7.1
Avfallslagen
2 §.Tillämpningsområde. I propositionen föreslås det att paragrafens gällande 5 mom. upphävs. Det är ändamålsenligt att momentet upphävs, eftersom inte heller de andra EU-rättsakter som genomförts genom avfallslagen räknas upp i paragrafen.
6 §. Övriga definitioner. Hänvisningen i 1 mom. 29 punkten till avfallstransportförordningen uppdateras så att hänvisningen motsvarar den nya förordningen.
16 a §. Språkkrav som gäller märkning av och bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter för ackumulatorer och batterier samt handlingar. Det föreslås att till lagen fogas en ny 16 b § som innehåller bestämmelser om språkkrav som gäller märkning av och bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter för ackumulatorer och batterier samt handlingar. De artiklar i batteriförordningen som nämns i paragrafen förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om språkkrav. Enligt den föreslagna paragrafen ska de bruksanvisningar, säkerhetsföreskrifter och handlingar som avses i artikel 38.1 a och 38.7, artikel 41.2 c och 41.3 och artiklarna 42.2 c och 74.1 i batteriförordningen lämnas åtminstone på finska och svenska. De nämnda artiklarna förutsätter att de märkningar, handlingar, bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter som krävs ska anges på ett eller flera språk som lätt kan förstås av slutanvändare, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat där ackumulatorn eller batteriet tillhandahålls på marknaden eller tas i bruk.
Den information och de med ackumulatorer och batterier medföljande handlingar som avses i artiklarna 18.2, 38.10, 41.8 och 42.6 i batteriförordningen ska finnas på finska eller svenska eller på något annat språk som godtas av marknadskontrollmyndigheten. De nämnda artiklarna förutsätter att den information och de handlingar som lämnas till myndigheten har utarbetats på ett eller flera språk som lätt kan förstås av den nationella myndigheten.
22 §.Statliga myndigheter. Paragrafens 3 mom. ändras. I artikel 66 i den nya avfallstransportförordningen föreskrivs det om en efterlevnadsgrupp för avfallstransporter. Syftet med efterlevnadsgruppen är att underlätta och förbättra samarbetet och samordningen mellan medlemsstaterna för att förebygga och upptäcka olagliga transporter. Enligt artikeln ska efterlevnadsgruppen bestå av högst tre företrädare per medlemsstat. I Finland agerar Finlands miljöcentral, som redan i nuläget agerar som myndighet enligt avfallstransportförordningen, som myndighet i efterlevnadsgruppen. Även Tullen övervakar i samarbete med Finlands miljöcentral internationella avfallstransporter och deltar vid behov i efterlevnadsgruppens verksamhet. I 3 mom. tas det in en bestämmelse om att Finlands miljöcentral agerar som myndighet i efterlevnadsgruppen för avfallstransporter. I momentet stryks samtidigt bestämmelsen om att Finlands miljöcentral är kontaktorgan enligt avfallstransportförordningen, eftersom det i den nya förordningen inte längre föreskrivs om kontaktpersoner.
Dessutom föreslås att det i 4 mom. tas in att Tillstånds- och tillsynsverket i egenskap av riksomfattande myndighet ska styra och främja fullgörandet av de uppgifter gällande producentansvar som avses i denna lag och i bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in i momentet, eftersom artikel 54 i batteriförordningen förutsätter att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för att skyldigheterna enligt batteriförordningens kapitel VIII om avfallshantering efterlevs, särskilt för att övervaka producenter och producentansvarsorganisationer och kontrollera att de efterlever sina skyldigheter enligt batteriförordningens kapitel om avfallshantering. Tillstånds- och tillsynsverket agerar således som myndighet enligt artikel 54 i batteriförordningen.
46 §. Producentens ansvar för avfallshanteringen och dess kostnader. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om producentens ansvar för kostnaderna för avfallshantering av ackumulatorer och batterier finns i artikel 56.4 och 56.5 i batteriförordningen. Hänvisningen till batteriförordningen behöver tas in, eftersom det i artikel 56.4 i detalj föreskrivs om de kostnader som producenten ska stå för. Det bör också beaktas att i artikel 56 i förordningen definieras som producenter också de ekonomiska aktörer som för första gången inom en medlemsstats territorium tillhandahåller ett batteri på marknaden som är ett resultat av förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning. Avfallslagens 46 § ska tillämpas parallellt med batteriförordningen.
I artikel 56.4 nämns de ekonomiska bidrag som producenten ska betala och som ska täcka följande kostnader:
a) kostnaderna för separat insamling av förbrukade ackumulatorer och batterier och deras efterföljande transport och behandling, med beaktande av intäkter från förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring eller till följd av värdet av sekundära råmaterial från återvinning av förbrukade ackumulatorer och batterier,
b) kostnaderna för att göra en plockanalys av insamlat blandat kommunalt avfall i enlighet med artikel 69.5,
c) kostnaderna för tillhandahållande av information om åtgärder för att förebygga att ackumulatorer och batterier blir avfall och om hantering av förbrukade batterier i enlighet med artikel 74,
d) kostnaderna för uppgiftsinsamling och rapportering till de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 75.
Enligt ingressen (skäl 101) till batteriförordningen bör producenter ges utökat producentansvar för hanteringen av förbrukade batterier. De bör därför finansiera kostnaderna för insamling, behandling och återvinning av alla insamlade batterier, för sammansättningsundersökning av insamlat blandat kommunalt avfall, för rapportering om batterier och förbrukade batterier och för tillhandahållande av information till slutanvändare och avfallsaktörer om batterier och lämplig återanvändning och hantering av förbrukade batterier.
I artikel 56.6 fastställs det att om ett batteri som avses i punkt 2 omfattas av mer än ett utökat producentansvar, ska den första producent som gör batteriet tillgängligt på marknaden inte bära ytterligare kostnader på grund av en sådan mekanism för kostnadsfördelning.
47 §. Producentens företrädesrätt att ordna avfallshantering. Det föreslås att 2 mom. ändras till den del momentet strider mot batteriförordningen i fråga om ackumulatorer och batterier. I batteriförordningen åläggs aktörer som samlar in och tar emot förbrukade ackumulatorer och batterier skyldighet att överlämna de insamlade förbrukade ackumulatorerna och batterierna till relevanta producenter eller producentsammanslutningar. Skyldigheten enligt förordningen strider mot 47 § 2 mom. i avfallslagen, enligt vilket andra aktörer än producenter får tillhandahålla tjänster med anknytning till återanvändning av produkter eller förberedelse för återanvändning trots producentens företrädesrätt. Det föreslås således att 2 mom. ändras så att i fråga om ackumulatorer och batterier får andra aktörer än producenter endast tillhandahålla tjänster med anknytning till återanvändning av produkten. Ändringen innebär att tillhandahållande av tjänster med anknytning till förberedelse för återanvändning av förbrukade ackumulatorer och batterier är möjligt endast genom avtal med en producentsammanslutning i enlighet med 47 § 1 mom.
Ändringen som gäller förbrukade ackumulatorer och batterier baserar sig på skyldigheten enligt batteriförordningen för distributörer (artikel 62.3), aktörer som driver behandlingsanläggningar för avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning eller för behandlingen av uttjänta fordon (artikel 65.1), kommuner (artikel 66.2) och andra insamlingsplatser (artikel 67.1) att överlämna alla insamlade förbrukade batterier till producenterna. Skyldigheterna enligt batteriförordningen att överlämna ackumulatorer och batterier är direkt förpliktande för aktörerna och innebär i praktiken att aktörerna ska överlämna insamlade kasserade förbrukade ackumulatorer och batterier till en producent eller producentansvarsorganisation. Skyldigheten gäller inte sådana batterier som återanvänds för samma användningsändamål.
Förberedelse för återanvändning gäller enligt batteriförordningen förbrukade ackumulatorer och batterier, medan det vid återanvändning är fråga om att en produkt, det vill säga en ackumulator eller ett batteri, kan användas på nytt för samma användningsändamål som den är avsedd för (artikel 3.1 led 29 och artikel 3.2 i batteriförordningen). Andra aktörer kan tillhandahålla enbart återanvändning av ackumulatorer och batterier och tillhörande tjänster utan att det begränsas av producentens företrädesrätt enligt 1 mom.
Med förberedelse för återanvändning avses enligt batteriförordningen förberedelse för återanvändning enligt definitionen i artikel 3.16 i avfallsdirektivet, det vill säga återvinningsförfaranden som går ut på kontroll, rengöring eller reparation, genom vilka produkter eller komponenter av produkter som har blivit avfall bereds för att användas igen utan någon annan förbehandling. I batteriförordningen används också termen återtillverkning, som enligt ingressen (skäl 17) till den förordningen avser förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring av förbrukade ackumulatorer och batterier. Också den återtillverkning som avses i batteriförordningen gäller således förbrukade ackumulatorer och batterier.
Med återanvändning avses varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. Förberedelse för återanvändning och återtillverkning gäller avfall och återanvändning en produkt som återanvänds för samma användningsändamål.
Enligt artikel 56.2 i batteriförordningen ska en ekonomisk aktör som för första gången inom en medlemsstats territorium tillhandahåller en ackumulator eller ett batteri på marknaden som är ett resultat av förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning vid tillämpning av denna förordning anses vara producent av denna ackumulator eller detta batteri och ha utökat producentansvar.
I batteriförordningen (skäl 16–18 i ingressen) anses i enlighet med unionens ram för produktreglering ett begagnat batteri, det vill säga ett batteri som har varit föremål för återanvändning, redan ha släppts ut på marknaden när det först tillhandahölls på marknaden för användning eller distribution. Omvänt anses batterier som har varit föremål för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring eller återtillverkning ha släppts ut på marknaden på nytt och bör därför uppfylla kraven i batteriförordningen. I enlighet med unionens ram för produktreglering anses dessutom ett begagnat batteri som importeras från ett tredjeland släppas ut på marknaden när det förs in i unionen för första gången. Ett batteri som har varit föremål för återanvändning, ändamålsändring, återtillverkning, förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring och som importeras från ett tredjeland bör därför uppfylla kraven i batteriförordningen.
Om slutanvändaren är en konsument och batteriet har varit föremål för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring eller återtillverkning, bör batteriet omfattas av ett köpeavtal som uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 22.5.2019, s. 28).. Kraven i det direktivet omfattar bland annat produktens avtalsenlighet, säljarens ansvar, inbegripet möjligheten till en kortare ansvarsperiod eller preskriptionsfrist, bevisbörda, avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet, reparation eller utbyte av varorna samt garantier.
48 §. Produkter och producenter som omfattas av producentansvaret. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras så att det i fråga om definitionen av producent hänvisas till artikel 3 och artikel 56.2 i batteriförordningen. Som producent av ackumulatorer och batterier har hittills betraktats den som släpper ut dem på marknaden, men batteriförordningen utvidgar definitionen av producent betydligt. Enligt artikel 3.1 led 47 i batteriförordningen avses med producent varje tillverkare, importör eller distributör eller annan fysisk eller juridisk person som, oberoende av försäljningsmetod, inbegripet distansavtal, antingen
a) är etablerad i en medlemsstat och tillverkar batterier i eget namn eller under eget varumärke, eller låter utforma eller tillverka ackumulatorer eller batterier och levererar dem för första gången i eget namn eller under eget varumärke, inbegripet sådana som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, inom denna medlemsstats territorium,
b) är etablerad i en medlemsstat och återförsäljer ackumulatorer eller batterier inom denna medlemsstats territorium i eget namn eller under eget varumärke, inbegripet ackumulatorer och batterier tillverkade av andra som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon på vilka dessa andra tillverkares namn eller varumärke inte visas,
c) är etablerad i en medlemsstat och levererar batterier yrkesmässigt för första gången i den medlemsstaten, inbegripet ackumulatorer eller batterier som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, från en annan medlemsstat eller från ett tredjeland, eller
d) säljer batterier, inbegripet ackumulatorer och batterier som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, med hjälp av distansavtal direkt till slutanvändarna, oavsett om de är privata hushåll eller inte, i en medlemsstat och är etablerad i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.
Termen ”utsläppande på marknaden”, som har ett väsentligt samband med definitionen av producent, definieras i artikel 3 i batteriförordningen som tillhandahållande för första gången av en ackumulator eller ett batteri på unionsmarknaden (artikel 3.1 led 16). I artikel 3.1 led 17 sägs det att med ”tillhandahållande på marknaden” avses varje tillgängliggörande av en ackumulator eller ett batteri för distribution eller användning på unionsmarknaden inom ramen för kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. Eftersom det i samband med utsläppandet på marknaden inte längre hänvisas till en tredje part, ska också tillverkning eller import för eget bruk i fortsättningen omfattas av producentansvaret. Detta framgår också av ingressen till batteriförordningen, enligt vilken kraven för batterier som tas i bruk utan att först släppas ut på marknaden bör vara desamma som för batterier som släpps ut på marknaden före de tas i bruk. Detta gäller till exempel batterier som tillverkaren använder för egna ändamål eller batterier som på grund av sina egenskaper endast kan monteras och provas på plats i slutdestinationen. För att undvika att behöva visa efterlevnad av kraven två gånger för samma produkt, bör batterier som släpps ut på marknaden dock inte omfattas av samma krav när de tas i bruk.
Dessutom ska enligt artikel 56.2 i batteriförordningen en ekonomisk aktör som för första gången inom en medlemsstats territorium tillhandahåller en ackumulator eller ett batteri på marknaden som är ett resultat av förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning vid tillämpning av denna förordning anses vara producent av detta batteri och ha utökat producentansvar.
48 b §. Producentens kostnadsansvar för vissa kommunala avfallshanterings- och uppstädningsåtgärder.
Paragrafens 5 mom. ändras så att i det hänvisas till bilaga 1 i stället för till bilagan.
49 §.Mottagning och transport av kasserade produkter. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om insamling av förbrukade ackumulatorer och batterier finns i artiklarna 59–61 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom de nämnda artiklarna innehåller sådana detaljerade direkt tillämpliga bestämmelser om insamling av kasserade ackumulatorer och batterier som ska iakttas i stället för 49 § 1 mom. i avfallslagen.
Insamling av förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier
Enligt artikel 59 i batteriförordningen ska producenter av bärbara batterier eller producentansvarsorganisationer säkerställa att alla förbrukade bärbara batterier, oavsett typ, kemisk sammansättning, skick, märke eller ursprung, samlas in separat inom den medlemsstats territorium där de för första gången tillhandahåller batterierna på marknaden. I detta syfte ska de
a) inrätta ett system för återtagande och insamling av förbrukade bärbara batterier,
b) erbjuda kostnadsfri insamling av förbrukade bärbara batterier till de enheter som avses i punkt 2 a och ombesörja insamling av förbrukade bärbara batterier från alla sådana enheter som utnyttjar erbjudandet (anslutna insamlingsplatser för förbrukade bärbara batterier),
c) tillhandahålla nödvändiga praktiska arrangemang för insamling och transport av förbrukade bärbara batterier, inbegripet kostnadsfritt tillhandahållande av lämpliga insamlings- och transportbehållare som uppfyller kraven i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/68/EG (46) till de anslutna insamlingsplatserna för förbrukade bärbara batterier,
d) säkerställa kostnadsfri insamling av de förbrukade bärbara batterier som samlas in vid de anslutna insamlingsplatserna, med en frekvens som står i proportion till det område som omfattas och till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade bärbara batterier som vanligtvis samlas in vid de anslutna insamlingsplatserna för förbrukade bärbara batterier,
e) kostnadsfri insamling av de förbrukade bärbara batterier som avlägsnas från avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, med en frekvens som står i proportion till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade bärbara batterierna,
f) säkerställa att de förbrukade bärbara batterier som samlas in från de anslutna insamlingsplatserna för förbrukade bärbara batterier och avlägsnas från avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning genomgår efterföljande behandling i en godkänd anläggning, vilken ska utföras av en avfallshanteringsaktör i enlighet med artikel 70.
Enligt artikel 59.2 ska producenter av bärbara batterier eller producentansvarsorganisationer säkerställa att följande gäller för systemet för återtagande och insamling av förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier:
a) det består av insamlingsplatser som inrättats av dem i samarbete med en eller flera av följande:
i) distributörer i enlighet med artikel 62,
ii) anläggningar för behandling av uttjänta fordon som omfattas av direktivet om uttjänta fordon,
iii) offentliga myndigheter, eller tredje parter som utför avfallshantering för deras räkning, i enlighet med artikel 66,
iv) insamlingsplatser för frivillig insamling i enlighet med artikel 67,
v) anläggningar för behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning som omfattas av WEEE-direktivet,
b) det omfattar en medlemsstats hela territorium med beaktande av befolkningsstorlek, befolkningstäthet, förväntad volym av förbrukade bärbara batterier, tillgänglighet och närhet till slutanvändare, och begränsas inte till områden där insamling och efterföljande hantering av förbrukade bärbara batterier är lönsam.
Slutanvändare ska enligt artikel 59.4 kunna göra sig av med förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier vid de insamlingsplatser som avses i punkt 2 a och ska inte behöva betala avgifter eller vara skyldiga att köpa ett nytt batteri och inte heller ska de behöva ha köpt det bärbara batteriet från den producent som inrättat insamlingsplatsen.
Insamling av förbrukade ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel
Enligt artikel 60 i batteriförordningen ska producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer säkerställa att alla förbrukade batterier för lätta transportmedel samlas in separat, oavsett typ, kemisk sammansättning, skick, märke eller ursprung, inom den medlemsstats territorium där de för första gången tillhandahåller batterierna på marknaden. I detta syfte ska de
a) inrätta ett system för återtagande och insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel,
b) erbjuda kostnadsfri insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel till de enheter som avses i punkt 2 a och ombesörja insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel från alla sådana enheter som utnyttjar erbjudandet (anslutna insamlingsplatser för batterier för lätta transportmedel),
c) tillhandahålla nödvändiga praktiska arrangemang för insamling och transport av förbrukade batterier för lätta transportmedel, inbegripet kostnadsfritt tillhandahållande av lämpliga insamlings- och transportbehållare som uppfyller kraven i direktiv 2008/68/EG till de anslutna insamlingsplatserna för batterier för lätta transportmedel,
d) kostnadsfritt samla in de förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlas in vid de anslutna insamlingsplatserna för batterier för lätta transportmedel, med en frekvens som står i proportion till det område som omfattas och till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade batterier för lätta transportmedel som vanligtvis samlas in vid de aktuella insamlingsplatserna,
e) kostnadsfritt samla in de förbrukade batterier för lätta transportmedel som avlägsnas från avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning, med en frekvens som står i proportion till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade batterierna för lätta transportmedel,
f) säkerställa att de förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlas in från de anslutna insamlingsplatserna för batterier för lätta transportmedel och avlägsnas från avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning genomgår efterföljande behandling i en godkänd anläggning, vilken ska utföras av en avfallshanteringsaktör i enlighet med artikel 70.
Enligt artikel 60.2 ska producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer säkerställa att följande gäller för systemet för återtagande och insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel:
a) det består av insamlingsplatser som inrättats av dem i samarbete med en eller flera av följande:
i) distributörer i enlighet med artikel 62,
ii) anläggningar för behandling av uttjänta fordon som omfattas av direktivet om uttjänta fordon,
iii) offentliga myndigheter, eller tredje parter som utför avfallshantering för deras räkning, i enlighet med artikel 66,
iv) insamlingsplatser för frivillig insamling i enlighet med artikel 67,
v) anläggningar för behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning som omfattas av WEEE-direktivet,
b) det omfattar en medlemsstats hela territorium med beaktande av befolkningsstorlek, befolkningstäthet, förväntad volym av förbrukade batterier för lätta transportmedel, tillgänglighet och närhet till slutanvändare, och begränsas inte till områden där insamling och efterföljande hantering av förbrukade batterier för lätta transportmedel är lönsam.
Enligt artikel 60.4 ska producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer göra följande:
a) inrätta de insamlingsplatser som avses i punkt 2 a, med lämplig infrastruktur för separat insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel, i enlighet med de tillämpliga säkerhetskraven, samt täcka de nödvändiga kostnader som insamlingsplatserna har för återtagandet. Behållarna för insamling och tillfällig lagring av sådana förbrukade batterier vid insamlingsplatsen ska vara lämpliga med hänsyn till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade batterier för lätta transportmedel som sannolikt kommer att samlas in på insamlingsplatserna,
b) samla in förbrukade batterier för lätta transportmedel från de insamlingsplatser som avses i punkt 2 a med en frekvens som står i proportion till hur mycket lagringskapacitet som finns i infrastrukturen för separat insamling och med hänsyn tagen till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade batterier som vanligtvis samlas in på insamlingsplatserna,
c) sörja för att förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlats in från de insamlingsplatser som avses i punkt 2 a i denna artikel levereras till godkända anläggningar för behandling i enlighet med artikel 70 och 73.
Slutanvändare ska enligt artikel 60.5 kunna göra sig av med förbrukade batterier för lätta transportmedel vid de insamlingsplatser som avses i punkt 2 a och ska inte behöva betala avgifter eller vara skyldiga att köpa ett nytt batteri för lätta transportmedel och inte heller ska de behöva ha köpt batteriet från den producent som inrättat insamlingsplatsen.
Insamling av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier
I artikel 61 i batteriförordningen sägs det att producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer ska kostnadsfritt och utan skyldighet för slutanvändaren att köpa ett nytt batteri eller att ha köpt batteriet från dem, återta, samt säkerställa att alla förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier, oavsett batteriernas natur, kemiska sammansättning, skick, märke eller ursprung, av den respektive kategori som de har tillhandahållit på marknaden för första gången på den aktuella medlemsstatens territorium samlas in separat. För detta ändamål ska de godta att återta förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier från slutanvändare eller från system för återtagande och insamling som omfattar insamlingsplatser som de inrättat i samarbete med
a) distributörer av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier i enlighet med artikel 62.1,
b) aktörer som utför återtillverkning eller ändamålsändring av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier,
c) de anläggningar för behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning samt uttjänta fordon som avses i artikel 65 för det avfall i form av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som genereras i driften av anläggningarna,
d) offentliga myndigheter, eller tredje parter som utför avfallshantering för deras räkning, i enlighet med artikel 66.
Enligt artikel 61.2 ska de arrangemang för att återta batterier som införs i enlighet med punkt 1 omfatta en medlemsstats hela territorium och arrangemangen ska utformas med beaktande av befolkningsstorlek och befolkningstäthet, förväntad volym av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier, tillgänglighet och närhet till slutanvändare, och de ska inte begränsas till de områden där insamlingen och den efterföljande hanteringen av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier är lönsam.
Enligt artikel 61.3 ska producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer göra följande:
a) utrusta de system för återtagande och insamling som avses i punkt 1 med lämplig infrastruktur för separat insamling av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier, i enlighet med de tillämpliga säkerhetskraven, samt täcka de nödvändiga kostnader som systemen för återtagande och insamling har för återtagandet. Behållarna för insamling och tillfällig lagring av sådana förbrukade batterier i systemen för återtagande och insamling ska vara lämpliga med hänsyn till volymen av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som kommer att samlas in på insamlingsplatserna,
b) samla in förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier från de system för återtagande och insamling som avses i punkt 1 med en frekvens som står i proportion till hur mycket lagringskapacitet som finns i infrastrukturen för separat insamling och med hänsyn tagen till de aktuella volymerna av och farlighetsegenskaperna hos de förbrukade batterier som vanligtvis kommer att samlas in vid systemen för återtagande och insamling,
c) sörja för att förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som samlats in från slutanvändare och från de system för återtagande och insamling som avses i punkt 1 i denna artikel levereras till godkända anläggningar för behandling i enlighet med artikel 70 och 73.
51 §. Producentens informations- och rådgivningsskyldighet. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om lämnande av information om förebyggande av att ackumulatorer och batterier blir avfall och hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier finns dessutom i artikel 74 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom kraven enligt artikel 74 i batteriförordningen är mer detaljerade än kraven enligt avfallsdirektivet, och den gällande 51 § i avfallslagen baserar sig på minimikraven enligt avfallsdirektivet. Enligt artikel 74.1 i batteriförordningen ska producenter eller producentansvarsorganisationer utöver den information som avses i artikel 8a.2 i avfallsdirektivet ge slutanvändare och distributörer tillgång till följande information om åtgärder för att förebygga att ackumulatorer och batterier blir avfall och om hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier för de kategorier av batterier som de levererar inom en medlemsstats territorium:
a) information om hur slutanvändarna kan bidra till förebyggande av avfall, bland annat genom information om god praxis och rekommendationer avseende användningen av ackumulatorer och batterier så att de kan användas så länge som möjligt och om hur de kan återanvändas, förberedas för återanvändning, förberedas för ändamålsändring, behandlas för ändamålsändring och återtillverkas,
b) information om slutanvändarnas roll för separat insamling av förbrukade ackumulatorer och batterier i enlighet med deras skyldigheter enligt artikel 64, så att de förbrukade ackumulatorerna och batterierna kan behandlas,
c) information om tillgängliga platser för separat insamling, återtagande och insamling samt system för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring och behandling av förbrukade ackumulatorer och batterier,
d) nödvändiga säkerhetsanvisningar för hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier, inbegripet information om riskerna med, och hanteringen av, ackumulatorer och batterier som innehåller litium,
e) information om innebörden av etiketterna och symbolerna på ackumulatorer och batterier i enlighet med artikel 13 eller som trycks på deras förpackningar eller i de medföljande dokumenten,
f) information om hur de ämnen, särskilt farliga ämnen, som ingår i ackumulatorer och batterier påverkar miljön och människors hälsa eller enskilda personers säkerhet, särskilt i de fall då de förbrukade ackumulatorerna och batterierna inte tas om hand på lämpligt sätt utan kastas som skräp i naturen eller som kommunalt avfall som inte sorteras.
Informationen ska göras tillgänglig
a) med regelbundna tidsintervall för varje batterimodell från den tidpunkt då den berörda batterimodellen tillhandahålls på marknaden för första gången i en medlemsstat, åtminstone på försäljningsstället på ett sådant sätt att informationen är synlig, samt på onlineplattformar, och
b) på ett eller flera språk som lätt kan förstås av slutanvändare, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat där ackumulatorn eller batteriet ska tillhandahållas på marknaden.
Producenter ska enligt artikel 74.2 ge de distributörer och aktörer som avses i artiklarna 62, 65 och 66 och andra avfallshanteringsaktörer som utför förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, eller behandling, tillgång till information om de säkerhets- och skyddsåtgärder, inbegripet för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, som är tillämpliga på lagring och insamling av förbrukade ackumulatorer och batterier.
I artikel 74.3 sägs det att från och med den tidpunkt då ett batteri tillhandahålls inom en medlemsstats territorium ska producenter, på begäran, kostnadsfritt och på elektronisk väg, ge de avfallshanteringsaktörer som utför förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, eller behandling, tillgång till den batterimodellspecifika information som de behöver för sin verksamhet med information om korrekt och miljövänlig behandling av förbrukade ackumulatorer och batterier enligt följande:
a) information om processerna för att säkerställa att lätta transportmedel, fordon och apparater demonteras på ett sätt som gör det möjligt att avlägsna inbyggda batterier,
b) information om de säkerhets- och skyddsåtgärder, inbegripet för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och brandskydd, som är tillämpliga på lagring, transport och behandling av förbrukade batterier.
Informationen enligt första stycket a och b ska ange vilka komponenter och material som ingår i ackumulatorn eller batteriet samt var de farliga ämnena finns i ackumulatorn eller batteriet, i den utsträckning som informationen är nödvändig för att de aktörer som utför förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, eller behandling ska kunna uppfylla kraven i denna förordning.
Denna information ska göras tillgänglig på ett eller flera språk som lätt kan förstås av de aktörer som avses i första stycket, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat där ackumulatorn eller batteriet ska tillhandahållas på marknaden.
Enligt artikel 74.5 ska de kostnader som täcks av producenten i enlighet med artikel 56.4 a–d redovisas separat för slutanvändaren på försäljningsstället för en ny ackumulator eller ett nytt batteri. Dessutom ska enligt artikel 74.6 producenter av den relevanta kategorin av batterier eller producentansvarsorganisationer genomföra informationskampanjer eller erbjuda incitament för att uppmuntra slutanvändare att göra sig av med förbrukade batterier på ett sätt som är i linje med den information som görs tillgänglig i enlighet med punkt 1 till slutanvändare om åtgärder för att förebygga att ackumulatorer och batterier blir avfall och om hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier.
52 §. Åtgärder för att främja återanvändning. Det föreslås att i 2 mom. tas in att bestämmelser om lämnande av information om ackumulatorers och batteriers hälsotillstånd och förväntade livslängd finns dessutom i artikel 14 i batteriförordningen och bestämmelser om lämnande av information om åtgärder för att förebygga att ackumulatorer och batterier blir avfall och om hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier finns i artikel 74.1 a i den förordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom artikel 14 i batteriförordningen för särskilt angivna kategorier av batterier förutsätter ett batterihanteringssystem som ska innehålla mer omfattande information om förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller ändamålsändring, eller återtillverkning än den information som nämns i paragrafen. I artikel 14.1 i den förordningen sägs det att från och med den 18 augusti 2024 ska aktuella uppgifter om parametrar för bestämning av batteriers hälsotillstånd och förväntade livslängd enligt bilaga VII finnas i batterihanteringssystemet för stationära batterienergilagringssystem, batterier för lätta transportmedel och elfordonsbatterier.
Skrivskyddad åtkomst till uppgifterna för de parametrar som anges i bilaga VII via batterihanteringssystemet enligt punkt 1 ska enligt artikel 14.2, samtidigt som batteritillverkares immateriella rättigheter respekteras, ges på icke-diskriminerande villkor till den fysiska eller juridiska person som lagligen har köpt batteriet, inbegripet oberoende aktörer eller avfallshanteringsaktörer eller till en tredje part som agerar på dessas vägnar, oavsett när, i syfte att
a) göra batteriet tillgängligt för oberoende aggregatorer eller marknadsaktörer genom energilagring,
b) utvärdera batteriets restvärde eller återstående livslängd och kapacitet för fortsatt användning, på grundval av en bedömning av batteriets hälsotillstånd,
c) underlätta förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller ändamålsändring, eller återtillverkning, av batteriet.
Enligt artikel 14.3 ska batterihanteringssystemet ha en funktion för återställning av programvara, ifall ekonomiska aktörer som utför förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller ändamålsändring, eller återtillverkning behöver ladda upp en annan programvara för batterihanteringssystemet. Om funktionen för återställning av programvara används ska den ursprungliga batteritillverkaren inte hållas ansvarig för eventuella åsidosättanden av batteriets säkerhet eller funktion som kan hänföras till en programvara för batterihanteringssystem som laddats upp efter det att batteriet släppts ut på marknaden.
Enligt batteriförordningens artikel 74.1 a ska producenter eller producentansvarsorganisationer ge slutanvändare och distributörer tillgång till information om hur slutanvändarna kan bidra till förebyggande av avfall, bland annat genom information om god praxis och rekommendationer avseende användningen av ackumulatorer och batterier så att de kan användas så länge som möjligt och om hur de kan återanvändas, förberedas för återanvändning, förberedas för ändamålsändring, behandlas för ändamålsändring och återtillverkas.
53 §. Undantag från producentens kostnadsansvar i fråga om vissa produkter. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras och att det gällande 2 mom. upphävs. Därtill föreslås att till paragrafen fogas nya 2 och 3 mom. Också paragrafens rubrik ändras så att hänvisningen till produkter som används någon annanstans än i privathushåll stryks.
Den föreslagna ändringen motsvarar ändringen av WEEE-direktivet. Enligt artikel 12.1 i det ändrade WEEE-direktivet ska producenterna sörja för åtminstone finansieringen av insamling, behandling, återvinning och miljövänligt bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE) från privathushåll som lämnats vid insamlingsplatser vilka upprättats enligt artikel 5.2 enligt följande:
a) för WEEE från sådan elektrisk och elektronisk utrustning (EEE) som avses i artikel 2.1 a, utom solcellspaneler, om denna EEE släppts ut på marknaden efter den 13 augusti 2005,
b) för WEEE från solcellspaneler om sådana solcellspaneler släppts ut på marknaden från och med den 13 augusti 2012, och
c) för WEEE från sådan EEE som avses i artikel 2.1 b och som inte omfattas av artikel 2.1 a, om denna EEE släppts ut på marknaden från och med den 15 augusti 2018.
Enligt den ändrade artikel 12.4 ska ansvaret för finansieringen av kostnaderna för hanteringen av WEEE från produkter som avses i artikel 2.1 a, utom solcellspaneler, och som släppts ut på marknaden den 13 augusti 2005 eller tidigare (historiskt avfall), bäras av ett eller flera system som alla producenter som finns på marknaden när kostnaderna uppstår proportionellt ska bidra till, exempelvis i förhållande till sin respektive andel av de olika produktmarknaderna.
Enligt den ändrade artikel 13 ska producenterna sörja för finansieringen av kostnaderna för insamling, behandling, återvinning och miljövänligt bortskaffande av WEEE från andra användare än privathushåll enligt följande:
a) för WEEE från sådan EEE som avses i artikel 2.1 a, utom solcellspaneler, om denna EEE släppts ut på marknaden efter den 13 augusti 2005,
b) för WEEE från solcellspaneler där sådana solcellspaneler släppts ut på marknaden från och med den 13 augusti 2012, och
c) för WEEE från sådan EEE som avses i artikel 2.1 b och som inte omfattas av artikel 2.1 a, där denna EEE släppts ut på marknaden från och med den 15 augusti 2018.
För historiskt avfall från EEE som avses i artikel 2.1 a, utom solcellspaneler, som ersätts av nya produkter som är av samma typ eller av nya produkter som fyller samma funktion, ska kostnaderna finansieras av producenterna av dessa produkter när de tillhandahåller dem. Medlemsstaterna får alternativt föreskriva att andra användare än privathushåll också, helt eller delvis, ska vara ansvariga för denna finansiering. När det gäller annat historiskt avfall från EEE som avses i artikel 2.1 a, utom solcellspaneler, ska kostnaderna finansieras av de användare som inte är privathushåll.
Ändringen av WEEE-direktivet förutsätter att producentens kostnadsansvar begränsas på motsvarande sätt i den nationella lagstiftningen. För att producentens kostnadsansvar ska kunna fastställas på det sätt som ändringen av WEEE-direktivet förutsätter, fogas till avfallslagen två nya bilagor, bilaga 2 och bilaga 3. Bilaga 2 motsvarar bilaga II till WEEE-direktivet och bilaga 3 bilaga IV till direktivet.
I det föreslagna 1 mom. sägs det att med avvikelse från 46 § svarar en producent av elektriska och elektroniska produkter inte för
1) kostnaderna för avfallshantering av andra elektriska och elektroniska produkter än sådana som används i hushåll, som har släppts ut på marknaden före den 14 augusti 2005 och som hör till kategorierna i bilaga 2, om inte produkten ersätts med en ny motsvarande produkt eller en produkt med samma användningsändamål,
2) kostnaderna för avfallshantering av solcellspaneler som släppts ut på marknaden före den 13 augusti 2012, och inte heller
3) kostnaderna för avfallshantering av sådana elektriska och elektroniska produkter som har släppts ut på marknaden före den 15 augusti 2018 och som hör till kategorierna i bilaga 3, under förutsättning att de nämnda produkterna inte ingår i de kategorier som avses i bilaga 2.
Enligt 1 mom. 1 punkten svarar producenten inte för kostnaderna för avfallshantering av andra elektriska och elektroniska produkter än sådana som används i hushåll, som har släppts ut på marknaden före den 14 augusti 2005 och som hör till kategorierna i bilaga 2, om inte produkten ersätts med en ny motsvarande produkt eller en produkt med samma användningsändamål. Kategorierna förtecknas i bilaga 2, som motsvarar bilaga II till WEEE-direktivet. Producenten svarar således för kostnaderna för avfallshantering av andra elektriska och elektroniska produkter än sådana som används i hushåll, som har släppts ut på marknaden före den 14 augusti 2005 endast, om den kasserade produkten ersätts med en ny motsvarande produkt eller en produkt med samma användningsändamål.
Enligt 1 mom. 2 punkten omfattar producentens kostnadsansvar inte solcellspaneler som släppts ut på marknaden före den 13 augusti 2012. Producenten svarar enligt den föreslagna 3 punkten inte för kostnaderna för avfallshantering av sådana elektriska och elektroniska produkter som har släppts ut på marknaden före den 15 augusti 2018 och som hör till kategorierna i bilaga 3, under förutsättning att de nämnda produkterna inte ingår i bilaga 2. Bilaga 3 motsvarar bilaga IV till WEEE-direktivet, som gäller direktivets så kallade öppna tillämpningsområde. Det öppna tillämpningsområdet gäller nästan alla elektriska och elektroniska produkter, med undantag för de produkter som avses i 1 § 3 mom. i WEEE-förordningen.
Avfallsinnehavaren svarar för kostnaderna för avfallshanteringen av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning och som inte omfattas av producentens kostnadsansvar.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska producenten på sina mottagningsplatser ta emot alla de produkter som avses i 1 mom. och som hör till producentens verksamhetsområde. Producenten får då hos den sista innehavaren av en kasserad produkt ta ut en skälig avgift för ordnandet av avfallshanteringen. Producenten ska således på sina mottagningsplatser ta emot också produkter som inte omfattas av dess kostnadsansvar till den del det är fråga om produktgrupper för vilka producenten eller producentsammanslutningen har registrerats i producentregistret. Producenten får då hos den sista innehavaren av en kasserad produkt ta ut en skälig avgift för ordnandet av avfallshanteringen. Avfall som lämnas till producentens mottagningsplatser ska behandlas på samma sätt som allt annat avfall i producentens avfallshanteringssystem, oberoende av om avfallet omfattas av producentens eller avfallsinnehavarens kostnadsansvar. På basis av den föreslagna bestämmelsen behöver producenten inte utvidga mottagningsnätverket, utan producenten ska i sitt befintliga nätverk ta emot sådant avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning och som inte omfattas av producentens kostnadsansvar. Det behöver föreskrivas om producentens mottagningsskyldighet, eftersom otillbörlig behandling av avfall från solcellspaneler samt elektriska och elektroniska produkter som omfattas av det öppna tillämpningsområdet kan ha betydande skadliga konsekvenser för hälsan och miljön. Genom att ålägga de producenter som svarar för avfallshanteringen av också andra aktörers elektriska och elektroniska produkter en mottagnings- och avfallshanteringsskyldighet kan man bäst säkerställa en korrekt hantering av kasserade produkter och maximera återvinningen av det avfall som de orsakar.
Enligt det föreslagna 3 mom. får producenten och innehavaren av en annan elektrisk eller elektronisk produkt än en sådan som används i hushåll dock komma överens om en annan fördelning av kostnaderna för avfallshanteringen oberoende av när produkten har släppts ut på marknaden. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i det gällande 1 mom., enligt vilken producenten och produktinnehavaren kan komma överens om en annan fördelning av kostnaderna för avfallshanteringen oberoende av när produkten har släppts ut på marknaden. I momentet tas in innehavare av en elektrisk eller elektronisk produkt som inte används i hushåll, vilket strukits i paragrafens rubrik. Uppdelningen i avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning från hushåll och avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning från andra användare än hushåll ska även i fortsättningen göras enligt produktens egenskaper, inte enligt dess faktiska användare.
Det föreslås att det gällande 2 mom., enligt vilket producenten och innehavaren av industribatterier och industriackumulatorer samt bilbatterier och bilackumulatorer avsedda för annat än privata fordon kan komma överens om en annan fördelning av kostnaderna för avfallshanteringen än den som anges i 46 § 1 mom., upphävs helt och hållet. Med industribatteri avses enligt artikel 3.1 led 13 i batteriförordningen ett batteri som är särskilt utformat för industriellt bruk eller har en vikt över 5 kilogram och som inte hör till någon annan kategori av batterier. Industribatterier är således också ackumulatorer och batterier för energilagring som säljs till konsumenter. Batteriförordningen ska också tillämpas på ackumulatorer och batterier som ingår i eller är tillbehör till produkter som särskilt utformats för att ingå i eller är tillbehör till andra produkter.
Direktivet om batterier och ackumulatorer, som 53 § 2 mom. i avfallslagen har grundat sig på, ska enligt artikel 95 i batteriförordningen upphöra att gälla med verkan från och med den 18 augusti 2025. Med stöd av undantaget har producenter av industribatterier och innehavare av dem kunnat komma överens om en annan fördelning av kostnaderna för avfallshanteringen än den som anges i 46 § i avfallslagen. Detta har i praktiken inneburit att producenterna av industribatterier har kunnat komma överens om fördelningen av kostnaderna för materialåtervinningen med slutanvändaren. På grund av detta undantag har producenter av industribatterier inte enligt avfallslagen varit tvungna att inrätta ett gemensamt, det vill säga ett kollektivt, insamlingssystem.
De skyldigheter enligt batteriförordningen som gäller industribatterier förutsätter att det i fortsättningen för alla industribatterier ska inrättas ett kollektivt, riksomfattande insamlingssystem i och med batteriförordningen. Enligt artikel 61 i batteriförordningen ska producenter av industribatterier kostnadsfritt ta emot förbrukade industribatterier utan skyldighet för slutanvändaren att köpa ett nytt batteri. För att fullgöra mottagningsskyldigheten ska producenterna inrätta ett (eller flera) system för återtagande eller insamling i samarbete med distributörer av batterier, aktörer som utför återtillverkning eller ändamålsändring, behandlingsanläggningar och kommunala avfallsanläggningar. Insamlingssystemet ska vara riksomfattande och insamlingsplatserna ska erbjudas en insamlingsinfrastruktur som uppfyller tillämpliga säkerhetskrav och täcka kostnaderna för återtagande. En producent av industribatterier ska i fortsättningen överföra producentansvarsskyldigheterna till producentsammanslutningen i enlighet med 62 § i avfallslagen.
53 a §.Producentens egenkontroll. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om producentens egenkontroll i fråga om ackumulatorer och batterier finns dessutom i artikel 58.5 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom det i batteriförordningen föreskrivs om producentens uppgifter i anslutning till egenkontrollen genom att precisera kraven i artikel 8a i avfallsdirektivet. Enligt artikel 58.5 i batteriförordningen ska det system för egenkontroll som föreskrivs i artikel 8a.3 led d i avfallsdirektivet tillämpas regelbundet, minst vart tredje år, och på begäran av den behöriga myndigheten, för att kontrollera att bestämmelserna i det ledet är uppfyllda och att de villkor för godkännande som avses i punkt 2 i den artikeln fortfarande uppfylls. Producenten eller producentansvarsorganisationen ska på begäran lägga fram en egenkontrollrapport och vid behov planen för korrigerande åtgärder för den behöriga myndigheten. Utan att det påverkar befogenheterna enligt punkt 6 i denna artikel kan den behöriga myndigheten lämna synpunkter på egenkontrollrapporten och utkastet till plan för korrigerande åtgärder, och myndigheten ska meddela sådana synpunkter till producenten eller producentansvarsorganisationen. Producenten eller producentansvarsorganisationerna ska utarbeta och genomföra planen för korrigerande åtgärder baserat på dessa synpunkter.
54 §. Producentens bokförings- och uppgiftsskyldighet. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om bokförings- och uppgiftsskyldigheten för producenter av ackumulatorer och batterier finns i artikel 75 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom batteriförordningen innehåller sådana detaljerade direkt tillämpliga bestämmelser om producentens bokföring och rapportering, som ska iakttas i stället för bestämmelserna i avfallslagen. Enligt artikel 75 ska producenter av bärbara batterier eller producentansvarsorganisationer och producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer för varje kalenderår rapportera åtminstone följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas och de förbrukade batteriernas kemiska sammansättning och kategoritillhörighet:
a) mängden bärbara ackumulatorer och batterier och batterier för lätta transportmedel som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden bärbara ackumulatorer och batterier för allmänt bruk som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för bärbara batterier för allmänt bruk som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
c) mängden förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlats in i enlighet med artiklarna 59 respektive 60,
d) de insamlingsnivåer som uppnåtts av producenten eller producentansvarsorganisationen för förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel,
e) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för behandling,
f) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som exporterats till tredjeländer för behandling, förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
g) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring.
Den information som avses i punkt 1 a–g i artikel 75 ska omfatta information om batterier som ingår i fordon och apparater samt förbrukade batterier som avlägsnats från fordon och apparater i enlighet med artikel 65.
Enligt artikel 75.2 ska producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer för varje kalenderår rapportera följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas kemiska sammansättning och kategorier av förbrukade batterier:
a) mängden startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier som för första gången tillhandahålls på marknaden i en medlemsstat, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
c) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för behandling,
d) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som exporterats till tredjeländer, för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller för behandling.
Rapporteringen om materialåtervinningsgraden och resursåtervinningen ska omfatta alla enskilda steg i materialåtervinningen och samtliga utgående fraktioner. Om materialåtervinningsåtgärder utförs vid fler än en anläggning ska den första materialåtervinnaren vara ansvarig för att samla in och vidarebefordra den informationen som krävs till de behöriga myndigheterna.
Producenter eller producentansvarsorganisationer ska enligt artikel 75.7 rapportera inom sex månader efter utgången av det rapporteringsår för vilket uppgifterna samlas in.
55 §. Säkerställande av att en producent är registrerad.Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket bestämmelser om de skyldigheter för distributörer av ackumulatorer och batterier som avses i denna paragraf finns i artikel 42.2 i batteriförordningen och bestämmelser om skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar i artikel 62.6 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom batteriförordningen ålägger distributörer samt leverantörer av onlineplattformar att kontrollera att producenten är registrerad i producentregistret. I artikel 42.2 i förordningen sägs det att innan distributörer tillhandahåller ett batteri på marknaden ska de kontrollera att producenten är registrerad i det producentregister som avses i artikel 55. Enligt artikel 62.6 ska leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med producenter erhålla information från producenter som erbjuder batterier till konsumenter om producentens registrering och självcertifiering. I fråga om ackumulatorer och batterier ska utöver skyldigheterna i batteriförordningen iakttas även den bestämmelse i 55 § i avfallslagen, enligt vilken offentliga upphandlande enheter som skaffar sådana produkter som avses i 48 § ska om möjligt försäkra sig om att producenten av de produkter som levererats till dem finns i producentregistret. I 2 mom. tas dessutom som en informativ hänvisning in att bestämmelser om tillsyn över skyldigheterna enligt artikel 62.6 i batteriförordningen finns i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet (18/2024).
56 §. Distributörens mottagningsskyldighet.Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras, att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen och att det gällande 3 mom. upphävs. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten upphävs och att den gällande 1 a-punkten blir 1 punkt. Det nuvarande kravet i 1 mom. 1 punkten på att bärbara batterier och ackumulatorer ska tas emot strider mot skyldigheten att återta förbrukade ackumulatorer och batterier enligt artikel 62 i batteriförordningen. Som nytt 2 mom. föreslås att bestämmelser om distributörens skyldighet att ta emot kasserade ackumulatorer och batterier finns i artikel 62 i batteriförordningen.
I 2 mom. görs två tekniska korrigeringar där hänvisningarna till 1 mom. 1 a-punkten ändras till hänvisningar till 1 mom. 1 punkten.
Skyldigheten enligt 3 mom. för en distributör av bilbatterier och bilackumulatorer avsedda för privata fordon att ta emot motsvarande kasserade batterier och ackumulatorer upphävs, eftersom det i artikel 62 i batteriförordningen föreskrivs i detalj om distributörers skyldigheter. Enligt artikel 62.1 i batteriförordningen ska distributörer återta förbrukade ackumulatorer och batterier från slutanvändaren utan kostnad och utan skyldighet för slutanvändaren att köpa eller att ha köpt ett nytt batteri, oavsett batteriernas kemiska sammansättning, märke eller ursprung enligt följande:
a) på distributörens försäljningsställe eller i dess omedelbara närhet, vad gäller förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier,
b) på eller i närheten av distributörens försäljningsställe, vad gäller förbrukade batterier för lätta transportmedel, förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier.
I artikel 62.2 sägs det att den skyldighet att återta batterier som föreskrivs i punkt 1
a) ska inte tillämpas på förbrukade produkter som innehåller ackumulatorer och batterier,
b) ska begränsas till de kategorier av förbrukade ackumulatorer och batterier som ingår eller har ingått i distributörens utbud av nya batterier, och när det gäller förbrukade bärbara batterier, till den mängd som icke-yrkesmässiga slutanvändare normalt gör sig av med.
Distributörer ska enligt artikel 62.3 lämna över förbrukade ackumulatorer och batterier som de har tagit tillbaka till de producenter eller producentansvarsorganisationer som ansvarar för att säkerställa insamlingen av förbrukade batterier i enlighet med artiklarna 59, 60 och 61, eller till en avfallshanteringsaktör som utvalts i enlighet med artikel 57.8, för behandling i enlighet med artikel 70.
Skyldigheterna enligt artikel 62.4 ska i tillämpliga delar gälla för distributörer som levererar ackumulatorer och batterier genom distansavtal till slutanvändare. Dessa distributörer ska tillhandahålla ett tillräckligt antal insamlingsplatser över medlemsstatens hela territorium och ska därvid beakta faktorer som befolkningsstorlek och befolkningstäthet, förväntad volym av förbrukade bärbara batterier, förbrukade batterier för lätta transportmedel, förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier respektive förbrukade elfordonsbatterier samt tillgänglighet och närhet till slutanvändare, så att det är möjligt för slutanvändarna att lämna in batterierna.
Vid försäljning med leverans ska distributörer erbjuda sig att kostnadsfritt återta förbrukade bärbara batterier, förbrukade batterier för lätta transportmedel, förbrukade industribatterier, förbrukade startbatterier och förbrukade elfordonsbatterier vid den plats där batteriet levereras till slutanvändaren eller vid en lokal insamlingsplats. Slutanvändaren ska i samband med beställningen av batteriet informeras om arrangemangen för återtagande av ett förbrukat batteri.
I artikel 62.6 sägs det att för att uppfylla kraven i artikel 30.1 d och e i förordningen om digitala tjänster ska leverantörer av onlineplattformar som omfattas av kapitel III avsnitt 4 i den förordningen och som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med producenter erhålla följande information från producenter som erbjuder batterier, inbegripet batterier som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, till konsumenter i unionen:
a) uppgifter om det producentregister som avses i artikel 55 och producentens registreringsnummer i det registret,
b) en självcertifiering där producenten förbinder sig att endast erbjuda batterier, inbegripet sådana som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, för vilka kraven på utökat producentansvar enligt artiklarna 56.1, 56.2, 56.3, 56.4, 57.1, 58.1, 58.2 och 58.7 är uppfyllda.
Det föreslås att i 4 mom. tas in att en distributör av ackumulatorer och batterier svarar för de kostnader för mottagningen som distributören ordnar och som enligt artiklarna 59.1, 60.4 och 61.3 i batteriförordningen inte hör till producentens ansvar. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom det i de nämnda artiklarna föreskrivs om återtagande som hör till producentens kostnadsansvar. Producenten svarar enligt batteriförordningen för kostnaderna till denna del, vilket begränsar kostnadsansvaret för distributören och således strider mot 56 § 4 mom. i avfallslagen. En distributör av ackumulatorer och batterier svarar således för de kostnader för mottagningen som distributören ordnar endast till den del som producentens inte svarar för kostnaderna för mottagningen.
Enligt artikel 59.1 c i batteriförordningen ska producenter eller producentansvarsorganisationer erbjuda kostnadsfri insamling av förbrukade bärbara batterier inom ramen för sina system för återtagande och insamling, som de har inrättat i samarbete med distributörer, anläggningar för behandling av uttjänta fordon, offentliga myndigheter, eller tredje parter som utför avfallshantering för deras räkning, insamlingsplatser för frivillig insamling eller anläggningar för behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning. Enligt artikel 60.4 a i batteriförordningen ska producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer inrätta insamlingsplatser med lämplig infrastruktur för separat insamling av förbrukade batterier för lätta transportmedel, i enlighet med de tillämpliga säkerhetskraven, samt täcka de nödvändiga kostnader som insamlingsplatserna har för återtagandet. I artikel 61.3 i batteriförordningen sägs det att producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer ska utrusta system för återtagande och insamling med lämplig infrastruktur för separat insamling av förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier, i enlighet med de tillämpliga säkerhetskraven, samt täcka de nödvändiga kostnader som systemen för återtagande och insamling har för återtagandet.
57 §.Distributörens informationsskyldighet. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om distributörens skyldighet att tillhandahålla information om förebyggande av att ackumulatorer och batterier blir avfall och hantering av förbrukade ackumulatorer och batterier finns i artikel 74.4 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom distributören utöver bestämmelserna i avfallslagen ska iaktta den mer omfattande informationsskyldigheten enligt batteriförordningen i fråga om ackumulatorer och batterier. Enligt artikel 74.4 i förordningen ska distributörer som levererar ackumulatorer och batterier till slutanvändare på sina återförsäljningsställen permanent, och på ett lättillgängligt och väl synligt sätt för batteriernas slutanvändare, tillhandahålla den information som anges i punkterna 1 och 2 samt information om hur slutanvändare kan lämna in förbrukade batterier kostnadsfritt vid de respektive insamlingsplatser som inrättats vid återförsäljningsställena eller för en onlineplattforms räkning. Denna skyldighet ska begränsas till de batterikategorier som distributören eller återförsäljaren har eller har haft som nya batterier i sitt utbud. Distributörer ska tillhandahålla den information som avses i punkterna 1 och 2 även när de säljer sina produkter via onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare.
61 §. Säkerhet som producenter och producentsammanslutningar avseende vissa produkter ska ställa. Det föreslås att nya 2 och 4 mom. fogas till paragrafen. Dessutom föreslås att det gällande 3 mom. ändras. Också paragrafens rubrik ändras, eftersom den tidigare har gällt endast producenter av elektriska och elektroniska produkter.
Enligt det nya 2 mom. ska producenter eller producentsammanslutningar av ackumulatorer och batterier ställa sådan säkerhet till förmån för Tillstånds- och tillsynsverket som täcker kostnaderna för mottagning, transport, annan avfallshantering och till dessa anknuten information och för främjande av återanvändning av sådana ackumulatorer och batterier som producenten eller de producenter som anslutit sig till producentsammanslutningen släpper ut på marknaden. I momentet tas det dessutom in en hänvisning till 103 § 3 mom., där det föreskrivs om beslut om säkerhet och beslut om ställande av säkerhet.
I det nya 4 mom. sägs det att säkerheten ska vara tillräcklig för att täcka kostnaderna för skötseln av avfallshanteringen med beaktande av verksamhetens omfattning och karaktär och de villkor som meddelats för verksamheten. Säkerheten ska täcka den genomsnittliga kostnaden för avfallshanteringen av de produkter som producenten släppt ut på marknaden året före säkerheten ställs eller de genomsnittliga kostnaderna under sex månader för de avfallshanteringsåtgärder som producentsammanslutningen ansvarar för. Säkerhetsbeloppet ska vara minst 10 000 euro. Kravet preciserar den nuvarande säkerheten och gäller också producenter av elektriska och elektroniska produkter.
Batteriförordningens artikel 58.7 förutsätter att en producent, vid individuellt fullgörande av skyldigheter avseende utökat producentansvar, och producentansvarsorganisationer, vid kollektivt fullgörande av skyldigheter avseende utökat producentansvar, ska ställa en garanti avsedd att täcka de kostnader i samband med avfallshanteringsverksamhet som producenten eller producentansvarsorganisationen ska betala om skyldigheterna avseende utökat producentansvar inte fullgörs, inbegripet om verksamheten definitivt upphör eller vid insolvens. Bestämmelserna i batteriförordningen är förpliktande som sådana och gäller både enskilda registrerade producenter och producentsammanslutningar. Enligt batteriförordningen får medlemsstaterna ange ytterligare krav för en sådan garanti. Den föreslagna bestämmelsen kompletterar kravet på säkerhet i batteriförordningen.
Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras så att Tillstånds- och tillsynsverket har rätt att på begäran ta säkerheten i anspråk, om producenten eller producentsammanslutningen har konstaterats vara insolvent eller trots uppmaning har försummat att ordna avfallshanteringen eller har underlåtit att iaktta sina övriga skyldigheter som gäller producentansvaret. De föreslagna ändringarna preciserar den gällande bestämmelsen och gäller alla säkerheter. Innan säkerheten realiseras ska tillsynsmyndigheten i enlighet med 128 § förelägga verksamhetsutövaren att uppfylla sina skyldigheter och förena föreläggandet med hot om tvångsutförande. Säkerheten kan användas till att täcka kostnader för åtgärder i samband med tvångsutförande. Tillstånds- och tillsynsverket kan fördela det belopp som erhållits på basis av säkerheten till de i producentregistret godkända producenterna och producentsammanslutningarna i förhållande till deras marknadsandelar för anskaffning av avfallshanteringstjänster eller som ett sista alternativ skaffa avfallshanteringstjänsterna själv. Dessutom preciseras momentet genom att hänvisningen till elektriska och elektroniska produkter ändras till en mer omfattande hänvisning till produkter. Det nya 6 mom. motsvarar det gällande 4 mom. och det föreslås inga ändringar i det.
63 §.Producentsammanslutningars verksamhet. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om skyldigheter som gäller verksamheten för producentsammanslutningar för ackumulatorer och batterier finns i artikel 57.2–57.5 i batteriförordningen. En hänvisning till nämnda artiklar i batteriförordningen behöver tas in, eftersom det i artikel 57 finns sådana mer detaljerat bestämmelser än i avfallslagen om producentsammanslutningars skyldigheter som ska iakttas vid sidan av bestämmelserna i avfallslagen.
Enligt artikel 57.2 ska producentansvarsorganisationerna säkerställa likabehandling av producenter, oavsett deras ursprung eller storlek, utan att en oproportionell börda läggs på producenter av små mängder batterier, inbegripet små och medelstora företag. I artikel 57.3 sägs det att om flera producentansvarsorganisationer i en medlemsstat ges godkännande för att fullgöra skyldigheter avseende utökat producentansvar för producenters räkning, ska de säkerställa att åtgärderna enligt artiklarna 59.1, 60.1 och 61.1 bedrivs över hela medlemsstatens territorium.
Enligt artikel 57.4 ska producentansvarsorganisationerna säkerställa konfidentiell behandling av de uppgifter som de förfogar över, särskilt vad gäller företagshemligheter och information som direkt kan kopplas till enskilda producenter eller deras behöriga ombud för utökat producentansvar. Utöver den information som avses i artikel 8a.3 e i direktiv 2008/98/EG ska producentansvarsorganisationerna enligt artikel 57.5 minst varje år på sina webbplatser, med förbehåll för affärs- och företagshemligheten, offentliggöra uppgifterna om insamlingsnivån vid separat insamling av förbrukade batterier, den materialåtervinningsgrad och den resursåtervinningsgrad som uppnåtts av de producenter som utsett producentansvarsorganisationen.
63 a §.Producenternas betalningsandelar och jämkning av dem. Det föreslås att i 2 mom. tas in att bestämmelser om jämkning av betalningsandelarna för producenter av ackumulatorer och batterier finns i artiklarna 56.5 och 57.2 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom de detaljerade bestämmelser om producenternas ekonomiska bidrag som finns i batteriförordningen ska iakttas i stället för avfallslagen när det gäller ackumulatorer och batterier. I artikel 56.5 sägs det att om batterier som har varit föremål för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning tillhandahålls, får både producenterna av de ursprungliga batterierna och producenterna av de batterier som släpps ut på marknaden till följd av dessa åtgärder införa och anpassa en mekanism för kostnadsfördelning som baseras på den faktiska fördelningen av kostnaderna mellan de olika producenterna i syfte att dela på de kostnader som avses i punkt 4 a, c och d. Om ett batteri som avses i punkt 2 omfattas av mer än ett utökat producentansvar, ska den första producent som gör batteriet tillgängligt på marknaden inte bära ytterligare kostnader på grund av en sådan mekanism för kostnadsfördelning.
Enligt artikel 57.2 i förordningen ska vid kollektivt fullgörande av skyldigheter avseende utökat producentansvar producentansvarsorganisationerna säkerställa likabehandling av producenter, oavsett deras ursprung eller storlek, utan att en oproportionell börda läggs på producenter av små mängder batterier, inbegripet små och medelstora företag. De ska även säkerställa att de ekonomiska bidrag som producenter betalar till dem
a) anpassas i enlighet med artikel 8a.4 b i avfallsdirektivet och som ett minimum efter batterikategori och batteriteknik och, om det är lämpligt, med hänsyn till laddningsbarheten, andelen återvunnet innehåll vid batteritillverkning och det faktum att batterierna varit föremål för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning, samt deras koldioxidavtryck,
b) anpassas för att ta hänsyn till eventuella intäkter som erhållits av producentansvarsorganisationerna från förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring eller till följd av värdet av sekundära råmaterial från återvunna förbrukade batterier.
64 §. Tryggande av i producentregistret införda producenters och producentsammanslutningars verksamhet. Det föreslås att i 1 mom. tas in att en producentsammanslutning för ackumulatorer och batterier ska inkludera det fastställda bokslutet för den senast avslutade räkenskapsperioden och budgeten för den påbörjade räkenskapsperioden i redogörelsen. Bestämmelsen ersätter 21 § 2 mom., som föreslås bli upphävt, i statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer, i vilket det föreskrivs om lämnande av ekonomiska uppföljningsuppgifter till Tillstånds- och tillsynsverket.
66 §. Producentsammanslutningens tjänsteupphandling. Det föreslås att i paragrafen tas in att i fråga om ackumulatorer och batterier ska dessutom artikel 57.6 och 57.8 i batteriförordningen iakttas. En hänvisning behöver tas in, eftersom artikel 57.8 i batteriförordningen förutsätter att avfallshanteringsaktörer ska omfattas av ett icke-diskriminerande urvalsförfarande grundat på transparenta tilldelningskriterier som utförs av producenter eller producentansvarsorganisationer, och som inte lägger en oproportionell börda på små och medelstora företag. Skyldigheterna enligt avfallslagen och batteriförordningen ska således tillämpas parallellt. Enligt artikel 57.6 ska, utöver den information som avses i punkt 5, producentansvarsorganisationerna offentliggöra information om urvalsförfarandet för avfallshanteringsaktörer som utvalts i enlighet med punkt 8.
66 a §. Behörigt ombud för producent eller annan aktör. I 1 mom. 2 punkten görs en teknisk ändring som motsvarar ändringen av bilagan så att den blir bilaga 1. Dessutom föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket bestämmelser om skyldigheten för producenter av ackumulatorer och batterier och andra aktörer att utse ett behörigt ombud för utökat producentansvar finns i artikel 56.3 i batteriförordningen.
Enligt artikel 56.3 i batteriförordningen ska en producent som säljer ackumulatorer eller batterier, inbegripet batterier som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, med hjälp av distansavtal direkt till slutanvändarna, oavsett om de är privata hushåll eller inte, i en medlemsstat och är etablerad i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland utse ett behörigt ombud för utökat producentansvar i varje medlemsstat där den säljer batterier. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom batteriförordningen ändrar det nuvarande rättsläget. Enligt den gällande avfallslagen har distansförsäljare av ackumulatorer och batterier alternativt kunnat ansluta sig direkt till producentsammanslutningar. I enlighet med artikel 56 i batteriförordningen ska distansförsäljare i fortsättningen genom skriftlig fullmakt utse ett behörigt ombud som svarar för att producentansvarsskyldigheterna fullgörs i varje medlemsstat där de säljer ackumulatorer och batterier. I fråga om andra produktgrupper gäller skyldigheten enligt avfallslagen att utse ett behörigt ombud distansförsäljare som är etablerade i andra medlemsstater i Europeiska unionen, men kravet i batteriförordningen på att utse ett behörigt ombud gäller också distansförsäljare som är etablerade i en annan stat än en medlemsstat i Europeiska unionen. Kommissionen har som en del av det så kallade omnibus-förslaget den 10 december 2025 föreslagit att tillämpningen av artikel 56.3 i batteriförordningen ska avbrytas ända fram till den 1 januari 2035. Förhandlingarna om förslaget har först nyligen inletts, och således är det ännu inte känt hur förslaget kommer att genomföras.
Det gällande 3 mom. blir 4 mom.
66 b §.Verksamhet som behörigt ombud i Finland. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om skyldigheter för behörigt ombud för ackumulatorer och batterier finns dessutom i artikel 55.7 och 55.12 i batteriförordningen. Enligt artikel 55.7 i batteriförordningen får skyldigheter enligt artikeln fullgöras på producentens vägnar av ett behörigt ombud för utökat producentansvar. Där skyldigheter enligt artikeln fullgörs på producentens vägnar av ett behörigt ombud som företräder fler än en producent, ska det behöriga ombudet, utöver den information som krävs enligt punkt 3, tillhandahålla namn och kontaktuppgifter för varje företrädd producent separat. I artikel 55.12 sägs det att producenten eller, i tillämpliga fall, det behöriga ombudet för utökat producentansvar eller den producentansvarsorganisation som utsetts för de producenter som den företräder, ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om varje ändring av uppgifterna i registreringen och om definitivt upphörande vad gäller tillhandahållande på marknaden av de batterier som avses i registreringen inom medlemsstatens territorium.
101 §. Ansökan om godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att 2 mom. ändras så att de som producerar ackumulatorer och batterier dessutom ska redogöra för den säkerhet som föreskrivs i 61 §. Dessutom föreslås att i 2 mom. tas in att bestämmelser om skyldigheten för producenter av ackumulatorer och batterier att registrera sig i producentregistret finns i artikel 55.2 i batteriförordningen och bestämmelser om innehållet i ansökan om registrering i artikel 55.3 i den förordningen. En hänvisning till batteriförordningen behövs, eftersom inte bara bestämmelserna i avfallslagen utan också de detaljerade bestämmelserna i batteriförordningen ska iakttas. Enligt artikel 55.2 i batteriförordningen ska producenter registrera sig i producentregistret. För detta ändamål ska de lämna in en ansökan om registrering i varje medlemsstat där de för första gången tillhandahåller ett batteri på marknaden. Producenter ska lämna in ansökan om registrering via ett elektroniskt databehandlingssystem i enlighet med artikel 55.9 a.
Producenter ska endast tillhandahålla ackumulatorer eller batterier, inbegripet sådana som ingår i apparater, lätta transportmedel eller andra fordon, på marknaden i en medlemsstat om de eller, i fall av bemyndigande, deras behöriga ombud för utökat producentansvar är registrerade i den medlemsstaten.
Ansökan om registrering ska enligt artikel 55.3 omfatta följande uppgifter:
a) producentens namn, eventuella varumärken som producenten använder i medlemsstaten, och adress, inklusive postnummer och ort, gatuadress, land, telefonnummer, i förekommande fall, webb- och e-postadress, med uppgift om en enda kontaktpunkt,
b) producentens nationella identifieringskod, inbegripet handelsregisternummer eller motsvarande officiellt registreringsnummer, samt det europeiska eller nationella skatteregistreringsnumret,
c) den eller de kategorier av batterier som producenten avser att tillhandahålla på marknaden för första gången inom en medlemsstats territorium, det vill säga bärbara batterier, industribatterier, batterier för lätta transportmedel, elfordonsbatterier och startbatterier, samt kemisk sammansättning,
d) information om hur producenten uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 56 och kraven enligt artiklarna 59, 60 respektive 61,
i) för bärbara batterier och batterier för lätta transportmedel ska kraven i led d uppfyllas genom att följande tillhandahålls:
– skriftliga uppgifter om vilka åtgärder som producenten har vidtagit för att uppfylla de skyldigheter avseende producentansvar som anges i artikel 56, vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla skyldigheterna avseende separat insamling enligt artikel 59.1 eller artikel 60.1 vad gäller den mängd batterier som producenten gör tillgänglig på marknaden i medlemsstaten och systemet för att säkerställa att de uppgifter som rapporteras till de behöriga myndigheterna är tillförlitliga,
– i tillämpliga fall namn och kontaktuppgifter, inklusive postnummer, postort, gatuadress, land, telefonnummer, webb- och e-postadress, samt den nationella identifieringskoden för den producentansvarsorganisation vilken producenten utsett att fullgöra det utökade producentansvaret i enlighet med artikel 57.1 och 57.2, samt producentansvarsorganisationens handelsregisternummer eller motsvarande officiella registreringsnummer, samt producentansvarsorganisationens europeiska eller nationella skatteregistreringsnummer, och den företrädda producentens fullmakt,
ii) för startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier ska kraven i led d uppfyllas genom att följande tillhandahålls:
– skriftliga uppgifter om vilka åtgärder som producenten har vidtagit för att uppfylla de skyldigheter avseende producentansvar som anges i artikel 56, vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla insamlingsmålen enligt artikel 61.1 vad gäller den mängd batterier som producenten gör tillgänglig på marknaden i medlemsstaten och systemet för att säkerställa att de uppgifter som rapporteras till de behöriga myndigheterna är tillförlitliga,
– i tillämpliga fall namn och kontaktuppgifter, inklusive postnummer, postort, gatuadress, land, telefonnummer, webb- och e-postadress, samt den nationella identifieringskoden för den producentansvarsorganisation vilken producenten utsett att fullgöra det utökade producentansvaret i enlighet med artikel 57.1 och 57.2, samt producentansvarsorganisationens handelsregisternummer eller motsvarande officiella registreringsnummer, samt producentansvarsorganisationens europeiska eller nationella skatteregistreringsnummer, och den företrädda producentens fullmakt,
e) en försäkran från producenten eller, i tillämpliga fall, det behöriga ombudet för utökat producentansvar eller den producentansvarsorganisation som har utsetts i enlighet med artikel 57.1, om att de lämnade uppgifterna är sanningsenliga.
102 §. Förutsättningar för godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att i 3 mom. tas in att en förutsättning för godkännande av dem som producerar ackumulatorer och batterier är dessutom att säkerhet enligt 61 § ställs. I momentet tas också in att bestämmelser om förutsättningar för godkännande av producenter av ackumulatorer och batterier finns dessutom i artikel 58.2 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom inte bara bestämmelserna i avfallslagen utan också de förutsättningar för godkännande som anges i artikel 58.2 i batteriförordningen ska iakttas. Enligt artikel 58.2 i förordningen ska godkännande beviljas endast om det kan påvisas
a) att kraven i artikel 8a.3 a–d i avfallsdirektivet är uppfyllda och att de åtgärder som producenten eller producentansvarsorganisationen har vidtagit är tillräckliga för att uppfylla de skyldigheter som fastställs i detta kapitel vad gäller den mängd batterier som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium av producenten eller producenter för vars räkning producentansvarsorganisationen agerar, och
b) genom tillhandahållande av handlingar som styrker att kraven i artikel 59.1 och 59.2 eller kraven i artikel 60.1, 60.2 och 60.4 är uppfyllda och att alla arrangemang har införts som gör det möjligt att som ett minimikrav uppnå och varaktigt ligga kvar på det insamlingsmål som avses i artikel 59.3 respektive artikel 60.3.
103 §. Beslut om godkännande för anteckning i producentregistret. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om godkännande av producenter av ackumulatorer och batterier för anteckning i producentregistret finns dessutom i artikel 55.9 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom inte bara bestämmelserna i avfallslagen utan också batteriförordningens bestämmelser om beslut om godkännande av producenter ska iakttas. Enligt artikel 55.9 i förordningen ska den behöriga myndigheten på sin webbplats tillgängliggöra information om ansökningsprocessen via ett elektroniskt databehandlingssystem och ta emot registreringar och tilldela ett registreringsnummer inom högst 12 veckor från den tidpunkt då all information som krävs enligt artikeln har lämnats in.
Dessutom föreslås att i 2 mom. tas in hänvisningar också till batteriförordningen, utöver till förordningar av statsrådet. I beslutet kan det tas in behövliga föreskrifter om hur förutsättningarna för godkännande enligt 102 § och andra i batteriförordningen föreskrivna krav uppfylls samt hur tillsynen över verksamheten utövas. Dessutom kan i föreskrifterna också nya producenter av ackumulatorer eller batterier och producentsammanslutningar, med beaktande av verksamhetens art och omfattning, meddelas successivt strängare skyldigheter och mål för verksamhetens inledningsskede i fråga om mottagning, återanvändning och återvinning av kasserade produkter samt i fråga om ett retursystem för dryckesförpackningars funktion, tills de skyldigheter och mål som bestämts i batteriförordningen gäller dem fullt ut. Sådana föreskrifter kan meddelas endast om producenten eller producentsammanslutningen genom en avsiktsförklaring som ingåtts med behöriga parter eller motsvarande handlingar i fråga om mottagning, transport och behandling av kasserade ackumulatorer eller batterier tillförlitligt kan visa att verksamheten ordnas så att den uppfyller kraven i batteriförordningen inom en tid som anges i beslutet. Enligt artikel 55.10 i batteriförordningen får den behöriga myndigheten fastställa närmare bestämmelser om kraven och förfarandet för registrering, utan att lägga till materiella krav utöver dem som fastställs i artikel 55.2 och 55.3.
Dessutom föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket det i beslutet kan tas in behövliga bestämmelser om säkerhet enligt 61 § och om hur säkerheten ställs. I beslutet kan det bestämmas att producenten eller producentsammanslutningen regelbundet ska bedöma om säkerheten är tillräcklig och årligen lämna en utredning till Tillstånds- och tillsynsverket om att säkerheten är tillräcklig eller, när verksamheten förändras väsentligt, inom tre månader från ändringen. Tillstånds- och tillsynsverket ska vid behov vidta åtgärder för att justera beloppet på säkerheten. Säkerheten ska gälla utan avbrott eller vara förnyad med jämna mellanrum tills minst sex månader har förflutit från det att producenten eller producentsammanslutningen upphört att vara antecknade i producentregistret. Säkerheten ska således gälla så länge producentsammanslutningen är antecknad i registret och ännu minst ett halvt år därefter. Säkerheten kan gälla tills vidare eller för viss tid, och dess belopp justeras regelbundet med beaktande av till exempel förändringar i verksamheten eller kostnaderna. Om säkerhetens giltighet förlängs ska det göras innan säkerhetens giltighetstid går ut. Säkerheten ska ställas till förmån för Tillstånds- och tillsynsverket innan producenten eller producentsammanslutningen kan antecknas i producentregistret.
107 §. Återkallande och upphörande av ett godkännande för anteckning i producentregistret. Enligt det föreslagna 1 mom. kan Tillstånds- och tillsynsverket återkalla ett godkännande för anteckning i producentregistret, om en producent, en producentsammanslutning eller den ansvarige för ett retursystem för dryckesförpackningar trots skriftlig anmärkning från Tillstånds- och tillsynsverket upprepat försummar en på producentansvaret grundad skyldighet enligt denna lag eller bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den eller batteriförordningen att ordna mottagning, återanvändning, återvinning och annan avfallshantering av en kasserad produkt eller när någon annan förutsättning för godkännande som anges i 102 § inte blir uppfylld trots myndighetens skriftliga anmärkning.
Den behöriga myndigheten får enligt artikel 55.11 i batteriförordningen vägra att registrera en producent eller får återkalla producentens registrering om den information som avses i punkt 3 i artikeln och relaterade styrkande handlingar inte tillhandahållits eller inte är tillräckliga eller om producenten inte längre uppfyller kraven i punkt 3 d. Den behöriga myndigheten ska återkalla producentens registrering om producenten har upphört att existera.
Den behöriga myndigheten får enligt artikel 58.6 i batteriförordningen besluta att återkalla godkännandet om insamlingsmålen i artikel 59.3 eller artikel 60.3 inte uppnås eller om producenten eller producentansvarsorganisationen inte längre uppfyller kraven avseende organisationen av insamlingen och behandlingen av förbrukade batterier eller underlåter att rapportera till den behöriga myndigheten eller underlåter att anmäla ändringar som rör villkoren för godkännandet, eller har upphört med verksamheten.
108 §. Internationell avfallstransport och transport av fartyg för nedmontering. I avfallstransportförordningen föreskrivs det utöver om internationella avfallstransporter och godkännande av sådana även om övervakning av transporter. Det föreslås att i paragrafens 1 mom. tas för tydlighetens skull in övervakning av internationella avfallstransporter.
109 §. Transport av avfall till ett annat land för behandling. Det föreslås att paragrafen upphävs. I den reviderade avfallstransportförordningen förbjuds transporter av avfall avsett för bortskaffande, förutom om alla villkor enligt artikel 11 i förordningen uppfylls. I artikel 11 förtecknas de villkor som ska uppfyllas för att de behöriga myndigheterna får godkänna transporter. För att transport för bortskaffande ska kunna godkännas måste anmälaren bland annat visa att avfallet inte kan återvinnas och att det inte kan bortskaffas på ett tekniskt genomförbart och ekonomiskt hållbart sätt i det land där avfallet genererades. Kommissionen kommer 2027 att anta en genomförandeakt för att fastställa vad som avses med teknisk genomförbarhet och ekonomisk hållbarhet för att tillämpningen av bestämmelserna ska vara enhetlig i alla EU-länder. I enlighet med avfallstransportförordningens artikel 11.1 a iii ska anmälaren visa att bortskaffandet överensstämmer med avfallshierarkin och principerna om närhet och självförsörjning enligt artikel 16 i avfallsdirektivet. I artikel 11 i avfallstransportförordningen förbjuds dessutom transporter av blandat kommunalt avfall för bortskaffande. De ovan beskrivna villkoren enligt artikel 11 i avfallstransportförordningen kan anses överlappa villkoren enligt 109 §, och därför behöver paragrafen upphävas.
Enligt den föregående avfallstransportförordningen tillämpas på transporter av kommunalt avfall som insamlats från hushåll för återvinning samma bestämmelser som på transporter av avfall som är avsett för bortskaffande. I den nya förordningen har detta likställande slopats, så i och med ändringen tillämpas på transporter av kommunalt avfall som samlats in från hushåll de bestämmelser som avser transporter av avfall avsett för återvinning. Således slopas som onödiga också de begränsningar i paragrafen som gäller transporter av kommunalt avfall vars hantering kommunen är skyldig att ordna.
110 §.Transport av avfall till Finland för bortskaffande. Paragrafen upphävs till stora delar och rubriken uppdateras. I den reviderade avfallstransportförordningen förbjuds transporter av avfall avsett för bortskaffande, förutom om alla villkor enligt artikel 11 i förordningen uppfylls. Det redogörs för dessa villkor i motiveringen till 109 §. De villkor för transport av avfall avsett för bortskaffande som anges i artikel 11 i den reviderade avfallstransportförordningen är betydligt strängare än tidigare. Enligt en anmärkning från kommissionen (se avsnitt 1.2) kan dessa villkor inte skärpas så att myndigheten inte har prövningsrätt att godkänna en transport. Således föreslås det att de villkor för godkännande av transport av avfall som anges i 110 § 2 mom. upphävs.
För att principerna om närhet och självförsörjning enligt avfallsdirektivet ska kunna tillämpas ska det dock nationellt kunna säkerställas att bortskaffande av avfall som uppkommer i Finland prioriteras. Således ska en förutsättning för transporten fortfarande vara att bortskaffandet av avfall som uppkommer i Finland inte förhindras eller fördröjs. Bestämmelser om tillämpningen av principerna om närhet och självförsörjning vid prövningen av tillstånd för transport av avfall finns i artikel 11.1 a iii i avfallstransportförordningen och enligt artikeln ska anmälaren visa att bortskaffandet överensstämmer med avfallshierarkin och principerna om närhet och självförsörjning enligt artikel 16 i avfallsdirektivet. Bestämmelsen i fråga ger den behöriga myndigheten möjlighet att i ljuset av de grunder som anmälaren har lagt fram bedöma huruvida principerna om närhet och självförsörjning iakttas i anmälan om transport av avfall. Om villkoren inte uppfylls, godkänns transporten av avfall inte.
Enligt den föregående avfallstransportförordningen tillämpas på transporter av blandat kommunalt avfall som insamlats från hushåll för återvinning samma bestämmelser som på transporter av avfall som är avsett för bortskaffande. I den nya förordningen slopades detta likställande, så att i och med ändringen tillämpas på transporter av blandat kommunalt avfall de bestämmelser som avser transporter av avfall avsett för återvinning. Således slopas som onödiga de begränsningar i paragrafen som gäller transporter av kommunalt avfall vars hantering kommunen är skyldig att ordna.
111 §. Förbud mot internationell avfallstransport efter avgiftsförsummelse. Det föreslås att 1 punkten upphävs som onödig och att omnämnandet av olaglig transport stryks i paragrafens rubrik. I den föregående avfallstransportförordningen bemyndigades den behöriga myndigheten att i den nationella lagstiftningen förbjuda avfallstransport efter olaglig transport. I artikel 11 i den nya avfallstransportförordningen föreskrivs det om villkor för transporter av avfall avsett för bortskaffande och i artikel 12 om invändningar mot transporter av avfall avsett för återvinning. Ett villkor för transport är enligt den nya avfallstransportförordningen att de berörda behöriga myndigheterna inte har någon information om att anmälaren eller mottagaren dömts för att ha utfört någon olaglig transport eller någon annan olaglig handling när det gäller miljöskydd eller skydd av människors hälsa under de senaste fem åren före ingivandet av anmälan.
Bestämmelsen i 2 punkten i paragrafen kvarstår och till den fogas en möjlighet för Finlands miljöcentral att förbjuda en internationell avfallstransport, om anmälaren har underlåtit att betala avgiften för övervakning av transporterade partier som påförts av Finlands miljöcentral för en tidigare avfallstransport. Enligt den föreslagna paragrafen får Finlands miljöcentral förbjuda en avfallstransport, om anmälaren har underlåtit att betala avgiften för behandling av en anmälan eller för övervakning av transporterade partier som påförts av Finlands miljöcentral för en tidigare avfallstransport och som tas ut med stöd av 144 §. Det föreslagna tillägget förbättrar möjligheterna för Finlands miljöcentral att ingripa i sådana försummelser att betala avgift som företag som bedriver avfallstransport gör sig skyldiga till.
112 §. Tillämpning i vissa situationer av exportförbud enligt avfallstransportförordningen. Export av avfall som omfattas av förbudet mot export enligt artikel 39 i avfallstransportförordningen är förbjuden till länder som inte omfattas av OECD-beslutet om transporter av avfall. I den nya förordningen har förbudet mot export preciserats till den del vilka avfall förbudet gäller. Det har också gjorts ett tillägg till artikel 39 i förordningen med stöd av vilket utöver avfall som förtecknas i bilaga V också avfall i den förteckning över avfall som avses i artikel 7 i avfallsdirektivet i undantagsfall kan klassificeras som icke-farligt eller undantas från exportförbudet, om avfallet inte har någon av de egenskaper som förtecknas i bilaga III till avfallsdirektivet. På motsvarande sätt kan avfall i förteckningen över avfall i undantagsfall klassificeras som farligt, om det har en eller flera av de egenskaper som förtecknas i bilaga III till avfallsdirektivet, och på sådant avfall tillämpas då exportförbudet. I paragrafen tas således in en hänvisning till den förteckning över avfall som antagits i enlighet med artikel 7 i avfallsdirektivet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 39.3 och 39.4, enligt vilka en medlemsstat får besluta att exportförbudet inte ska tillämpas på ett visst farligt avfall eller att exportförbudet ska tillämpas på ett visst icke-farligt avfall. Enligt artikel 39.5 ska myndigheten informera den tilltänkta behöriga mottagarmyndigheten innan ett beslut fattas om godkännande av planerade transporter till det landet. Sådana fall ska också anmälas till kommissionen. Också de övriga hänvisningarna i paragrafen till artiklarna i avfallstransportförordningen uppdateras så att de överensstämmer med den nya avfallstransportförordningen. Paragrafen förblir oförändrad till övriga delar.
113 §. Internationell transport av avfall enligt artikel 18 i avfallstransportförordningen. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Enligt artikel 18.4 i den reviderade avfallstransportförordningen ska alla företag som är inblandade i transporten av avfall fylla i formuläret i bilaga VII och säkerställa att informationen görs elektroniskt tillgänglig, innan transporten faktiskt inleds, för bland annat berörda behöriga myndigheter och de myndigheter som är involverade i inspektioner. Dessutom ska informationen lämnas elektroniskt både efter det att avfallet tagits emot och efter det att avfallet återvunnits. Således ska alla företag som är inblandade i transporten göra informationen elektroniskt tillgänglig och Finlands miljöcentral får den i bilaga VII avsedda informationen om de avfall som avses i artikel 18 i förordningen direkt via det elektroniska systemet och därmed behövs separat rätt att begära information inte mera.
Bestämmelser om myndigheternas rätt att få uppgifter finns i 122 §, i vilken det föreslås preciseringar.
114 §. Förhandsgodkännande av avfallsåtervinningsanläggning. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. I artikel 14 i den reviderade avfallstransportförordningen föreskrivs det om de uppgifter som en anläggning som ansöker om förhandsgodkännande ska inkludera i ansökan. I artikeln föreskrivs det också om de villkor som ska uppfyllas för att den behöriga myndigheten ska utfärda ett förhandsgodkännande för den berörda anläggningen. Således behövs det inte längre några nationella bestämmelser om förhandsgodkännande av anläggningar.
115 §. Ändring och återkallande av beslut om godkännande av en internationell avfallstransport och beslut om förhandsgodkännande av en återvinningsanläggning. Det föreslås att sista meningen i 2 mom. stryks, eftersom 114 § om förhandsgodkännande upphävs och detaljerade bestämmelser om återkallande av beslut om förhandsgodkännande av återvinningsanläggningar finns i artikel 14 i den nya avfallstransportförordningen.
116 §. Säkerhet för internationell avfallstransport. Hänvisningen i paragrafen till en artikel i avfallstransportförordningen uppdateras så att hänvisningen motsvarar den nya förordningen. Enligt artikel 7.5 i avfallstransportförordningen ska säkerheten vara giltig för och täcka transporten av avfall samt fullföljandet av återvinning eller bortskaffande. Tidsbundna säkerheter lämpar sig inte för detta ändamål, eftersom de kan upphöra att vara giltiga innan alla avfallspartier har behandlats och information om behandlingen av avfallet har fåtts i enlighet med artiklarna 15 eller 16. Således ska tidsbundna säkerheter inte längre godkänns och det föreslås att det i paragrafen tas in ett krav på att använda säkerheter som gäller tills vidare. Genom kravet på säkerheter som gäller tills vidare förebyggs situationer där säkerheten inte längre är giltig och avfallspartierna inte ännu har behandlats. I enlighet med förordningen ska den myndighet som har godkänt säkerheten ha tillgång till den, när avfallstransporten eller avfallsbehandlingen inte kan genomföras som planerat eller om avfallstransporten är en olaglig transport. När alla partier som hänför sig till avfallstransporten har behandlats och myndigheten har erhållit behövliga intyg om behandlingen av avfallet, ska myndigheten utan dröjsmål frisläppa en säkerhet som gäller tills vidare på begäran av den som ställt säkerheten.
117 a §.Särskilda bestämmelser om begagnade elektriska och elektroniska produkter samt om begagnade ackumulatorer och batterier. Paragrafens 1 och 2 mom. ändras inte.Hänvisningen i paragrafens 3 mom. till en artikel i avfallstransportförordningen uppdateras så att hänvisningen motsvarar den nya förordningen.
Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Dessutom ändras paragrafens rubrik så att den också omfattar ackumulatorer och batterier. Enligt det föreslagna nya 4 mom. finns bestämmelser om internationella transporter av förbrukade ackumulatorer och batterier i artikel 72 i batteriförordningen och bestämmelser om förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring av förbrukade ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier i artikel 73 i den förordningen.
I artikel 72 i batteriförordningen föreskrivs det om skyldigheter som gäller transporter av förbrukade batterier. Enligt artikel 72 får behandling av förbrukade batterier utföras utanför den berörda medlemsstaten eller utanför unionen, förutsatt att de förbrukade batterierna, eller fraktioner av dessa, transporteras i enlighet med kraven i förordningarna (EG) nr 1013/2006 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall och (EG) nr 1418/2007 Kommissionens förordning (EG) nr 1418/2007 om export för återvinning av visst avfall som förtecknas i bilaga III eller IIIA till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 till vissa länder som inte omfattas av OECD-beslutet om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall.
I artikel 72.2 sägs det att för att skilja mellan begagnade batterier och förbrukade batterier får medlemsstaternas behöriga myndigheter inspektera transporter av begagnade batterier som misstänks vara förbrukade batterier för att se om de uppfyller minimikraven i bilaga XIV och övervaka sådana transporter i enlighet därmed. Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat konstaterar att en planerad transport av begagnade batterier består av förbrukade batterier, får kostnaderna för lämpliga analyser, inspektioner och lagring av de begagnade batterierna som misstänks vara förbrukade debiteras producenterna av den relevanta kategorin batterier, tredje parter som agerar för producenternas räkning eller andra personer som organiserar transporten.
Enligt artikel 72.3 ska förbrukade batterier, eller fraktioner av sådana, som exporteras från unionen i enlighet med punkt 1 i denna artikel medräknas vid fullgörandet av de skyldigheter, grader och mål som anges i artiklarna 70 och 71 endast om den som exporterar de förbrukade batterierna, eller fraktioner av dessa, tillhandahåller dokumentation som godkänts av den behöriga mottagarmyndigheten och som visar att behandlingen har ägt rum under förhållanden som motsvarar dem som krävs enligt denna förordning och i överensstämmelse med annan unionsrätt om människors hälsa och miljöskydd.
Dessutom ska vid internationella transporter av batterier och ackumulatorer beaktas batteriförordningens artikel 73, i vilken det föreskrivs om förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring av förbrukade batterier för lätta transportmedel, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier. I ingressen till batteriförordningen (skäl 117) konstateras det att om förbrukade batterier exporteras från unionen för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller materialåtervinning bör medlemsstaternas behöriga myndigheter använda sig av de befogenheter som anges i förordning (EG) nr 1013/2006 för att kräva styrkande dokumentation för att säkerställa överensstämmelse med kraven i den här förordningen.
Det förfarande som avses i artikel 73 gäller inte andra kategorier av batterier än de som nämns särskilt i artikeln och som är batterier för lätta transportmedel, industribatterier och elfordonsbatterier. Med batteri för lätta transportmedel avses enligt artikel 3 i batteriförordningen ett batteri som är förseglat, väger högst 25 kilogram och som särskilt utformats för att tillhandahålla elkraft för att driva hjulförsedda fordon som kan drivas enbart med en elmotor eller med en kombination av motor och mänsklig kraft, inbegripet typgodkända fordon i kategori L i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 (43), och som inte är ett elfordonsbatteri. Med industribatteri avses däremot ett batteri som är särskilt utformat för industriellt bruk, avsett för industriellt bruk efter att ha varit föremål för förberedelse för ändamålsändring eller ändamålsändring, eller ett annat batteri med en vikt över 5 kilogram och som varken är elfordonsbatterier, batterier för lätta transportmedel eller startbatterier. Med elfordonsbatteri avses ett batteri som särskilt utformats för att tillhandahålla elkraft för att driva hybrid- eller elfordon i kategori L i enlighet med förordning (EU) nr 168/2013, med en vikt över 25 kilogram, eller ett batteri som särskilt utformats för att tillhandahålla elkraft för att driva hybrid- eller elfordon i kategori M, N eller O i enlighet med förordning (EU) 2018/858.
I artikel 73.1 sägs det att för att dokumentera att ett förbrukat batteri för lätta transportmedel, ett förbrukat industribatteri och ett förbrukat elfordonsbatteri som genomgår förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring, inte längre är avfall, ska batteriinnehavaren på begäran av en behörig myndighet visa följande:
a) bevis för att en hälsotillståndsbedömning eller hälsotillståndstestning har gjorts i en medlemsstat, i form av en kopia av dokumentationen som bekräftar att batteriet har den prestanda som behövs för dess användning efter förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
b) bevis för fortsatt användning av batteriet som har behandlats för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring, i form av en faktura, ett köpeavtal eller ett avtal om överföring av äganderätten för batteriet,
c) bevis för att det säkerställts lämpligt skydd mot skador under transport, lastning och lossning, i synnerhet genom att förpackningen är tillräcklig och att lasten har staplats på lämpligt sätt.
Enligt artikel 73.2 ska den information som avses i punkt 1 a göras tillgänglig för slutanvändarna och tredje parter som agerar för slutanvändarnas räkning, på lika villkor, som en del av den dokumentation som åtföljer det batteri som avses i punkt 1 när det släpps ut på marknaden eller tas i bruk.
Tillhandahållandet av information i enlighet med punkterna 1 och 2 ska inte påverka skyldigheten att behandla kommersiellt känsliga uppgifter konfidentiellt enligt relevant unionsrätt och nationell rätt.
117 b §. Påvisande av lämplighet och ackreditering vid transport av avfall till stater utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås att i paragrafen görs några preciseringar för att den ska motsvara kraven enligt den reviderade avfallstransportförordningen. Till paragrafen fogas dessutom ett nytt 2 mom. I artikel 59 i avfallstransportförordningen föreskrivs det om miljöriktig hantering av avfall. Vid export av avfall anses avfallshanteringen vara miljöriktig, om det kan visas att avfallet samt restavfall som genererats genom återvinning eller bortskaffande hanteras i enlighet med hälso-, klimat- och miljöskyddskrav som anses motsvara de krav som gäller människors hälsa och miljöskydd och som anges i unionslagstiftningen. Således föreslås det att i paragrafens 1 mom. tas in att behandlingen av avfallet ska motsvara också kraven i lagstiftningen om människors hälsa och dessutom att behandlingen av det restavfall som genererats genom behandlingen av avfallet ska vara miljöriktig i mottagarlandet. I artikel 59 förutsätts det dessutom att behandlingen av avfallet i mottagarlandet sker under förhållanden som säkerställer en liknande skyddsnivå som de krav som följer av unionslagstiftningen. Det föreslås att slutet av paragrafens 1 mom. ändras så att behandlingen av det exporterade avfallet ska ske under förhållanden som motsvarar kraven i Europeiska unionens lagstiftning om skydd för människors hälsa och miljön, då det tidigare inte förutsattes fullständig överensstämmelse.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., i vilket det föreskrivs om att ackrediteringstjänsten FINAS vid Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet ansvarar för den ackreditering som avses i artikel 46 i den nya avfallstransportförordningen. Avfall får enligt artikel 46 i avfallstransportförordningen exporteras från unionen endast till en anläggning som har genomgått en revision, och revisionen har utförts av en oberoende tredje part som har lämpliga kvalifikationer på områdena revision och avfallsbehandling. Den tredje part som utför revisionen ska ha auktoriserats eller ackrediterats av ett nationellt officiellt organ. Det enda officiella ackrediteringsorganet i Finland är ackrediteringstjänsten FINAS, som kan utföra ackrediteringen i fråga. Avfallstransportförordningen möjliggör också att ett officiellt organ auktoriserar ett revisionsorgan att utföra revisioner, men i Finland finns det inget sådant officiellt organ som kan auktorisera revisionsorgan att utföra revisioner. För tydlighetens skull föreskrivs det i paragrafen att FINAS är det enda möjliga ackrediteringsorganet som vid behov ackrediterar en finländsk tredje part som utför revisionen.
117 d §. Lämnande av information om internationella avfallstransporter. Till lagen fogas en ny paragraf i vilken aktörer som utför internationella avfallstransporter, såsom anmälaren, den person som organiserar transporten och mottagaren av avfallet, förpliktas att använda det register över internationella avfallstransporter som Finlands miljöcentral för med stöd av 142 § (systemet för avfallstransport) vid lämnandet av information enligt artikel 27.1 i avfallstransportförordningen till myndigheterna. Registret i fråga ska integreras i EU:s centrala system (det så kallade DiWaSS-systemet), genom vilket information är tillgänglig för andra behöriga myndigheter och för kommissionen. Informationen ska också vara tillgänglig för andra aktörer som deltar i avfallstransporten i fråga till behövliga delar på det sätt som föreskrivs i den genomförandeakt som kommissionen bereder. Det datasystem för internationella avfallstransporter som Finlands miljöcentral förvaltar har varit i bruk sedan 2021 och det har sådana behövliga egenskaper som EU:s centrala system inte kommer att ha, såsom möjlighet att ansökan om tillstånd och att följa upp användningen av partiell ekonomisk säkerhet. Integreringen av systemen kommer att genomföras så att den information som lämnas av finländska företag överförs automatiskt från Finlands nationella system till EU-systemet. Av denna orsak förpliktas finländska företag att använda Finlands miljöcentrals datasystem när de lämnar information till EU:s centrala system.
119 §.Uppgifter som ska ingå i bokföringen och behandlingen av dem. Det föreslås att i 1 mom. tas in att bestämmelser om uppgifter om ackumulatorer och batterier och behandlingen av dem finns dessutom i artiklarna 65.2, 75, 76.1 och 76.2 i batteriförordningen. En hänvisning till batteriförordningen behöver tas in, eftersom inte bara bestämmelserna i avfallslagen utan också batteriförordningens detaljerade bestämmelser om bokföring och rapporteringsskyldigheter ska iakttas.
Enligt artikel 65.2 i förordningen ska de aktörer som driver behandlingsanläggningar föra register över överlämningen av förbrukade batterier som härrör från behandlingen av uttjänta fordon eller avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning till producenterna av batterikategorierna i fråga.
Producenter av bärbara batterier och producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer ska enligt artikel 75.1 för varje kalenderår rapportera åtminstone följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas och de förbrukade batteriernas kemiska sammansättning och kategoritillhörighet:
a) mängden bärbara batterier och batterier för lätta transportmedel som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden bärbara batterier för allmänt bruk som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för bärbara batterier för allmänt bruk som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
c) mängden förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlats in i enlighet med artiklarna 59 respektive 60,
d) de insamlingsnivåer som uppnåtts av producenten eller producentansvarsorganisationen för förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel,
e) mängden insamlade förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för behandling,
f) mängden insamlade förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som exporterats till tredjeländer för behandling, förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
g) mängden insamlade förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring.
Om andra avfallshanteringsaktörer än producenter samlar in förbrukade bärbara batterier eller förbrukade batterier för lätta transportmedel från distributörer eller andra insamlingsplatser för förbrukade bärbara batterier eller förbrukade batterier för lätta transportmedel, ska de för varje kalenderår till den behöriga myndigheten rapportera vilka mängder förbrukade bärbara batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som har samlats in, uppdelat efter batteriernas kemiska sammansättning.
Enligt artikel 75.2 ska producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer för varje kalenderår rapportera följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas kemiska sammansättning och kategorier av förbrukade batterier:
a) mängden startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier som för första gången tillhandahålls på marknaden i en medlemsstat, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
c) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för behandling,
d) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som exporterats till tredjeländer, för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller för behandling.
Om avfallshanteringsaktörerna samlar in förbrukade batterier från distributörer, från andra insamlingsplatser för förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier eller från slutanvändare, ska de för varje kalenderår rapportera följande information till den behöriga myndigheten, uppdelat efter batteriernas kemiska sammansättning och kategorier av förbrukade batterier:
a) mängden förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som samlats in,
b) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
c) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för behandling,
d) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som exporterats till tredjeländer, förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller för behandling.
Den information som avses i punkt 1 a–g i artikeln ska omfatta information om batterier som ingår i fordon och apparater samt förbrukade batterier som avlägsnats från fordon och apparater i enlighet med artikel 65.
De avfallshanteringsaktörer som utför behandling och materialåtervinnare ska enligt artikel 75.5 för varje kalenderår och per medlemsstat där de förbrukade batterierna samlades in rapportera följande information till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där behandlingen av förbrukade batterier äger rum:
a) mängden förbrukade batterier som tagits emot för behandling,
b) mängden förbrukade batterier som börjat undergå förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller materialåtervinningsprocesser,
c) uppgifter om materialåtervinningsgrad och resursåtervinning för förbrukade batterier och om destination och avkastning vad avser de slutliga utgående fraktionerna.
Rapporteringen om materialåtervinningsgraden och resursåtervinningen ska omfatta alla enskilda steg i materialåtervinningen och samtliga utgående fraktioner. Om materialåtervinningsåtgärder utförs vid fler än en anläggning ska den första materialåtervinnaren vara ansvarig för att samla in och vidarebefordra den informationen som krävs till de behöriga myndigheterna.
Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där behandlingen av förbrukade batterier äger rum ska tillhandahålla den information som avses i denna punkt till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där batteriet samlats in, om den medlemsstaten är en annan.
Förbrukade batterier som sänds till en annan medlemsstat för behandling i den medlemsstaten ska inkluderas i uppgifterna om materialåtervinningsgrad och resursåtervinning och ska medräknas i uppnåendet av de mål som anges i bilaga XII av den medlemsstat där avfallet samlades in.
I artikel 75.6 sägs det att om andra avfallsinnehavare än de som avses i punkt 5 exporterar batterier för behandling ska de rapportera uppgifter om mängden separat insamlade förbrukade batterier som exporterats för behandling och de uppgifter som avses i punkt 5 b och c till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är lokaliserade.
Enligt artikel 75.7 ska producenter, avfallshanteringsaktörer och avfallsinnehavare som avses i denna artikel rapportera inom sex månader efter utgången av det rapporteringsår för vilket uppgifterna samlas in. Den första rapporteringsperioden ska avse det första hela kalenderåret efter ikraftträdandet av den genomförandeakt där formatet för rapportering till kommissionen fastställs, i enlighet med artikel 76.5.
Artikel 76 i batteriförordningen gäller medlemsstaternas rapportering till kommissionen. För att en medlemsstat ska kunna fullgöra rapporteringsskyldigheterna ska producenter eller producentsammanslutningar rapportera uppgifterna enligt artikel 76. Enligt artikel 76.1 ska medlemsstaterna för varje kalenderår offentliggöra, i aggregerad form och i det format som fastställts av kommissionen i den genomförandeakt som antas enligt punkt 5, följande uppgifter om bärbara batterier, batterier för lätta transportmedel, startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier, uppdelat efter kategori av batteri och kemisk sammansättning:
a) mängden batterier som för första gången tillhandahållits på marknaden i en medlemsstat, inbegripet sådana som byggts in i apparater, fordon eller industriprodukter, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under året i fråga, innan de sålts till slutanvändare,
b) mängden förbrukade batterier som samlats in i enlighet med artiklarna 59, 60 och 61, och insamlingsnivåer beräknade med den metod som anges i bilaga XI,
c) mängden förbrukade industribatterier och mängden förbrukade elfordonsbatterier som samlats in och levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
d) värden för uppnådda återvinningsgrader enligt del B i bilaga XII och värden för den uppnådda resursåtervinningen enligt del C i bilaga XII i fråga om de batterier som samlats in i den medlemsstaten. Rapporteringen om materialåtervinningsgraden och resursåtervinningen ska omfatta alla enskilda steg i materialåtervinningen och samtliga utgående fraktioner.
Medlemsstaterna ska göra dessa uppgifter tillgängliga inom 18 månader efter utgången av det rapporteringsår för vilket uppgifterna samlas in. De ska offentliggöra dessa uppgifter på elektronisk väg, i det format som fastställts av kommissionen i enlighet med punkt 5, med hjälp av lättillgängliga datatjänster. Uppgifterna ska vara maskinläsbara, sorterbara och sökbara och ska följa öppna standarder, så att tredje part kan använda dem. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen när de uppgifter som avses i första stycket görs tillgängliga.
Den första rapporteringsperioden ska avse det första hela kalenderåret efter ikraftträdandet av den genomförandeakt där formatet för rapportering till kommissionen fastställs, i enlighet med punkt 5.
Utöver de skyldigheter som fastställs i direktivet om uttjänta fordon och WEEE-direktivet ska de uppgifter som avses i punkt 1 första stycket a–d i artikel 76 i batteriförordningen inbegripa uppgifter om batterier som ingår i fordon och apparater, samt förbrukade batterier som avlägsnats från dessa fordon och apparater i enlighet med artikel 65.
122 §.Rätt att få uppgifter.Det föreslås att i 1 mom. tas in att Finlands miljöcentral har rätt att få uppgifter även för tillsynen över efterlevnaden av avfallstransportförordningen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den, medan den gällande paragrafen täcker rätt att få uppgifter endast för tillsynen över efterlevnaden av avfallslagen. Det tillägg som föreslås i paragrafen hänför sig också till att det föreslås att den gällande 113 § upphävs och att det är behövligt att säkerställa att Finlands miljöcentral fortfarande har omfattande rätt att få uppgifter för tillsynen över efterlevnaden av avfallstransportförordningen. Finlands miljöcentral utövar tillsyn över internationella avfallstransporter och utövandet av tillsynen kan förutsätta ett behov av att få uppgifter av vilken som helst aktör som deltar i en transport och även av andra myndigheter. Rätten att få uppgifter omfattar trots sekretessbestämmelserna om företagshemligheter alla handlingar som hänför sig till internationell avfallstransport. Sådana handlingar kan vara till exempel avtal som de företag som deltar i en avfallstransport ingått sinsemellan och som förutsätts i avfallstransportförordningen, om avtalen behövs för tillsynen, samt export- och importuppgifter i Tullens system. Rätten att få uppgifter omfattar också de begäran om att få behövliga uppgifter som framställs till anläggningar i samband med tillsynskontroller av dem. Momentets 3 punkt föreslås också begränsas till rätten för tillsynsmyndigheter enligt avfallslagen, miljöministeriet och Finlands miljöcentral att av andra myndigheter få nödvändiga uppgifter, medan rätten att få uppgifter enligt den gällande bestämmelsen gäller behövliga uppgifter av andra myndigheter. Ändringen görs för att bestämmelsen ska motsvara grundlagsutskottets utlåtandepraxis, enligt vilken rätten att få uppgifter bör begränsas till nödvändiga uppgifter, om det inte är möjligt att i bestämmelsen uttömmande räkna upp innehållet i uppgifterna.
Det föreslås att i 3 mom. tas in att Tillstånds- och tillsynsverket eller en tjänsteman som verket utsett har rätt att av producentsammanslutningar, producenter, distributörer och andra som bedriver avfallshantering av kasserade produkter som avses i 48 § på begäran för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av batteriförordningen få behövliga uppgifter om mängden av produkter som släppts ut på marknaden och som kasserats och om insamlingen eller utförseln av dem eller om återanvändning, förberedelse för återanvändning, materialåtervinning, återvinning och annan avfallshantering som gäller dem samt om andra liknande omständigheter. Det behöver föreskrivas om rätten att få uppgifter för att den myndighet som utövar tillsyn över producentansvaret ska ha rätt att på begäran få behövliga uppgifter också för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av batteriförordningen.
124 §. Inspektioner och tillsynsplaner. I 3 mom. görs en hänvisningsändring som hänför sig till numreringen av artiklarna i avfallstransportförordningen.
126 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser. Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten tas in att tillsynsmyndigheten får förbjuda den som bryter mot batteriförordningen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den att fortsätta eller upprepa det förfarande som strider mot bestämmelserna eller ålägga denne att fullgöra sina skyldigheter på något annat sätt. Det föreslås att punkten ändras också så att den omfattar även överträdelser av bestämmelser på lägre nivå som utfärdats med stöd av avfallstransportförordningen. Med stöd av den nya avfallstransportförordningen har kommissionen befogenhet att anta både delegerade akter och genomförandeakter. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att meddela förbud och föreskrifter också vid överträdelser av dessa rättsakter.
128 §. Åtgärder vid förseelser eller försummelser i fråga om producentansvar. Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten tas in att Tillstånds- och tillsynsverket får ålägga producenten eller producentsammanslutningen att anpassa verksamheten till batteriförordningen. I det föreslagna momentet sägs det att om en producent eller producentsammanslutning inte har ordnat på i 46 § 1 mom. föreskrivet producentansvar grundad återanvändning, materialåtervinning, annan återvinning eller annan avfallshantering får Tillstånds- och tillsynsverket utöver det som föreskrivs i 126 § ålägga producenten, producentsammanslutningen eller den ansvarige för ett retursystem för dryckesförpackningar att anpassa verksamheten till denna lag och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den och till batteriförordningen och att visa att ändringarna har gjorts. Tillstånds- och tillsynsverket övervakar i enlighet med förslaget i egenskap av riksomfattande myndighet också producentansvaret enligt batteriförordningen, vilket innebär att verket ska ha rätt att ålägga producenten eller producentsammanslutningen att anpassa verksamheten till batteriförordningen.
131 §. Försummelseavgift. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ändras. Det föreslås att i 1 mom. tas in att en producent är skyldig att betala försummelseavgift, om den försummar skyldigheten att registrera sig i producentregistret enligt artikel 55.2 i batteriförordningen.
Dessutom tas i 2 mom. 1 punkten in att skyldig att betala försummelseavgift är också en producent eller producentsammanslutning som försummar skyldigheten enligt artikel 75.1 eller 75.2 i batteriförordningen att rapportera information till den behöriga myndigheten. Enligt artikel 75.1 i batteriförordningen ska producenter av bärbara batterier och producenter av batterier för lätta transportmedel eller producentansvarsorganisationer för varje kalenderår rapportera åtminstone följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas och de förbrukade batteriernas kemiska sammansättning och kategoritillhörighet:
a) mängden bärbara ackumulatorer och batterier och ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för ackumulatorer och batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden bärbara ackumulatorer och batterier för allmänt bruk som för första gången tillhandahålls på marknaden inom en medlemsstats territorium, med undantag för bärbara ackumulatorer och batterier för allmänt bruk som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
c) mängden förbrukade bärbara ackumulatorer och -batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel som samlats in i enlighet med artiklarna 59 respektive 60,
d) de insamlingsnivåer som uppnåtts av producenten eller producentansvarsorganisationen för förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade batterier för lätta transportmedel,
e) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för behandling,
f) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel som exporterats till tredjeländer för behandling, förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
g) mängden insamlade förbrukade bärbara ackumulatorer och batterier och förbrukade ackumulatorer och batterier för lätta transportmedel som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring.
Enligt artikel 75.2 ska producenter av startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier eller producentansvarsorganisationer för varje kalenderår rapportera följande information till den behöriga myndigheten, uppdelad efter batteriernas kemiska sammansättning och kategorier av förbrukade batterier:
a) mängden startbatterier, industribatterier och elfordonsbatterier som för första gången tillhandahålls på marknaden i en medlemsstat, med undantag för batterier som lämnade medlemsstatens territorium under kalenderåret i fråga, utan att ha sålts till slutanvändare,
b) mängden insamlade förbrukade startbatterier, avfallsindustribatterier och avfallselfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring,
c) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som levererats till godkända anläggningar för behandling,
d) mängden insamlade förbrukade startbatterier, förbrukade industribatterier och förbrukade elfordonsbatterier som exporterats till tredjeländer, för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring eller för behandling.
Också 2 mom. 8 och 9 punkten ändras med anledning av avfallstransportförordningen. Enligt artikel 63 i avfallstransportförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av förordningen. Genom försummelseavgift genomförs delvis nämnda artikel 63. Paragrafens 2 mom. 8 och 9 punkt innehåller försummelser av sådana administrativa skyldigheter enligt den föregående avfallstransportförordningen som det är enkelt att påvisa och som inte kräver utredningsåtgärder och som det är smidigare att rätta till i ett administrativt förfarande än genom straffbestämmelser.
Det föreslås att 8 punkten ändras så att försummelse av motsvarande slag av administrativa skyldigheter som följer av den nya avfallstransportförordningen även i fortsättningen ska omfattas av försummelseavgift. Sådana skyldigheter ingår i avdelning II artiklarna 15–18 i förordningen, i vilka det föreskrivs om bland annat upprättande av transportdokument, skyldigheten att göra handlingar elektroniskt tillgängliga och skyldigheten att informera myndigheten om ändringar. Artiklarna 15–17 i avfallstransportförordningen gäller transporter som kräver anmälan om avfallstransport och artikel 18 transport av så kallat grönlistat avfall. I den nya avfallstransportförordningen har det tagits in bland annat skyldighet att enligt artikel 18 göra en elektronisk förhandsanmälan om transporten, att bekräfta att en transport har mottagits och att lämna ett intyg om att återvinningen av avfallet fullföljts till olika aktörer, och det föreslås att dessa skyldigheter tas in i paragrafen om försummelseavgift.
En del av de handlingar som anges i paragrafen är sådana som det föreskrivs om i artikel 3.26 i avfallstransportförordningen, i vilken olaglig transport definieras. I led g i den artikeln definieras som olaglig transport transporter av avfall som inte överensstämmer med de krav som avses i artikel 18.4, 18.6 och 18.10. Sådan är en situation där ett transportdokument enligt bilaga VII till förordningen (så kallade grönlistade transporter) inte har upprättats och undertecknats, uppgifterna i dokumentet är ofullständiga eller dokumentet inte har gjorts elektroniskt tillgängligt för de behöriga myndigheterna. Sådana skyldigheter ingår också i artikel 16.1 och 16.3 och de gäller utöver transportdokumentet också anmälningsdokumentet. En olaglig transport är enligt artikel 18.6 även en situation där informationen i transportdokumentet inte har gjorts tillgänglig på andra sätt i transportfordonet, då den inte kan göras tillgänglig online. En sådan skyldighet ingår också i artikel 16.4 och den gäller även anmälningsdokumentet. En olaglig överföring är även en situation där det mellan den person som organiserar transporten och mottagaren inte har ingåtts ett avtal enligt artikel 18.10.
Skyldigheten att betala försummelseavgift gäller dessutom en situation där avfallstransporten inte har anmälts på förhand i enlighet med artikel 18.5. Motsvarande skyldighet ingår i artikel 16.2. Skyldigheten att betala försummelseavgift gäller vidare en situation där mottagningen av avfall inte bekräftas i enlighet med artikel 18.8 samt en situation där ett intyg enligt artikel 18.9 inte lämnas om att återvinningen eller bortskaffandet av avfallet har fullföljts. Motsvarande skyldigheter ingår i artikel 15.3–15.5 och artikel 16.5–16.7.
Artikel 18 ska också tillämpas på transporter som avses i artikel 4.5 och som inbegriper transporter av avfall som är avsett för laboratorieanalys eller försök med experimentell behandling.
I 8 punkten kvarstår den gällande skyldigheten att enligt artikel 17 i avfallstransportförordningen meddela om ändringar som gäller en transportör. Handlingen i fråga omfattas av försummelseavgiften, eftersom handlingen i fråga om graden av klandervärdhet är mindre klandervärd än att underlåta att anmäla andra väsentliga ändringar i informationen. Bestämmelser om underlåtelse att enligt artikel 17 anmäla andra väsentliga ändringar finns i straffbestämmelserna i 147 § liksom i nuläget.
I 9 punkten ändras hänvisningen till numret på den artikel i avfallstransportförordningen i vilken det föreskrivs om skyldigheten att ställa säkerhet.
När försummelseavgiften bestäms ska 133 § 2 mom. i den gällande lagen beaktas, och enligt det momentet kan försummelseavgift inte påföras den som har dömts till straff för samma förseelse eller om ett ärende som gäller samma förseelse är föremål för förundersökning eller åtalsprövning eller är anhängigt vid en domstol. Dessutom bör det noteras att den helhet av bestämmelser som gäller överträdelse av avfallstransportförordningen kommer att ändras i och med genomförandet av miljöbrottsdirektivet. Det redogörs närmare för denna helhet i motiveringen till den föreslagna 147 §.
142 §. Avfallshanteringsregistren och producentregistret. I 1 mom. 1 punkten i paragrafen föreslås en precisering. Det register över internationella avfallstransporter som förs av Finlands miljöcentral (avfallsinformationssystemet) innehåller också andra uppgifter än uppgifter om anmälningar och ansökningar om förhandsgodkännande och om de beslut som fattats med anledning av dem. De uppgifter som ingår i avfallsinformationssystemet räknas upp i artikel 27 i avfallstransportförordningen, och för tydlighetens skull föreslås att det i 1 punkten hänvisas till den artikeln.
145 §. Indrivning av kostnader och avgifter. I 1 mom. görs en hänvisningsändring som hänför sig till numreringen av artiklarna i avfallstransportförordningen.
147 §.Straffbestämmelser.Straffbestämmelserna som gäller avfallstransportförordningen uppdateras så att de motsvarar den nya avfallstransportförordningen och de ändringar som föreslås i lagen. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om straff som är förenade med hot om böter som komplement till bestämmelserna i strafflagen. Momentets 21 och 22 punkt innehåller överträdelser som gäller den föregående avfallstransportförordningen. I punkterna föreskrivs det om gärningar som anses vara mera klandervärda och punkterna baserar sig i huvudsak på begreppet olaglig transport som definieras i avfallstransportförordningen. Försummelse av sådana skyldigheter enligt avfallstransportförordningen som är mindre klandervärda och vars påvisande inte förutsätter utredningsåtgärder omfattas av försummelseavgiften.
Genom paragrafen genomförs i huvudsak avfallstransportförordningens artikel 63.1 om sanktioner, enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av förordningen. Enligt artikeln ska sanktionerna vara effektiva, proportionella och avskräckande.
I paragrafens 2 mom. 21 punkt stryks hänvisningen till 109 §, som föreslås bli upphävd. Det föreslås att i paragrafen tas in det allmänna förbudet enligt artikel 4.1 mot transporter av avfall avsett för bortskaffande, om godkännande för transporten inte har erhållits i enlighet med artikel 11, och förbudet enligt artikel 4.3 mot transporter av blandat kommunalt avfall avsett för bortskaffande. Dessutom uppdateras i punkten artikelhänvisningarna som gäller förbuden mot export och import enligt den nya avfallstransportförordningen vad gäller förbuden enligt artiklarna 37, 39, 40, 48, 49, 50 och 52. I artikel 37 förbjuds export från unionen av avfall avsett för bortskaffande. I artikel 39 förbjuds export från unionen av farligt avfall och visst annat avfall avsett för återvinning till länder utanför OECD, medan i artikel 40 förbjuds på motsvarande sätt export från unionen av visst icke-farligt avfall avsett för återvinning till länder utanför OECD, förutom om de importerande länderna har tagits med i kommissionens förteckning över länder till vilka export är tillåten. I artikel 48 förbjuds export av avfall från unionen till Antarktis och i artikel 49 förbjuds export av avfall avsett för bortskaffande till utomeuropeiska länder eller territorier. Artiklarna 50 och 52 innehåller importförbud. I artikel 50 förbjuds import av avfall avsett för bortskaffande från vissa länder och områden, och i artikel 52 förbjuds import av avfall avsett för återvinning från vissa länder och områden.
I fråga om vissa förbud utvidgar förslaget i någon mån området för det straffbara beteendet. Förbudet mot export av avfall avsett för bortskaffande utvidgar i någon mån straffbarheten, eftersom kriterierna för export av avfall avsett för bortskaffande skärps. Bestämmelser om förbud mot blandning av avfall under transport finns i artikel 19 i avfallstransportförordningen och förbudet mot blandning gäller också blandning av avfall med andra ämnen eller föremål utöver blandning med annat avfall. När det gäller exportförbuden utvidgas överträdelse av det exportförbud som avses i artikel 37 till den del att förbudet omfattar situationer där förutsättningarna för transport av avfall avsett för bortskaffande inte uppfylls när avfall transporteras för bortskaffande till EFTA-länder. I artiklarna 39 och 40 har det avfall som omfattas av exportförbudet preciserats och dessutom har några avfallsslag inkluderats i tillämpningsområdet för exportförbudet. Till exempel exportförbudet enligt artikel 39 omfattar nu icke-farligt plastavfall. I artikel 40 har definitionen av exportförbudet ändrats, men i praktiken utvidgas inte straffbarheten. Exportförbuden enligt artiklarna 48 och 49 har inte ändrats. Föremålen för importförbuden har förblivit desamma, och därför ändras straffbarheten inte i fråga om dem. Att avfallstransporter genomförs i strid med export- och importförbuden definieras i artikel 3.26 i avfallstransportförordningen som olaglig transport och därför ska överträdelser av förbuden vara straffbara.
I 2 mom. 21 punkten tas in verksamhet som strider mot exportförbudet enligt artikel 45 i den nya avfallstransportförordningen. Artikel 45 gäller det förbud mot export av visst avfall och export till ett visst OECD-land som kommissionen meddelar genom en delegerad akt. Förbudet mot export av visst avfall eller förbudet mot export av avfall till ett visst OECD-land träder i kraft vid den tidpunkt som anges i den delegerade akt som kommissionen antar med stöd av artikel 45.6. Om kommissionen antar den delegerade akten i fråga, utvidgas straffbarheten så att det är straffbart att exportera i akten förbjudet avfall till ett visst OECD-land.
Till 2 mom. fogas en ny 21 a-punkt enligt vilken det är straffbart för anmälaren att transportera avfall utan godkännande enligt artikel 9 i avfallstransportförordningen. Denna punkt blir tillämplig till exempel i en situation där anmälaren har gjort en anmälan, men transporterar avfall innan denne har erhållit godkännande för transporten från de behöriga myndigheterna. Det ska också vara straffbart att i ett anmälningsdokument eller transportdokument enligt artikel 16 eller 18 lämna uppgifter som inte motsvarar verkligheten. Sådana är till exempel situationer där handlingen innehåller fel mottagare, fel avfallsproducent eller fel avfallskategori. Punkten motsvarar artikel 3.26 d och g. I den definitionen av olaglig transport (artikel 3.26 d) har det preciserats att mindre skrivfel i dokumenten dock inte innebär att transporten är olaglig. Mindre skrivfel omfattas inte heller av den föreslagna straffbestämmelsen. Enligt punkten är det också straffbart att organisera en transport utan sådant tillstånd som avses i artikel 18.2 i avfallstransportförordningen. I artikel 18.2 i förordningen sägs det att när en transport organiseras av en ny avfallsproducent, en insamlare, en handlare eller mäklare ska denne ha erhållit tillstånd eller registrerats i enlighet med kapitel IV i avfallsdirektivet. En definition av begreppet person som organiserar transporten finns i artikel 3.7 i förordningen. Denna punkt kan bli tillämplig till exempel i en situation där avfallstransporten organiseras av en ny avfallsproducent som inte har miljötillstånd. Handlingarna i fråga föreslås bli straffbara, eftersom de i artikel 3.26 i avfallstransportförordningen definieras som olaglig transport. Om en avfallstransport organiseras av en sådan insamlare av avfall eller avfallsmäklare som inte har registrerats i avfallshanteringsregistret i enlighet med 94 eller 100 § i avfallslagen, kan denne påföras försummelseavgift i enlighet med 131 § 2 mom. 2 och 3 punkten. Att miljötillstånd saknas är mer klandervärt än att registrering saknas och det ska därför tas in i paragrafen som en straffbar handling. Straffbarheten utvidgas jämfört med nuläget när straffbarheten börjar omfatta organisering av avfallstransport utan miljötillstånd innan aktören har fått myndighetens godkännande eller när felaktiga uppgifter har lämnats i dokumenten.
Till 2 mom. fogas också en ny 21 b-punkt där det föreskrivs att det är straffbart att exportera avfall till en sådan anläggning utanför unionen som inte har genomgått en revision enligt artikel 46 i avfallstransportförordningen. Enligt artikel 46 får avfall endast exporteras från unionen om det kan visas att de anläggningar som ska ta emot avfallet i mottagarlandet kommer att hantera det på ett miljöriktigt sätt enligt artikel 59 i förordningen. Detta visas genom att anläggningen genomgår en revision enligt artikel 46. Revisionen ska i enlighet med artikel 46.3 utföras av en tredje part eller om en revision i enlighet med artikel 46.5 beställts av en annan anmälare eller den som organiserar transporten eller anläggningen själv, ska den som avser att exportera avfall eller den som organiserar transporten enligt artikeln inhämta rapporten från revisionen av den andra aktören och dessutom verifiera att revisionen har utförts i enlighet med artikeln. Kravet i artikeln på revision av en anläggning utanför unionen är nytt och underlåtenhet att iaktta kravet definieras i förordningen som olaglig transport. Straffbarheten utvidgas till denna del.
I momentets 22 punkt uppdateras hänvisningarna till artiklarna 5 och 59 i enlighet med den nya avfallstransportförordningen. Artikel 5 ersätter hänvisningen till den tidigare artikel 4. Artikeln behandlar hur anmälan görs och de förfaranden som ska iakttas. Även om förfarandena ändras i den nya förordningen påverkar ändringarna inte straffbarheten till följd av försummelse att göra en anmälan. I den nya avfallstransportförordningen utvidgas anmälningsskyldigheten dock så att den omfattar flera avfallsslag. Artikel 59 ersätter hänvisningen till den tidigare artikel 49. Artikel 59 ställer strängare krav än tidigare på avfallshanteringen av avfall som exporteras. Behandlingen av avfallet ska i mottagarlandet ske under förhållanden som säkerställer en liknande skyddsnivå som enligt unionslagstiftningen. Den tidigare artikel 49 förutsatte att avfallshanteringen i den mottagande anläggningen i stort sett motsvarar kraven i unionslagstiftningen. Dessutom ersätts i 22 punkten termen transportväg med termen rutt och i punkten stryks som onödig hänvisningen till artikel 13 i den föregående avfallstransportförordningen, där det föreskrivs om skyldigheten att göra en anmälan om ändrad transportväg. I artikel 17 i den nya förordningen föreskrivs det om väsentliga ändringar som de berörda behöriga myndigheterna ska informeras om efter godkännandet och i den artikeln anses en väsentlig ändring vara ändrad rutt, och inte ändrad transportväg.
Den handling som definieras i bestämmelsen kan bli straffbar också med stöd av bestämmelserna i 48 kap. i strafflagen, om handlingen begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och om den är ägnad att förorena miljön eller att på motsvarande sätt förorsaka andra skadliga förändringar i miljön eller skräpa ned den eller att förorsaka fara för hälsan. I 147 § i avfallslagen förutsätts det att handlingen begås uppsåtligen eller av oaktsamhet. Dessutom bör det noteras att den helhet av bestämmelser som gäller överträdelse av avfallstransportförordningen kommer att ändras i och med genomförandet av miljöbrottsdirektivet. I det reviderade miljöbrottsdirektivet ingår en skyldighet att straffbelägga sådan olaglig transport av avfall som avses i artikel 3.26 i avfallstransportförordningen. Enligt artikel 3.2 g i direktivet ska det utgöra ett brott att olagligen och uppsåtligen transportera avfall, i den mening som avses i artikel 3.26 i avfallstransportförordningen, om en sådan gärning avser en icke försumbar mängd, oavsett om det rör sig om en enstaka transport eller flera transporter som förefaller vara kopplade till varandra. Enligt artikel 3.4 i miljöbrottsdirektivet ska också en gärning som förtecknas i artikel 3.2 f utgöra brott om gärningen är olaglig och utförs av åtminstone grov vårdslöshet. Också ett försök att begå ett brott ska enligt artikel 4.2 i direktivet vara straffbart. Artikel 5.2 d i miljöbrottsdirektivet förutsätter att uppsåtliga brott är belagda med ett maximistraff på minst fem års fängelse.
Olaglig transport av avfall kan således bli straffbart inte bara i och med vad som föreslås i denna paragraf och i den föreslagna 48 kap. 1 § i strafflagen utan också i och med genomförandet av miljöbrottsdirektivet, om olaglig transport av avfall är uppsåtlig och förfarandet avser en icke försumbar mängd avfall, även om gärningen inte medför risk för förorening av miljön. Tidsfristen för genomförandet av miljöbrottsdirektivet är densamma som när avfallstransportförordningen börjar tillämpas.
Paragrafens 24 och 25 punkt ändras av lagtekniska skäl. Ordet ”eller” i slutet av 24 punkten ändras till ett kommatecken och på motsvarande sätt ändras i slutet av 25 punkten kommatecknet till ordet ”eller”, eftersom det föreslås en ny 26 punkt efter 25 punkten.
Det föreslås att till paragrafen fogas också en ny punkt om straffpåföljderna för brott mot batteriförordningen. Enligt artikel 93 i batteriförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner som ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Batteriförordningen innehåller nya krav som gäller ackumulatorer och batterier samt krav som gäller ekonomiska aktörer, såsom tillverkare, importörer och distributörer, och överträdelse eller försummelse av dessa krav förutsätter att det föreskrivs om påföljderna. Det föreslås att till 2 mom. fogas en ny 26 punkt enligt vilken den som på något annat sätt än vad som avses i 1 mom. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
a) förbudet enligt artikel 5 i batteriförordningen att på marknaden släppa ut eller ta i bruk ackumulatorer eller batterier som strider mot kraven på hållbarhet, säkerhet, märkning och information enligt artikel 5.1 i den förordningen eller mot begränsningen för ämnen enligt artikel 6.1 i den förordningen,
b) tillverkarens skyldighet enligt artikel 38.1–38.3 i batteriförordningen att säkerställa att ackumulatorn eller batteriet har utformats, tillverkats och märkts med iakttagande av kraven i den förordningen och innehåller de handlingar som förutsätts i den förordningen och att förfarandet för bedömning av överensstämmelse är utfört,
c) skyldigheten att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven enligt artikel 38.9 i batteriförordningen,
d) importörens skyldighet enligt artikel 41.1 eller 41.2 i batteriförordningen att se till att endast sådana ackumulatorer och batterier släpps ut på marknaden som uppfyller kraven i den förordningen och som är försedda med de handlingar och märkningar som förutsätts i den förordningen och för vilka förfarandet för bedömning av överensstämmelse är utfört,
e) skyldigheten enligt artikel 41.6 i batteriförordningen att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven,
f) distributörens skyldighet enligt artikel 42.2 b i batteriförordningen att kontrollera att ackumulatorerna eller batterierna innan tillhandahållandet på marknaden är försedda med de märkningar som förutsätts enligt den förordningen,
g) skyldigheten enligt artikel 42.3 i batteriförordningen att informera tillverkaren eller importören och marknadskonstrollsmyndigheterna om ackumulatorer eller batterier som utgör en risk, eller
e) skyldigheten enligt artikel 42.5 i batteriförordningen att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven,
ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för brott mot avfallslagen dömas till böter.
Det föreslås att straffbart ska för det första vara att bryta mot förbudet enligt batteriförordningen att på marknaden släppa ut eller ta i bruk ackumulatorer och batterier som strider mot kraven på hållbarhet, säkerhet, märkning och information enligt artikel 5 eller mot begränsningen för ämnen enligt artikel 6.1. Enligt artikel 5 i batteriförordningen får batterier endast släppas ut på marknaden eller tas i bruk om de uppfyller de hållbarhets- och säkerhetskrav som anges i artiklarna 6–10 och 12 och de märknings- och informationskrav som anges i kapitel III. Batterier som släpps ut på marknaden eller tas i bruk får inte utgöra en risk för människors hälsa och säkerhet, för egendom eller för miljön. I batteriförordningens artikel 6 föreskrivs det om begränsningar för ämnen, i artikel 7 om deklaration om koldioxidavtryck för elfordonsbatterier, laddningsbara industribatterier och batterier för lätta transportmedel, i artikel 8 om information om återvunnet innehåll i industribatterier, elfordonsbatterier, batterier för lätta transportmedel och startbatterier, i artikel 9 om prestanda- och hållbarhetskrav för bärbara batterier för allmänt bruk och i artikel 10 om prestanda- och hållbarhetskrav för laddningsbara industribatterier, batterier för lätta transportmedel och elfordonsbatteri.
I artikel 6 i förordningen sägs det att utöver de begränsningar som anges i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG Förordning - 1907/2006 - SV - REACH - EUR-Lex och i artikel 4.2 a i direktivet om uttjänta fordon Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/53/EG om uttjänta fordon, EUR-Lex - 02000L0053-20230330 - SV - EUR-Lex får batterier inte innehålla ämnen för vilka det anges en begränsning i bilaga I till förordningen, utom om de uppfyller de villkor som anges avseende begränsningen. Begränsningarna enligt artikeln gäller ämnen som är skadliga för människors hälsa och miljön, såsom kvicksilver, kadmium och bly. Det är således motiverat att kriminalisera brott mot artikel 6 i förordningen.
Det föreslås att det också ska vara straffbart att bryta mot tillverkarens skyldigheter enligt artikel 38.1–38.3 i batteriförordningen, importörens skyldigheter enligt artikel 41.1 eller 41.2 i den förordningen samt distributörens skyldigheter enligt artikel 42.2 b och 42.3 i den förordningen. I artikel 38 sägs det att när ett batteri släpps ut på marknaden eller när det tas i bruk, även för tillverkarens eget bruk, ska tillverkaren säkerställa att batteriet har utformats och tillverkats i enlighet med artiklarna 6–10 och artiklarna 12 och 14, och åtföljs av tydliga, lättbegripliga och läsliga bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter på ett eller flera språk som lätt kan förstås av slutanvändare, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat på vars marknad batteriet släpps ut eller tas i bruk, och är märkt och etiketterat i enlighet med artikel 13. Innan ett batteri släpps ut på marknaden eller tas i bruk ska tillverkare enligt artikel 38.2 utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga VIII och utföra eller låta utföra relevant förfarande för bedömning av överensstämmelse i enlighet med artikel 17. I artikel 38.3 sägs det att om ett batteris överensstämmelse med tillämpliga krav har påvisats genom relevant förfarande för bedömning av överensstämmelse i enlighet med artikel 17 ska tillverkare upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse i enlighet med artikel 18 och anbringa CE-märkningen i enlighet med artiklarna 19 och 20. Det ska dessutom vara straffbart att bryta mot tillverkarens skyldighet enligt artikel 38.9 att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven.
Enligt artikel 41.1 får importörer endast släppa ut ett batteri på marknaden om det uppfyller kraven i artiklarna 6–10 och artiklarna 12, 13 och 14. Innan distributörer tillhandahåller ett batteri på marknaden ska de kontrollera att
a) den EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentation som avses i bilaga VIII har upprättats och att tillverkaren har genomfört det förfarande för bedömning av överensstämmelse som avses i artikel 17,
b) batteriet är försett med CE-märkning enligt artikel 19 och är märkt och etiketterat i enlighet med artikel 13,
c) batteriet åtföljs av de dokument som krävs enligt artiklarna 6–10 och 12, 13 och 14 och av bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter på ett eller flera språk som lätt kan förstås av slutanvändare, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat på vars marknad batteriet tillhandahålls, och att
d) tillverkaren har uppfyllt kraven i artikel 38.6 och 38.7.
Om en importör anser eller har skäl att tro att ett batteri inte överensstämmer med artiklarna 6–10 och 12, 13 och 14, får importören inte släppa ut batteriet på marknaden förrän det överensstämmer med kraven (artikel 41.2). Om batteriet utgör en risk ska importören dessutom informera tillverkaren och marknadskontrollmyndigheterna om detta och lämna detaljerade uppgifter om den bristande överensstämmelsen och de korrigerande åtgärder som vidtagits.
Enligt artikel 41.3 ska importörer på batteriet ange namn, registrerat firmanamn eller registrerat varumärke, postadress med uppgift om en enda kontaktpunkt, och webb- samt e-postadress, om tillgänglig. Om detta inte är möjligt ska den erforderliga informationen anges på förpackningen eller i ett dokument som medföljer batteriet. Kontaktuppgifterna ska vara tydliga, lättbegripliga och läsliga och anges på ett eller flera språk som lätt kan förstås av slutanvändare, i enlighet med vad som fastställs av den medlemsstat där batteriet ska tillhandahållas på marknaden. Det ska dessutom vara straffbart att bryta mot importörens skyldighet enligt artikel 41.6 att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven.
I artikel 42.2 b sägs det att innan distributörer tillhandahåller ett batteri på marknaden ska de kontrollera att batteriet är försett med CE-märkning enligt artikel 19 och är märkt och etiketterat i enlighet med artikel 13.
Det ska dessutom vara straffbart att bryta mot distributörens skyldighet enligt artikel 42.5 att vidta korrigerande åtgärder vid bristande överensstämmelse med kraven.
I de föreslagna straffbestämmelserna föreskrivs det om straff för sådana gärningar som strider mot de krav på produkter som anges i batteriförordningen eller om skyldigheterna för ekonomiska aktörer. Strävan har varit att ange de straffbara handlingarna så att de följer den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen, det vill säga så att det utifrån bestämmelsens ordalydelse går att sluta sig till om en verksamhet eller försummelse är straffbar eller inte. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheterna enligt batteriförordningen dömas till böter, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. De krav som ställs i grundlagen ska beaktas genom att ange exakta rekvisit i straffbestämmelsen och specificera samt beskriva de skyldigheter enligt batteriförordningen som det är straffbelagt med böter att försumma eller bryta mot. Utifrån bestämmelsens ordalydelse ska det vara möjligt att sluta sig till om en verksamhet eller försummelse är straffbar eller inte. Hotet om straff för handlingar som strider mot batteriförordningen bör vara tillräckligt effektivt, preventivt och stå i rätt proportion till hur allvarlig handlingen är. Påföljden för handlingar som enligt den föreslagna bestämmelsen är straffbara är bötesstraff.
Tillräknandetröskeln enligt straffbestämmelsen, uppsåtligen eller av oaktsamhet, motsvarar etablerad praxis i avfallslagen och andra miljöbestämmelser. Dessutom stämmer den föreslagna tillräknandetröskeln överens med straffbestämmelserna i andra lagar som i huvudsak gäller farliga produkter, såsom lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (387/2013). Också enligt elsäkerhetslagen och hissäkerhetslagen (1134/2016) är oaktsamhet straffbart. Det som är gemensamt för de produkter som omfattas av tillämpningsområdet för dessa lagar är att vid planeringen och tillverkningen av produkterna accentueras behovet av att identifiera och bedöma faror, vilket förutsätter större aktsamhet än vanligt.
De försummelser av skyldigheter som föreslås vara straffbara gäller ekonomiska aktörer, såsom tillverkare, importörer och distributörer av ackumulatorer och batterier, av vilka specialkompetens krävs. Aktörerna åläggs en särskild aktsamhetsplikt med tanke på säkerställandet av ackumulatorers och batteriers säkerhet. I sådana fall har sanktionssäkerheten ett tydligt samband med straffbestämmelsens preventiva verkan. När tillräknandetröskeln är låg får straffbestämmelsen preventiv verkan. När tillräknandetröskeln går vid oaktsamhet minskar också bevisproblemen i fråga om ringa gärningar, vilket ökar sanktionssäkerheten. I bestämmelserna om straff för miljöbrott har redan orsakande av fara ansetts vara straffbart, och därför är det ändamålsenligt att tillräknandetröskeln är oaktsamhet snarare än grov oaktsamhet. Följderna av ett oaktsamt förfarande kan vara särskilt allvarliga, och av denna anledning kan särskild aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna. Det föreslås därför att brott mot bestämmelserna i batteriförordningen ska vara straffbart, inte bara när det sker uppsåtligen utan också när det sker av oaktsamhet. Eftersom avsikten är att också en oaktsam gärning ska vara straffbar, ska det uttryckligen föreskrivas om detta. Således ska graden av tillräknande i fråga om de gärningar som nu föreslås bli straffbara vara densamma som enligt den gällande 147 § i avfallslagen.
För brott mot skyldigheter som gäller tillbörlig aktsamhet föreslås tills vidare ingen straffpåföljd. Batteriförordningen har ändrats genom en förordning som antogs den 18 juli 2025 och enligt vilken tidpunkten för tillämpningen av kraven på tillbörlig aktsamhet har flyttats fram till den 18 augusti 2027. Kraven på tillbörlig aktsamhet utgör en ny typ av bestämmelser. Avsikten är att utreda hur straffbestämmelser kan tas in i lagen i det skede då de första erfarenheterna av lagstiftningen har erhållits och företagen har haft mer tid att anpassa sig till kraven i lagstiftningen. I artikel 84 i batteriförordningen sägs det att om en medlemsstat konstaterar att en ekonomisk aktör inte fullgjort skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet enligt artiklarna 48, 49 och 50, ska den kräva att den berörda ekonomiska aktören åtgärdar den bristande överensstämmelsen i fråga. Om den bristande överensstämmelsen enligt punkt 1 kvarstår, och om det inte finns några andra effektiva medel för att få den bristande överensstämmelsen att upphöra, ska den berörda medlemsstaten vidta alla lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet på marknaden av batterier som de ekonomiska aktörer som avses i punkt 1 har tillhandahållit på marknaden och, om den bristande överensstämmelsen är allvarlig, säkerställa att de dras tillbaka från marknaden eller återkallas.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
I 1 mom. i ikraftträdandebestämmelsen föreskrivs det om ikraftträdandet av lagen om ändring av avfallslagen. Kapitlet om avfallshantering i batteriförordningen samt de nationella bestämmelserna om påföljder borde ha satts i kraft i medlemsstaterna senaste den 18 augusti 2025. Ändringen av WEEE-direktivet borde ha satts i kraft i medlemsstaterna senast den 9 oktober 2025. De ändringar som gäller genomförandet av ändringen av batteriförordningen och WEEE-direktivet avses träda i kraft den 1 april 2026.
Dessutom föreskrivs det i momentet om att bestämmelserna i 6 § 1 mom. 29 punkten, 22 § 4 mom., 108 § 1 mom., 110 och 111 §, 112 § 1 mom., 115 § 2 mom., 116 §, 117 a § 3 mom., 117 b §, 117 d §, 124 § 2 mom., 131 § 2 mom. 8 och 9 punkten, 142 § 1 mom. 1 punkten, 145 § 1 mom. samt 147 § 2 mom. 21, 21 a, 21 b och 22 punkten träder i kraft den 21 maj 2026. De uppräknade bestämmelserna hänför sig till EU:s avfallstransportförordning, som i huvudsak börjar tillämpas den 21 maj 2026.
Enligt 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen tillämpas på avfallstransporter som Finlands miljöcentral har godkänt eller som den fått anmälan om före denna lags ikraftträdande och vars mottagande den behöriga myndigheten i mottagarlandet har bekräftat de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Också på olaglig transport av avfall som påbörjats före ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag. I avfallstransportförordningen finns en motsvarande övergångsbestämmelse i artikel 85.3. Övergångsbestämmelsen behövs för tillämpningen av de nationella bestämmelserna.
Bilagor
Till avfallslagen fogas två nya bilagor, bilaga 2 och bilaga 3, i vilka anges de kategorier av elektriska och elektroniska produkter som enligt 53 § inte omfattas av producentens kostnadsansvar. Bilaga 2 motsvarar bilaga II till WEEE-direktivet och bilaga 3 bilaga IV till direktivet. Den gällande bilagan till avfallslagen ändras till bilaga 1 och till den fogas en rubrik.