Klimatmålen för trafiken

Syftet med propositionen är att genomföra det ändrade direktivet om byggnaders energiprestanda ((EU) 2018/844, nedan EPBD 2018-direktivet), som innehåller skyldigheter i anslutning till laddningsinfrastrukturen för elbilar samt systemen för fastighetsautomation och fastighetsstyrning. Propositionen baserar sig på regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering, där det konstateras att målet är att fastställa ett minimiantal platser för sådan laddningsinfrastruktur för elbilar som ska byggas i samband med omfattande renoveringar samt att undanröja administrativa hinder för byggandet av laddningsinfrastruktur för elbilar framför allt i husbolag. Regeringen föreslår att direktivet i huvudsak genomförs enligt de grundläggande kraven i det, men till vissa delar föreslås mer ambitiösa krav än i direktivet. 

Enligt Finlands klimatplan på medellång sikt har den icke-handlande sektorn, alltså den så kallade ansvarsfördelningssektorn, störst potential att minska utsläppen från trafiken. Därför är målet att minska utsläppen från trafiken med ungefär hälften fram till 2030 jämfört med läget 2005 och uppnå fossilfrihet senast 2045. Detta mål kräver ett brett spektrum av åtgärder, varav en är en betydande ökning av laddningsberedskapen och antalet laddningspunkter i fastigheter. 

Utskottet ställer sig positivt till att direktivet genomförs på ett sätt som kostnadseffektivt stöder utvecklingen i enlighet med Finlands klimatmål. Eftersom antalet elbilar fortfarande är litet bör uppbyggnaden av beredskap för laddningspunkter inte överdimensioneras. Inte heller bör man investera i lösningar som snabbt kan bli tekniskt föråldrade. Onödigt omfattande beredskap kan ta resurser från andra investeringar som bidrar till uppnåendet av klimatmålen. En underdimensionerad beredskap kan å sin sida fördröja den förväntade elektrifieringen av fordonsparken. Utskottet anser att det är betydligt förmånligare att bygga upp beredskap för laddningspunkter i samband med nybyggnad och omfattande renoveringsprojekt än att installera laddningsstationer i efterhand, varför det i dessa situationer är förnuftigt att förbereda sig på laddningspunkter genom att bygga upp beredskap. Till exempel kan möjligheten att ladda bilen på arbetsplatsen också vara en förutsättning för anskaffning av elbil för att man ska kunna vara säker på att laddningen räcker till. 

Även ekonomiutskottet konstaterar i sitt utlåtande att främjandet av en övergång till elpersonbilar är en förutsättning för regeringsprogrammets mål om koldioxidneutralitet och halvering av utsläppen från trafiken. 

Miljöutskottet betonar att regeringens proposition inte innebär några ändringar i en konsekvent teknikneutral klimatpolitik. Målen att öka användningen av till exempel biodrivmedel och biogas genomförs på samma sätt som tidigare genom annan lagstiftning. Utskottet framhåller att alla åtgärder för att uppnå målen för minskning av utsläppen från trafiken behövs och måste nås så snart som möjligt. Också ekonomiutskottet menar i sitt utlåtande att man i tillämpningsanvisningarna för lagen bör se till att anvisningarna är neutrala i fråga om metod och teknik. Miljöutskottet instämmer i att regleringen också bör stödja en utbredning av den infrastruktur som krävs för elcyklar, även om den egentligen inte hör till tillämpningsområdet för EU-lagstiftningen om laddningspunkter. 

I propositionen eftersträvas teknikneutrala bestämmelser och valmöjligheter för byggnadens ägare, dock så att de tekniska krav som ställs på laddningspunkter i EU-lagstiftningen uppfylls. De laddningspunkter som avses i 9 § ska till sina tekniska egenskaper utgöra sådana normala eller snabba laddningsstationer som avses i de tekniska specifikationerna i bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen. Enligt det direktivet har en normal laddningsstation en effekt på 3,7–22 kW och en snabb laddningsstation en effekt på mer än 22 kW. I dessa tekniska specifikationer beskrivs miniminivån för laddningsstationernas tekniska egenskaper närmare. Det är alltid möjligt att installera anordningar med mer avancerade tekniska egenskaper i en byggnads laddningspunkter. 

Sättet att genomföra direktivet

EPBD 2018-direktivet innehåller krav på anläggning av laddningspunkter och beredskap för elbilar på parkeringsplatser i anslutning till bostadsfastigheter och andra fastigheter. Parkeringsplatserna kan finnas inuti själva byggnaden eller utanför den så att de angränsar till den. I Finland finns parkeringsplatserna huvudsakligen i byggnadens omedelbara närhet och inte inuti själva byggnaden. Skyldigheterna gäller endast nya byggnader eller byggnader som ska genomgå omfattande renoveringar, med det undantaget att byggnader som inte är bostadshus och i anslutning till vilka det finns mer än 20 parkeringsplatser ska uppfylla de installationskrav som ingår i lagförslaget senast den 1 januari 2025. 

I fråga om nya bostadshus och bostadshus som genomgår större renoveringar föreslås ett regleringssätt som överskrider direktivets grundnivå. Skyldigheten ska gälla hus med minst 5 parkeringsplatser, jämfört med att direktivet anger fler än 10 parkeringsplatser som gräns. 

I fråga om byggnader som inte är avsedda för bostäder, både nya sådana och sådana som genomgår större renoveringar, med mer än 10 parkeringsplatser, är det enligt EPBD 2018-direktivet tillräckligt att installera en laddningspunkt och ledningsinfrastruktur för var femte parkeringsplats, för att i ett senare skede möjliggöra installation av laddningspunkter. I propositionen föreslås kravet enligt grundnivån gälla då det finns färre än 50 parkeringsplatser. Grundnivån i direktivet överskrids först i sådana byggnader som har över 50 parkeringsplatser och även då är det maximala kravet tre normala laddningspunkter eller en snabb laddningspunkt. Kravet på beredskap för laddningspunkter föreslås bli större än grundnivån i EPBD 2018-direktivet, om parkeringsplatserna är 11–30 till antalet. I sådana fall ska beredskap installeras på minst 50 procent av parkeringsplatserna. Beredskapen ska enligt propositionen vara förenlig med grundnivån i direktivet, om parkeringsplatserna är fler än 75. Om det finns mer än 30 parkeringsplatser ska beredskap för laddningspunkter installeras på minst 20 procent av parkeringsplatserna, dock så att det finns beredskap för laddningspunkter på minst 15 parkeringsplatser. I propositionen föreslår regeringen att alla befintliga byggnader som inte är bostadshus och som har fler än 20 parkeringsplatser ska ha minst en laddningspunkt senast den 31 december 2024. Detta krav motsvarar grundnivån i EPBD 2018-direktivet. 

Enligt propositionsmotiven utförs uppskattningsvis 90 procent av laddningen hemma eller på arbetsplatserna, och därför är det viktigt att främja privata laddningspunkter utöver utvecklingen av det offentliga laddningsnätet. I propositionen räknar regeringen med att största delen av de 292 000 företagen i Finland sannolikt inte alls omfattas av skyldigheterna i lagen, eftersom skyldigheterna gäller byggnader som inte är bostadshus och har fler än 10 parkeringsplatser. 

Utskottet anser att det är motiverat att från tillämpningsområdet utesluta byggnader som ägs och används av mikroföretag, när det gäller skyldigheterna för nya byggnader och byggnader som genomgår större renoveringar såväl som för befintliga byggnader som avses i 7 §. Utskottet föreslår därför att 10 § i lagförslaget ändras på det sätt som framgår av detaljmotiveringen. Dessutom anser utskottet att lättnaden gällande mikroföretag också ska omfatta befintliga byggnader som inte är bostadshus och som avses i 7 §. 

Understöd

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA har beviljat understöd för att bygga laddningsinfrastruktur för elbilar från och med hösten 2018, då stödbeloppet var 1,5 miljoner euro per år. I år används 5,3 miljoner euro, vilket enligt ARA:s uppskattning gör det möjligt att bevilja stöd för fler än 5 000 laddningspunkter. Understödet är 35 procent av de faktiska kostnaderna, dock högst 90 000 euro. Om hälften av laddningsplatserna har en effekt på minst 11 kW, kan stödet dock utgöra upp till 50 procent av kostnaderna. Ett villkor är att den berörda sammanslutningen bygger beredskap för minst 5 laddningspunkter. Understöd kan också beviljas för anskaffning av laddningsanordningar. Understödet kan sökas av sammanslutningar som äger bostadshus (t.ex. husbolag och hyreshussamfund) och parkeringsbolag som de äger. På understödet tillämpas de minimis-förordningen, vilket betyder att det kumulativa stödet till en stödmottagare kan vara högst 200 000 euro under 3 års tid. 

Stöd beviljas inte för fullgörande av de lagfästa skyldigheterna. När de nya bestämmelserna träder i kraft beviljas stöd exempelvis inte för ledningsinstallationer vid nybygge eller större renoveringar av bostadshus. I fråga om befintliga bostadshus kan ARA däremot bevilja sammanslutningar som äger bostadshus understöd för ändringar i fastigheters elsystem som krävs för laddningspunkter för elbilar. 

Anslaget i statsbudgeten har också använts för att stödja anskaffning av renodlade elbilar och gas- eller etanolkonvertering av gamla bilar. För att främja anskaffning av nyare bilar har det gjorts försök med skrotningspremie. I sitt betänkande MiUB 1/2018 rd om den klimatpolitiska planen på medellång sikt framhåller utskottet att med tanke på målet att elektrifiera personbilstrafiken i större skala och öka mängden gasdrivna bilar är det nödvändigt att utvecklingen påskyndas med hjälp av incitament, eftersom beloppet av anskaffningsstödet för elbilar inte räcker till för att hålla ökningen av eldrivna fordon på samma nivå som i föregångarländerna. Utskottet inskärpte även då att till exempel biodrivmedel och elektrifiering av trafiken (och introduktion av gasdrift) inte bör ses som motstridiga mål, utan att biodrivmedel snarare är ett viktigt sätt att minska på utsläppen under en övergångsperiod. 

Att utrusta byggnader med laddningspunkter eller beredskap för sådana

Enligt den föreslagna 2 § om tillämpningsområdet ska lagen endast tillämpas på byggnader där energi används för att påverka inomhusklimatet. Andra typer av byggnader berörs inte, med undantag för parkeringshus. Förpliktelserna gäller den som påbörjar ett byggprojekt och förslaget stöder sig även i övrigt på strukturerna i markanvändnings- och bygglagen. Därför föreslås lagen heta lag om laddningspunkter för elfordon och om beredskap för sådana laddningspunkter ”i anslutning till byggnader” (på finska ”rakennuksissa”, dvs. i byggnader). Parkeringsplatserna finns i allmänhet inte inuti byggnaden utan utanför den, varför en del av de föreslagna paragrafrubrikerna är formulerade ”utrustande av nya byggnader” med laddningspunkter eller beredskap för sådana. Utskottet anser att det är bättre att de formuleringar som används i lagen så väl som möjligt motsvarar verkligheten, alltså att laddningspunkterna och beredskapen för dem snarare finns i anslutning till byggnaderna än inuti själva byggnaderna. Därför föreslår utskottet några små ändringar i paragrafernas ordalydelse så som närmare framgår av detaljmotiveringen. 

Direktivet utgår från att parkeringsplatserna finns antingen i byggnaden eller på den fastighet där byggnaden är belägen. Med placering inuti byggnaden avses enligt detaljmotiveringen till propositionen att parkeringsplatserna ligger på byggnadens källarplan, våningsplan eller takplan ute. Det väsentliga i fråga om en fastighet är den fysiska närheten till byggnaden. Medlemsstaterna får vid genomförandet beakta kompletterande kriterier för huruvida parkeringsområdet och byggnaden har en fysisk/teknisk koppling, om parkeringsområdet endast eller huvudsakligen används av dem som använder byggnaden samt om parkeringsområdet och byggnaden ägs gemensamt. Kommissionen har till exempel betonat att även om parkeringsområdet inte fysiskt angränsar till en byggnad och det finns ett grönområde mellan området och byggnaden bör förpliktelserna lämpligen tillämpas om det mellan parkeringsområdet och byggnaden finns ett klart samband till exempel i fråga om ägande och/eller användning. Utskottet betonar att den här ståndpunkten har stor relevans ur tolkningssynpunkt, eftersom det handlar om genomförandet av direktivet. 

Av 7 § i lagförslaget framgår att regleringen bara gäller byggnader som är i bruk. Enligt motiveringen till bestämmelsen föreligger det inte heller någon skyldighet att installera en laddningspunkt om rivning av byggnaden planeras. Utskottet påpekar att byggnader som avses bli rivna i regel inte längre är i bruk. Villkoret att byggnaden ska vara i bruk beaktar alltså också de situationer där tillstånd till rivning har sökts eller anmälan gjorts. Utskottet understryker att avgränsningen att byggnaden ska vara i bruk har stor betydelse. I synnerhet på små orter kan det finnas tomma byggnader med stora parkeringsområden, men där det inte längre bedrivs någon verksamhet och som inte kunnat säljas till någon ny aktör. De lagfästa skyldigheterna gäller inte dessa situationer eftersom byggnaderna inte är i bruk. 

Begreppet större renovering

De skyldigheter som anges i lagförslaget uppkommer i huvudsak vid nybygge och vid sådana större renoveringar av byggnader som kräver bygglov enligt markanvändnings- och bygglagen. Omfattningen av renoveringen är dock en mer väsentlig faktor än bygglovsplikten. Enligt 3 § 3 punkten i lagförslaget avses med större renovering en renovering där de på återuppbyggnadskostnaderna baserade totala kostnaderna för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 procent av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen. Det väsentliga är att man i samband med renoveringen också reparerar parkeringsplatser eller parkeringsplatsernas eller byggnadens elsystem. 

Direktivet EPBD 2010 gör det möjligt att definiera större renovering på två olika sätt. Medlemsstaten får besluta vilken metod som ska användas, antingen genom tillämpning av en procentandel (25 %) av byggnadens klimatskalarea eller byggnadens värde. I miljöministeriets förordning (2/17) baserar sig definitionen på byggnadens värde utifrån återuppbyggnadskostnaderna, och samma grund föreslås bli tillämpad i den föreslagna lagen. Förordningen har anmälts till Europeiska kommissionen som ett led i genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda (omarbetning). Förordningen har varit i kraft i tre år och det har inte förekommit några problem med tillämpningen av den. Enligt definitionen är det fråga om större renovering om de på återuppbyggnadskostnaderna baserade totala kostnaderna för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 procent av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen. I procentandelen inräknas inte bland annat byggnadens stomme och grund, konstruktioner och ytmaterial inomhus, elinstallationer eller exempelvis hissar och balkonger i bostadsvåningshus. 

Utskottet betonar att det tekniska värdet av likartade byggnader är oberoende av läge och konjunkturer. Den priselasticitet som beror på läget är bunden till marken och utelämnas därför vid beräkningen av det tekniska värdet. Konjunktureffekten å sin sida visar på entreprenörernas eller materialindustrins benägenhet att delta i genomförandet av projektet. Benägenheten inverkar inte på det tekniska värdet, så den beaktas inte när det tekniska värdet beräknas. I ett exempelfall som ingick i en undersökning i samband med beredningen av miljöministeriets förordning (2/17) överskreds 25-procentsgränsen ännu inte vid en renovering som gick ut på att sanera ytterväggar, fönster, ytterdörrar och yttertak i ett flervåningshus samtidigt som systemet för produktion, distribution och överföring av värme totalrenoverades. Däremot överskrids 25-procentsgränsen om den här renoveringen av samtliga delar av klimatskalet kombineras med en totalrenovering av vattenledningar, avlopp samt vatten- och avloppsarmatur. 

I samband med beredningen av miljöministeriets ovannämnda förordning har det tagits fram en Excel-baserad räknare som kan användas för att beräkna om procentandelen för planerade reparationer överstiger 25-procentsgränsen. Räknaren kan användas både av dem som påbörjar ett byggprojekt och av de kommunala byggnadstillsynsmyndigheterna. Utskottet ser det som viktigt att definitionen tolkas samordnat på olika håll i landet. Tillräcklig utbildning och rådgivning och användning av räknaren är viktiga för att uppnå detta mål. 

Beslutsfattandet i bostadsaktiebolag

Propositionen inverkar inte på fördelningen av kostnaderna för installation av laddningspunkter i husbolaget. 

Utskottet noterar att husbolagets beslutsförfarande i fråga om beredskap för laddningspunkter (ledningsinfrastruktur) och installation av laddningspunkter påverkas av huruvida renoveringen är sedvanlig i den mening som avses i lagen om bostadsaktiebolag, huruvida den genomförs på de bilplatser vars besittning bygger på aktieinnehav eller på de bilplatser som bolaget besitter, om dess inverkan på vederlaget är skälig och om den i övrigt är förenlig med likställighetsprincipen i lagen om bostadsaktiebolag. Begreppet ”sedvanlig” är väsentligt i och med att om renoveringen kan anses vara sedvanlig blir det i regel möjligt att med enkel majoritet besluta om dess genomförande på de bilplatser som bolaget besitter (6 kap. 31 § 1 mom. i lagen om bostadsaktiebolag). Sedvanligt är vad som kan anses vara vanligt och normalt i boendet, men begreppet förändras över tid. Om bolaget ska besluta om genomförande av en renovering som gäller laddningspunkter på de bilplatser vars besittning bygger på aktieinnehav och alla aktieägare inte har en sådan bilplats, måste majoriteten av de aktieägare som besitter bilplatser ställa sig bakom beslutet, och bolaget kan ta ut vederlag för kostnaderna bara hos de aktieägare som besitter bilplatser (6 kap. 32 § 5 mom. i lagen om bostadsaktiebolag).Om de lagfästa kriterierna för sedvanlig renovering och aktieägares betalningsskyldighet inte uppfylls, kan beslutet om installation av laddningspunkter fattas på så sätt att vederlaget för kostnaderna endast ska betalas av de aktieägare som samtyckt till detta och som använder laddningspunkterna samt av nya ägare till dessa aktier (6 kap. 33 § 1 mom. i lagen om bostadsaktiebolag). Den föreslagna lagen ger inte heller aktie-ägarna rätt att utföra sådant ändringsarbete utanför sin lägenhet som behövs för installation av en laddningspunkt, så för sådant ändringsarbete behövs fortfarande alltid bolagets samtycke (5 kap. 8 § i lagen om bostadsaktiebolag). 

Utskottet anser att beslutsförfarandet för installation av laddningspunkter för elbilar eller beredskap för sådana laddningspunkter med anknytande kostnadsfördelning i bostadsaktiebolag är förenat med gränsdragningar som kräver ingående analys. Justitieministeriet har inlett en kartläggning av behoven att ändra lagen om bostadsaktiebolag. Avsikten är att väga in miljö- och klimatmålen, aktieägarnas boendebehov och boendekostnader samt de behov som hänför sig till skötseln av husbolagens förvaltning och fastighetsskötsel. Det är också nödvändigt att beakta den snabba utvecklingen av laddningstekniken för elbilar. Utskottet anser att detta är mycket viktigt och vill påskynda arbetet med utredningen och behövliga ändringsförslag för att oklarheter i husbolagens interna beslutsprocess inte ska bli ett hinder för anskaffning av elbilar. 

Tillsyn

Enligt 17 § i lagförslaget fördelas tillsynsuppgifterna mellan Transport- och kommunikationsverket och den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten. Enligt förslaget ska Transport- och kommunikationsverket övervaka att det i befintliga byggnader som inte används för boende installeras laddningspunkter i enlighet med de lagfästa skyldigheterna. Däremot ska installationen av laddningspunkter och beredskap för sådana i nya byggnader och byggnader som ska genomgå större renovering övervakas av den kommunala bygglovsmyndigheten i samband med behandlingen av bygglovet. 

Tillsynen i fråga om laddningspunkter i befintliga byggnader som inte är bostadshus är inte kopplad till tillståndsförfarandet enligt markanvändnings- och bygglagen, eftersom skyldigheten i dessa fall aktualiseras inom en viss tidsfrist. Tillsynen över befintliga byggnader är således en ny typ av tillsynsuppgift som inte på ett naturligt sätt lämpar sig för den kommunala byggnadstillsynsmyndigheten. Transport- och kommunikationsverket är för närvarande tillsynsmyndighet enligt lagen om distributionsinfrastruktur och övervakar de publika laddningspunkterna i hela landet, så uppgiften ger verket en stärkt position som tillsynsmyndighet för laddningspunkter. 

Utskottet anser att de argument som lagts fram är godtagbara, särskilt på grund av att kommunerna har förhållit sig negativa till ökade uppgifter. Utskottet anser dock att uppföljningen av hur lagen fungerar bör inbegripa granskning av hur fördelningen av tillsynsbefogenheterna fungerar. 

Grundlagsutskottets utlåtande

I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att lagarna kan stiftas i vanlig lagstiftningsordning. I de aktuella bestämmelserna är det fråga om skyldigheter som gäller byggnadens ägare och den som påbörjar ett byggnads- eller reparationsprojekt. Syftet är att förbättra byggnaders energiprestanda och bromsa klimatförändringen. Regleringen har vägande godtagbara grunder som hänför sig till 20 § i grundlagen. På grund av sitt syfte och innehåll strider den inte heller mot proportionalitetskravet. Bland annat bestämmelserna om övergångstider och avgränsningar av skyldigheterna är relevanta här. Det har också betydelse att skyldigheterna framför allt gäller juridiska personer och att byggnader som ägs och används av mikroföretag dessutom har uteslutits från tillämpningsområdet för vissa skyldigheter.