Betänkande

Som företagshemligheter skyddas många olika typer av teknisk eller ekonomisk information. Skyddet antingen kompletterar eller utgör ett alternativ till de immateriella rättigheterna. För att information ska kunna klassas som en företagshemlighet har det krävts att tre kriterier är uppfyllda: informationen ska vara hemlig, den ska ha ekonomiskt värde och innehavaren av informationen ska ha vidtagit rimliga åtgärder för att hålla den hemlig. 

Vikten av att skydda information och således också företagshemligheternas betydelse med avseende på forskning och utveckling, innovationer och konkurrensförmåga har ökat i och med utvecklingen av informationssamhället och digitaliseringen. Detta har ökat betydelsen av informationsbaserat kapital och gjort det lättare att överföra information. Därför behöver skyddet för immateriella rättigheter utvecklas. När affärsverksamheten samtidigt internationaliseras blir det allt viktigare med ett gemensamt regelverk inom EU och på internationell nivå. 

Bakgrunden till propositionen är EU:s direktiv om företagshemligheter (EU) 2016/943. Hittills har skyddet för företagshemligheter i lagstiftningen i de olika EU-länderna ordnats på väldigt många olika sätt, och nivån på skyddet varierar. Målet har nu varit att förenhetliga skyddsnivån i medlemsstaterna. Direktivet är ändå fullständigt harmoniserande bara delvis: till vissa delar anger det ramarna för skyddet för företagshemligheter i medlemsstaterna medan det till vissa delar endast anger miniminivån på detta skydd. 

Hittills har vi inte haft någon separat nationell lag om skydd för företagshemligheter. Däremot finns det speciallagar om skydd för immateriella rättigheter såsom patent, varumärken och upphovsrätter. Skillnaderna i regleringen kan delvis bero på att det är svårt att definiera företagshemlighet. Innehavaren av en immateriell rättighet får som utgångspunkt ensamrätt till skyddsobjektet, medan en företagshemlighet lagligen kan innehas av flera personer. Det är också svårare att avgränsa innehållet i skyddet av en företagshemlighet. 

I stället för en särskild lag finns det i vår lagstiftning ett flertal bestämmelser om allmänt skydd för företagshemligheter i olika situationer. Bestämmelser om civilrättsligt skydd för företagshemligheter finns i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet. Bestämmelser om skydd för arbetsgivarens yrkes- och affärshemligheter finns också i arbetsavtalslagen. I strafflagen föreskrivs det för sin del om straffrättsligt skydd för företagshemligheter. Bestämmelser om sekretess för företagshemligheter som innehas av myndigheter finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Utöver dessa lagar har flertalet lagar enstaka bestämmelser vars syfte är att skydda affärshemligheter, affärs- och yrkeshemligheter eller företagshemligheter eller bestämmelser om myndigheternas rätt att få information om affärs- och yrkeshemligheter. Den gällande regleringen är således splittrad inte bara till sin struktur utan också begreppsmässigt. 

Behovet av att reformera lagstiftningen om företagshemligheter beror alltså både på genomförandet av EU-regleringen och på brister i den nationella lagstiftningen. De föreslagna bestämmelserna är delvis en nödvändig följd av genomförandet av direktivet, men direktivet ger också stort utrymme för nationella lösningar, till exempel när det gäller skyddets omfattning, de straffrättsliga påföljderna och domstolssystemet. 

Regeringen föreslår att det stiftas en ny lag om företagshemligheter, där det föreskrivs om civilrättsligt skydd för företagshemligheter och civilrättsliga rättsmedel. Samtidigt förenhetligas begreppen i lagstiftningen inom olika områden, och bestämmelserna samordnas med den särskilda lag som nu stiftas. Ekonomiutskottet anser att det är behövligt och lämpligt att samla den nuvarande mycket splittrade regleringen i en särskild lag och samtidigt ge innehavare av företagshemligheter effektivare civilrättsliga medel att ingripa i intrång på företagshemligheter. 

Ekonomiutskottet anser att den föreslagna regleringen i allt väsentligt är välgrundad. Utskottet tillstyrker lagförslagen med motiveringarna och ändringarna nedan. 

I propositionen ingår det förutom reglering som hör till ekonomiutskottets fackområde också en hel del reglering som hör till lagutskottets område. Ekonomiutskottet har i betänkandet beaktat ändringsförslagen i lagutskottets utlåtande (LaUU 8/2018 rd) och hänvisar också till övriga delar till de bedömningar som lagutskottet gör i det utlåtandet. Det gäller särskilt påföljdssystemet och domstolssystemet. 

I 2 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter ingår en definition av företagshemlighet. Genom definitionen genomförs artikel 2.1 i direktivet. Innehållsmässigt baserar sig definitionen på artikel 39.21 i TRIPS-avtalet, som är bindande för Finland. Den föreslagna definitionen följer således direkt av direktivet om företagshemligheter och den folkrättsliga regleringen om saken: å andra sidan motsvarar den i hög grad det rådande rättsläget och är främst av förtydligande karaktär. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna regleringen är motiverad och att man med avseende på rättssäkerheten och lika konkurrensvillkor bör sträva efter en så enhetlig tolkning som möjligt inom EU och på internationell nivå till dessa delar. 

Regeringen föreslår att begreppen i lagstiftningen ska förenhetligas så att begreppet företagshemlighet konsekvent ska användas i stället för de nuvarande begreppen affärshemlighet och affärs- och yrkeshemlighet. Utskottet anser att det är motiverat att förenhetliga begreppen i lagstiftningen. Då slipper man onödig oklarhet till följd av parallella begrepp samt risken för att det uppstår obefogade skillnader vid lagtolkningen, även om begreppen i hög grad har tolkats på samma sätt. 

I definitionerna i 2 § i förslaget till lag om företagshemligheter ingår det dessutom en definition av intrångsgörande produkter. I motiveringen till bestämmelsen sägs det att definitionen motsvarar definitionen av intrångsgörande varor i artikel 2.4 i direktivet om företagshemligheter. Vid utfrågningen i utskottet var de sakkunniga delvis av olika åsikt om hur begreppet produkt fungerar i den föreslagna regleringen. I definitionerna i direktivet om företagshemligheter används begreppet intrångsgörande varor; å andra sidan hänvisas det i skälen 26 och 27 i ingressen till direktivet uttryckligen till skydd av företagshemligheter när dessa utnyttjas för att tillhandahålla tjänster. Ekonomiutskottet anser att det är motiverat att regleringen också ska täcka obehörigt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet som avser en tjänst eller ett servicekoncept. Det behövs särskilt eftersom tjänster och varor allt oftare utgör en helhet med nära anknytning till varandra. Digitaliseringen ökar för sin del behovet av skydd för företagshemligheter också i dessa situationer. 

Inom företagsvärlden och i arbetslivet ökar företagshemligheternas betydelse eftersom kunskapskapitalet utgör en allt större del av ett företags värde. Vid tolkningen av skyddet för företagshemligheter handlar det också ofta om att väga ett företags immateriella rättigheter och arbetstagarnas rättigheter mot varandra. Till exempel kan de sekretess- eller konkurrensförbudsavtal som utnyttjas för att trygga företagshemligheter begränsa arbetskraftens rörlighet eller inskränka arbetstagarnas yttrandefrihet eller yrkesutövarnas frihet. Inte heller gränsdragningen mellan en arbetsgivares företagshemligheter och en arbetstagares yrkeskunskap är helt entydig. Företagshemligheterna orsakar därför oundvikligen spänningar mellan tryggandet av de anställdas rättigheter och skyddet för företagens immateriella rättigheter. 

När det gäller förhållandet mellan arbetsavtalslagen och den föreslagna lagen om företagshemligheter fäster utskottet uppmärksamhet vid detaljmotiven till 1 § i propositionen. Bestämmelserna om företagshemligheter i 3 kap. i arbetsavtalslagen är specialbestämmelser i förhållande till lagen om företagshemligheter. I arbetsavtalslagen föreslår regeringen emellertid en hänvisningsbestämmelse genom vilken bland annat definitionen av företagshemlighet och behörigt och obehörigt utnyttjande av företagshemligheter får sitt innehåll från lagen om företagshemligheter. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna regleringen är motiverad, särskilt med beaktande av att tillämpningsområdet för direktivet om företagshemligheter, som lagen om företagshemligheter grundar sig på, är allmänt och de förfaranden, åtgärder och rättsmedel som föreskrivs i direktivet ska finnas att tillgå i alla situationer där det handlar om intrång på företagshemligheter. 

Det kan uppstå problem med gränsdragningen mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas rättigheter till exempel vid användningen av sekretess- och konkurrensförbudsavtal. Å andra sidan är avtalen ett viktigt sätt att skydda informationen som konkurrensfaktor. Informationshanteringen och dess verktyg får en allt större roll i och med digitaliseringen, plattformsekonomin och nätverksbaserade företagsorganisationer. Alltför omfattande sekretess- och konkurrensförbudsavtal kan å andra sidan utan grund begränsa inte bara arbetstagarnas möjligheter att ta tillvara sina rättigheter utan också en fungerande konkurrens mellan företagen och därmed försvaga marknadens funktion. Utskottet anser att det är problematiskt att dessa avtal används alltför systematiskt och i alltför stor utsträckning. Det är viktigt att utreda vilka konsekvenser avtalen har för arbetstagares rättigheter. Utskottet fäster uppmärksamhet vid den utredning om saken som överlämnades till arbets- och näringsministeriet den 12 juni 2018 (Utredning om användningen av konkurrensförbudsavtal och sekretessavtal, Arbets- och näringsministeriets publikationer 18/2018). I detta nu finns det ingen information om de fortsatta åtgärderna. Utskottet anser att det är viktigt att bedöma om användningen av dessa avtal bör begränsas jämfört med i dag och om man bör överväga lagstiftningsmässiga eller andra medel för att garantera balans mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas rättigheter till dessa delar. 

Ekonomiutskottet betonar samtidigt att trots att fenomenen delvis överlappar varandra och har samma slags konsekvenser för arbetstagarna, bör man vid bedömningen av frågan och när man överväger fortsatta åtgärder skilja mellan konkurrensförbudsavtalen å ena sidan och sekretessavtalen, som har en nära anknytning till skyddet för företagshemligheter, å den andra. Också den ovannämnda utredningen till arbets- och näringsministeriet ger en fingervisning om att problemets fokus och nyckeln till att lösa det framför allt finns hos konkurrensförbudsavtalen och inte hos sekretessavtalen. Redan i dag regleras användningen av konkurrensförbudsavtal i arbetsavtalslagen, och enligt utredningen bör man överväga en utveckling av regleringen samt andra åtgärder. Det kan också framöver vara motiverat att försöka hitta ingripande metoder inom den arbetsrättsliga regleringen. I vissa situationer kan fenomenet också bli föremål för en konkurrensrättslig bedömning. Den nu aktuella lagen om företagshemligheter, vars syfte är att förenhetliga skyddet för företagshemligheter och genomföra EU-regleringen, klarlägger för sin del sekretessbestämmelserna genom definition av och undantag som gäller skyddet för företagshemligheter. Lagen erbjuder ändå inte i detta nu några metoder för att ingripa i användningen av avtalen och är inte den primära metoden för att lösa problemet. Också begreppsligheten, flertydigheten och de många olika intressen som ska skyddas genom regleringen skulle göra det svårt att i detalj föreskriva om användningen av sekretessavtal i lagen om företagshemligheter. Frågan om ett avtal är skäligt med avseende på företagshemligheterna kommer i sista hand att avgöras i rättspraxis. 

Ekonomiutskottet fäster dessutom uppmärksamhet vid att det i 6 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter finns det ett undantag för arbetstagare när det gäller obehörigt röjande av företagshemligheter. Enligt bestämmelsen har en arbetstagare rätt att röja en företagshemlighet för en förtroendeman, ett förtroendeombud eller någon annan företrädare enligt lag eller kollektivavtal, om röjandet av företagshemligheten är nödvändigt för att företrädaren ska kunna sköta sina uppgifter enligt lag eller kollektivavtal. Den föreslagna regleringen grundar sig på direktivet om företagshemligheter, men utskottet fäster samtidigt uppmärksamhet vid att den inte är uttömmande och att avsikten med den inte är att förändra nuläget beträffande i vilken situation en arbetstagare som anlitar ett biträde eller ombud har rätt att röja arbetsgivarens företagshemlighet för detta. 

I 5 § i den föreslagna lagen om företagshemligheter föreskrivs det om skydd för visselblåsare. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5 led a och b i direktivet om företagshemligheter. Syftet är att göra det möjligt att rapportera oegentligheter eller olaglig verksamhet (whistleblowing). Enligt den första meningen i bestämmelsen är anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet inte obehörigt om det sker till skydd för allmänintresset för att avslöja oegentligheter eller olaglig verksamhet. Enligt den andra meningen är verksamheten inte obehörig om den inte går utöver vad som kan anses vara godtagbart utövande av yttrandefrihet. 

Bestämmelsen i direktivet om företagshemligheter är fullständigt harmoniserande till dessa delar. Ordalydelsen i såväl direktivet som lagen om företagshemligheter är ändå öppen och gränsdragningen mellan behörigt och obehörigt anskaffande, utnyttjande och röjande av en företagshemlighet kommer i hög grad att ske genom rättspraxis. Som lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande (LaUU 8/2018 rd) handlar det om avvägningsbestämmelser vid vars tillämpning man ska väga olika intressen mot varandra från fall till fall. Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid att syftet med den föreslagna regleringen inte är att förändra rättsläget när det gäller mediernas yttrandefrihet eller källskyddet. Ekonomiutskottet hänvisar också till den bedömning som lagutskottet gör i sitt utlåtande, det vill säga att regleringen är godtagbar och att det inte är möjligt att i bestämmelsen uttömmande specificera de olika situationer i vilka den kan bli tillämplig. 

Ekonomiutskottet anser att den föreslagna bestämmelsen behövs och att dess formulering i sig är motiverad när man även beaktar att bestämmelsen i det bakomliggande direktivet om företagshemligheter är av fullständigt harmoniserande karaktär. Enligt ekonomiutskottet handlar det om ett betydande undantag också i praktiken. Det är viktigt att bestämmelsen möjliggör att information om lagstridig verksamhet kan ges till de behöriga myndigheterna om det sker till skydd för allmänintresset för att avslöja oegentligheter eller olaglig verksamhet. Det är svårt att exakt definiera allmänintresset. Ekonomiutskottet håller med om de bedömningar som regeringen gör i propositionsmotiven och understryker att möjligheten att lämna till exempel de behöriga myndigheterna information om lagstridig verksamhet ofta inte bara är av väsentlig betydelse för att myndigheten ska kunna sköta sina lagstadgade uppgifter utan också helt klart har ett syfte att skydda allmänintresset. I praktiken är kontakterna från visselblåsare en viktig informationskanal till exempel för Konkurrens- och konsumentverket när verket utövar tillsyn över konkurrenslagstiftningen. Ekonomiutskottet fäster här uppmärksamhet vid skäl 38 i ingressen till direktivet om företagshemligheter, där det konstateras följande: ”Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av konkurrensregler, särskilt artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). De åtgärder, förfaranden och rättsmedel som föreskrivs i detta direktiv bör inte användas för att begränsa konkurrensen på ett otillbörligt sätt i strid med EUF-fördraget.” Också 5 § i den föreslagna lagen bör tolkas så att det är behörigt att röja en företagshemlighet till exempel när man anmäler verksamhet som strider mot konkurrenslagstiftningen till den behöriga myndigheten. 

Å andra sidan kritiserades den föreslagna bestämmelsen vid utfrågningen av sakkunniga i ekonomiutskottet. Det sades att sådant röjande som avses i bestämmelsen endast bör vara sekundärt och att företagens interna informationskanaler ska användas i första hand. Ekonomiutskottet anser att företagens interna kanaler är viktiga för att få information om och kunna ingripa i oegentligheter. Samtidigt understryker utskottet att oegentligheterna innefattar ett brett spektrum av situationer och att det inte är motiverat att genom regleringen begränsa röjandet av företagshemligheter i syfte att avslöja oegentligheter i större utsträckning än vad som föreslås nu. Man bör inte heller skapa en hierarki av detta slag i fråga om informationskanalerna eftersom de relevanta bestämmelserna i direktivet är fullständigt harmoniserande. Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid strävandena inom EU att ytterligare förstärka och förenhetliga skyddet för personer som rapporterar oegentligheter. Kommissionen antog nyligen ett förslag till direktiv om skydd för personer som rapporterar om överträdelser av unionsrätten (COM(2018) 218 final). Också den ovannämnda betydelsen för allmänintresset av att informationen lämnas till de behöriga myndigheterna talar för den valda lösningen i förslaget. 

Syftet med bestämmelserna om skydd för tekniska anvisningar i lagförslagets 7 § är att bevara det rådande rättsläget. Den gällande regleringen i lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet överförs till lagen om företagshemligheter och blir en del av regleringen i den lagen. Direktivet om företagshemligheter förutsätter i sig inte reglering om tekniska anvisningar. Vid utfrågningen i ekonomiutskottet var de sakkunniga delvis av olika åsikt om hur lyckad den föreslagna regleringen är. Också lagutskottet bedömde bestämmelsen i sitt ovannämnda utlåtande. Enligt den föreslagna regleringen kan en teknisk anvisning vara i vilken form som helst, till exempel i pappersform eller elektronisk form. Ekonomiutskottet anser inte att det är motiverat att begränsa regleringen till exempel till skriftlig form. I praktiken kan anvisningar ges till exempel för tillverkningen av produkter eller övervakningen av produktionsprocesser. Ekonomiutskottet anser till exempel inte att det skulle vara lämpligt att endast en anvisning som lämnats in per e-post skulle kunna få skydd i en situation där en underleverantör har fått en teknisk anvisning per e-post och en annan har fått den per telefon. Ekonomiutskottet anser att den föreslagna lösningen är motiverad eftersom dess utgångspunkt är teknikneutral. 

Också förhållandet mellan skyddet för en teknisk anvisning och skyddet för företagshemligheter väckte frågor när de sakkunniga hördes i ekonomiutskottet. Utskottet anser att det är klart att en teknisk anvisning i sig kan uppfylla definitionen av företagshemlighet. Det handlar då om en företagshemlighet, och syftet är inte att samma förfarande ska anses som både intrång i en teknisk anvisning och intrång på en företagshemlighet. 

Domstolssystemet för ärenden som gäller företagshemligheter är en väsentlig del av den föreslagna regleringen. I propositionen har regeringen stannat för att föreslå ett system med parallell behörighet för tingsrätterna och marknadsdomstolen. Regeringen föreslår att tvistemål som gäller intrång på företagshemligheter ska behandlas i tingsrätten. I ett enskilt mål bestäms den behöriga tingsrätten enligt de allmänna behörighetsbestämmelserna. Vid sidan av tingsrätten ska marknadsdomstolen vara behörig att undersöka sådana tvistemål som gäller intrång på företagshemligheter där svaranden är en juridisk person eller en fysisk person som bedriver näringsverksamhet. Den föreslagna modellen med parallell behörighet är en exceptionell lösning i lagstiftningen, och förslaget väckte kritik vid utfrågningen av de sakkunniga. Ekonomiutskottet anser att de frågor i förslaget som hänför sig till rättssäkerhetssystemet gäller organiseringen av domstolsväsendet och processrätten och därmed i första hand hör till lagutskottets ansvarsområde. 

Lagutskottet gjorde i enlighet med sitt ansvarsområde en omfattande bedömning av grunderna för den föreslagna lösningen och eventuella alternativa regleringssätt i sitt utlåtande LaUU 8/2018 rd — RP 49/2018 rd. Lagutskottet ansåg att modellen trots att den är exceptionell är motiverad bland annat med tanke på tydligheten, ändamålsenligheten och smidigheten. Lagutskottet ansåg i sitt utlåtande att modellen gör det möjligt att utnyttja de allmänna domstolarnas och marknadsdomstolens bästa sidor. Modellen har bland annat kritiserats för att den möjliggör så kallad forum shopping, men lagutskottet ansåg att detta är av underordnad betydelse eftersom samma materiella lagstiftning tillämpas i båda domstolarna och högsta domstolen i varje fall är den sista instansen i båda domstolslinjerna. 

Ekonomiutskottet håller med lagutskottet om att den föreslagna modellen är motiverad och hänvisar till de mer detaljerade bedömningarna av systemet i lagutskottets utlåtande och till sakkunnigbedömningen vid utfrågningen i lagutskottet enligt vilken det eventuella problemet med systemet snarare är en processrättslig än en konstitutionell fråga. Ekonomiutskottet gör dessutom följande bedömningar utifrån sitt eget ansvarsområde. 

Den föreslagna modellen grundar sig på tanken om parallell behörighet för tingsrätten och marknadsdomstolen i en situation där svaranden är en näringsidkare. Ekonomiutskottet fäster i sin bedömning av den föreslagna regleringens funktionsduglighet med avseende på sitt eget ansvarsområde särskild uppmärksamhet vid modellens tydlighet, förutsebarhet och den faktiska tillgången till och de faktiska möjligheterna att använda rättsmedel. 

När det gäller den faktiska tillgången till rättsskydd är den totala rättegångstiden av avgörande betydelse. Den föreslagna behörighetsfördelningen gör det möjligt att utnyttja båda domstolslinjerna och deras sakkunskap. Ärenden som gäller företagshemligheter har ofta beröringspunkter med andra immaterialrättsliga frågor. Marknadsdomstolens ställning som specialdomstol inom området möjliggör behandling av ärenden som gäller företagshemligheter som en del av en immaterialrättslig helhet. Det är möjligt att den kortare totala rättegångstiden delvis flyttar tyngdpunkten vid behandlingen av ärendena till marknadsdomstolen. Å andra sidan kommer en del ärenden sannolikt också att överföras till tingsrätterna på grund av den högre rättegångsavgiften i marknadsdomstolen, tingsrätternas sakkunskap om behandlingen av avtalstvister och det riksomfattande nätverket av tingsrätter. Ekonomiutskottet ser det som viktigt att den föreslagna lösningen gör det möjligt att utnyttja båda domstolslinjerna och deras sakkunskap. 

Ekonomiutskottet hänvisar dessutom till lagutskottets bedömning av den föreslagna modellens tydlighet: förslaget om att båda domstolarna ska vara behöriga i de ovannämnda situationerna är klart och tydligt och möjliggör ett effektivt och snabbt ingripande i missbruk av företagshemligheter, när domstolens behörighet inte till dessa delar blir en prejudiciell fråga i processen som måste avgöras före det egentliga avgörandet av saken.