Allmänt

Regeringen föreslår ändringar i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986, nedan jämställdhetslagen) och lagen om jämställdhetsombudsmannen (1323/2014). Ändringen möjliggör åtgärder för att uppnå förlikning och fastställa förlikning i situationer där det finns misstankar om diskriminering.  

Ändringen stärker parternas rättssäkerhet genom att man lagstiftar om ett rättsmedel med låg tröskel för fall av misstänkt diskriminering. Förlikningen är ett förmånligare och snabbare rättsmedel än en rättegång. Genom propositionen förbättras möjligheterna till rättssäkerhet och förenhetligas dessutom bestämmelserna i jämställdhetslagen och diskrimineringslagen (1325/2014). Utskottet har i tidigare ställningstaganden (bl.a. AjUB 11/2014 rd, AjUB 3/2005 rd och AjUU 6/2010 rd) skyndat på beredningen av en lagändring om förlikning och efterlyst enhetligare bestämmelser i jämställdhetslagen och diskrimineringslagen (tidigare lagen om likabehandling).  

Sammantaget sett anser arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att propositionen är behövlig och fyller sitt syfte. Utskottet påpekar ändå att regeringen i propositionen inte tar upp hur förlikningsförfarandet fungerar i undervisning och utbildning. Vid sakkunnigutfrågningen kom det fram att den föreslagna ändringen inte riktar sig till de utbildningsanordnare och skolor som avses i lagen om grundläggande utbildning i lika hög grad som till annan utbildning. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag.  

Förlikningsförfarandet i utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning

Den föreslagna möjligheten till förlikning är tänkt att gälla hela tillämpningsområdet för jämställdhetslagen. Utskottet noterar ändå att dess praktiska betydelse är mindre i utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998) än i annan undervisning och utbildning. Det beror på att det när en utbildningsanordnare misstänks för diskriminering inte alltid ligger i dennes intresse att inleda ett förlikningsförfarande som eventuellt medför skyldighet att betala ersättning, eftersom utbildningsanordnaren inte omfattas av jämställdhetslagens gottgörelsesanktion (11 §). Förlikningsförfarandet är tänkt att vara ett alternativ till just denna sanktion. Utbildningsanordnaren, som inte kan påföras gottgörelsepåföljden, är inte nödvändigtvis intresserad av att ingå en överenskommelse som kan medföra en skyldighet att betala ersättning. 

Enligt 8 b § (diskriminering vid läroanstalter) i jämställdhetslagen tillämpas den paragrafen inte på utbildningsanordnare och skolor som avses i lagen om grundläggande utbildning. Därför kommer skyldighet att betala gottgörelse inte i fråga inom den grundläggande utbildningen. Avgränsningen betyder att inte heller 11 § om gottgörelse gäller utbildningsanordnare eller skolor inom den grundläggande utbildningen. Utskottet påpekar också att hänvisningen till 7 § i 8 b § och den därpå följande avgränsningen som utesluter den grundläggande utbildningen gör det oklart om 7 § ska tillämpas inom den grundläggande utbildningen eller inte.  

Utskottet konstaterar att det inte finns någon avgränsning i diskrimineringslagen som skulle motsvara jämställdhetslagens 8 b §, utan både eleverna i den grundläggande utbildningen och andra studerande har på lika grunder rätt till gottgörelse enligt den lagen.  

Utifrån uppgifter från sakkunniga anser utskottet att skyddet mot diskriminering bör vara på samma nivå för de elever, både minderåriga och vuxna, som deltar i utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning som det är inom annan utbildning. Skyddet bör också överensstämma med bestämmelserna i diskrimineringslagen. Utskottet anser därför att den avgränsning av tillämpningsområdet som gäller den grundläggande utbildningen behöver strykas i 8 b § i jämställdhetslagen. När bestämmelsen ändras på det sätt som utskottet föreslår förenhetligas betydelsen av förlikningsförfarandet och nivån på skyddet i jämställdhetslagen för de olika utbildningsformerna.