Medelinkomsttagarna drabbas hårdast av de sänkta dagpenningsbeloppen
De nedskärningar som regeringen föreslår leder till betydliga sänkningar av sjukdagpenningen, rehabiliteringspenningen och föräldrapenningen. Det finns ingen ingående konsekvensbedömning av hur sänkningarna drabbar löntagarna med hänsyn till olika inkomst- och dagpenningsnivåer. I samband med att sakkunniga hörts har utskottet emellertid fått information som visar att de som tjänar 30 000—56 000 euro om året får stå för notan när den s.k. brytpunkten för ersättningssatserna justeras nedåt. I synnerhet medelinkomsttagarna (ca 3 000 e/månad) kommer att bli lidande. På den här inkomstnivån blir sjukdagpenningen och rehabiliteringspenningen rentav 9—10 procent lägre. Ovanför den övre gränsen ligger ändringen på samma nivå (10,76 euro/dag), vilket innebär att de löntagare som tjänar mest lider relativt sett minst. De högsta dagpenningarna skulle sänkas med bara 5 procent. Förmånsnedskärningarna kommer också att riktas till arbetsgivare som betalar lön för sjukdomstid och rehabiliteringstid. I beredningen borde man absolut ha utgått från flera modeller som skulle ha berört de olika inkomstnivåerna mer rättvist. Det finns också skäl att konstatera att effekterna på statsfinanserna av de förmånsnedskärningar som via FPA görs i arbetsinkomstförsäkringen är obetydliga.
Intresset för att delta i rehabilitering minskar
De senaste åren har strävan att förlänga tiden i arbetslivet haft hög prioritet i samhället. Ett sätt att åstadkomma detta är att framhålla att rehabilitering ska komma i första hand samtidigt som rehabiliteringen görs attraktivt. Genom de åtgärder regeringen nu föreslår blir det dock allt mindre sporrande att delta i rehabilitering, medan sjukpension riskerar bli ett ekonomiskt intressantare alternativ. Det är ingen ändamålsenlig socialpolitik. Rehabilitering spelar en viktig roll för att stödja personer med funktionsnedsättning och för återgång i arbetslivet. När sparåtgärderna sänker rehabiliteringspenningen känns det inte lockande att delta i rehabilitering och det här står i konflikt med strävan att förlänga arbetslivet.
Regeringen ser kvinnor som sparobjekt och ökar deras ansvar för vård och omsorg
Nedskärningen av föräldradagpenningen gäller så gott som enbart kvinnor, eftersom endast cirka 3—4 procent av papporna utnyttjar föräldrapenningsperioden. Nedskärningen av den förhöjda faderskapspenningen är problematisk med tanke på jämställdheten. Det är viktigt att sporra papporna att aktivare dela på ansvaret för vård och omsorg för att ansvarsfördelningen ska utgå från barnets bästa och från vad som är ekonomiskt rationellt för familjens ekonomi. Undersökningar har visat att högre ersättningsnivå för papporna är ett av de bästa sätten att få dem att ta ut mer familjeledighet. På det sättet ökar jämställdheten i arbetslivet och kvinnornas ställning på arbetsmarknaden förbättras. Om papporna tar ut längre familjeledighet sjunker kostnaderna för mammornas arbetsgivare. Ett av målen med högre faderskapspenning har varit att uppmuntra pappornas arbetsgivare att betala lön under pappans familjeledighet för att förbättra den ersättningsnivå som tillfaller arbetsgivaren. Sämre incitament kommer att minska pappornas intresse att utnyttja faderskapsledigheten och därmed förs ansvaret för barnomsorgen över på mammorna.
Regeringens åtgärder för att kombinera arbete och familjeliv övertygar inte
Regeringen har hittills inte gjort så mycket annat än pratat för att göra det lättare att kombinera arbete och familjeliv. I synnerhet de nedskärningar som kommer att drabba förskoleverksamheten gör det svårare för många familjer att ordna vardagslivet och försämrar också sysselsättningen. I och med höjningen av dagvårdsavgifterna i augusti blir det allt mindre lockande att ta emot ett jobb. Samtidigt som regeringen sänker föräldrapenningen för löntagarna meddelar den sin avsikt att ge mödrarnas arbetsgivare en engångsersättning på 2 500 euro i samband med det så kallade tvångslagspaketet. Det här visar vilka värderingar regeringen har. En platt engångsersättning inspirerar inte till en jämlikare fördelning av familjeledigheterna och förbättrar inte lönejämställdheten för de kvinnor som tjänar minst. Om man avser att utnyttja arbetsinkomstförsäkringen som en finansieringskanal bör man notera att den under de kommande åren kommer att vara utsatt för ett hårt finansieringstryck, eftersom det i tvångslagspaketet också föreslås att privata arbetsgivares arbetsinkomstförsäkringspremie ska sänkas med hela 1,72 procentenheter (nu 2,08 procent). Dessutom kommer vissa andra åtgärder i tvångslagspaketet, såsom de förkortade semestrarna och karensdagarna vid sjukdom, att försämra arbetsvillkoren i synnerhet i kvinnodominerade branscher. Det här minskar ytterligare incitamenten att arbeta.
Regeringen kör upprepade gånger över trepartsprincipen
Beredningen av propositionen har varit exceptionell för i allmänhet beslutar man om ändringar i de inkomstrelaterade dagpenningarna, som finansieras av både arbetsgivarna och arbetstagarna, efter trepartsförhandlingar. Den här gången kallades arbetsmarknadens parter in för att informeras om redan fattade beslut utan att ha några möjligheter att påverka det centrala innehållet i dem. Det är beklagligt att regeringen inte värdesätter arbetsmarknadsorganisationernas traditionella roll som experter på inkomstrelaterad social trygghet och som förhandlingsparter. Hittills har man i gott samarbete också kunnat bereda svåra frågor och fått resultat som parterna har kunnat förbinda sig till. I en trepartsberedning kan man med en jämlik utgångspunkt bedöma konsekvenserna för löntagare och försäkrade, arbetsplatser och arbetsgivare och för samhället och dess finanser. En konsensuspolitik främjar samhällsfred, stabilitet och social kohesion och därmed konkurrenskraften och intresset för Finland i investeringssyfte.
Avslutningsvis
Vi stödjer förslaget att slopa arbetsvillkoret. Det är en rättvis åtgärd som underlättar ekonomiskt för en liten, men missgynnad grupp människor.
