftiden hindra att en utredning görs, om det påverkansarbete som ingår i den inte har varit till nytta för fångens tänkande eller attityder, och Brottspåföljdsmyndigheten bedömer att återfallsrisken fortfarande är hög.
Brottspåföljdsmyndighetens initiativ till meddelande av säkerhetsförvaring får naturligtvis inte basera sig på att fången har ett i 16 § i lagen om verkställighet av kombinationsstraff avsett hinder för verkställighet av övervakningstiden. Ett hinder kan till exempel vara att personen inte har någon bostad som lämpar sig för verkställighet av övervakningstiden. I sådana situationer bör det ansökas om att övervakningstiden ska förvandlas till fängelse på det sätt som föreskrivs i lagen.
Den utredning som Brottspåföljdsmyndigheten lämnar åklagaren bör på ett så heltäckande sätt som möjligt innehålla alla omständigheter som är väsentliga för beslutsfattandet och en utredning som hänför sig till dem. För åklagaren och domstolen är också exakt information om när övervakningstiden i kombinationsstraffet börjar viktig.
Avsikten är att säkerhetsförvaring ska meddelas endast sådana dömda beträffande vilka faran för att de ska göra sig skyldighet till ett nytt allvarligt brott är uppenbar. Lagens formulering ”uppenbar” betyder att tröskeln för att ta initiativ och lämna åklagaren en utredning ska vara relativt hög. Å andra sidan ska Brottspåföljdsmyndigheten i sin prövning inte vara bunden till endast genomförandet av planen för strafftiden och uppförandet under fängelsetiden. Situationen kan vara denna om den dömde kan anses löpa en mycket hög återfallsrisk till exempel på basis av tidigare brottshistorik, trots att själva fängelsetiden skulle ha förflutit utan några större utmaningar. Eftersom meddelandet av säkerhetsförvaring och över huvud förandet av saken till domstolen för bedömning alltid ska förutsätta initiativ från Brottspåföljdsmyndigheten, är det inte skäl att begränsa Brottspåföljdsmyndighetens möjlighet att ta initiativ och lämna åklagaren en utredning alltför mycket.
Utredningen ska lämnas till åklagaren tidigast ett år och sex månader och senast tio månader innan övervakningstiden i kombinationsstraffet börjar. Syftet med tidsfristerna är för det första att säkerställa att ärendet kommer till domstolen för behandling först i det skedet när övervakningstiden börjar närma sig. Beslutet om att den dömdes frihetsberövande ska fortsätta i form av säkerhetsförvaring ska basera sig på så aktuell information som möjligt, varvid domstolen har bättre möjligheter att bedöma den dömdes risk att efter frigivningen göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott. Å andra sidan bör utredningen lämnas tillräckligt tidigt, eftersom utgångspunkten ska vara att hovrättens beslut hinner meddelas innan den dömdes fängelsetid har fullgjorts.
Utredningen kan lämnas till åklagaren senare än detta, om Brottspåföljdsmyndigheten efter detta har fått kännedom om att den dömde misstänks för ett brott eller att den dömde har uppfört sig eller framfört hotelser på det sätt som avses i 2 c kap. 9 § 2 mom. i strafflagen. Situationen kan vara denna till exempel om den dömde misstänks ha gjort sig skyldig till ett brott efter tidsfristens utgång eller om information om misstanken har kommit till Brottspåföljdsmyndighetens kännedom först efter tidsfristens utgång. Utredningen ska dock alltid lämnas innan övervakningstiden i kombinationsstraffet börjar. Om utredningen lämnas först efter att tidsfristen på tio månader har gått ut, ska Brottspåföljdsmyndigheten motivera orsaken till detta i sin utredning.
Enligt 2 mom. fattas beslut om att lämna åklagaren en utredning om meddelande av säkerhetsförvaring av Brottspåföljdsmyndighetens ansvarsområde för operativ verksamhet. På motsvarande sätt har direktören för ansvarsområdet för operativ verksamhet befogenhet att besluta om till exempel uppskov med villkorlig frigivning utan fångens samtycke enligt 2 c kap. 9 § 2 mom. i strafflagen (21 kap. 2 § i fängelselagen).
5 §.Ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring. I paragrafen föreskrivs det om åklagarens prövning för ansökan om säkerhetsförvaring samt om lämnande av ansökan till Helsingfors hovrätt. Åklagaren ska efter att ha fått Brottspåföljdsmyndighetens utredning skyndsamt avgöra om förutsättningarna för meddelande av säkerhetsförvaring uppfylls på det sätt som avses i 2 c kap. 11 a § 1 mom. i strafflagen. Om förutsättningarna uppfylls, ska åklagaren utan dröjsmål och i vilket fall som helst senast nio månader innan övervakningstiden börjar hänskjuta ärendet till Helsingfors hovrätt för avgörande. Avsikten med detta är att säkerställa att ärendet i princip hinner behandlas i hovrätten innan den fängelsetid som domstolen bestämt går ut.
I 2 mom. föreskrivs det om en situation där Brottspåföljdsmyndigheten har lämnat åklagaren sin utredning på det sätt som avses i 4 § 1 mom. efter den föreskrivna tiden. Åklagaren kan då hänskjuta ärendet till Helsingfors hovrätt för avgörande efter den tid som föreskrivs i 1 mom. Ansökan ska dock alltid lämnas innan övervakningstiden i kombinationsstraffet börjar. Om Brottspåföljdsmyndighetens utredning lämnas precis innan övervakningstiden börjar, måste åklagaren kunna göra sin egen prövning och lämna en eventuell ansökan till hovrätten mycket snabbt. Om Brottspåföljdsmyndigheten har lämnat sin egen utredning till åklagaren efter den tidsfrist på tio månader som föreskrivs i 4 § 1 mom., ska åklagaren påpeka detta i ansökan liksom de orsaker som Brottspåföljdsmyndigheten angett till det. Åklagaren ska vid behov kunna komplettera sin ansökan till hovrätten.
6 §.Behandling vid Helsingfors hovrätt av ärenden som gäller meddelande av säkerhetsförvaring. I 1 mom. föreskrivs det att ett ärende som gäller meddelande av säkerhetsförvaring blir anhängigt vid hovrätten när åklagarens ansökan kommer in till hovrätten. I detta sammanhang granskar hovrätten förutsättningarna för att pröva ansökan, det vill säga särskilt om ansökan har inkommit inom den tidsfrist som föreskrivs i 5 §.
Enligt 2 mom. ska hovrätten när ärendet har blivit anhängigt be Institutet för hälsa och välfärd om en i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken avsedd riskbedömning. Det är fråga om en likadan bedömning har gjorts om den dömde innan kombinationsstraffet meddelades, och bedömningen ska göras med iakttagande av samma bestämmelser i mentalvårdslagen. Skillnaden är dock att i samband med meddelande av säkerhetsförvaring är den tidsfrist som angetts för utförandet av bedömningen och Institutet för hälsa och välfärds utlåtande striktare, vilket säkerställer ett snabbt förfarande. Bedömningen ska vara nödvändig för att ett beslut om säkerhetsförvaring ska kunna fattas, det vill säga hovrätten ska alltid begära en utredning när förutsättningarna för prövning är uppfyllda.
I samma moment föreskrivs det också om hovrättens skyldighet att höra personer samt om beredningen av ärendet. Regleringen motsvarar i stor utsträckning förfarandet vid frigivning av livstidsfångar med den skillnaden att även åklagaren deltar i förfarandet vid meddelande av säkerhetsförvaring. Det överlämnas åt hovrätten att pröva om det sakkunnigutlåtande som avses i början av momentet begärs innan den dömde hörs om själva ansökan. I regel vore det motiverat att först begära utlåtande om riskbedömningen, eftersom utlåtanden då kan begäras samtidigt om ansökan och om utlåtandet.
Även bestämmelserna om muntlig förhandling i 3 mom. motsvarar i sak förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. Vid behov ska hovrätten kunna höra den dömde, om Brottspåföljdsmyndigheten har lämnat sin utredning till åklagaren efter den tidsfrist på tio månader som föreskrivs i 4 § 1 mom.
Bestämmelser om den dömdes rätt till biträde och försvarare föreslås i 4 mom., enligt vilket den dömde har rätt att anlita ett biträde. Om den dömde inte har något biträde, ska en försvarare förordnas för honom eller henne på tjänstens vägnar. Förfarandet vid meddelande av säkerhetsförvaring har stor betydelse för den dömde, så det är motiverat att den dömde i alla situationer har ett rättegångsbiträde.
I 5 mom. ingår en hänvisning till procedurbestämmelser i andra lagar. Vid meddelande av säkerhetsförvaring tillämpas vad som 4–7 § i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar föreskrivs om rättegångsmaterial, rättshjälp, hovrättens domförhet och hovrättens beslut. Vid förfarandet ska dessutom på samma sätt som vid förfarandet vid frigivning av livstidsfångar, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring, iakttas de bestämmelser som gäller för behandlingen av brottmål vid tingsrätten samt de bestämmelser som gäller dokumentation av muntlig förhandling i hovrätten.
Ett ärende som gäller meddelande av säkerhetsförvaring ska enligt 6 mom. behandlas skyndsamt. Den skyndsamma behandlingen gäller förutom hovrätten eventuellt sökande av ändring hos högsta domstolen. Enligt momentet får dock hovrättens beslut verkställas trots ändringssökande. Sålunda börjar alltså den som meddelats säkerhetsförvaring avtjäna säkerhetsförvaringen även om han eller hon skulle överklaga hovrättens beslut hos högsta domstolen.
Behandlingen av ärendet kan antas räcka cirka 5–6 månader i hovrätten. Här ingår beställande av bedömningen av risken för våld, begäran om utlåtanden, ordnande av muntlig förhandling och meddelande av beslutet. Sålunda, med beaktande av de tidsfrister som angetts för anhängiggörande av ansökan, ska hovrättens beslut i princip, i enlighet med målen för bestämmelserna, kunna meddelas innan fängelsetiden för kombinationsstraffet tar slut. Även eventuellt sökande av ändring ska i princip behandlas inom denna tid.
7 §.Hur behandlingen påverkar verkställigheten av kombinationsstraff. Den som dömts till kombinationsstraff friges i princip för övervakningstiden när fängelsetiden för kombinationsstraffet har avtjänats. Frigivningen kan också påverkas av andra straff som verkställs samtidigt. I en situation där ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring har gjorts kan fängelsetiden dock enligt 1 mom. fortsätta tills beslutet har meddelats och vunnit laga kraft. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att den dömde inte friges för övervakningstiden medan ärendet om meddelande av säkerhetsförvaring fortfarande behandlas i domstolen. Om ärendet går vidare till högsta domstolen i en situation där hovrätten inte har meddelat den dömde säkerhetsförvaring, kan högsta domstolen avbryta verkställigheten av hovrättens beslut, varvid fängelsetiden fortsätter på det sätt som avses i momentet tills högsta domstolen meddelar sitt egentliga beslut om meddelande av säkerhetsförvaring.
Av de föreslagna bestämmelserna om tidsfrister i 4 och 5 § följer att ansökan och meddelande av säkerhetsförvaring och behandlingen av den infaller i slutfasen av fängelsetiden för kombinationsstraffet. I 2 mom. föreskrivs det om en situation där hovrätten avslår åklagarens ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring och mindre än sex månader återstår av den dömdes fängelsetid när beslutet meddelas. I dessa situationer ska hovrätten bestämma den tidpunkt då den dömde ska friges för att avtjäna övervakningstiden i kombinationsstraffet. Hovrätten ska beakta att Brottspåföljdsmyndigheten har tillräckligt med tid att förbereda överföringen av den dömde till övervakning. I de förberedande åtgärderna ingår bland annat att utarbeta den plan för strafftiden som föreskrivs i 8 § i lagen om verkställighet av kombinationsstraff samt att göra den riskbedömning som avses i 9 § 4 mom. i den lagen. När det gäller den sistnämnda bör det dock påpekas att i samband med säkerhetsförvaringsförfarandet har det i fråga om den dömde begärts utlåtande om Institutet för hälsa och välfärds riskbedömning, så i denna situationer kan det vara lättare att göra bedömningen enligt lagen om verkställighet av kombinationsstraff.
Den tidpunkt för frigivningen om hovrätten bestämmer får inte vara senare än sex månader efter meddelandet av beslutet, och övervakningstiden får inte utan grund börja med fördröjning på grund av behandlingen av ärendet om meddelande av säkerhetsförvaring. Hovrätten ska i sin prövning alltså beakta när den dömdes övervakningstid skulle ha börjat utan säkerhetsförvaringsförfarandet. Om övervakningstiden har börjat med avsevärd fördröjning, kan hovrätten bestämma att övervakningstiden är kortare än ett år. På detta sätt har hovrätten möjlighet att i rimlig mån beakta en avsevärd fördröjning av frihetsberövandet till följd av säkerhetsförvaringsförfarandet. Även i dessa situationer ska övervakningstiden alltid vara minst sex månader. En kortare övervakningstid kan inte anses tillräcklig med beaktande av övervakningstidens syfte att genom planmässig och gradvis frigivning upprätthålla och främja den dömdes beredskap att anpassa sig i samhället.
I 3 mom. är det fråga om en situation där hovrätten avslår ansökan om meddelande av säkerhetsförvaring, och den dömde har minst sex månader fängelsetid kvar att avtjäna när beslutet meddelas. I en sådan situation bestämmer hovrätten med avvikelse från 2 mom. inte tidpunkten för frigivning separat, utan övervakningstiden börjar när den skulle börja utan säkerhetsförvaringsförfarande. En tidsperiod på sex månader kan betraktas som en tillräcklig minimitid för Brottspåföljdsmyndigheten att förbereda övervakningstiden.
I 4 mom. föreskrivs det för det första att om hovrätten meddelar den dömde säkerhetsförvaring, löper fängelsetiden för kombinationsstraffet under tiden för säkerhetsförvaringen, och på den dömde tillämpas inte längre bestämmelserna om övervakningstiden i kombinationsstraffet. Dessutom föreskrivs det för tydlighetens skull att om emellertid högsta domstolen i en sådan situation upphäver hovrättens beslut om meddelande av säkerhetsförvaring, ska högsta domstolen bestämma när övervakningstiden börjar med iakttagande av 2 och 3 mom.
Enligt 5 mom. kan Brottspåföljdsmyndigheten i de situationer där hovrätten inte har meddelat den dömde säkerhetsförvaring låta den dömde börja avtjäna övervakningstiden först när beslutet om meddelande av säkerhetsförvaring har vunnit laga kraft. Detta betyder att trots att den begynnelsetidpunkt för övervakningstiden som hovrätten bestämt eller den ursprungliga begynnelsetidpunkten för övervakningstiden i kombinationsstraffet ligger för handen kan Brottspåföljdsmyndigheten inte låta personen börja avtjäna övervakningstiden innan ett lagakraftvunnet beslut har meddelats i ärendet. Syftet med bestämmelsen är att förhindra en situation där övervakningstiden börjar och högsta domstolen först därefter meddelar personen säkerhetsförvaring. I en sådan situation ska övervakningstiden börja löpa först när beslutet har vunnit laga kraft.
3 kap.Genomförande av säkerhetsförvaring
8 §. Inledande av genomförande av säkerhetsförvaring. I paragrafen föreskrivs det att Helsingfors hovrätt ska utan obefogat dröjsmål underrätta Brottspåföljdsmyndigheten om sitt avgörande genom vilket den har meddelat den dömde säkerhetsförvaring. Genomförandet av säkerhetsförvaringen ska trots eventuellt ändringssökande inledas den dag då avgörandet har meddelats. Fängelsetiden för kombinationsstraffet löper samtidigt som säkerhetsförvaringen genomförs. Eftersom genomförandet av säkerhetsförvaringen på det sätt som anges i 9 § ska innehålla åtgärder för att minska risken för återfall i brott är det motiverat att säkerhetsförvaringen kan börja genomföras genast från hovrättens beslut och inte fördröjs på grund av eventuellt ändringssökande.
9 §.Bedömning av risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott samt åtgärder för att minska risken. I 1 mom. föreskrivs det om skyldighet för Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar att regelbundet i samarbete bedöma risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring kommer att göra sig skyldig till ett nytt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. I förarbetena till lagen om Enheten för hälso- och sjukvård för fångar (RP 49/2015 rd, s. 16) konstateras att hälsotillståndet hos långtidsfångar ska följas upp genom hälsokontroller med två års mellan rum, vid behov oftare beroende på fångens kondition, ålder eller andra faktorer. Med den bedömning av risken för återfall som föreskrivs i momentet avses dock en klart tätare uppföljning med särskild fokus på det psykiska hälsotillståndet och risknivån hos den som meddelats säkerhetsförvaring. Med bedömningen avses ändå inte en sådan grundligare bedömning och utarbetande av ett utlåtande som ska göras vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar till exempel när man prövar om en livstidsfånge ska friges eller förbereder övervakningstiden i kombinationsstraffet. Sådan regelbunden bedömning av risken för återfall som avses i momentet betyder snarare fortlöpande kontakt mellan Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och Brottspåföljdsmyndigheten till exempel om hur planen för strafftiden för den som meddelats säkerhetsförvaring har framskridit och finns det något i personens uppförande eller andra framkomna omständigheter som kan vara av betydelse när man ska bedöma risken för återfall och förutsättningarna för att fortsätta säkerhetsförvaringen. Den bedömning som avses i momentet kan ordnas till exempel så att Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och Brottspåföljdsmyndigheten utser ansvariga tjänstemän som träffar den som meddelats säkerhetsförvaring regelbundet och som tillsammans diskuterar ovannämnda omständigheter.
Syftet med den bedömning som avses i momentet är å enda sidan att säkerställa att Brottspåföljdsmyndigheten har tillräckligt med information för att bedöma om det finns förutsättningar att fortsätta säkerhetsförvaringen. Detta är nödvändigt eftersom det i 10 § 2 mom. föreslås skyldighet för Brottspåföljdsmyndigheten att utan dröjsmål lämna Helsingfors hovrätt en ansökan om frigivning av den som meddelats säkerhetsförvaring om myndigheten anser att det inte längre finns förutsättningar för fortsatt säkerhetsförvaring. Å andra sidan betjänar den bedömning som avses i momentet skyldigheten enligt 2 mom. för Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar att i samarbete under säkerhetsförvaringen ordna åtgärder som syftar till att minska risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring gör sig skyldig till ett nytt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Regelbunden bedömning av risknivån hjälper vid planeringen och inriktningen av dessa åtgärder.
Utgångspunkten i fråga om alla fångar är att öka fångens beredskap för ett liv utan brott genom att främja fångens livshantering och anpassning i samhället. Dessutom ska fångens möjligheter att upprätthålla sin hälsa och handlingsförmåga stödjas och de skador som orsakas av förlusten av frihet ska om möjligt förebyggas. Bestämmelser om dessa saker ingår i 1 kap. 2 och 3 § i fängelselagen. Meddelandet av säkerhetsförvaring ska inte basera sig enbart på det straff som dömts ut för det begångna brottet, utan frihetsberövandet ska basera sig på förebyggandet av förutsedda framtida brott utifrån den uppskattade risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott, och därför borde klart mera resurser än genomsnittet riktas till rehabiliterande stödåtgärder för den som meddelats säkerhetsförvaring.
I avsnitt 2.3.2 beskrivs riktlinjerna för ramvillkoren för påföljder som likar säkerhetsförvaring i Europadomstolens och Europarådets rekommendationer. Europadomstolen har ansett att för den som meddelats säkerhetsförvaring på grund av sin farlighet måste det ordnas åtgärder som syftar till att minska risken för återfall och därmed till att förkorta frihetsberövandet. I Europarådets rekommendationer har det åter konstaterats att hanteringen av de risker som hänför sig till en farlig förbrytare ska på lång sikt syfta till en trygg anpassning av personen i samhället, dock med beaktande av den fara som han eller hon orsakar. Ovan konstateras att riskhanteringen bör omfatta en personlig plan som innehåller en gradvis plan för anpassning i samhället liksom åtgärder som stödjer detta. Syftet med de åtgärder som föreskrivs i paragrafen är att säkerställa att innehållet i säkerhetsförvaringen i dessa avseenden motsvarar ovannämnda riktlinjer.
Brottspåföljdsmyndigheten ska se till att den omedelbart underrättar Enheten för hälso- och sjukvård för fångar om en person som meddelats säkerhetsförvaring när myndigheten själv fått informationen för att de åtgärder som avses i paragrafen ska kunna börja förberedas även vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar.
4 kap.Frigivning från säkerhetsförvaring
10 §.Ansökan om frigivning från säkerhetsförvaring. Den som meddelats säkerhetsförvaring ska enligt 1 mom. få ansöka om frigivning hos Helsingfors hovrätt första gången när ett år har förflutit från det att säkerhetsförvaring meddelades. Om ansökan avslås, ska följande ansökan få göras tidigaste ett år efter avslaget. I det fallet att högsta domstolen har meddelat ett avgörande i sak på antingen meddelandet av säkerhetsförvaring eller ansökan om frigivning på grund av sökande av ändring, ska tiden på ett år räknas från högsta domstolens beslut. Högsta domstolens avslag på ansökan om besvärstillstånd är dock inte ett sådant beslut som avses i bestämmelsen, utan tidsfristen på ett år räknas då från hovrättens beslut. Den så kallade karenstiden för ansökan motsvarar det som föreskrivs i fråga om livstidsfångar. Trots att säkerhetsförvaringen skiljer sig från livstids fängelse, uppfyller karenstiden framför allt tillsammans med de bestämmelser som föreslås i 2 mom. även kraven i internationella rekommendationer som gäller tidsobestämda påföljder på att den som meddelats säkerhetsförvaring ska få domstolen att behandla fortsatt frihetsberövande tillräckligt ofta. Den föreslagna tidsfristen motsvarar i stor utsträckning det som i andra länder föreskrivs om ansökan om frigivning och det som föreslagits i Sverige (se närmare avsnitt 5.2.3.7).
Enligt 2 mom. ska Brottspåföljdsmyndigheten utan dröjsmål lämna Helsingfors hovrätt en ansökan om frigivning av den som meddelats säkerhetsförvaring, om myndigheten anser att det inte längre finns förutsättningar för säkerhetsförvaring. Trots att förfarandet enlig 1 mom. är avsett att vara det huvudsakliga sättet att friges från säkerhetsförvaring, säkerställer 2 mom. att säkerhetsförvaringen i samtliga situationer fortsätter bara så längre som det finns förutsättningar för den. Det kan till exempel vara fråga om en situation där den som meddelats säkerhetsförvaring har blivit sjuk eller fått en allvarlig funktionsnedsättning, så att personens risk för att göra sig skyldig till ett nytt brott har minskat avsevärt och permanent. Dessutom kan det vara fråga om en situation där den som meddelats säkerhetsförvaring av en eller annan orsak inte själv ansöker om frigivning, trots att det vore motiverat att föra frågan om förutsättningarna för säkerhetsförvaring till hovrätten för ny bedömning. Det kan också handla om att den som meddelats säkerhetsförvaring har överförts från fängelset till vård oberoende av sin vilja och vården bedöms pågå mycket länge, eventuellt resten av personens liv. Brottspåföljdsmyndigheten har med stöd av lagens 9 § fortlöpande skyldighet att i samarbete med Enheten för hälso- och sjukvård för fångar bedöma risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott, vilket gör det möjligt att bedöma om det finns förutsättningar att lämna in en ansökan om frigivning enligt 2 mom.
11 §.Behandlingen vid Helsingfors hovrätt av ärenden som gäller frigivning. Enligt 1 mom. blir ett frigivningsärende anhängigt när en ansökan enligt 10 § kommer in till hovrätten. I detta sammanhang granskar hovrätten förutsättningarna för att pröva ansökan, det vill säga särskilt om ansökan från den som meddelats säkerhetsförvaring har kommit in inom den tidsfrist som föreskrivs i 10 § 1 mom. Om ansökan lämnas in till hovrätten precis innan tidsfristen på ett år går ut, kan den tas under beredning när tidsfristen börjar. På motsvarande sätt har man också gått till väga i fråga om livstidsfångars ansökningar om frigivning.
Enligt 2 mom. ska Brottspåföljdsmyndigheten ge hovrätten ett utlåtande med anledning av en ansökan om frigivning från den som meddelats säkerhetsförvaring. På det sätt som föreskrivs om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar ska Brottspåföljdsmyndigheten i utlåtandet konstatera huruvida den förordar eller motsätter sig frigivning och om den som meddelats säkerhetsförvaring ska placeras i övervakad frihet på prov före den villkorliga frigivningen. Den som meddelats säkerhetsförvaring ska ges tillfälle att bli hörd om Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande. Detsamma gäller en situation där Brottspåföljdsmyndigheten är sökande i ett frigivningsärende på det sätt som avses i 10 § 2 mom.
I 3 mom. föreskrivs det om inhämtande av en bedömning av risken för återfall till stöd för frigivningsförfarandet. Riskbedömningen ska begäras av Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och hovrätten ska besluta om det är nödvändigt att begära bedömningen. Ett utlåtande ska dock alltid inhämtas innan ett beslut som leder till frigivning fattas. Den som meddelats säkerhetsförvaring ska alltså inte kunna friges utan bedömning av återfallsrisken. Bestämmelserna motsvarar till denna del de bestämmelser som föreslås för förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. När man prövar om den som meddelats säkerhetsförvaring ska friges ska riskbedömning inte behöva begäras till exempel om hans eller hennes uppförande i sig utrycker att det fortfarande finns en uppenbar fara för återfall i brott. Hovrätten ska likaså inte behöva begära en riskbedömning i en situation där säkerhetsförvaringen inte har pågått länge, återfallsrisken har bedömts vara mycket hög i en tidigare riskbedömning och hovrätten har även i övrigt möjlighet att få en utredning av Brottspåföljdsmyndigheten eller Enheten för hälso- och sjukvård för fångar om att ingen förändring har iakttagits i risknivån under säkerhetsförvaringen. Enligt lagens 9 § ska Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar regelbundet i samarbete bedöma risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring kommer att göra sig skyldighet till ett nytt brott någon annans liv, hälsa eller frihet. I princip borde dessa myndigheter således framför allt i liknande situationer som den ovannämnda ha en tämligen klar uppfattning om nivån på återfallsrisken hos den som meddelats säkerhetsförvaring utan att någon mera omfattande bedömning av risken för våld görs.
Hovrätten ska fatta beslutet om att inte inhämta en riskbedömning i en sammansättning med tre domare. Däremot kan en ledamot fatta ett beslut om att utlåtande ska inhämtas. Det föreskrivs om saken i 6 § i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar, som ska tillämpas med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 11 § 4 mom. i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring. Det överlåts till hovrättens prövning i vilket skede av förfarandet som beslutet om att inhämta riskbedömning fattas. I enlighet med 12 § om ändringssökande får ändring inte sökas separat i ett beslut om riskbedömning.
Eftersom säkerhetsförvaringen enligt 2 c kap. 11 a § 4 mom. i strafflagen kan fortsätta endast om det är nödvändigt för att trygga någon annans liv, hälsa och frihet, borde bedömningen av förutsättningarna för fortsatt säkerhetsförvaring inte fördröjas alltför mycket på grund av att det görs en riskbedömning. Av denna orsak föreskrivs det separat i 3 mom. att Enheten för hälso- och sjukvård för fångar ska lämna hovrätten utlåtandet senast inom två månader från det att begäran om utlåtande sändes. Hovrätten ska av grundad anledning kunna förlänga den tid inom vilken utlåtandet ska upprättas med högst två månader. Enheten för hälso- och sjukvård får fångar kan utifrån uppföljningsskyldigheten enligt 9 § i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring antas ha relativt aktuell information om omständigheter som är centrala för bedömningen av risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring ska återfalla i brott, vilket sannolikt påskyndar riskbedömningen jämfört med till exempel de bedömning som hänför sig till förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. Som underlag för bedömningen kan dessutom utnyttjas de bedömningar som gjorts i det skede då kombinationsstraffet dömts ut och då säkerhetsförvaringen meddelats.
I 4 mom. ingår hänvisningar till procedurbestämmelser i andra lagar. På behandlingen av frigivningsärenden tillämpas vad som i 3–7 och 9 § i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar föreskrivs om behandling av ärendet vid hovrätten, rättegångsmaterial, rättshjälp, hovrättens domförhet, hovrättens beslut och förbud mot verkställighet av villkorlig frigivning. Vid förfarandet ska dessutom på samma sätt som vid förfarandet vid frigivning av livstidsfångar, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring, iakttas de bestämmelser som gäller för behandlingen av brottmål vid tingsrätten samt de bestämmelser som gäller dokumentation av muntlig förhandling i hovrätten.
I 5 mom. föreskrivs att när dagen för frigivningen bestäms ska på det sätt som föreskrivs i 2 c kap. 11 a § 4 mom. i strafflagen beaktas andra straff som säkerhetsförvaringen på det sätt som avses i 2 c kap. 4 § 3 mom. i strafflagen omfattar samt en eventuell resterande del av fängelsetiden för det kombinationsstraff som föregick säkerhetsförvaringen. Bestämmelsen gäller situationer där den som meddelats säkerhetsförvaring skulle friges tidigare än om han eller hon skulle ha avtjänat kombinationsstraffet eller eventuella andra straff utan att ha meddelats säkerhetsförvaring. Detta innebär att trots att det inte längre skulle finnas förutsättningar för fortsatt säkerhetsförvaring, kan domstolen bestämma att frigivningsdagen ska infalla längre från beslutsfattandet, så att till exempel ett eventuellt annat straff som innehåller frihetsberövande som fåtts under fängelsetiden eller före den avtjänas i tillräcklig utsträckning.
5 kap.Övriga bestämmelser
12 §. Ändringssökande. Hovrättens beslut med anledning av en ansökan enligt 5 eller 10 § och hovrättens beslut om förordnande av försvarare med stöd av 6 § 4 mom. får överklagas genom besvär hos högsta domstolen, om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken. Bestämmelserna om sökande av ändring i ärenden som hovrätten behandlat i andra instans ska iakttas vid behandlingen av ärendet i högsta domstolen.
13 §. Förbud mot att söka ändring. I 1 mom. föreskrivs att den dömde får inte begära omprövning av eller anföra besvär över ett beslut som gäller Brottspåföljdsmyndighetens beslut enligt 4 § om att lämna åklagaren en utredning om meddelande av säkerhetsförvaring.
I 2 mom. föreskrivs åter att i hovrättens beslut enligt 11 § 3 mom. om inhämtande av riskbedömning får ändring inte sökas separat.
7.3
Lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar
1 §.Ansökan. I 2 mom. stryks omnämnandet av att till Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande ska det fogas en bedömning av risken för att fången begår ett våldsbrott. I fortsättningen föreskrivs det närmare om inhämtande av riskbedömning i 3 § 2 mom.
3 §.Behandlingen av ärendet vid Helsingfors hovrätt. I 2 mom. föreskrivs det om rätt för hovrätten att på eget initiativ inhämta bland annat sakkunnigutlåtanden. Det föreslås att till momentet fogas ett omnämnande av att hovrätten ska besluta om den inhämtar ett utlåtande av Enheten för hälso- och sjukvård för fångar om risken för att fången kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. I den gällande lagstiftningen ska motsvarande utlåtande i alla situationer ha ingått i Brottspåföljdsmyndighetens utlåtande med anledning av fångens ansökan. Enligt förslaget ska inhämtandet av utlåtande i fortsättningen vara beroende av prövning och hovrätten ska besluta om utlåtande inhämtas. Ett utlåtande ska dock alltid inhämtas innan ett beslut som leder till frigivning fattas. En livstidsfånge ska alltså inte kunna friges utan att risken för återfall har bedömts. En enda ledamot kan i enlighet med 6 § 2 mom. fatta beslut om att en riskbedömning ska inhämtas. Ett beslut om avslag ska fattas i en sammansättning med tre ledamöter. Bestämmelser om utlåtandet och dess betydelse som en del av prövningen av om livstidsfånge ska friges föreslås också ingå i 2 c kap. 10 § 2 mom. 6 punkten i strafflagen. Den prövning som hänför sig till inhämtandet av utlåtande behandlas mer ingående i motiveringen till den bestämmelsen.
5 §.Rättshjälp. Det föreslås att paragrafen ändras så att den sista meningen i 1 mom. slopas. Sålunda föreskrivs det inte längre i lagen att domstolen besluter om beviljande av rättshjälp, utan rättshjälp ska i enlighet med rättshjälpslagen beviljas av rättshjälpsbyrån. Förfarandet enligt den gällande lagen avviker från huvudregeln och har orsakat oklar rättspraxis i situationer där rättshjälpsbyrån har beviljat en livstidsfånge rättshjälp innan ansökan om frigivning lämnats. I början av 1 mom. slopas också orden ”när ett ärende behandlas”, eftersom rättshjälpsbyrån kan bevilja en livstidsfånge rättshjälp redan innan ärendet behandlas i hovrätten. I praktiken beviljas rättshjälp alltid när tillräckligt med fängelsetid har avtjänats för att ansöka om frigivning eller det har gått tillräckligt lång tid från domstolens tidigare avslag för att en ny ansökan ska kunna lämnas in. Rättshjälp kan dock beviljas redan före de tidsfrister som föreskrivs i 2 c kap. 10 § i strafflagen och 2 § i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar, för att ansökan om frigivning ska kunna börja beredas innan de ovannämnda tidsfristerna löper ut.
6 §.Hovrättens domförhet. Det föreslås att till 2 mom. fogas att en enda ledamot kan i fortsättningen avgöra ett ärende som gäller frigivning av en livstidsfånge, om ansökan om frigivning har återtagits. I dessa situationer finns det inget behov av att använda en sammansättning med tre ledamöter. Dessutom kan en enda ledamot fatta beslut om att hovrätten ska inhämta ett utlåtande enligt 3 § 2 mom. av Enheten för hälso- och sjukvård för fångar.
8 §.Ändringssökande. Det föreslås att paragrafen preciseras på grund av den ändringar i fråga om rättshjälp av föreslås i 5 §. I situationer som föreskrivs i den paragrafen blir det i fortsättningen aktuellt att söka ändring endast i ärenden som gäller vittnesarvoden enligt dess 2 mom. Dessutom föreskrivs det att i hovrättens beslut om inhämtande av en bedömning av risken får våld får ändring inte sökas separat.
7.4
Fängelselagen
14 kap.Permission
6 §.Ledsagad permission. Det föreslås att till 3 mom. fogas ett omnämnande av att den som meddelats säkerhetsförvaring ska på samma sätt som en livstidsfånge beviljas ledsagad permission minst en gång per år, om permission inte beviljas under den tid som avses i 14 kap. 3 §. I den paragrafen föreskrivs det om den tidigaste tidpunkten för permission som beviljas på basis av den avtjänade strafftidens längd. Den tidigaste tidpunkten för den som meddelats säkerhetsförvaring bestäms i enlighet med 3 § 1 mom. utifrån fängelseandelen av kombinationsstraffet. I praktiken har således den tidigaste tidpunkten för en fånge som meddelats säkerhetsförvaring hunnit uppnås redan under verkställigheten av kombinationsstraffet.
19 kap.Anmälningar och lämnande av upplysningar
5 §.Anmälningar till polisen. I 2 mom. föreslås ett tillägg enligt vilket polisen ska underrättas också om frigivning av en fånge som meddelats säkerhetsförvaring.
8 §.Lämnande av uppgifter till den enhet som utför sinnesundersökning eller bedömning av risken för våld. I paragrafen föreskrivs om rätt för Brottspåföljdsmyndigheten att på eget initiativ till den enhet som utför sinnesundersökning lämna sådana uppgifter om en fånge som behövs för genomförandet av undersökningen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att vid placeringen av en fånge kan tillräckligt beaktas den undersöktes rymningsbenägenhet och andra faktorer som på verkar säkerheten vid utförandet av sinnesundersökningen (RP 263/2004 rd, s. 206). Eftersom bedömningen av risken för våld när man överväger dömande till kombinationsstraff och även meddelande av säkerhetsförvaring i fortsättningen ska kunna göras som en självständig undersökning utan sinnesundersökning, är det nödvändigt att ändra bestämmelsen så att där nämns uttryckligen utlämnande av uppgifter till den enhet som utför bedömning av risken för våld.
7.5
Lagen om verkställighet av kombinationsstraff
2 §.Syfte med och innebörden av en övervakningstid. Det föreslås att 1 mom. ändras så att omnämnandet av övervakningstidens längd slopas. Ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 2 c kap. 11 § 1 mom. i strafflagen, och motiveringen behandlas i samband med den lagbestämmelsen.
9 §.Beredning av verkställigheten av en övervakningstid. Paragrafens 4 mom. gäller begäran om en bedömning av risken för våld från Enheten för hälso- och sjukvård för fångar innan bestämmelserna i planen för strafftiden för en fånge som ska placeras i övervakning fastställs. I den föreslagna ändringen är det endast fråga om att förenhetliga den terminologi som används i lagstiftningen.
I motiveringen till det gällande momentet (RP 268/2016 rd, s. 29) konstateras att målet är att genom bedömningen få så mycket information som möjligt för att de bestämmelser som ingår i planen för strafftiden ska kunna dimensioneras så att de är lämpliga för varje fånge som övergår till verkställighet av övervakningstiden. Dessutom konstateras det att bedömningen motsvarar den bedömning som görs vid prövningen av frigivning i fråga om livstidsfångar även om bedömningen i detta fall inte utförs för prövning av frigivning. Eftersom det i denna proposition föreslås att den terminologi som använts i fråga om bedömningen av risken för våld i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar ändras, är det motiverat att göra motsvarande ändringen även i lagen om verkställighet av kombinationsstraff. Bestämmelser på allmän nivå om bedömning av risken för våld föreslås ingå i 16 a § i mentalvårdslagen, vars 1 mom. är tillämpligt även på den riskbedömning som görs i samband med planeringen av övervakningstiden i kombinationsstraffet.
26 §.Förvandling av övervakningstid till fängelse. Det föreslås att till 3 mom. fogas ett omnämnande av att på yrkande av åklagaren kan domstolen när den förvandlar övervakningstid till fängelse bestämma att den dömde ska häktas och hållas häktad tills verkställigheten av beslutet inleds.
I det gällande momentet föreskrivs det att domstolens beslut om förvandling får verkställas även om det överklagas. Trots detta har det i rättspraxis förekommit oklarhet åtminstone i situationer där den dömde är tagen i förvar innan förvandlingsyrkandet behandlas. Enligt lagens 25 § 1 mom. är tingsrättens beslut om tagandet i förvar i kraft tills tingsrätten meddelat sitt beslut i fråga om förvandling av övervakningstid. I lagen föreskrivs dock inte att tingsrätten när den förvandlar övervakningstid till ovillkorligt fängelse kan bestämma att en dömd som är tagen i förvar ska häktas, vilket förefaller leda till att den dömde i samband med beslutet om förvandling ska friges i väntan på att verkställigheten av beslutet ska inledas. Genom det ovannämnda tillägget till 3 mom. klarläggs rättsläget och görs det möjligt att hålla den dömde häktad från det att beslutet om förvandling meddelas tills verkställigheten av beslutet inleds. Häktning förutsätter yrkande från åklagaren på samma sätt som häktning av en dömd med stöd av 2 kap. 12 § i tvångsmedelslagen.
31 §.Tillämpning av bestämmelserna om villkorlig frigivning och övervakad frihet på prov. Paragrafens 1 mom. motsvarar innehållet i den gällande paragrafen. Det föreslås att rubriken för paragrafen ändras så att den bättre motsvarar det nya innehållet. I paragrafen föreskrivs för närvarande att på verkställighet av kombinationsstraff tillämpas inte vad som föreskrivs om villkorlig frigivning och övervakad frihet på prov.
Innehållet 2 mom. motsvarar det sista momentet i 2 c kap. 11 § om kombinationsstraff i strafflagen, som överförs som sådant till lagen om verkställighet av kombinationsstraff. Eftersom bestämmelsen framför allt handlar om omständigheter i anslutning till verkställigheten, är det motiverat att föreskrivs om dem i verkställighetslagen i stället för i strafflagen. I och med de ändringar som föreslås i propositionen håller strafflagens bestämmelse om kombinationsstraff på att bli ännu mera svårläst än vad den är för närvarande, vilket också talar för att momentet flyttas till verkställighetslagen.
7.6
Rättegångsbalken
17 kap.Om bevisning
37 §. Det föreslås att 3 mom. ändras så att ett beslut om dömande till kombinationsstraff enligt 2 c kap. 11 § i strafflagen inte längre ska förutsätta att den åtalade genomgår sinnesundersökning utan endast så kallad bedömning av risken för återfall, som det i fortsättningen föreskrivs närmare om i den nya 16 a § som föreslås i mentalvårdslagen (bedömning av risken för våld).
Enligt den gällande lagstiftningen undersöks den åtalades sinnestillstånd innan han eller hon döms till kombinationsstraff, trots att det inte finns något tvivel om hans eller hennes tillräknelighet. Enligt forskningsdata har klart största delen av dem som genomgått sinnesundersökning i anslutning till kombinationsstraff bedömts vara tillräkneliga, på det sätt som konstateras i avsnitt 2.4.2.7. Med tanke på förutsättningarna för att döma till kombinationsstraff är dessutom uttryckligen den riskbedömning som görs i samband med sinnesundersökningen, och inte själva sinnesundersökningen, av väsentlig betydelse ur domstolens synvinkel. En sinnesundersökning är en omfattande och intensiv process och det är motiverat att rikta de resurser som hänför sig till den till situationer där undersökningen behövs för att bedöma tillräkneligheten. Den riskbedömning som redan nu är en förutsättning för att döma till kombinationsstraff särskiljs i och med den nya regleringen från sinnesundersökningen. Sinnesundersökning ska även i fortsättningen kunna göras i situationer som gäller kombinationsstraff, om de allmänna förutsättningar för undersökning enligt 1 eller 2 mom. är uppfyllda. Regleringen innebär inte att tröskeln för att yrka på eller döma till kombinationsstraff ändras.
I 3 mom. föreslås en ändring enligt vilken det utlåtande som domstolen begär ska gälla risken för att den åtalade kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. I bestämmelsen talas alltså inte längre om gärningsmannens farlighet. Till denna del är det fråga om en språklig precisering samt om förenhetligande av begreppen på samma sätt som vad som föreslås i fråga om 2 c kap. 11 § 3 mom. i strafflagen. Även i de sakkunnigutlåtanden som getts med stöd av den gällande bestämmelsen tas i praktiken ställning till den åtalades risk för återfall, så avsikten med ändringen av bestämmelsen är inte att ändå de omständigheter som det tas ställning till i utlåtandena.
Det föreslås också att till 3 mom. fogas ett omnämnande av att en riskbedömning enligt bestämmelsen ska dessutom göras när man överväger om den som dömts till ett kombinationsstraff ska meddelas säkerhetsförvaring i enlighet med 2 c kap. 11 a §i strafflagen.
Att sinnesundersökningen särskiljs från bedömningen av risken för våld förutsätter att det i 5 mom. görs en ändring enligt vilken det föreskrivs särskilt också i fråga om bedömning av risken för våld och intagning på sjukhus i detta syfte. Denna reglering ingår i mentalvårdslagen.
69 §. På grund av den ändring som föreslås i 37 § fogas till paragrafen ett omnämnande av bedömning av risken för våld. Eftersom bedömning av risken för våld i fortsättningen kan göras också utan sinnesundersökning, är det nödvändigt att föreskriva om sökande av ändring och anförande av klagan i fråga om den på motsvarande sätt som i fråga om sinnesundersökning. Ett beslut om att någon ska genomgå en bedömning av risken för våld som förfarande kan i praktiken i stor utsträckning jämföras med ett beslut om sinnesundersökning, varför det är motiverat med enhetliga bestämmelser.
7.7
Lagen om rättegång i brottmål
6 kap.Om huvudförhandling
10 §. Det föreslås att till 2 mom. görs ett tillägg, enligt vilket även bedömning av svarandens risk för våld utöver undersökning av sinnestillståndet kan vara en grund för att en uppskjuten huvudförhandling inte förutsätts fortsätta senast inom 14 dagar från att behandlingen sköts upp eller ett beslut om häktning, reseförbud eller avstängning från tjänsten fattades. Ändringen är nödvändig eftersom en bedömning av risken för våld i enlighet med den ändring som förslås i 17 kap. 37 § i rättegångsbalken i fortsättningen kan göras även utan sinnesundersökning när dömande till kombinationsstraff yrkas. Ett beslut om att svaranden ska genomgå bedömning av risken för våld som förfarande kan i praktiken i stor utsträckning jämföras med en sinnesundersökning, varför det är motiverat med enhetliga bestämmelser.
11 §. På motsvarande sätt görs i 11 § 3 mom. ett tillägg att om huvudförhandlingen har varit uppskjuten för bedömning av svarandens risk för våld behöver ingen ny huvudförhandling hållas, även om förhandlingen har varit uppskjuten en längre tid än vad som föreskrivs i 1 mom.
11 kap.Om domstolens avgörande
5 a §. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för domstolen att meddela en mellandom innan svarandens sinnestillstånd undersöks. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas även på den i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken avsedda bedömning av risken för våld som görs före beslutet om dömande till kombinationsstraff.
Det nya momentet är nödvändigt, om 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken ändras på det sätt som föreslås i propositionen så att riskbedömningen inte längre nödvändigtvis görs samtidigt med sinnesundersökningen. Enligt de gällande bestämmelserna förutsätter dömande till kombinationsstraff både sinnesundersökning och riskbedömning. Av denna orsak har undersökningen föregåtts av en sådan mellandom som avses i bestämmelsen, där domstolen har tagit ställning till om det har visats att svaranden har förfarit på ett sådant sätt som anges i åtalet. Enligt rättspraxis har domstolarna i mellandomen också tagit preliminär ställning till om övriga förutsättningar att döma till kombinationsstraff föreligger.
En mellandom ska alltså även i fortsättningen meddelas innan den riskbedömning som hänför sig till kombinationsstraffet görs, trots att ingen sinnesundersökning görs i sammanhanget. Behovet av mellandom gäller däremot inte en situation där kombinationsstraffet fortsätter i form av säkerhetsförvaring.
7.8
Tvångsmedelslagen
3 kap.Domstolsförfarande i samband med häktningsärenden
15 §.Ny behandling av ett häktningsärende. På motsvarande sätt som vad som föreslås i lagen om rättegång i brottmål om uppskov med huvudförhandling och om behov av ny huvudförhandling föreslås det att 1 mom. ändras så att även bedömning av risken för våld utöver undersökning av sinnestillståndet kan vara en grund för inte ta upp svarandens häktningsärendet till ny behandling under den tid huvudförhandlingen är uppskjuten. På det sätt som konstaterats kan en bedömning av risken för våld i enlighet med den ändring som förslås i 17 kap. 37 § i rättegångsbalken göras även utan sinnesundersökning när dömande till kombinationsstraff yrkas. Ett beslute om att svaranden ska genomgå bedömning av risken för våld som förfarande kan i praktiken i stor utsträckning jämföras med en sinnesundersökning, varför det är motiverat med enhetliga bestämmelser även i fråga om behandlingen av häktningsärenden.
7.9
Mentalvårdslagen
6 §.Vård på statens sinnessjukhus. Det föreslås att 1 mom. utökas med ett omnämnande av att på statens sinnessjukhus utförs även bedömningar av risken för våld vid sidan av sinnesundersökningar.
3 kap.Sinnesundersökning, bedömning av risken för våld samt vård oberoende av personens vilja efter undersökningen eller bedömningen
Det föreslås att även bedömning av risken för våld nämns i rubriken för kapitlet.
16 a §.Bedömning av risken för våld. Det föreslås att till mentalvårdslagen fogas en ny paragraf, enligt vars 1 mom. syftet med en bedömning av risken för våld är att bedöma risken för att den åtalade eller dömde kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet. Regleringen är till dessa delar allmän och blir tillämplig för det första i situationer som avses i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken, det vill säga när man prövar om kombinationsstraff ska dömas ut eller säkerhetsförvaring meddelas, varvid domstolen framställer en begäran om bedömning till Institutet för hälsa och välfärd, som i sin tur bestämmer var bedömningen görs. Bestämmelsen ska också tillämpas på den bedömning som görs i samband med förfarandet vid frigivning av livstidsfångar och från säkerhetsförvaring och som Enheten för hälso- och sjukvård får fångar gör på Helsingfors hovrätts begäran. Bestämmelsen ska vidare tillämpas på den bedömning som avses i 9 § 4 mom. i lagen om verkställighet av kombinationsstraff och som Enheten för hälso- och sjukvård får fångar gör på begäran av Brottspåföljdsmyndighetens enhet för klientbedömning i samband med att övervakningstiden förbereds. Bestämmelsens syfte är att styra dessa bedömningar på allmän nivå och klarlägga syftet med bedömningen, som till centrala delar är detsamma oberoende av saksammanhanget. Vad som betonas i bedömningen och utlåtandet om bedömningen kan dock fortfarande variera beroende på situationen. Exempelvis i en bedömning som görs med tanke på att förbereda övervakningstiden i kombinationsstraffet kan det viktigaste vara att identifiera faktorer som ökar risken för återfall och skyddar mot risken för återfall, och inte nödvändigtvis att närmare fastställa risken för att personen återfaller i brott, vilket framhävs i andra bedömningssituationer. Det förutsätts inte nödvändigtvis att bedömningen av risken för våld och Institutet för hälsa och välfärds utlåtande om den ska fastställa en persons risknivå kategoriskt, utan i bedömningen ska också framföras de osäkerheter som hänför sig till den, och sådana föreligger i fråga om den aktuella personen.
I momentet föreskrivs dessutom att vid bedömningen av risken för våld ska metoder som grundar sig på vetenskaplig forskning användas. Avsikten är inte att ändra bedömningspraxis, som redan nu grundar sig på strukturerade bedömningsmetoder. Eftersom metoderna utvecklas hela tiden, är det ändamålsenligt att föreskriva om saken endast på allmän nivå. Institutet för hälsa och välfärd behöver emellertid även i fortsättningen ge närmare anvisningar för bedömningarna.
Enligt 2 mom. ska på den bedömning av risken för våld som görs vid prövningen av om kombinationsstraff ska dömas ut och säkerhetsförvaring meddelas tillämpas vad som föreskrivs om sinnesundersökning och den som ålagts att genomgå sinnesundersökning i 15, 16, 18, 20, 25 och 26 §, 31 § 3 och 4 mom., 32 § 2 mom. och 33 § 1 mom. samt 4 a kap. i mentalvårdslagen. I de bestämmelser i mentalvårdslagen som det hänvisas till föreskrivs det om bland annat intagning på sjukhus för sinnesundersökning, utförande av sinnesundersökning, brådskande behandling av ärenden, handräckning av polisen, ersättande av kostnaderna av statens medel samt begränsning av patientens grundläggande fri- och rättigheter medan undersökning pågår. Dessutom tillämpas de närmare bestämmelser om sinnesundersökning som utfärdats med stöd av lagens 34 §.
En bedömning av risken för våld är en absolut förutsättning för både dömande till kombinationsstraff och meddelande av säkerhetsförvaring. Av dessa orsaker bör bedömningen i dessa situationer kunna göras oberoende av personens vilja, på det sätt som även hittills har varit fallet i fråga om dömande till kombinationsstraff. Vid dessa bedömningar av risken för våld som avses i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken ska således även i fortsättningen iakttas de procedurbestämmelser som gäller sinnesundersökning.
När meddelande av säkerhetsförvaring prövas ska enligt 3 mom. ett utlåtande om den dömdes risk för våld ges till Institutet för hälsa och välfärd inom två månader från det att Helsingfors hovrätt har begärt ett utlåtande. Helsingfors hovrätt kan av grundad anledning förlänga tiden för undersökningen med högst två månader. Regleringen avviker till denna del från tidsfristerna för sinnesundersökningar, beträffande vilka det föreskrivs i 16 § 2 mom. i mentalvårdslagen att tiden börjar löpa från det att sinnesundersökningen inleddes. Eftersom det är särskilt motiverat att ärendet behandlas snabbt när säkerhetsförvaring meddelas, ska tidsfristen för bedömningen av risken för våld vara bunden till hovrättens begäran. I praktiken har färdigställandet av sinnesundersökningarna dröjt, vilket har kunnat leda till att straffprocesserna dragit ut på tiden.
I dessa situationer ska Institutet för hälsa och välfärd i sin tur på basis av det utlåtande som institutet får ge ett eget utlåtande om den dömdes risk till våld till Helsingfors hovrätt inom två veckor från den ovannämnda tidsfristen. Även till denna del avviker regleringen från sinnesundersökningar, beträffande vilka det inte har angetts någon tidsfrist i 16 § 3 mom. i mentalvårdslagen för Institutet för hälsa och välfärd när institutet ger sitt eget utlåtande. På domstolens begäran, som gäller dömande till kombinationsstraff, ska fortfarande tillämpas vad som föreskrivs om tidsfrister för sinnesundersökningar i 16 § 2 mom.
I 4 mom. föreskrivs det om en situation där det vid prövningen av om kombinationsstraff ska dömas ut konstateras i samband med bedömningen av risken för våld att den åtalade uppfyller förutsättningarna för vård oberoende av personens vilja. I en sådan situation ska Institutet för hälsa och välfärd meddela ett beslut om vård på samma sätt vad som föreskrivs om vård för den som ålagts att genomgå sinnesundersökning. Syftet med regleringen är att säkerställa att en eventuell bedömning av behovet av vård blir gjord även när en person inte att ålagts att genomgå sinnesundersökning på samma sätt som enligt de gällande bestämmelserna. På vård oberoende av en persons vilja och på det förfarande som gäller sådan vård tillämpas vad som föreskrivs om vård oberoende av en persons vilja efter avslutad sinnesundersökning. Häri ingår också möjlighet att beslut om specialomsorger om personer med utvecklingsstörning enligt lagens 19 §.
7.10
Straffregisterlagen
2 §. Det föreslås att ett omnämnande av säkerhetsförvaring fogas till 1 mom. Till 3 mom. fogas en ny 11 a-punkt om de uppgifter om säkerhetsförvaring som ska antecknas i straffregistret. Till dem hör uppgifter om inledande av säkerhetsförvaring, frigivning från säkerhetsförvaring, reststraffets längd och prövotidens utgång vid villkorlig frihet. På det sätt som föreslås i propositionen ska det enligt 2 c kap. 11 § i strafflagen kunna bestämmas att fängelsetiden för ett kombinationsstraff ska fortsätta som säkerhetsförvaring. Då övergår personen i fråga inte alls till den övervakningstid som ingår i kombinationsstraffet. I straffregistret antecknas med stöd av den gällande 3 mom. 11 punkten inledande av övervakningstid som ingår i ett kombinationsstraff, och det vore ändamålsenligt att för den som meddelats säkerhetsförvaring antecknas i registret i stället tidpunkten för inledande av säkerhetsförvaring. Frigivningstidpunkten är väsentlig bland annat därför att enligt 2 c kap. 12 § i strafflagen är ett nytt brott en straffskärpningsgrund, om det begås inom tre år från frigivningen från säkerhetsförvaring. Frigivningstidpunkten är av betydelse också när man bedömer om personen kan dömas till ett nytt kombinationsstraffet för det brott som begåtts senare. I registret antecknas i samband med frigivningen också reststraffets längd och prövotidens utgång vid villkorlig frihet.
4 §. Det föreslås att 1 mom. 1 a-punkten ändras så att till Institutet för hälsa och välfärd kan lämnas ut straffregisteruppgifter också när bedömningen gäller en dömd person. Den gällande bestämmelsen gör det möjligt att lämna ut straffregisteruppgifter för sinnesundersökning eller bedömning av en misstänkt eller åtalad. Det kan emellertid bli aktuellt att göra en bedömning även av en person som dömts till kombinationsstraff när domstolen behandlar ansökan om meddelande personen säkerhetsförvaring.
För tydlighetens skulle föreslås det att ordet ”bedömning”, som använts i bestämmelsen, ändras till formen ”bedömning av risken för våld”, som det föreslås att används även i mentalvårdslagen. I bestämmelsens förarbeten (RP 102/2009 rd, s. 36) konstateras att med bedömning hänvisas uttryckligen till en rättspsykiatrisk bedömning av risken för våld.
Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ändras så att till åklagaren kan lämnas ut straffregisteruppgifter även för ansökan om säkerhetsförvaring. Enligt förslaget till 2 c kap. 11 a § i strafflagen ska vid prövningen av säkerhetsförvaring beaktas bland annat personens tidigare brottslighet och enligt 5 § i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring ska åklagaren ansöka om meddelande av säkerhetsförvaring. Åklagaren måste alltså ha tillgång till personens straffregisteruppgifter när han eller hon överväger att ansöka om säkerhetsförvaring.
Det föreslås likaså att 1 mom. 3 punkten ändras så att straffregisteruppgifter får lämnas ut till Brottspåföljdsmyndigheten för prövning av säkerhetsförvaring. Enligt 4 § i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring ska Brottspåföljdsmyndigheten pröva om det är nödvändigt att lämna en utredning om ansökan om säkerhetsförvarning till åklagaren, som ansöker om meddelande av säkerhetsförvaring hos domstolen. Straffregisteruppgifterna behövs för denna prövning.
10 §. Det föreslås att 2 mom. ändras genom att en bestämmelse om utplånande av kombinationsstraff och säkerhetsförvaring ur straffregistret. I den gällande paragrafen föreskrivs det inte särskilt om när en anteckning som gäller kombinationsstraff utplånas, utan en uppgift om kombinationsstraff utplånas beroende på längden på fängelsetiden för kombinationsstraffet antingen enligt 1 mom. 3 punkten sedan 20 år förflutit från det den lagakraftvunna domen gavs eller enligt 2 mom. när personen fyller 90 år eller avlider. I fortsättningen ska det kunna bestämmas att fängelsetiden för kombinationsstraff fortsätter som säkerhetsförvaring. Det föreskrivs ingen maximitid för säkerhetsförvaring. Sålunda kan det vara möjligt att uppgiften om ett kombinationsstraff på 3–5 år utplånas ur straffregistret, trots att personen har meddelats säkerhetsförvaring som fortsätter eller som personen nyss har frigetts från när uppgiften utplånas. Av denna orsak föreslås det i 2 mom. att en uppgift om ett kombinationsstraff utplånas inte med stöd av 1 mom. om personen har meddelats säkerhetsförvaring. Längden på fängelsetiden för kombinationsstraffet saknar då betydelse när tidpunkten för utplåning av anteckningen bestäms, utan det som har betydelse är om personen har meddelats säkerhetsförvaring. Om personen inte meddelas säkerhetsförvaring, utplånas anteckningen om kombinationsstraffet i enlighet med de nuvarande bestämmelserna i enlighet med kombinationsstraffets längd.
7.11
Lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten
3 §.Definitioner. I 1 mom. 3 punkten inkluderas i definitionen av fånge även den som meddelats säkerhetsförvaring. I 3 § 2 mom. i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring föreskrivs att på dem som meddelats säkerhetsförvaring och på genomförandet av säkerhetsförvaring tillämpas det som annanstans i lagstiftningen föreskrivs om fångar och om verkställighet av fängelse. Till följd av förslaget tillämpas således på behandlingen av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten i fråga om den som meddelats säkerhetsförvaring det som där föreskrivs om behandlingen av personuppgifter i fråga om den som avtjänar fängelsestraff.
17 a §.Rätt att av Institutet för hälsa och välfärd få uppgifter för bedömningar av risken för våld. Det föreslås att till lagen fogas en ny 17 a §, i vars 1 mom. det föreskrivs om rätt för Brottspåföljdsmyndigheten att trots sekretessbestämmelserna i fråga om en person som dömts till kombinationsstraff eller meddelats säkerhetsförvaring av Institutet för hälsa och välfärd få sådana uppgifter om en bedömning av risken för våld och om det utlåtande som Institutet för hälsa och välfärd ger på basis av bedömningen som är nödvändiga för planering och genomförande av åtgärder för att minska risken för att fången återfaller i brott samt för bedömning av om Brottspåföljdsmyndigheten bör lämna åklagaren ett initiativ om meddelande av säkerhetsförvaring för den som dömts till kombinationsstraff. Information om det centrala innehållet i bedömningen av risken för våld och utlåtandet om den ger Brottspåföljdsmyndigheten bättre förutsättningar att utföra dessa uppgifter. Eftersom de uppgifter som lämnas som kan lämnas ut inte uppräknas uttömmande, och dessutom kan de innehålla känsliga uppgifter, ska rätten att få uppgifter vara begränsad till uppgifter som är nödvändiga för utförandet av ovannämnda uppgifter.
I förslaget till 2 mom. begränsas behandlingen av de uppgifter som avses i 1 mom. så att behandlingsrätt har endast sådana tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten som nödvändigtvis behöver dem för att utföra sina uppgifter enligt 1 mom. I momentet föreskrivs också om förstörande av dessa handlingar så att de ska förstöras så snart de inte längre behövs för det syfte om anges i 1 mom. Momentet motsvarar lagens gällande 17 §, som gäller Brottspåföljdsmyndighetens rätt att av domstolarna få uppgifter ur rättegångshandlingar.
7.12
Lagen om Enheten för hälso- och sjukvård för fångar
6 §.Utlämnande av uppgifter ur patientregistret. Det föreslås att det inledande stycket i 1 mom. preciseras i fråga om utlämnandet av uppgifter så att i momentet nämns att uppgifter får under de förutsättningar som anges i paragrafen lämnas ut antingen på begäran eller på eget initiativ. Dessutom föreslås det att till 1 mom. fogas nya 8 och 9 punkter som gäller de uppgifter som föreskrivs för Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring. I 7 punkten görs dessutom en språklig ändring så att i punkten talas om bedömning av risken för våld på samma sätt som i andra motsvarande punkter.
I paragrafen föreskrivs det om utlämnande av patientuppgifter. Avsikten med den föreslagna preciseringen att till det inledande stycket i 1 mom. foga ”på begäran och även på eget initiativ” är inte att ändra den praxis för utlämnande av patientuppgifter och beslut om utlämnande som tidigare omfattats i paragrafen. I enlighet med paragrafen ansvarar en läkare som svarar för hälso- och sjukvården för fångar vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar eller enligt läkarens instruktion någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården för utlämnandet av uppgifter. Det är möjligt att lämna ut uppgifter endast till de delar som föreskrivs i paragrafen. Preciseringen är dock nödvändig, eftersom bestämmelserna om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter från en myndighet till en annan har betraktats som oklara och svårtolkade ur de tillämpande myndigheternas synvinkel. Saken har granskats till exempel i en utredning som färdigställdes 2023 (Utlämnande av uppgifter på eget initiativ för att bekämpa brott, Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 2023:39, https://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-216-9, på finska, med presentationsblad på svenska). Dessutom har högsta domstolen bedömt bestämmelserna om utlämnande av uppgifter på eget initiativ i sitt avgörande HD 2023:24. Ärendet gällde uppgifter som polisen på eget initiativ utlämnat till utsökningsmyndigheterna. I avgörandet konstaterades att lagen inte innehöll tillräckliga bestämmelser om polisens behörighet att lämna ut uppgifter på eget initiativ. Av ovannämnda orsaker är det nödvändigt att det föreskrivs tillräckligt exakt och noggrant avgränsat om myndigheternas utlämnande av uppgifter på eget initiativ.
I den föreslagna 8 punkten är det för det första fråga om utlämnande av en bedömningen av risken för våld enligt 11 § 3 mom. i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring till en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som ansvarar för ett frigivningsärende. Dessutom är det fråga om utlämnande av slutsatserna av bedömningen av risken för våld till enhetschefen för enheten för klientbedömning, för ett fängelse eller för en byrå för samhällspåföljder vid Brottspåföljdsmyndigheten eller till en i brottspåföljdscentralens arbetsordning angiven sysselsättningsansvarig för planering och genomförande av den verksamhet som ordnas med stöd av den bedömda risken för våld. Den föreslagna punkten motsvarar den gällande 5 punkten, där det föreskrivs om utlämnande av bedömningen av risken för våld och slutsatserna av den i fråga om livstidsfångar. Uppgifter ska således få utlämnas till endast en begränsad grupp vid Brottspåföljdsmyndigheten och till en del av dem ska endast slutsatserna av bedömningen av risken för våld få utlämnas.
Enligt den föreslagna nya 9 punkten ska sådana uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott och för planeringen och genomförandet på det sätt som avses i 9 § i lagen om säkerhetsförvaring av åtgärder för att minska risken för återfall i brott få utlämnas till en i brottspåföljdscentralens arbetsordning angiven sysselsättningsansvarig vid Brottspåföljdsmyndigheten. I den paragrafen föreskrivs det om samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar vid bedömningen av risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring återfaller i brott och vid åtgärder för att minska risken för återfall. Samarbetet vid bedömningen och planeringen av åtgärder handlar om fortlöpande kontakt mellan Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar. Uppgiften hänför sig till den skyldighet som i 10 § i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring ålagts Brottspåföljdsmyndigheten att ansöka om frigivning av den som meddelats säkerhetsförvaring hos Helsingfors hovrätt, om myndigheten anges att det inte längre finns förutsättningar för fortsatt säkerhetsförvaring. På grund av samarbetsuppgiftens karaktär har mottagarna av uppgifter i den föreslagna 9 punkten begränsats till en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som ansvarar för bedömningen av risken för våld och för ordnandet av åtgärder som minskar risken för återfall i brott. De uppgifter som utlämnas är också begränsade till endast sådana uppgifter som är nödvändiga för att utföra Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter. Den läkare som svarar för hälso- och sjukvården för fångar vid Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och som beslutar om utlämnandet av uppgifter eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som gör det enligt läkarens instruktion ska när uppgifter utlämnas försäkra sig om att inga andra uppgifter utlämnas till Brottspåföljdsmyndigheten än sådana som är nödvändiga för att utföra Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter. När det gäller samarbetet föreskrivs det om rätt för Enheten för hälso- och sjukvård för fångar att få nödvändiga uppgifter som ingår i brottspåföljdsregistret i det gällande 7 § 3 mom.
Det föreslås att i 5 mom. ändras den felaktiga hänvisningen till 1 mom. 5 punkten. Hänvisningen borde avse 6 punkten, som gäller behandling av ett frigivningsärende i fråga om en fånge som avtjänar hela strafftiden i fängelse, och till vilken också hänför sig de bestämmelser i rättegångsbalken som nämns i momentet. Hänvisningen har i samband med tidigare lagändringar ändrats felaktigt till att avse 1 mom. 5 punkten, som gäller frigivning av livstidsfångar.
7 §.Rätt att få uppgifter av andra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård och av andra myndigheter. I 1 mom. föreslås för det första en teknisk ändring, så att paragrafhänvisningen som avser lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar ändras till att avse 3 § i den lagen i stället för 1 §, eftersom bestämmelserna om bedömning av risken för våld i den lagen flyttas på det sätt som föreslås i propositionen. Dessutom preciseras bestämmelsen så till vida att de uppgifter som fås av andra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård ska vara nödvändiga.
Det föreslås att till 1 mom. fogas rätt för Enheten för hälso- och sjukvård för fångar att få uppgifter även för utarbetandet av det utlåtande eller den bedömning av risken för våld i fråga om en fånge som avses i 9 § 4 mom. i lagen om verkställighet av kombinationsstraff samt i 11 § 3 mom. i den föreslagna lagen om säkerhetsförvaring samt för planering och genomförande av den verksamhet som ordnas med stöd av dessa i en enhet vid Brottspåföljdsmyndigheten. Förslaget motsvarar rätten enligt det gällande momentet att få uppgifter för den riskbedömning som avses i lagen om förfarandet vid frigivning av livstidsfångar. I tillägget som gäller kombinationsstraff är det fråga om att rätta till en brist som för närvarande finns i lagstiftningen.
Eftersom det föreslås i propositionen att den bedömning av risken för våld som avses i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken i fortsättningen ska kunna göras separat utan sinnesundersökning, är det nödvändigt att ändra 7 § 1 mom. på ett sätt som gör det möjligt att få uppgifter också i situationer där en person har genomgått endast bedömning av risken för våld. Av denna orsak föreskrivs det att Enheten för hälso- och sjukvård för fångar ska ha rätt att av Institutet för hälsa och välfärd få uppgifter som ingår i en i 17 kap. 37 § i rättegångsbalken avsedd undersökning av sinnestillståndet och bedömning av risken för våld samt i det utlåtande som ges på basis av dem. I den meningen stryks orden ”hos en svarande i brottmål”, för i fortsättningen föreskrivs det i denna bestämmelse i rättegångsbalken också om riskbedömning som görs i samband med meddelande av säkerhetsförvaring, då det är fråga om en dömd och inte om en svarande.
Till 7 § 1 mom. fogas dessutom rätt för Enheten för hälso- och sjukvård för fångar att för skötseln av sina uppgifter enligt 10 kap. i fängelselagen och för den uppgift som föreskrivs i 9 § i lagen om säkerhetsförvaring av Institutet för hälsa och välfärd få nödvändiga uppgifter som ingår i en sådan bedömning som avses i 17 kap. 37 § 3 mom. i rättegångsbalken eller i ett på bedömningen baserat utlåtande om risken för att den dömde kommer att göra sig skyldig till ett nytt brott som kränker någon annan liv, hälsa eller frihet. Rätten att få uppgifter ska gälla bedömning av risken för våld i fråga om både sådana som dömts till kombinationsstraff och sådana som meddelats säkerhetförvaring. Motsvarande rätt att få uppgifter föreskrivs också för Brottspåföljdsmyndigheten i 17 a § i lagen om behandling av personuppgifter vid den myndigheten. När det gäller säkerhetsförvaring föreslås det i propositionen att Brottspåföljdsmyndigheten och Enheten för hälso- och sjukvård för fångar ska i samarbete ordna åtgärder under säkerhetsförvaringen som syftar till att minska risken för att den som meddelats säkerhetsförvaring ska återfalla i brott. Trots att det inte föreslås separata bestämmelser om saken bör målet vara att försöka påverka risken för återfall hos dem som dömts till kombinationsstraff redan innan säkerhetsförvaring eventuellt meddelas. Av denna orsak vore det motiverat att bedömningen av risken för våld kan utnyttjas vid planeringen och genomförandet av sådana åtgärder vid både Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och Brottspåföljdsmyndigheten redan medan kombinationsstraffet verkställs. Enheten för hälso- och sjukvård för fångar ansvarar bland annat för ordnandet av medicinsk rehabilitering för fångar enligt 10 kap. 1 § 1 mom. i fängelselagen. Eftersom en bedömning av risken för våld och Institutet för hälsa och välfärds utlåtande om den innehåller känsliga personuppgifter ska rätten att få uppgifter vara begränsad till uppgifter som är nödvändiga för utförandet av ovannämnda uppgifter.
7.13
Lagen om Institutet för hälsa och välfärd
3 a §.Nämnden för rättspsykiatriska ärenden. Det föreslås att till 2 mom. fogas även ärenden som gäller risk för våld som en uppgift för nämnden för rättspsykiatriska ärenden. Bakgrunden till den föreslagna ändringen är att i fortsättningen ska bedömning av risken för våld kunna göras separat från sinnesundersökning. Ändringen handlar alltså inte om en egentlig ny uppgift för nämnden för rättspsykiatriska ärenden, utan det är fråga om att bedömningen av risken för våld, som nu ingår i sinnesundersökningen, behandlas som sådan.
I 3 mom. förutsätts att en av medlemmarna i nämnden för rättspsykiatriska ärenden som företräder psykiatrisk sakkunskap ska företräda den kommunala hälsovården. Ansvaret för ordnande av social- och hälsovården överfördes från kommunerna och samkommunerna till välfärdsområdena den 1 januari 2023. Det föreslås att momentet ändras så att en av medlemmarna som företräder psykiatrisk sakkunskap ska företräda ett välfärdsområde, Helsingfors stad eller HUS-sammanslutningen.
5 g §.Rätt för institutet för hälsa och välfärd att få uppgifter för att utföra sinnesundersökningar och bedömningar av risken för våld. Det föreslås att till paragrafens rubrik fogas ett omnämnande av bedömning av risken för våld. Det föreslås att paragrafen ändras så att den rätt att få uppgifter som föreskrivs där ska gälla även utförandet av bedömningar av risken för våld utöver sinnesundersökningar. Syftet med den föreslagna ändringen är att Institutet för hälsa och välfärd i fortsättningen ska ha den rätt att få uppgifter som föreskrivs i paragrafen också när enbart en bedömning av risken för våld görs i stället för en sinnesundersökning. Till paragrafen fogas ett omnämnande av att uppgifter ska fås även från välfärdsområden. Dessutom uppdateras hänvisningarna till lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990) och lagen om privat socialservice (922/2011), vilka upphävts, till en hänvisning till lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023).
7.14
7.14 Brottsskadelagen
13 §.Sakskada som orsakats av någon som är intagen på anstalt. Det föreslås att till 1 mom. 2 punkten fogas ett omnämnande av den som tagits in på anstalt oberoende av sin vilja på grund av bedömning av risken för våld. Tillägget behövs, eftersom en bedömning risken för våld som görs oberoende av personens vilja kan på det sätt som föreslås i propositionen i fortsättningen göras som en självständig undersökning utan sinnesundersökning när man överväger om kombinationsstraff ska dömas ut eller säkerhetsförvaring meddelas.
7.15
Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet
24 §.Sekretessbelagda myndighetshandlingar. Det föreslås att till 1 mom. 27 punkten fogas ett omnämnande av rättspsykiatrisk bedömning av risken för våld av en åtalad eller en dömd. Tillägget behövs, eftersom en bedömning risken för våld kan på det sätt som föreslås i propositionen i fortsättningen göras som en självständig undersökning utan sinnesundersökning när man överväger om kombinationsstraff ska dömas ut eller säkerhetsförvaring meddelas. En bedömning av risken för våld innehåller vanligtvis uppgifter om bland annat personens brottshistorik, hälsotillstånd och eventuella diagnoser som gäller personligheten. Innehållet i en bedömning av risken för våld är i stor utsträckning detsamma som i en sinnesundersökning, även om det kan vara snävare.
7.16
Lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar
9 §.Sekretessbelagda rättegångshandlingar. Det föreslås att till 1 mom. 4 punkten fogas ett omnämnande av rättspsykiatrisk bedömning av risken för våld av en åtalad eller en dömd. Tillägget behövs av motsvarande orsaker som konstaterats ovan i fråga om den ändring som föreslås i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet.
7.17
Lagen om Institutet för kriminologi och rättspolitik
4 a §.Institutets rätt att få information. Det föreslås att 1 mom. 9 punkten ändras så att i stället för farlighetsbedömningar talas det i bestämmelsen om bedömningar av risken för våld. Ändringen hänför sig till den terminologiska ändring som föreslås i propositionen, enligt vilken det inte lägre talas om den bedömda personens farlighet och farlighetsbedömning, utan om risken för att den åtalade eller dömde kommer att göra sig skyldig till ett nytt allvarligt brott som kränker någon annans liv, hälsa eller frihet, det vill säga bedömning av risken för våld. Eftersom det endast är fråga om en språklig ändring som gäller de aktuella rättspsykiatriska undersökningarna har den ingen inverkan på rätten för Institutet för kriminologi och rättspolitik att fortfarande få uppgifter från Institutet för hälsa och välfärd om tidigare farlighetsbedömningar.