Tre sammanhängande propositioner

Riksdagen behandlar för närvarande tre propositioner om internationellt bistånd. Genom förslagen i den aktuella propositionen förtydligas den lagstiftning inom inrikesministeriets förvaltningsområde som gäller lämnande och mottagande av internationellt bistånd för att Finland fullt ut ska kunna ge och ta emot internationellt bistånd inom polisens, Gränsbevakningsväsendets och räddningsmyndigheternas ansvarsområde.  

Finland har utfäst sig att fullgöra EU-åtagandena i syfte att göra det möjligt att lämna och ta emot internationellt bistånd. Utskottet ser det som viktigt att vår lagstiftning inte ställer några hinder för att genomföra de här åtagandena. 

I paketet om internationellt bistånd ingår också en proposition med förslag till lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (RP 72/2016 rd) och en proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om försvarsmakten, territorialövervakningslagen och värnpliktslagen (RP 94/2016 rd). Det förstnämnda lagförslaget innehåller bestämmelser om beslutsprocessen i de högsta statsorganen (statsrådets allmänna sammanträde, republikens president och riksdagen) när det gäller lämnande av eller begäran om internationellt bistånd (FvUB 3/2017 rd). I den senare propositionen kompletteras den lagstiftning inom försvarsministeriets förvaltningsområde som gäller internationell verksamhet. Det föreslås bland annat ändringar i bestämmelserna om lämnande av internationellt bistånd och om deltagande i annan internationell verksamhet och om befogenheterna och rätten att använda maktmedel för den personal som lämnar bistånd (FvUU 6/2017 rd). 

Utskottet påpekar att de ovannämnda propositionerna har ett nära samband med varandra och att det därför är angeläget att de lagar som ingår i samtliga tre propositioner om lämnande och mottagande av internationellt bistånd (RP 72/2016 rd, RP 94/2016 rd och RP 107/2016 rd) träder i kraft samtidigt.  

Solidaritetsklausulen och klausulen om ömsesidigt bistånd

Solidaritetsklausulen (FEUF artikel 222) och klausulen om ömsesidigt bistånd i Lissabonfördraget (FEU artikel 42.7) har befäst formerna för att lämna och begära bistånd i olika krissituationer i EU:s medlemsstater. Tillämpningsområdet för solidaritetsklausulen har begränsats till tre icke-statliga hotbilder: terrordåd, naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Klausulen om ömsesidigt bistånd omfattar bistånd i händelse av väpnat angrepp och därmed jämförbart allvarligt hot mot säkerheten. Solidaritetsklausulen ger EU en rättslig grund att agera och förpliktar medlemsstaterna att bistå varandra, medan klausulen om ömsesidigt bistånd endast innefattar den senare dimensionen.  

Propositionens huvudsakliga mål är att genomföra de ändringar i lagstiftningen som krävs i solidaritetsklausulen. Utskottet anser detta mål befogat med beaktande av att solidaritetsklausulens tillämpningsområde tydligt avgränsas till de tre ovannämnda icke-statliga hotbilderna. Huvudrollen i de sannolika situationerna för genomförandet av solidaritetsklausulen ska innehas av medlemsstaternas civila myndigheter, i fråga om Finland särskilt myndigheterna inom inrikesministeriets förvaltningsområde.  

Enligt utredning till utskottet har det efter det att propositionen lämnades till riksdagen kommit fram att klausulen inte nödvändigtvis inskränker sig till uteslutande militära resurser och att Finland också kunde ge en medlemsstat som åberopar klausulen bistånd inom inrikesministeriets förvaltningsområde. Detsamma gäller för Finland, som kan åberopa klausulen och begära stöd och bistånd från en annan medlemsstat. Därför föreslår utskottet på det sätt som framgår av detaljmotiven att den föreslagna 15 d § i gränsbevakningslagen kompletteras så att det gränssäkerhetsbistånd som nämns i bestämmelsen också täcker bistånd enligt klausulen om ömsesidigt bistånd. 

Övriga centrala förslag

Inom inrikesministeriets förvaltningsområde finns en rad instrument på internationell nivå och EU-nivå som polis-, räddnings- och gränssäkerhetsmyndigheterna kan använda för bekämpning och hantering av hot och risker som gäller den interna säkerheten och genom vilka man kan lämna och ta emot bistånd. Som exempel på det samarbete som bygger på lagstiftningen på EU-nivå nämns i propositionsmotiven unionens civilskyddsmekanism, det samarbete som koordineras av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) och det så kallade Prümsamarbetet och Atlassamarbetet, genom vilka man strävar efter att effektivisera samarbetet mellan brottsbekämpande myndigheter och polismyndigheter i syfte att bekämpa terrorism och gränsöverskridande brottslighet.  

De bestämmelser i polislagen (872/2011), räddningslagen (379/2011) och gränsbevakningslagen (578/2005) som gäller förfarandet för beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd preciseras och kompletteras så att Finland kan delta mer effektivt i det internationella polis-, räddnings- och gränsbevakningssamarbetet. Dessutom föreslås ändringar särskilt i bestämmelserna om assistans som myndigheterna ger varandra i utlandet och i tjänstemännens rättigheter och skyldigheter vid internationellt bistånd. 

Till polislagen fogas bestämmelser om beslutsfattandet i Prümsamarbetet och Atlassamarbetet och i övriga situationer där det lämnas och begärs internationellt bistånd. Beslut om att inleda Prümsamarbete eller om att lämna eller begära sådant bistånd som avses i Atlasbeslutet ska enligt förslaget fattas av Polisstyrelsen, om ärendet inte är av särskild betydelse för Finlands inre säkerhet och om det finns anslag och andra resurser som riksdagen har beviljat för verksamheten. I dessa situationer fattas beslutet av inrikesministeriet.  

De ändringar som föreslås i gränsbevakningslagen gäller bland annat lämnande av gränssäkerhetsbistånd i de situationer som solidaritetsklausulen gäller och beslutsfattande om gränsbevakningsväsendets deltagande i Prümsamarbetet och Atlassamarbetet. Beslut om gränssäkerhetsbistånd som Finland begär eller lämnar i de situationer som solidaritetsklausulen gäller ska fattas enligt den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Beslut om gränsbevakningsväsendets deltagande i Prümsamarbetet och Atlassamarbetet ska fattas av chefen för gränsbevakningsväsendet.  

Bestämmelsen i räddningslagen som gäller inrikesministeriets beslutsfattande om att lämna eller begära sådant internationellt bistånd som hör till räddningsväsendet föreslås inte bli ändrad. Men definitionen av bistånd inom räddningsväsendet föreslås bli preciserad. I definitionen beaktas förändringar i den internationella räddningsverksamhetens karaktär och Europaparlamentets och rådets beslut nr 1313/2013/EU om en civilskyddsmekanism för unionen.  

Det föreslås att lagstiftningen om myndighetsassistans till en annan myndighet utanför finskt territorium ska kompletteras. Gränsbevakningsväsendet kan enligt förslaget ge räddningsmyndigheter, polisen och Tullen assistans utanför finskt territorium i uppdrag som omfattas av deras verksamhetsområden. Även på ett havsområde eller inom en ekonomisk zon som hör till en annan EU-medlemsstat kan gränsbevakningsväsendet ge polisen sådan assistans som förutsätter användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel, om medlemsstaten begärt assistans av detta slag av polisen vid ett terrorismbekämpande uppdrag som grundar sig på EU-lagstiftning eller en internationell överenskommelse som är bindande för Finland. Under vissa förutsättningar ska gränsbevakningsväsendet ha rätt att utanför finskt territorium få assistans av försvarsmakten. Assistansen av försvarsmakten kan inte omfatta militära maktmedel eller användning av de befogenheter som föreskrivs för en gränsbevakningsman.  

Även i polislagen föreslås det bestämmelser om en annan finsk myndighets rätt att ge polisen assistans vid utförande av ett polisuppdrag när internationellt bistånd lämnas. Assistansen kan omfatta sådan användning av vapenmakt som är slagkraftigare än användningen av tjänstemannens personliga vapen, som utnyttjar krigsmateriel och som lämpar sig för polisuppdrag eller sådan användning av maktmedel för förhindrande eller avbrytande av terroristbrott som avses i 77 a § i gränsbevakningslagen, om detta är nödvändigt för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. Dessutom görs det ändringar i ordalydelsen i de bestämmelser i polislagen, gränsbevakningslagen och lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen (781/1980) som gäller polisens rätt att få militär handräckning och militärt stöd.  

Ändringar föreslås även i de bestämmelser i polislagen och gränsbevakningslagen som gäller de befogenheter i Finland, den rätt att använda maktmedel och maktmedelsredskap samt vissa andra rättigheter och skyldigheter som tjänstemän från en annan medlemsstat i EU eller från en annan främmande stat har, så att bestämmelserna överensstämmer med kraven för internationellt bistånd. Samtidigt kompletteras bestämmelserna om finska polismäns befogenheter, civilrättsliga och straffrättsliga ansvar och rättsliga ställning i övrigt vid internationellt bistånd samt bestämmelserna om finska gränsbevakningsmäns befogenheter och rättigheter när det gäller användningen av maktmedel vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd.  

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen är behövlig och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.  

Lagförslagens förhållande till den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd

Lagstiftningen inom inrikesministeriets förvaltningsområde innehåller enligt propositionsmotiven inte i alla avseenden tillräckligt heltäckande bestämmelser om beslutsfattandet i situationer som gäller internationellt bistånd. Dessa bestämmelser behövs när EU:s solidaritetsklausul verkställs och även i andra situationer som gäller internationellt bistånd. Förslag till bestämmelser om de högsta statsorganens beslutsförfarande när internationellt bistånd lämnas eller begärs ingår i lagförslaget i propositionen RP 72/2016 rd.  

I alla situationer där internationellt bistånd lämnas eller begärs måste det stå klart hur beslutet om biståndet ska fattas. Särskilt viktigt är det i sådana fall som kräver snabba beslut eller som berör flera sektorer. Därför behöver de nu föreslagna bestämmelsernas förhållande till det beslutsförfarande som föreslås i den ovan nämnda propositionen bli utrett. 

Den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd tillämpas på beslutsfattande om lämnande av internationellt bistånd till en annan stat, till Europeiska unionen eller till en internationell organisation samt begäran om internationellt bistånd av dessa. För att lagen ska vara tillämplig måste det vara fråga om bistånd utifrån artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF, solidaritetsklausulen) eller artikel 42.7 i EU-fördraget (FEU, klausulen om ömsesidigt bistånd). Dessutom kan det röra sig om bistånd som inbegriper betydande militära resurser eller som kan inbegripa användning av militära maktmedel. Lagens tillämpningsområde omfattar också bistånd som är betydelsefullt i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende och bistånd som är vittsyftande och principiellt viktigt.  

Utanför lagens tillämpningsområde lämnas beslutsfattande som gäller annat internationellt bistånd än det som nämns ovan. Bestämmelser om det ingår i den sektorspecifika lagstiftningen, till exempel i räddningslagen, gränsbevakningslagen och polislagen. Om beslutsfattande som gäller lämnande av och begäran om övrigt internationellt bistånd föreskrivs således separat. Från lagens tillämpningsområde utesluts enligt motiven beslutsfattande om internationellt bistånd som inte överskrider tröskeln för tillämpning av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd.  

De lagförslag som ingår i den aktuella propositionen innehåller hänvisningar till förslaget till lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 66/2016 rd) att avsikten är att lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd alltid ska tillämpas när de villkor den föreskriver om är uppfyllda. Därför föreslår grundlagsutskottet att det i bestämmelsehänvisningarna ska skrivas in att procedurbestämmelserna i den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd har företräde.  

På grundval av en utredning till förvaltningsutskottet konstaterar utskottet att det finns skillnader i tillämpningsområde mellan den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och de lagar som ingår i den nu aktuella propositionen. Den förstnämnda lagen ska tillämpas på internationellt bistånd inom inrikesministeriets förvaltningsområde alltid när det gäller bistånd enligt solidaritetsklausulen eller klausulen om ömsesidigt bistånd. Exempelvis ska enligt den föreslagna 15 d § i gränsbevakningslagen lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd tillämpas i de situationer som solidaritetsklausulen gäller. Så förfar man också alltid när biståndet inbegriper användning av militära maktmedel. I andra situationer bestäms beslutsförfarandet enligt vikten av beslutsfattandet. På grundval av det ovan anförda anser utskottet att de hänvisningar som föreslås i propositionen till lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd i huvudsak är tillräckligt exakta. Men utskottet föreslår att hänvisningarna ska preciseras som framgår av detaljmotiven för att de så tydligt som möjligt ska visa vilket beslutsförfarande som iakttas i de specifika situationerna. 

Definitionen av terroristbrott i lagförslagen

I polislagen, lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen och gränsbevakningslagen föreslås bestämmelser om användning av vapenmakt med krigsmateriel. Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande (GrUU 66/2016 rd) att de bestämmelser som föreslås mycket exakt anger de befogenheter som finns tillgängliga. Med tanke på proportionalitetsprincipen är det väsentligt att användningen av vapenmakt med krigsmateriel begränsas till situationer där användningen är nödvändig för att avvärja en överhängande allvarlig fara som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och där det inte finns något lindrigare sätt att avvärja faran. 

Användningen av vapenmakt med krigsmateriel är enligt grundlagsutskottets utlåtande i 9 kap. 2 a § 2 mom. i polislagen och i 77 a § 1 mom. i gränsbevakningslagen avgränsad på tillbörligt sätt till situationer där det är fråga om att förhindra eller avbryta de allvarligaste terroristbrotten som avses i 34 a kap. i strafflagen (34 a kap. 1 § 1 mom. 2—7 punkten och 2 mom. i strafflagen). En sådan avgränsning ingår också i 4 § 1 mom. i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. Regeringen föreslår inga ändringar i det momentet nu. I 2 kap. 17 § i förslaget till polislag blir det däremot i viss mån oklart om avsikten är att användningen av vapenmakt med krigsmateriel ska utvidgas så att vapenmakten också ska kunna användas för att förhindra och avbryta andra terroristbrott.  

Förvaltningsutskottet föreslår som framgår av detaljmotiven att bestämmelsen ska preciseras så att behörigheten för användningen av vapenmakt med krigsmateriel i alla avseenden endast begränsas till de grövsta terroristbrotten. 

Andra myndigheters assistans till polisen vid lämnande av internationellt bistånd

Utmaningarna i fråga om inre säkerhet och de gränsöverskridande hoten kräver allt intensivare samarbete mellan olika aktörer. Det internationella samarbetet kan kräva att Finland sänder sådant bistånd till utlandet som hör till flera än en myndighets förvaltningsområde, eller på motsvarande sätt att Finland begär bistånd från en annan stat, från EU eller från en internationell organisation. Följaktligen är det angeläget att det i lagstiftningen finns så omfattande beredskap som möjligt för situationer där det kan bli aktuellt att lämna internationellt bistånd. 

Det internationella biståndet består inom inrikesministeriets förvaltningsområde av bistånd som den behöriga myndigheten (polisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet) lämnar eller begär inom sitt verksamhetsområde. Biståndet kan också inkludera bistånd från en annan finsk myndighet till den behöriga myndigheten. När beslutet om det samlade bistånd som ska lämnas eller begäras har fattats ska den behöriga myndigheten mobilisera biståndet. Den myndighet av vilken biståndet begärs fattar beslut om att lämna bistånd i överensstämmelse med lagstiftningen inom sitt eget verksamhetsområde. Förfarandet är alltså detsamma som när handräckning ges i Finland. 

Propositionen utgår från den nuvarande behörighetsfördelningen mellan myndigheterna. De finska myndigheterna måste ha samma befogenheter vid internationellt bistånd som inom Finlands territorium för att det inte ska uppstå oklarheter om befogenheterna i krissituationer. Det är väsentligt också med avseende på utbildningen för myndigheterna och resurstilldelningen.  

Med stöd av den nuvarande lagstiftningen om handräckning kan polisen få handräckning av en annan myndighet för utförande av polisuppgifter endast inom finskt territorium. Dessutom finns det i den verksamhetsspecifika lagstiftningen bestämmelser som ska tillämpas när andra myndigheter ger assistans till polisen. Syftet med den föreslagna regleringen är att ge Finland möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt delta i internationellt samarbete. Det föreslås att polislagen kompletteras med omfattande bestämmelser om polisens möjlighet att ta emot assistans av en annan finsk myndighet när polisen utför polisuppdrag utomlands samt om fattande av beslut om assistansen. 

Med stöd av den föreslagna regleringen har polisen möjlighet att i polisuppdrag utnyttja andra myndigheters särskilda sakkunskap, personalresurser eller materiel i krävande situationer även utanför finskt territorium. Det kan exempelvis handla om situationer som omfattas av solidaritetsklausulen. Assistans får begäras endast om polisens resurser är otillräckliga för lämnandet av internationellt bistånd eller om det för biståndet behövs specialpersonal eller specialmateriel som polisen saknar. 

En väsentlig ändring jämfört med nuläget är att Försvarsmakten kan ge polisen assistans som utnyttjar krigsmateriel och innefattar användning av vapenmakt också utomlands när det gäller att på begäran av en annan stat ge bistånd för bekämpning av terrorism. Tidigare har försvarsmaktens assistans till polisen inskränkt sig till expertis och materiel. Gränsbevakningsväsendet kan framöver ge polisen bistånd som förutsätter användning av maktmedel som utnyttjar beväpning som skaffats som krigsmateriel i situationer som gäller bekämpning av terrorism inom EU-staternas havsområde. Dessa uppdrag utförs alltid under polisens ledning. 

I 9 kap. 2 a § 4 mom. i polislagen föreslås en ny typ av bestämmelse om att inrikesministeriet av särskilda skäl kan begära att en annan finsk myndighet ger polisen assistans utan att en finsk polisman är närvarande vid lämnandet av internationellt bistånd. I dessa situationer får biståndet inte omfatta användning av maktmedel. Utskottet inskärper att den föreslagna bestämmelsen innebär ett undantag från den utgångspunkten att uppdrag som hör till polisen utförs under polisens direkta ledning och närvaro också vid internationellt bistånd.  

Enligt erhållen utredning betonas det vid nationell handräckning och i anvisningarna om handräckningen att Försvarsmaktens handräckningsavdelning ska ledas av den behöriga myndighet som begärt handräckning, när handräckningen ges till en annan myndighet. Kravet på tydlighet i förfarandena framhävs vid internationellt bistånd. Försvarsutskottet anser i sitt utlåtande (FsUU 1/2017 rd) att det behöver finnas en finsk polisman närvarande vid alla biståndsuppdrag, också i de fall där inga maktmedel används.  

Förvaltningsutskottet konstaterar att syftet med de föreslagna bestämmelserna i polislagen är att smidigt möjliggöra att Finland i alla lägen kan delta i att lämna internationellt bistånd för att utföra polisuppdrag. Men utskottet vill ändå betona att polisen är ansvarig myndighet vid lämnande och mottagande av internationellt bistånd och vid annat internationellt samarbete som omfattas av polisens ansvarsområde. Därför kan en annan myndighet inte ensam lämna internationellt bistånd inom polisens ansvarsområde. Utskottet föreslår att lagförslaget ändras till denna del. Den föreslagna ändringen betonar tydligheten i befogenheterna vid internationellt bistånd. 

Sampatrullering och förfarande i brådskande situationer

En främmande stats behöriga tjänsteman har enligt den föreslagna 9 c § i 9 kap. i polislagen rätt att i Prümsamarbete och Atlassamarbete inom finskt territorium i enlighet med order och anvisningar av en finsk polisman utöva en polismans sådana befogenheter som en finsk polisman med stöd av sina befogenheter anvisar tjänstemannen. Också användning av maktmedel är möjligt under en finsk polismans uppsikt. Om det gäller verksamhet som sker med stöd av Prümbeslutet, kan främmande staters behöriga tjänstemän också agera under en finsk gränsbevakningsmans eller tullmans uppsikt.  

Propositionen har en bestämmelse om att verkställa Prümfördraget, som föregår Prümbeslutet. Fördraget ger möjligheter för de avtalsslutande parternas myndigheter att gå över gränsen i brådskande situationer utan begäran. Denna reglering är fortfarande i kraft. De stater som har landgräns mot Finland är inte parter i Prümfördraget. Tillämpningen av detta antas därför bli obetydlig.  

Prümbeslutet har ingen bestämmelse om brådskande situationer. Möjligheter finns ändå för gemensamma patruller och gemensamma insatser mellan medlemsstater för att skydda ordning och säkerhet. Medlemsstaterna får nationellt meddela närmare föreskrifter om innehållet i gemensamma patruller och insatser. De praktiska detaljerna ska fastställas i en överenskommelse om genomförandet mellan de behöriga myndigheternas.  

Enligt erhållen utredning har det redan genomförts en omfattande utbildning mellan Finland och Sverige för att genomföra en så kallad sampatrullering i det norra området. Målet är att inleda sampatrullering när båda länderna har satt Prümbeslutet i kraft nationellt. De praktiska detaljerna kring samarbetet ska enligt erhållen utredning avtalas mellan Polisstyrelsen och Sveriges motsvarande myndighet. Men för närvarande utreds huruvida det behövs en mellanstatlig överenskommelse om saken. Sampatrulleringen ska till sin karaktär vara fortlöpande, och syftet är att i brådskande situationer kan parterna agera på varandras territorium utan närvaro av en polisman från den mottagande staten men under dennes uppsikt och med dennes godkännande. Prümbeslutet utgår från att tjänstemännen i den utsändande staten huvudsakligen verkar inom värdstatens territorium i närvaro av en behörig tjänsteman från värdstaten. En brådskande situation är ett motiverat undantag från detta krav på närvaro.  

I sådana situationer kan order och anvisningar ges på förhand, och den andra medlemsstatens tjänsteman ska om situationen så kräver ha kontakt med den finska tjänstemannen via tekniska hjälpmedel för att få ytterligare anvisningar eller order. Situationen kan bli aktuell till exempel vid Finlands västra landgräns där avstånden är särskilt långa. Då kan en svensk eller norsk patrull vara verksam på den finska sidan utan finska myndigheters närvaro, men under en finsk tjänstemans ledning och översyn.  

Finland har inget fördrag för brådskande situationer med Sverige eller Norge inom polisens ansvarsområde. Bestämmelser om internationellt samarbete inom polisens ansvarsområde på vilket det inte kan tillämpas nationell lagstiftning eller EU-lagstiftning eller ett fördrag, ingår i 9 kap. 9 b § i den föreslagna polislagen. Bestämmelsen möjliggör exempelvis att en norsk polisman kan komma in på Finlands territorium för att utföra en polisuppgift. I paragrafen förutsätts beslut av inrikesministeriet och den lämpar sig således inte till exempel för situationer där omedelbar livsfara föreligger. Utskottet ser det som viktigt att finna en fungerande lösning också för dessa situationer så snart som möjligt. 

Anställningsvillkor utomlands

I den föreslagna 9 g § i 9 kap. i polislagen föreskrivs att på en polismans tjänsteplikt och rättigheter när polismannen utför ett i polislagen avsett tjänsteuppdrag utanför finskt territorium tillämpas samma bestämmelser och föreskrifter som gäller för tjänsteuppdrag som utförs i Finland. Också på en gränsbevakningsmans tjänsteplikt och rättigheter när han eller hon utför uppdrag som avses i 15 b—15 d § i gränsbevakningslagen utanför finskt territorium tillämpas enligt 35 h § i gränsbevakningslagen samma bestämmelser och föreskrifter som gäller för tjänsteuppdrag som utförs i Finland, om inte den mottagande staten med stöd av EU:s lagstiftning eller en internationell överenskommelse begränsar rättigheterna. 

Tjänstemän som deltar i internationellt samarbete omfattas fortfarande av den nationella lagstiftningen om tjänsteförhållanden, och statens allmänna och avtalsområdenas preciserande tjänstekollektivavtal tillämpas på dem. Det är i regel poliser som utbildats för internationellt samarbete som deltar i Prüm- och Atlassamarbetet. Gränsbevakningsväsendets tjänstemän förordnas för att lämna gränssäkerhetsbistånd i utlandet utifrån det kvantitativa och kvalitativa behovet enligt den lägesbild som sammanställts för respektive insats. Enligt vad utskottet erfar används i dessa uppgifter som utgångspunkt gränsbevakningsmän som har anmält intresse för internationella uppdrag genom att frivilligt söka sig till Gränsbevakningsväsendets internationella beredskapsstyrka. De uppgifter som hänför sig till lämnandet av gränssäkerhetsbistånd är tjänsteuppdrag för gränsbevakningsmän, och bestämmelserna om tjänsteresor ska följas när uppdragen utförs. Enligt uppgifter till utskottet kan de skyldigheter att lämna internationellt bistånd som följer av den nya lagstiftningen fullgöras på frivillig basis. Detta är av betydelse med tanke på motivationen för dem som deltar i internationella uppdrag.  

Bestämmelser om anställningsförhållandet och ställningen i biståndsverksamheten för den finländska personal som deltar i lämnande av bistånd vid räddningsinsatser finns i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004).  

I propositionsmotiven konstateras att på polismän som deltar i lämnande av internationellt bistånd och på gränsbevakningsmän som i en annan EU-medlemsstat lämnar gränssäkerhetsbistånd som bygger på solidaritetsklausulen ska tillämpas den lag om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag som är under beredning vid den tid då propositionen lämnas. Lagen (1522/2016) trädde i kraft den 1 januari 2017. Därför föreslår utskottet ändringar som framgår av detaljmotiveringen i lagförslag 1 och 7.