Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med ändringar.
Ändringsförslaget gäller så kallad balansjämförelse. Enligt förslaget kan jämförelse göras på så sätt att den skattskyldige lägger fram sin balansräkning i den form som den hade haft om den hade upprättats enligt samma regelverk som balansräkningen för koncernen. Dessutom har utskottet ansett det motiverat att precisera motiven till propositionen vad gäller övergångsbestämmelsen för gamla lån. I övrigt kan propositionen godkännas i den föreslagna formen.
Begränsningar i ränteavdrag som ett led i BEPS-projektet
Propositionen avser att nationellt genomföra EU:s direktiv mot skatteflykt (ATAD)Direktiv (EU) 2016/1164 mot skatteflykt (ATAD, The Anti Tax Avoidance Directive) antogs den 12 juli 2016. till de delar som det föreskriver om begränsningar i rätten att göra avdrag för ränteutgifter. Direktivet bygger på BEPS-projektetProjektet startades 2012 av OECD och G20-länderna och avslutades 2016 med ett program omfattande femton åtgärder för att begränsa skatteplanering både nationellt och internationellt. En bärande tanke är att intäkterna ska beskattas där värde skapas. (BEPS, Base Erosion and Profit Shifting). som har varit aktuellt i OECD i ett flertal år och som har eftersträvat gemensamma internationella regler för att förhindra att staternas skattebaser urholkas och vinster överförs. Behovet av sådana åtgärder har ökat eftersom en del av i synnerhet de större internationella företagen allt aggressivare utnyttjar skillnader i staternas skattesystem. Med effektiv planering har de kunnat befria intäkterna av företagsverksamhet från skattepåföljder antingen helt och hållet eller nästan helt och hållet.
EU:s direktiv mot skatteflykt innefattar ett flertal åtgärder som är avsedda att skydda staternas skattebaser. De gäller inte bara begränsningar i rätten att göra avdrag för räntor utan också så kallade bassamfund, utflyttningsbeskattning (exit tax) och hybridarrangemang av olika slag. Direktivet har också en allmän bestämmelse om skatteflykt där utskottet kommenterar den redan gällande nationella bestämmelsen. Direktivet måste genomföras nationellt senast den 31 december 2018, utom vad gäller utflyttningsbeskattning och hybridarrangemang. De nya bestämmelserna ska tillämpas redan från och med ingången av nästa år.
Propositionen grundar sig alltså på ett regelverk som genomgått en omfattande internationell behandling och uppnått gemensamt godkännande. Av de enskilda åtgärderna hör begränsningarna i ränteavdragen till de viktigaste på grund av den skatteplanering som förknippas med kreditfinansiering. Det är allmänt känt att företagen med hjälp av finansiella strukturer baserade huvudsakligen på lån effektivt har kunnat överföra sina skatteinkomster till länder eller regioner med lägre skatter än i ursprungslandet. Det är ett enormt utbrett fenomen även om det inte går att ge några exakta siffror om volymen. Många länder har försökt komma åt fenomenet nationellt, men trots det har det visat sig att gemensamma regler behövs.
Den föreslagna modellen
Bestämmelserna om begränsningar i avdragsrätten för räntor är en generell begränsning utifrån resultaträkningen och tekniskt sett motsvarar de till största delen den begränsning i avdragsrätten som vi redan nu har i Finland. Därför behöver modellen i sig inte ändras. Ändringsförslagen avser alltså de detaljer som bestäms av de tvingande minimireglerna och de många frivilliga optionerna i direktivet. Det nationella handlingsutrymmet är överlag ganska stort och detaljerna i regelverket utformas därför olika i olika länder, beroende på hur de själva väljer.
Regeringen vill sätta i kraft direktivet för att säkerställa skattebasen och förhindra skatteplanering som inkräktar på skatteintäkterna. Samtidigt vill man ta hänsyn till behovet av att säkerställa de generella villkoren för företagen. Regeringen framhåller att målen att förhindra aggressiv skatteplanering och att satsa på konkurrenskraftiga inkomstskatteregler som stöder företagsverksamhet inte utesluter varandra. Vidare påminner regeringen om att tanken inte är att slopa avdragsrätten för räntor helt och hållet utan bara att begränsa det högsta beloppet per skatteår.
Dessa synpunkter förklarar i stor utsträckning de restriktioner som det har gjorts i enskilda frågor.
Allmän bedömning
Utskottet anser det motiverat att regeringen eftersträvar jämvikt mellan de två vitt skilda målen. I det avseendet verkar propositionen vara väl genomtänkt:
Studier tyder för det första på att ränteavdragen kan begränsas utan att det försämrar företagsverksamheten. Det visar en studie från Statens ekonomiska forskningscentral VATTHarju, Kauppinen, Ropponen (2017): Firm Responses to an Interest Barrier: Empirical Evidence, VATT WP 90. Det empiriska materialet täcker in alla finländska, svenska och danska multinationella företag.om effekterna av den nationella bestämmelse med avdragsrestriktioner som trädde i kraft den 1 januari 2014. Studien jämförde finländska, svenska och danska multinationella företag och det kom fram att de finländska företagen hade sänkt sina finansiella kostnader mer än kontrollgruppen. Dessutom hade dotterbolagen minskat sina långfristiga skulder efter att begränsningarna hade trätt i kraft. Det fanns ingenting som tydde på att ändringarna skulle ha lett till skatteplanering i form av internprissättning i stället eller till att omsättningen skulle ha sjunkit.
Å andra sidan har vi fortfarande en allmän regleringsmodell som är baserad på avdragsrätt för räntor på främmande kapital och som bara innehåller villkorade restriktioner. Propositionen stämmer väl överens med detta och kan gott och väl genomföras inom den önskade tidsramen. I det hänseendet har exempelvis Sverige valt en annan linje och infört strängare regler för avdragsrätten i vissa fall. Ett av målen har varit att beskattningen av eget och främmande kapital ska vara neutral. Som motvikt har Sverige för avsikt att minska skattesatsen på sin företagsskatt från 22 ner till 20,6 procent från och med 2021.
Balanserad reglering får större betydelse i och med att begränsningarna blir strängare. Det beror framför allt på att begränsningarna måste utsträckas till externa räntor och att de inte bara kommer att gälla räntor vid intressegemenskap som nu. Vidare kommer de nya reglerna att gälla alla företag och organisationer oberoende av hur deras inkomster beskattas. Enligt den gällande inkomstskattelagen är beskattningsbar företagsverksamhet undantagen från begränsningarna. Redan dessa ändringar kommer att återspeglas i bland annat infrastrukturprojekt och finansiella arrangemang inom fastighetsbranschen.
Utskottet anser förslaget att använda frivilliga optioner är vettigt eftersom reglerna stramas åt och utsträcks till helt nya situationer. Det gör det enklare att få kontroll över ändringarna och underlättar för företagen att anpassa sig till den nya regleringen. Stabilitet är ett viktigt element också i en internationell skattemiljö på grund av de pågående förändringstrenderna. Det finns projekt som vi ännu inte känner till konsekvenserna av, till exempel en skattereform i USA och internationella initiativ för att fördela rätten att beskatta digital inkomst av företagsverksamhet.
Propositionen är grundligt genomtänkt och alternativen väl underbyggda. Den ger också god information om hur svårt det är att bedöma vilka konsekvenserna av ändringarna kommer att vara. Det hänger delvis samman med den infallsvinkeln som av tradition är statisk, men också i hög grad med att det finns så lite information att tillgå. Detta gäller i synnerhet fastighetsbranschen som hittills har varit undantagen från reglerna. Också bedömningarna av balansbefrielse bygger på schablonmässiga kalkyler och de innefattar över huvud taget inga konsekvenser för infrastrukturprojekt. Det beror på beslutet att lyfta över frågorna med undantag för bostadsproduktionen till en särskild beredning.
Propositionen kan alltså ha större konsekvenser än man har kunnat räkna med. Det ökar risken för att begränsningarna får negativa effekter för tillväxt och investeringar. Å andra sidan kommer de åtstramade bestämmelserna sannolikt att generera en rad anpassningsåtgärder i företagen, vilket förhindrar skatteplanering baserad på ränteavdrag. Av dessa skäl anser utskottet att kalkylerna för skatteintäkterna bara är mycket approximativa. För nästa år beräknas de få en kalkylerad ökning på cirka 19 miljoner euro. Men av det beloppet kommer en dryg tredjedel att skjutas fram på kommande år till följd av att företagen är förlustbringande. Kalkylen innefattar en effekt på cirka 28 miljoner euro av övergångsbestämmelsen för gamla lån.
Ändringen är inriktad på räntor på främmande kapital och den avser därför i princip all företagsverksamhet utom den finansiella sektorn. De verkliga effekterna kommer dock att vara mer begränsade på grund av de föreslagna gränserna för avdragsgilla nettoränteutgifter. Dessutom är fristående företags lånearrangemang helt och hållet undantagna de nya bestämmelserna. Trots detta är ändringen omfattande rent principiellt sett, och bestämmelserna i sig är ganska svårbegripliga. Allt detta kräver expertis av företagen och noggrann vägledning från myndigheterna.
Trots de mångbottnade bestämmelserna noterar utskottet huvudsakligen användningen av tre frivilliga optioner, nämligen balansbefrielse och anknytande balansjämförelse, en tydlig övergångsbestämmelse för gamla lån och möjlighet att göra undantag för infrastrukturprojekt. Utskottets övriga kommentarer avser i första hand den divergerande behandlingen av en koncerns interna och externa ränteutgifter plus vissa frågor kring tolkningen. Utskottet går i det följande närmare in på dessa synpunkter.
Interna och externa ränteutgifter behandlas olika
I propositionen ingår den nuvarande avdragsbegränsningen på 500 000 euro. Om nettoränteutgifterna inte är större än det, tillämpas inte begränsningsbestämmelsen alls. Syftet är att minska det administrativa arbetet i situationer när intresset överlag är litet. Dessutom har bestämmelsen haft stor praktisk betydelse eftersom merparten av företagen, cirka 99 procent 2016, har haft netto-ränteutgifter till högst 500 000 euro.
Direktivet tillåter högst 3 miljoner euro som gräns för nettoränteutgifter som befrias från begränsningar. Den nationella lagstiftningen får vara stängare än direktivet.
Också propositionen har det maximala beloppet på 3 miljoner euro. Men det gäller bara räntor för extern finansiering och det är första gången som de regleras. Bestämmelsen är i och för sig motiverad eftersom skatteplanering sällan gäller externa lån.
Vid utfrågningen av sakkunniga föreslogs för tydlighetens skull en enda gräns på 3 miljoner euro. Å andra sidan har det föreslagits att båda gränserna ska sänkas betydligt.
Utskottet hänvisar här till de konsekvenser som divergerande gränser kan ha enligt synpunkterna ovan och enligt motiven till propositionen. Det är visserligen bra att känna till bestämmelserna, men de flesta företag behöver aldrig befatta sig med gränserna. Restriktionerna kommer alltså fortfarande att gälla ett fåtal företag med stora nettoränteutgifter. Också då kommer diskussionen företrädesvis att inriktas på de befrielsekriterier som inte har med gränserna i euro att göra.
I en bedömning bör man också lyfta fram det primära syftet med bestämmelserna, nämligen att förhindra aggressiv skatteplanering. Den gällande bestämmelsen har fungerat bra och konsekvensbedömningar talar för att behålla både gränsen på 500 000 euro och sänkningen på 25 procent utifrån det justerade resultatet från näringsverksamheten. Utskottet ser således inget behov av att ändra propositionen i det hänseendet.
Balansbefrielse
Propositionen utnyttjar den möjlighet som direktivet ger att undanta koncernföretag som uppfyller kriterierna för balansbefrielse från avdragsbegränsningen. Befrielsen bygger på tanken att det inte handlar om aggressiv skatteplanering om relationen mellan eget kapital och balansomslutningen i ett specialföretag som granskas ligger på minst samma nivå som i koncernbalansräkningen. En liknande bestämmelse ingår också i den gällande lagen.
Förslaget har väckt diskussion om balansbefrielse över huvud taget behövs och om det är förknippat med risker att tillämpa regeln. En delorsak till detta är det faktum att balansbefrielse inte ingick i det ursprungliga utkastet till proposition från finansministeriet. Förslaget kom in i propositionen först efter remissen. Extra stor försiktighet och behov av uppföljning kommer också fram i ett uttalande i utskottets betänkande FiUB 31/2012 rd — RP 146/2012 rd.
Bestämmelsen om balansbefrielse avviker från de övriga optionerna i direktivet eftersom det är generellt. Den inskränks således inte på grundval av bransch och den innehåller inga restriktioner vad beträffar ändamålet med ett lån. Dessutom kan befrielse ges för räntor på lån som ges i koncerngemenskap. Tillämpningsområdet är därför mer öppet och bredare än för de övriga undantagen. Därför kan möjligheten också utnyttjas i strid med det primära målet i direktivet.
Samtidigt kan det konstateras att den allmänna bestämmelsen om räntebegränsning också har omfattande konsekvenser. Den täcker in fall som inte är aggressiv skatteplanering. Reglerna drabbar således också branscher och aktörer där det i princip inte finns någon anledning att inskränka avdragsrätten för räntor. Balansbefrielse har ansetts vara nödvändig bland annat för att möjliggöra den centraliserade finansieringsmodell som koncerner vanligen tillämpar.
Av motiven till propositionen framgår det tydligt att undantaget för balansbefrielse har stora skattekonsekvenser. Exempelvis 2016 befriades ränteutgifter för cirka 215 miljoner euro, vilket är drygt en tredjedel av det belopp som annars inte är avdragsgillt. Beloppet motsvarar skatteinkomster på ungefär 43 miljoner euro. Bestämmelsen tillämpades den gången på 59 företag.
Propositionen hänvisar å andra sidan på många ställen till svårigheterna att bedöma vilka konsekvenser de åtstramade bestämmelserna kommer att ha för företagen. I och med att högsta förvaltningsdomstolen dessutom har förtydligat tolkningen av bestämmelsen bland annat för fondstrukturer anses balansbefrielse enligt propositionen fortfarande vara motiverad. Denna syn fick starkt stöd också vid utfrågningen av sakkunniga.
Diskussionen om frågan visar enligt utskottet att det fortfarande finns godtagbara skäl för balansbefrielse eftersom det i dessa fall handlar om att säkerställa verksamhetsförutsättningarna för företag med vanlig företagsverksamhet. Bestämmelserna inverkar också på hur Finland ses som verksamhetsmiljö i jämförelse med motsvarande länder.
Utskottet tillstyrker således propositionen. Samtidigt är det viktigt att understryka behovet av uppföljning. Utskottet anser det alltså viktigt att finansministeriet tillsammans med Skatteförvaltningen följer upp vilka konsekvenser bestämmelserna har för kapitalstrukturen i företagen och på förändringarna i avdragen för ränta på skuld. Bestämmelsens vara eller icke vara bör omvärderas utifrån det om det blir nödvändigt.
Avslutningsvis vill utskottet understryka att tillämpningskriterierna bygger på objektiva grunder trots att tanken med begränsningen i ränteavdragen är att garantera skattebasen. Samtidigt är det viktigt att det går att åtgärda skatteflykt eller internprissättning på grundval av 28 eller 31 § i lagen om beskattningsförfarande. När man gör så ges regelverket om ränteavdrag den relevans vi har velat ge det som ett led i inkomstskattesystemet i ett land som vårt.
Balansjämförelse
Den jämförelse som ligger till grund för balansbefrielsen ska enligt direktivet göras så att balansräkningar som jämförs ska värderas med hjälp av samma metod. Något sådant krav finns inte i den gällande lagen, utan företagens fastställda balansräkningar jämförs. Det bottnar bland annat i vårt finländska system med koncernbidrag, som inte har någon motsvarighet i de internationella redovisningsstandarderna. Jämförelser har därför kunnat göras med olika metoder mellan upprättade och fastställda balansräkningar.
Jämförelsemetoden måste preciseras eftersom direktivet utgör en minimiregel. Direktivet ger dock ingen ledtråd för hur förfarandet ska vara utformat för att uppfylla kriteriet. I propositionen har man gått in för en lösning som innebär att koncernbokslutet måste omvandlas till en form som det hade haft om det hade upprättats med hjälp av samma metod som den skattskyldiges balansräkning.
Utfrågningen av sakkunniga visar att den föreslagna modellen uppenbart inte fungerar. Det skulle ge upphov till nästan övermäktigt arbete när det i en koncern ingår ett stort antal utländska företag och balansräkningarna har upprättats enligt olika metoder. Eftersom utskottet tidigare i betänkandet tillstyrker balansbefrielse, måste det gå att jämföra balansräkningar. Därför måste bestämmelserna kompletteras för att jämförelser ska gå att göra i motsatt riktning. Den skattskyldige kan alltså lägga fram sin balansräkning i den form som den hade haft om den hade upprättats med hjälp av samma regelverk som balansräkningen för koncernen. Utskottet föreslår att 18 b § 5 mom. i lagförslag 1 ändras enligt detta.
Det är ett problem i sig att direktivet kräver att samma metod tillämpas eftersom metoderna för att upprätta bokslut skiljer sig från varandra. Det kan resultera i oavsiktliga skillnader i och tolkningsproblem om i vilken utsträckning soliditeten i företagen motsvarar varandra. Tanken är att den skattskyldige ska ha så liten prövningsrätt som möjligt och att bestämmelsen ska kunna tillämpas så samordnat som möjligt i olika situationer. – Vid dessa kriterier spelar det ingen roll i vilken riktning balansräkningen omvandlas.
Skatteförvaltningen har uttryckt sin oro över att regelverket kan ge upphov till divergerande tolkningar. Därför måste reglerna vara så tydliga som möjligt. Skatteförvaltningen anser det inte lämpligt att dess uppgift i första hand blir att bedöma att omvandlingar har utförts korrekt och balansräkningar stämmer. Bestämmelsen kräver å andra sidan inte att någon tredje part bekräftar att omvandlingen har gjorts på rätt sätt.
Finansministeriet har understrukit att jämförelserna ska utgå från de fastställda balansräkningarna. Utifrån det ska den balansräkning som ingår i jämförelsen upprättas som om den vore en officiellt fastställd balansräkning. Det stämmer överens med artikel 4.5 a led ii i direktivet där det sägs att som den hade varit om den hade upprättats "med hjälp av samma metod".
Utskottet instämmer i ministeriets uppfattning och framhåller att den fastställda balansräkningen måste läggas fram i en helt omvandlad form som det sägs ovan. För tydlighetens skull måste bestämmelsen preciseras för att exakt stämma överens med denna tanke. Trots att bestämmelsen inte kräver att den omvandlade balansräkningen fastställs av någon kan den skattskyldige alltid själv lämna en försäkran. I sista är det skattegranskningen som kontrollerar att balansräkningen är korrekt.
Övergångsbestämmelse om gamla lån
Propositionen utnyttjar möjligheten att undanta nettoränteutgifter för gamla lån som alltså tecknats före den 17 juni 2016 från regeln om avdragsbegränsningar. Här avses räntor som betalas till någon utanför koncernen, och är första gången de tas in i lagbestämmelser. För att bestämmelsen ska kunna tillämpas krävs det att det inte sker några förändringar i lånebeloppet eller lånetiden.
Den allmänna åsikten är att övergångsbestämmelserna behövs för att propositionen inte ska påverka tidigare lån eller långfristiga investeringsprojekt retroaktivt. Det är en innebörd som sägs ut klart och tydligt i motiven till propositionen.
Vid utfrågningen av sakkunniga pekades det på detaljmotiven där kravet är att lånet har lyfts före den 17 juni 2016. Den tolkningen har ansetts strida mot syftet med bestämmelsen eftersom det är vanligt vid långvariga projekt att lånet inte tas ut på en gång utan i flera poster.
Finansministeriet har ansett det möjligt att precisera regelverket trots att direktivet inte har någon tydlig definition på vad det betyder att ta upp lånI den engelska versionen av direktivet talas det om "loans which were concluded” och i den svenska versionen om "lån som avtalats före".. Utskottet framhåller att övergångsbestämmelsen är tänkt att tillämpas på lån som det har avtalats om bindande och som ska ha kunnat lyftas senast den 17 juni 2016. Den omständigheten att någon del av lånet lyfts senare hindrar alltså inte att bestämmelsen tillämpas. Om ett låneavtal har ingåtts före den 17 juni 2018 uppfyller det tillämpningsvillkoren, även om lånet lyfts i sin helhet vid en senare tidpunkt.
Utan tvivel kommer det att finnas gränsfall som ställer till med tolkningsproblem, bland annat för att internationella lånekontrakt kan bestå av flera olika delar som tillämpas separat. Då är det kanske inte alltid entydigt när det ska anses att ett låneavtal har ingåtts. I dessa fall lyfter utskottet fram den tolkning som stöder de primära målet med bestämmelsen, även om det här handlar om en undantagsbestämmelse.
Motiven till propositionen bör preciseras enligt detta.
Undantag för infrastrukturprojekt
Direktivet tillåter att lån som används för att finansiera långfristiga offentliga infrastrukturer undantas från tillämpningsområdet. Ett villkor är dock att infrastrukturprojektet tillhandahåller, uppgraderar, driver och/eller upprätthåller en storskalig tillgång i det allmännas intresse.
Propositionen innehåller ändå inte något generellt undantag för infrastrukturprojekt. Bara social bostadsproduktion är för närvarande undantagen från tillämpningsområdet för begränsad ränteavdragsrätt. Detta beror på reglerna om statligt stöd, och de måste beaktas eftersom de nämns i direktivet. Regleringen försvåras dessutom av att direktivet inte har någon exakt definition av infrastrukturprojekt eller exempel på sådana projekt. Därmed är det medlemsstaterna som från fall till fall ska bestämma vilken typ av projekt det handlar om och om det tillåter undantag från regeln.
Vi har att göra med en ny konstellation eftersom infrastrukturprojekt vanligen inte har intressegemenskapslån. Därför har projekten hittills vanligen varit undantagna från begränsningarna. I och med att begränsningarna nu också ska gälla räntor för lån från utomstående, kommer projekt med omfattande lånefinansiering att vara i en annan position. Det i sin tur gör att lånekostnaderna stiger och att det blir svårare att genomföra projekt om det inte går att utvidga tillämpningsområdet för undantaget.
Frågorna kring statligt stöd framgår tydligt av propositionen, men de är komplicerade och kommer att utredas senare. Utskottet anser att det är motiverat att avancera i frågan på det här sättet. Det har bland annat också Sverige gjort och tillsatt en kommitté för att utreda olika alternativ. Dessutom är det känt att ett flertal länder diskuterar frågan med kommissionen. Det vore tydligast om kommissionen så snart som möjligt lade fram kompletterande riktlinjer.
Det är enligt utskottet viktigt att staterna kan utnyttja undantaget i den utsträckning som direktivet tillåter. Före det finns det dock all anledning att ta reda på kommissionens ståndpunkt till statligt stöd i det här fallet, eftersom preliminära förhandlingar än så länge inte har gett någon visshet. Därför kan utskottet inte helt förbehållslöst tillstyrka de alternativ som lades fram vid utfrågningen av sakkunniga, men som i och för sig förefaller lovande. Följaktligen bör Finland gå igenom alternativen tillsammans med kommissionen. Om det behövs kan regelverket införas stegvis. A och O är att tillåtna projekt kan ingå i tillämpningsområdet för undantaget så snart som möjligt. Frågan har stor samhällsrelevans och utskottet föreslår därför två uttalanden (Utskottets förslag till uttalanden).
Vissa frågor
I utfrågningen av sakkunniga kom det fram en del frågor som bör beaktas i bestämmelserna. De gäller bland annat möjligheten att via försäkringsskal kringgå reglerna för koncerngemenskapslån, tolkningsfrågor kring lån av typen back-to-back och användning av holdingbolag i de finansiella strukturerna.
Det är klart att bestämmelserna bara bör kunna tolkas på ett sätt och att de ska vara förutsägbara. Men när vi har att göra med aggressiv skatteplanering, går det inte att ta hänsyn till allt i förväg. Därför är det mer rationellt att införa generella bestämmelser och, som fallet är nu, att de baserar sig på objektiva och samstämmiga omständigheter. I gengäld finns det regelverk om skatteflykt och internprissättning, som det påpekas ovan. De har genererat viktiga avgöranden om ränteavdragsrätten från högsta förvaltningsdomstolen. I rättspraxis har man dessutom frågat sig bland annat om en betalning över huvud taget ska betraktas som ränta och om en post för främmande kapital har inordnats under rätt företag.
Utskottet anser att denna infallsvinkel är befogad med hänsyn till att regelverket har stor relevans och måste kunna kontrolleras.
Uppföljning
Propositionen innebär en stor förändring och den har konsekvenser som i mångt och mycket är oförutsägbara. Detta trots att vi har haft nationella bestämmelser om räntebegränsningar sedan 2014. I den fortsatta beredningen måste därtill det omfattande infrastrukturområdet regleras. Av denna anledning anser utskottet det viktigt att finansministeriet följer vilka konsekvenser lagändringen har för möjligheterna att bedriva företagsverksamhet, på kapitalstrukturen i företagen och på förändringarna i avdragen för ränta på skuld. Vidare bör ministeriet undersöka om det eventuellt förekommer nya typer av skatteplanering och utifrån det bedöma om lagen bör ses över ytterligare.